Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 78.
1
N:o 78.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter handlanden
K. S. Zackau från Stockholms län; gifven Stockholms
slott den 30 mars 1900.
Gårdfarihandlande!! Kristian Svante Zackau från Sjöberg i Eds
socken afled den 17 april 1898. I instrumentet öfver bouppteckning
efter honom, hvilken förrättades den 30 i nämnda månad, finnes an-
tecknadt, att han såsom ogift och oäkta född ej efterlemnat legitima
arfvingar, att han enligt uppgift i lifstiden muntligen förklarat, att hans
qvarlåtenskap skulle tillfalla hans hushållerska och fästeqvinna Ingrid
Larsdotter och hans med henne sammanaflade två barn Frithiof Larsson
och Ingeborg Mathilda -Larsson, samt att boet, hvars behållning utgjorde
12,875 kronor 36 öre, tills vidare stälts under vård af Ingrid Larsdotter.
För att styrka uppgiften angående Zackaus berörda förklarande
läto Ingrid Larsdotter och hennes bemälda två barn den 9 maj samma
år vid Sollentuna häradsrätt såsom vittnen för dödsfalls skull höra
torparen Gustaf Adolf Carlsson från Grimsta och dennes hustru Elin
Hildur Carlsson, torparen Karl Johan Karlsson från Båtbygget oph
dennes hustru Johanna Vilhelmina Karlsson, urmakaren Jakob Fritiof
Ekström från Pråmudden samt fjerdingsmannen Karl Konrad Eriksson
från Ed, hvilka, enligt hvad det vid förhöret förda protokoll utvisar,
dervid berättade:
l:o) Gustaf Adolf Carlsson: att vittnet den 16 mars 1898 fått
besök af Zackau, som dervid börjat tala om sin förmögenhet, hvilket
gifvit vittnet anledning fråga, om Zackau upprättat något testamente
Bih. till Eiksd. Prat. IDOG. 1 Samt. 1 Afä. 52 Höft. 1
2 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 78.
till sina barns förmån; att Zackan härtill svarat nej, hvarför vittnet
yttrat, att barnen i så fall icke komme att få något efter Zackau; att
Zackau då yttrat: »det kan aldrig komma i fråga, ty Ingrid är kyrko-
tagen såsom min fästeqvinna och allt hvad som finnes efter mig skall
barnen hafva»; att Zackau jemväl förut till vittnet fält liknande ytt¬
randen och särskildt vid ett tillfälle i början af februari eller mars
månad 1898 inne å ett kafé i Stockholm, vid hvilket tillfälle Zackau
framvisat ett depositionsqvitto å 11,000 kronor och yttrat, att »han
nog hade medel, så att det skulle räcka till åt barnen efter honom»;
samt att detta yttrande gifvit vittnet anledning fråga Zackau vid först
omvittnade tillfälle, om han upprättat testamente;
2:o) Elin Hildur Carlsson: att Zackau vid det af vittnets man
först omvittnade tillfälle, då vittnet varit närvarande, på fråga af vitt¬
nets man yttrat, att han icke upprättat något testamente, men derjemte
tillagt, att Ingrid vore kyrkotagen såsom hans fästeqvinna och att
barnen derför skulle få sin fulla rätt;
3:o) Karl Johan Karlsson: att vittnet, som vid flera tillfällen hört
Zackau tala om sina barn, dock aldrig hört honom yttra, att barnen
skulle ärfva honom eller att Ingrid vore kyrkotagen såsom hans fäste¬
qvinna;
4:o) Johanna Vilhelmina Karlsson: att vittnet väl hört Zackau
flera gånger tala om sina barn, men icke hört honom yttra något
angående testamente till deras förmån eller att de skulle ärfva hans
förmögenhet, samt att vittnet af Zackaus yttranden emellertid fått den
uppfattningen, att barnen skulle få ärfva honom;
5:o) Ekström: att Zackau, med hvilken vittnet varit bekant om¬
kring tre år, en af juldagarne år 1897 kommit in till vittnet i sällskap
med en person, som Zackau förestält för vittnet såsom sin son; att
Zackau ofta talat om sina barn och då alltid yttrat, att de skulle ärfva
norrom; att vittnet då uppmanat Zackau att upprätta ett testamente,
hvartill Zackau svarat, att det icke behöfdes, emedan barnen ändock
skulle få förmögenheten, »emedan närmare icke fm re 3 om öen»; att
Zackau på sommaren 1897 af vittnet köpt en klocka åt dottern,
hvilken Zackau jemväl förestält för vittnet; att vittnet degen innan
Zackeu. anidit besökt denne, dervid Zackau bedt vittnet tillsäga Ingrid,
f^t ha önsuade, att barnen antoge hans namn, då de ju skulle ärfva
honom; ett Zackau på vittnets upprepade framställningar att upprätta
testa nente svarat, att detta vore obehöflig^, enär barnen i allt fall
skulle erm la hans förmögenhet; att anledningen till Zackaus obenägen¬
het att uoj. 'åtta ett testamente varit, att han trott, att det derigenom
3
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 78.
skulle blifva kandi, huru mycket han egde; samt att vittnet hade den
uppfattningen, att Zackau ansett barnen som sina lagliga arfvingar; och
6:o) Eriksson: att, då Zackau, som under år 1897 klagat öfver för
hög beskattning, sedermera vid uppbördsstämman erlagt honom påförda
utskylder, uppbördsmannen tillsport Zackau, hvad han skulle hafva sina
penningar till, dertill Zackau svarat: »Ja, hur mycket jag har, det vet
ingen, men hvad som fins öfver, det skola mina barn hafva»; att Zackau
flera gånger för vittnet omnämnt, att han underhållit barnen; att vitt¬
net sett qvitto från Ingrid på bidrag, som hon erhållit af Zackau; att
Zackau flera gånger, då han haft nattlogis hos vittnet, yttrat, att barnen
skulle ärfva hans förmögenhet; samt att vittnets uppfattning vore, att
Zackau trott, att barnen äfven utan testamente skulle, såsom Zackaus
enda lagliga arfvingar, bekomma förmögenheten.
Vid vittnesförhöret företeddes tillika och intogos delvis i rättens
protokoll åtskilliga bref från Zackau till Ingrid Larsdotter och barnen,
utvisande att ett godt förhållande rådt. mellan dem alla och att det
varit Zackaus mening, att Ingrid Larsdotter och barnen skulle komma
i åtnjutande af qvarlåtenskapen efter honom. Vittnena Ekström och
Eriksson, af hvilka den förstnämnde, enligt egen uppgift, under de
senare åren, då Zackau varit sjuklig och haft svårt att skrifva, varit
denne behjelplig med uppsättande af räkningar och reqvisitioner, intygade,
att de igenkände Zackaus namnteckningar under de företedda brefven.
Ingrid Larsdotter och barnen läto derefter, i ändamål att såsom »testa¬
mente bevaka af Zackau till der-as förmån gjordt muntligt förordnande
angående hans qvarlåtenskap, den 30 september 1898 ingifva rättens
protokoll öfver vittnesförhöret till häradsrätten, som utstälde detsamma
till kommunikation med Zackaus närmaste arfvingar.
Nu hafva i eu den 2 mars 1899 till Kongl. Maj:t ingifven skrift
Ingrid Larsdotter och hennes ifrågavarande två barn, med förmälan
att någon delgifning af berörda, såsom muntligt testamente bevakade
uttalanden icke egt rum, i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t
måtte af gunst och nåd förhjelpa sökandena dertill, att kronan till deras
förmån utsäde sig den rätt till danaarf efter Zackau, som möjligen
kunde tillkomma kronan; varande vid denna ansökning fogade intyg
dels af förbemälde Ekström under edlig förpligtelse, att Zackau
till honom yttrat, att Zackau »ämnade med Ingrid Larsson ingå äkten¬
skap, på det att hans med henne sammanaflade två barn skulle blifva
förklarade äkta och erhålla hans namn och hans qvarlåtenskap»,
dels af länsmannen V. Forsselius, hvilken i egenskap af god man
omhänderhar Zackaus bo, att Ingrid Larsdotter under flera år förestått
4 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 78.
Zackaus hus, att, såvidt Forsselius hade sig bekant, ett godt förhållande
rådt dem emellan, att Zackau ansett Ingrid Larsdotter som sin hustru,
att Ingrid Larsdotter, som vore klen till helsan, för Forsselius förklarat,
att hon icke egde några enskilda medel och uttalat bekymmer öfver
hur hon skulle kunna erhålla sitt lifsuppehälle, om hon ginge förlustig
den del af Zackaus qvarlåtenskap, som han tillämnat henne, att Ingrid
Larsdotter på ett ytterst samvetsgrant och berömvärdt sätt verkstält
realisering af Zackaus handelslager och härför äfvensom för influtna
fordringar till Forsselius såsom god man i sterbhuset aflemnat redovis¬
ning, samt att såväl Ingrid Larsdotter som hennes barn Frithiof och
Ingeborg, båda tjenai-e, vore hederliga, skötsamma och ordentliga
personer,
dels ock af vederbörande pastorsembeten, att Ingrid Larsdotter,
född den 3 februari 1834, åtnjöte medborgerligt förtroende och befunne
sig i knappa lefnadsvilkor, att Frithiof Larsson, anstäld såsom kusk
vid Anhammar i Gryts socken, vore född den 26 mars 1869 samt medel¬
lös och för sin existens helt och hållet hänvisad till sin lön, samt att
Ingeborg Mathilda Larsdotter, hvilken innehade tjenst i Stockholm, vore
född den 14 mars 1871 och åtnjöte medborgerligt förtroende.
I den underdåniga ansökningen hafva sökandena vidare anfört,
att Ingrid Larsdotter redan år 1869 blifvit Zackaus fästeqvinna och
lefvat såsom i äktenskap förenad med honom från nämnda år till och
med år 1874, under hvilken tid deras begge ifrågavarande barn blifvit
födda. Det hade varit Zackaus och Ingrid Larsdott.ers afsikt att äfveu
derefter fortsätta samlifvet och att ingå äktenskap, men ekonomiska
och andra svårigheter hade nödgat Ingrid Larsdotter att med barnen
flytta till Vingåkers socken, der hon försörjt sig och barnen såsom
tjenarinna i ett bageri, medan Zackau idkat gårdfarihandel i Upland.
Under tiden hade förbindelsen mellan Zackau och Ingrid Larsdotter
alltjemt uppehållits genom brefvexling och besök af Zackau hos Ingrid
Larsdotter och barnen. Sedan Zackau bosatt sig i Sjöberg i Stockholms
län och på grund af tilltagande ålder och sjuklighet blifvit i behof af
hjelp och vård, hade Ingrid Larsdotter på Zackaus enträgna begäran
år 1895 flyttat till honom; och hade det fortfarande varit deras afsikt
att med vigsel fullkomna äktenskapet, ehuru omständigheterna och
vanans makt vållat, att vid Zackaus död ännu ej inträdt någon förän¬
dring i deras ömsesidiga förhållande. Af handlingarne i ärendet framginge,
att förhållandet mellan Zackau och Ingrid Larsdotter icke varit någon lös-
lig och lättsinnig förbindelse, utan eu sådan allvarlig, för lifstiden afsedd
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 78• 5
förening, som lagen tillerkände helgd af äktenskap äfven utan vigsel.
Långt ifrån att dölja förhållandet till Ingrid och faderskapet till barnen hade
Zackau tvärtom för vänner och bekanta tidt och ofta framhållit sökandena
såsom sina närmaste och såsom de der efter hans död hade naturliga
och lagliga anspråk på hans qvarlåtenskap. Ett godt förhållande hade
också rådt mellan Ingrid Larsdotter och Zackau, hvilken ansett den
förra såsom sin hustru. Af Zackaus handlingarna bifogade bref, om¬
fattande en tidrymd af 14 år, visade sig, att Zackau under alla dessa
år ansett sig stå i verkligt äktenskapligt förhållande till Ingrid Lars¬
dotter och i fadersförhållande till deras barn, och att det under hela
denna tid varit Zackaus sträfvan att genom arbete och sparsamhet
trygga sökandena efter sitt eget frånfälle. Särskildt anmärkningsvärda
i detta afseende vore ett bref af den 26 mars 1895, deri Zackau säger
sin »högsta önskan» vara, att han och Ingrid Larsdotter blefve »ordent¬
ligt gifta, ty det är Guds vilja», äfvensom bref af den 5 juli sistnämnda
år och den 15 juni 1896, deri Zackau kallar sig sökandenas »make och
fader». Af allt detta vore uppenbart, att sökandena egde berättigade
anspråk på Zackaus qvarlåtenskap på grund af laga giftorätt och arfs¬
rätt. Hvad auginge de af Zackau fälda yttranden, hvilka bevakats
såsom muntligt testamente till sökandenas förmån, vore det visserligen
möjligt, att, derest testamentet klandrades, domstolarne skulle anse
ifrågavarande uttalanden icke motsvara de fordringar, som lag och
teori uppstälde på muntliga testamenten. Deremot hölle sökandena
före, att efter tagen del af vittnesutsagorna och Zackaus bref det icke
kunde råda ringaste tvifvel derom, att Zackau alltid tillämnat sökan¬
dena sin qvarlåtenskap och ansett, att på grund af sökandenas för¬
hållande till honom qvarlåtenskapen äfven utan testamente skulle till¬
falla sökandena. Bristande kännedom om lagens stadganden och en
naturlig känsla åt det rättmätiga deri, att hans förmögenhet kom me
att öfvergå till hans fästeqvinna och barn, hade varit enda anledningen
till Zackaus underlåtenhet att i laga form upprätta skriftligt testa¬
mente till sökandenas förmån. Sökandena vore alla medellösa, hän¬
visade allenast till deras arbete, och, hvad särskildt auginge Ingrid
Larsdotter, hvars höga ålder och nedsatta krafter ej längre medgåfve
henne att såsom förut genom arbete förvärfva sitt lifsuppehälle, skulle
hon med största oro motse framtiden, derest hon ej komme i åtnju¬
tande af den del utaf qvarlåtenskapen, som Zackau alltid tillämnat
henne och som hon sjelf ansett sig kunna hafva rätt att påräkna.
I anledning af den gjorda ansökningen har efter nådig remiss
underdånigt utlåtande afgifvits af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
6
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 78.
Stockholms län, som dervid öfverlemnat infordrade yttranden från veder¬
börande länsman och kronofogde, hvilka tillstyrkt, bifall till ansök¬
ningen, äfvensom ett af pastorsembetet i Eds församling utfärdadt intyg
af innehåll, att Ingrid Larsdotter alltsedan sin inflyttning till försam¬
lingen varit antecknad såsom hushållerska hos och ej såsom fästeqvinna
till Zackau, och att hennes barn, hvilka ej varit, kyrkoskrifna i Eds
församling, ej vore antecknade såsom barn till Zackau; och har
Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egen del anfört, att af hand-
lingarne syntes framgå, att Zackau under flera år lefvat tillsammans med
Ingrid Larsdotter och derunder med benne sammanaflat, ifrågavarande
två barn. Någon utredning hade visserligen icke förekommit derom,
att Ingrid Larsdotter vore Zackaus fästeqvinna, då hon af honom häfda-
des, eller alt häfdandet skett under äktenskapslöfte, men handlingarne
gåfve dock vid handen, att Zackau efteråt, särskilt i bref af den 26
mars 1895, till Ingrid Larsdotter haft uttalanden, hvilka möjligen kunde
betraktas såsom ett sådant tillsägande af äktenskap, som omförmäldes
i 8 kap. 1 § Årfdabalken och som berättigade barnen till arfsrätt i
likhet med barn af laggift säng. Genom vittnesmål och Zackaus egna
bref vore dessutom utrönt, att Zackau vid flere tillfällen haft yttran¬
den, gående ut på att med qvarlåtenskapen efter honom skulle förfaras
så, som om han lefvat i laggildt äktenskap med Ingrid Larsdotter;
och,, om än åt dessa yttranden icke kunde tillerkännas betydelse af
lagligen gällande testamente, syntes de dock icke lemna rum för tvekan
om Zackaus verkliga afsikt, på samma gång de gåfve vid handen, att
orsaken, hvarföre icke något formligt testamente af Zackau upprättats,
varit den, att han ansett förbindelsen med Ingrid Larsdotter såsom
en verklig äktenskapsförbindelse med kraft att enligt, lag utan särskildt
förordnande insätta sökandena till rättsegare i boet vid hans död. Un¬
der sådana förhållanden tvekade Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke
att tillstyrka, att, den kronan möjligen tillkommande rätt till danaarf
efter Zackau eftergåfves till förmån för sökandena.
Slutligen har kammaradvokatfiskalsembetet i infordradt underdånigt
utlåtande anfört, att embetet i likhet med Kongl. Maj:ts befallningshafvan¬
de ansåge det, icke vara i ärendet ådagalagdt, att Ingrid Larsdotter blifvit
af Zackau häfdad såsom hans fästeqvinna, liksom ock embetet vore af
den mening, att Zackaus af sökandena åberopade uttalanden rörande
förfarandet med hans qvarlåtenskap efter hans död icke kunde betrak¬
tas såsom lagligen gällande testamente. Deremot gåfve ansöknings-
handlingarne vid handen, att, sedan Zackau med Ingrid Larsdotter
aflat ofvan nämnda två barn, han i bref till henne haft uttalanden, som
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 78.
möjligen kunde anses hafva inneburit ett tillsägande af äktenskap.
Denna betydelse af berörda uttalanden vore dock ej böjd öfver allt
tvifvel; och, under förutsättning att domstolarne skulle frånkänna ut¬
talandena en sådan betydelse, syntes en rättegång i syfte att få Zackaus
qvarlåtenskap förklarad för danaarf kunna väntas utfalla till kronans
förmån. Då emellertid den nämnda förutsättningen för en från kronans
synpunkt lycklig utgång af en dylik rättegång syntes vara ganska
osäker, både embetet trott sig desto mindre höra i frågans nuvarande
skick å kronans vägnar anhängiggöra tvist om ifrågavarande egendom,
som enligt embetets uppfattning starka billigbetsskäl talade för att
sökandena, oafsedt deras mer eller mindre grundade rättsanspråk,
komme i åtnjutande af egendomen. Med hänsyn härtill tillstyrkte
embetet, lika med öfriga i ärendet börda vederbörande, att till Riks¬
dagen måtte aflåtas nådig proposition, i syfte att den rätt till danaarf
efter Zackau, som kunde tillkomma kronan, blefve efterskänkt till för¬
mån för sökandena.
Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit vill Kongl.
Maj:t härmed föreslå Riksdagen att medgifva, att den rätt till dana¬
arf, som kan tillkomma kronan efter handlanden Kristian Svante Zackau
från Sjöberg, må på sökandena öfverlåtas.
De till ärendet börande bannlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Hans Wachtmeister.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 78.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars
1900.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Restadius.
Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister föredrog
härefter:
En af hushållerskan Ingrid Larsson och hennes två barn Frithiof
Larsson och Ingeborg Mathilda Larsson gjord underdånig ansökning,
att kronans rätt till danaarf efter aflidne handlanden Kristian Svante
Zackau från Sjöberg i Eds socken af Stockholms län måtte efterskänkas
till sökandenas förmån;
i anledning hvaraf infordradt underdånigt utlåtande afgifvits ej
mindre af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län än äfven
af kammaradvokatfiskalsembetet.
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 78.
Med afseende å hvad i ärendet förekommit tillstyrkte statsrådet,
att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att med¬
gifva, att den rätt till danaarf, som kunde tillkomma kronan efter
ofvanbemälde Zackau, finge på sökandena öfverlåtas.
Hvad statsrådet sålunda tillstyrkt behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig pro¬
position till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan
litt. — vid detta prokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hjalmar Rettig.
Bih, till JU/cscl. Prat. 1900
l^Saml. 1 Afd 52 Raft.