Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition No 66.
1
N:o 66.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående jagtpass; gifven Stockholms slott
den 2 mars 1900.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning angående jagtpass.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Hans Wachtmeister.
Bill. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 42 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
Förslag
till
Förordning angående jagtpass.
Härigenom förordnas som följer:
• 1. §.
1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,
som utöfvar jagt med skjutgevär, vara försedd med jagtpass, innehål¬
lande uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att
han erlagt i 2 mom. af denna § föreskrifven passafgift.
2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot
följande afgifter:
a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalender¬
år, ................................................................................ 25 kronor;
b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är
deladt i landstingsområden, inom visst landstings¬
område under samma tid, ................................. 10 ,,
c. för pass, gällande inom visst län eller landstings¬
område under en tid af en kalendervecka, ........ 3 „
Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.
3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, utfärdas
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der den, som till er¬
hållande af dylikt pass sig anmäler, är bosatt eller, om han är bosatt
i Stockholm, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.
Utom riket bosatt person ege för erhållande af dylikt pass anmäla sig
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der lian för tillfallet
uppehåller sig.
Pass, gällande inom visst län eller landstingsområde, utfärdas af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet eller af kronofogde eller läns¬
man inom länet eller landstingsområdet.
3
Kongl. Maj.is Nåd. Propositon N:o 66.
4 mom. Afgift för jagtpass, gällande inom visst län eller landstings¬
område, skall tillfalla landstingskassan i det län eller landstingsområde,
der passet utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas
till premier för rofajurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller annat
jagtvårdsändamål. Afgift för pass, som kan varda utfärdadt för jagt
inom det till Stockholms stad hörande område, tillfälle staden.
Medel, som inflyta för jagtpass, hvilka gälla inom hela riket, skola
inlevereras till statskontoret samt af detta embetsverk fördelas på rikets
samtliga landstingsområden efter folkmängden för att af vederbörande
landsting användas på sätt i fråga om öfriga afgifter för jagtpass i
detta mom. är stadgadt.
5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass
är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas
af Kongl. Maj:t.
2 §•
De i 1 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konungen
eller medlemmar af Kongl. huset eller dem följaktiga personer.
Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:
de i 2 § af lagen om rätt till jagt omförmälda embets- och
tjensteman samt betjente, såvidt angår jagt å de i samma § angifna
marker, äfvensom elever och lärlingar vid skogsläroverken i fråga om
jagt, som af dem för deras utbildning utöfvas å de under läroverkens
vård och förvaltning stälda skogar;
jagträttsinnehafvare, som i 4 och 5 §§ af sagda lag omförmälas,
vid jagt å mark, der de enligt samma §§ ega jagträtt. Enahanda be¬
frielse från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme medlem af sådan
jagträttsinnehafvares familj äfvensom i jagträttsinnehafvarens tjenst an-
stälda personer.
I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i af¬
seende å
jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,
jagt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården eller vid hafs-
kusten,
eller jagt, som omförmäles i 3, 6, 7, 9 och 11 §§ af lagen om
rätt till jagt.
4
Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 66.
3 §•
Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig
att på anmaning af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,
innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjenste¬
man eller betjent vid skogsstaten eller skogsläroverken, allmän åklagare
eller kronobetjent passet genast uppvisa.
4 §•
Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.
Sker det, vare passet förbrutet.
5 §•
öfvar någon jagt med skjutgevär utan att vara försedd med gällande
jagtpass, då sådant är föreskrifvet, böte från och med fem till och med
ett hundra kronor.
För underlåtenhet att vid jagt medföra gällande jagtpass eller
vägran att på anmaning af den, som vederbör, uppvisa detsamma vare
straffet böter från och med fem till och med tjugu kronor. .
6 §•
Dömes någon till ansvar för oloflig jagt å annans område, vare,
der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af de angående jagt¬
pass meddelade föreskrifter, jemväl underkastad ansvar enligt 5 § i
denna förordning.
År jagtpass för den jagande utfärdadt, vare det förbrutet.
7 §■
öfverträdelser af denna förordning tillhör det tjenstemän och be¬
tjente vid skogsstaten och skogsläroverken samt allmän åklagare att
beifra; och vare i öfrigt enhvar berättigad att för dylika öfverträdelser
anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de
i tjensten äro, mot husbondefolk.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
5
8 §•
Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola fördelas sålunda,
att två tredjedelar tillfalla åklagåren och en tredjedel den kommun, der
öfverträdelsen egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af
åklagarens andel.
I händelse af bristande tillgång till böternas fulla gäldande skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1901.
6
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 66.
Utdrag af protokollet öfver jinansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1900.
N ärvaran de:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerhbim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn.
Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister anförde här¬
efter:
I det förslag till lag om rätt till jagt, som den 12 maj 1898 af-
gifvits af utsedde komiterade, hafva desse föreslagit införande i lag¬
stiftningen af bestämmelser rörande jagtpass, hvilka bestämmelser emel¬
lertid utbrutits ur det förslag till sådan lag, som Eders Kongl. Maj:t
i nådig proposition denna dag föreslagit Riksdagen att antaga. Ifråga¬
varande bestämmelser återfinnas under 13—16 §§ i komiterades förslag,
hvarjemte i detsamma äro meddelade stadganden om ansvar för öfver¬
trädelse af dessa §§ och om åtal deraf. Nyssberörda under 13—16 §§
i komitéförslaget intagna bestämmelser äro af följande lydelse:
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
7
13 §.
1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,
som utöfvar jagt med skjutvapen, vara försedd med jagtpass, innehål¬
lande uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att
han erlagt i 2 mom. af denna § föreskrifven passafgift.
2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot
följande afgifter:
a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalender¬
år, ............................................................i.................... 25 kronor;
b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är
deladt i landstingsområden, inom visst landstings¬
område för samma tid,............................................... 10 „
e. för pass, gällande inom visst län eller landstings¬
område för en tid af tre dagar, .......................... 3 „
Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.
3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, ut¬
färdas af Konungens befallningshafvande i det län, der vederbörande är
bosatt, eller, om han är bosatt i Stockholm, af Konungens befallnings¬
hafvande i Stockholms län. Utländing ege anmäla sig för erhållande
af dylikt pass hos Konungens befallningshafvande i det län, der han
för tillfället uppehåller sig.
Pass, gällande för visst län eller landstingsområde, utfärdas af
Konungens befallningshafvande i länet.
4 mom. Afgift för jagtpass skall, efter afdrag af kostnaden för
passblanketts anskaffande, tillfalla landstingskassan i det län, der passet
utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas till premier
för rofdjurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller annat jagtvårds-
ändamål. År län deladt i särskilda landstingsområden, varde inom länet
influtna afgifter för pass, gällande inom hela riket, lika fördelade mellan
de särskilda landstingens kassor, och öfriga passafgifter tillfälle det
landsting, för hvars område passet är utfärdadt. Afgift för pass, som
kan varda utfärdadt för jagt inom det till Stockholms stad hörande
område, tillfälle staden.
5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass
är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas
af Konungen.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
14 §.
De i 13 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konun¬
gen eller medlemmar af Kongl. huset.
Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:
1. De i 2 § omförmälda embets- och tjenstemän samt betjente,
såvidt angår jagt å de i samma § angifna marker, äfvensom elever och
lärlingar vid statens skogsläroverk i fråga om jagt, som af dem för
deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning
stälda skogar;
2. Jagträttsinnehafvare, som i 3 och 5 §§ omförmälas, vid jagt
å mark, der jagträtt enligt samma §§ dem tillkommer. Enahanda be¬
frielse från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme hemmavarande med¬
lem af sådan jagträttsinnehafvares familj äfvensom i hans tjenst an-
stäld jägare eller skogvaktare.
I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i af¬
seende å
jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,
jagt efter sträckande sjöfågel och säl i skärgården,
eller jagt, som omförmäles i 4, 7, 8, 11 och 12 §§.
15 §.
Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig
att på anmaning, af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,
innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjenste¬
man eller betjent vid skogsstaten, allmän åklagare eller annan krono¬
betjent passet genast uppvisa.
16 §.
Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.
Sker det, vare passet förverkadt.
I de motiv, som åtfölja komiterades berörda förslag, hafva komi-
terade, efter att hafva erinrat, hurusom under senaste år åtskilliga för¬
slag, om ändringar i gällande jagtstadga i syfte att främja jagtvården
blifvit af intresserade personer eller korporationer framstäida, vidare
anfört följande.
9
Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposotion N:o 66.
Af de sålunda framstäf a förslagen syntes det om införande af
en allmän jagtslott i främsta rummet förtjena uppmärksamhet. Under
åren 1894 och 1895 hade sålunda till Eders Kongl. Maj:t inkommit
framställningar om införande af en allmän jagtskatt i riket från åt¬
skilliga hushållningssällskap och jagtföreningar, hvilka såsom skäl för
en sådan skatts införande hufvudsakligen framhållit, hurusom ville¬
brådet aftoge i vida högre grad, än som kunde förklaras af landets
genom ökad kultur förändrade naturbeskaffenhet, beroende till någon
del visserligen på rofdjursjagtens vårdslösande, men i främsta rummet
på den tilltagande hänsynslöshet, hvarmed jagten å nyttigt vildt be-
drefves i landet. Detta senare missförhållande åter ansåges hafva sin
förnämsta orsak deri, att det till följd af vissa omständigheter, såsom
lättade kommunikationer, större tillgång på prisbilliga gevär, nutidens
sportifver m. m., uppstått eu alltjemt tillväxande klass af mer eller
mindre tillfälliga jagtidkare, hvilka saknade intresse af att skona ville-
brådsstammen å de tillfälliga jagtmarker, hvilka de med eller utan lof
begagnade. Ett enligt förslagsställarnes mening verksamt medel här¬
emot vore införandet af en allmän jagtskatt i ungefärlig öfverens¬
stämmelse med hvad som vore gällande i de flesta europeiska länder
och till ett belopp af 10 å 20 kronor. Härigenom förväntades antalet
jagtidkare skola inskränkas till hufvudsakligen sådana personer, som
hyste intresse för villebrådsstammens bevarande och förökande, hvar¬
jemte sjelfva jagtvården och jagtlagarnes efterlefnad skulle i väsentlig
mån främjas, hvilket vore af desto större betydelse, som det vilda med
god hushållning och vård kunde blifva en högst afsevärd tillgång för
landet. Dessa framställningar hade remitterats till domänstyrelsen, som,
efter att hafva inhemtat yttranden från Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i länen samt landstingen och skogstjenstemännen, den 11 maj
1896 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet.
Skogstjenstemännen hade i sina yttranden vitsordat, att villebråds-
tillgången i allmänhet minskats, i synnerhet på allmogemarkerna och
der jorden vore styckad i smärre lotter. I de flesta fall hade man,
enligt skogstjenstemännens åsigt, att söka orsaken till den anmärkta
minskningen deruti, att jägarnes antal ständigt ökades och särskildt de
jägares, som saknade egen jagtmark och derföre hemsökte andras, der
villebrådsstammens bevarande för dem ej hade det ringaste intresse.
Från flere orter uppgåfves, att jordegarne, i synnerhet de mindre, sak¬
nade utväg att skydda sina marker för denna stora mängd lösa per¬
soner, hvilka förde ett oafbrutet utrotningskrig mot det vilda, hvadan
Ilih. till Riksd. Prof. 1!)00. 1 Sand. 1 Afd. 42 Lläft. 2
10
Konql. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 66.
man kunde befara, att tillståndet skulle efter hand leda derhän, att de
jordegande sjelfva ginge förlustiga all inkomst från sina egna jagt-
marker. Skogstjenstemännen biträdde derföre i allmänhet hushållnings¬
sällskapens och jagtföreningarnes mening derutinnan, att införandet af
jagtskatt, såsom varande ett medel att inskränka jägarnes antal, skulle
bidraga till det vildas skyddande och främjande af en bättre jagtvård.
Landstingen hade deremot i allmänhet uttalat sig mot en allmän
jagtskatts införande och dervid såsom hufvudskål åberopat det ingrepp
och den inskränkning i jordegarens nuvarande rätt att fritt jaga å egna
egor, hvilka blefve en följd af jagtskattens införande. Denna inskränk¬
ning skulle svårast drabba de mindre hemmansegarne, för hvilka skat¬
tens erläggande blefve en alltför stor uppoffring och hvilka alltså skulle
helt och hållet utestängas från den jagträtt, de nu egde. Då detta in¬
grepp i en rätt, som varit jordegarne af ålder tillförsäkrad, enligt
rådande uppfattning betraktades såsom opåkalladt och följaktligen något
intresse hos jordegarne för påbudets efterlefnad icke kunde påräknas,
syntes det med skatteförslaget afsedda syftets uppnående högst tvifvel¬
aktigt.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i flertalet af länen hade
ansett fördelarne af en jagtskatt öfverväga olägenheterna och förordat
en sådan skatts införande, om ock med vissa modifikationer. I de
öfriga länen hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt
införandet af jagtskatt hufvudsakligen på de skäl, som af landstingen
anförts.
Domänstyrelsen hade i sitt utlåtande lemnat en kort öfverblick
öfver den utländska lagstiftningen i ifrågavarande hänseende. I denna
öfverblick omförmäldes, hurusom i de flesta länder i mellersta och södra
Europa en hvar, som ville utöfva jagt, vore skyldig lösa tillståndsbevis
att vid jagtens utöfvande uppvisas för dem, som öfvervakade jagt-
lagarne i orten, hvarjemte i vissa länder fordrades särskild! tillstånd
att bära jagtvapen eller ett s. k. Waffenpass. Afgiften för dessa till¬
ståndsbevis utginge med olika belopp i de särskilda staterna. Sålunda
betalades t. ex. i Österrike, särskild! för hvarje provins, 2 till 5 gulden,
förutom en stämpelafgift af ? till 1 gulden, i Preussen 15 mark, i
Braunschweig 10 mark, i Baden 20 mark, i Frankrike 28 francs och i
England 10 shillings för jagttillstånd och 10 shillings för vapenpass,
hvilka samtliga afgifter afsåge helt år; dessutom kunde tillståndsbevis
för jagt för visst tillfälle eller vissa dagar få lösas mot lägre afgift.
Sedan domänstyrelsen ytterligare erinrat, att frågan om jagtskatts in¬
förande här i riket först blifvit väckt af 1828 års särskilda komiterade
11
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 66.
för skogs- och jagthushållningens undersökande i deras samma år af-
gifna underdåniga betänkande samt derefter af enskild motionär utan
framgång upptagits vid 1829 och 1834 arens riksdagar, hade domän¬
styrelsen vidare framhållit, hurusom med folkökningen och det stigande
välståndet de jagtutöfvandes antal tillväxte. Jordens efter hand skeende
utstyckning i' mindre lotter vore mycket ogynnsam för vildnaden och
jagten, hvartill komme landets framskridande odling i allmänhet och
särskildt de sänka markernas torrläggning, vattendragens reglering för
trävaruflottning, skogarnes minskning genom pågående afverkningar
m. m., hvilka omständigheter hvar i sin mån bidroge till, att de lämp¬
ligaste tillhållen och uppehållsorterna för det vilda efter hand inskränk¬
tes. Å ena sidan tillväxte alltså deras antal, som skördade villebrådet,
medan å andra sidan oafbrutet fortginge en minskning eller nedsättning
i vilkoren för vildnadens förekomst. Af de afgifna yttrandena fram-
ginge ock, att de mindre jordegarne i allmänhet saknade både håg och
utväg att skydda sina egna områden, hvadan ett allmänt villebråds-
armod å dessa marker, hvilka upptoge landets största del, efter hand
vore att befara, der det ej redan inträdt. Domänstyrelsen hade der¬
före ej kunnat undgå att finna tillståndet med afseende å jagten
åtminstone i de folkrikare delarne af landet vara sådant, att åtgärder
för en förbättrad jagtvård vore af behofvet påkallade. Tiden för. in¬
förandet af en allmän jagtskatt hade dock synts domänstyrelsen icke
ännu vara inne. Landstingens uttalanden visade med all tydlighet, att
den uppfattningen, att jordegare endast mot särskild skatt skulle fa
jaga å egna egor, ännu ej vunnit någon allmännare tillslutning eller
så ingått i det allmänna rättsmedvetandet, att derå kunde grundas ett
lagstadgande om allmän jagtskatt. Ett dylikt stadgande skulle för
öfrigt, äfven om det kunde genomdrifvas, mötas af motvilja och således
icke kunna påräkna det intresse och den medverkan från allmänhetens
sida, som vore ett oeftergiflig^ vilkor för att stadgandet skulle kunna
göras verksamt och medföra åsyftadt gagn. En jagtbeskattning under
annan form och i mera begränsad omfattning ansåge domänstyrelsen
dock kunna åvägabringas på så sätt, att det öfverlemnades åt kommu¬
nerna att besluta ej allenast, huruvida jagtskatt skulle utgöras, utan
äfven med hvilket belopp inom vissa gränser skatten skulle erläggas.
Eu sådan skatt skulle komma att utgå endast i de orter, der ett verk¬
ligt intresse för jagtvården funnes och utsigt för lagens verksamma
efterlefnad kunde påräknas; och hade domänstyrelsen framlagt ett på
sistnämnda grunder utarbetadt förslag till förordning angående jagtskatt.
Vid underdånig föredragning af detta ärende den 20 november
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
1896 hade Eders Kongl. Maj:t ansett den förebragta utredningen ådaga¬
lägga, att tillgången på nyttigt villebråd åtminstone i de mera be-
bygda delarne af landet mångenstädes så nedgått, att åtgärder för en
förbättrad jagtvård väl kunde anses af behofvet påkallade, äfvensom
att den föreslagna jagtskatten, om ock med afseende å kontrollen öfver
en blifvande författnings efterlefnad och jemväl i andra afseenden er¬
bjudande icke obetydliga svårigheter, i sin mån skulle kunna bidraga
till villebrådstillgångens höjande. Då emellertid af de afstyrkande
yttranden, som afgifvits af det öfvervägande antalet landsting och åt¬
skilliga länsstyrelser, med temlig säkerhet kunde dragas den slutsats,
att allmänna meningen bland landets jordegare ännu icke mognat till
insigt om fördelarne af en jagtskatt, ens i den af domänstyrelsen för¬
ordade form, och vid sådant förhållande jagtskatten, äfven om utsigt
förefunnes till dess genomförande, sannolikt icke, i saknad af erforder¬
ligt intresse och understöd från jordegarnes sida, komme att medföra
åsyftadt gagn, hade Eders Kongl. Maj:t funnit de gjorda framställ-
ningarne om införande af jagtskatt icke till någon Eders Kongl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda.
Komiterade hafva vidare omförmält, hurusom vid den nordiska
jägarekongress, som sommaren 1897 sammanträdde i Stockholm och
räknade deltagare från Sverige, Norge, Danmark och Finland, behand¬
lats ett af Skaraborgs jagtvårdsförening väckt förslag, hufvudsakligen
innehållande, att hvar och en, som ville utöfva jagt, skulle vara för¬
sedd med jagtpass, hvilket borde afgiftsfritt tillhandahållas egare och
innehafvare af jord och gälla för jagt å jordegarens eller jordinne-
hafvarens egen mark, men i andra fall lösas med en viss afgift. Detta
förslag hade blifvit af kongressen enhälligt godkändt.
Af den utredning, frågan sålunda vunnit, ansåge komiterade framgå,
att vigtiga skäl talade för införande i vårt land af jagtskatteinstitutet.
Såsom förhållandet för närvarande vore, hade jordegaren icke till sitt
förfogande något verksamt medel att förekomma oloflig jagt å sina
egor. Visserligen lemnade lagen honom öppet att genom åtal få den
brottslige fäld till ansvar, men denna rätt vore, åtminstone för den
mindre jordegaren, af föga praktisk betydelse. Jagtens ringa värde
för honom frestade ej lätt till äfventyrande af en rättegång, som, äfven
om den vunnes, i de flesta fall ådroge honom kostnader, hvilka den
sakfälde sällan vore i tillfälle att ersätta. Sålunda uppstode snart,
särskildt inom trakter, der jorden mera allmänt vore styckad i smärre
brukningsdelar, likgiltighet för all jagtkontroll, och fältet lemnades öppet
för dessa maroderande jägare, hvilka olofligen ströfvade omkring på
13
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 66.
andras områden och utan ringaste hänsyn nedlade hvad villebråd, som
kunde påträffas. Antalet af dylika jägare hade, enligt hvad erfaren¬
heten visat, under senare tider vuxit i oroväckande grad, och från deras
sida hotade, enligt komiterades åsigt, den största faran för villebråds-
beståndet i vårt land.
Införandet af jagtskatt skulle, enligt komiterades tanke, medföra
en väsentlig förbättring i detta förhållande. Först och främst kunde
det antagas, att mången komme att afhålla sig från obehörigt eller
onödigt utöfvande af jagt hellre än att underkasta sig skatteafgiften,
och härigenom skulle antalet jägare af den art, hvarom här vore fråga,
helt visst komma att i betydlig mån inskränkas. Då vidare utöfvande af
jagt utan erläggande af jagtskatt tydligtvis borde vara underkastadt
'allmänt åtal, blefve jordegaren satt i tillfälle att utan kostnader och be¬
svär inskrida mot alla, som, utan att vara försedda med bevis i sadant
hänseende, olofligen jagade å hans egor. Kontrollen blefve underlättad
och deraf skulle snart följa, att intresset för densammas utöfvande
ökades till väsentligt gagn för jagtvården i landet.
En lag om införande af allmän jagtskatt i den form, som förut
varit ifrågasatt, skulle dock helt visst komma att, åtminstone för när¬
varande och innan jagten vunnit större betydelse i ekonomiskt hänseen¬
de, än nu vore fallet, röna mostånd hos landets jordegare och således
sakna utsigt att kunna genomföras. Komiterade hade derför öfvergifvit
tanken derpå och sökt finna någon utväg, hvarigenom ändamålet skulle
kunna vinnas, utan att den jordegaren af ålder tillkommande jagträtt
träddes för nära. En sådan utväg ansåge komiterade sig hafva funnit
i de i förslaget intagna stadgandena om jagtpass. Grundtanken i dessa
stadganden vore, att hvar och en, som ville utöfva jagt å mark, den
han ej egde eller innehade, skulle vara skyldig att utlösa jagtpass,
medan deremot dylik skyldighet ej skulle åligga jordegare och jord-
innehafvare vid jagt å egen mark. Då förslaget sålunda från skyldig¬
heten att utlösa jagtpass fritoge jordegare och jordinnehafvare och till
och med utsträckte denna frihet till hemmavarande medlemmar af hans
familj samt hos honom anstälda jägare eller skogvaktare, kunde för¬
slaget icke sägas göra något obehörigt intrång i den jordegare och
jordinnehafvare för närvarande tillförsäkrade rätt till jagten å egen
mark. Någon motvilja mot förslaget från deras sida borde derföre ej
vara att förvänta. Å andra sidan hölle komiterade före, att stadgan¬
dena om jagtpass skulle komma att medföra väsentligen samma för¬
delar, som kunnat påräknas af införandet af allmän jagtskatt: minsk¬
ning af do illojala jägarnes antal samt skärpt tillsyn och kontroll öfver
14
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 66.
jagtlagarnes efterlefnad. I sistnämnda hänseende syntes särskild! vara
af betydelse, att, såsom förslaget innehölle, vederbörande kommun erhölle
andel i de böter, hvilka ådömdes för underlåt enhet att utlösa jagtpass,
enär derigenom hos kommunens medlemmar i allmänhet kunde förvän¬
tas ett ökadt intresse för att sådana förseelser blefve beifrade.
Genom nådig remiss har domänstyrelsen anbefalts att, efter Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, in¬
komma med underdånigt utlåtande öfver berörda förslag; och har
domänstyrelsen den 7 februari 1899 afgifvit sådant utlåtande och der¬
vid tillika öfverlemnat från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och vederbörande skogstjenstemän infordrade yttranden.
Efter att hafva redogjort för de af de hörda myndigheterna vid
ifrågavarande bestämmelser gjorda erinringar, har domänstyrelsen för
egen del i frågan anfört följande.
Styrelsen hyste visserligen tvifvel om, att alla förväntningar om
jagt passinstitutionens verkningar skulle blifva uppfylda, men styrelsen
ansåge å andra sidan, att, om än det för lagbudets tillämpning varit
lyckligare, om alla jagtutöfvande, vare sig de vore befriade från lösen
eller ej, ålagts medföra jagtpass och om lagbudet inskränkts till de
folkrikaste delarne af landet, der kontrollen gifvetvis vore lättare och
der, enligt den förebragta utredningen, i första rummet erfordrades åt¬
gärder till jagtens upphjelpande, den ifrågavarande institutionens in¬
förande likväl innebure ett steg i den rätta rigtningen. Af den ut¬
redning, styrelsen lemna!, framginge nemligen, att de mindre jordegarne
inom den folkrikare delen af landet i allmänhet saknade håg och utväg
att skydda sina egna jagtområden, hvadan villebrådet i hög grad minskats
å dessa marker, som tillsammans upptoge högst betydande arealer.
Men då genom jagtpassets införande utöfvande! af jagt utan uppvisande
af jagtpass blefve underkastadt allmänt åtal och jordegaren blefve satt
i tillfälle att utan kostnader och besvär inskrida mot alla, som utan
att vara försedda med jagtpass olofligen jagade å hans egor, kunde
jordegarne, äfven de mindre, bättre än nu skydda sina egna jagtområ¬
den och derigenom få ökadt intresse för jagtvården. Styrelsen till¬
styrkte derföre bifall till komiterades förslag i hufvudsak, men fram¬
ställe med afseende å vissa detaljbestämmelser följande anmärkningar.
Med utlösande af jagtpass vore i hvarje fall torenadt besvär och
tidsutdrägt, hvarföre med hänsyn till förhållandena i vårt land, der
afstånden i allmänhet vore rätt betydliga, det kunde ifrågasättas, huru¬
vida ej en tid af tre dagar för jagtpass vore väl knappt tilltagen, i
synnerhet om i betraktande toges, att ogynnsam väderlek kunde om¬
15
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 66
intetgöra en tillämnad jagt under så kort tid. Denna syntes derföre
böra utsträckas till en vecka, hvarjemte, för att undvika allt för stor
tidspillan med anskaffande af passet, detsamma syntes böra få utfärdas
äfven af vederbörande kronolänsman. I fråga om fördelning af de me¬
del, som inflöte för jagtpass, hvilka skulle gälla för hela riket, ansåge
styrelsen, att medlen borde fördelas på rikets samtliga landstings¬
områden; och då arbeten för jagtvård, för hvilket ändamål medlen skulle
användas, syntes mest påkallas i folkrika orter, borde, enligt styrelsens
åsigt, fördelningen ske efter folkmängden å landet inom hvarje lands¬
tingsområde. Medlen syntes böra redovisas hos statskontoret för att
af denna myndighet fördelas. Med skäl hade anmärkts, att det i 14
§ 2 mom. förekommande ordet »hemmavarande» vore otydligt och
kunde gifva upphof till olika tolkningar med deraf följande trakasserier
för jordegaren. Då detta ords uteslutande icke syntes medföra någon
synnerlig utsträckning af undantagen från skyldighet att utlösa jagt¬
pass, ansåge styrelseD, att det vore välbetänkt, att detsamma uteslötes
ur stadgandet. Hos jagträttsinnehafvaren anstäld skogsförvaltare syn¬
tes böra hänföras till dem, som icke vore skyldiga utlösa och medföra
pass, hvarföre ordet »skogsförvaltare» borde inskjutas mellan orden
»anstäld» och »jägare». Som skärgård icke funnes vid Gotland och en
del andra kuster, syntes, på sätt Gotlands länsstyrelse föreslagit, orden
»eller vid hafskusten» böra intagas efter orden »i skärgården». På sätt
Stockholms, Södermanlands och Hallands länsstyrelser anmärkt, syntes
de, som skulle uppbära och redovisa jagtpassafgifter, böra tillerkännas
någon provision.
Sedan föredragande departementschefen härpå erinrat, att berörda
förslag jemlikt nådigt beslut den 29 mars 1899 öfverlemnats till högsta
domstolen för afgifvande af utlåtande, anmälde departementschefen det
af högsta domstolen med anledning häraf afgifna yttrande i hvad det¬
samma afsåg bestämmelserna om jagtpass; och yttrade departements¬
chefen härefter:
Rörande dessa bestämmelser hafva två af högsta domstolens leda¬
möter anfört följande.
Ehuru det föreslagna jagtpasstvånget egentligen saknade privat¬
rättslig betydelse, syntes dock, i betraktande af den inskränkning i
jagträtten, man derigenom velat åstadkomma, kunna försvaras, att de
'hufvudsakliga bestämmelserna derom i förevarande lag intagits. Sålunda
syntes här kunna stadgas, i hvilka fall en person skulle vara försedd
med jagtpass, huru iakttagandet af denna skyldighet skulle kontrolleras
och hvilken påföljd skulle vara förenad med dess åsidosättande. Före¬
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
skrifterna om afgifter för erhållande af jagtpass samt om dessa afgifters
uppbörd, redovisning, användning och dylikt borde deremot ur före¬
varande lag uteslutas. Hvad anginge skyldigheten att vara försedd
med jagtpass, syntes det med jagtpasstvånget afsedda syftet icke komma
att vinnas, såvida icke dylik skyldighet ålades alla, hvilka idkade jagt
eller visst slag deraf, med undantag allenast för Konungen och med¬
lemmar af det Kongl. huset. Någon betänklighet vid ett så vidsträckt
jagtpasstvång kunde bemälde ledamöter ej finna, då hinder ej syntes
möta att för de fall, der sådant kunde finnas nödigt eller lämpligt,
medgifva befrielse från skyldigheten att för erhållande af pass erlägga
afgift. Bestämmelserna härom borde emellertid icke intagas i före¬
varande lag. Vidkommande de i 15 § intagna kontrollbestämmelserna,
syntes dessa ofta no g komma att visa sig föga effektiva, enär det ju i
många fall måste blifva svårt eller omöjligt för den, som fordrade upp¬
visande af jagtpass, att, om invändning gjordes, visa sin behörighet
att påfordra uppvisandet. Det syntes derföre kunna ifrågasättas, huru¬
vida icke, till afhjelpande af nämnda olägenhet, antingen en hvar
kunde erhålla befogenhet att fordra uppvisande af jagtpass eller ock,
om sådant ansåges lämpligare, i stället för jagtpass borde införas något
slags jagtmärke, som under jagt skulle bäras, så att det vore lätt skönj¬
bart. I 16 § syntes böra förtydligas, huruvida för den der afsedda
förseelsen påföljden skulle utgöras blott af jagtpassets förverkande eller
om äfven straff skulle ådömas.
Eu af bemälde ledamöter har derjemte framhållit, hurusom hvarken
i gällande jagtstadga eller i den föreslagna lagen vore närmare angifvet,
hvilken verksamhet vore att hänföra till jagt. Detta förhållande kunde
måhända icke vålla synnerlig olägenhet, då fråga vore om oloflig jagt
å annans mark eller under fridlysningstid. Genom att taga hänsyn
till de i dessa fall tillämpliga stadgandenas uppenbara syfte syntes man
nemligen utan större svårigheter kunna finna den nödiga begränsningen.
Vida mera tvifvelaktig stälde sig saken, när det gälde jagtpasstvånget,
hvilket en jagande skulle vara underkastad äfven å mark, der han egde
jagträtt, och äfven i fall, då icke någon fridlysning gälde. Det skulle
derföre vara synnerligen önskvärdt, att i sammanhang med jagtpass-
tvångets införande det i lagen upptoges föreskrifter, som kunde tjena
till ledning vid afgörandet af frågan, hvilken verksamhet skulle anses
såsom jagt.
Tre ledamöter hafva förenat sig om följande yttrande.
Att såsom vilkor för rättighet att idka eljest loflig jagt stadga
skyldighet för jagtidkaren att vara försedd med jagtpass eller bevis
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
om erlagd jagtslott innebure, efter bemälde ledamöters åsigt, ett så
afsevärdt intrång i den allmänna handlingsfriheten, att denna åtgärd
icke borde utan synnerligen tvingande skäl tillgripas, så mycket mindre
som jagten i värt land icke vore att anse uteslutande eller hufvudsak¬
ligen såsom eu förlustelse, utan af många mindre bemedlade bedrefves
för att skaffa bidrag till deras nödtorftiga bergning. Bemälde ledamöter
vågade icke uttala något omdöme, huruvida för närvarande i vårt land
förefunnes sådan fara för det nyttiga villebrådets utödande, att en dylik
åtgärd finge anses påkallad, men kunde i allt fall icke biträda det af
komiterade i förevarande hänseende framstälda förslag, enligt bvilket
förpligtelse att erlägga jagtskatt och vara försedd med jagtpass icke
skulle åligga en hvar jagtidkare, utan vara inskränkt till dem, som jagade
å mark, hvilken jagtidkaren ej sjelf egde eller brukade. Mot detta
förslag syntes först och främst kunna anmärkas, att något giltigt skäl
ej blifvit förebragt, hvarföre jordinnekafvare skulle ega att sjelf fritt
utöfva sin jagträtt, men deremot eu särskild börda läggas ej blott på
den, hvilken ej innehade jord men ville förvärfva sig jagträtt å annans
mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare eller brukare af
jord, som ej vilie sjelf begagna sig af sin jagträtt utan upplåta den¬
samma till annan. Förslaget innebure härutinnan en orättvisa, hvartill
lagstiftaren ej borde göra sig skyldig. Den omförmälda inskränkningen
i skattskyldigheten medförde vidare, att verkningarne af skatten måste
blifva i hög grad begränsade. Af motiveringen framginge, att man
med förslaget i främsta rummet afset-t att motverka oloflig jagt å annans
mark; och hade komiterade antagit, att i följd af skatten dels många
skulle afhålla sig från utöfvande af oloflig jagt, dels de, som beginge
sådan förseelse, lättare skulle blifva befordrade till straff. Huru skatten
kunde antagas skola afhålla från oloflig jagt å annans mark syntes
svårt att förstå. Tjufskytten torde väl ej fråga efter skyldigheten att
erlägga skatt mera än han frågade efter jordegarens medgifvande.
Möjligen komme det särskilda straffet för jagt utan innehaf af jagtpass
att hafva en afskräckande verkan, men sådan kunde enklast och lättast
vinnas genom höjande af straffet för oloflig jagt, hvarom komiterade
jemväl framstäf förslag. Icke heller syntes förhoppningarne derom, att
genom stadgande om jagtskatt tjufskyttarne lättare skulle komma att
befordras till straff, varda uppfylda. En hvar, som kände organisationen
af våra polismyndigheter på landsbygden, insåge lätt, att åtal mot den,
som idkade jagt utan att. hafva erlagt jagtskatt och utan jordegarens
lof, i regeln icke kunde komma till stånd, med mindre den deraf
intresserade (jordegaren eller jagträttsinnohafvaren) toge initiativet och
Bih. till liilcsd. Prof. 1600■ 1 Sami. 1 Afd. 42 Käft. 3
18
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 66.
anskaffade erforderlig bevisning. Den fördel, som i detta hänseende
skulle vinnas, vore då allenast, att målsegaren sluppe att sjelf föra
rättegången; men samma resultat kunde ernås genom en föreskrift, att
allmän åklagare hade att efter angifvelse af målsegaren åtala oloflig
jagt. Man hade vidare af jagtskattens införande väntat sig den fördelen,
att derigenom antalet jagtidkare skulle inskränkas till hufvudsakligen
sådana personer, som hyste intresse för viliebrådsstammens bevarande
och förökande. Uppenbart syntes dock vara, att, om än en sådan verkan
möjligen kunde vara att förvänta af en allmän jagtskatt, hvilket ej
vore höjdt öfver hvarje tvifvel, samma påföljd icke kunde genom den
af komiterade föreslagna skatten åstadkommas. Väl vore det att antaga,
att äfven den nu föreslagna skatten skulle medföra någon minskning i
jagtidkarnes antal, men, oafsedt att det vore ovisst, huruvida företrädesvis
för jagtvården mindre intresserade jägare skulle i följd af skattens in¬
förande upphöra med sin verksamhet, förefölle det i allt fall klart, att,
då den stora massan af jagträttsinnehafvare fortfarande skulle vara
befriad från erläggande af jagtskatt, skattens verkan i nu omförmälda
hänseende icke kunde blifva af någon afsevärd betydelse. Om således
den föreslagna skatten icke kunde förväntas uppfylla sitt ändamål att
åstadkomma en bättre jagtvård, vore det å andra sidan uppenbart, att
densamma komme att medföra väsentliga olägenheter. För de enskilda
skulle deraf följa en mängd obehag och förvecklingar. Och då det
syntes nästan omöjligt att åstadkomma en verksam kontroll, vore det
att befara, att en mängd öfverträdelser af förbudet mot jagt utan innehaf
af jagtpass skulle komma att ega rum, hvilka öfverträdelser säkerligen
till stor del blefve ostraffade. Ett sådant förhållande kunde icke annat
än locka till ytterligare förseelser och verka ringaktning för lagens
helgd. Särskildt förtjenade det uppmärksammas, att det ej vore omöjligt,
att i följd häraf jemväl öfverträdelserna af förbudet mot jagt å annans
mark utan innehafvarens lof skulle tillväxa. På grund af hvad sålunda
anförts hemstälde bemälde ledamöter, att nu ifrågavarande paragrafer
måtte ur förslaget uteslutas.
Eu af dessa ledamöter har derjemte anfört, att, då ändamålet med
det föreslagna jagtpassinstitutet skulle vara att förekomma det nyttiga
villebrådets utödande, dermed icke syntes stå väl tillsammans attjagt-
passtvång ålades för annan jagt än efter dylikt villebråd, d. v. s.
sådant, som vore föremål för fridlysning. Komiterades åsigt, att genom
jagtpasstvånget de så kallade illojale jägarnes framfart skulle stäfjas,
måste, då någon kompetenspröfning icke skulle föregå utfärdande af
jagtpass, hvila på den förutsättning, att de illojale jägarne vore att
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
finna bland dem, som icke egde tillgångar att utlösa pass. Men då
lojalitet på detta område säkerligen icke alltid sammanfölle med den
bättre ekonomiska ställningen, läge häri ett ytterligare skäl till tvekan,
om jagtpasstvånget kunde förväntas uppfylla det dermed afsedda ända¬
målet. Sistbemälde ledamot har slutligen påpekat den särskilda svårig¬
het vid de föreslagna stadgandenas tillämpning, som skulle vållas deraf,
att i lagförslaget, lika litet som i nu gällande jagtstadga, gåfves någon
säker ledning för besvarandet af frågan, hvilken verksamhet vore att
anse såsom jagt. Olika meningar kunde säkerligen råda t. ex. derom,
huruvida den, som å mark, der han egde jagträtt, ville skjuta skator,
kråkor, ekorrar, råttor eller småfåglar, skulle vara underkastad skyldighet
att lösa jagtpass.
Bland sakkunnige råder icke mera än en mening derom, att inom
de mera bebygda delarne af vårt land tillgången på nyttigt villebråd
— med undantag för de i förhållande till landets utsträckning mindre
betydande områden, der jordegare eller jagtarrendatorer vidtagit särskilda
åtgärder för villebrådets fredande — numera i allmänhet är ganska
ringa och fortfarande stadd i aftagande. Detta förhållande är desto
mera i ögonen fallande, som de stora utmarksområden, hvilka äro för vårt
land kännetecknande, i och för sig borde erbjuda alla betingelser för
villebrådets trefnad. Orsakerna till förhållandet torde vara flera, men
en bland de främsta är utan tvifvel att söka uti den långt drifna jord¬
styckningen. Egaren till ett mindre hemman saknar allt för ofta utväg
att freda sitt område för oloflig jagt. Jagten har för honom icke den
ekonomiska betydelse, att han gerna vill utsätta sig för besväret att
åtala obehöriga skyttar och för äfventyret att, om erforderlig bevisning
ej kan förebringas eller den sakfälde saknar tillgångar, nödgas sjelf betala
rättegångskostnaderna. Och med den allt mera uppöfvade skjutskicklig¬
heten samt den lättade tillgången på billiga, men ändock goda jagt-
gevär, saknas icke skyttar, som fresta jagtlyckan med ringa hänsyn
till jagträtten och än mindre till jagtvårdens fordringar.
I större delen af vårt land har jagten numera icke betydelse så¬
som näringsfång. Utan sin betydelse bör den derföre icke anses vara.
Då, såsom i vårt land i regeln är fallet, större eller mindre utmarks¬
områden, af naturen lämpade till uppehållsorter för villebråd, höra till
jordegendomarna, finnes intet skäl att, såsom nu synes vara på god väg
att ske, låta jagten utan nytta för någon förfaras. Jagten är ett sundt
och upplifvande nöje; djurlifvets utrotande i skog och mark beröfvar
landtmannen ett med egandet eller besittningen af jord föreuadt behag.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition iV.-o 66.
Den jordegare, som sjelf saknar sinne för jagtens nöjen, kan alltid
genom jagträttens utarrendering bereda sig någon ekonomisk fördel.
Åtskilliga utvägar för beredande af en förbättrad jagtvård hafva
ock blifvit föreslagna af den senast tillsatta jagtkomitén. I detta sam¬
manhang saknar jag anledning att sysselsätta mig med andra bland
dessa utvägar än den, som åsyftar införandet af jagtpass. I fråga om
ändamålet med och anordnandet af den sålunda till införande föreslagna
institutionen hänvisande till komiterades förslag och motivering, tillåter
jag mig här framhålla, att jag icke kan instämma med de tre leda¬
möter af högsta domstolen, som förklarat sig finna något giltigt skäl
icke hafva blifvit förebragt, hvarföre jordinnehafvare skulle eg a att
sjelf fritt utöfva sin jagträtt, men deremot ön särskild börda läggas ej
blott på den, hvilken ej innehar jord, men vill förvärfva sig jagträtt å
annans mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare eller brukare
af jord, som ej vill sjelf begagna sig af sin jagträtt utan upplåta densamma
till annan, en anordning, hvaruti justitieråden funnit eu orättvisa,
hvatill lagstiftaren ej borde göra sig skyldig. Saunt är, att, om, såsom i
åtskilliga länder är fallet, skyldigheten att vara försedd med jagtpass
uppställes såsom oeftergifligt vilkor för en hvar, han må vara inne¬
hafvare af jord eller ej, som vill idka jagt, jagtpassinstitutionen i viss
mån erhåller en annan karakter än den, som tillkommer sagda institu¬
tion, sådan den nu af komiterade föreslagits. Ett ovilkorligt jagtpass-
tvång eller ett sådant, som förutsätter tillstånd från det allmännas sida
för rätt att jaga äfven å egen mark, skulle utan tvifvel förefalla främ¬
mande för vårt folks rättsuppfattning. Fritagas åter egare eller inne¬
hafvare af jord från skyldigheten att vara försedde med jagtpass, erhåller
institutionen en väsentligt inskränkt räckvidd, men kommer derföre
icke, enligt min mening, att sakna rationel grund. Åtgärden varder
till sin hufvudsakliga innebörd en ordningsföreskrift, som, med utgångs¬
punkt från erkännandet att jagtens bevarande är ett allmänt intresse,
åsyftar att lemna de enskilda jordinnehafvarne ett välbehöfligt stöd vid
fredandet af jagten å deras egor. Sålunda fattad synes mig institu¬
tionen ega sitt fulla berättigande och icke med fog kunna sägas med¬
föra en börda för egare eller innehafvare af jord. Hvad åter de
verkliga jägarne, med hvilka jag förstår sådana, som äro intresserade
för jagtens vårdande, angår, är det kändt, att för dem införandet af
jagtpass länge varit ett önskemål.
Nyssnämnda justitieråd hafva befarat, att verkningarna af jagtpass-
tvånget komme att blifva i hög grad begränsade och att, till följd af
svårigheten att åstadkomma en verksam kontroll, eu mängd öfver-
21
Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 66.
trädelser komme att blifva ostraffade samt den häraf alstrade ringakt¬
ningen för lagens helgd till och med framkalla en ökning af öfver-
trädelserna af förbudet mot jagt å annans mark. Härvid bör emellertid
märkas, att, medan jagträttsinnehafvaren ensam eger att öfva tillsyn
deröfver, att oloflig jagt icke idkas å mark, der han har jagträtt, en
tillsyn, som af skäl, hvilka ofvan blifvit angifva, ofta icke är synnerligen
verksam, skall tillsynen öfver efterlefnaden af en blifvande jagtpass-
författning utöfvas af polismyndigheten, hvarjemte i öfrigt eu hvar
eger åtala öfverträdelse af denna författning. I de flesta landsdelar
finnas för jagten intresserade personer, af hvilka kan väntas ett verk¬
samt biträde vid tillsynen å lagens efterlefnad. I sistnämnda omstän¬
dighet torde ligga den icke minst verksamma kontrollen på lagens
efterlefnad.
På grund af det anförda anser jag mig ega giltiga skäl att i
hufvudsak biträda komiterades förslag om införande af jagtpass. Såsom
förut erinrats, äro de af komitén i detta hänseende föreslagna bestäm¬
melser intagna såsom 13—16 §§ i det af komitén utarbetade förslag till
lag om rätt till jagt, men böra nu jemte tillhörande bestämmelser om
ansvar och åtal upptagas i en särskild författning. Förslag till dylik
författning, hvilket under litt. — torde få biläggas dagens protokoll,
har jag låtit inom finansdepartementet upprätta, dervid iakttagits de af
domänstyrelsen vid vissa delar af komiterades förslag gjorda erinringar.
Då bestämmelserna i fråga om jagtpass utbrutits ur lagen om
rätt till jagt, torde det af en ledamot i högsta domstolen anmärkta
behofvet af ett förtydligande i 16 § (4 § i förslaget till förordning
angående jagtpass) ej längre förefinnas.
Två ledamöter i högsta domstolen hafva framhållit såsom önsk¬
värd!, att någon ledning lemnades för afgörandet af frågan, hvilken
verksamhet är att anse såsom jagt. Enligt språkbruket lärer använd¬
ningen af ordet jagt väl vara inskränkt till däggdjur och fåglar, men
bland dessa icke blott till dem, som mera traditionel utgöra föremål
för jagande; sålunda talas t. ex. i nådiga kungörelserna den 27 april
1894 och den 8 sistlidne februari om jagt efter stare. I dagligt tal
förekommer ofta i fråga om sådana djurarter som ekorrar, kråkor, skator
m. fl. uttrycket jagt. När intet undantag för vissa djurarter göres,
lära sålunda bestämmelserna om jagtpass såsom förutsättning för rätt
till jagt med nyssnämnda begränsning blifva tillämpliga oberoende
deraf, hvilket djurslag är i fråga. Då cgare och innehafvare af jord
äro fritagna från jagtpasstvånget, och innehafvare af jagträtt å annans
mark i alla händelser måste förse sig med jagtpass, ser jag ingen
Bih. till Riksd. Prof. 1!)00. 1 Samt. 1 Afd. 42 Iläft. ' ° 4
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.
olägenhet uti den utsträckning, som jagtpasstvånget sålunda komme
att erhålla. Dock torde icke rimligen kunna för en husbondes rätt
att låta sitt folk bortskjuta djur, som af eu eller annan anledning
kunna vara besvärliga i trädgårdar, åkrar eller andra egor, uppställas
fordran, att dessa personer skola vara försedda med jagtpass. Med
afseende härå har åt undantaget i 2 § 2 mom. af författningsförslaget
gifvits en vidsträcktare omfattning än motsvarande bestämmelse (14 §
2 mom.) i komiterades förslag eger.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ofvan
omförmälda, inom finansdepartementet upprättade förslag till förordning
angående jagtpass samt erinrat, att de i detta förslag förekommande
hänvisningar till lagen om rätt till jagt afsåge det förslag till lag
rörande berörda ämne, som genom förut denna dag på föredragning
af chefen för justitiedepartementet beslutad nådig proposition under¬
stälts Riksdagens pröfning, hemstälde föredragande departementschefen
i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå
Riksdagen att antaga det upplästa förslaget till förordning angående
jagtpass.
Med bifall till denna af statsrådets öfriga leda¬
möter biträdda hemställan, täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition af den lydelse, bilagan litt. — vid detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Waldemar Roos.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.