Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.
1
N:o 34.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni 1885,
beträffande vapenöfning under år 1900 för utrönande
af härens krig sberedskap; gifven Stockholms slott den 26
januari 1900.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att antaga en så lydande:
Lag
om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni 1885, beträffande vapenöfning
under är 1900 för utrönande af härens krigsberedskap.
Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för ut¬
bildning, som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värn¬
pligtig, som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid de delar af
hären, Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för
vapenöfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra
under högst femton dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning
oberäknad; skolande i fråga om denna öfning för öfrigt gälla hvad i
värnpligtslagen finnes stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under
fredstid samt påföljd för uteblifvande från sådan tjenstgöring; och eger
Konungen rörande befrielse från omförmälda öfning meddela de före¬
skrifter, som för rikets tjenst och det allmännas behof eller med hän¬
syn till särskilda förhållanden, såsom värnpligtigs vistelse utom riket
Bih. till Bibel. Prot. 1900. 1 Sami. 1 A/d. 23 Käft. (N:o 34, 35.) 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.
eller på större afstånd från vederbörande truppförbands mobiliserings¬
ort, kunna finnas påkallade.
Öfriga för denna lags tillämpning erforderliga närmare bestämmel¬
ser meddelas jemväl af Konungen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.
OSCAR.
Jesper Crusebjörn.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.
a
Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
den 26 januari 1900.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikbead,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn och
Restadius.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn, yttrade
härefter:
»I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 innevarande
januari om äskande af anslag för utförande under detta år af försöks¬
mobilisering och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar vid de
delar af hären, Eders Kongl. Maj:t bestämmer, framhöll jag, bland
annat, att, enär beväringens första uppbåd eller delar deraf icke kunde
på grund af gällande lagstiftning inkallas till sådan tjenstgöring, som
vore i fråga, särskilda lagbestämmelser för ändamålet erfordrades.
Enligt gällande värnpligtslag kan nemligen inkallande af bevärin¬
gens första uppbåd eller större eller mindre delar deraf icke ega rum
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.
annat än dels till öfning enligt §27 värnpligtslagen och dels, enligt
§ 28 samma lag, »då rikets försvar det kräfver». Denna sistnämnda
bestämmelse afser tydligen förhållanden, som påkalla verklig mobili¬
sering; och skall en mobilisering med det ändamål, för hvilket jag
i mitt förut angifna yttrande till statsrådsprotokollet redogjort, kunna
företagas, måste alltså en lag stiftas, enligt hvilken det blir möjligt att
till tjenstgöring inbeordra alla de beväringsmän, som enligt faststälda
mobiliseringsplaner beräknats skola ingå i de mobiliserande delarne af
armén, och således äfven sådana beväringsmän af första uppbådet, hvilka
redan fullgjort sin fredstjenstgöring.
Vid tvenne föregående riksdagar, nemligen åren 1897 och 1899,
hafva af Eders Kongl. Maj:t förslag framstälts rörande anordnande af
försöksmobilisering. Det förslag till lag, som uti ifrågavarande ämne
förelädes förstnämnda års Riksdag innehöll, bland annat, att hvad i §
31 värnpligtslagen stadgades rörande åtlydnad af påbud, hvarigenom
värnpligtig inkallades till tjenstgöring vid utbrott af eller fara för krig,
skulle ega tillämpning jemväl med afseende på inkallelse till den då
föreslagna vapenöfningen. Enär emellertid dessa ordalag hade visat
sig lemna rum för den missuppfattning, att dermed afsetts, att de från
vapenöfningen uteblifne skulle straffas med straffarbete enligt §§ 60
och 61 strafflagen för krigsmagten, blef, för att undanrödja möjligheten
af en dylik uppfattning, i det lagförslag, som förelädes 1899 års Riks¬
dag, hänvisningen till § 31 värnpligtslagen utesluten och i stället en
bestämmelse intagen derom, att värnpligtig, som blifvit i vederbörlig
ordning inkallad till vapenöfningen, men utan laga förfall uraktlåtit att
inställa sig till densamma, skulle straffas såsom för olofligt undanhål¬
lande enligt § 68 strafflagen för krigsmagten. Det utskott inom Riks¬
dagen, som hade att afgifva yttrande öfver detta Eders Kongl. Maj:ts
förslag, ansåg sig böra ifrågasätta, huruvida icke högsta domstolens ut¬
låtande bort inhemtas öfver sistberörda bestämmelse, hvarför utskottet,
som dessutom fann den ifrågasatta straffbestämmelsen väl sträng, här¬
utinnan ansåg sig hafva skäl att ställa sig tveksamt emot det framlagda
förslaget, hvartill utskottet på i öfrigt anförda skäl afstyrkte bifall. I
den vid nämnda betänkande fogade reservationen framhölls åter, att, —
med hänsyn såväl till laglydigheten hos vårt folk som ock dertill, att
sådan mobiliseringsöfning förut icke egt rum, och att således erfarenheten
ej kunnat gifva vid handen nödvändigheten af strängare straff —, syntes
det som om uteblifvande utan laga förfall ej behöfde beläggas med
annan påföljd än böter. Stadgandet i § 41 mom. 3 värnpligtslagen
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.
vore alltså här tillfyllest, hvadan den del af förslaget, som innehöll be¬
rörda straffbestämmelse och som föranledt utskottet till nämnda tvekan,
borde kunna uteslutas. Riksdagens kamrar stannade emellertid vid
frågans behandling i skiljaktiga beslut, hvadan framställningen om för¬
söksmobilisering äfven då förföll.
Med hänsyn till hvad under sistlidet års Riksdag vid behandlingen
af förslaget till lag uti ifrågavarande ämne förekommit, och då ofvan
angifna skäl för den mening, att bötesstraff vore tillfyllest för åsido¬
sättande af denna lags föreskrifter, synas mig antagliga, helst den ute-
blifne derjemte är underkastad hemtningsäfventyr och skyldig att er¬
sätta all med hemtningen förenad kostnad, anser jag mig böra föreslå
att för uteblifvande från mobiliseringsöfning må få gälla samma straff,
som i värnpligtslagen finnes stadgadt för försummad inställelse vid
annan tjenstgöring under fred eller böter.
I sitt underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet den 27 januari
1899 anförde statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet jem¬
väl, att han till fullo insåg, huru ingripande i de enskildes borgerliga
förhållanden den af honom föreslagna lagen i sin tillämpning komme
att blifva, och att han till följd deraf ansåg sig böra föreslå en utväg,
hvarigenom i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands eller
å aflägsen ort, Konungen måtte kunna meddela befrielse från inställelse
till tjenstgöringen; och afsåge det i lagförslaget införda stadgandet
att »tjenstgöringen skulle ega rum enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelade» jemväl rätten att från all inställelse fritaga värn-
pligtige, som skulle hafva synnerligt men af en inkallelse till del¬
tagande i försöksmobiliseringen. I denna åsigt, såvidt angår behofvet
af föreskrifter rörande vissa värnpligtiges frikallelse från tjenstgöring,
instämmer jag i allo, men anser jag, att ett uttryckligt stadgande härom
bör i lagen inflyta. Derjemte torde böra bestämmas, att Konungen, i
likhet med hvad i § 8 värnpligtslagen rörande krigstid finnes stadgadt,
eger meddela de föreskrifter om inskrifne värnpligtiges befrielse från
tjenstgöring, som för rikets tjenst och det allmännas behof finnas vara
påkallade. I lagen torde vidare böra intagas samma bestämmelse, som
i värnpligtslagen § 50, nemligen att de för lagens tillämpning i öfrigt
erforderliga närmare föreskrifter meddelas af Konungen.
Med framhållande slutligen af lämpligheten deraf att i lagens
rubrik tydligt angifves, att densamma är att anse endast såsom ett
för innevarande år gällande tillägg i värnpligtslagen, får jag, under
6
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.
åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga en så
lydande
Lag
om tillägg till värnpligtslageh den 5 juni 1885, beträffande vapenöfning
under år 1900 för utrönande af härens krigsberedskap.
Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbild-
ning, som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid de delar af bären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapen¬
öfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra under
högst femton dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäk¬
nad; skolande i fråga om denna öfning för öfrigt gälla hvad i värn¬
pligtslagen finnes stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under
fredstid samt påföljd för uteblifvande från sådan tjenstgöring; och eger
Konungen rörande befrielse från omförmälda öfning meddela de före¬
skrifter, som för rikets tjenst och det allmännas behof eller med hänsyn
till särskilda förhållanden, såsom värnpligtigs vistelse utom riket eller
på större afstånd från vederbörande truppförbands mobiliseringsort,
kunna finnas påkallade.
Öfriga för denna lags tillämpning erforderliga närmare bestäm¬
melser meddelas jemväl af Konungen.»
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, täcktes Hans Maj:t Konungen, uppå till¬
styrkan af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla;
och skulle proposition af den lydelse bilagan A till
detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
F. Lag er felt.