1
I
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
N:o 24.
w » . * 0 >
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap.
4 och 11 §§ handelsbalken; gifven Stockholms slott den
19 januari 1900.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete; och
2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Riksd. Prot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. It) Iläft. (N:o 24.)
1
2
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Förslag
till
Lag
angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, och bär
lian ej uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig ska¬
dan, vare i de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att
utgifva ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.
Såsom arbetare skall enligt denna lag anses jemväl arbetsförman.
2 §•
Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbets¬
givare, . der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld
verksamhet, nemligen:
1) sågverks- eller brädgårdsrörelse;
2) upptagning af is eller torf;
3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, bruksrörelse eller annan verk¬
samhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster
och ej är att anse såsom handtverk;
4) fabriksrörelse;
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejeri-
eller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,
att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;
6) boktryckeriverksamhet;
7) tillverkning af explosiva varor;
8) skorstensfejareverksamhet;
9) flottning;
10) lastning eller lossning af varor;
11) jernvägs- eller spårvägstrafik;
12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande al
väg- eller vattenbyggnad;
13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;
14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller
kloakledningar.
Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.
I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk.
3 §.
Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 §
omförmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig
enligt 1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från ut¬
öfningen af den verksamhet.
4 §•
I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:
l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning åt den skadades
arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i
sjukhjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den
skadade blifvit, från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld eller
olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;
2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbets¬
förmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet visat sig
medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbets¬
förmågan;
3:o) om olycksfallet inom två år medfört döden:
a) begrafningshjelp med sextio kronor;
b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af ett-
hundratjugu kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en
årlig lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått
femton års ålder; dock att lifränta icke utgår till enka, när äktenskapet
slutits efter olycksfallet, och att, der lifräntor till efterlefvande skulle
sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande till
hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så
länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.
5 §•
1 mom. Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lif¬
ränta enligt denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i
riket bosatta. För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag
berättigad är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.
Från hvad i detta mom. är föreskrifvet eger Konungen, under förut¬
sättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst
land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.
2 mom. För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete, må han ej uppbära lifräntan.
6 §•
Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp
för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta i förskott
för hvarje kalenderqvartal å qvartalets första dag, utan återbetalnings-
skyldighet i händelse under qvartalet rätten till lifräntan skulle upphöra
eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.
7 §■
Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från
kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag
af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbe¬
taren på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
annat sätt än i 9 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och
lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,
afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan
eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättnings¬
skyldighet åligger arbetsgifvaren.
Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af
olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.
8 §•
Den, som är berättigad till ersättning enligt denna lag, vare ej
deraf hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan gorå'gällande den rätt
till skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att. arbetsgifvaren må
från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna
lag utgår.
År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,
sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe
berättigad att uttaga skadeståndet för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna lag utgår.
9 §•
Konungen eger meddela försäkringsanstalt, som pröfvas erbjuda
nödig säkerhet och i öfrigt vara på tillfredsställande sätt anordnad,
tillstånd att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares i denna lag
stadgade ersättningsskyldighet med den verkan, att arbetsgifvaren, så
långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldigheten fri. Till
följd af försäkring i sålunda erkänd försäkringsanstalt ege anstalten, be¬
träffande de försäkrade ersättningsbeloppen, enligt de i 7 och 8 §§
stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt skadestånd eller söka sitt
åter af arbetsgifvaren eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd
förbindas.
Tillstånd, hvarom i denna § sägs, kan af Konungen återkallas.
10 §.
Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas med¬
föra döden eller annan påföljd, som i 4 § är sagd, åligge det arbets¬
gifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller kom¬
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
mun, arbetsföreståndaren att om olycksfallet ofördröjligen göra skriftlig
anmälan hos polismyndigheten i orten, med bifogande, på arbetsgifva-
rens bekostnad, af läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans be¬
skaffenhet och den skadades tillstånd. År den skadade af arbets-
gifvaren försäkrad på sätt i 9 § afses, skall uppgift derom och om
försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om
anmälans innehåll meddelas af Konungen.
Då anmälan skett om olycksfall, hvarom nu är sagdt, eller sådant
olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna
så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet; dock att, der
anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade förklaring
att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning
enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om
polismyndigheten finner sådan nödig.
Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet kronofogden, i
Stockholm öfverståthållareembetet och i öfriga städer magistraten eller,
der sådan ej finnes, stadsstyrelsen. Kronofogden åligge att ofördröjligen
aflemna de inkomna handlingar^ äfvensom, der undersökning hållits,
protokoll deröfver till Konungens befallningshafvande.
11 §■
Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och öfver¬
enskomma ej heller parterna att hänskjuta tvist om ersättningen till
slutligt afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust,
ersättningskrafvet hos domstol anhängiggöras inom två år från olycks¬
fallet eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom
samma tid från det döden inträdde.
12 §.
Tvist om ersättning enligt denna lag skall anhängiggöras vid all¬
män underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes,
har sätt bo och hemvist.
År sådan tvist anhängiggjord, infordre rätten eller domaren proto¬
koll och öfriga handlingar, som i 10 § omförmälas. Rätten ege,
der så nödigt pröfvas, från kommerskollegium inhemta yttrande, huru¬
vida det arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant, som i denna
lag afses, samt hos kommerskollegium och medicinalstyrelsen äska
gemensamt utlåtande, i hvad mån viss kroppsskada skall anses åstad¬
komma nedsättning af arbetsförmågan.
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller
angår tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens
yrkande, förordna, att ett skäligt belopp, i senare fallet ej under¬
stigande hvad svaranden medgifvit, skall utbetalas till käranden i afräk¬
ning på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas
i samma ordning som slutligt utslag.
Har rätten förordnat om förskottsbetalning efter ty nu är sagdt
eller genom slutligt utslag ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge
sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom.
13 §.
Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom dom¬
stols eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, synnerlig
förändring i den skadades tillstånd, må inom två år från ersättningens
bestämmande talan om jemkning i ersättningen medelst stämning an-
hängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den under¬
rätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af
skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet
inträffat. Jemkning må ej afse ersättning, som belöper på tiden före
den dag, då stämningen delgafs svaranden; sökes jemkningen af den
ersättningsskyldige, må den ej heller verka rubbning i rätten till er¬
sättning, som före sagda dag förfallit till betalning.
14 §.
Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall ut¬
delningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter samman¬
lagda beloppet af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i
konkursen bestämd är eller å hvilken betalning dessförinnan får upp¬
bäras, och af den lifränta, som enligt 6 § förfaller före nämnda dag,
jemte laga ränta derå.
År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd för¬
säkringsanstalt finnes, utdelningen för räntans kapitalvärde ej af arbe¬
taren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet utgår, genom
konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i sådan an¬
stalt; finnas flere erkända anstalter, ege arbetaren gifva anvisning, i
hvilken anstalt lifränta!) skall inköpas.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
15 §.
Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lif¬
ränta, som förfallen är, ege räntetagaren, der hans fordran grundar sig
på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfver-
exekutor söka förklarande, att lifräntans kapitalvärde skall vara till be¬
talning förfallet. Visas ej inom viss af öfverexekutor förelagd tid,
högst åtta dagar från föreläggandets delgifniug, att den förfallna lif-
räntan jemte laga ränta derå och ersättning för kostnader till belopp,
som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden, skall öfver¬
exekutor ålägga gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lif¬
räntans kapitalvärde den dag, då betalning sker, och af den lifränta,
som enligt 6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå. Beträf¬
fande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut
gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt; dock
att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen
allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter sökan¬
den eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.
Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen
uttaga. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd
försäkringsanstalt finnes, hvad å lifräntans kapitalvärde influtit ej af
arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors försorg in¬
köpas lifränta efter ty i 14 § är för der afsedda fall föreskrifvet.
16 §.
Nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse eller flyttar han utrikes
eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfver¬
låtelse eller sättes rörelsen under liqvidation, må lifräntetagare, hvilkens
fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slut¬
ligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande för arbetsgifvaren eller
för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor ställa pant
eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs. Försämras den
stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska ställande af ny
säkerhet. Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är
ingången såsom för egen skuld.
Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga
gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapital¬
värde den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som enligt
6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå.
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 24.
Beträffande handläggning af mål, som i denna § afses, och kla¬
gan öfver öfverexekutors beslut, så ock i fråga om uttagande och
användning af hvad gäldenären förpligtats utgifva vare lag som i 15 §
är sagdt.
17 §■
Med lifräntas kapitalvärde förstås i 14, 15 och 16 §§ det belopp,
hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.
Finnes ej erkänd försäkringsanstalt, skall kapitalvärdet efter en
räntefot af tre och en half för hundrade om året uppskattas med an¬
vändande af den dödlighets- och lifslängdstabell för riket, hvilken af
vederbörande myndighet sist blifvit utgifven, innan denna lag trädt i
kraft.
18 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.
19 §.
Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas,
eller om hänskjutande af tvist angående ersättningen till slutligt af¬
görande af skiljemän vare emot ersättningstagaren utan verkan, så framt
det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, då fråga är om begraf¬
ningshjelp eller om lifränta åt skadad arbetares enka eller barn, efter det
den skadade afled.
Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en
gång erläggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att
lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om året.
20 §.
Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrif-
ven ordning göra anmälan, hvarom i 10 § är sagdt, bete från och med
fem till och med två hundra kronor. Meddelar någon i sådan anmälan
mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med
tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i
allmänna strafflagen utsatt.
Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
Bi/i. till liikml. Piot. 1900. 1 Sam!. 1 Af,t. 18 ljuft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.
21 §.
Genom denna lag upphäfvas bestämmelserna i lagen angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, i
hvad de afse skyldighet för jernvägs egare eller innehafvare att utgifva
ersättning, då i följd af jernvägs drift arbetare eller arbetsförman, som
är stadd i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf var¬
der dödad eller skadad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902, men eger ej tillämp¬
ning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
11
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendo¬
mens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda
under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött
hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan ar¬
betares dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan
begrafningshjelp, för sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller
under samma tid, jemlikt särskild lag, förfallen lifränta, som det enligt
nämnda lag åligger gäldenären att med anledning af timadt olycksfall i
arbete utgifva.
11 §•
Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,
fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;
kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,
som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd
hos dem innestår, så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller
12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emot-
tagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embete- eller
tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker
sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.
Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början
belöpande sjukhjelp eller efter konkursens början, jemlikt särskild lag,
förfallande lifränta, som det enligt nämnda lag åligger gäldenären att
med anledning af timadt olycksfall i arbete utgifva.
Kongl Maj:ts A ad. Proposition N:o 24.
In
O
i (
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 30 december
1898
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Anner&tedt,
von Krusenstjerna,
Claeson,
Dyrssen.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde i underdånighet chefen för civildepartementet statsrådet von
Krusenstjerna:
Då jag nu går att för Eders Kongl. Maj:t framlägga ett nytt för¬
slag till lagstiftning med syfte att för arbetare lindra följderna af de
olycksfall, Som drabba dem i arbetet, torde det tillåtas mig att till en
början erinra om det väsentligaste af hvad i fråga om sådan lagstift¬
ning här i riket förekommit.
Redan i skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll, med anledning af en¬
skild motionärs framställning, Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ord¬
nande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
14
Kanyl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.
möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt derefter göra de
framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till
hvilka förhållandena kunde föranleda. Sedan eu i anledning häraf den
3 oktober samma år i nåder förordnad komité — den s. k. arbetare-
försäkringskomitén — till fullgörande af sitt uppdrag efter hand aflem-
uat åtskilliga i ämnet verkstälda utredningar och upprättade författ-
ningsförslag — af hvilka senare ett ledt till utfärdande af lagen an¬
gående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 — täcktes Eders Kongl.
Maj: t, efter vederbörandes hörande, genom nådig proposition den 12 mars
1890 inhemta Riksdagens yttrande öfver ett, med ledning af arbetare-
försäkringskomiténs motsvarande förslag och deröfver afgifna utlåtanden,
inom civildepartementet upprättadt förslag till förordning angående för¬
säkring för olycksfall i arbetet. Detta förslag hvilade, liksom komité-
förslaget, på den grundsatsen, att inom vissa industriela rörelser ar¬
betare skulle vara på arbetsgifvarnes bekostnad tvångsförsäkrade mot
olycksfall i arbetet hos en af staten upprättad riksförsäkringsanstalt, hos
hvilken äfven frivillig försäkring emot olycksfall i arbete kunde tagas, men
skilde sig från komitéförslaget hufvudsakligast derutinnan, att enligt
regeringsförslaget den obligatoriska försäkringen omfattade allenast
kroppsarbetare, medan komitéförslaget föreskref försäkring af jemväl
öfriga hos ifrågavarande arbetsgifvare anstälda personer, att i det
förra förslaget, i motsats emot det senare, ersättningsbeloppen voro
bestämda utan afseende på den aflöning, som skadad person uppburit,
samt att enligt det förra förslaget arbetsgifvare, som på tillfredsstäl¬
lande sätt sörjt för beredande af ersättning åt arbetarne vid blifvande
olycksfall, kunde fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Riksdagen, som jemte den nådiga propositionen förehade till pröfning
en enskild motion, deri hemstälts om antagande enligt § 87 regerings¬
formen af lag i öfverensstämmelse med arbetareförsäkringskomiténs
förslag i ämnet, ansåg sig emellertid icke kunna godkänna någotdera
af nämnda förslag.
Inom civildepartementet blef derefter det för Riksdagen framlagda
förslaget i vissa delar omarbetadt, dervid afseende fästes dels vid den
inom Riksdagen uttryckta önskan att den blifvande lagstiftningen i äm¬
net måtte erhålla civillags natur, dels ock vid de inom det särskilda
utskott, som handlagt ärendet, uttalade åsigter om den större eller
mindre lämpligheten af vissa detaljbestämmelser; hvaremot dåvarande
departementschefen icke ansåg sig kunna biträda utskottets åsigt, att
man vid en lagstiftning om arbetsgifvares skyldighet att ansvara för
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.
15
skada, som genom olycksfall träffar arbetarne i arbetet, borde — allenast
med den afvikelse att skadeståndets belopp skulle vara på förhand be¬
stämdt — följa samma väg, som redan beträdts genom lagen angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, och
således, med uppgifvande af försäkringsprincipen, ålägga arbetsgifvarne
omedelbar ersättningsskyldighet i förhållande till arbetarne.
Då det sålunda omarbetade förslaget den 17 oktober 1890 inför
Eders Kongl. Maj:t föredrogs, behagade, i öfverensstämmelse med Stats¬
rådets hemställan, Eders Kongl. Magt i nåder förordna, att högsta
domstolens utlåtande öfver detsamma skulle, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, inhemtas.
Inom högsta domstolen biträdde två ledamöter de hufvudgrunder,
hvarpå förslaget var bygdt, men öfrige fem ledamöter, som i gransk¬
ningen deltogo, funno sig böra afstyrka detsamma, dervid åberopande
hufvudsakligen, att den ifrågasatta lagen ej vore af civillags natur, utan
borde i annan ordning behandlas, att tillförlitlig utredning saknades om
behofvet af någon lagstiftning i förevarande afseende, att ur privat¬
rättsliga synpunkter ej kunde härledas någon skyldighet för arbetsgivare
att genom försäkring på förhand vidkännas utgifter, på grund afhvilka
åt arbetare kunde vara beredd trygghet att i händelse af olycksfall
utbekomma godtgörelse för den genom olycksfallet honom tillskyndade
skadan, samt att obligatorisk försäkring måste verka i viss mån för¬
slappande på arbetsgivares benägenhet att genom särskilda, med kost¬
nad förenade anordningar söka förekomma olycksfall.
Vid ärendets förnyade föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den
31 januari 1891 förklarade emellertid, på anförda skäl, dåvarande
chefen för civildepartementet, att han icke af hvad inom högsta dom¬
stolen erinrats emot införande af obligatorisk olycksfallsförsäkring fun¬
nit sig manad att frånträda den hufvudsakliga uppfattning af ämnet,
hvilken han förut uttalat. Och täcktes i enlighet med departements¬
chefens hemställan, sedan de närvarande justitieråden åberopat hvad de
yttrat vid granskning inom högsta domstolen af det dit remitterade
förslaget, Eders Kongl. Maj:t, på tillstyrkan af Statsrådets ö fråga
ledamöter, besluta att genom nådig proposition för Riksdagen till an¬
tagande framlägga förslaget allenast med några mindre väsentliga, af
högsta domstolens utlåtande i vissa enskildheter föranledda jemkningar.
Det särskilda utskott, till hvilket den nådiga propositionen, liksom
arbetareförsäkringskomiténs äfven vid denna riksdag af enskild motionär
framburna förslag, öfverlemnades för förberedande behandling, afstyrkte
bifall till båda förslagen och yttrade i sådant afseende hufvudsakligen:
16
Kong!. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 24.
att för obligatorisk försäkring ej kunde åberopas rättsgrunder, utan
allenast lämplighetsskäl; att äfven dessa vore föga öfvertygande, då
åtminstone i vårt land erfarenheten ej syntes tala för obligatorisk för¬
säkring; att utskottet dock ej ville förneka, att särskilda lagstadganden
kunde vara jemväl i vårt land erforderliga till närmare bestämmande
af skyldigheten till skadestånd för de vid viss näringsdrift förekommande
olycksfall; att samhället icke skulle förlora derpå, att hvad den rättän¬
kande arbetsgifvaren redan nu erkände såsom en moralisk förpligtelse
erhölle karakteren af en rättslig skyldighet, som äfven den mindre grann¬
laga arbetsgifvaren måste fullgöra; att en lagbestämmelse om arbets-
gifvares ersättningsskyldighet otvifvelaktigt skulle kraftigare än något
annat medel befrämja och utveckla den enskilda försäkringsrörelsen
och dermed till vidsträcktare kretsar sprida försäkringens förmåner;
att upprättandet af ett statens embetsverk sådant som den föreslagna
riksförsäkringsanstalten icke vore tillrådligt, då denna anstalts kostnader
syntes lika oberäkneliga som dess förvaltningsuppgifter och förbindelser;
samt att, hvad särskilt anginge arbetareförsäkringskomiténs förslag, de
emot den nådiga propositionen anförda betänkligheter måste anses ytter¬
ligare skärpta i följd af den i detta förslag upptagna bestämmelsen, att
ersättning skall utgå i visst förhållande till arbetslönen, genom hvilken
bestämmelse svårlösta tvister ofta skulle förorsakas och en odräglig
tunga åläggas arbetsgifvaren.
Bland de fjorton reservanterna inom utskottet yttrade tre, att en¬
ligt deras uppfattning 1886 års lag om ansvarighet för skada i följd
af jernvägs drift, till hvilken lag utskottets motivering tydligt hänvisade
såsom en förebild för den blifvande lagstiftningen, icke utan ganska
betydande modifikationer kunde utsträckas till något större antal närings¬
grenar; och att sålunda vid en dylik utsträckning hänsyn måste tagas
till arbetsgifvarnes förmåga att fullgöra hithörande förpligtelser, hvadan
anspråken på den lagstadgade ersättningen borde hållas inom ganska
måttliga gränser, framför allt så, att ersättningen bestämdes till vissa
belopp för olika slag af olycksfall. Fyra andra reservanter åter ansågo,
med någon inbördes olikhet i uppfattningen, att utskottet bort bestäm¬
dare uttala, att ett nytt förslag i ämnet borde grundas på principen
om arbetsgifvares ansvarighet. Sedan ärendet blifvit till utskottet åter-
remitteradt, hemstälde utskottet, att Riksdagen, under uttalande, bland
annat, af den åsigten, att lagstiftningen i ämnet borde hvila på samma
grunder som 1886 års lag, måtte afslå propositionen och motionen.
Det sålunda förordade uttalandet blef emellertid icke inom någondera
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 17
kammaren godkändt. Deremot afslogos propositionen och motionen af
båda kamrarne.
Frågan om införande af lagstiftning med syfte att skydda arbetare
emot följderna af olycksfall i arbetet hade alltså äfven denna gång fallit.
I motsats häremot blef arbetareförsäkringskomiténs genom särskild nådig
proposition för samma Riksdag framlagda förslag till lag om sjuk¬
kassor af Riksdagen antaget, hvarefter författning i ämnet den 30
oktober 1891 utfärdades.
Samma dag anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t ej mindre Riks¬
dagens skrifvelse den 13 maj 1891 i anledning af Eders Kongl. Maj:ts
nådiga proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbete, än äfven arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om ål-
derdomsförsäkring jemte de öfver detta förslag afgifna utlåtanden.
Dervid blef af dåvarande chefen för civildepartementet — under
åberopande af anmärkningar, som mot sistnämnda förslag framstälts
af deröfver hörda myndigheter och andra, samt på i öfrigt anförda
skäl — framhållet, att frågan om lagstiftning rörande ålderdomsför-
säkringen då ännu icke kunde anses hafva vunnit tillräcklig utred¬
ning, och att denna försäkring likasom äfven olycksfallsförsäkrin¬
gen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen grundas
på invaliditetsprincipen. På Statsrådets hemställan behagade derefter
Eders Kongl. Maj: t i nåder uppdraga åt en komité att efter utredning
af hithörande förhållanden inkomma med underdånigt yttrande i ämnet
och de lagförslag, hvartill utredningen funnes böra föranleda.
Den sålunda tillsatta komitén — vanligen kallad nya arbetareför-
säkringskomitén — aflemnade den 30 mars 1893 ett af motiv och
utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete. Detta förslag var grundadt
på den, redan vid komiténs tillsättande, af departementschefen antydda
invaliditetsprincipen och innefattade bestämmelser om obligatorisk för¬
säkring af alla hos arbetsgifvare anstälda biträden i handel, näring eller
yrke, arbetsförmän, arbetare och med dem jemförliga arbetstagare —
med undantag, bland annat, af dem, som ej fy It 18 år eller h vilkas årliga
aflöning öfverstege 1,800 kronor — i en central statsanstalt mot hvarje var¬
aktig oförmåga till arbete, vare sig denna oförmåga härrörde af ålder¬
dom, af olycksfall i arbetet eller af annan orsak. Försäkringen skulle så¬
ledes i sig innefatta jemväl ålderdomsförsäkring och olycksfallsförsäkring;
endast öfvergående oförmåga till arbete lemnades af densamma oberörd
och förutsattes blifva föremål för sjukkassors och med dem jemförliga
anstalters verksamhet. Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustrn-
Ilih. till Rifott. Prat. mot). 1 Sami. 1 Afd. IH lliift. ■')
IS
Ronyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
och barnpensionering. Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas
genom pensionsafgifter, olika inom tre pensionsklasser och erlagda del¬
vis af arbetsgivaren, delvis af arbetaren. Pensionernas belopp voro
stälda i visst beroende af den tid, hvarför pensionsafgifter erlagts.
Förslaget blef, sedan fabriks- och handtverksföreningar, arbetare¬
föreningar och andra för ämnet intresserade föreningar eller en¬
skilde lemnats tillfälle att sig yttra samt Eders Kongl. Maj:ts samtliga
befallningshafvande äfvensom kommerskollegium äfgifvit infordrade un¬
derdåniga utlåtanden, genom nådig proposition förelagdt 1895 års Riks¬
dag utan andra mera väsentliga förändringar, än att staten skulle åtaga
sig kostnaden för hustru- och barnpensioneringen och arbetsgifvarnes
bidrag med motsvarande belopp nedsättas, att vissa mindre arbetsgi¬
vare tillerkändes ersättning af allmänna medel för de af dem hvarje år
erlagda pensionsafgifter, samt att vid sidan af den obligatoriska försäk¬
ringen en frivillig försäkring anordnades.
Omförmälda nådiga proposition blef emellertid icke antagen af
Riksdagen, som i skrifvelse den 10 maj 1895, med anmälan härom,
anhöll, att Eders Kongl. Maj:t behagade taga frågan under förnyad
pröfning samt, efter vidtagande af erforderlig utredning, för Riksdagen
framlägga det förslag, Eders Kongl. Maj:t kunde finna påkalladt.
Med anledning häraf utarbetades inom civildepartementet, med bi¬
träde af särskildt förordnade sakkunnige, nytt förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension eller lifränta. Detta förslag skilde
sig från det för 1895 års Riksdag framlagda, bland annat, derutinnan,
att arbetsgifvarnes skyldighet att bidraga till försäkringen borttogs och
ersattes med motsvarande bidrag af statsmedel, att enahanda statsbidrag
skulle utgå äfven till den frivilliga försäkringen, att barnpensioneringen
uteslöts, och att pension icke i någon händelse skulle uppbäras före
fylda 50 år, äfven om invaliditet inträdde tidigare. I afseende sär¬
skildt å sistnämnda ändring yttrade jag, vid ärendets föredragande
inför Eders Kongl. Maj:t den 31 december 1897 och den 21 februari
1898, att olägenheten deraf skulle i väsentlig mån minskas, derest
äfven i vårt land, liksom numera vore fallet i ett flertal civiliserade
stater, genom lag stadgades skyldighet för arbetsgivare att lemna un¬
derstöd vid olycksfall, som drabba arbetstagare under arbete i vissa
yrken, samt att ett dylikt stadgande, hvarigenom en ej obetydlig tunga
komme att påläggas arbetsgifvarne, syntes böra föranleda, att dessa
befriades från deltagande i kostnaderna för den allmänna pensione¬
ringen.
Vid sistnämnda tillfälle täcktes Eders Kongl. Maj:t, med bifall till
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !2é.
min af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan, besluta att
genom nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga omförmälda, i
anledning af förekomna underdåniga erinringar något jemkade, förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.
Icke heller denna nådiga proposition vann emellertid Riksdagens
bifall. Den blef väl, med vissa af särskildt utskott förordade ändringar,
i princip antagen af Andra Kammaren, men hade redan dessförinnan
af Första Kammaren med stor pluralitet afslagits, hvilket beslut, att
döma efter den förda diskussionen, hufvudsakligen föranledts af mot¬
vilja emot den obligatoriska försäkringens princip och af farhågor för
tyngden af de förpligtelse^ livilka staten genom en sådan försäkrings
införande skulle åtaga sig.
På grund af hvad sålunda vid skilda tillfällen förekommit, torde
det för närvarande icke kunna tillstyrkas att ånyo upptaga frågan om
invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Fastmera synes man i afseende
härå böra afvakta den måhända icke synnerligen aflägsna tidpunkt, då
insigten om en dylik försäkrings betydelse kan hafva fullständigare
genomträngt de olika lagren af vårt folk och då en långvarigare och
rikare erfarenhet inom utlandet, än den som för närvarande kan åbe¬
ropas, må hafva vederlagt nu hysta tvifvelsmål och farhågor.
Om sålunda ett mera omfattande lagstiftningsarbete till betryg¬
gande af arbetarnes ekonomiska ställning måste för någon tid upp¬
skjutas, utgör detta icke något hinder emot att, på sätt äfven inom
Riksdagen yrkats, omedelbart söka lösa den jemförelsevis enkla
och fristående frågan om arbetarnes skyddande emot de ekonomiska
följderna af olycksfall, som träffa dem i arbetet. Lagstiftningsåtgärder
i detta syfte voro, såsom förut antydts, afsedda att vidtagas, äfven om
det senast framlagda förslaget angående pensionsförsäkring vunnit
Riksdagens godkännande, och äro så mycket mera af behofvet påkal¬
lade, då utgången blifvit den motsatta och alltså en i följd, af olycks¬
fall i arbetet oför arbetare icke vid någon ålder har rätt till pension
sig tillförsäkrad. De omständigheter, i livilka eu sådan arbetare befin¬
ner sig, äro, i jemförelse med öfriga fall al invaliditet, måhända allra
mest ömmande. Hans oförmåga att genom arbete försörja sig. och de
sina har icke, såsom den vid ålderns annalkande inträdda invaliditeten,
varit en följd af naturens ordning och måst äfven med den lägsta
grad af eftertanke förutses; den har förorsakats genom en olyckshän¬
delse och kanske drabbat arbetaren sa tidigt, att lian icke rimligen
20
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.
kan förutsättas hafva gjort afsevärda besparingar, allraminst sådana,
som skulle kunna förslå till hans uppehälle under en måhända lång
återstående lifstid eller, om han i följd af olycksfallet aflider, till un¬
derstöd åt hans enka och ouppfostrade barn. Å andra sidan fordrar
billigheten uppenbart att, när arbetsoförmåga vållats af olycksfall i ar¬
betet, arbetsgifvaren skall bidraga till dess godtgörande, medan något
motsvarande ingalunda i lika grad kan sägas i afseende å en förbin¬
delse för vare sig staten eller arbetsgifvaren att lemna understöd vid
invaliditet, som af annan anledning uppkommit.
På sätt af den historiska redogörelsen framgår, upptogs också af
Eders Kongl. Maj:t allra först och oberoende af arbetareförsäkrings-
frågan i dess helhet spörsmålet om beredande på arbetsgifvarens be¬
kostnad af ersättning åt arbetare, som genom olycksfall i arbetet blifvit
oför. Då de förhoppningar om att samtidigt kunna lösa jemväl frågan
om invaliditets- och ålderdomsförsäkring, hviska, sedan förslag om olycks¬
fallsförsäkring 1890 och 1891 fallit, föranledde frånträdande af den ur¬
sprungliga planen att genom särskild lagstiftning trygga arbetarne emot
olycksfall, numera visat sig åtminstone icke under den närmaste tiden
kunna gå i uppfyllelse, torde grundad anledning föreligga att återvända
till denna plan.
Ett ytterligare stöd härför kan hemtas från den omständigheten,
att under de senaste åren i flere utländska stater lagar om ersättning
vid olycksfall i arbete kommit till stånd.
Sålunda har i Norge den 23 juli 1894 utfärdats »Lov om Ulykkes-
forsikring for Arbeidere i Fabriker in. v.», i Finland den 5 december
1895 »lag angående arbetsgifvares ansvarighet för kroppsskada, som
drabbar arbetare», i England den 6 augusti 1897 lag till förbättring af
rättsordningen beträffande ersättning till arbetare för skador, som de
ådragit sig i arbetet, i Danmark den 7 januari 1898 »Lov om Arbej-
deres Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfmlde i visse Virksomheder»,'i
Italien den 17 mars 1898 lag om olycksfall i arbete samt i Frankrike den
9 april 1898 lag beträffande ansvarigheten för skada, som drabbar arbetare
i arbetet. Dessutom kunna nämnas Rumäniens gruflag den 20 april / 2
maj . 1895 samt för Österrike lag den 20 juli 1894 om olycksfallsför¬
säkringens utsträckande till åtskilliga, i den äldre lagen af den 28 de¬
cember 1887 ej upptagna yrken. I Schweiz synes under innevarande
år enighet hafva inom representationen vunnits om grunderna för ett
förslag till lag om olycksfallsförsäkring, hvilket lagförslags slutliga be¬
handling dock blifvit uppskjuten. I Tyskland föreligger ett regerings-
förslag om utvidgande af den för närvarande på lagar af den 6 juli
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
1884, den 28 maj 1885, den 5 maj 1886, den 11 juli 1887 och den
13 juli 1887 grundade olycksfallsförsäkringen. I Nederländerna och
Belgien hafva regeringarna under år 1898 framlagt förslag i ämnet,
grundade i det förra landet på försäkringspligt och i det senare på
arbetsgifvarens ersättningsskyldighet. Jemväl i Ryssland (1893) och
Spanien (1894) hafva hithörande officiela förslag utarbetats.
Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig att, när frågan om särskildt be¬
redande af ersättning åt arbetare vid olycksfall i arbetet förut var under be¬
handling i vårt land, olika meningar yppade sig i afseende å den hufvud-
sakliga grund, hvarpå en lagstiftning i detta syfte borde hvila. Medan
arbetareförsäkringskomiténs förslag och i anslutning dertill de nådiga pro¬
positionerna till 1890 och 1891 årens Riksdagar afsågo införande af obligato¬
risk olycksfallsförsäkring, uttalades såväl inom högsta domstolen som i
Riksdagen den åsigt, att en blifvande lagstiftning i ämnet borde grundas
på omedelbar ersättningsskyldighet för arbetsgivare i förhållande till
skadad arbetare eller hans efterlefvande. Samma meningsskiljaktighet
har framträdt äfven i utlandet. Vid förhandlingarne inom särskilda stater
om införande af lagstiftning i syfte att bereda ersättning vid olycks¬
fall i arbete hafva de båda åsigterna brutit sig emot hvarandra. Af
de bestående lagstiftningarne hafva också några valt den ena, några
den andra grunden.
Vid dessa förhållanden torde det böra tagas i förnyadt öfvervägande,
på hvilkendera af de båda möjliga hufvudprinciperna en blifvande lag¬
stiftning i vårt land bör grundas.
Arbetareförsäkringskomitén, hvilken, såsom förut nämnts, stannade
vid att förorda obligatorisk olycksfallsförsäkring, anförde emot utvägen
att genom eu lag af privaträttslig natur ålägga arbetsgifvare ersättnings¬
skyldighet för den ekonomiska skada, som föranledes af olycksfall i
arbete, hufvudsakligen följande:
För att en dylik lag skulle lemna arbetsklassen åsyftad hjelp, måste
arbetsgifvaren i regel och i första hand göras ersättningsskyldig för
olycksfall, som i arbetet inträffa, på samma gång honom ålades att i de
undantagsfall, der han icke ansvarade för skadan, styrka de omständig¬
heter, som från denna ansvarighet fritoge honom, öfverflyttades icke
bevisskyldigheten sålunda på arbetsgifvaren, vore med en dylik lag
föga vunnet. Svårigheterna att på fullt rättvist sätt bestämma, när
ersättningsskyldighet icke borde inträda, vore emellertid särdeles bety¬
dande, likasom det måste anses oegentligt att, såsom dock i allmänhet
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
skett, dylika bestämmelser af civilrättslig natur infördes endast för
vissa arbetsaftal eller för vissa industrier. En lag af ifrågavarande art
borde dessutom lemna noggranna bestämmelser om ersättningens stor¬
lek vid olika påföljd af skada, sörja för att ersättningsfrågorna blefve
så snabbt som möjligt afgjorda samt förebygga, att arbetsgifvarne genom
enskild uppgörelse med arbetarne undandroge dem den lagstadgade er¬
sättningen. Men äfven om dessa förhållanden kunde på ett nöjaktigt
sätt och utan kränkning af någondera partens berättigade intressen
regleras, blefve alltid den utväg, hvartill en dylik lag i sista hand hän¬
visade, nemligen rättegång mellan arbetsgifvare och arbetstagare, syn¬
nerligen motbjudande och till sitt resultat i flere hänseenden otillfreds¬
ställande. Rättegångar i hithörande frågor, som berörde så ömtåliga
intressen, bidroge helt säkert till söndring och bitterhet emellan de olika
samhällslagren, och olägenheten af dylika rättstvister blefve för arbe¬
taren så mycket kännbarare, som ersättningsfrågornas slutliga afgörande
kunde komma att kräfva en ansenlig tid. Ifrågavarande anordning
erbjöde icke heller någon trygghet för ersättningens utbekommande.
Äfven en förut vederhäftig arbetsgifvare kunde, i synnerhet om ersätt-
ningarne skulle utgå under en längre period, blifva urståndsatt att full¬
göra hvad honom åligger.
Jag har tillåtit mig att utförligt citera detta arbetareförsäkrings-
komiténs uttalande, emedan det synts mig innefatta en mycket fullständig
redogörelse för de skäl, som kunna anföras emot den deri kritiserade
anordningen. Det faller visserligen genast i ögonen, att en stor del
af dessa skäl kunna genom lämpliga detaljbestämmelser bringas att åt¬
minstone i hufvudsak förfalla. Alltid lärer dock återstå, att tillämp¬
ningen af en ansvarighetslag måste i flere eller färre fall leda till
rättegång emellan arbetsgifvare och arbetare, samt att genom en
sådan lag fullständig säkerhet icke kan beredas arbetare att verkligen
utbekomma den ersättning, hvartill han är berättigad.
Å andra sidan är icke heller det motsatta systemet — den obligato¬
riska försäkringen — fritt från betänkligheter. Förut har anförts, hurusom
inom högsta domstolen och Riksdagen emot detta system erinrats, bland
annat, att giltig rättsgrund saknades att ålägga arbetsgifvaren att genom
erläggande af försäkringspremier vidkännas utgifter för beredande af er¬
sättning i anledning af framtida och ovissa olycksfall; att hvarje särskild
arbetsgifvares intresse att söka förekomma olycksfall förminskades der¬
igenom, att följderna af olycksfallen genom försäkringen fördelades på alla
försäkringspligtiga arbetsgifvare; samt att inrättandet af en riksförsäkrings-
anstalt i flera afseenden vore förenadt med oöfverskadligt, ansvar för det
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
allmänna. Härtill kan läggas, dels att vid behandlingen af de framlagda
förslagen till invaliditets- och ålderdomsförsäkring framträdt en stark obe¬
nägenhet emot samlande i en statsanstalt af betydande försäkringsfonder,
dels ock att genom inrättande af en statsanstalt för obligatorisk olycks¬
fallsförsäkring lätteligen kunna framkallas missuppfattningar beträffande
grunden för arbetarnes rättigheter samt ideligen ökade anspråk på det
allmänna, nemligen hos arbetsgifvarne anspråk på försäkringsafgifter-
nas nedsättande, hos arbetarne anspråk på ersättningarnes höjande och
på ersättningsrättens utsträckande till allt flere fall. Möjligheten
af ekonomiska tvister emellan staten och arbetarne är icke synner¬
ligen mycket att föredraga framför utsigten till rättegångar mellan dessa
och arbetsgifvarne; i Tyskland och Österrike, der den obligatoriska olycks¬
fallsförsäkringen vunnit sin högsta utbildning, visar erfarenheten, att
tvisterna om olycksfallsersättning äro synnerligen talrika och för de se¬
naste åren uppgå till Vo—Vs af antalet anmälda olycksfall. Hvad slut¬
ligen angår den fördelen, att genom obligatorisk olycksfallsförsäkring full¬
ständig säkerhet för ersättningarnes utfående åstadkommes, så kan — då
antalet fall, i hvilka ersättning till följd af arbetsgifvarens insolvens ej
kan utbekommas, helt säkert utgör ett fåtal, som ännu mera förminskas
i den mån arbetsgifvarne af sitt eget intresse manas att taga frivillig för¬
säkring — ifrågasättas, om denna fördel står i riktigt förhållande till det
medel, som för dess vinnande skulle användas, eller samlandet i en enda
anstalt af eu försäkringsfond, tillräcklig för uppfyllande af alla ersättnings¬
anspråk; enligt en officiel fransk beräkning skulle sålunda det ersättnings¬
belopp, som i följd af den ersättningsskyldiges insolvens ej kommer att
utgå, allenast utgöra högst en procent af ersättningarnes summa.
Såsom nämnts äro också åtskilliga af de nyaste utländska lagarna
och lagförslagen i ämnet grundade på arbetsgifvares ansvarspligt i stället
för obligatorisk försäkring. Så är händelsen med de nya franska och
engelska lagarna samt beträffande ringare skada jemväl deri finska lagen,
äfvensom de ryska, spanska och belgiska lagförslagen. Den italienska
lagen föreskrifver visserligen försäkring, men lemnar för enskilda
arbetsgifvare valet fritt mellan statsanstalten och godkända enskilda
försäkringsanstalter samt medgifver dessutom vissa undantag från för-
säkringspligten; dä påföljden, om någon arbetsgifvare olofligen under¬
låter att taga försäkring, är, jemte betydande böter och viten, skyldig¬
het att utgifva ersättning för inträffadt. olycksfall, kommer detta system
att intaga en mellanställning och, praktiskt sedt, att i viss mån
närma sig eu anordning, enligt hvilken arbetsgifvaren i första hand
är ersättningsskyldig, men kan genom försäkring befria sig från sin
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ersättningsskyldighet. Något liknande kan sägas äfven i afseende
på den finska lagens bestämmelser om arbetsgifvares skyldighet att
försäkra arbetarne emot svårare olycksfall. Den danska lagen före-
skrifver försäkring med rätt för arbetsgivare att välja anstalt, men
stadgar för det fall, att försäkring ej tagits, endast den påföljd, att
arbetsgivaren är pligtig att sjelf utgifva ersättningen; denna lag h vilar
alltså i verkligheten snarast på ansvarspligtens princip.
Med stöd af sålunda anförda förhållanden och icke minst i anled¬
ning af de betänkligheter, som inom Riksdagen vid skilda tillfällen
uttalats emot obligatorisk försäkring, har jag ansett ett nytt förslag i
ämnet böra upprättas på grundval af arbetsgifvarens ansvarspligt, men
med förebyggande, så vidt möjligt, af de olägenheter, som påvisats kunna
vara förbundna med tillämpning af en sådan princip. I sistnämnda
hänseende har jag först och främst funnit faran derför, att i följd af
arbetsgifvares insolvens arbetaren går miste om den ersättning, hvar¬
till han är berättigad, böra minskas genom bestämmelser om rätt för
ersättningstagare att i vissa fall uttaga kapitalvärdet af lifränta, hvar¬
till han är berättigad. I samma riktning kommer det att verka, om
arbetsgivare beredes tillfälle att genom försäkring i en anstalt af pröf-
vad vederhäftighet befria sig från de med ersättningspligten förenade
risker och bördor, af hvilket tillfälle han har all anledning att be¬
gagna sig; på detta sätt ernås, praktiskt sedt, närmelsevis samma re¬
sultat, som om man, efter föredöme särskildt af den danska lagen, ålagt
arbetsgifvaren försäkringspligt med rätt att välja försäkringsanstalt.
Dessutom synes mig förmånsrätt för ersättningsfordringar lämpligen
kunna, åtminstone i viss utsträckning, medgifvas.
Vidare böra vigtiga orsaker till tvister och deraf härflytande rätte¬
gångar undanrödjas derigenom, att undersökning hålles till faststäl¬
lande af inträffad olyckshändelses beskaffenhet, och att ersättningens
belopp göres oberoende af utredning om den skadades löneförhållanden
samt fixeras till vissa summor vid dödsfall och vid hvarje grad af oför¬
mögenhet till arbete, hvilken sistnämnda anordning, på sätt inom Riks¬
dagen påpekats, är af nöden jemväl för begränsande af arbetsgifvares
ersättningssky 1 dighet.
Slutligen är af väsentlig betydelse att, till förebyggande af de
med en långvarig rättegång förknippade olägenheter, föreskrifter lemnas
icke blott derom, att första domstols utslag, hvarigenom ersättning till¬
erkänts arbetare, genast går i verkställighet, utan äfven i den rikt¬
ning, att domstol eger före målets slutliga afgörande förordna om för-
skottsersättnings utgifvande; dessa föreskrifter äro tydligen äfven egnade
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
att afhålla arbetsgivare!! från ett obefogadt bestridande af arbetarens
anspråk och från fullföljande af en rättegång, deri underrättens utslag
är till förmån för denne.
I enlighet med nu antydda grunder har jag — efter att Eders
Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga beslut den 31 december 1897
och den 2 september innevarande år bemyndigat mig att såsom sak¬
kunnige tillkalla dels konstituerade revisionssekreteraren, ledamoten af
Riksdagens Andra Kammare C. A. Lindhagen och försäkringsinspektö-
ren, professoren A. Lindstedt, dels öfverdirektören, ledamoten af Riks¬
dagens Andra Kammare grefve H. E. G. Hamilton och häradshöfdin-
gen, ledamoten af Riksdagens Första Kammare C. B. Hasselrot jemte
t. f. byråchefen för lagärenden revisionssekreteraren K. H. L. Hammar¬
skjöld — med biträde af de sålunda förordnade låtit utarbeta förslag
till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst omförmälda
lagförslag af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, yttrade han
vidare:
I förslagets 1—3 §§ uttalas de allmänna förutsättningarne för
arbetsgifvares ersättningsskyldighet.
Samtliga dessa förutsättningar kunna i hufvudsak härledas från
den gemensamma grunden, att arbetsgifvaren skall ansvara för den så
kallade yrkesfaran, d. v. s. vara skyldig' att ersätta sådana skador, som
kunna anses hafva sin egentliga orsak i den af honom idkade verk¬
samhetens farliga beskaffenhet. Häraf följer först och främst den
begränsning att, såsom redan i de nådiga propositionerna åren 1890 och
1891 var fallet, ersättning tillerkännes allenast kroppsarbetare, emedan
det egentligen endast är desse, för hvilka yrkets farlighet kan hafva
någon afsevärd betydelse, liksom det ock är kroppsarbetarne, som i
främsta rummet äro i behof af de förmåner den nya lagstiftningen
åsyftar att bereda. På sätt af särskilda utskottet vid 1890 års riksdag
framhållits, böra emellertid med de egentliga arbetarne likställas ar¬
betsförmän; eu uttrycklig föreskrift härom upptogs redan i det år 1890
till högsta domstolen remitterade förslaget och lenmades af högsta
domstolen utan anmärkning, hvarefter den bibehölls i nådiga proposi¬
tionen till 1891 års Riksdag.
Vidare måste arbetsgifvarens ersättningsskyldighet inskränkas till
hvad man plägar kalla »olycksfall i arbetet»; på grund af hvad inom
högsta domstolen anmärktes emot detta, i det 1890 remitterade för¬
slaget förekommande uttryck, och då (lön ändring, som för att til 1 -
Ilih. till infall, prof. mot). 1 Samt. 1 Aftl. IS Haft. ' 1
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
mötesgå denna anmärkning infördes i 1891 års förslag, synes lätte¬
ligen kunna föranleda en alltför stor utsträckning af ansvarigheten, har
i det nu uppgjorda förslaget noggrannare angifvits, hvilka olycksfall
ersättningsskyldigheten gäller.
Att skada, som arbetaren uppsåtligen ådragit sig, icke i något fall
kan innefattas under arbetsgifvarens ersättningsskyldighet, är uppen¬
bart. Mera tvifvelaktigt är, huruvida ersättningsskyldigheten bör vara
utesluten äfven när skadan förorsakats genom vållande af den skadade
sjelf. Betydelsen af det afgörande, som härutinnan träffas, beror
väsentligen derpå, huru bevisskyldigheten fördelas. I ett mycket stort
antal fall torde det nemligen vara omöjligt att utreda, huruvida vål¬
lande ligger den skadade arbetaren till last eller icke. Då enligt grun¬
derna för den ifrågasatta lagstiftningen arbetsgifvaren måste anses vara
på grund af arbetsförhållandet förbunden att — inom vissa gränser —
hålla arbetaren skadeslös för den minskning i arbetsförmåga, som i följd
af arbetets farliga beskaffenhet inträder, framstår såsom det principielt
riktiga att, på sätt äfven af praktiska hänsyn kräfves, lägga bevisbördan
på arbetsgifvaren. Tager man vederbörlig hänsyn till denna fördel¬
ning af bevisskyldigheten, synes billigheten fordra, att arbetsgifvaren be¬
frias från ersättningsskyldighet åtminstone när groft vållande å arbetarens
sida föreligger. I följd af sakens natur kommer det nemligen ofta, när ar¬
betaren uppsåtligen vållat skadan, att vara omöjligt att ådagalägga mera,
än att skadan måste hafva vållats antingen uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet. Äfven bortsedt härifrån skulle det föga öfverensstämma med
rättvisans fordringar, om arbetsgifvaren blefve ersättningsskyldig jemväl
när arbetaren underlåtit de enklaste försigtighetsmått eller visat uppen¬
bar ohörsamhet emot de till hans egen säkerhet af arbetsgifvaren med¬
delade föreskrifter. Å andra sidan torde man icke böra gå så långt,
att man fritager arbetsgifvaren från ansvarighet jemväl när arbetaren
gjort sig skyldig till lindrigt, vållande. Det är nemligen ej möjligt
att af arbetaren fordra en ständigt vaken försigtighet att undgå de
med arbetet förenade faror, och detta så mycket mindre, som vanan
att vistas och arbeta under farliga förhållanden helt naturligt ofta
verkar i viss män sofvande på arbetarens vaksamhet i detta hänseende.
För öfrigt skulle, om arbetsgifvarens ersättningsskyldighet vore be¬
roende deraf, att arbetaren icke gjort sig skyldig till någon grad af
vållande, en sådan regel sannolikt gifva anledning till talrika tvistig-
heter och rättegångar.
Den föreskrift, som på grund af det nu anförda blifvit i förslaget
upptagen, eller att arbetsgifvaren ansvarar, såframt det ej visas, att
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
olycksfallet af arbetaren vållats uppsåtligen eller genom grof vårdslös¬
het, eger fullständig motsvarighet i 1886 års lag om ansvarighet för
skada i följd af jernvägs drift, äfvensom i de äldre regeringsförslagen.
En sådan föreskrift återfinnes också i vissa utländska lagar, särskilt
den finska och den danska.
I fråga derom, å hvilka slag af verksamhet den nya lagstiftningen
om arbetsgifvares ersättningsskyldighet skall ega tillämpning, . är i
främsta rummet afgörande den farlighet, som kan anses vara i all¬
mänhet förenad med hvarje särskild verksamhetsart. Denna syn¬
punkt kan emellertid icke vara den enda, som kräfver beaktande. Man
måste äfven fästa afseende vid andra omständigheter, och detta så
mycket mera, när fråga är om ett första införande af ersättningsprinci¬
pen i vidsträcktare tillämpning, hvilket förhållande tydligtvis påkallar
en viss försigtighet. Sålunda torde det först och främst icke kunna
anses tillrådligt att lägga bördan af ersättningspligten och hvad dermed
sammanhänger på andra enskilda arbetsgifvare — enskilda personer,
bolag eller föreningar af olika slag — än sådana, hvilka såsom yrke
utöfva någon af de farliga verksamhetsarterna och sålunda kunna
antagas vara i tillfälle att bedöma risken och att genom lämpliga åt¬
gärder trygga sig emot densamma. Hvad åter angår staten och kommu¬
nerna såsom arbetsgifvare, finnes tydligen icke någon motsvarande
anledning att uppställa en sådan inskränkning; desse arbetsgifvares
ekonomiska bärkraft är också otvifvelaktig, och omsorgen om skadade
arbetares välfärd ligger dem ännu närmare än en enskild arbetsgifvare.
Vidare böra af särskilda anledningar undantagas skogshandtering
och jordbruk, äfvensom sådan verksamhet, hvilken idkas såsom binäring
till jordbruk. Beträffande skogshandteringen torde vara tillräckligt att
erinra derom, att densamma ofta bedrifves genom så beskaffade ackords¬
arbeten, att det är synnerligen tvifvelaktigt, hvilken person rätteligen
är att betrakta såsom arbetsgifvare, samt under sådana naturliga för¬
hållanden, att en tillämpning af nödiga föreskrifter angående anmälan
och undersökning om inträffade olycksfall blefve så godt som omöjlig.
Hvad åter angår jordbruket och dess binäringar är att märka, dels att
arbetarne i dessa näringar ofta användas äfven för hushållet och andra
utom den egentliga näringen fallande göromål, hvilket förhållande,
såsom af erfarenheten från Tyskland bekräftas, lätteligen skulle föranleda
talrika tvister om rätten till ersättning för olycksfall i arbetet, dels ock
att en förpligtelse till utgifvande af kontanta ersättningar skulle för de
mindre jordbrukarue vara mycket betungande och för båda parterna
afgjordt ofördelaktigare än den af praktiska hänsyn påkallade anordning,
28
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
att skadad arbetare erhåller vissa naturaförmåner af bostad, pJanterings-
land m. m. och fortfarande användes mot den arbetslön, som motsvarar
hans nedsatta arbetsförmåga. Dessa omständigheter synas vara af
beskaffenhet att, i den män ersättning öfver hufvud bör tilläggas jord¬
bruksarbetare, föranleda ganska invecklade specialbestämmelser, och
det torde icke finnas tillräcklig anledning att i afvaktan derpå, att enig¬
het om sadana bestämmelser kan vinnas, undanskjuta lösningen af frågan
om ersättning till skadade industriarbetare.
Äfven de i rederirörelse anstälda arbetarne synas böra i förevarande
lagförslag lemnas å sido. För sjöfolket finnas, som bekant, redan
understöds- och pensionsanstalter i sjömanshusen och handelsflottans
pensionsanstalt, hvarförutom sjölagen innehåller bestämmelser om redares
och befälhafvares skyldighet att bereda vård och vissa andra förmåner
åt skadad sjöman. Vidare skulle äfven här tydligen möta väsentlig
svårighet att tillämpa allmänna föreskrifter om anmälan och undersök¬
ning. Hufvudsakligen i anledning af dessa förhållanden fann också
arbetareförsäkringskomitén nödigt att i en särskild författning samman¬
föra bestämmelserna om beredande af olycksfallsersättning åt sjöfolk.
Sådana bestämmelser blefvo icke heller upptagna i de nådiga propositio¬
nerna om olycksfallsförsäkring till 1890 och 1891 årens Riksdagar. Äfven
enligt de nådiga propositionerna åren 1895 och 1898 angående pensions¬
försäkring voro sjömännen uteslutna från den obligatoriska försäkringen.
Också beträffande jernvägspersonal kunde det ifrågasättas att hän¬
visa frågan om arbetsgifvarens ersättningsskyldighet till speciallagstift¬
ning. En. sådan finnes, som bekant, redan i lagen om ansvarighet
för skada i följd af jernvägs drift. En samtidig tillämpning af nämnda
lag och af den nu ifrågasätta kan emellertid, då den förra i väsentliga
delar hänvisar till de allmänna skadeståndsgrundsatserna i strafflagen,
icke anses vålla några särskilda svårigheter. Å andra sidan skulle
sådana, om jernvägstrafiken uteslötes ur den nu ifrågasatta lagen,
lätteligen uppkomma, icke minst till följd deraf att någon bestämd gräns
mellan jernvägsbyggnadsverksamheten, hvilken i allt fall måste med¬
tagas, och jernvägstrafiken näppeligen kan uppdragas. För öfrigt är
att märka, att 1886 års lag enligt allmänt antagen tolkning endast
angar skada i följd af verksamhet, som afser jernvägsfordons förflyt¬
tande på banan medelst ångkraft, och hvad dermed står i omedelbart
sammanhang, och att samma lags tillämpningsområde alltså skulle i
olika riktningar behöfva väsentligen utvidgas för att jernvägspersonalen
skulle i afseende på rätt till ersättning blifva likstäld med arbetare
inom industrien i allmänhet. Skada i följd af jernvägstrafik var också
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
föremål för ersättning enligt de äldre förslagen om olycksfallsersättning,
oaktadt vid tiden för dessa förslags framläggande 1886 års lag redan
var gällande.
Jemväl i öfrigt står det nuvarande förslaget i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med nämnda äldre förslag beträffande de verksamhets-
arter, å hvilka de ifrågasatta bestämmelserna skola eg a användning.
De vidtagna ändringarne i 1891 års förslag afse egentligen endast
större tydlighet och bättre öfverensstämmelse med den inom lagstift¬
ningen i öfrigt använda terminologien samt äro således hufvudsakligen
af redaktionel beskaffenhet. Beträffande sådana ändringar må anmär¬
kas, att med byggnadsverksamhet i det nya förslaget förstås endast sådan
verksamhet, som utöfvas af byggmästare och med dem jemförliga per¬
soner, hvaremot de verksamhetsarter, som utgöra hjelpmedel för upp¬
förande af ett hus eller utförande af en väg- eller vattenbyggnad sär¬
skilt uppräknas, i den mån de kunna anses i allmänhet vara af
mera farlig beskaffenhet, samt att de verksamhetsarter, som i afseende
på arbetsgifvarens ansvarighet skola vara med fabriksrörelse likstälda,
blifvit noggrannare angifna.
Såsom ofvan nämnts, skall enskild arbetsgivare vara ersättnmgs-
skyldig endast om han såsom yrke ntöfvar någon af de i lagen angifna
verksamhetsarter na. Härmed är emellertid ännu icke afgjordt, till hvilka
arbeten en sådan arbetsgifvares ansvarighet sträcker sig. Ifrågavarande
regel innehåller nemligen i och för sig icke något derom, huruvida ar-
betsgifvaren är ersättningsskyldig allenast för olycksfall, som inträffar
inom sj elfva den såsom yrke utöfvade verksamheten, eller äfven för
olycksfall i annat arbete, hvilket han låter verkställa. I afseende å
denna fråga torde till en början vara klart, att ersättningsskyldigheten
icke bör sträcka sig längre än till nyssnämnda verksamhet och hvad
dermed eger sammanhang. Visserligen kunde det synas vara af prak¬
tiska skäl påkalladt att utsträcka arbetsgifvarens ansvarighet derhän,
att en för ifrågavarande verksamhet anstäld arbetare vore berättigad till
ersättning, äfven om han skadas i annat arbete, hvartill han. af arbets-
gifvaren tillfälligtvis användes; på detta sätt skulle man nemligen undgå
den möjligen uppkommande svårigheten att bestämma, hvilka af de sysslor,
som arbetaren på arbetsgifvarens tillsägelse fullgör, äro hänförliga till
arbetsgifvarens yrkesverksamhet. Helt säkert skulle det dock verka i hög
grad stötande, om t. ex. en bruksarbetare, som någon dag sysselsattes
i skördearbete, vore för olycksfall i detta arbete ersättningsberättigad,
medan deremot öfriga skördearbetare icke åtnjöte motsvarande förman;
dessutom skulle i många fall, då arbetsaftalets innehåll vore i denna
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
del obestämdt, framkallas tvist derom, för hvilket slag af verksamhet
en skadad arbetare hufvudsakligen varit anstäld. Af motsvarande skäl
torde man icke ens böra i allmänhet ålägga arbetsgifvaren ersättnings-
pligt för olycksfall i sådant arbete, som står i sammanhang med den
af honom såsom yrke idkade farliga verksamheten, utan endast i det
fall, att detta arbete är hänför ligt till någon verksamhet, som, när den
drifves yrkesmessigt, medför ersättningsskyldighet. För nämnda be¬
gränsningar af ansvarigheten talar äfven, att arbetsgifvaren icke annat
än i afseende på farlig verksamhet kan anses skyldig att iakttaga sär¬
skild vaksamhet till förebyggande af olycksfall, samt, framför allt, att
den egentliga rättsgrunden för arbetarens ersättningsanspråk utgöres af
arbetets farliga beskaffenhet.
Då staten och kommunerna äro skyldiga att gifva ersättning för
olycksfall i hvarje af dem idkad farlig verksamhet, finnes uppenbarligen
icke något behof att beträffande dessa arbetsgifvares ersättningsskyldig¬
het särskildt uttala en regel, svarande emot den för enskilda arbets¬
givare uppstälda.
Såsom redan förut antydts, är det praktiskt nödvändigt att i en
lag med så vidsträckt tillämpningsområde som det nu ifrågasatta in¬
skränka arbetsgivarens ansvarighet till visst mått. En verksam begräns¬
ning af ersättningsbeloppen måste också erkännas vara med billighet
och rättvisa öfverensstämmande. Arbetsgifvaren skall vara betalnings¬
skyldig, oafsedt att ett olycksfall icke kan tillskrifvas något förvållande
af vare sig honom sjelf eller någon, för hvilkens görande och låtande
han ansvarar, och till och med i det fall, att bevislig vårdslöshet ligger
den skadade till last, om blott denna vårdslöshet icke kan betecknas så¬
som grof. I betraktande häraf är det endast rimligt, att skadan på visst
sätt fördelas mellan arbetsgifvaren och arbetaren, och att den förre alltså
icke förpligtas att under alla förhållanden ersätta hela skadan. Vid
bestämmande af den riskfördelning, som sålunda är påkallad, måste lag¬
stiftaren emellertid tillse, att det sociala ändamål icke förfelas, som med
ersättningsskyldighetens föreskrifvande är åsyftadt. Arbetsgifvaren bör
derföre betala minst så mycket, som kan antagas förslå till nödtorftigt
underhåll åt den skadade eller, om han i följd af olycksfallet aflidit,
åt hans efterlefvande hustru och barn. Men längre synes man icke
heller kunna med skäl och fog utsträcka den ersättningsskyldighet, som
oberoende af allmänrättsliga skadeståndsregler ålägges arbetsgifvaren.
Det torde ock förtjena att framhållas att, om alltför tunga bördor lädes
på industrien och dennas utveckling sålunda hämmades, icke någon
skulle derpå blifva mera lidande än arbetare, hvilka utsattes för faran
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
att drabbas af arbetslöshet eller att se arbetslönerna nedsatta i följd af
bristande konkurrens om arbetskraften.
I båda parternas intresse måste vidare de närmare bestämmel¬
serna om ersättningsbeloppen så afpassas, att tvister och rättegångar
såvidt möjligt undvikas, och att binder ej läggas i vägen för begag¬
nande af möjligheten att genom försäkring öfverflytta den arbetsgif-
varen ålagda ansvarigheten på en vederhäftig och i öfrigt tillfreds¬
ställande försäkringsanstalt.
De angifna synpunkterna leda först och främst dertill, att i lagen,
såvidt möjligt, fixeras de ersättningsbelopp, som vid olika slag af skada
skola utgå, och att desamma sålunda hvarken få bero på fri uppskatt¬
ning i hvarje särskilt fall eller ställas i visst förhållande till de aflö-
ningsförmåner, som skadad arbetare åtnjutit. Endast på sådant sätt
kan man nemligen å ena sidan förebygga, att talrika rättegångar om
ersättningsbeloppet uppstå, och å den andra vederbörligen begränsa
arbetsgifvarens ansvarighet samt bereda honom en lätt tillgänglig ut¬
väg att, till säkerhet äfven för arbetaren, genom försäkring befria sig
från densamma, Hvad särskildt det sistnämnda angår, ligger det i
öppen dag, att försäkring skulle i hög grad försvåras,, om beloppet af
den ersättningssumma, som i särskilda fall under jemförelsevis lätt
konstaterade förutsättningar skall utgå, icke vore på förhand begrän¬
sad! Emot den omedelbara förmånen för den ersättningsskyldige deraf,
att ersättningen icke kan öfverskrida ett visst mått, svarar, att den
lika litet nedsättes till följd deråt, att skadan i ett visst fall skulle vara
godtgjord äfven med ett mindre belopp. Att ersättningen är fixerad
och icke blott till sitt maximum bestämd, kan ej heller sägas vara obil¬
ligt mot den ersättningsskyldige, och detta så mycket mindre, som en
försäkringsgifvare i allt fall endast med svårighet skulle kunna vid för¬
säkringspremiernas fastställande fästa afseende vid möjligheten deraf,
att ersättningen i enstaka fall kunde komma att utgå med lägre belopp.
I enlighet med hvad nu blifvit anfördt hafva i förslagets 4 §,
under nära anslutning till de äldre regeringsförslagen, upptagits bestäm¬
melser om ersättning i tre olika fall, nemligen sjukhjelp för tiden till
dess den skadade blifvit återstäld eller varaktig invaliditet konstaterats
eller döden inträdt, lifränta till den skadade vid total eller partiel in¬
validitet samt, när olycksfallet medfört döden, begrafningshjelp äfven¬
som lifräntor åt den aflidnes enka och minderåriga barn. Sjukhjel-
pen, lifräntan till den skadade vid total invaliditet samt begrafnings-
hjelpen äro fullständigt fixerade. Lifräntorna till enka och minderåriga
barn utnå naturligen endast i den mån sådana efterlefvande finnas och
O o
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
äro sålunda i viss mån obestämda, hvarförutom, då dessa lifräntors sam¬
manlagda belopp skulle i följd af de lifränteberättigades antal öfver¬
stiga en viss summa, proportionerlig nedsättning till denna summa skall
ega rum. Hvad slutligen angår lifräntan till skadad arbetare vid par¬
tiel invaliditet, skall afseende fästas vid graden af invaliditet, så att
lifräntan står i samma förhållande till den vid total invaliditet ut¬
gående lifräntan, som den inträdda nedsättningen i arbetsförmågan
till fullständig förlust af densamma. Till minskande af den obestämd¬
het, som härigenom oundvikligen uppkommer, och af svårigheten att
afgöra, när invaliditet skall anses total, är i en senare § förutsatt, att
Konungen utfärdar föreskrifter att tjena såsom ledning vid invaliditets-
gradens bedömande. För anledningen dertill, att vissa ersättningar utgå
i form af lifränta, skall något längre fram redogöras.
Jemväl i en annan riktning än den nu omtalade erfordras af
delvis motsvarande skäl en riskfördelning emellan arbetsgifvaren och
arbetaren. Den förres ersättningsskyldighet bör nemligen icke inträda,
förrän viss tid — den såkallade vänte- eller karenstiden — efter olycks¬
fallet förflutit utan att den skadade blifvit återstäld. För en bestäm¬
melse i denna syftning tala jemväl särskilda praktiska grunder af omiss¬
kännlig vigt. Arbetarens intresse att sorgfälligt söka undvika olycksfall
hålles genom ett stadgande om vänte- 'eller karenstid vid makt, och
faran för liknöjdhet hos honom i detta hänseende såväl som för benä¬
genhet att genom vårdslöshet fördröja kroppskadas botande förmin¬
skas i väsentlig mån. Om med afseende på understöd vid inträffad
skada arbetarne äro under första tiden hänvisade till lokala, på ömse¬
sidighetens grundval bildade eller åtminstone af arbetarne sjelfva eller
deras förtroendemän förvaltade kassor, framkallas en ur alla syn¬
punkter önskvärd, inbördes kontroll, särskildt också hvad beträffar
iakttagande af nödig försigtighet i arbetet.
Hvad angår skador, som fullständigt botas före utgången af vänte-
eller karenstiden, och som alltså medfört blott en jemförelsevis hastigt
öfvergående sjukdom eller invaliditet, är det vidare uppenbarligen myc¬
ket önskvärdt, om man kan helt och hållet undvika en så omständlig
undersökning, som bör läggas till grund för bestämmande af arbets-
gifvarens ersättningsskyldighet. Dessutom är det af vigt, att rätte¬
gångar mellan arbetsgivare och arbetare åtminstone ej af helt obe¬
tydliga anledningar må uppstå. De fördelar, hvilka i senast angifna
hänseenden, liksom beträffande lindring af arbetsgivarens ansvarighet,
kunna genom föreskrifvande af en icke alltför knappt tilltagen karens-
tid beredas, äro så mycket mera afsevärda, som, enligt de af arbetare-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 24.
33
försäkringskomitén meddelade och i öfrigt tillgängliga statistiska upp¬
gifter, de olycksfall, som medföra svårare följder än en kortare tids
sjukdom eller invaliditet, utgöra allenast en ringa del af hela antalet
olycksfall i arbetet.
Arbetareförsäkringskomitén hade föreslagit en karenstid af två
veckor efter olycksfallet, hvilken tid emellertid, med anledning af de
emot komitéförslaget framstälda erinringar, i de nådiga propositionerna
till 1890 och 1891 årens Riksdagar utsträcktes till sextio dagar. Någon
giltig anledning att nu göra ändring i den sålunda förlängda karens¬
tiden torde icke vara för handen. Visserligen kunde de skäl för
förlängningen, hvilka hemtats från svårigheten för en försäkrings¬
anstalt, hvars verksamhet sträcker sig öfver hela riket, att inskrida
och öfva nödig kontroll redan kort tid efter inträffa dt olycksfall, synas
förfalla, när fråga är om omedelbar ersättningsskyldighet för arbets-
gifvaren. Detta är emellertid till god del endast skenbart händelsen.
Åt arbetsgifvarne bör, såsom redan förut antydts, beredas utväg att
genom försäkring i någon enskild anstalt befria sig från risken, och
det måste förutsättas, att de i sitt eget intresse ofta begagna sig
åt denna utväg. Har detta skett, kommer tydligen i många fall
den enskilda försäkringsanstalten att stå inför väsentligen samma svårig¬
heter i angifna hänseenden, som skulle varit förenade med en stats-
anstalts verksamhet. I allt fall måste de förut angifna skälen för nöd¬
vändigheten af en icke alltför kort karenstid anses hafva erhållit för¬
ökad vigt, när ersättningsskyldigheten omedelbart ålagts arbetsgifvarne.
Med afseende å sjelfva ersättningsbeloppen öfverensstämmer det nu
upprättade förslaget i hufvudsak med den nådiga propositionen till 1891
års Riksdag, hvilken proposition skilde sig från den föregående egent¬
ligen endast derutinnan, att enligt denna blott tre fjerdedelar af det för
vuxen manlig arbetare beräknade belopp skulle utgå till qvinna eller
till man under aderton år, medan 1891 års förslag uppstälde allenast
den motsvarande regel att, om den, som träffats af olycksfallet, icke
fylt aderton år, ersättningen för tiden till dess han uppnått denna
ålder skulle på angifna sätt reduceras.
Äfven denna inskränkning i den fullständiga likställigheten mellan
olika arbetare har nu i enkelhetens intresse fått falla. Vidare har be¬
loppet af den begrafningshjelp, som utgår när olycksfall förorsakat den
skadades död, blifvit väsentligen förhöj dt till beredande af en mera
afsevärd hjelp i den ofta äfven i ekonomiskt hänseende brydsamma ställ¬
ning, som genom dödsfallet uppkommit. Vigtigare är emellertid, att
den ersättning, som i händelse af fullständig invaliditet skall utgifvas,
Rih. till Jtilcsd. Prof. 1200. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. 5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
blifvit nedsatt, hvilket medför, att äfven vissa andra ersättningsbelopp
i motsvarande mån förminskas.
Beträffande denna nedsättning må till en början erinras derom att,
såsom redan ofvan framhållits, arbetsgifvarens ersättningsskyldighet
icke bör sträckas utöfver hvad för den skadade arbetarens uppehälle är
oundgängligen nödvändigt. Ersättningsbelopp, som kunde vara dräg¬
liga för arbetsgifvaren, när hans utgifter för deras bestridande in¬
skränkte sig till premiebetalning i en för ändamålet inrättad stats-
anstalt, som icke beräknar någon vinst och hvars förvaltningskostnader
gäldas af allmänna medel, blifva mera betungande, då arbetsgifvaren
endast har valet mellan att sjelf stå risken och att taga försäkring i
en enskild anstalt.
Enligt arbetareförsäkringskomiténs förslag skulle vid fullständig
invaliditet utgå årlig ersättning med 60 procent af den skadades årliga
arbetsförtjenst, hvilken skulle beräknas till högst 1,600 och lägst 400
kronor; ersättningen skulle således utgöra högst 960 och lägst 240
kronor. Vid partiel invaliditet skulle betalas högst och endast i svå¬
rare fall 50 procent af arbetsförtjensten, alltså vid högsta arbetsför¬
tjenst 800 och vid lägsta arbetsförtjenst 200 kronor. Emot komiténs
förslag erinrades från arbetsgifvares sida, att dem icke borde åläggas
att försäkra sina arbetare till högre belopp än det af komitén före¬
slagna minimum för arbetsförtj ensten eller 400 kronor, börande den
arbetare, som hade högre förtjenst, sjelf bestrida kostnaderna för sin
försäkring utöfver nämnda minimum, samt af kommerskollegium, att
de af komitén föreslagna minimum och maximum för arbetsförtj enstens
beräkning vore för höga och lämpligen borde nedsättas till respek¬
tive 300 och 1,200 kronor. I det af Eders Kongl. Maj:t för 1890
års Riksdag framlagda förslag upptogs derefter ersättningen för full¬
ständig invaliditet till 360 kronor åt vuxen manlig arbetare och till
270 kronor åt qvinna eller åt man under aderton år samt för partiel
invaliditet till högst respektive 300 och 225 kronor, hvilka ersättnings¬
belopp med ofvan nämnd förändring bibehöllos i 1891 års förslag. På
grund af dessa förhållanden synes man träffa det rätta, om man i en
lag angående arbetsgifvares ersättningsskyldighet bestämmer det för alla
arbetare, äfven män under aderton år och qvinnor, lika skadeståndsbe-
loppet vid total invaliditet till 300 kronor, motsvarande på en gång den
högsta ersättning, som enligt de nådiga propositionerna kunde vid par¬
tiel invaliditet utgå, och den af kommerskollegium antagna minimi-
arbetsförtjensten. De arbetare, hvilka hafva afsevärdt större arbets¬
förtjenst och för hvilka invaliditetsersättningen derför kan synas vara
35
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
alltför knappt tillmätt, ega i följd af sin högre inkomst tillfälle
att genom särskild olycksfallsförsäkring bereda sig ökadt understöd.
Att det föreslagna beloppet icke är för lågt tilltaget, bestyrkes deraf,
att det betydligt öfverstiger medelbeloppet af den pension, som genom
obligatorisk försäkring enligt Eders Kongl. Maj:ts till 1895 och 1898 årens
Riksdagar framlagda förslag kunnat till och med inom högsta pensions-
klassen beredas. Erinras må ock, att de olycksfallsförsäkringar, som
hittills i talrika fall blifvit af arbetsgivare för arbetarnes räkning tagna,
åtminstone oftast till beloppet väsentligen understiga sådana försäkrin¬
gar, som skulle erfordras för fullständigt betäckande af arbetsgifvarnes
ansvarighet enligt den föreslagna lagen äfven efter nu förordade
nedsättning af ersättningsbeloppen. Nedsättningen af ersättnings¬
beloppet vid total invaliditet uppväges dessutom i viss mån deraf,
att ersättningen för partiel invaliditet kan sättas helt nära till detta
belopp. _ .
Att efter nu omförmälda förändring af ersättningsbeloppet för
stadigvarande total invaliditet den såsom sjukhjelp utgående sum¬
man, en krona dagligen, kommer att utgöra betydligt mera än invalidi-
tetsersättningen för motsvarande tid, synes icke böra väcka någon
betänklighet. Redan enligt de äldre förslagen kunde samma skiljaktighet
uppkomma mellan sjukhjelpen och ersättningen för varaktig partiel
invaliditet. Också kan det af flera skäl endast anses önskvärdt, att
det kommer att ligga i arbetsgifvarens intresse att så snart som möj¬
ligt få faststäldt, huruvida stadigvarande invaliditet blifvit en följd af
olycksfallet. .
I sammanhang med den nedsättning af ersättningsbeloppet, lör
hvilken nu redogjorts, har jemväl en annan ändring’ i 1891 ars föislag
vidtagits, nemligen att nu uteslutits den i detta förslag förekommande
bestämmelsen om förhöjning i ersättningen för fullständig invaliditet,
när den skadade har barn under femton år. För ett sådant uteslu¬
tande talar särskildt det förhållandet, att försäkring helt visst skulle
i följd af ifrågavarande bestämmelse komma att ställa sig afsevärdt
dyrare för arbetsgifvaren. Härtill kommer, att det näppeligen kan
anses lämpligt, om, såsom enligt anförda bestämmelse lätteligen kunde
inträffa, ersättningen vid fullständig invaliditet öfverstege sammanlagda
beloppet af hvad en arbetare, som blifvit delvis oförmögen till arbete,
kan med sin återstående arbetskraft förtjena och af hvad lian erhåller
i ersättning för olycksfallet. ... . ,
Ersättning för varaktig invaliditet, som till följd af olycksfall i ar¬
betet inträdt, kan tänkas utgå antingen en gång för alla eller i form af lif-
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ränta. Detsamma är förhållandet med det understöd, som, då den ska¬
dade i följd af olycksfallet aflidit, tillkommer hans efterlefvande. Den
förra anordningen medför i båda dessa fall vissa fördelar. Först och
främst minskas derigenom den faran, att den ersättningsberättigade till
följd af arbetsgifvarens insolvens går miste om större eller mindre del
af ersättningen. Dessutom kan utbekommandet af en större summa på en
gång i vissa fall vara för den ersättningsberättigade af synnerligen stort
värde, emedan han derigenom sättes i stånd att börja sådan ny verksam¬
het, hvartill de förändrade omständigheterna kunna gifva anledning. Oak¬
tadt dessa förhållanden har, såsom förut nämnts, i förslaget upptagits
föreskrift om erläggande af lifränta. Detta har föranledts dels af hänsyn
till arbetsgivare^ för hvilken det ofta är icke blott till fördel, utan
af väsentlig betydelse, att han ej nödgas på en gång erlägga en större
summa, dels ock deraf att särskildt med ersättningen till skadad arbetare
afses det socialt vigtiga ändamålet att under hans återstående lifstid
skydda honom mot att komma i nöd eller falla fattigvården till last,
hvilket ändamål lätteligen skulle förfelas, om han på en gång utfinge
ersättningen till fri disposition. Faran derför, att lifränta i följd af
arbetsgifvarens framtida insolvens går förlorad, kan genom lämpliga
bestämmelser i väsentlig mån förminskas, och olägenheten för den er¬
sättningsberättigade deraf, att han ej utfår ett kapital, hvarmed han
kunde börja en ny verksamhet, torde ej kunna komma i betraktande
emot den skada för det allmänna och arbetsgifvaren, som skulle uppstå,
om den senare tvunges att, genom utbetalande af ersättning en gång
för alla, beröfva sig de för hans redan existerande rörelse erforderliga
medel.
I öfrigt torde vid förevarande § böra anmärkas, att slutbestämmel¬
sen i det med 2:o betecknade stycket — hvilken bestämmelse eger
motsvarighet i båda regeringsförslagen om olycksfallsförsäkring — syftar
på sådana, möjligen förekommande fall, då det bestrides, att en varak¬
tig förlust eller minskning af den skadades arbetsförmåga blifvit på
tillförlitligt sätt utrönt, men detta sedermera af vederbörlig myndighet
pröfvas hafva varit fallet.
Samtliga förslagen angående olycksfallsförsäkring innehöllo, att ut¬
ländsk undersåtes enka och barn icke egde rätt till ersättning, såframt de
ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta. Den omständig¬
heten, att nu ifrågavarande lag ålägger arbetsgifvaren omedelbar ersätt¬
ningsskyldighet, synes icke föranleda annat, än att en sådan bestämmelse
äfven nu införes. Fast mera torde vid densamma böra, efter förebild af
nämnda förslag och bland dem särskildt de nådiga propositionerna till
37
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
1890 och 1891 årens Riksdagar, fogas ett stadgande, att lifränta ej må upp¬
bäras för tid, hvarunder den till lifräntan berättigade är bosatt utom riket.
Nu antydda föreskrifter hafva upptagits i 5 § af förslaget. Icke någon¬
dera af dem är emellertid ovilkorlig. För att, då svenska arbetare blifvit
skadade under arbete i utlandet, de sjelfva eller deras efterlefvande må
kunna äfven i Sverige åtnjuta de ersättningar, som dem af den ut¬
ländska lagstiftningen tillerkännas, har det föreslagits, att Konungen
eger, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för med¬
borgare i visst land och för ersättningstagare, som i samma land äro
bosatta. Ömsesidigheten förutsätter tydligen icke, att de ersättningar,
som enligt den utländska lagstiftningen skola utgå, äro af samma stor¬
lek och allmänna beskaffenhet som de i den svenska lagen föreskrifna.
Tillräckligt är, om t. ex. de belopp, som på grund af en i utlandet
gällande obligatorisk försäkring utfalla, få uppbäras äfven af bär i riket
bosatta ersättningstagare. Uttryckssättet är vidare så valdt, att binder
ej möter att medgifva undantag från allenast en del af ifrågavarande
inskränkningar i rätten till ersättning, samt att sådant medgifvande kan
lemnas äfven utan föregående internationelt aftal.
I förslagets 6 § återfinnas bestämmelser om tidpunkten, då de olika 6 §.
ersättningarne äro förfallna till betalning. Att begrafningshjelp bör
utbetalas omedelbart efter dödsfallet, torde af lätt insedda skäl vara
påkalladt, Sjukhjelpsersättningen utbetalas lämpligast för hvarje ka¬
lendervecka på lördagen, som är den vanliga aflöningsdagen. Lifränta
åter skall, till undvikande af besvär och kostnader, utbetalas för en
längre period, nemligen kalenderqvartalet. I sammanhang härmed är
det i lifräntetagarens intresse föreskrifvet, att utbetalningen sker för¬
skottsvis och att, om rätten till lifräntan under qvartalet af oförutsedd
anledning upphör, återbetalningsskyldighet icke eger rum. Sistnämnda
föreskrifter medföra tydligen icke att, när under ett qvartal minder¬
årigs rätt till lifränta skall upphöra i följd deraf att han uppnår femton
års ålder, räntan likväl skulle erläggas för hela qvartalet.
I 7 och 8 §§ gifvas bestämmelser angående de förhållanden, som 7 och 8 §§.
uppkomma, då skadad arbetare är i följd af olycksfallet berättigad att
erhålla annan ersättning än den i förevarande lag honom tillerkända.
I sådant afseende kunna flere olika fall förekomma.
Har arbetaren genom försäkring i en eller annan form — derunder
inbegripet inträde i en understödskassa — beredt sig rätt till ersättning
för olycksfallet, beröres arbetsgifvarens betalningsskyldighet i och
för sig icke deraf, lika litet som af den skadade arbetarens ekono¬
miska förhållanden i allmänhet. Tvärtom kan det, på sätt redan
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
blifvit antydt, sägas vara vid bestämmande af de fixa ersättningsbeloppen
förutsatt, att arbetare med högre aflöning skola genom särskilda anord¬
ningar kunna förskaffa sig ersättning utöfver det minimum, som lagen
förpligta!' arbetsgivare att betala. Från regeln, att det för arbetsgi¬
vares ersättningsskyldighet är utan betydelse, om arbetaren på nu ifråga¬
varande sätt tillförsäkrat sig ytterligare ersättning, bör emellertid af
praktiska skäl ett undantag göras. Det är tydligen af största vigt för
arbetarne, att sjukkassor och med dem jemförliga inrättningar vinna
största möjliga utbredning. Särskildt erfordras dylika anstalter för att
skadade arbetare må under den förut omtalade karenstiden komma i åt¬
njutande af nödigt understöd. För närvarande är det, som bekant,
ganska vanligt, att ifrågavarande kassor erhålla större eller mindre
bidrag af arbetsgivare och i följd häraf vida tidigare, än eljest skulle
varit möjligt, komma till önskvärd stadga. För att detta lyckliga för¬
hållande må fortfara, äfven efter det arbetsgivare fått sig ålagd skyl¬
dighet att utgifva ersättning för olycksfall, har det befunnits lämpligt
att — i öfverensstämmelse med lagen angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift — medgifva arbetsgivare, genom hvilkens bi¬
drag dylik kassa blifvit helt och hållet eller till väsentlig del bildad,
rätt att tillgodoräkna sig det understöd, som till skadad arbetare från
kassan utgår. Billigheten häraf lärer, äfven om kassan ej helt och
hållet bildats genom arbetsgivarens bidrag, vara obestridlig. Ifråga¬
varande kassor utgifva understöd äfven i andra fall, än då olycksfall,
hvarför arbetsgivaren ansvarar, inträffat, och hvad för sådana olycksfall
af dem utbetalas utgör allenast en ringa del af de ersättningar, som de
öfver hufvud hafva att vidkännas. Arbetsgivarens bidrag kan följaktligen
antagas mer än väl förslå till bestridande af de understöd, som kunna
komma att räknas honom till godo. Det är för öfrigt att märka, att
enligt den föreslagna affattningen arbetsgivaren, äfven sedan han
lemnat vederbörligt bidrag till understödskassan, fortfarande står i an¬
svar för det i lagen föreskrina ersättningsbeloppets erläggande och
befrias endast i den mån motsvarande understöd verkligen från kassan
utbetalas, samt att han å viss ersättning, som lagen ålägger honom att
utgifva, får tillgodoräkna sig allenast hvad för samma ändamål och samma
tid ur understödskassan utgår.
Kommer den skadade arbetaren omedelbart på grund af lag eller
särskild författning i åtnjutande af ersättning eller understöd i följd
af olycksfallet, föreligger uppenbarligen icke någon anledning att låta
honom derjemte oafkortadt uppbära skadestånd enligt förevarande lag. Å
andra sidan bör emellertid icke arbetsgivaren befrias från den ansvarighet,
39
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2å
som enligt denna lag åligger honom. Regeln blifver derför här densamma
som i fråga om understöd från kassa, hvilken helt och hållet eller till
väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, eller att arbets-
gifvaren eger göra afdrag för det emot viss ersättning svarande skade¬
stånd eller understöd, som verkligen utgår. Detsamma bör gälla i
afseende på understöd, som utgår på grund af speciel utfästelse åt
arbetsgifvaren; en sådan utfästelse kan nemligen åtminstone icke utan
stöd i särskilda omständigheter tolkas på det sätt, att det utfästa
understödet skulle utgå jemte den i lagen föreskrifna ersättningen.
Deremot kan fattighjelp af nära till hands liggande skäl icke hänföras
till sådant understöd, som arbetsgifvaren eger afräkna på den honom
till utgifvande ålagda ersättningen. ' .. , .„
I lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift
återfinnes en uttrycklig bestämmelse, att arbetsgifvaren befrias från er¬
sättningsskyldighet i den mån skadan varder ersatt på grund deraf,
att den skadade blifvit på arbetsgifvarens bekostnad försäkrad emot
olycksfall. Enligt nu förevarande lag kan, under vissa förutsättningar,
försäkring hafva eu ännu längre gående verkan till arbetsgifvarens för¬
mån, nemligen att han helt och hållet befrias från ansvarighet. Aro
de särskilda förutsättningarne härför icke för handen, torde det äfven
utan uttryckligt stadgande vara af innehållet i 7 § klart, att arbets¬
gifvaren befrias i den mån ersättning till följd af den på hans bekost¬
nad tagna försäkringen verkligen utgår.
Att en skadad arbetare, som uppburit ersättning enligt förevarande
lag, ei deraf är hindrad att göra gällande rätt till ytterligare skade¬
stånd, har ansetts höra särskildt uttalas, då tvekan eljest möjligen
kunnat uppstå, huruvida sådant ytterligare skadestånd i något fall kan
utkräfvas hos arbetsgifvaren. Deremot har det synts vara främmande
för denna lag, under hvilka förutsättningar den, som på annan grund
är förpligtad att med anledning af olycksfall i arbetet utgifva skadestånd
eller understöd, eger göra afdrag för hvad den skadestånds- eller under-
stödsberättigade uppburit såsom ersättning enligt denna lag. I sammanhang
härmed har lemnats å sido jemväl frågan om arbetsgifvarens rätt att,
när han utgifter ersättning enligt denna lag, få på sig öfverlåtet den
skadades anspråk på godtgörelse af annan ersättningsskyldig eller att,
äfven utan sådan öfverlåtelse, i den skadades ställe göra detta anspråk
gällande. Dessa spörsmål lära i praktiken komma att utan synnerlig
svårighet lösas med ledning af allmänna rättsgrunder och de ifråga¬
varande anspråkens särskilda natur.
Redan i det föregående har i olika sammanhang framhalhts, att 10 $.
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
arbetsgifvaren bör kunna genom försäkring mera eller mindre full¬
ständigt befria sig från den risk, som den föreslagna ersättningsskyl¬
digheten är egnad att för honom medföra. För detta ändamål kan
han anlita skilda utvägar. Han kan försäkra sig emot risken utan att
denna dock upphör att fortfarande omedelbart hvila på honom, d. v. s.
försäkra sig emot den ekonomiska förlust, som åsamkas honom när
han i följd af inträffadt olycksfall har att utgifva ersättning. Denna
utväg kraf ver uppenbarligen icke någon lagstiftningsåtgärd. Om
för ifrågavarande, med återförsäkring närmast jemförliga försäkrings¬
form genom enskild företagsamhet upprättas anstalter, finnes icke för
lagstiftningen någon anledning att uppställa särskilda vilkor för dessa
anstalters verksamhet. — Arbetsgifvaren kan också på sitt ansvar olycks-
fallsförsäkra arbetaren, i hvithet fall det, såsom nyss nämnts, torde vara
tydligt, att arbetsgifvaren får räkna sig till godo hvad på grund af för¬
säkringen verkligen utbetalas för det ändamål hvartill och för den tid
hvarunder arbetsgifvaren är betalningsskyldig. — Slutligen bör tillfälle
äfven beredas arbetsgifvaren att genom försäkring helt och hållet be¬
fria sig från ansvarighet på grund af förevarande lag och i sitt ställe
sätta en annan betalningsskyldig, nemligen försäkringsgifvaren. Nödiga
iöreskrifter i denna riktning äro upptagna i 10 § af förslaget.
Då här är fråga om en befogenhet för arbetsgifvaren att utan sam¬
tycke af den eventuel fordringsegaren, arbetaren eller hans efterlef¬
vande, öfverflytta ansvarigheten på en annan gäldenär såsom ensam
betalningsskyldig, erfordras tydligen en såvidt möjligt fullständig trygg¬
het, att försäkringsanstalten är vederhäftig och i öfrigt på tillfredsstäl¬
lande sätt anordnad. En sådan trygghet torde på grund af förhål¬
landenas \ exlande natur icke kunna astadkommas annat än genom en
med afseende på hvarje särskild försäkringsanstalt verkstäld pröfning,
hvilken af flera skäl bör förbehållas Konungen och ej öfverlemnas åt
någon underordnad myndighet. Det tillstånd, som Konungen efter
sådan pröfning meddelar försäkringsanstalt att öfvertaga arbetsgivares
ansvarighet med den verkan, att arbetsgifvaren befrias från densamma,
bör kunna när som helst återkallas, men genom återkallelse rubbas
naturligen ej den ansvarsfrihet, som arbetsgivare genom redan slutet
försäkringsaftal beredt sig.
Utan tvifvel skulle det vara i enkelhetens intresse fördelaktigt, om
försäkring af nu ifrågavarande slag endast finge tecknas på sådant sätt,
att arbetsgifvaren befriades från hela sin ansvarighet i dess olika rikt¬
ningar. Då emellertid genom en föreskrift härom försäkringens an¬
vändande sannolikt skulle i väsentlig mån försvåras, har möjligheten af
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
41
partiel försäkring lemnats öppen. Vid meddelande af tillstånd kunna
emellertid, der så finnes nödigt och lämpligt, inskränkande vilkor och
förbehåll i detta afseende uppställas.
Till förebyggande af tvister och rättegångar angående arbetsgif-
vares ersättningsskyldighet är, såsom redan ofvan antydts, af vigt, att
omedelbart efter olycksfallet en officiel undersökning derom anställes.
I 9 § af förslaget föreskrifves derföre, att sådan undersökning skall
genom polismyndighetens försorg hållas. Då det uppenbarligen vore
olämpligt att framtvinga polisundersökning äfven då arbetsgifvaren
eller någon, som eger befogenhet att med laga verkan företräda honom,
sjelfmant vitsordar, att olycksfallet inträffat under sådana omständig¬
heter att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, har för sådant
fall undantag medgifvits. Visserligen är det tänkbart, att arbetsgif¬
varen sedermera återkallar sitt erkännande och att i följd häraf anled¬
ningen till och förloppet vid olycksfallet måste blifva föremål för sär¬
skild utredning vid domstol. Den omständigheten, att arbetsgifvaren
till undvikande af undersökning afgifvit förklaring att olycksfallet är
af beskaffenhet att medföra ersättningsskyldighet enligt förevarande lag,
innebär emellertid en stark presumtion derför, att olycksfallet verk¬
ligen är af sådan beskaffenhet. Då härtill kommer, att i afseende på
frågan, om den skadade uppsåtligen eller genom groft vållande för-
anledt olycksfallet, bevisskyldigheten ligger å arbetsgifvaren, torde
något missbruk från dennes sida icke vara att befara, 1 alla händelser
innehåller lagen ett tillräckligt verksamt korrektiv, då enligt densamma
polismyndigheten eger rätt att, der den så finner nödigt, hålla under¬
sökning, äfven om arbetsgifvaren afgifvit sådan förklaring, som nyss
är nämnd.
År arbetsgifvarens ansvarighet genom försäkring Överflyttad på
någon försäkringsanstalt, ankommer det tydligen på försäkringsvilkoren,
huruvida arbetsgifvarens förklaring angående olycksfallets beskaffenhet
eger någon som helst rättsligt bindande verkan emot försäkrings-
anstalten. En viss faktisk betydelse kommer denna förklaring i alla
händelser att erhålla. Då för öfrigt polismyndigheten är berättigad att
hålla undersökning, i händelse arbetsgifvarens förklaring icke finnes
vara tillfyllestgörande, synes tillräcklig säkerhet förefinnas derför, att
frågan om olycksfallets beskaffenhet icke skall komma att sakna nödig
utredning.
Undersökning, hvarom nu är taladt, skall af polismyndigheten i
orten hållas, så snart den erhållit kännedom om olycksfall, som med¬
fört eller skäligen kan antagas medföra döden eller så långvarig sjuk-
Bih. till lUktd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. G
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
dom eller invaliditet, att ersättning enligt denna lag kan ifrågakomma.
Till förebyggande deraf att undersökning likväl af tillfälliga anledningar
uteblifver, är det i förslaget ålagdt arbetsgifvaren, eller i visst fall
arbetsföreståndaren, att bos polismyndigheten göra skriftlig anmälan
om inträffadt olycksfall. Vid denna anmälan skall fogas ett angående
den skadade utfärdadt läkarebetyg, som arbetsgifvaren har att på sin
bekostnad anskaffa. Vidare skall, derest arbetsgifvarens . ansvarighet
är Överflyttad på försäkringsanstalt, i anmälan lemnas uppgift om denna
vigtiga omständighet. Beträffande i öfrigt innehållet af anmälnings-
skriften, liksom med afseende å förfarandet vid undersökningen, torde
bestämmelser böra i administrativ väg meddelas. Sådana bestämmelser
kunna särskildt vara erforderliga till ordnande af förhållandet mellan
den i förevarande lag stadgade undersökningen och sådan undersök¬
ning, som eljest må vara föreskrifven.
Sedan olycksfall inträffat, ega, med vissa till arbetarens förmån
stadgade ytterligare inskränkningar, för hvilka längre fram skall
redogöras, parterna frihet att med hvarandra träffa öfverenskommelse
angående ersättning åt den skadade. Likaså är, när den skadade i
följd af olycksfallet aflidit, derefter aftal möjligt angående begrafnings¬
hjelp eller lifränta till hans enka eller barn. Under samma förutsätt¬
ningar kan äfven bestämmandet af ersättning hänskjutas till skiljemän,
vare sig genom sådant skiljeaftal, som afses i lagen den 28 oktober
1887, eller i annan ordning. Kan tvist emellan arbetsgifvaren och ar¬
betaren icke på något af dessa sätt slitas, återstår endast, att den se¬
nare gör sitt ersättningskraf gällande vid allmän domstol. En ovil¬
korlig föreskrift om skiljemäns anlitande skulle, om skiljemännens be¬
slut finge öfverklagas, ofta endast föranleda kostnader och tidsutdrägt,
samt, om vid skiljemännens beslut skulle förblifva, vara icke blott
principielt oriktig, utan äfven i praktiskt hänseende synnerligen be¬
tänklig. När enighet om valet af skiljemän icke kan vinnas, måste
nemligen åtminstone en sådan utses af offentlig myndighet, och denna
skulle lätteligen blifva utsatt för misstanken att härvid gynna den ena
parten. Någon möjlighet att hänvisa tvister af ifrågavarande art till sär¬
skilda domstolar lärer ej heller i vårt land vara för handen. Till lättnad för
den, som vill yrka ersättning, kan allenast medgifvas (12 § 1 mom.) rätt
för honom att för målets anhängiggörande välja emellan allmänna under¬
rätten i den ort, der olycksfallet inträffat, och i den ort, der svaranden
har sitt bo och hemvist. Af dessa domstolar kan än den ena, än den
andra vara fördelaktigare att anlita, särskildt med afseende på lättadt
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 43
åstadkommande af bevisning och till vinnande af ett skyndsamt slut
i saken.
För talans anställande vid domstol har (11 §), i likhet med hvad
i lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift egt rum, före-
skrifvits en ganska kort preskriptionstid, räknad från olycksfallet. Det
vore utan en sådan föreskrift fara värdt, att utredningen om verkliga
förhållandet blefve i följd af en längre tids förlopp i väsentlig grad för¬
svårad, och att de ersättningar, för hvilka arbetsgifvaren häftade, vuxe
till ansenliga belopp, innan han ens erhållit kännedom om ersättnings¬
anspråken. Då emellertid i följd af skadad arbetares genom olycksfallet
förorsakade död nya ersättningstagare med sjelfständig rätt komma att
stå emot arbetsgifvaren, har det befunnits riktigast att med. afseende
å dessa ersättningstagares kraf låta ny preskriptionstid löpa från tiden
för dödsfallet. Emot en sådan anordning torde icke några afsevärda
praktiska betänkligheter möta. Det lärer nemligen endast ytterst sällan
vara händelsen, att ett dödsfall, som inträffar längre tid efter olycksfallet,
verkligen kan anses utgöra en följd af detta. I de äldre förslagen
hade man på grund af detta förhållande ansett sig kunna föreskrifva,
att dödsfall föranledde ersättning endast om det inträffade inom ett
år efter olycksfallet. En sådan föreskrift synes emellertid icke stå väl
tillsammans med den princip, hvarpå förevarande lagförslag hvilar, utan
framstå såsom en obehörig inskränkning i arbetsgifvarens ersättnings¬
skyldighet. Till följd häraf torde man icke heller böra genom en från
olycksfallet räknad preskription afskära kraf på grund af dödsfall, som
först efter viss tid inträffat.
Då en kort preskriptionstid för anhängiggörande af ersättnings-
tagarens anspråk emot arbetsgifvaren stadgas, ligger den fara nära till
hands, att den förre kan komma att försitta denna tid, emedan han
förlitar sig derpå, att ett understöd, som arbetsgifvaren, utan bindande
utfästelse,” faktiskt tilldelar honom, kommer att fortfarande utgå. Till
undanrödjande af denna fara har det föreslagits att, när arbetsgifvaren
i anledning af olycksfallet eller dödsfallet utgifvit sådant understöd, som
i förevarande lag afses, preskriptionstiden skall räknas först från det
att sådant understöd upphör och ersättningstagaren alltså får kännbar
anledning att genom rättegång göra sitt anspråk gällande. Helt säkert
kommer denna bestämmelse att verka* derhän, att arbetsgifvarne blifva
angelägna att, till ömsesidig säkerhet, upprätta bindande överenskom¬
melser om ersättningarnes belopp.
I 12 § 2 och 3 mom. meddelas vissa föreskrifter om rättegången
i ersättningsmål. Hit hör först att, så snart saken blifvit instämd,
44
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
13 §.
rätten eller domaren skall infordra anmälningsskriften med dervid fo¬
gade handlingar samt protokoll öfver undersökning, der sådan hållits.
Domstolen får sålunda genast till sitt förfogande, bland annat, äfven
läkarebetyget och den förklaring om olycksfallets egenskap att böra
föranleda ersättning, hvilken kan vara af arbetsgifvaren eller å hans
vägnar aflemnad. Vidare kan domstolen, då fråga uppstår, huruvida
det arbete, deri den skadade var sysselsatt, är sådant, som i föreva¬
rande lag afses, inhemta utlåtande derom från kommerskollegium såsom
den i detta hänseende särskildt sakkunniga centralmyndigheten. Vigti-
gast äro emellertid de redan förut antydda bestämmelser, som åsyfta att
för den ersättningsberättigade minska olägenheterna af möjligt dröjsmål
med tvistens slutliga afgörande, och som innebära, dels att domstolen
under vissa förutsättningar kan förskottsvis tillerkänna den ersättnings-
beräftigade ett skäligt eller af motparten medgifvet belopp, dels ock
att slutligt utslag, derigenom betalningsskyldighet ålagts svaranden,
genast går i verkställighet utan hinder deraf, att det ej vunnit laga kraft.
Såsom ofvan angifvits, äro de följder ett olycksfall medfört — döden,
längre tids sjukdom eller mer eller mindre fullständig invaliditet —
bestämmande för arten och beloppet af de ersättningar, som af olycks¬
fallet föranledas. Enligt sakens natur är det emellertid ofta omöjligt att
vid den tidpunkt, då ersättningskrafvet varder genom domstols eller
skiljemäns beslut eller genom parternas öfverenskommelse faststäldt —
hvilket fastställande af nära till hands liggande skäl bör snarast möjligt
eg a rum — med fullständig visshet afgöra, hvilken påföljd olycksfallet
är egnadt att medföra. På grund häraf bör i båda parternas intresse
beredas tillfälle att, om efter ersättningens fastställande förändring in¬
träder i de dervid antagna följderna af olycksfallet, erhålla jemkning
i ersättningen. Då, på sätt förut nämnts, efter dödsfall ny preskriptions¬
tid börjar löpa, erfordras uppenbarligen icke någon rätt till jemkning,
när förändringen består deruti, att den skadade till följd af olycksfallet.
aflider, utan endast för de fall, att den skadade, i strid emot hvad man
förut antagit, varder invalid, och att den antagna invaliditetsgraden
ökas eller minskas. Af praktiska grunder bör ifrågavarande rätt ej med-
gifvas, när förändringen i den skadades tillstånd är allenast af mindre
betydelse. Icke heller vore det lämpligt att låta jemkningen medföra
rätt för arbetaren att erhålla tillägg till en redan till utbetalning för¬
fallen ersättning, eller för arbetsgifvaren att åtnjuta nedsättning i hvad
såsom förfallet redan af honom utbetalts eller bort utbetalas. Häraf följer,
att då — såsom i vissa fall är möjligt — efter aftal mellan parterna
i stället för lifränta erlagts visst belopp för en gång, någon rätt till
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
45
jemkning icke eger rum. Samma regel om inskränkning af jemk-
ningens verksamhet medför äfven, att någon bestämmelse om viss pre¬
skriptionstid för sökande af jemkning icke kan anses erforderlig. I lagen
omtalas endast jemkning efter stämning till domstol, men detta utgör
tydligen icke något hinder för parterna att sluta aftal om jemkning
eller att öfverlemna jemkningsfrågas afgörande till skiljemän. Dylika
överenskommelser kunna nemligen enligt vanliga regler med full verkan
slutas, äfven om icke i den skadades tillstånd inträdt någon sådan för¬
ändring, som enligt lagen skulle kunna gifva anspråk på jemkning
af den förut bestämda ersättningen.
Bestämmelser i nu angifna riktning hafva upptagits i 13 §, som
tillika innehåller en hänvisning till de i 12 § 3 mom. i ersättnings-
tagarens intresse meddelade stadganden om rätt för domstolen att före¬
skrifva erläggande af förskottsersättning och om omedelbar verkstäl¬
lighet af första domstols utslag.
I en lag, som, i likhet med den förevarande, ålägger arbets- 14—17 §§.
gifvarne ersättningsskyldighet utan att underkasta 'dem försäkrings-
tvång, erfordras, såsom ofvan framhållits, föreskrifter afsedda att så
vidt möjligt trygga ersättningstagarne emot följderna af ersättnings-
gifvarnes oförmåga eller tredska att fullgöra sina förbindelser. Att
sådana föreskrifter dock icke upptagits i lagen om ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift, kan förklaras deraf, att innehafvarne af
jernvägar kunnat förutsättas utan vidare erbjuda tillräcklig säkerhet,
och får således icke blifva föremål för efterliknande, när det är fråga
om arbetsgivare i vidt skilda ställningar. En särskild anledning att
gifva föreskrifter i nämnda syftning ligger för öfrigt, såsom förut
sagts, deri, att vissa ersättningar enligt förevarande lag alltid skola
utgå i form af lifränta, hvilket förhållande ökar faran för ersätt-
ningstagaren att i följd af arbetsgifvarens insolvens gå miste om
den honom tillkommande ersättningen. Äfven för det fall, att arbets¬
gifvarens ansvarighet öfverflyttats på en försäkringsanstalt, har det i
allmänhet befunnits påkalladt att gifva ifrågavarande bestämmelser
tillämpning.
Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, måste
tydligen ersättningstagaren för hvad han ännu icke uppburit ingå så¬
som fordringsegare i konkursen. I arbetsgifvarens konkurs torde härvid,
på sätt redan förut antydts, ersättningstagaren böra åtnjuta förmånsrätt,
i den mån medgifvandet af eu sådan kan stå tillsammans med andra all¬
männa intressen och sär skil dt med upprätthållandet af fastighets- och
affärskrediten. Beredningen af frågan om införandet af sådan förmåns-
46
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
rätt lärer emellertid tillhöra justitiedepartementet. Hvad åter angår
sättet att, när försäkringsanstalt, på hvilken arbetsgifvarens ansvarighet
är Överflyttad, kommit på obestånd, förskaffa ersättningstagaren säker¬
het för att utfå sin fordran, synas samma grundsatser, som i fråga om
lif-, lifränte- eller kapitalförsäkring i allmänhet böra uppställas, äfven
här lämpligen kunna vara bestämmande. Det skulle således också för
den försäkring, som i förevarande lag omförmäles, vara tillräckligt,
om i den allmänna försäkringslagstiftningen infördes nödiga bestäm¬
melser till förmån för lif-, lifränte- och kapitalförsäkringstagare. I
sådant afseende torde det tillåtas mig att erinra derom, att enligt ett
af särskilda i nåder utsedda komiterade upprättadt förslag till lag om
försäkringsanstalter, hvilket för närvarande är föremål för Eders Kongl.
Maj:ts pröfning, skola i offentligt förvar finnas nedsatta värdehandlin¬
gar, motsvarande regleringsfond och försäkringsfond för lif-, lifränte-
och kapitalförsäkringar, hvilka värdehandlingar, när försäkringsgif-
varen utgöres af ett aktiebolag, utgöra pant för försäkringstagarnes
fordringar. För öfrigt skulle, äfven om någon allmän försäkrings-
lagstiftning i denna riktning icke komme till stånd, en särskild före¬
skrift om förmånsrätt för fordran på grund af försäkring, hvarigenoiii
arbetsgifvarens ansvarighet öfverflyttats på försäkringsanstalten, i allt
fall näppeligen vara af nöden. Såsom vilkor för tillstånd åt försäkrings¬
anstalt att meddela sådan försäkring kan nemligen föreskrifvas, att an¬
stalten genom deposition eller annorledes säkerställer ersättningstagar-
nes kraf.
Om på grund af hvad nu blifvit anfördt icke några bestämmelser
om förmånsrätt i konkurs böra upptagas i förevarande lag, erfordras
deremot stadganden, dels efter hvilket belopp utdelning för fordran å
lifränta skall beräknas, dels huru förfaras skall med det belopp, som
å fordringen utdelas. Beträffande det förra är det ty^dligt, att de i
117 § 3 mom. konkurslagen och 128 § utsökningslagen stadgade
grunder för beräkning af icke förfallen fordran ej kunna leda till
ett emot lifräntetagarne rättvist och billigt resultat. Hvad lifränte-
tagaren har att fordra måste i främsta rummet vara det belopp, som
behöfves för att åt honom i en enligt 10 § af Konungen auktoriserad
(erkänd) anstalt inköpa en sådan lifränta, som han till följd af arbets¬
gifvarens obestånd förlorat; finnes icke någon erkänd anstalt, måste
fordringen beräknas med användande af en närmast före det denna lag
trädt i kraft utfärdad officiel dödlighets- och lifslängdstabell samt, fram¬
för allt, efter en väsentligen lägre räntefot än den i konkurslagen och ut¬
sökningslagen antagna. Eljest skulle det beräknade kapitalvärdet af lif-
47
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
räntan blifva allt för lågt för att motsvara sitt ändamål. I 17 § hafva
derför upptagits särskilda bestämmelser om beräkning af lifräntas kapi¬
talvärde, hvilka bestämmelser skola ega tillämpning icke blott vid den
ersättningsskyldiges konkurs, utan äfven i öfriga fall, då lifräntetagaren
är, oberoende af öfverenskommelse, berättigad att fordra kapitalvärdets
utbetalande.
Hvad derefter angår förfarandet med den utfallande utdelningen
för lifränta, skulle det stå i strid emot syftet med förevarande lagstift¬
ning, om lifräntetagaren alltid egde lyfta densamma till fri disposition.
Vigtigaste anledningen dertill, att ersättning skall utgå i form af lif¬
ränta, är nemligen beträffande invaliditetsersättning den, att man ve¬
lat sätta den invalide arbetaren ur stånd att, genom dispositioner
öfver ett kapital, för framtiden beröfva sig det understöd, som lagen
afser att bereda honom. Också är det, såsom längre fram skall näm¬
nas, i allmänhet förbjudet att aftala om lifräntans utbytande emot eu
utbetalning för en gång. I konseqvens härmed stadgas i 14 § att, i
händelse erkänd försäkringsanstalt finnes och möjlighet således är för¬
handen att utan vidare pröfning inköpa en lifränta, som kan anses be¬
tryggande, det belopp, som i konkurs utdelas å fordran för lifränta åt
skadad arbetare, icke skall åt honom utbetalas, utan i stället användas
till inköp åt arbetaren af lifränta i erkänd anstalt. I fråga om ersätt¬
ningar åt enka och barn har deremot icke någon motsvarande regel
funnits behöflig. Att dessa ersättningar utgå i form af lifränta, beror
nemligen i väsentlig mån på hänsyn till arbetsgifvarens intresse att ej
behöfva på en gång utbetala ett större belopp, hvilket intresse efter in¬
träffad konkurs tydligen icke vidare kräfver beaktande.
Jemväl den nu omtalade föreskriften, huru med lifräntas utfallande
kapitalvärde skall förfaras, eger enligt förslaget motsvarande tillämpning-
när kapitalvärdets utbetalande är af annan anledning än konkurs före-
skrifvet.
För lifräntetagaren kan det förutsättas vara af största vigt, att han
i rätt tid bekommer förfallen lifränta, och han skulle tydligen i hög grad
betungas, om han nödgades gång efter annan för lifräntans utkräfvande
anställa rättegång eller lagsökning. I betraktande häraf har det ansetts
nödigt att bereda lifräntetagaren ett kraftigt verkande medel att bryta
den ersättningsskyldiges tredska. För sådant ändamål föreskrifves i 15
§ att, om den ersättningsskyldige försummar att vid anfordran betala
eu förfallen lifräntepost, öfverexokutor, på begäran af lifräntetagaren,
skall förelägga den ersättningsskyldige att inom viss tid betala den för¬
fallna lifräntan jemte ränta och ersättning för kostnader, vid äfventyr
48
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
att li från tans kapitalvärde förklaras till betalning förfallet och genom
ofverexekutors försorg uttages. Uppenbart är, att lifräntetagaren, om
nan icke vill begagna sig af den sålunda anvisade utvägen att fram¬
tvinga kapitalvärdets erläggande, kan inskränka sig till att i vanlig
lagsöknmgsväg uttaga den förfallna lifränteposten.
Genom bestämmelserna i 16 § erhåller lifräntetagaren vidare ett
medel att bereda sig fortfarande trygghet för lifränta^ utbekommande,
da ersattmngsskyldig arbetsgivare nedlägger sin rörelse eller flyttar
utrikes eller då rörelsen öfvergår på annan innehafvare eller sättes
under liqvidation. Förfarandet härvid svarar nära emot det i 15 8
stadgade. Allenast den skilnad eger rum, att enligt 16 § öfverexeku-
tor i forsta hand förelägger den er-sättningsskyldige att ställa pant eller
. oré?eri 16r lifräntans fortsatta utbetalande. Att omständigheter, hvilka
i sa hög grad som de nämnda förringa fordringsegarens säkerhet att
vederbörligen utfå hvad han har att fordra, för honom skola medföra
ratt att begära pant eller borgen, vid äfventyr att fordringen eljest
omedelbart utkräfves, är uppenbarligen af behofvet påkalladt och sak-
nar ingalunda motstycken i den gällande lagstiftningen.
Andamålet med förevarande lag kräfver tydligen att fordran på
ersättning enligt densamma ej kan öfverlåtas och förty ej är föremål
för utmätning. I 18 § uttalas denna regel, af hvilken enligt 35 8
konkurslagen utan vidare följer, att sådan ersättningsfordran icke heller
kan tagas i anspråk såsom tillgång i ersättningstagarens konkurs. En
motsvarande bestämmelse återfinnes, som bekant, i 12 8 af gällande las
om sjukkassor. ö ö
Redan förut har antydts, att friheten att aftala om ersättning, som
i anledning af olycksfall skall utgifvas, eller om ersättningsfrågas hän¬
skjutande till skiljemän funnits böra i arbetarnes intresse inskränkas.
Ersättnmgstagaren bör ej vara bunden af öfverenskommelse, som slutits
innan ersättningsfrågan blifvit aktuel genom inträffandet af det olycks¬
fall eller dödsfall, på grund hvaraf ersättningen skall utgå. En ytter¬
ligare inskränkning i aftalsfriheten är enligt förslaget (19 §) den, att en¬
dast skriftliga aftal skola vara för ersättnmgstagaren bindande. Detta
foranledes närmast deraf, att endast ett skriftligt aftal kan gifva ersätt-
mngstagaren tillfälle att utan omgång göra sin rätt gällande, särskildt
genom lagsökning eller genom sådant förfarande, som i 15 eller 16 8
omförmäles, vid hvilket förhållande det ansetts billigt och praktiskt
lämpligt, att han ej är bunden af muntligt aftal och att den ersätt-
nmgsskyldige alltså får intresse af att sörja för slutna överenskom¬
melser skriftliga affattande. Slutligen förklaras, af förut antydda skäl,
49
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
äfven skriftligt och efter olycksfallet slutet aftal ogiltigt, för så vidt
det afser ersättande af lifränta åt skadad arbetare med en utbetalning
en gång för alla; undantag härifrån medgifves endast då lifräntan
skulle uppgå till visst mindre belopp, motsvarande högst 20 procents
invaliditet, och sålunda å ena sidan ersättningen icke utgör någon vä¬
sentlig del af hvad arbetaren för sitt uppehälle behöfver, å andra sidan
dess periodiska utbetalande och uppbärande ofta skulle medföra jem¬
förelsevis stort besvär.
I 20 § bar upptagits en bestämmelse om bötesansvar för arbets-
gifvares eller arbetsföreståndares försummelse att om inträffadt olycks¬
fall göra föreskrifven anmälan i öfverensstämmelse med förevarande lag
och särskildt gifna bestämmelser. Beträffande påföljden deraf, att nå¬
gon mot bättre vetande i anmälan meddelar oriktiga uppgifter, hafva
allmänna strafflagens bestämmelser om svikligt förfarande ansetts till¬
räckliga.
Närmare föreskrifter angående anmälan och undersökning, äfven¬
som bestämmelser till ledning vid bedömande af invaliditetsgraden, skall
det enligt 21 § ankomma på Konungen att meddela. Hvad sistnämnda
bestämmelser angår torde böra påpekas, dels att, såsom af det valda
uttryckssättet framgår, desamma ej skola lända till ovilkorlig efterrät¬
telse eller utesluta afvikelser i särskilda fall på grund af deri förekom¬
mande egendomliga förhållanden, dels ock att, i enlighet med hvad i 4
§ förutsättes, uppskattningen af den invaliditet, som en kroppsskada,
t. ex. förlusten af ett finger eller en band, anses medföra, skall uttryckas
i bråkdelar (procenttal) af fullständig invaliditet.
Slutligen må beträffande öfvergångsbestämmelsen anmärkas, att
ifrågavarande lag enligt vanliga privaträttsliga grunder icke kan med¬
föra rätt till ersättning i anledning af ett olycksfall, som inträffat före
lagens trädande i kraft. Strängt taget skulle den icke heller eg a til¬
lämpning i fråga om olycksfall, som träffar arbetare, under det han
ännu är anstäld på grund af ett före samma tidpunkt slutet aftal. Ett
undantag i denna riktning har emellertid icke ansetts behöfligt, då
arbetsaftalen endast sällan äro för längre tid bindande.
Med stöd af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånig¬
het, att öfver ifrågavarande förslag till lag angående ersättning för
skada i följd af olycksfall i arbete högsta domstolens utlåtande måtte,
Bth. till Riksd. Frat. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1H Uäft. 7
20 §.
21 §.
Öfvergångs¬
bestämmelsen.
50
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur pro¬
tokollet inhemtas, samt att Eders Kong]. Maj:t behagade uppdraga åt
chefen för justitiedepartementet att bereda och för Eders Kongl. Maj:t
förelägga frågan om införande, i större eller mindre utsträckning, af
förmånsrätt för fordran, som i nämnda lagförslag afses.»
Till hvad föredragande departementschefen så¬
lunda hemstält behagade, på tillstyrkan jemväl af
Statsrådets öfrige ledamöter, Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall.
Ex protocollo:
E. K. Almqvist.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
51
Bilaga.
Förslag
till
Lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall
i arbete.
1 §•
Har arbetare, sysselsatt i verksamhet, som i denna lag afses, drab¬
bats af olycksfall i följd af sjelfva arbetet eller eljest under inflytande
af de särskilda förhållanden, under hvilka arbetet bedrifves, vare arbets-
gifvaren pligtig att utgifva ersättning enligt de i denna lag stadgade
grunder, der ej arbetaren uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf
vållat olycksfallet.
Såsom arbetare skall enligt denna lag anses jemväl arbetsförman.
2 §.
Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbets¬
givare, der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verk¬
samhet, nemligen:
1. sågverks- eller brädgårdsrörelse;
2. upptagning af is eller torf;
3. grufdrift, sten- eller kalkbrytning, bruksrörelse eller annan
verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att anse såsom handtverk;
4. fabriksrörelse;
5. skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejeri-
eller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,
att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;
6. boktryckeriverksamhet;
7. tillverkning af explosiva varor;
8. skorstensfejareverksamhet;
52
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
9. bergnings- eller dykerirörelse;
10. flottning, transport medelst pråmar eller lastning eller loss¬
ning af varor;
11. jernvägs- eller spårvägstrafik;
12. byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af
väg- eller vattenbyggnad;
13. bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;
14. utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller
kloakle dningar.
Ersättningsskyldigheten omfattar olycksfall i arbete, som tillhör
utöfningen af arbetsgifvarens yrke, eller i annat, till någon här ofvan
nämnd verksamhet hänförligt arbete, deri arbetsgifvaren för yrkets behof
sysselsätter arbetare.
I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk.
3 §•
Sysselsätter staten eller kommun arbetare i arbete hänförligt till
någon i 2 § nämnd verksamhet, vare staten eller kommunen ersättnings-
skyldig enligt 1 § för olycksfall i det arbete.
4 §-
I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:
l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mer än sextio dagar: 1 krona i sjukhjelp för hvarje
dag från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet intill dess den
skadade blifvit återstäld eller arbetsförmågans förlust eller minskning
funnits vara för framtiden bestående eller döden inträdt;
2:o) om olycksfallet funnits medföra för framtiden bestående förlust
eller minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å 300
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbets¬
förmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter
olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då arbetsförmågans förlust
eller minskning funnits vara för framtiden bestående; dock: att lifränta
ej utgår för tid, hvarunder sjukhjelp derefter må hafva utbetalts af
arbetsgifvaren;
3:o) om olycksfallet medfört döden:
a) begrafningshjelp med 60 kronor;
b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af 120
53
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
kronor från dödsfallet, och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta
af 60 kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder;
dock att lifränta icke utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycks¬
fallet, och att, der lifräntor till enka och barn skulle sammanlagdt
öfverstiga 300 kronor, de skola, i förhållande till hvad å en hvar lif-
räntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till
dylik nedsättning fortfar.
5 §•
Utländsk medborgares enka och barn ege ej rätt till lifränta enligt
denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.
För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.
Från hvad i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under förut¬
sättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land
och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.
6 §•
Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp
för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta i förskott
för hvarje kalenderqvartal å qvartalets första dag, utan återbetalnings-
skyldighet i händelse rätten till lifräntan skulle under qvartalet upphöra.
7 §•
Skall, då arbetare drabbats af olycksfall, i följd deraf från kassa,
som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af
arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, må från begrafnings¬
hjelp, sjukhjelp eller lifränta, som det enligt denna lag åligger arbets¬
gifvaren att utgifva, afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma
ändamål från kassan utbetalts för tid, hvarunder ersättningsskjddighet
åligger arbetsgifvaren.
Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd eller till fattighjelp
ej hänförligt understöd, som i följd af olycksfallet utgår enligt allmän
lag eller särskild författning eller på grund af arbetsgifvarens utfästelse.
8 §.
Den, som undfått ersättning enligt denna lag, vare ej deraf hindrad
att göra gällande rätt till ytterligare skadestånd af arbetsgifvaren eller
annan, som enligt allmän lag eller särskild författning kan dertill förbiudas.
54
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
9 §•
Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra
sådan påföljd, som i 4 § sägs, åligge det arbetsgifvaren eller, om den
skadade var sysselsatt i arbete hos staten eller kommun, arbetsföre-
ståndaren att om olycksfallet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos
polismyndigheten i orten, med bifogande på arbetsgifvarens bekostnad
af läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och
den skadades tillstånd. År den skadade af arbetsgifvaren försäkrad i
sådan anstalt, som i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkrings¬
beloppen i anmälan intagas.
Då anmälan sålunda skett eller olycksfall i arbete eljest kommit
till polismyndighetens kännedom, skall denna så fort ske kan hålla
undersökning om olycksfallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbets¬
gifvarens behörigen undertecknade förklaring att olycksfallet inträffat
under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag skall ut-
gifvas, undersökning erfordras allenast, om polismyndigheten finner sådan
nödig. De inkomna handlingarna äfvensom, der undersökning hållits,
protokoll deröfver skola ofördröjligen aflemnas, å landet eller i stad, som
lyder under landsrätt, till Konungens befallningshafvande i länet, i
Stockholm till öfverståthållareembetet och i öfriga städer till magistraten.
10 §.
Konungen eger meddela försäkringsanstalt, som pröfvas erbjuda
nödig säkerhet och i öfrigt vara på tillfredsställande sätt anordnad,
tillstånd att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares i denna lag stad¬
gade ersättningsskyldighet med den verkan, att arbetsgifvaren, så långt
försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldigheten fri. Genom
försäkring i sålunda erkänd försäkringsanstalt inträder anstalten beträf¬
fande de försäkrade beloppen i arbetsgifvarens rätt att göra afdrag för
skadestånd efter ty i 7 § sägs.
Tillstånd, hvarom ofvan sägs, kan af Konungen återkallas.
11 §•
Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och
öfverenskomma ej heller parterna att hänskjuta tvist om ersättningen till
afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust, ersätt-
ningskrafvet efter stämning anhängiggöras inom två år från olycksfallet
55
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom samma
tid från det döden inträdde. Har den ersättningsskyldige i anledning
af olycksfallet eller dödsfallet utgifvit understöd, som i denna lag
afses, varde dock tiden, hvarinom ersättningstalan skall anhängiggöras,
räknad från det att sådant understöd senast utgafs.
12 §.
Tvist om skadeersättning enligt denna lag skall instämmas till
underrätten i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes, har
sitt bo och hemvist.
År sådan tvist instämd, infordre rätten eller domaren protokoll och
öfriga handlingar, som i 9 § omförmälas. Uppstår fråga, huruvida det
arbete, hvari den skadade var sysselsatt, är sådant, som i denna lag
afses, ege rätten, der så nödigt pröfvas, inhemta yttrande i ämnet från
kommerskollegium.
Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller
angår tvisten allenast ersättningens belopp, må rätten, på kärandens
yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp och i senare fallet
att hvad svaranden medgifvit skall utbetalas till käranden i afräkning
på hans fordran; dylikt beslut gånge genast i verkställighet, och klagan
deröfver må ej föras annat än i sammanhang med hufvudsaken. Slut¬
ligt utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts svaranden, gånge
i verkställighet utan hinder deraf, att utslaget ej vunnit laga kraft.
13 §.
Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom dom¬
stols eller skiljemäns beslut eller genom aftal bestämd, synnerlig för¬
ändring i den skadades tillstånd, må jemkning i ersättningen sökas
efter stämning till den underrätt, som dömt derom, eller, der ersätt¬
ningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, till domstol, som i 12
§ 1 mom. sägs. Jemkning må endast afse ersättning, som förfaller
till betalning efter den dag, då stämningen delgafs svaranden.
Angår tvisten framstäldt yrkande om högre ersättning än den förut
bestämda, skall hvad i 12 § 3 mom. är stadgadt ega motsvarande till-
lämpning.
14 §.
Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall utdel¬
ningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter räntans kapitalvärde
56
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.
År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd försäk¬
ringsanstalt finnes, utdelningen ej af arbetaren lyftas, utan skall med
det belopp, som å fordringen utgår, genom konkursförvaltningens för¬
sorg åt arbetaren inköpas lifränta i sådan anstalt; finnas flere erkända
anstalter, ege arbetaren gifva anvisning, i hvilken anstalt lifräntan skall
inköpas.
15 §.
Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lif¬
ränta, som förfallen är, ege räntetagaren, der hans fordran grundar
sig på skriftlig handling, hos öfverexekutor söka åläggande för den
ersättningsskyldige att genast utgifva lifräntans kapitalvärde. Gäldas
ej inom tid, som af öfverexekutor förelägges, den förfallna lifräntan
jemte ränta och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexeku¬
tor i föreläggandet utsättes, skall öfverexekutor förklara kapitalvärdet
till betalning förfallet. Beträffande dylikt måls handläggning och klagan
öfver öfverexekutors beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning
för gäld är stadgadt.
Det förfallna kapitalvärdet läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga.
År fråga om lifränta åt skadad arbetare, skall med hvad sålunda influtit
genom öfverexekutors försorg inköpas lifränta efter ty i 14 § är för
der afsedda fall föreskrifvet.
16 §.
Nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse eller flyttar han utrikes
eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfver¬
låtelse eller sättes rörelsen under liqvidation, må lifräntetagare, hvilkens
fordran grundar sig på skriftlig handling, hos öfverexekutor söka före¬
läggande för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lif-
räntan ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs;
ställes ej inom förelagd tid sådan säkerhet, skall öfverexekutor förklara
lifräntans kapitalvärde till betalning förfallet.
I fråga om dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexe¬
kutors beslut, så ock beträffande kapitalvärdets uttagande och användning
vare lag, som i 15 § sägs.
17 §•
Med lifränta^ kapitalvärde förstås i 14, 15 och 16 §§ det belopp,
hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.
57
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Finnes ej erkänd försäkringsanstalt, skall kapitalvärdet efter en
räntefot af tre och en half för hundrade om året uppskattas med an¬
vändande af den dödlighets- och litslängdstabell för riket, hvilken af
vederbörande myndighet sist blifvit utgifven, innan denna lag trädt i kraft.
18 §.
Rätt till skadeersättning enligt denna lag kan ej ötverlåtas och må
förty ej för gäld i mät tagas.
19 §.
Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas,
eller om ersättningsfrågas hänskjutande till skiljemän vare emot ersätt-
ningstagaren utan verkan, der det ej skriftligen slutits efter olycksfallet
eller, der aftalet angår begrafningshjelp eller lifränta till skadad arbetares
enka och barn, efter det den skadade afled.
Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en
gång erläggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att
lifräntans belopp skulle understiga 60 kronor om året.
20 §.
Försummar arbetsgivare eller arbetsförestundare att i föreskrifven
ordning göra anmälan, hvarom i 9 § är sagdt, böte från och med 5
till och med 200 kronor.
Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
21 §.
Konungen utfärdar föreskrifter till ledning vid bedömandet, i hvad
mån olika kroppsskador skola anses åstadkomma nedsättning af arbets¬
förmågan.
Närmare bestämmelser om anmälan och undersökning, som i 9 §
omförmälas, meddelas ock af Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19...... men eger ej til¬
lämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.
Bill. till lli/csd. Blot. 1000. 1 Sami. 1 Afl!, 18 Haft.
8
58
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats¬
rådet å Stockholms slott fredagen den 10 februari 189.9
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
Wikblad,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an¬
förde i underdånighet chefen för justitiedepartementet statsrådet An¬
nerstedt :
»Genom nådigt beslut den 30 sistlidne december täcktes Eders
Kongl. Maj:t, i sammanhang med förordnande att högsta domstolens utlå¬
tande skulle inhemtas öfver ett inom civildepartementet upprättadt för¬
slag till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete,
uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att bereda och för Eders
Kongl. Maj:t förelägga frågan om införande, i större eller mindre ut¬
sträckning, af förmånsrätt för fordran, som i nämnda lagförslag afses.
Redan i det yttrande, som af chefen för civildepartementet vid
ärendets föredragning nämnda dag afgafs, har framhållits, att några
särskilda bestämmelser om förmånsrätt för de ersättningsfordringar,
59
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
som enligt ifrågavarande lagförslag tillkomma en genom olycksfall i
arbetet skadad arbetare eller hans efterlefvande, icke torde vara erfor¬
derliga för det fall, att, såsom lagförslaget medgifver, ersättningsskyl¬
digheten genom försäkringsaftal öfverflyttats från arbetsgifvaren till en
försäkringsanstalt. Det är således endast för de ersättningar, som det
omedelbart på grund af lagens stadgande åligger någon att utgifva,
som förmånsrätt bör beredas, dervid emellertid, såsom i omförmälda
yttrande påpekats, nödig hänsyn måste tagas till upprätthållandet af
fastighets- och affärskrediten samt till andra allmänna intressen.
I 4 § 17 kap. af handelsbalken stadgas förmånsrätt för, bland
annat, arbetares aflöning för viss tid tillbaka. Med sådan aflöning
synes böra likställas dels den begrafningshjelp, som enligt den ifråga¬
satta lagen om ersättning för olycksfall i arbetet tillkommer en genom
olycksfall dödad arbetares efterlefvande, dels ock de för skadad arbe¬
tares eller hans efterlefvandes underhåll afsedda periodiska understöd —
sjukhjelp och lifränta — som enligt samma lag skola utgå föröden
sistförfluten tiden. Då ifrågavarande ersättningar icke kunna uppgå till
mera afsevärda belopp, lärer det ej möta någon betänklighet att för de¬
samma medgifva förmånsrätt i samma klass, deri lönefordringar äro upp¬
tagna, samt alltså framför afgäld af fast egendom, förlagsinteckning, fastig-
hetsinteckning m. m. Deremot skulle det uppenbarligen vara med de
största vådor förenadt, om man tillerkände samma förmånsrätt jemväl åt
den fordran å lifräntas kapitalvärde, som lifräntetagaren i följd af arbets-
gifvarens konkurs erhåller. Detta kapitalvärde — hvilket naturligen i
olika fall har olika storlek, beroende, utom på lifräntans belopp, huf¬
vudsakligen på lifräntetagarens ålder — kan nemligen uppgå till så
mycket, att öfriga förmånsberättigades anspråk lätteligen skulle helt
och hållet undanträngas, hvilket skulle medföra ej blott en oförskyld
förlust för enskilda, utan äfven en allvarsam rubbning af förlags- och
fastighetsinteckningskrediten. Fordran å lifräntas kapitalvärde torde
derföre ej skäligen kunna erhålla bättre förmånsrätt än näst före de i
12 § af förutnämnda kapitel omförmälda utskylder. Från den förmåns¬
rätt, hvarmed dessa utskylder nu utgå, synes det allmänna kunna afstå,
i den mån det erfordras 'för vinnande af det socialt vigtiga ändamålet,
att trygga arbetare och deras efterlefvande mot de ekonomiska följderna
af olycksfall i arbetet.
I enlighet med nu uttalade uppfattning har jag låtit upprätta för¬
slag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifråga¬
varande lagförslag, af den lydelse bil. litt. A vid detta protokoll ut-
60
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
visar, hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande
öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen om-
förmäler, genom note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-
Regenten i nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.
61
Bilaga litt. A.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar
eller varor till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendo¬
mens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda
under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva,
så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares
dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begraf¬
ningshjelp eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller
lifränta, som det enligt lag åligger gäldenären att i anledning af timadt
olycksfall i arbete utgifva.
§•
Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,
fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;
62
Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 24.
kronans, rikets ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,
som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd
hos dem innestår, så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller
tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emot-
tagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller
tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker
sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.
Sedan uttages fordran å ännu icke upplupen lifränta, som det
enligt lag åligger gäldenären att i anledning af timadt olycksfall i
arbete utgifva.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
63
Utdrag af protokollet öfver lagärenden hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 23 november 1899.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Hersloiv,
Carlson,
Billing,
Bohman,
Ramstedt,
Westring.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 19 sistlidne april,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlå¬
tande öfverlemnade förslag till lag angående ersättning för skada i följd
af olycksfall i arbete samt till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och
11 §§ handelsbalken mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter
cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.
l:o) Förslaget till lag angående ersättning för skada i följd af olycks¬
fall i arbete.
Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade:
Justitierådet Westring: »Genom den omgestaltning, det industriela
arbetet under senare tider undergått, hafva de i industriens tjenst syssel¬
satte arbetare i väsentligt högre grad än förut var fallet blifvit utsatte
för faran att drabbas af skador i följd af olycksfall i arbetet. Det
åligger gifvetvis arbetsgifvaren att genom ändamålsenliga anordningar
söka förebygga dylika olyckor; och särskilda föreskrifter härom hafva
blifvit hos oss meddelade genom lagen angående skydd mot yrkesfara
den 10 maj 1889 jemte flera andra författningar. Derest arbetsgivare
64
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
åsidosätter sina förpligtelser härutinnan, blir han enligt allmänna rätts¬
grundsatser ansvarig för den härigenom uppkomna skadan. Nu ifråga-
sättes i det remitterade förslaget att i afseende å sådana yrken, i hvilka
fara för olycksfall i arbete kan anses i större omfattning föreligga,
stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ersätta arbetare genom sådant
olycksfall åsamkad kroppsskada, jemväl för det fall att försummelse i
fullgörande af gifna föreskrifter eller annat fel icke ligger arbetsgifva¬
ren till last, en skyldighet, från hvars fullgörande arbetsgifvaren icke
skall kunna genom aftal med arbetaren befria sig. Ett sådant stad¬
gande anser jag svårligen kunna härledas ur det privaträttsliga för¬
hållandet emellan arbetsgifvare och arbetare. Deremot synas mig
nationalekonomiska och socialpolitiska grunder kraftigt tala för att den
skada, som'drabbar arbetare i följd af den farliga gestaltning produk¬
tionen i en mängd yrkesgrenar numera erhållit, bör ersättas af deDna
produktion och att arbetsgifvaren såsom representant för produktionen
får i första hand bära denna likasom öfriga utgifter derför. Och då
staten har i sin hand att bestämma de vilkor, under hvilka en nä¬
ring får drifvas, må den således ock vara berättigad att i afseende å
berörda yrken ålägga arbetsgifvarne ansvarighet i omförmälda hänseende.
Den nu angifna åskådningen skulle konseqvent leda derhän, att an¬
svarigheten finge formen af ett försäkringstvång, hvarigenom densamma
skulle öfverflyttas från den enskilde arbetsgifvaren till produktions¬
grenen i dess helhet. En sådan form skulle ock, på sätt vid denna
frågas föregående behandling upprepade gånger blifvit framhållet, i
många hänseenden medföra stora fördelar framför den omedelbara an-
svarspligten, särskild! derutinnan att arbetarne skulle beredas full trygg¬
het för utfående af dem tillkommande ersättning. Men då, såsom de¬
partementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet närmare ut¬
vecklat, äfven försäkringstvånget är förenadt med ganska afsevärda
olägenheter, saknas icke skäl för antagande af den i förslaget följda
grundsats, enligt hvilken väl i främsta rummet ålagts arbetsgifvaren
omedelbart ansvar för de skador, som drabba hans arbetare i följd af
olycksfall i arbetet, men honom medgifvits att genom försäkring befria
sig från detta ansvar. Derest ansvarigheten så ordnas, synes dock
staten icke böra stanna vid att hänvisa arbetsgifvaren till de enskilda
försäkring sanstalt er, som må finnas eller kunna väntas uppstå. Detta
möter betänkligheter ur olika synpunkter. Arbetsgifvaren drabbas, ge¬
nom anlitande af sådan anstalt, af bidrag till den vinst och den för¬
valtningskostnad, som anstalten måste för sin egen del beräkna, något
som icke synes vara med billighet öfverensstämmande. Arbetarne kunna
65
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
i första rummet blitva lidande derigenom att sådan anstalt blir in¬
solvent. Äfven om faran härför genom sträng statskontroll kan minskas,
lärer den ej kunna fullständigt förebyggas. Men derjemte kan det, så¬
som erfarenheten visar, lätt inträffa, att dylika anstalter ohehörigen
vägra utgifva ersättning och således utan skäl föranleda rättegång,
något som svårligen kan genom åtgärder från statens sida motverkas.
Försäkringen torde derföre böra ombesörjas af en statsanstalt, som
drifves utan beräkning af vinst och hvars förvaltningskostnader be¬
stridas af statsmedel. Under förutsättning att en dylik anstalt kom¬
mer till stånd har jag således icke något att invända emot en lag¬
stiftning, bygd på de hufvudgrunder, som innefattas i förevarande
förslag.»
Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde:
»För genomförande af en lagstiftning, enligt hvilken arbetarne inom
vissa farligare yrken tillförsäkras rätt att vid olycksfall i arbetet på
arbetsgifvarens bekostnad erhålla någon ersättning för den uppkomna
skadan, tala såväl exemplen från utlandet som äfven den uppfattning
om hvad i detta hänseende med rätt och billighet öfverensstämmer,
som hos oss i senare tider alltmer gjort sig gällande och som fått ett
särskildt uttryck i den ganska omfattande försäkring mot dylik skada,
som på frivillighetens väg redan kommit till stånd. Huruvida ett sådant
mål lämpligast kan vinnas genom obligatorisk arbetareförsäkring eller
genom att ålägga arbetsgifvaren en omedelbar ansvarspligt är emeller¬
tid en såväl här som annorstädes lifligt omtvistad fråga, som endast
genom erfarenheten torde kunna vinna sin fullständiga lösning. Vid
dessa förhållanden synes den i förevarande lagförslag beträdda väg vara
den rätta. Visserligen uppställes i detsamma den omedelbara ansvars-
pligten som regel, men å andra sidan medgifver förslaget arbetsgifva¬
ren att å försäkringsanstalt öfverflytta hela ansvarigheten. En lagstift¬
ning i denna riktning lemnar arbetsgifvaren tillfälle att använda den
af de båda formerna för ersättningsskyldighet, som han på grund af
särskilda omständigheter må anse för sig förmånligast; och all anled¬
ning förefinnes till antagandet att äfven arbetarens rätt och bästa här¬
vid blir tillgodosedt. För att bereda arbetsgifvaren en sådan valrätt
erfordras emellertid ej blott lagens medgifvande dertill, utan äfven in¬
rättandet af sådana försäkringsanstalter, på hvilka enligt lagen ansvars-
pligten må öfverflyttas. Såvidt jag har mig bekant, finnes icke nu
hos oss någon anstalt, beredd att i allo öfvertaga den enligt förslaget
arbetsgivare åliggande ersättningsskyldighet. Genom försäkring i re¬
dan befintlig anstalt torde dock arbetsgifvaren kunna förvissa sig om
Bih. till Riksd. Prot. IDOL). 1 Sami. 1 A/d. 18 Uä/t. 9
66
Kongl. 34aj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
godtgörelse för en ej oväsentlig del af hvad han skulle nödgas ut¬
gifva, och med den omfattning, försäkringsrörelsen härstädes redan
vunnit, kan ej gerna finnas någon tvekan derom att, i händelse för¬
slaget upphöjes till lag, försäkringsanstalter inom kort komma att upp¬
stå, kompetenta att i förevarande afseende träda i arbetsgifvarens ställe.
Att för sådant ändamål anordna en statsanslag kan jag för min del ej
anse erforderligt eller ens tillrådligt. Mot inrättandet af en sådan
anstalt, afsedd att öfvertaga ansvaret för all i följd af olycksfall i ar¬
bete utgående ersättning, hafva under frågans tidigare skeden kraftiga
skäl blifvit anförda. Att dessa skäl skulle förlora i styrka derför att för¬
säkringen i den ifrågasatta statsanstalten ej skulle vara obligatorisk synes
ej sannolikt. Snarare torde en sådan anordning gifva anledning till
ytterligare anmärkningar. I anledning af hvad som anförts till stöd
för inrättande af en statsförsäkringsanstalt må äfven erinras, att i för¬
säkringsanstalter, bygda på ömsesidighetens grund, någon vinst ej
ifrågakommer och att någon särskild anledning ej synes föreligga att
från deltagande i försäkringsanstalts förvaltningskostnad fritaga den
arbetsgifvare, som vill begagna sig af fördelen att genom försäkring
vinna befrielse från honom eljest åliggande ansvarsskyldighet. Äfven
om den möjlighet icke är utesluten, att en af staten kontrollerad för¬
säkringsanstalt kan blifva insolvent, synes dock risken derför vida
mindre än faran, att en arbetare, som för utfående af sin ersättning
har att hålla sig till arbetsgifvaren, af en eller annan anledning ej kan
komma i åtnjutande af sin rätt. Då det står arbetsgifvaren öppet att
välja mellan de båda alternativen, omedelbar ansvarspligt eller för¬
säkring, bör det följaktligen ej kunna anses lända arbetaren till skada,
om arbetsgifvaren väljer försäkring, låt vara i enskild anstalt. På
dessa skäl anser jag mig kunna tillstyrka godkännande af de hufvud-
grunder, på hvilka förevarande lagförslag är bygdt, dock med utta¬
lande af önskvärdheten deraf, att lagen ej kommer att träda i kraft
förr än möjlighet är arbetsgifvare beredd att genom försäkring i god¬
känd anstalt från sig afvända den särskildt för arbetsgifvare med
ett fåtal arbetare ganska afsevärda risken af en omedelbar ansvars¬
pligt.»
Justitierådet Billing: »Att arbetsgifvaren skall blifva ersätta ings-
skyldig för skada, som i följd af olycksfall under arbetet drabbar hos
honom anstäld arbetare, äfven om icke någon som helst vårdslöshet
eller försummelse ligger arbetsgifvaren till last, är, om man bortser
från den på undantagsförhållanden beroende lagen angående ansvarighet
för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, äfvensom vissa
67
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
bestämmelser i sjölagen, att betrakta såsom en nybildning på privat¬
rättens område, hvilken näppeligen kan sägas stå i öfverensstämmelse
med hittills allmänneligen vedertagna rättsgrundsatser. Häraf lärer
emellertid icke med nödvändighet följa, att densamma i och för sig
och principielt saknar berättigande, äfven ur enbart juridisk synpunkt
betraktadt, och för min del anser jag det på goda grunder kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke arbetsgifvares ansvarighet för olycksfall, som af
arbetet härledas, bör, ej blott i förhållande till hans egna arbetare
utan äfven gentemot tredje man, utsträckas längre än enligt rättspraxis
hittills skett. Deremot synes det mig svårligen kunna på rent privat¬
rättsliga grunder försvaras, att, såsom med föreliggande förslag åsyftas,
fastslå ansvarsskyldighet allenast för sådana arbetsgivare, som idka
fabriksrörelse eller annan dermed jemförlig industriel verksamhet, under
det att dylik ansvarighet icke skulle förekomma inom andra verksam¬
hetsområden, der fara i arbetet ingalunda är utesluten eller i afsevärd,
om ens någon grad mindre än i vissa af dem, på hvilka lagen skulle
komma att ega tillämpning.
De praktiska olägenheter, som vidlåda det i förslaget följda system
— ansvarighet utan försäkringspligt —, hafva under frågans föregående
behandling blifvit så ofta och utförligt framlagda, att jag saknar an¬
ledning att nu dertill återkomma. Jag kan dock ej helt och hållet
förbigå hvad jag anser vara förslagets svagaste punkt, nemligen den
ringa grad af säkerhet, som förefinnes för att arbetaren eller hans
efterlefvande familj i verkligheten skall utbekomma sin rätt, i händelse
arbetsgifvaren varder insolvent. Af skäl, hvilkas giltighet jag inga¬
lunda vill bestrida, har nemligen åt fordran å lifräntas kapitalvärde ej
kunnat beredas bättre plats i förmånsrättsordningen än enligt 11 § i
17 kap. handelsbalken, och huru föga betryggande en dylik förmåns¬
rätt i sjelfva verket är, derom talar den dagliga erfarenheten ett tyd¬
ligt språk.
Huru betydelsefulla de invändningar än äro, som från såväl teoretisk
som praktisk synpunkt kunna framställas emot förslaget, anser jag mig
emellertid, med hänsyn till frågans vigt och nuvarande läge samt de
stora svårigheter, som mött och säkerligen på grund af sakens egen
natur alltid måste möta vid hvarje försök till densammas lösning, icke
ega tillräckligt skäl att afstyrka det nu framstälda förslaget, dock under
förutsättning att, till betryggande af ej mindre arbetarnes än arbets-
gifvarnes rätt, genom statens försorg eu statsanstalt inrättas för om¬
besörjande af arbetsgifvarnes riskförsäkring.»
68
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Justitieråd et Herslow: »Redan tvenne gånger förut, nemligen dels
till högsta domstolens protokoll den 17 december 1890 vid granskning
af ett till högsta domstolen remitteradt förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete, dels ock i en i ’Tidsskrift for Retsvidenskab’
1891 intagen uppsats, har jag utförligt yttrat mig till försvar för den
grundsats, att arbetsgifvare inom den med egentlig fara förenade in¬
dustrien bör i förhållande till sina arbetare ansvara för olycksfall i
arbetet, och att denna ansvarighet naturligen resulterar i skyldighet
att ersätta uppkommen skada, hvaremot det efter tyskt mönster ifråga¬
satta försäkringstvång är godtyckligt och obilligt samt, såsom egnadt att
borttaga det intresse, arbetsgifvaren eljest skulle hafva i vidtagande
af möjliga försigtighetsmått, i sjelfva verket ofördelaktigt äfven för
arbetarne. Hänvisande till mina berörda yttranden, har jag mot de
hufvudgrunder, hvarpå det nu ifrågavarande lagförslaget är bygdt,
icke något annat att anmärka, än att det af skäl, som redan blifvit
inom högsta domstolen anförda, vore högeligen önskvärd!, att en stats-
anstalt upprättades för handhafvande af den försäkring, medelst hvilken
arbetsgifvaren skulle ega att afbörda sig sin ansvarighet. Visserligen
kan det äfven sättas i fråga, huruvida skälig hänsyn till angelägenheten
att söka förekomma olycksfall, hvilken angelägenhet är fullt ut så
vigtig som omsorgen om beredande af ersättning för redan uppkommen
skada, medgifver rättighet för arbetsgifvaren att genom försäkring fri¬
göra sig från mer än en del af den risk, som enligt förslaget eljest
skulle hvila ä honom, men af rent praktiska skäl synas betänkligheterna
i detta afseende böra få förfalla.»
I öfrigt gaf förslaget anledning till följande anmärkningar:
1 §•
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt, Bohman,
Billing och Carlson förenade sig, yttrade: »Under det att i rubriken
skiljes emellan olycksfallet eller den skadegörande tilldragelsen (att
en arbetare kommer med benet in i en farlig maskin, att en ångpanna
exploderar) samt sjelfva skadan eller den för arbetaren häraf omedel¬
bart uppkomna effekten (att benet afslites, att brännsår uppstår), synes
i denna paragraf ordet olycksfall skola beteckna antingen en samman¬
fattning af begge de nämnda begreppen eller ock allenast sjelfva skadan.
Jemväl å andra ställen i förslaget återfinnes en sådan oegentlighet i
uttryckssättet. Då rubrikens terminologi synes vara den riktiga, hem¬
ställer jag, att denna följdriktigt användes i hela lagen.
69
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 24.
Den närmare bestämning af ersättningsskyldighetens omfattning,
som i denna paragraf gifvits, synes mig lemna rum för en tolkning,
som antagligen ej varit afsedd och som skulle allt för mycket inskränka
denna skyldighet. Då sålunda i första hand det vilkor för ersättnings¬
skyldighetens inträdande uppställes, att arbetaren varit 'sysselsatt’ i
verksamhet o. s. v., kan detta föranleda till det antagande att sådan
skyldighet skall ega rum endast i det fall att olycksfallet inträffar under
det arbetaren är stadd i verklig arbetsutöfning, medan deremot arbetare,
som skadas under tillfällig rast, skulle blifva utan ersättning. Och
stadgandet derom att olycksfallet skall hafva inträffat i följd af 'sjelfva'
arbetet eller eljest under inflytande af de 'särskilda' förhållanden, under
hvilka arbetet bedrifves, kan möjligen anses innebära, att under lagens
bestämmelser skola hänföras allenast olycksfall, som uppstå omedelbart
i följd af det arbete den skadade arbetaren eller hans kamrater vid
tillfället haft för händer eller som kan tillskrifvas de för ett visst
etablissement egendomliga förhållanden, medan deremot olycksfall i
följd af arbetets allmänna gång eller anordning eller af de förhållanden,
som äro karakteristiska för det ifrågavarande yrket i allmänhet eller för
alla med mera invecklade apparater bedrifna yrken, skulle vara uteslutna.
Att så snäft begränsa lagens omfattning kan uppenbarligen icke vara
lämpligt. Ersättning synes böra tillkomma en hvar, som längre eller
kortare tid varit såsom arbetare anstäld i ersättningspligtigt yrke och
derunder drabbats af skada i följd af något olycksfall, hvilket kan här¬
ledas från yrkets drift.»
Justitierådet Herslow instämde i hvad justitierådet Westring an¬
märkt dels deremot, att ordet »olycksfall» i förslaget brukats i två
skilda bemärkelser, dels ock mot det i denna § begagnade uttrycket
»sysselsatt», hvilket uttryck syntes medföra en säkerligen icke afsedd
inskränkning af ersättningsskyldigheten. Vidare ansåg justitierådet Hers¬
low, att den konstlade och för olika tydningar utsatta bestämningen
»i följd af sjelfva arbetet eller — —----bedrifves» lämpligen
och utan fara för missförstånd kunde utbytas mot det enklare uttrycket
»i följd af arbetet.»
2 §■
Justitierådet Carlson anförde: »I förslaget göres arbetsgifvares er¬
sättningsskyldighet för skada, som drabbar hans arbetare i följd af
olycksfall i arbetet, beroende af arten och omfattningen af den verk¬
samhet, som af arbetsgifvaren utöfvas. Eu efter sådana grunder be-
70
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
stämd gräns emellan ersättningsskyldige och icke ersättningsskyldige
arbetsgivare måste naturligtvis blifva ganska godtycklig och, hvad
värre är, mycket osäker. Det torde icke kunna undvikas, att på detta
sätt vissa klasser af arbetare uteslutas från en förmån, som bort till¬
komma dem lika väl som andra, och att det för stora grupper af såväl
arbetsgivare som arbetare blir omöjligt att på förhand förvissa sig om
sina skyldigheter eller rättigheter uti ifrågavarande hänseende.
Jag har velat påpeka detta förhållande, men tilltror mig icke ingå
i detaljerad granskning af förslaget i denna del.
På ett par frågor, hvilka sammanhänga med lagstiftningen på
andra områden, vill jag dock fästa uppmärksamhet. Den ena gäller,
huruvida det icke vore lämpligt stadga, att all grufdrift, som utöfvas
på grund af inmutning enligt grufvestadgan, medför ersättningsskyl¬
dighet, den andra, huruvida de i flottningsstadgan omnämnda tvungna
föreningar för gemensam lösflottning i allmän flottled kunna anses ut¬
öfva flottning såsom yrke och sålunda falla under den föreslagna lagen
eller icke».
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Bland de i denna § uppräknade yrken, å hvilka lagens bestämmelser
skola tillämpas, förekomma äfven bergnings- eller dykerirörelse, flottning
samt transport medelst pråmar. Det synes i vissa fall kunna inträffa,
att i dessa yrken sysselsatta arbetare äro att anse såsom sjömän. Då
emellertid ifrågavarande lag icke skall gälla beträffande sjöfolk i all¬
mänhet samt ett undantag från denna regel icke synes för nu ifråga¬
varande fall påkalladt, hemställes om sådan ändring i förslaget, att de
uti omförmälda yrken anstäjda arbetare skola hänföras under den nya
lagen, allenast så vidt de ej äro att anse såsom sjömän.
Förslaget omfattar vidare arbetare i jernvägstrafik. I fråga om
ersättning för skada, som i följd af olycka vid jernvägstrafiken kan
drabba dervid anstälda arbetare, finnas redan nu bestämmelser i lagen
angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift. Af 7 och 8 §§
framgår, att meningen är, det sist nämnda bestämmelser skola fortfa¬
rande gälla jemte den nya lagen. Då det icke kan anses lämpligt att
i särskilda lagar meddelas olika bestämmelser om samma sak, synes
det vara oundgängligen nödvändigt att, när förevarande lag träder i
kraft, den äldre lagen upphör att gälla i afseende å den personal, som
den nya lagen kommer att omfatta.»
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt och Bohman
instämde, yttrade vidare: »Genom stadgandet i första stycket af denna
paragraf har enskild arbetsgifvares ansvar blifvit begränsadt till det
71
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
fall, då han såsom yrke utöfvar någon af de i paragrafen uppräknade
verksamhetsgrenar, såsom skäl hvarför anförts, att i allmänhet arbets-
gifvaren endast i sådant fall kan antagas vara i tillfälle bedöma risken
af arbetet och genom lämpliga åtgärder trygga sig mot densamma.
Förutom detta skäl, som jag finner synnerligen beaktansvärdt, kan
ytterligare åberopas att arbetets bedrifvande såsom yrke i allmänhet
utgör en förutsättning för att arbetsgifvaren skall kunna genom för¬
säkring skydda sig mot oberäkneliga utgifter i följd af den ansvarighet,
som ålägges honom. Jag har således intet att invända emot den om-
förmälda regeln, men finner deremot icke tillräckligt skäl anfördt för
det undantag från sagda regel, som må innehållas i andra stycket af
denna paragraf. Detta något dunkla stadgande synes delvis utgöra
ett upprepande af hvad redan i 1 § och första stycket af 2 § är sagdt
och är naturligtvis i sådan mån öfverflödigt. I den mån stadgandet
innehåller något nytt, torde detta vara, att den, som drifver ett ersätt-
ningspligtigt yrke, skall vara skyldig utgifva ersättning jemväl för skada
i följd af olycksfall, som inträffar under ett för hans räkning ut.fördt
till yrkets drift ej hörande tillfälligt arbete, i fall nemligen detta senare
arbete verkställes för yrkets behof och är hänförligt till sådan verk¬
samhet, som yrkesmässigt bedrifven skulle vara ersättningspligtig. Jag
har ej kunnat finna giltig anledning, hvarför enligt en sådan regel
t. ex. en bagare, som i anledning af ett tillfälligt behof leger någon att
ur sjön upptaga ett stycke is till användning i bageriet, skall blifva
ersättningsskyldig, under det att den, som eljest tillfälligtvis låter verk¬
ställa isupptagning, icke har sådan skyldighet, eller hvarför en klädes¬
fabrikant skall blifva ersättningsskyldig, om han, utan att anlita någon
särskild entreprenör, uppför en för fabrikens drift erforderlig byggnad,
den må vara af huru ringa omfattning som helst, under det han und-
slipper ansvar, derest det är ett större boningshus, han sålunda byg¬
ger. Undantag från regeln om ansvarighetens inskränkning till den
yrkesmässiga driften synes mig icke påkalladt utom möjligen för det
fall, att ett arbetsföretag, ehuru icke hörande till något af arbetsgifva¬
ren drifvet yrke, likväl i och för sig är af den större omfattning, att
de emot ansvarighetens tillämpning jemväl i afseende å tillfälliga före¬
tag ofvan åberopade skäl icke kunna anses gällande, såsom om en
person, hvilken ej drifver byggnadsverksamhet såsom yrke, sjelf före¬
tager ett större byggnadsarbete. Men ansvarigheten bor då inträda
oberoende af huruvida den, som företager arbetet, tillika drifver något
ersättningspligtigt yrke, för hvars behof arbetsprodukten är afsedd.
Jag hemställer alltså, att det ifrågavarande andra stycket antingen helt
72 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
och hållet utgår eller ock utbytes emot ett stadgande i sist angifna
riktning.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Carlson var ense,
anförde: »Stadgandet i paragrafens andra stycke att ersättningsskyldig¬
heten omfattar olycksfall i arbete, som tillhör utöfningen af arbets-
gifvarens yrke, utgör, såsom justitierådet Westring redan anmärkt,
endast ett onödigt och följaktligen olämpligt upprepande af en förut
tillräckligt tydligt uttalad grundsats. Den i senare delen af samma
stycke meddelade bestämmelse, hvarigenom ersättningsskyldigheten ut-
sträckes till olycksfall i annat, till någon i det föregående nämnd verk¬
samhet hänförligt arbete, deri arbetsgifvaren för yrkets behof syssel¬
sätter arbetare, synes icke heller vara af beskaffenhet att böra bibe¬
hållas. Sysselsätter nemligen arbetsgifvaren regelmässigt och stadigt
sina arbetare i dylikt arbete, lärer detta rätteligen böra anses tillhöra
utöfningen af hans yrke, och i sådan händelse innefattas bestämmelsen
redan i det föregående. För det fall åter att arbetsgifvaren allenast
tillfälligtvis, ehuru visserligen för sitt yrkes behof, låter förrätta arbete,
som tillhör utöfningen af annat ersättningspligtigt yrke, saknas, efter
mitt förmenande, giltig grund att ålägga honom mera än hvarje annan
enskild person ersättningsskyldighet af den art, som med förslaget af-
ses. Jag hemställer derföre, att andra stycket af § 2 må utgå.»
3 i-
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt och Bohman
instämde, yttrade: »Ehuru sådant ingalunda tydligen framgår af orda¬
lydelsen, lär stadgandet i denna paragraf skola innebära, att staten
och kommunerna skola blifva ersättningsskyldiga jemväl vid rent till¬
fällig användning af arbetare. Samma skäl, som, enligt hvad vid 2 §
angifvits, tala för att enskild arbetsgifvares ansvarighet icke bör om¬
fatta mera än den yrkesmässiga driften och möjligen enstaka arbets¬
företag af större omfattning, synas mig nödvändigt påkalla, att statens
och kommunernas ansvarighet på motsvarande sätt begränsas. Jag
hemställer alltså, att staten och kommunerna måtte blifva ersättnings-
pligtiga, endast i det fall att arbetet drifves i sådant omfång eller
under sådana förhållanden i öfrigt, att, det för enskild person skulle
medföra ersättningspligt.»
Justitierådet Billing anförde: »Då i § 2 den vigtiga begränsning
gjorts i fråga om enskild arbetsgifvares ansvarighet, att densamma
inträder endast då verksamheten utöfvas 'såsom yrke’, så finner detta
73
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
sin naturliga förklaring derutinnan, att för sådant fall arbetsgifvaren
dels bättre är i stånd att vidtaga erforderliga anstalter till yrkesfarans
förebyggande eller minskning, dels ock, då fråga är om viss, stadig-
verksamhet, lämpligen kan och jemväl bör försäkra sin risk. Men om
således från förslagets ståndpunkt tillräcklig anledning icke ansetts
föreligga att göra enskild person ersättningspligtig för olycksfall, som
inträffar i tillfälligt, icke yrkesmässigt af honom bedrifvet arbete, så
synes enahanda grundsats böra vinna tillämpning jemväl å staten och
kommunerna. På grund häraf tillstyrker jag, att § 3 måtte så affatta^,
att ersättningspligt för stat och kommun kommer att förefinnas allenast
då verksamheten är stadigvarande eller eljest bedrifves på ett med
yrkesmässig utöfning jemförligt sätt.»
Justitierådet Carlson yttrade: »Derest staten eller kommun annor¬
ledes än för eget behof utöfvar sådan verksamhet, som omförmäles i
2 §, i den omfattning att, om verksamheten utöfvades af enskild person,
densamma skulle för honom medföra ersättningsskyldighet, bör natur¬
ligtvis sådan skyldighet äfven åligga staten eller kommunen. Man
skulle kunna utsträcka ersättningsskyldigheten äfven till verksamhet, som
af staten eller kommun utöfvas för eget behof och sker i stor omfattning.
Verksamhet af ringa omfattning såsom t. ex. sådant sysslande med
väglagning, torfupptagning, husreparationer m. m., som förekommer vid
mindre fattiggårdar, bör i hvilket fall som helst lemnas åsido.»
4 §•
Justitierådet Westring, med hvilken justitierådet Billing instämde,
yttrade: »Då sjukhjelp utgår med belopp, som för dag räknadt är högre
än den högsta lifräntan, är det af vigt, att den tidpunkt, då sjukhjelpen
skall öfvergå till lifränta, är klart bestämd. Meningen torde vara, att
öfvergången skall ske, så snart det faktiska förloppet så gestaltat sig,
att det egentliga sjukdomsstadiet upphört och varaktig invaliditet åt
viss beskaffenhet inträdt. Detta synes mig ej vara fullt tydligt uttryckt
med de valda ordalagen. I sådant hänseende kan anmärkas, dels att
det i slutet af 1 mom. förekommande uttrycket 'arbetsförmågans för¬
lust eller minskning’, hvarmed afses den varaktiga invaliditeten, synes
hänföra sig till och således böra betyda detsamma som den förut i
stycket omförmälta Väsentliga ned sättningen af den skadades arbets¬
förmåga’, hvilket uttryck åter afser det egentliga sjukdomstillståndet,
och dels att användningen af ordet 'funnits’ å ett ställe i 1 mom. och
två ställen i 2 mom. kan gifva anledning till den uppfattningen att,
liih. liii lliktd. IVot. 1UUO. 1 .Sami. / Af A. IH lläft. 10
74
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2d.-
i händelse af tvist, gränsen skall vara ej den tid, då ofvan antydda
förändring af tillståndet kan konstateras, utan den, då något för par¬
terna bindande förklarande härom meddelats eller åtminstone läkares
intyg eller annan sådan utredning om förändringen föreligger.
Slutbestämmelsen i 2 inom., hvilken hemtats från de äldre förslagen,
synes genom den ändrade affattning, som åt hufvudregeln nu gifvits,
vara alldeles öfverflödig och bör derföre uteslutas, desto mera som den
kan gifva anledning till missförstånd i olika riktningar.
Hvad angår 3 mom. erinras att, äfven om det kan anses principielt
riktigt, att arbetsgivare skall utgifva ersättning i anledning af ett
genom olycksfall i arbete föranledt dödsfall, huru lång tid efter olycks¬
fallet. döden än må hafva följt, dock praktiska skäl tala för en sådan
begränsning, som i de äldre förslagen upptagits, eller att ersättning
utgår, allenast om dödsfallet inträffat inom viss ej allt för lång tid efter
olycksfallet. Ett verkligt orsakssammanhang emellan olycksfallet och
ett längre tid derefter inträffadt dödsfall torde endast ytterst sällan
kunna påvisas. Men möjligheten att arbetsgifvaren kan förpligtas att
jemväl efter en längre tids förlopp utgifva ersättning åstadkommer i
allt fall för honom eu betänklig osäkerhet och är egnad att afsevärdt
försvåra försäkringen, hvarjemte den lätt kan förleda den aflidnes efter¬
lefvande till anställande af en ofta för alla parter onyttig eller skadlig
rättegång.
Att, såsom meningen antagligen är, vid dödsfall lifränta skall utgå
jemväl till oäkta barn, bör tydligare utmärkas.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad äldre förslag innehålla,
synes böra stadgas, att lifränta i anledning af dödsfall ej skall utgå till
barn, som födes i ett efter olycksfallet ingånget äktenskap, derest icke
barnet är före olycksfallet afladt, och ej heller till oäkta barn, som
aflats efter olycksfallet.
Den i slutet af 3 mom. stadgade begränsningen af lifräntornas sam¬
manlagda belopp till 300 kronor bör naturligtvis gälla, ej blott då både
enka och barn lefva efter, utan äfven då de efterlefvande endast ut¬
göras af barn, hvilket emellertid ej af ordalagen tydligen framgår.»
Justitierådet Ramstedt anförde: »Det i 4 § för rätt till sjukhjelp
uppstälda vilkor, att olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den
skadades arbetsförmåga under mer än sextio dagar, synes i fråga om tids¬
bestämmelsen ej fullt stämma öfverens med föreskriften, att sjukhjelp
eller lifränta skall utgå från och med sextioförsta dagen efter olycks¬
fallet. I förstnämnda tidrymd torde nemligen, helst olycksfallet kan
inträffa redan på morgonen, böra inberäknas äfven den dag, då olycks¬
75
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
fallet timade, och utgången af nämnda tidrymd infaller således å femtio¬
nionde dagen efter olycksfallet. För öfrigt kan i följd af denna tids¬
bestämning tvekan uppstå för det fall, som väl låter tänka sig, särskildt
om skadan träffat inre delar, att arbetsoförmågan icke inträdt omedelbart
efter olycksfallet, I anledning häraf hemställes om någon jemkning i
det här begagnade uttryckssättet.
Då sjukhjelp enligt förslaget utgår allenast i den händelse att
olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga,
får väl meningen antagas vara, att sjukhjelpen icke skall utgå längre
än till dess nedsättningen i arbetsförmågan upphör att vara väsentlig.
Osäkert är emellertid, om denna mening framgår af de använda ut¬
trycken, att sjukhjelp skall utgifvas intill dess den skadade blifvit åter¬
stod eller arbetsförmågans förlust eller minskning funnits vara för fram¬
tiden bestående. Hvad särskildt angår sistnämnda uttryck, hvilket åter¬
finnes i det med 2:o betecknade stycket utan samband med förbehållet
om väsentlig nedsättning af arbetsförmågan, synes dermed kunna afses
äfven en ganska lindrig grad af invaliditet. Sjukhjelp kan då komma
att utgå till dess den skadade blifvit återstäld, hvilket kan tydas, som
fullt frisk eller arbetsför, eller till dess visshet vunnits, om någon mindre
grad af invaliditet kommer att qvarstå, hvilket måhända inträffar först
långt efter det den skadade kunnat återupptaga sitt arbete. Ett för¬
tydligande af hithörande bestämmelser synes mig alltså vara önskvärdt.
I öfrigt biträder jag hvad justitierådet Westring anfört såväl be¬
träffande användningen af ordet »funnits» i 1 och 2 mom. som äfven
rörande 2:dra momentets slutbestämmelse och 3 mom. utom i fråga om
upphäfvandet af ersättningsskyldigheten vid dödsfall, som inträffa viss
tid efter olycksfallet.»
Justitierådet Boliman ansåg i likhet med justitierådet Westring de
använda ordalagen ej tydligt angifva den tidpunkt, då sjukhjelpen skulle
öfvergå till lifränta, och biträdde i öfrigt hvad justitierådet Westring
vid denna § anmärkt.
Justitierådet Herslow fann den i slutet af mom. 2 intagna bestäm¬
melsen att lifränta icke under något förhållande skulle utgå för tid,
hvarunder sjukhjelp redan blifvit utbetald, vara öfverflödig' och derföre
höra uteslutas; hvarjemte justitierådet instämde i hvad justitierådet West¬
ring anmärkt i afseende å denna paragrafs tredje moment.
5 §.
Justitieråden Westring, Ramstedt, Bohman, Billing och Carlson an-
sågo, att till de i denna paragraf upptagna fall, i hvilka lifränta ej
76
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
finge af dertill eljest berättigad uppbäras, borde läggas det, att lifränte-
tagaren underginge frihetsstraff eller tvångsarbete.
Justitierådet Herslow yttrade: »För tid, hvarunder ^räntetagare
xxndergår frihetsstraff eller tvångsarbete, synes icke någon lifränta böra
till honom utgå, åtminstone icke derest han hvarken är gift eller har
barn.. Särskild! i det fall, att det är staten, som är den betalnings-
skyldige, torde det vara olämpligt, att en endast för lifräntetagarens
uppehälle afsedd lifränta xxtgår, när han af nämnda anledningar under¬
hålla på allmän bekostnad.»
6 §•
Justitieråden Bohman, Carlson och Herslow ansågo, att föreskrift
borde meddelas om orten, hvarest ersättningen finge uppbäras.
7 och 8 §§.
Justitierådet Westring yttrade: »Hvad i första stycket af 7 § stadgas
derom, att rätt till afdrag skall tillkomma arbetsgifvaren, endast i den
mån ersättning från kassa redan till den ersättningsberättigade utbetalts,
synes medföra olägenheter i flera hänseenden. Den ersättningsberättigade
torde lätt kunna förskaffa sig ersättning både från arbetsgifvaren och
från kassan, om han blott iakttager den försigtigheten att först vända
sig emot arbetsgifvaren. Äfven utan att göra sig skyldig till ored¬
lighet kan den ersättningsberättigade, genom att med förbigående af
kassan uttaga sin ersättning af arbetsgifvaren, eludera stadgandet om
arbetsgifvarens rätt till afdrag. Att förekomma sådana oegentligheter
genom stadgande, som inskränkte den ersättningsberättigades rätt emot
kassan eller som medgåfve arbetsgifvaren att inträda i hans sagda rätt,
lärer ej kunna gå för sig, enär härom måste gälla de särskilda för hvarje
kassa antagna bestämmelser. På grund häraf och då billigt synes vara
att arbetsgivare, som på här ifrågakomna sätt sörjt för sina arbetare,
medgifves den förmånen, att arbetaren eller hans efterlefvande hänvisas
att i. första rummet söka ersättning af kassan, hemställer jag om sådan
ändring i detta stycke, att arbetsgifvarens ersättningsskyldighet be¬
gränsas till hvad som ej af kassan utgår. Hans skyldighet skulle så¬
ledes inträda, endast i den män arbetaren eller hans efterlefvande en¬
ligt förevarande lag äro berättigade till ersättning i annat hänseende
eller med större belopp, än hvad som gäller om ersättning från kassan,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 77
eller ock till följd af kassans insolvens ej kunna utfå livad derifrån till¬
kommer dem.
På sätt i motiven antydes, bör enahanda rätt till afdrag, som med-
gifvits i nu omförmälda fall, tillkomma arbetsgifvare, då han låtit på
sin bekostnad olycksfallsförsäkra arbetaren, ehuru detta ej skett på så¬
dant sätt att den omedelbara ersättningspligten derigenom upphört. Då
detta emellertid ej framgår af lagtexten, synes uttrycklig bestämmelse
härom böra här införas.
I andra stycket af 7 § samt 8 § meddelas föreskrifter för det
fall, att arbetare i följd af olycksfall, jemte hvad honom tillkommer
enligt denna lag, eger att på grund af allmän lag eller särskild för¬
fattning eller ock arbetsgifvarens särskilda utfästelse utbekomma skade¬
stånd eller till fattighjelp ej hänförligt understöd.
Beträffande till en början hvad som utgår på grund af allmän
lag eller särskild författning synes det, för att kunna bedöma lämplig¬
heten af här ifrågavarande regler, vara nödvändigt att först gorå sig
reda för i hvilka fall arbetaren på nämnda grund är berättigad till
skadestånd eller understöd. Hvad härmed i främsta rummet afses är
den skyldighet att gälda skadan, hvilken det enligt allmänna rätts¬
grundsatser åligger den, som genom brottsligt eller eljest rättsstridigt
förfarande må hafva vållat olycksfallet, hvartill sluta sig de fall, då
det åligger annan än den felaktige att svara för dennes fel, t. ex. då
fartygsredare enligt 8 § sjölagen åligger att ansvara för skada, åstad¬
kommen genom fel af befälliafvaren eller besättningen, eller jernvägs
egare enligt 2 § i lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs
drift har ansvarighet för skada, som vållas genom jernvägsbetjeningens
fel. Derutöfver finnas, mig veterligen, endast följande stadganden, som
kunna hit hänföras, nendigen: 1) stadgandet i 3 § af lagen angående
ansvar för skada i följd af jernvägs drift om skyldighet för jernvägs
egare att ansvara för kroppsskada, som i följd af jernvägens drift drab¬
bar jern vägens egna arbetare; 2) sjölagens bestämmelser om redares
skyldighet att sörja för sjömän, som skadats under tjenstgöring; 3)
föreskriften i 6 § legostadgan derom att husbonde skall vårda tjenste¬
hjon, som sjuknar, med rätt till afdrag å lönen för läkarelön och läke¬
medel; 4) hvad 4 § i förordningen angående fattigvården innehåller
derom att husbonde skall ansvara för försörjning af arbetare och deras
familjer under den tid arbetsaftalet gäller; 5) kungörelsen den 25 janu¬
ari i842 angående skyldighet för den, som begagnar arbetskommen¬
dering af arméns eller flottans manskap, att ersätta sådant manskap
i anledning af kroppsskada, som ådragitR det under arbetet; hvarjemte
78
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
möjligen skulle kunna ifrågasättas att hit hänföra 6) föreskriften i för¬
ordningen angående utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 sep¬
tember 1859, att hammarsmeds- och masmästarekassor skola fortfarande
af delegarne förvaltas och för kassornas ändamål användas, och 7) sär¬
skilda af Kongl. Maj:t faststälda reglementen för pensionsanstalter vid
statens verk. Vid bifall till högsta domstolens under 2 § gjorda hem¬
ställan skulle all fråga om samtidig tillämpning af förevarande lag samt
de under 1) och 2) omförmälda stadganden förfalla. Då arbetare i de
industriela yrkena icke pläga vara lagstadda, lärer den omnämnda
paragrafen i legostadgan ej komma till användning vid sådana olycks¬
fall i arbete, som afses i förevarande lag. Detsamma lärer blifva fallet
med 4 § i förordningen angående fattigvården, enär denna ålägger
husbonden skyldighet att sörja för arbetaren allenast under den tid
arbetsaftalet gäller och denna tid i regeln ej lärer öfverstiga den s. k.
karenstiden, hvarunder enligt förevarande lag arbetsgifvaren ej har
någon ersättningsskyldighet. Begagnandet af arméns och flottans man¬
skap till arbetskommenderingar hos enskilda har numera alldeles upp¬
hört, och den derom utfärdade författningen eger ej annan betydelse än
att tjena till ledning vid bestämmande af den ersättning, som genom
särskilda beslut af Kongl. Maj:t plägar tilldelas dem, hvilka under ar¬
bete vid statens jernvägsbyggnader ådragit sig kroppsskada. I händelse
den nya lagen antages, kommer naturligtvis i sistnämnda fall icke
att utgå annan ersättning än den, som stadgas i samma lag. Hvad
angår de under 6) och 7) omförmälda kassor, bör den omständigheten, att
arbetare är berättigad till understöd från sådan kassa, icke medföra
minskning i arbetsgifvarens ersättningsskyldighet enligt förevarande
lag, med mindre sådant fall föreligger, som omförmäles i första stycket
af 7 §. Detta synes ock vara förslagets mening, ehuru den måhända
kunde behöfva något tydligare uttalas. Vid uppställande af regler för
de kollisionsfall, som uppkomma derigenom, att olycksfall för arbe¬
taren medför anspråk jemväl enligt annat stadgande än den föreslagna
lagen, behöfver man således taga hänsyn allenast till först omförmälda
allmänna grundsats angående rätt för den, som lidit skada i följd af
annans rättsstridiga handling, att bekomma ersättning derför antingen
af gerningsmannen eller annan, som må vara för hans fel ansvarig.
Härvid är att märka, att sådan rätt kan förefinnas antingen emot ar¬
betsgifvaren eller emot annan person. Närmare bestämmelser angå¬
ende denna rätt till skadestånd återfinnas i 6 kap. strafflagen. Detta
kapitel gäller väl direkt allenast om skada i följd af brott, men torde
böra analogisk tillämpas jemväl i fråga om skada, som vållats af rätts-
stridig handling, hvilken ej är belagd med straff.
Ko>igl. Mojna Nåd. Proposition No 24.
79
Hvad nu de föreslagna bestämmelserna i förevarande hänseende
angår, har enligt ordalydelsen af andra stycket i 7 § arbetsgifvarens
rätt att göra afdrag icke, såsom i första stycket är fallet, gjorts be¬
roende deraf, att godtgörelse på grund af annat stadgande redan kom¬
mit arbetaren till godo, utan synes kunna göras gällande, så snart rätt
till sådan godtgörelse förefinnes. Sålunda skulle, derest arbetsgivare!!
vållat olyckan, hans ansvarighet i första hand bedömas efter straff¬
lagen och endast i den mån, som den arbetaren enligt sådan grund
tillkommande ersättning understiger hvad enligt förevarande lag utgår,
denna senare lag tillämpas; och derest tredje man är ansvarspligtig
enligt strafflagen, skulle arbetaren nödgas först hos denne utsöka hvad
af honom kan utfås och af arbetsgifvaren erhålla endast hvad derut¬
öfver må arbetaren enligt förevarande lag tillkomma. Detta kan icke
vara lämpligt och är måhända ej heller åsyftadt, enär 8 § i strid här¬
emot förutsätter, att ersättning i första hand utgått enligt förevarande
lag. Å andra sidan synes det icke lämpligt att gifva arbetaren ovil¬
korlig rätt att välja emellan tillämpning af förevarande lag eller de
allmänna bestämmelserna. I afseende å förhållandet emellan arbets¬
givaren och arbetaren eller dennes efterlefvande synes ersättnings¬
skyldigheten alltid böra i första hand regleras af förevarande lag.
För det fall att det är arbetsgifvaren, som är ansvarig enligt strafflagen,
synes derföre icke erfordras annan bestämmelse, än att den ersättning
arbetaren eller de efterlefvande på sådan grund ega utfå skall minskas
med hvad dem i motsvarande hänseende tillkommer enligt förevarande
lag. I den händelse åter att tredje man är ersättningsskyldig enligt
strafflagen, synes en arbetaren tillagd valrätt i fråga om sättet att ut¬
kräfva hvad honom tillkommer lätt kunna föranleda dertill, att lian för¬
skaffar sig ersättning för samma sak af både arbetsgifvaren och tredje
mannen. Det torde nämligen ofta vara förenadt med ganska stora
svårigheter för den af de begge ersättningsskyldige, mot hvilken er-
sättningskraf sist väckes, att få kännedom om och styrka, det ersätt¬
ning redan af den andre utgifvits. På sådant sätt äfventvras jemväl
den regressrätt emot tredje mannen, som ovilkorligen synes böra till¬
erkännas arbetsgifvaren för hvad han utgifvit. I förevarande hänseende
erinras jemväl, att enligt strafflagens bestämmelser, i händelse skadan
medfört döden, ersättning till efterlefvande för förlust af försörjning
utgår, allenast då dessa komme att genom dödsfallet sakna nödigt
underhåll. Donna förutsättning kan svårligen anses föreligga, då de
efterlefvande enligt förevarande lag äro berättigade till lifränta. Derest
nämnda regel ej undergår någon modifikation, skulle således i berörda
8Ö
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
fall de efterlefvande ej hafva någon rätt till försörjningsbidrag af tredje
mannen och följaktligen jemväl arbetsgifvaren sakna regressrätt emot
denne, hvilket uppenbarligen vore obilligt. Med anledning af hvad
sålunda anmärkts, hemställes, att, för det fall att ersättningsskyldighet
enligt strafflagen åligger tredje man, följande grundsatser vinna til¬
lämpning: Arbetaren eller de efterlefvande hafva att i första hand
vända sig emot arbetsgifvaren för uttagande af den ersättning, som
enligt förevarande lag tillkommer dem. Förmår ej arbetsgifvaren full¬
göra sin skyldighet, ega de ersättningsberättigade af tredje mannen
utfå bristen, i den mån denne enligt allmänna grunder är ersättnings-
pligtig. Så vida arbetaren eller hans efterlefvande enligt strafflagen
äro berättigade till ersättning i annat hänseende eller till högre belopp
än som utgår enligt förevarande lag, ega de omedelbart att af tredje
mannen utfå öfverskottet. För hvad arbetsgifvaren enligt förevarande
lag utgifvit eger han regressrätt emot tredje mannen. Denna rätt
begränsas af hvad i. allmänhet gäller om tredje mannens ersättnings-
pligt, dock att, der fråga är om ersättning i följd af dödsfall, den om¬
ständigheten att de efterlefvande ega att af arbetsgifvaren uppbära
ersättning enligt förevarande lag ej skall utgöra hinder för arbetsgif-
varens regressrätt.
Hvad derefter angår den arbetsgifvaren tillerkända rätt till afdrag
för hvad som utgår på grund af arbetsgifvarens utfästelse, lärer en
sådan utfästelse, derest den skall innehålla annat än tillförsäkran om
uppfyllande af de genom lagen arbetsgifvaren ålagda förpligtelse!-,
knappast kunna tänkas, med mindre arbetsgifvaren skulle vilja antingen
bereda arbetarne större förmåner än lagen medgifver dem eller in¬
skränka de af lagen stadgade förmånerna. I förra fallet bör något
afdrag uppenbarligen icke ega rum, i senare fallet bör aftalet vara
ogiltigt. Jag hemställer alltså, att detta stadgande helt och hållet
uteslutes».
Justitierådet Ramstedt anförde: »I 7 och 8 §§ beröras de för¬
hållanden, som kunna uppstå deraf att den skadade arbetaren eller
hans efterlefvande i följd af den honom tillskyndade skadan hafva rätt
till annan ersättning än som betingas af förevarande lag.
Hvad då först angår det fall, att ersättning skall utgå från kassa,
som bildats ensamt af arbetsgifvaren eller, med eller utan bidrag åt
denne, utaf arbetarne sjelfve, gillar jag med den af justitierådet West-
ring föreslagna modifikation den ståndpunkt förslaget härutinnan intager.
Beträffande åter det fall, att ersättning tillkommer den skadade
eller hans efterlefvande på grund deraf att annan person varit vållande
81
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 24.
till skadan, så och då dennes skadeståndspligt uppenbarligen icke bör
inskränkas af den anledning, att den skadade eller lians efterlefvande
på annan grund ega utbekomma godtgörelse för den uppkomna skadan,
men å andra sidan den skadade eller hans efterlefvande ej böra ega
att för samma ändamål uppbära dubbel godtgörelse, ligger det utan
tvifvel nära till hands att för nu angifna händelse medgifva arbets-
gifvaren befrielse från eller lindring i hans ersättningspligt enligt före¬
varande lag. Då emellertid syftemålet med denna lag, att utan tids¬
utdrägt bereda den skadade eller hans efterlefvande ep säker ersättning
för liden skada, på detta sätt lätt skulle omintetgöras, synes under
alla förhållanden ersättning böra i främsta rummet utgå enligt den¬
samma, men arbetsgifvaren, i den mån så ske kan, beredas godtgörelse
för hvad han sålunda har att utgifva. I tillämpningen ställer sig denna
grundsats väsentligen olika allt efter som arbetsgifvaren sjelf eller
tredje man såsom vållande till olyckan är skadeståndspligtig. I förra
fallet må arbetsgifvaren vid gäldande af skadeståndet njuta afdrag för
hvad han enligt denna lag utgifvit eller, om skadeståndet redan blifvit
af honom erlagdt, innehålla motsvarande andel af ersättningen enligt
denna lag. Äfven om tredje man är skadeståndspligtig, bör naturligt¬
vis arbetsgifvaren ovilkorligen vara berättigad att innehålla så mycket
af den honom åliggande ersättning, som den skadeståndspligtige redan
utgifvit. Men till meddelandet af eu sådan föreskrift bör man ej in¬
skränka sig. Arbetsgifvarens rätt till lindring i ersättningsskyldigheten
skulle då lätteligen blifva illusorisk, fullständigt beroende som den
vore af den skadades eller hans efterlefvandes vilja att göra sina an¬
språk på skadestånd gällande. För arbetsgifvaren blefve det äfven
svårt att veta om och än mera att leda i bevis att den skadestånds¬
pligtige utgifvit någon ersättning. Den utväg står då öppen att låta
rätten till skadestånd öfvergå på arbetsgifvaren i den mån ersättning
blifvit af honom gulden. Deraf skulle emellertid efter mitt förmenande
uppstå nästan olösliga svårigheter. I fråga om rätten till skadestånd
skulle finnas två målsegande, hvilkas ömsesidiga rätt ej var noga be¬
gränsad, utan förändrades allt efter som tiden skred framåt och arbets¬
gifvaren fullgjorde allt flera af de honom åliggande utbetalningarna.
Annan utväg synes då ej återstå än att göra arbetsgifvarens betalnings¬
skyldighet beroende deraf att den ersättningsberättigade antingen vi¬
sar sig genom anställande af rättegång, utsökande af honom tilldömdt
skadestånd eller annorledes hafva vidtagit hvad på honom ankommer
för utfående af skadestånd eller ock öfverlåter sin rätt til] skadeståndet
på arbetsgifvaren, som dock i sistnämnda händelse ej må af skade-
Dih. till Rikad. Prof. 1UU0. 1 Band. 1 Afd. J8 Haft. J1
82
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ståndet behålla mera än som motsvarar hvad han har att enligt denna
lag utgifva. En sådan anordning synes äfven så mycket lämpligare,
som den skadade arbetaren eller hans efterlefvande endast i jemförelse¬
vis sällsynta fall torde kunna påräkna att af den till olyckan vållande
erhålla högre godtgörelse än de ega utbekomma af arbetsgifvaren. —
Då jag i det föregående talat om skadestånd, har jag endast afsett
godtgörelse som utgår för enahanda ändamål, hvarför enligt förevarande
lag ersättning skall gäldas. Till den i andra hänseenden såsom t. ex.
för sveda och värk utgående vedergällning må arbetsgifvaren ej hafva
någon rätt. — I den mån förslaget icke är bygdt på de af mig nu
angifna grunder, hemställer jag, att detsamma måtte i öfverensstämmelse
dermed ändras.
Vidkommande slutligen öfriga i förslaget afsedda fall, då arbets¬
gifvaren skulle åtnjuta lindring i den honom enligt detsamma åliggande
ersättningsskyldighet, biträder jag hvad justitierådet Westring derom
yttrat.
För den händelse att hvad jag sålunda förordat icke vinner bifall,
anser jag mig böra i afseende å lydelsen af nu förevarande bestäm¬
melser göra några erinringar. På sätt redan blifvit inom högsta dom¬
stolen framhållet, kan åt stadgandet i andra stycket af 7 § gifvas den
tolkning, att arbetsgifvare må å den ersättning, han har att gälda, njuta
afdrag, allenast rätt till skadestånd eller annat i nämnda stycke afsedt
understöd förefinnes och således oberoende af om understödet utsatt
eller ej. Om, på sätt jag är böjd att antaga, denna tolkning emeller¬
tid icke är åsyftad, utan stadgandet bör anses innebära, att afdrag ej
må ske, med mindre skadestånd eller understöd redan utbetalts, fram¬
går deraf, att enligt förslaget i denna del icke arbetsgifvaren, utan den
skadade arbetaren sjelf må hos tredje man göra gällande rätten till
dylikt skadestånd. Härmed synes bestämmelsen i 8 § ej väl stämma
öfverens. Då i nämnda paragraf föreskrifves, att den, som undfått er¬
sättning enligt denna lag, ej är deraf hindrad att göra gällande rätt
till ytterligare skadestånd, kan nemligen häraf dragas den slutsats, att
han ej må uttaga den del af skadeståndet, som motsvarar hvad han i
ersättning af arbetsgifvaren redan uppburit, hvilket åter i de fall, då
icke arbetsgifvaren, utan tredje man är skadeståndspligtig, medför det
resultat, att arbetsgifvaren, som ej får njuta afdrag för annan del af
skadeståndet än som redan utbetalts, går miste om den fördel, för¬
slaget genom den i 7 § andra stycket upptagna bestämmelse velat be¬
reda honom.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Bohman och Carlson
83
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
instämde, utlät sig: »Då ordalagen i § 7 mom. 1 kunna gifva anled¬
ning till den mindre lämpliga och antagligen icke åsyftade tydningen,
att rätt till afdrag skulle tillkomma arbetsgifvaren blott för det fall att
vid den tidpunkt, då lians betalningsskyldighet inträdt, bidrag från kassa
faktiskt redan blifvit till arbetaren utbetaldt, hemställes, att detta mo¬
ment måtte omredigeras och bringas till närmare öfverensstämmelse
med motsvarande stadgande (4 §) i lagen den 12 Mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift.
I öfrigt anser jag mig böra vid förevarande §§ erinra:
att det, till förekommande af missförstånd, torde vara tillrådligt att,
på sätt i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift
skett, införa uttrycklig bestämmelse derom, att arbetsgifvaren åtnjuter
befrielse från sin ersättningsskyldighet i den män ersättning utgår till
arbetaren på grund af försäkring, som på den förres bekostnad tagits;
att, då den omständigheten att arbetsgifvaren är ersättningspligtig
icke rimligen bör — hvad med förslaget ej heller torde afses — verka
till förringande af den skadeståndspligt, som enligt lag kan åligga tredje
man, den der varit till skadan vållande, § 8- synes böra, till förekom¬
mande af hvarje tvekan i nämnda hänseende, omredigeras;
samt att, enligt min åsigt och i analogi med hvad i nyss åbero¬
pade lag iakttagits, i denna lag- icke utan fara för misstydningar och
förvecklingar kunna undvaras närmare bestämmelser i fråga om arbets-
gifvares rätt till regress emot tredje man, som finnes vara till skadan
vållande.»
Justitierådet Herslow yttrade: »Enligt min åsigt är det af praktiska
skäl lämpligast att, såsom i förslaget finnes stadgadt, arbetsgifvaren i
händelse af olycksfall, hvarför han är ersättningsskyldig, förbindes att
omedelbart gälda ersättningen, äfven om någon annan likaledes kan
vara pligtig dertill. Eljest skulle dels den till ersättning berättigade
möjligen komma att alltför länge sakna nödig hjelp, dels ock den
för arbetsgifvaren afsevärda olägenhet inträffa, att viss preskriptions¬
tid, räknad från olycksfallet eller, der döden följt, från dödsfallet,
icke kunde utan undantag bestämmas för anställande af ersättningskraf
mot arbetsgifvaren. Men derest olycksfallet vållats af annan än arbets¬
gifvaren, bör den senare icke blott, såsom 2:dra momentet i förslagets
7 § innehåller, ega rätt att räkna sig till godo hvad den, som vållat
skadan och således jemlikt allmän lag är ersättningsskyldig, redan kan
ha^va utgifvit till upprättande af skadan, utan äfven, när denne icke full¬
gjort sin skadeståndsskyldighet, i öfverensstämmelse med föreskriften i
såväl 8 § sjölagen som 11 § i lagen angående ansvarighet för skada
84 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
i följd af jernvägs drift, vara berättigad till regress mot honom för hvad
arbetsgifvaren måst erlägga. Härvid bör naturligtvis i det fall, att ar¬
betare i följd af olyckan ljutit döden, den omständighet, att arbetsgif¬
varen är pligtig att omedelbart bispringa hans enka eller barn, lika
litet befria den brottslige från att i sista hand öfvertaga skadestånds-
skyldigheten, som t. ex. den omständighet, att ett hus, hvilket blifvit
genom eldsvåda förstördt, varit brandförsäkradt, frikallar den, som vållat
eldsvådan, från att hålla vederbörande försäkringsinrättning skadeslös,
sedan denna guldit försäkringsbeloppet. Detta synes redan framgå af
det i 6 kap. 8 § strafflagen förekommande stadgande, att den, som af
brottet lidit skada, är målsegande, men torde för undvikande af miss¬
förstånd böra i lagen uttryckligen angifvas.
Hvad angår den föreslagna rätten för arbetsgifvaren att å ersätt¬
ningsskyldigheten räkna sig till godo sådant skadestånd eller till fattig-
hjelp ej hänförligt understöd, som i följd af olycksfallet utgår enligt
särskild författning, så lärer denna rätt, såvidt jag kan förstå, icke
kunna komma att ega tillämpning i mer än två fall, nemligen då genom
tjenstefel af redares eller jernvägsinnehafvares folk skada till person
tillskyndas arbetare, som äro sysselsatte i annan arbetsgifvares rörelse,
hvilket lätteligen kan inträffa vid t. ex. bergnings- eller dykeriföretag,
flottning, transport medelst pråmar, lastning eller lossning af varor,
jernvägstrafik m. m. Enligt speciallagar — sjölagen och lagen an¬
gående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift — är i de två
uppgifna fallen, om skadan åstadkommits genom fartygsbefälhafvares
eller besättnings fel i tjensten, redaren eller ock, derest skadan vållats
genom tjenstefel af den vid jernväg anstälda personal, jernvägsinne-
hafvaren skyldig att upprätta skadan. 1 denna skyldighet, hvad sär¬
skilt beträffar jernvägsinnehafvare, inträder naturligtvis icke någon
förändring, äfven om, såsom förut vid 2 § i förslaget blifvit hemstäldt,
lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift upphör att gälla
i det afseende, hvarom förevarande lagförslag handlar; ty detta förslag
angår uteslutande arbetsgifvarens skadeståndsskyldighet i förhållande
till hans eget folk och berör således icke den ansvarighet, som åligger
jernvägsinnehafvare gent emot alla dem, livilka icke äro anstälda vid
hans jernväg. På grund af denna senare ansvarighet bör ersättnings¬
skyldigheten för skada, som jernvägspersonalens fel i tjensten ådrager
tredje man, stanna å jernvägsinneliafvaren, äfven om den skadade, såsom
arbetare i något af de yrken, hvilka i förevarande förslag afses, be¬
rättigas att för skadestånds vinnande hålla sig jemväl till sin arbets¬
givare. Följaktligen torde detta lagförslag böra så affattas, att i de
85
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
två omförmälda fallen arbetsgifvaren i förhållande till redaren eller jern-
vägsinneliafvaren berättigas icke blott till sådant afdrag, som 2:dra mo¬
mentet i förslagets 7 § tillerkänner honom, utan äfven till regress för
hvad han enligt förslaget måst förskjuta.
Lika med justitierådet Westring anser jag, att de i slutet af nämnda
moment förekommande orden »eller på grund af arbetsgifvarens utfä¬
stelse» böra uteslutas.
I det fall, hvarom Leta momentet af förslagets 7 § handlar, torde
arbetsgifvaren böra ega rätt icke allenast till sådant afdrag, som för¬
slaget tillägger honom, utan äfven, derest understödet från kassan icke
utgått innan arbetsgifvaren fullgjort sin ersättningsskyldighet, till regress
mot kassan för sin utgift, så långt understödet förslår. Denna rätt
torde icke kunna betagas honom genom något af delegarne i kassan,
sedan han lemnat sitt bidrag, mot hans vilja fattadt beslut; hvaremot,
i händelse bidraget lemnats till en kassa, hvars reglemente redan då
utesluter sådan rätt för arbetsgifvaren, som nyss är nämnd, reglementet
i detta afseende lärer böra lända till efterrättelse.
Jag mstämmer i justitierådet Westrings anmärkning om behofvet
af uttryckligt stadgande derom, att arbetsgivare, som låtit på sin be¬
kostnad försäkra arbetaren för olycksfall, eger rätt till afdrag, oaktadt
försäkringen icke är af sådan beskaffenhet, att den medför arbetsgif¬
varens befrielse från ersättningsskyldighet.
Mot innehållet af 8 § har jag icke något att erinra.»
9 §.
Justitierådet Westring yttrade: »Denna § bör, såsom afhandlande
proceduren, nedflyttas näst efter nuvarande 10 §, hvars innehåll är af
materielt rättslig art.
Meningen med stadgandet i första stycket lärer vara att, så snart
olycksfall medfört eller skäligen kan antagas medföra väsentlig ned¬
sättning i arbetsförmågan under mera än 60 dagar, varaktig invaliditet
eller döden, anmälningsskyldighet skall inträda, oberoende deraf huru¬
vida den arbetsgifvaren i sådana fall enligt regeln åliggande ersättnings¬
skyldighet i det föreliggande tillfället på grund af arbetarens förhål¬
lande möjligen är utesluten. Till tydligare uttryckande af denna mening
hemställes, att ordet 'påföljd’ utbytes mot 'skada eller dylikt uttryck.
Då inom samma ort, i regeln finnas flere polismyndigheter, den
ena öfverordnad den andra, samt det, särskildt med hänsyn till den
polismyndigheten enligt andra stycket åliggande skyldighet att, i visst
86
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
fall utan anmälan hålla undersökning, icke lärer böra åt arbetsgifvaren
öfverlemnas att välja emellan dessa olika myndigheter, synes det nöd¬
vändigt att bestämmelse meddelas, till hvilken polismyndighet anmälan
skall göras.
Början af andra stycket bör förtydligas derhän att, jemväl i det
fall att olycksfall kommit till polismyndighetens kännedom annorledes
än genom arbetsgifvarens anmälan, undersökning icke skall verkställas
med mindre den af olycksfallet vållade skadan varit af sådan beskaffen
het, som i första stycket sägs.
Enligt hvad motiven gifva vid handen, skall den i andra stycket
omförmälda 'förklaring’ vara att anse allenast såsom ett bevismedel
mot arbetsgifvaren, icke såsom en utfästelse af honom. Det synes dock
icke lämpligt att tillåta inställande af polisförhör allenast på den grund,
att ett sådant bevismedel föreligger, utan bör vilkoret derför vara, att
arbetsgifvaren eller, der hans ansvarighet öfvertagits af försäkrings¬
anstalt, denna anstalt afgifvit bindande utfästelse att i öfverensstäm¬
melse med förevarande lags bestämmelser ansvara för den genom olycks¬
fallet uppkomna skada, som i anmälningen afses.
Stadgandet i sista punkten af andra stycket bör ej i sin nuvarande
lydelse bibehållas, med mindre den myndighet, till hvilken arbetsgifvaren
har att ingifva sin anmälan, i hvarje fall blir en annan än den, till
hvilken enligt samma stadgande handlingarne skola öfverlemnas.»
Justitieråden Ramstedt, Bohman, Billing, Carlson och Her slo w in¬
stämde i hvad justitierådet Westring anfört om lämpligheten af att 9 §
finge sin plats efter nuvarande 10 § samt att i 9 § uttryckligen angåf-
ves, till hvilken polismyndighet der omförmälda anmälan borde ingifvas.
10 §.
Justitierådet Westring anförde: »Derest, i enlighet med den förut
gjorda hemställan, staten inrättar en anstalt för försäkring af arbetare
emot olycksfall, lärer arbetsgifvaren icke böra kunna befria sig från
den omedelbara ansvarigheten, med mindre han i sagda anstalt för¬
säkrat sina arbetare, och bör till förekommande af invecklade uppgö¬
relser, som för arbetarne skulle medföra allt för stora svårigheter,
sådan försäkring afse arbetsgifvarens hela ansvarighet enligt förevarande
lag. Tillfälle bör äfven lemnas arbetsgivare, som ej försäkrat, att, efter
det olycksfall inträffat och medfört varaktig invaliditet eller döden,
genom inköp i statsförsäkringsanstalten befria sig från den omedelbara
ansvarigheten. Vid bifall till denna hemställan bör hvad i åtskilliga af
87
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
de följande paragraferna sägs om erkänd försäkringsanstalt gälla om
statsförsäkringsanstalten.
Sista punkten i första stycket af 10 § afser det fall att arbetaren
eller hans efterlefvande, förutom försäkringsbeloppet, på annan grund
eg a rätt till ersättning för den genom olycksfallet uppkomna skada.
Beträffande då först det fall att olycksfallet medfört rätt till pension
eller understöd från annan kassa, synes denna omständighet icke böra
hafva något inflytande på de genom försäkringen uppkomna rättsför¬
hållanden, och sådan torde jemväl förslagets mening vara. Deremot
skall enligt förslaget, derest arbetsgifvaren eller tredje man enligt all¬
männa grunder är ersättningspligtig i förhållande till arbetaren eller
de efterlefvande, försäkringsanstalten ega rätt till afdrag efter ty i 7
§ sägs. På sätt vid 7 § anförts, är det ovisst, huruvida den här af-
sedda bestämmelsen i andra stycket af 7 § medför att afdrag må ega
rum, så snart arbetaren eger rätt till skadestånd af arbetsgifvaren eller
tredje man, eller om dertill fordras att sådant skadestånd redan utbe¬
talts. Att arbetaren bör hafva rätt att af försäkringsanstalten utfå för¬
säkringsbeloppet utan att betungas med skyldighet att först söka ut sin
rätt af den, som kan vara vållande till skadan, synes emellertid uppen¬
bart. Å andra sidan bör naturligtvis arbetaren ej undfå dubbel ersätt¬
ning. Med anledning häraf och med anslutning till hvad som yttrats
vid 7 § hemställer jag om den ändring af ifrågavarande stadgande, att
arbetarens rätt till utfående af försäkringsbeloppet må lemnas alldeles
orubbad deraf att arbetaren eller de efterlefvande enligt allmänna be¬
stämmelser ega rätt till skadestånd af arbetsgifvaren eller tredje man,
men att rätten till skadestånd öfvergår på försäkringsanstalten, i den
mån samma rätt motsvaras af anstaltens förpligtelser emot arbetaren.»
Justitierådet Ramstedt yttrade: »Då eu anordning, enligt hvilken
den ersättningsbeiättigade skulle nödgas för utfående af ersättnings¬
beloppet vända sig till såväl arbetsgifvaren som en försäkringsanstalt,
måste anses för den förstnämnde medföra understundom ganska afse-
värda olägenheter samt i viss mån försvåra en rättvis disposition af
de i 7 § afsedda ersättningsbelopp, som må tillkomma den skadade eller
hans efterlefvande, synes eu försäkring endast för det fall böra med¬
föra frihet för arbetsgifvaren från ersättningsskyldighet, att försäkringen
är så tagen, att i det konkreta fallet, ersättningen i dess helhet utbe¬
talas af försäkringsanstalten. En ändring i denna riktning bör icke
kunna anses innebära någon egentlig försämring af arbetsgifvarens ställ¬
ning, då han i allt fall är oförhindrad att genom en partiel försäkring
i viss mån skydda sig för följderna af olycksfall.
88
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Har försäkringsanstalten öfvertagit arbetsgifvarens ansvarighet, bör,
i händelse hvad jag vid 7 och 8 §§ föreslagit vinner godkännande,
anstalten i fråga om skadestånd, som i följd af olycksfallet bör utgå,
intaga samma ställning, som eljest arbetsgifvaren, då tredje man är
skadeståndspligtig».
Justitierådet Billing erinrade, att, i händelse hvad han ofvan hem¬
stält beträffande inrättandet af en statsförsäkringsanstalt vunne afseende,
häraf naturligen föranleddes ändring såväl i förevarande § som i dem
bland de efterföljande, der fråga vore om »erkänd försäkringsanstalt».
Justitieråden Bohman och Billing förenade sig i hvad justitierådet
Westring yttrat rörande lämpligheten deraf att försäkringen skall, för
att emot arbetaren vara gällande, afse hela ansvarigheten, icke blott
viss del deraf, äfvensom i fråga om rättsförhållandena för det fall, att
försäkringsanstalt öfvertagit risken men tredje man tinnes vara skade¬
ståndspligtig.
Justitierådet Carlson yttrade: »I likhet med justitierådet Westring
anser jag att försäkring, hvarom här är fråga, bör omfatta hela arbets¬
gifvarens risk. Derjemte bör så ordnas, att ersättningen kommer att
utbetalas och tillfalla arbetaren oberoende deraf, huruvida den rörelse,
som af arbetsgifvaren utöfvas och vid försäkringens tagande uppgifvits,
befinnes falla under 2 § eller icke. Slutligen torde böra stadgas, att
de belopp — utom skadestånd —, livilka arbetsgifvaren, om han sjelf
svarat för ersättningsskyldigheten, egt afdraga från ersättningen, äfven
i det fall, att försäkringsanstalt öfvertagit ersättningsskyldigheten, skola
komma arbetsgifvaren till godo.»
Justitierådet Herslow ansåg att, derest sådan försäkring, som lag¬
stiftaren erkände såsom fullgod, egt rum, försäkringsanstalten borde
inträda icke blott i den afdragsrätt, som kunde tillkomma arbetsgifvaren,
utan äfven i dennes rätt till regress. En sådan förmån för anstalten
kunde icke annat än verka till minskande af den afgift, arbetsgifvaren
hade att för försäkringen erlägga, och för arbetaren samt tredje man
borde det vara likgiltigt, huruvida skadeståndet betalades af arbetsgif¬
varen eller försäkringsanstalten.
11 §•
Justitierådet Westring anförde: »För det fall att ersättning skall
utgå af kassa, som till väsentlig del bildats genom bidrag af arbets¬
gifvaren, eller arbetaren är på arbetsgifvarens bekostnad försäkrad i
annan anstalt än sådan, som i 10 § afses, skulle, enligt hvad vid 7 §
89
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
af mig hemstälts, arbetaren eller hans efterlefvande, i den mån ersätt¬
ning tillkommer dem af kassan eller anstalten, icke ega emot arbets-
gifvaren göra anspråk på motsvarande ersättning, med mindre kassan
eller anstalten blir ur stånd att fullgöra sin skyldighet. För denna
händelse erfordras en förlängning af den här stadgade preskriptions¬
tiden.:?
Justitieråden Billing och Herslow förenade sig om följande yttrande:
»Då aftal om tvistens hänskjutande till skiljemän skäligen icke bör in¬
verka på frågan om preskription för annat fall, än att parterne icke
förbehållit sig rätt att genom stämning klandra skiljemannabeslutet, men
detta icke med stadgandets föreslagna lydelse synes vara tillräckligt
tydligt uttryckt, hemställes om jemkning af ordalagen i nu angifna syfte.
Enär det otvifvelaktigt mången gång skulle blifva tvistigt och svårt
att afgöra, huruvida understöd, som af arbetsgifvaren utan föregående
aftal lemnats åt den skadade eller hans efterlemnade familj, vore af
sådan beskaffenhet, som i lagen afsåges, hemställes, att sista punkten
i 11 § må utgå.»
12 §.
Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde,
anförde: »Då det låter tänka sig att, ehuru anhängig tvist gäller allenast
ersättningens belopp, svaranden ej medgifvit utbetalning af någon viss
summa eller ock att den ersättning, han förklarat sig vilja utgifva,
uppenbarligen är allt för liten, synes det äfven för detta fall böra stå
domstolen öppet att förskottsvis förordna om utbetalning af ett skäligt
ersättningsbelopp.»
I öfrig! förenade sig Högsta Domstolens ledamöter om följande ytt¬
rande: »Det torde böra tydligare uttryckas att, såsom helt säkert är
åsyftadt, såväl förskottsbeslutet som slutligt utslag skola gå i verk¬
ställighet såsom laga kraft egande dom. Å andra sidan bör det, sär¬
skild! med hänsyn till svårigheten att från ersättningstagaren återbe¬
komma hvad han må hafva erhållit för mycket, medgifvas arbetsgifvaren
att utan afvaktan af målets slutliga afgörande öfverklaga beslut, hvar¬
igenom förskottsbetalning ålagts honom.»
13 §.
Justitierådet Westring yttrade: »I konseqvens med hvad vid 4 §
förordats beträffande ersättning i anledning af dödsfall hemställes, att
Bill. till Rikfd. Prat. 11)00. 1 Band. 1 Afd. 18 Haft. 12
90
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
rätt till jemkning må ega ram, endast i händelse förändringen i den
skadades tillstånd inträder inom viss ej allt för lång tid efter olycks¬
fallet eller efter det bestämmelse om ersättningen meddelats.
Stadgandet om laga domstol för anställande af jemkningstalan i
det fall, att den förutvarande ersättningen blifvit bestämd genom aftal
eller skiljemannadom, synes innebära, att valrätt skulle förefinnas emellan
domstolen i den ort, der olycksfallet inträffat, och domstolen i orten,
der arbetsgifvaren bor. För det fall att det är arbetsgifvaren, som
söker jemkning, synes det icke böra sålunda tillåtas honom att i strid
emot den vanliga regeln tvinga arbetaren att svara vid kärandens
personliga forum. Jag hemställer alltså om sådan ändring af förevarande
stadgande, att valet måtte komma att stå emellan den ort, der olyckan
timat, och den, der svaranden bor.
Enligt andra punkten af första stycket synes rätt till jemkning
vara utesluten i hvarje fall, då ersättning bestämts att utgå med visst
belopp en gång för alla och detta belopp redan blifvit guldet. Följakt¬
ligen skulle, derest arbetsgivare efter aftal med skadad arbetare till
honom såsom full ersättning utbetalt visst belopp, under uttrycklig förut¬
sättning att skadan varit öfvergående eller kommeatt för framtiden medföra
endast ringare men, och det sedermera visar sig att olycksfallet med¬
för döden eller varaktig invaliditet af svår art, rätt till jemkning ej
eg a rum. Derest jemkningsrätt öfver hufvud skall medgifvas, synes en
dylik inskränkning i densamma ingalunda lämplig. Det ifrågasatta stad¬
gandet torde böra inskränkas till det fall, att ersättningen blifvit be¬
stämd att utgöras af lifränta till skadad arbetare.
När fråga är allenast om förhöjning af förut bestämd ersättning,
lärer det icke vara af verkligt behof påkalladt att medgifva ersättnings-
tagaren förmånen af att erhålla förskottsersättning under tiden till dess
tvisten blifvit slutligen pröfvad. Sista stycket af denna paragraf torde
alltså böra utgå.»
Justitierådet Ramstedt anförde: »I fråga om forum instämmer jag
med justitierådet Westring.
På de af justitierådet Westring beträffande andra punkten i första
stycket anförda skäl hemstälies om sådan ändring i detta stadgande,
att jemkning endast må afse ersättning, som belöper å tiden efter den
dag, då stämningen delgafs svaranden. Vidtages denna ändring, kom¬
mer, i händelse arbetaren tillförsäkrats ett visst belopp såsom full er¬
sättning för den honom tillskyndade skadan, han att för tiden efter
stämningens delgifvande kunna erhålla ersättning för den ökade ned¬
sättning af arbetsförmågan, förändringen i hans tillstånd medfört.
Kongl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 24.
91
Beträffandet andra stycket är jag ense med justitierådet Westring.»
Justitieråden Bohman, Billing och Herslow biträdde hvad justitierådet
Westring yttrat angående viss kortare preskriptionstid för anställande
af talan om jemkning äfvensom rörande paragrafens sista stycke; och
förenade sig i öfrig! om följande anmärkning:
»Stadgandet i första stycket om forum för jemkningstalan i det
fall, att ersättningen ursprungligen bestämts af skiljemän eller genom
aftal, synes vara tvetydigt och torde böra förtydligas derhän, att i sagda
händelse talan skall anhängiggöra^ antingen vid underrätten i den ort,
der olycksfallet inträffat, eller ock vid svarandens personliga forum.»
Justitierådet Carlson yttrade: »Den omständigheten, att ersättningen
till skadad arbetare blifvit bestämd till visst kapitalbelopp i stället för
lifränta, synes mig icke böra betaga arbetaren rätt att vinna jemkning
sålunda, att honom tillerkännes, utöfver nämnda ersättning, lifränta å
ett mot den ytterligare minskningen i arbetsförmågan svarande belopp,
att utgå från och med nästa kalenderqvartal efter stämningens delgif-
ning.
Icke heller torde skadad arbetare, som försutit den i 11 § före-
skrifna tid för talans anställande, böra vara deraf förhindrad att väcka
påstående om ersättning enligt de i förevarande paragraf stadgade grunder
för sådan minskning i arbetsförmågan, som inträdt efter utgången af
berörda tid.»
14 §.
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing
och Herslow instämde, yttrade: »Enligt 17 § förstås med lifräntas kapital¬
värde det belopp, hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäk¬
ringsanstalt. Detta värde blir dock naturligtvis olika allt efter den tid,
från hvilken lifräntan beräknas skola utgå. Då lifräutetagaren i regeln
icke lärer vara i stånd att för lifräntans kapitalvärde ställa sådan säker¬
het, som i 56 § konkurslagen afses, torde i allmänhet, äfven om till¬
gångar finnas, utdelning för hans fordran ej komma att ske förr än
sedan konkursen någon tid fortgått. Skulle nu utdelningen beräknas
allenast å det belopp, som, då utdelningen sker, åtgår att inköpa lif¬
ränta till stadgadt belopp för den derefter kommande tiden, skulle lif-
räntetagaren blifva obehörigen lidande, i det lian icke finge någon ut¬
delning för hvad som belöper på den förutgående tiden, under hvilken
konkursen fortgått. Beräknas åter utdelning efter lifräntans värde vid
konkursens början och fordringen till fullo utgår, kommer, derest hela
beloppet användes att vid tiden för utdelningen inköpa lifränta, denna
92
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 24.
att blifva större än den rätteligen bör vara, Lämpligast synes derföre
vara att lifräntetagare i hvarje fall tillerkännes rätt att sjelf uppbära
de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning
för hans fordran i dess helhet kan ega rum, att kapitalisering sker med
beräkning af lifräntans utgående från den tid, då utdelning för for¬
dringen i dess helhet eger rum, samt att, der fråga är om lifränta åt
skadad arbetare, detta kapitalvärde af konkursförvaltningen användes
till inköpande åt arbetaren af lifränta, Då antagas kan, att lifränte¬
tagare utan allt för stora svårigheter skulle kunna uppfylla föreskrifvet
vilkor för lyftning före den allmänna utdelningen af de särskilda lif-
ränteposterna, skulle med den förordade anordningen jemväl den fördel
vinnas, att lifräntetagaren undsluppe att under tiden från konkursens
början till den allmänna utdelningen vara i mistning af sin ränta.))
Justitierådet Ramstedt anförde: »Den i första stycket uppstälda
regeln, att utdelning för fordran å lifränta skall ske efter räntans
kapitalvärde, synes innebära, att räntetagarens hela fordran skall kapi-
taliseras, således äfven de vid konkursens början förfallna ränteposter,
som då tilläfventyrs må vara oguldna. Att döma af förslagets inne¬
håll i öfrigt och de i sammanhang med detsammas framläggande ifråga¬
satta ändringarna i 17 kap. handelsbalken synes emellertid en sådan
tolkning icke hafva varit åsyftad, utan torde meningen vara, att utdel¬
ning för redan förfallna ränteposter skall utan kapitalisering ske omedel¬
bart till den ersättningsberättigade. Ett förtydligande af förslaget i
denna riktning är i så fall erforderligt.
I likhet med justitierådet Westring anser jag lifräntetagare i hvarje
fall böra tillerkännas rätt att i konkurs sjelf uppbära ett belopp, mot¬
svarande de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan
utdelning för hans fordran i dess helhet kan ega rum. För sådant
ändamål kan antingen åt hithörande stadganden gifvas det innehåll,
justitierådet Westring föreslagit, eller ock bestämmas, att kapitalisering
skall ske af den vid konkursens början ännu icke till betalning för¬
fallna lifräntefordran, samt att, i fråga om lifränta åt skadad arbetare,
denne af det honom tillkommande belopp ej sjelf må lyfta mer, än som,
der konkurs ej uppstått, förfallit till betalning under tiden till dess
utdelning för hans fordran eger rum, och återstoden användas till inköp
af lifränta. En bestämmelse i sist angifna riktning synes mig vara att
föredraga. Direkt anledning saknas nemligen att göra kapitalisering
af lifränta åt skadad arbetares enka och barn, hvilka sjelfva ega upp¬
bära hvad dem tillkommer, beroende af tiden för utdelningen. Äfven
undvikas lättast tvekan och osäkerhet i tillämpningen, särskildt för det
93
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
fall att gäldenären i förskott utbetalt någon del af den efter konkursens
början förfallna lifränta eller på grund af föreskrifterna i 7 § är be¬
rättigad till afdrag å denna del af skulden.
Under alla förhållanden synes böra föreskrifvas, huru förfaras skall
i händelse skadad arbetare, hvars bevakning af lifräntas kapitalvärde
blifvit godkänd, veterligen aflider innan lifränta åt honom iqköpts. Då
hans anspråk på lifränta genom dödsfallet upphört, synes någon ut¬
delning för tiden derefter icke böra ske, och detta så mycket mindre
som i följd af den skadades död hans enka och barn i sin ordning
kunna erhålla rätt till lifränta, hvilken rätt de äfven torde vara oför¬
hindrade att i konkursen göra gällande.»
Justitierådet Carlson ansåg lika med justitierådet Ramstedt, att ut¬
delning i konkursen bör ske efter lifräntans kapitalvärde vid konkursens
början, och att skadad arbetare bör ega rätt att af utdelningen upp¬
bära de belopp, hvilka, derest konkurs ej inträffat, skolat till honom
utbetalas före den tid, då lifränta från försäkringsanstalt kan åt honom
inköpas, hvaremot återstoden af utdelningen skall användas till inköp
af sådan lifränta.
15 §.
Justitierådet Westring yttrade: »Enligt förslagets ordalydelse skall
sådan talan, som i 15 § afses, ovilkorligen anhängiggöras hos öfver-
exekutor. I många fall kan emellertid saken vara af den beskaffenhet,
att den enligt de allmänna grunderna för utsökningsförfarandet ej kan
pröfvas af öfverexekutor, utan måste till domstol hänvisas. Under dom¬
stols handläggning kan saken komma äfven genom återvinningstalan.
Vid sådant förhållande kan det uppenbarligen icke anses lämpligt att
i strid emot vanliga regler förbjuda omedelbart anhängiggörande vid
domstol af anspråk, som kan hos öfverexekutor göras gällande. Häraf
följer åter, att icke lifräntetagarens rätt öfver hufvud bör vara beroende
deraf att fordringen grundar sig å skriftlig handling. Enligt utsök-
ningslagen är detta ett vilkor, för att anspråket skall få i exekutiv väg
pröfvas, men detta behöfver ej här utsägas, likasom det ej heller
erfordras någon erinran derom att de för exekutivprocessen i allmänhet
gällande regler skola tillämpas, då talan af förevarande art anställes
hos öfverexekutor. Deremot måste en nödvändig förutsättning för
stadgandets tillämpning vara, att lifräntan blifvit genom dom eller aftal
jemväl till beloppet faststäld.
Den föreslagna proceduren med ett preliminärt betalningsföre¬
läggande synes vara onödigt invecklad och kunna medföra oskäligt
94
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
långt uppskof med betalningen. Dessutom möta svårigheter att, då
saken handlägges vid domstol, tillämpa ett sådant förfaringssätt. För
att lifräntetagaren må få rätt att uttaga kapitalvärdet i anledning af
arbetsgifvarens försummelse, synes derföre vara tillräckligt att en för¬
fallen räntepost icke betalts inom viss kort tid, t. ex. åtta dagar, efter
anfordran.
I anslutning till hvad vid 14 § anförts kemställes, att i förevarande
fall skall hos arbetsgifvaren uttagas dels summan af de intill tiden för
liqviden förfallna lifränteposterna med ränta, hvilken summa i hvarje
fall bör komma lifräntetagaren omedelbart till godo, dels ock lifräntans
kapitalvärde vid liqvidstiden, hvilket värde, då fråga är om lifränta till
skadad arbetare, användes till inköpande af lifränta åt honom, men i
annat fall öfverlemnas till lifräntetagaren.»
Justitierådet Ramstedt anförde: »Då anledning saknas att förvandla
anspråk på lifränta till rätt att utbekomma lifräntans kapitalvärde med
mindre detta värde äfven, såvidt möjligt, omedelbart uttages och hela
det i 15 § upptagna förfarandet således närmast är att anse såsom en
sammanhängande verkställighetsåtgärd, synes mig utgifvandet af lif-
räntas kapitalvärde icke under annan form än vid fråga om återvinning
böra tillhöra domstols pröfning. Härför talar äfven den omständighet,
att i visst fall räntetagaren ej skulle eg a att sjelf förfoga öfver det
som inflyter, ett förbehåll som svårligen kunde blifva effektivt om be-
talningsfrågan finge afgöras af domstol. I den i slutet af första stycket
meddelade hänvisning till hvad om lagsökning för gäld är stadgadt
torde således böra göras den inskränkning att, der öfverexekutor anser
talan tvistig, densamma ej må hänvisas till domstol, utan skall omedel¬
bart ogillas.
Enligt 12 § skall underrätts beslut om utgifvande af lifränta gå
i verkställighet utan binder deraf att beslutet ej vunnit laga kraft. Det
ligger då med hänsyn till de i 15 § första punkten använda ordalagen
nära till hands att antaga att, om den enligt sådant beslut ersättnings-
skyldige underlåter att ställa sig detsamma till efterrättelse, lifränte¬
tagaren skulle ega påkalla tillämpning af sistnämnda paragraf. Då så¬
dant ej bör ifrågakomma och sannolikt icke heller torde vara åsyftadt,
hemställes, att förslaget i denna del förtydligas.
Öfverexekutors beslut uti ifrågavarande ärende bör innehålla ej
blott ett principielt förklarande, att kapitalvärdet är till betalning för¬
fallet, utan beloppet af detta kapitalvärde. Derförutan måste verkstäl¬
ligheten af beslutet i hög grad försvåras likasom äfven parterne sättas
ur stånd att redan på detta stadium få frågan om kapitalvärdets stor¬
95
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
lek pröfvad. Då de i förslaget använda ordalagen synas kunna med¬
föra ett annat förfarande, hemställes om jemkning härutinnan.
Derest hvad jag i fråga om lifränta åt skadad arbetare vid 14 §
förordat vinner bifall, torde i nu förevarande fall af kapitalvärdet å
sådan ränta ej böra till inköp af lifränta användas mer än som vid
tiden för inköpet — hvilket ej torde kunna ske förr än visshet vunnits,
att öfverexekutors beslut hvarken i besvärsväg eller genom återvin-
ningstalan kommer att upphäfvas — återstår efter afdrag af dessförin¬
nan förfallna ränteposter, hvilka senare böra till arbetaren sjelf utbetalas.
Har efter det öfverexekutors inslag meddelades men innan lifränta
åt skadad arbetare blifvit inköpt, lifräntetagaren veterligen aflidit, bör,
i enlighet med hvad vid 14 § blifvit af mig tillstyrkt, fordringsansprå-
ket anses förfallet utom i den del, som åtgår till betalning af upplupen
lifränta, samt hvad derutöfver uttagits återställas till den ersättnings-
pligtige.» . , .
Justitieråden Boliman, Billing, Carlson och Herslow instämde med justi-
tierådet Westring och förenade sig vidare om följande yttrande. »I mal af
förevarande beskaffenhet torde öfverexekutor eller domstol icke kunnafast-
ställa betalningsskyldigheten till visst belopp, utan torde den betalnings-
skyldige böra åläggas utgifva dels de lifräntebelopp, hvilka förfallit och
vidare förfalla till betalning intill dess lifräntekapitalet erlägges och kan
utbetalas till ersättningstagaren eller användas till inköp af lifränta åt
honom, jemte ränta derå från förfallodagarne, dels ock kapitalvärdet af
lifräntan vid denna tid efter viss tariff. Lifräntekapitalet bör icke få
utbetalas till ersättningstagaren eller användas till inköp af lifränta så
länge den betalningsskyldige eger rätt till klagan eller talan om åter-
vinning vare sig mot ifrågavarande beslut eller den dom, genom hvil¬
ken den ursprungliga lifräntan blifvit faststäld.»
16 §.
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing,
Carlson och Herslow förenade sig, yttrade: »I fråga om behörig myn¬
dighet för anställande af här ifrågakomna talan, proceduren dervid samt
fordringens uttagande hänvisas till de i nämnda hänseende vid 15 §
framstälda anmärkningar.
I ändamål att största möjliga säkerhet må vinnas, synes böra löre-
skrifvas, dels att, der borgen ställes, denna skall skall vara ingången
såsom för egen skuld, och dels att lifräntetagaren skall ega att vid
möjligen inträffande försämring af den stälda säkerheten fordra ny sådan.»
96
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Justitierådet Ramstedt anförde: »Hvad jag vid 15 § erinrat beträf¬
fande underrätts icke lagakraftvunna beslut samt om innehållet af öf-
verexekutors utslag rörande uttagande af lifräntas kapitalvärde har äfven
vid 16 § sin tillämpning.
I fråga om säkerheten är jag ense med justitierådet Westring.»
19 §•
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman och Hers-
low förenade sig, yttrade: »Då frågor om ersättning enligt förevarande
lag synas ganska väl lämpa sig att afgöras af skiljemän, men ett hän¬
skjutande af dylika frågor till sådant afgörande skulle i väsentlig mån
motverkas genom stadgandet om ogiltighet af hvarje före olycksfallet
ingånget. aftal derom, hemställer jag, att nämnda stadgande, till stöd
hvarför tillfyllestgörande skäl ej anförts, ur förslaget uteslutes.»
Justitierådet Ramstedt anförde: »Då i andra stycket talas om att
i stället för lifränta skall på eu gång erläggas visst belopp, kan vid en
sammanställning af detta uttryck med stadgandet i första stycket möjli¬
gen dragas den slutsats, att, om aftal rörande ersättning åt skadad
arbetares enka och barn afser icke utbekommande af begrafningshjelp
eller lifränta, utan ersättningens bestämmande till visst belopp att utgå
för en gång, detta aftal skulle blifva emot ersättningstagaren gällande
ehuru det slutits under tiden mellan olycksfallet och den skadades död.
Ett sådant missförstånd kan genom en obetydlig jemkning af ordalagen
undvikas.
Enligt förslaget skola i fråga om beloppet af årlig lifränta åt skadad
arbetare parterne efter olycksfallet ega fullständig aftalsfrihet. Deremot
bestämmer detsamma, att aftal, som innehåller, att i stället för lifränta
åt den skadade skall på en gång erläggas ett visst belopp, ej är gäl¬
lande, med mindre lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om
året. Häraf följer att, om i två alldeles likartade fall ersättningen genom
öfverenskommelse bestämmes ena gången till femtio kronor om året
och den andra till något visst belopp, hvaraf årliga räntan uppgår till
mer än femtio kronor, aftalet väl i det förra men icke ovilkorligen i
det senare fallet skulle blifva bindande. En bestämmelse, som kan med¬
föra ett sådant resultat, torde ej böra godkännas, så mycket mindre
som densamma äfven synes kunna kringgås. Om, jemte det visst be¬
lopp utbetalas, arbetsgifvaren förbinder sig att utgifva en mindre årlig
lifränta, lärer nemligen en sådan öfverenskommelse enligt förslaget icke
olifva utan verkan. Vill man förhindra att skadad arbetare under annan
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
97
form än årlig lifränta erhåller ersättning för varaktig invaliditet, synes
detta lämpligast kunna ernås genom att, i analogi med föreskrifterna i
14—16 §§ stadga, att aftal om ersättningens utgående med visst belopp
för en gång, i händelse erkänd försäkringsanstalt finnes, ej är gällande
med mindre beloppet användes för inköp i sådan anstalt af lifränta åt
den skadade.
Mot bestämmelsen i andra stycket kan för öfrigt erinras, att enligt
detsamma aftal om ersättningens utgifvande med visst belopp på en
gång ej skulle blifva gällande vare sig mot arbetaren eller arbetsgif-
varen. Då stadgandet enligt motiven tillkommit af hänsyn till arbeta¬
ren, synes anledning saknas att sålunda lemna arbetsgifvaren öppet att
under vissa förhållanden återtaga hvad han en gång utgifvit eller inne¬
hålla hvad han förbundit sig att utgifva.»
Justitierådet Billing utlät sig: »I händelse justitierådet Westrings
vid 15 § gjorda, af mig biträdda hemställan vinner afseende, lärer an¬
ledning saknas att göra giltigheten af aftal, hvarom i första stycket af
denna § sägs, beroende deraf, att detsamma blifvit skriftligen affattadt.»
Justitieråden Westring, Carlson och Herslow instämde med justitie¬
rådet Billing; och anförde justitierådet Carlson vidare: »Vill man öfver
hufvud förbjuda aftal, hvarigenom skadad arbetares rätt till lifränta ut¬
bytes mot visst kapitalbelopp, synes det vara nödvändigt att göra detta
förbud oberoende af lifräntans storlek. Eljest frestar man arbetaren
att vid uppgörelse om ersättningen sätta sina anspråk på lifränta så
lågt, att denna sedermera kan utbytas mot visst kapitalbelopp; hvar¬
jemte man uppmuntrar till kringgående af lagen genom fingerade aftal
om lifräntans belopp.
Det ifrågavarande förbudet torde vidare böra kompletteras genom
stadganden, att betalning af lifräntebelopp mera än t. ex. en månad
före förfallodagen icke gäller och att den betalningsskyldige icke i något
fall eger rätt till qvittning.»
20 §.
Då i åtskilliga fall den, som i anmälan om olycksfall mot bättre
vetande lemnade oriktig uppgift, icke torde kunna straffas enligt all¬
män strafflag, men nämnda förfarande kunde medföra afsevärda olägen¬
heter, hemstälde högsta domstolen, att eu i dessa fall tillämplig straff¬
bestämmelse för uppsåtligt meddelande af oriktig uppgift måtte här
intagas.
Bih. till Riksd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Äfd. 18 Raft.
13
98
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
21 §.
Högsta Domstolens ledamöter förenade , sig om följande yttrande:
»Med stadgandet i första stycket af denna paragraf afses att, enligt hvad
i vissa främmande länder förekommer, gifva den högsta administrativa
myndigheten befogenhet att meddela föreskrifter huru domstolarne i
förekommande fall skola tillämpa gällande lag. Ett sådant den admi¬
nistrativa myndighetens ingripande i domstolarnes verksamhet är dock
alldeles stridande emot de i vår rätt antagna grunder för förhållandet
emellan administrationen och lagskipningen. Derest närmare föreskrifter
uti ifrågavarande hänseende skola anses erforderliga, böra de derföre i
lagen intagas.
Hvad angår det i andra stycket af denna paragraf upptagna stad¬
gandet om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser om
polisundersökning i anledning af olycksfall i arbete, följer det af all¬
männa grundsatser, att Konungen eger gifva närmare instruktion för
de tjenstemän, hvilka skola hålla undersökningen. Detta behöfver så¬
ledes ej här uttalas. Skall det åter anses nödigt att, särskildt i af¬
seende å polisundersökning i förevarande fall, meddela bestämmelser
angående enskilda personers medverkan dervid, innefattar detta ett
ämne, i afseende hvarå föreskrifter böra i allmän lag gifvas. Ifråga¬
varande stadgande torde alltså böra antingen uteslutas eller ock utbytas
mot positiva föreskrifter i sist nämnda hänseende.»
2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§
handelsbalken.
Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing
och Herslow instämde, yttrade: »Då lifränta skall utbetalas förskottsvis
för viss tidsperiod utan återbetalningsskyldighet i händelse rätten till
lifräntan skulle under perioden upphöra, synes stadgandet i slutet af
4 § angående lifränta böra gifvas det innehåll, att förmånsrätt till-
erkännes lifräntetagaren för de lifränteposter, som under de sista tre
månaderna före konkursens början förfallit till betalning. Enligt 4 §
synes utan fara förmånsrätt kunna medgifvas jemväl ej mindre för de
lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning af
kapitalvärdet kan ega rum, än äfven för sjukhjelp, som skall utgå under
konkursens fortgång. Med förmånsrätt enligt 11 § skulle då utgå
allenast lifräntas kapitalvärde, beräknadt på sätt vid 14 § i förslaget
till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete
blifvit förordadt.»
Kongl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
99
Justitierådet Ramstedt anförde: »Med justitierådet Westring är jag
ense derom, att förmånsrätt enligt 4 § bör tillerkännas ^räntetagare
för den lifräntepost, som under de tre sista månaderna före konkursens
början förfallit till betalning, samt att förmånsrätt enligt samma para¬
graf bör kunna medgifvas äfven för sådan sjukhjelp, som skall utgå
under konkursens fortgång.
Förmånsrätt efter 11 § skullei då tillkomma kapitalvärdet af den
vid konkursens början ännu icke förfallna lifränta. År före konkursen
bestämdt, att i stället för lifränta skall utgå ersättning med visst be¬
lopp att betalas i en eller flera poster, lärer enligt de föreslagna be¬
stämmelserna förmånsrätt för sådan ännu icke gulden fordran ej före¬
finnas. Då emellertid denna fordran är jemförlig med fordran å kapi¬
talvärdet af lifränta, synes, under förutsättning att densamma ej förfallit
viss ej för kort tid före konkursen, förmånsrätt derför enligt 11 § böra
ega rum.»
Justitierådet Carlson utlät sig: »I fastigketskreditens intresse vore
det högeligen önskligt att de i 17 kap. 4 § stadgade förmånsrätter i
hvad de afse fast egendom inskränktes i stället för att, såsom nu före¬
slagits, utsträckas.
I öfrigt lemnar jag förslaget utan annan anmärkning, än att af dess
lydelse icke med tydlighet framgår, att lagändringen afser endast sådan
fordran, som grundar sig på den föreslagna lagen angående ersättning
för skada i följd af olycksfall i arbete.»
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff'.
100
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 januari 1900
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Restadius,
Justitieråden: Thollander,
Westring.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an¬
mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under¬
dånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden
för den 30 december 1898 och note ur protokollet öfver justitiedepar¬
tementsärenden för den 10 februari 1899 inhemtade utlåtande öfver
de vid nämnda protokoll fogade förslag till lag angående ersättning
för skada i följd af olycksfall i arbete samt till lag om ändrad lydelse
af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
101
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:
»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen
finna, har icke någon egentlig anmärkning emot förslagens hufvud-
grunder inom högsta domstolen förekommit. Fast mera hafva samtlige
i granskningen deltagande ledamöter ansett sig kunna förorda, att lag¬
stiftningen om ersättning för skada, som genom olycksfall i arbete
tillskyndas arbetare, grundas på den i förslagen antagna principen om
arbetsgifvarens omedelbara ersättningsskyldighet, samt att rättighet tiller-
kännes arbetsgifvaren att genom försäkring öfverflytta sin ansvarighet på
försäkringsanstalt, som blifvit af Konungen godkänd. Tvenne ledamöter
hafva emellertid såsom vilkor för förstnämnda princips antaglighet upp¬
ställt, att för försäkring af nyssnämnda beskaffenhet genom statens för¬
sorg upprättas en statsanstalt, och äfven en tredje ledamot har funnit
upprättandet af en sådan anstalt vara högeligen önskvärdt.
Utan tvifvel skulle också en dylik åtgärd vara i vissa afseenden
till fördel för såväl arbetsgivare som arbetare. Emot densamma tala
emellertid, på sätt redan inom högsta domstolen blifvit påpekadt, hufvud¬
sakligen samma skäl, som under frågans tidigare skeden blifvit anförda
emot inrättandet af en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Särskildt om, såsom af en ledamot inom högsta domstolen bestämdt
påyrkats och otvifvelaktigt ligger närmast till hands, den ifrågasatta
statsanstalten skulle drifvas utan beräkning af vinst och få sina för¬
valtningskostnader ersatta genom statsanslag, är det uppenbart, att
näppeligen någon enskild anstalt för försäkring af motsvarande art
skulle kunna bestå jemnsides med statsanstalten. Denna skulle der¬
före antagligen komma att upptaga nästan all försäkring enligt den nya
lagen och sålunda, enligt hvad man torde kunna förutsätta, erhålla en
omfattning, som icke synnerligen mycket skilde sig från förhållandet
enligt en på principen om obligatorisk försäkring grundad lagstiftning.
Hvad angår arbetarnes intresse att åtnjuta den fullständiga säker¬
het för ersättningarnes utbekommande, som endast en statsanstalt
kan erbjuda, torde jag få åberopa hvad inom högsta domstolen
anförts derom, att risken för en af staten kontrollerad enskild
försäkringsanstalts insolvens är vida mindre än faran att en
arbetare, som för utfående af ersättning har att hålla sig till arbets¬
gifvaren, af en eller annan anledning ej kan komma i åtnjutande af
sin rätt, och att följaktligen, då arbetsgifvaren har valet emellan för¬
säkring och omedelbar ansvarspligt, försäkring i en enskild anstalt åt¬
minstone ej kan anses lända arbetaren till skada. Att för beredande
102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
åt arbetsgifvarne af tillfälle till försäkring icke någon statsanstalt be-
höfver upprättas, bekräftas på ett afgörande sätt af erfarenheten från
Finland, der förhållandena torde vara nära jemförliga med de hos oss
rådande. Enligt den finska lagen den 5 december 1895 angående ar¬
betsgivares ansvarighet för kroppsskada, som drabbar arbetare, är
arbetsgivare, med vissa vilkor och inskränkningar, förpligtad att taga
försäkring antingen hos sådan försäkringsanstalt i Finland, som genom
statens föranstaltande kan varda inrättad, eller hos enskild försäkrings¬
anstalt, som godkänts af finska senaten. Oaktadt sålunda upprättandet
af en statsanstalt var uttryckligen förutsatt såsom en möjlig utväg, har
icke någon sådan anstalt kommit till stånd. Deremot tecknades redan
första året ifrågavarande lag var i kraft, eller år 1898, försäkring enligt
densamma af icke mindre än elfva enskilda försäkringsanstalter, deri¬
bland sex på ömsesidighet grundade. Man synes derföre ingalunda
behöfva befara, att arbetsgifvarne skulle komma att sakna utväg till
försäkring, eller att ej till deras förmån en tillräckligt liflig konkurrens
mellan särskilda försäkringsanstalter skulle göra sig gällande. För att
emellertid nödigt rådrum må beredas såväl åt nu bestående försäkrings¬
bolag att vidtaga de förändringar i rörelsen, hvilka af den nya lagen
må påkallas, som ock åt arbetsgifvarne att i mån. af behof grunda
ömsesidighetsanstalter för försäkring enligt samma lag, torde det vara
lämpligt att, på sätt äfven inom högsta domstolen blifvit ant.ydt, något
uppskjuta lagens trädande i kraft.
De inom högsta domstolen vid särskilda delar af de remitterade
lagförslagen framstälda anmärkningar hafva i åtskilliga fall funnits
föranleda jemkning af desamma; och anhåller jag att nu få inför Eders
Kongl. Maj:t framlägga de sålunda jemkade lagförslagen.»
Sedan föredragande departementschefen uppläst omförmälda lag¬
förslag, yttrade han vidare:
»Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit erinradt,
har åt 1—3 §§ af förslaget om ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete gifvits en i viss mån förändrad affattning, hvarmed afses
å ena sidan att klarare uttala, för hvilket slag af olycksfall en arbets¬
givare är ansvarig, och å andra sidan att beträffande såväl staten och
kommunerna som de enskilde arbetsgifvarne begränsa ansvarigheten
till olycksfall i arbete, tillhörande utöfningen af den verksamhet, i följd
af hvars idkande ersättningsskyldighet åligger arbetsgivaren. Af mot¬
sättningen mellan de i 2 och 3 §§ använda uttryck torde med full
tydlighet framgå, att staten och kommunerna, hvilka enligt sakens
natur icke kunna anses bedrifva någon verksamhet »såsom yrke», äro
103
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
underkastade ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen, när
de utöfva någon i 2 § omförmäld verksamhet på sådant sätt och i
sådan omfattning, att de objektiva kännetecknen på yrkesdrift äro för
handen. Att å andra sidan en ekonomisk förening, oafsedt att den
icke åsyftar någon omedelbar vinst för föreningen, kan anses såsom
yrke utöfva den verksamhet, för hvars idkande den är bildad, torde
icke lida något tvifvel.
Högsta domstolens samtlige ledamöter hafva i fråga om 2 § hem-
stält., att de i bergnings- eller dykerirörelse, flottning eller pråmtrans¬
port anstälda arbetarne, hvilka i vissa fall vore att anse såsom sjömän,
måtte hänföras under den nya lagen allenast för så vidt detta icke
vore händelsen. Den sålunda framstälda anmärkningen har synts böra
föranleda ändring i förslaget beträffande bergnings- eller dykerirörelse
och pråmtransport, i fråga om hvilka verksamhetsarter den antydda
kollisionen med de sjörättsliga bestämmelserna mera regelmässigt kan
ega praktisk betydelse. Då det emellertid icke blott vore stötande,
om bland de i nämnda verksamhetsarter under väsentligen lika för¬
hållanden anstälde arbetarne några vore berättigade till ersättning en¬
ligt den föreslagna lagen, medan andra vore från rätt till sådan
ersättning uteslutna, utan äfven skulle medföra afsevärda praktiska
svårigheter, om i hvarje förekommande fall en arbetares egenskap af sjö¬
man måste göras till föremål för pröfning, torde det vara lämpligast
att hänvisa frågan om samtliga ifrågavarande arbetares anspråk till
blifvande särskild lagstiftning om olycksfallsersättning åt sjömän och
med dem jemförliga personer. Hvad åter angår flottningen, torde an¬
vändandet af fartyg icke hafva väsentligen större betydelse inom denna
verksamhetsgren än inom åtskilliga andra i 2 § upptagna, med af¬
seende å hvilka en motsvarande inskränkning af ersättningsskyldigheten
enligt förevarande lag icke blifvit ifrågasatt eller skäligen kan ifråga¬
sättas.
Vid 2 § har vidare af högsta domstolens samtlige ledamöter an¬
förts, att, då i fråga om ersättning för skada, som i följd af olycka
vid jernvägstrafiken kunde drabba dervid anstälda arbetare, bestäm¬
melser redan nu funnes i lagen angående ansvar för skada i följd af
jernvägs drift, och enär det icke kunde anses lämpligt, att i särskilda
lagar meddelades olika bestämmelser om samma sak, det syntes vara
oundgängligen nödvändigt, att, när förevarande lag trädde i kraft, den
äldre lagen upphörde att gälla i afseende på den personal, som den
nya lagen komrne att omfatta. Då ersättningsskyldigheten enligt lagen
om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift hvilar på alldeles
104 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
samma grund som enligt det nu förevarande lagförslaget, måste nämnda
enhälligt framstälda anmärkning anses vara af afgörande vigt, ehuru
den sålunda oundvikliga ändringen af det remitterade förslaget är egnad
att under vissa förutsättningar medföra någon försämring af en vid jern¬
väg anstäld arbetares rätt. Det erforderliga stadgandet har såsom en
särskild paragraf — 21 — införts i slutet af förevarande lagförslag.
I 4 § har, förutom vissa hufvudsakligen redaktionela jemkningar,
vidtagits den af högsta domstolens fleste ledamöter förordade ändring, att
skadad arbetares död skall föranleda ersättning endast om den inträffat
inom viss tid efter olycksfallet. Deremot hafva icke några nya stad-
ganden angående förutsättuingarne för efterlefvande barns rätt till er¬
sättning blifvit upptagna. Med hänsyn till det sätt, hvarpå motsva¬
rande föreskrifter i fattigvårdsförordningen tillämpas, är det redan enligt
det remitterade förslagets ordalydelse otvifvelaktigt, att jemväl oäkta
barn eger rätt till ersättning, och något förtydligande i sådant hän¬
seende har derföre icke synts vara af nöden. Hvad åter vidkommer
de inom högsta domstolen ifrågasatta bestämmelserna, att lifränta i
anledning af dödsfall ej skall utgå till barn, som födes i ett efter olycks¬
fallet ingånget äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt,
eller till oäkta barn, som aflats efter olycksfallet, har en dylik begräns¬
ning af rätten till ersättning ansetts vara af alltför ringa praktisk be¬
tydelse, helst då, efter nyss omförmälda jemkning af det remitterade
förslaget, för skyldigheten att utgifva lifränta till barn förutsättes, att
den skadade inom kort tid efter olycksfallet aflidit.
Hvad vid 5 § anmärkts derom, att lifränta icke bör få uppbäras
för tid, hvarunder lifräntetagaren undergår frihetsstraff eller tvångs¬
arbete, har föranledt, att vid nämnda § fogats ett tillägg i denna
syftning.
Tre ledamöter af högsta domstolen hafva vid 6 § uttalat den upp¬
fattning, att bestämmelse borde meddelas om orten, hvarest ersättningen
finge uppbäras. En uttrycklig föreskrift i detta ämne, hvilken enligt
sakens natur måste komma att hufvudsakligen innebära, att betalning
skall ske å den ort, der den ersättningsskyldige har sin affärslokal
eller sitt hemvist, torde emellertid näppeligen vara behöflig och skulle
lätt komma att medföra, att den ersättningsskyldige undandroge sig
att genom ersättningens tillsändande visa ersättningstagaren det till¬
mötesgående, som eljest i de flesta fall kan förväntas.
Ur 7 § har, med anledning af hvad deremot blifvit inom högsta
domstolen erinradt, uteslutits bestämmelsen om rätt till afdrag för så¬
dant till skadestånd eller fattighjelp ej hänförligt understöd, som i följd
105
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
af olycksfall utgår enligt allmän lag eller särskild författning eller på
grund af arbetsgifvarens utfästelse. I öfrigt hafva nämnda § och den
dermed nära sammanhängande 8 § jemkats i syfte att, på samma gång
åt den ersättningsberättigade beredes tillfälle att utan omgång uttaga
ersättningen, förebygga, att han på olika håll erhåller full ersättning
för samma sak och att arbetsgifvaren går miste om den regressrätt, som
bör tillkomma honom. Det har dock icke synts tillrådligt att för så¬
dant ändamål, på sätt blifvit inom högsta domstolen ifrågasatt, inskränka
en enligt allmän lag eller särskild författning skadeståndspligtig tredje
mans ansvarighet i förhållande till den skadade, så att denna ansvarig¬
het skulle omfatta allenast hvad som icke kan uttagas hos arbetsgifva¬
ren. En sådan inskränkning skulle nemligen innebära en alltför stor
afvikelse från allmänt gällande rättsgrundsatser. I stället hafva upp¬
tagits sådana bestämmelser, att arbetsgifvaren efter att hafva tillsagt
den skadeståndsskyldige inträder i den skadades rätt till skadestånd, för
så vidt detta motsvaras af ersättning, som enligt den föreslagna lagen
från arbetsgifvarens sida verkligen utgår, och att arbetsgifvaren obe¬
roende af dylik tillsägelse är berättigad till afdrag för det mot ersätt¬
ningen enligt den föreslagna lagen svarande skadestånd, som redan
blifvit af den skadeståndspligtige erlagdt och till hvars uppbärande
någon rätt derföre icke kan af arbetsgifvaren förvärfvas. Till följd af
dessa bestämmelser behöfver å ena sidan arbetsgifvaren ej befara, att
arbetaren uttager full ersättning icke blott af honom utan äfven af den
skadeståndspligtige samt derigenom omintetgör regressrätten emot
denne, och kan å andra sidan den skadeståndspligtige, när han ej mot¬
tagit någon tillsägelse från arbetsgifvarens sida, betala skadeståndet
till den skadade utan att efterforska, huruvida denne möjligen har rätt
till ersättning af sin arbetsgivare; efter tillsägelse åter är arbetsgif¬
varen tydligen ansvarig för följderna af den skadeståndspligtiges vägran
att utbetala till den skadade sådant skadestånd, hvarpå arbetsgifvaren
gjort anspråk.
I första stycket af det remitterade förslagets 10 §, hvilken i öfver¬
ensstämmelse med gjord hemställan fått byta plats med samma för¬
slags 9 §, har slutbestämmelsen något jemkats med anledning af den nya
lydelse, som 8 § erhållit. Högsta domstolens fleste ledamöter hafva
ifrågasatt, att försäkring skulle medföra den i förslaget förutsatta sär¬
skilda verkan endast när försäkringen omfattar arbetsgifvarens hela ansva¬
righet enligt den föreslagna lagen. En lagbestämmelse i denna rikt¬
ning har emellertid icke ansetts böra i förslaget intagas. Då det för min¬
skande af olycksfallsfreqvensen är önskvärd!, att arbetsgifvaren jemväl af
Dih. till lliksd. Prat. IDOG. I Sami. 1 A/d. 1H Haft. 14
106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ett omedelbart ekonomiskt intresse manas att vidtaga anordningar till
förebyggande af olycksfall och till inskränkande af inträffade olycksfalls
skadliga verkningar, kan det till och med, såsom af en ledamot inom
högsta domstolen blifvit i afseende på förslagets allmänna grunder
erinradt, ifrågasättas, om en arbetsgifvare bör kunna genom för¬
säkring frigöra sig från hvarje ersättningsskyldighet. Äfven om
man af praktiska skäl finner sig böra bortse från dessa betänklig¬
heter mot ett påbud om fullständig försäkring, återstår dock, att det
i många fall, särskildt i sådana, som i 7 §, första stycket, afses, kan
vara synnerligen påkalladt, att arbetsgifvaren försäkrar allenast risken
att nödgas utgifva ersättning af ett visst slag, t. ex. lifränta, och fort¬
farande sjelf bär förpligtelsen att utgifva annan ersättning, som kan
ifrågakomma. Olägenheterna för ersättningstagaren af att möjligen nöd¬
gas på flere håll söka ersättning torde, på sätt redan vid förslagets remitte¬
rande till högsta domstolen af föredragande departementschefen antyddes,
kunna på ett tillfyllestgörande sätt förebyggas genom lämpliga vilkor och
förbehåll vid meddelande af tillstånd åt försäkringsanstalt att teckna
försäkring af nu ifrågavarande art.
Till det jemkade förslagets 10 § (svarande emot 9 § i det remitterade
förslaget) har fogats ett bestämdt uttalande, hvilken polismyndighet är
behörig att mottaga anmälan om olycksfall och att hålla undersökning
om förloppet. För så vidt de sålunda föreslagna stadgandena afvika från
motsvarande föreskrifter i nådiga kungörelsen den 24 januari 1896 an¬
gående beredande af kännedom om olycksfall i arbete, torde, efter det att
förevarande lagförslag blifvit slutligen godkändt, vissa för vinnande af
öfverensstämmelse erforderliga ändringar i nämnda kungörelse böra vid¬
tagas. Hvad 21 §, andra stycket, i det remitterade förslaget innehåller
om befogenhet för Konungen att meddela närmare bestämmelser om un¬
dersökning har på grund af högsta domstolens anmärkning uteslutits
såsom öfverflödigt och möjligen vilseledande, hvaremot hit öfverflyt-
tats stadgandet, att närmare föreskrifter om anmälan meddelas af
Konungen.
Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit vid 11 §
erinradt, bär sista punkten uteslutits, hvarjemte bestämmelsen om skilje-
aftal inskränkts till att gälla blott för det fall, att skiljedomen icke får
öfverklagas. I 12 § har dels förtydligats, att domstols beslut, hvarigenom
förordnats om förskottsbetalning eller slutlig betalningsskyldighet ålagts
svaranden, skall gå i verkställighet på samma sätt som en laga kraft
egande dom, samt att, när tvisten angår ersättningens belopp, det af
svaranden medgifna beloppet allenast utgör minimum för förskottet, dels
107
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ock medgifvits svaranden rätt att särskild! öfverklaga beslut om förskotts¬
betalning. Enligt det remitterade förslagets 21 §, första stycket, skulle
Konungen ega att utfärda föreskrifter till ledning vid invaliditetsgradens
bedömande. Detta stadgande har i enlighet med högsta domstolens hem¬
ställan fått utgå, såsom möjligen föranledande missförstånd beträffande om¬
fattningen af domstolarnes pröfningsrätt. I stället har i 12 § upptagits en
bestämmelse om rätt för domstolarne att i förekommande fall från kom¬
merskollegium och medicinalstyrelsen inhemta gemensamt utlåtande i
fråga om graden af invaliditet. För att inhemtande af sådant utlå¬
tande icke alltför ofta må blifva nödvändigt, äfvensom till beredande
af erforderlig ledning för skiljemän och för parterna sjelfva, torde det
vara lämpligt, att åt nämnda embetsverk uppdrages att offentliggöra
en sammanställning af sådana grunder för invaliditetens bedömande,
hvilka enligt erfarenhetens vittnesbörd i allmänhet äro de riktiga. En
sådan åtgärd kan uppenbarligen icke föranleda det antagande, att dom¬
stolarne skulle vara bundna af den allmänna anvisningens innehåll.
Högsta domstolens fleste ledamöter hafva beträffande de föreslagna
stadgandena i 13 § om jemkning af förut bestämd ersättning hemstält,
bland annat, att för rätten till jemkning måtte stadgas viss kort preskrip¬
tionstid, att bestämmelsen om förskottsersättning måtte uteslutas och
att jemkningsrätt måtte medgifvas äfven då ersättning utgått med visst
belopp en gång för alla. Hvad sålunda blifvit hemstäldt har föranledt
ändring i det remitterade förslaget. Rätt att söka jemkning i en
redan till betalning förfallen ersättning har emellertid medgifvits allenast
ersättningstagaren; det skulle nemligen uppenbart vara med afsevärda
praktiska svårigheter förenad!, om den ersättningsskyldige egde åter¬
fordra en redan utbetald ersättning. I anledning af hvad inom högsta
domstolen blifvit anfördt om obilligheten deraf, att arbetaren skulle kunna
tvingas att svara vid arbetsgifvarens personliga forum, och med fäst
afseende på angelägenheten att förebygga de förvecklingar, som kunna
af en rätt att välja forum framkallas i sådana fall, då talan kan anställas
såväl från den ena som från den andra sidan, har för den händelse,
att ersättningen icke bestämts af domstol, tvist om jemkning blifvit
genom en ovilkorlig föreskrift hänvisad till allmän underrätt i den
ort, der olycksfallet inträffat.
Hvad 14 § innehåller om beräkning af lifräntetagares fordran i
den betalningsskyldiges konkurs har, i anledning af framstälda anmärk¬
ningar och med anslutning till bestämmelserna i 117 § konkurslagen
och 128 § utsökningslagen, förtydligats, dervid en bestämd skilnad
blifvit gjord mellan den framtida lifräntans kapitalvärde och de lif-
108
Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition N:o 24.
ränteposter, som enligt 6 § förfalla före den för kapitalvärdets beräkning
bestämmande dagen. Af den nya affattningen följer, att, såsom med
sakens natur öfver ensstämmer, det sammanlagda belopp, som tillkom¬
mer fordringsegaren, är mindre, jn tidigare under konkursen betalning
sker. De föreslagna ändringarne i 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken
medföra utan vidare, att jemlikt 55 och 56 §§ konkurslagen lifränte-
tagaren eger lyftningsrätt med afseende å de lifränteposter, som jemte
lifräntans kapitalvärde tillkomma honom och ej stått inne så lång tid
före konkursen, att förmånsrätt för dem icke eger rum.
Enligt det remitterade förslaget kan, då den ersättningsskyldige
försummar att vid anfordran betala förfallen lifränta, honom åläggas att
genast utgifva lifräntans kapitalvärde. Såsom ytterligare förutsättning
härför har dock uppstälts, att den förfallna lifräntan, jemte ränta och
kostnader, icke heller erlägges inom viss af öfverexekutor förelagd tid.
Högsta domstolens fleste ledamöter hafva funnit den föreslagna pro¬
ceduren med ett preliminärt betalningsföreläggande vara mindre lämp¬
lig och i stället ifrågasatt, att kapitalvärdet skulle kunna utsökas, när
en förfallen räntepost icke betalts inom viss kort tid, t. ex. åtta dagar,
efter anfordran. En bestämmelse af sistnämnda innehåll torde emel¬
lertid lätteligen komma att medföra alltför stor stränghet emot den
ersättningsskyldige och utsätta honom för oförskyld rättsförlust; å
andra sidan skulle den ersättningsskyldige utan all risk kunna för¬
dröja betalningen intill utgången af den bestämda tiden efter anfor¬
dran, hvilket i sj elfva verket skulle innebära en rubbning af stad¬
gandet om förfallotid för lifränta. Ifrågavarande anmärkning bär der¬
för allenast föranledt, att ett maximum blifvit bestämdt för den tid, som i
föreläggandet skall utsättas. Till följd deraf, att det preliminära betalnings-
föreläggandet sålunda blifvit bibehållet, hafva de inom högsta domstolen
jemväl yrkade förändringarne, att talan om kapitalvärdets uttagande måtte
få omedelbart hos domstol anhängiggöras och att sådan talan skulle kunna
föras äfven utan stöd af skriftligt fordringsbevis, icke kunnat vidtagas.
I stället har — med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit
anfördt om olämpligheten deraf, att domstol meddelar preliminärt betal¬
ningsföreläggande — vid hänvisningen till stadgandena om lagsökning
för gäld fogats sådant tillägg, att, när målet blifvit såsom tvistigt till
domstol förvisadt, domstolen icke i något fall har att utfärda sådant
föreläggande, utan endast skall, efter pröfning af framstälda invänd¬
ningar, utlåta sig om betalningsskyldigheten; pröfvas invändningarne
vara ogrundade, ankommer det sedan på sökanden att hos öfverexekutor
anmäla målet till fortsatt handläggning. För öfrigt har förevarande
109
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.
paragraf blifvit något jemkad, dels till förebyggande af rättsförlust för
den ersättningsskyldige genom verkställighet af icke lagakraftvunna
beslut, dels ock till vinnande af öfverensstämmelse med den förändrade
lydelse, som 14 § erhållit.
I 16 § har, med anledning af högsta domstolens utlåtande, upptagits
den föreskrift, att borgen, som i denna § afses, skall vara ingången
såsom för egen skuld, der den icke ändock af lifräntetagaren god¬
kännes; hvarförutom jemkningar, svarande emot de i nästföregående
§§ vidtagna, varit af nöden.
Då för sådan talan, som afses i 15 eller 16 §, fortfarande upp¬
ställes den förutsättning, att lifräntetagarens fordran grundar sig på
skriftlig handling, saknas anledning att, såsom af ett flertal inom högsta
domstolen blifvit under förutsättning af ändring i nämnda §§ yrkadt, ute¬
sluta den i 19 § upptagna föreskriften, att aftal om ersättning, för att gälla
emot ersättningstagaren, skall slutas skriftligen. — Hvad derefter angår den
af tre ledamöter gjorda hemställan, att skiljeaftal måtte kunna med
verkan emot ersättningstagaren slutas redan före olycksfallet eller döds¬
fallet, torde mot en sådan ändring af det remitterade förslaget kunna
med skäl anföras, att, om man också icke behöfde från arbetsgifvarnes
sida befara det missbruk, att en för arbetarne ogynnsam sammansätt¬
ning af skiljedomstolen afsigtligen betingades, dock lätteligen skulle
hos arbetaren uppkomma den föreställningen, att ett sådant missbruk egt
rum och att skiljedomstolen vore partisk för arbetsgifvaren. På sätt redan
vid förslagets remitterande till högsta domstolen antyddes af föredragande
departementschefen, kunde dylika misstankar lätteligen uppstå, så ofta
någon skiljeman skulle utses af offentlig myndighet. De praktiska för-
delarne af den ifrågasatta anordningen torde icke vara tillräckligt bety¬
dande för att uppväga dessa olägenheter. — Det i paragrafens andra
stycke upptagna förbudet emot aftal om liträntas ersättande med en
viss summa en gång för alla torde, äfven om detsamma möjligen, på
sätt af tvenne ledamöter inom högsta domstolen befarats, utan allt för
stor svårighet kan kringgås, dock vara tillräckligt för sitt vigtiga ända¬
mål att motverka en möjlig benägenhet hos arbetaren att för ett genast
utfallande vederlag, som ofta nog skulle snart förslösas, afstå sin rätt
till framtida understöd.
I 20 § har, med anledning af högsta domstolens hemställan, upp¬
tagits en straffbestämmelse för uppsåtlig! meddelande af oriktig uppgift
i anmälan om olycksfall, hvilken straffbestämmelse emellertid enligt
vanliga grunder skall komma till tillämpning endast i det fall, att för¬
seelsen icke är i allmänna strafflagen med ansvar belagd.
110 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handels-
balken har, i anledning af de erinringar, som af högsta domstolens fleste
ledamöter blifvit dervid framstälda, och med nära anslutning till de i
14 § af den föreslagna lagen om ersättningsskyldighet vidtagna ändrin¬
gar, blifvit i viss mån jemkadt. Uppenbarligen bör periodisk ersätt¬
ning icke i något fall utgå längre än intill den dag, som är bestäm¬
mande för beräkningen af lifräntas kapitalvärde. Med hänsyn härtill,
och då den omständigheten, att lifräntas kapitalvärde lyftes tidigare
eller senare och att inträdet af nämnda dag sålunda påskyndas eller
försenas, icke bör kunna hafva någon inverkan till minskande eller
ökande af det belopp, som skall utgå med bättre förmånsrätt, har det
icke funnits lämpligt att, såsom inom högsta domstolen ifrågasatts,
medgifva förmånsrätt enligt 4 § för lifränteposter, som förfalla under
konkursen. Icke heller i fråga om sjukhjelp har det ansetts tillrådligt
att utsträcka förmånsrätten enligt nämnda § utöfver konkursens början.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånig¬
het, att förenämnda jemkade lagförslag måtte, enligt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.»
Statsrådet herr von Krusenstjerna anförde:
»I hvad föredragande departementschefen yttrat och hemstält in¬
stämmer jag till alla delar.
Vid det tillfälle — den 30 december 1898 — då förevarande lag¬
ärende af mig inför Eders Kongl. Maj:t föredrogs, fanns ännu icke
tillgång till nyare statistiska uppgifter, med ledning af hvilka en på den
senaste tidens erfarenhet grundad uppskattning kunde företagas be¬
träffande omfattningen af de förbindelser, som genom den föreslagna
lagen åläggas arbetsgifvarne. Eders Kongl. Maj:t hade emellertid genom
nådigt bref den 1 juli 1898 anbefalt kommerskollegium att beträffande
vissa industrier och andra yrkesgrenar, hufvudsakligen desamma, som i de
till högsta domstolen remitterade lagförslagen afses, föranstalta om en
statistisk utredning i fråga om förekomsten inom riket af olycksfall i
arbetet och rörande det understöd, som de skadade och deras familjer
kunnat påräkna. Resultatet af den sålunda anbefalda utredningen, hvars
utförande uppdrogs åt förste aktuarien Hj. Gullberg, föreligger nu i en åt
denne författad redogörelse, på hvilken det torde tillåtas mig att i
underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.
Redogörelsen grundar sig hufvudsakligen på inhemtade uppgifter
från arbetsgifvarne, hvilka synas hafva med beredvillighet och intresse
tillmötesgått undersökningsförrättarens begäran om upplysningar. Det
in
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
bearbetade materialet, som afser förhållandena under år 1897, omfattar
8,578 skilda »arbetsställen» med sammanlagdt 284,829 arbetare och arbets¬
förmän. Antalet uppgifna olycksfall uppgår till 8,506, hvilken siffra emel¬
lertid, såsom undersökningsförrättaren anmärker, af lätt insedda skäl
sannolikt är något för låg särskildt beträffande lindrigare olycksfall,
hvilka det naturligen i många fall varit svårt eller omöjligt för arbets-
gifvaren att vid uppgifternas insändande fullständigt erinra sig eller
erfara. På sätt var att vänta, befinnes olycksfallsfreqvensen vara be¬
tydligt större vid arbetsställen med talrika arbetare än vid sådana, der
endast få arbetare sysselsättas, och är antalet skadade qvinnor, både
absolut och relativt, synnerligen lågt. Någon beräkning af den relativa
olycksfallsfreqvensen bland minderåriga och fullvuxna har icke kunnat
verkställas, men det kända antalet olycksfall, som drabbat arbetare
under 18 års ålder, utgör allenast en mycket ringa procent af hela
olycksfallsantalet. Bland de af olycksfall drabbade arbetarne uppgifvas
något mera än hälften hafva varit gifta. De genom olycksfall dö¬
dade hafva efterlemna! barn under 15 år till ett sammanlagdt antal af
131. Inom skilda verksamhetsgrenar är olycksfallsfreqvensen mycket
olika, högst vid varf och skeppsbyggeri- med 87,22 olycksfall på 1,000
arbetare, lägst inom beklädnadsindustrien, der motsvarande siffra uppgår
allenast till 3,65 per mille. Fördelningen af olycksfall i sådana, som
haft dödlig utgång, sådana, som medfört varaktig förlust eller minsk¬
ning af arbetsförmågan, och sådana, hvaraf allenast en öfvergående
invaliditet följt, har, hvad de tre senare kategorierna angår, helt
naturligt i åtskilliga fall kunnat lemna rum för tvekan. I allmänhet
synas de af undersökningsförrättaren härvid tillämpade grunder för¬
tjena fullt godkännande. Dock torde antalet olycksfall, som medfört
stadigvarande fullständig oförmåga till arbete, möjligen hafva beräknats
alltför lågt. Detta kan med eu viss sannolikhet slutas redan af en jem¬
förelse mellan siffrorna för olycksfall med dödlig utgång och för
olycksfall, hvaraf fullständig eller partiel invaliditet blifvit följden,
och bekräftas genom en granskning af de meddelade uppgifterna om
skadans beskaffenhet. Ett till äfventyrs förekommande misstag i nämnda
hänseende saknar emellertid uppenbarligen afsevärd betydelse för be¬
dömande af den ifrågasatta lagstiftningens ändamålsenlighet och verk¬
ningar. Det uppgifna antalet olycksfall, som skulle medföra rätt till
ersättning enligt denna lagstiftning, utgör: 129 olycksfall, som medfört
döden, 9 olycksfall, som medfört fullständig varaktig invaliditet, 486
olycksfall, som medfört partiel varaktig invaliditet, och 363 olycksfall,
som medfört öfvergående invaliditet under mera än 60 dagar efter
J
112 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
olycksfallet, deraf 150, efter hvilka invaliditeten varat mera än 90
dagar. Från dessa siffror böra emellertid i följd deraf, att i det revi¬
derade förslaget icke upptagits bergnings- och dykerirörelse eller pråm¬
transport, rätteligen afdragas respektive 2, 0, 1, 6 och 3 olycksfall.
Söker man på grund af de anförda sifferuppgifterna beräkna de
utgifter, som den föreslagna lagen är egnad att medföra — vid hvilken
beräkning det för jemförelse med förhållandena enligt äldre förslag och
enligt utländsk lagstiftning är tjenligt att bortse från nyssnämnda af¬
drag — måste det tydligen noga fasthållas, att resultatet endast kan
blifva approximativt riktigt. Det är först och främst osäkert, i hvad
mån det år, som ifrågavarande statistiska redogörelse afser, kan
betraktas såsom typiskt i fråga om freqvensen af olycksfall med olika
påföljder — hvilken, enligt erfarenheten från utlandet, äfven för ett
ganska stort område är mycket vexlande — och huruvida alltså
nämnda års olycksfallsfreqvens öfverensstämmer med medeltalet för en
längre tidsföljd. Vidare saknas icke anledning att befara, att alltför få ar¬
betsställen och arbetare indragits under observation och att olycksfallens
antal varit större samt deras följder stundom svårare, än vid undersök¬
ningen utrönas kunnat. I vissa speciela afseenden äro uppgifterna
dessutom ofullständiga.
Sålunda kan i följd af uppgifternas beskaffenhet sjukhjelpens be¬
lopp icke exakt beräknas. Antager man emellertid, att sjukdagarne i
medeltal uppgå till 70, när de uppgifvas hafva öfverstigit 60 men icke
90, och till 110, när de öfverstigit sistnämnda tal, kommer man till en
siffra af 9,630 kronor. Härvid har dock sjukhjelpen vid olycksfall,
som efter mera än 60 dagars sjukdom visat sig medföra döden eller
ständig invaliditet, måst lemnas å sido. Begrafningshjelpen uppgår till
7,740 kronor, lifräntan åt minderåriga barn till 7,860 kronor samt lif-
räntan åt enkor, under förutsättning att bland de dödade männen funnits
omkring samma procent gifta som bland de skadade i allmänhet,
9,000 kronor. Lifräntan för fullständig invaliditet är 2,700 kronor och
för partiel invaliditet, om den uppskattas i medeltal till 2 3 af total,
97,200 kronor, af hvilka båda siffror dock, i enlighet med hvad redan
anmärkts, den förra möjligen bör icke obetydligt ökas på den senares
bekostnad. Samtliga lifräntebelopp äro beräknade för fullt år, ehuru
naturligen lifränta icke utgår för hela det år, hvarunder olycksfallet
inträffat, utan i medeltal sannolikt icke ens för halfva året. Det är
vanskligt att beräkna den minskning i utgift, som uppkommer på det
sätt, att lifräntor till efterlefvande reduceras, emedan de eljest skulle
sammanlagdt öfverstiga 300 kronor, eller derigenom, att lifränta af
någon anledning i förtid upphör att utgå eller afbrytes. Bortser man
113
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.
emellertid såväl härifrån som från Öfriga antydda ofullkomligheter i be¬
räkningen, finner man, att det sammanlagda årliga belopp, som enligt
den föreslagna lagen motsvarar första årets olycksfall, uppgår allenast
till omkring 135,000 kronor.
Om man emellertid inskränker sig till att hvarje år betala de er¬
sättningar, som derunder förfalla, innefattar ett sådant förfarande, såsom
erfarenheten af den på en motsvarande grund bygda tyska lagstiftningen
om olycksfallsförsäkring allt kraftigare bestyrker, ett obehörigt och till
och med farligt undanskjutande till framtiden af den börda, som den
närvarande tiden borde bära, Lifräntornas kapitalvärde bör nemligen
täckas genom betalningar eller afsättningar för det år, hvarunder olycks¬
fallen timat., eller genom årligen lika, på medeltalsberäkning grundade,
motsvarande afsättningar. I annat fall komma utgifterna visserligen under
de första åren, då antalet lifräntetagafe ännu icke hunnit blifva synner¬
ligen stort, att vara jemförelsevis obetydliga, men måste de sedermera
stiga så mycket högre genom tillägg af belopp, motsvarande räntorna
på de fonder, som rätteligen bort vara samlade genom inbetalningar eller
afsättningar för tidigare år. Redan efter omkring 17 år kommer den
nödiga årliga utgiften enligt samstämmande, af flere sakkunniga män
gjorda uppskattningar att uppgå till lika mycket, som efter medeltals¬
beräkning från början skulle hafva varit tillräckligt såsom fast utgift;
efter hand stiger den sedan ytterligare ända till 170 procent af nämnda
belopp, hvarefter den högre summan för all framtid kommer att erfordra^.
Tydligen skulle, om på detta sätt den närvarande tidens industri lättades
på framtidens bekostnad, en sådan i sig sjelf oriktig anordning lätte¬
ligen medföra, att ersättningsbördan framdeles blefve alltför tung, till
följd hvaraf antingen staten finge träda emellan eller ock ersättnings-
krafven måste väsentligt reduceras.
Såsom af det nu anförda framgår, bör man förutsätta, att kapital¬
värdet af lifränta, till följd af försäkring eller i annan form, afsättes
för samma år, hvarunder olycksfallet inträffat. I allt fall kan den er-
sättningsskyldiges af olycksfallet härflytande förbindelse sägas omfatta
äfven kapitalvärdet af den framtida lifräntan. För att finna verkliga
värdet af de ersättningsskyldiges förpligtelser måste man således kapi-
talisera de förut angifna lifräntebeloppen. För eu noggrannare sådan
kapitalisering möter, bland annat, det hinder, att uppgifter saknas om
lifräntetagarnes ålder då lifräntorna taga sin början. Emellertid torde
man, utan alltför stor fara för misstag, kunna verkställa kapitaliseringen
genom att multiplicera lifränta åt den skadade med 15, lifränta åt enka
med 17 och lifränta åt minderårig med 8, på hvilket sätt den samman-
Bih. till Riksd. /‘rot. 1000. / Sami. 1 Afd. 18 lliift. 1",
114 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 24.
lagda årliga ersättningssumman befinnes motsvara omkring 1,730,000
kronor.
Denna siffra är emellertid, af förut antydda anledningar, troligen allt¬
för låg. Detta bestyrkes af en sammanställning med arbetareförsäkrings -
komiténs beräkningar och med förhållandena i utlandet. Då den ojem¬
förligt vigtigaste ersättningsposten, lifräntan vid varaktig invaliditet,
hvilken lifränta enligt förevarande förslag utgör högst 300 kronor, i
arbetareförsäkringskomiténs förslag liksom i de flesta främmande lagar
är bestämd till högst 60 procent af den skadades — verkliga eller
på visst sätt beräknade — arbetslön, har man att vid sådan jem¬
förelse antaga 500 kronor såsom beräknad årslön för här afsedda ar¬
betare.
Arbetareförsäkringskomitén fann, på grund af då föreliggande sta¬
tistiska uppgifter, att medelpremien för den af komitén förordade obliga¬
toriska olycksfallsförsäkringen borde utgöra IV4 procent af arbetslönen,
det vill säga för en arbetslön af 500 kronor 6 kronor 25 öre. Premie-
summan för det antal arbetare, som den senaste statistiken omfattar,
skulle således uppgå till mellan 1,700,000 och 1,800,000 kronor eller
till nästan samma belopp, som det genom förut angifna beräkning funna.
Vid första påseende synes denna öfverensstämmelse innebära ett vittnes¬
börd om riktigheten af nämnda beräknings grundvalar. Då det emel¬
lertid icke är osannolikt, att ifrågavarande komité, hvilken delvis var
hänvisad till begagnande af vissa i Tyskland på grund af ett otillräck¬
ligt statistiskt material gjorda uppskattningar, beräknat den nödiga me¬
delpremien alltför lågt, kan snarare den slutsats dragas, att de årliga
kostnader, som den ifrågasatta lagen är egnäd att medföra, antagligen
öfverstiga 1,800,000 kronor. Ännu högre komma tydligen premierna
för försäkring i enskilda försäkringsanstalter att ställa sig, då genom
dessa premier ytterligare åtminstone anstalternas förvaltningskostnader
måste betäckas. I Finland, der större delen af arbetsgifvarens risk måste
försäkras i enskild anstalt, uppgick också under år 1898 medelpremien,
med afdrag för de ömsesidiga anstalternas reserverade medel, till P/3
procent af den reducerade arbetslönen, hvilket efter beräkning af 500
kronors lön motsvarar en medelpremie af 8 kronor 33 öre och för
285,000 arbetare en summa, i rundt tal, af 2,400,000 kronor. För Norge
och Österrike samt för de tyska industriela yrkessamfunden har medel¬
premien beräknats till nästan samma procent af arbetslönen som för
Finland.
I enlighet med det nu anförda torde arbetsgifvarnes förbindelser enligt
115
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
den föreslagna lagen icke kunna med säkerhet beräknas motsvara mindre än
2 till 21 2 millioner kronor årligen. Denna summa utgör emellertid endast
delvis en tillökning i arbetsgifvarnes nuvarande utgifter. Först och främst
böra afräknas de ersättningar, som för närvarande i följd af olycksfall i
jern vägs drift utbetalas till de vid jernvägen anstälde arbetare och arbets¬
förmän; dessa ersättningar uppgå som bekant till ansenliga belopp.
Vidare bidraga arbetsgifvarne redan nu i högst väsentlig mån till be¬
redande af erforderligt understöd åt skadade arbetare och deras familjer.
Af förberörda statistiska redogörelse framgår, att år 1897 arbetsgifvarne
— jernvägarne frånräknade — för sådant ändamål lemnat till beloppet
kända kontanta bidrag, uppgående till nära 850,000 kronor. Fn stor
del af dessa bidrag, likasom af de icke sällan förekommande utgifter
och understöd, som icke till visst belopp uppgifvits, torde komma att
bortfalla i följd af den föreslagna lagens trädande i kraft. Så är i
allmänhet fallet med de af arbetsgifvarne erlagda premierna för arbe-
tarnes olycksfallsförsäkring, hvilka premier utgjorde öfver 350,000 kro¬
nor, och dessutom med åtskilliga andra utgifter. En annan del af bi¬
dragen, nämligen hvad som inbetalas till sjuk- och begrafningskassor
eller med dem jemförliga inrättningar — omkring 320,000 kronor —
kommer ofta att bereda arbetsgifvarne den förmånen att få från ersätt-
ningarne enligt den föreslagna lagen afdraga motsvarande understöd,
som utgå från dessa inrättningar. Äfven i fattigvårdsbördan lärer
någon lättnad kunna förväntas, särskildt för de arbetsgifvare, som
hafva egen fattigvård.
På grund af nu antydda förhållanden synes man kunna påräkna,
att vårt lands industri och dermed jemförliga näringar skola kunna
utan egentlig svårighet bära de bördor, som af den föreslagna lagen
blifva en följd. Åtminstone lika tunga förpligtelser hafva pålagts närings-
idkarne i åtskilliga andra länder, äfven i sådana, bvilkas ekonomiska
bärkraft ingalunda öfverstiger Sveriges, och några menliga verkningar
deraf hafva icke veterligen försports. Fast hellre synes erfarenheten
— framför allt från Tyskland, der arbetareförsäkring tidigast och i
största utsträckning genomförts — bekräfta, att en såvidt möjligt tryg¬
gad ställning för arbetarne utgör en vigtig förutsättning för industriens
sunda utveckling och för ett framgångsrikt deltagande i den mellanfolk-
liga täflingskampen.»
Justitierådet Westring åberopade hvad han vid förslagens gransk¬
ning inom högsta domstolen yttrat, i den mån det ej vid förslagens
omarbetning vunnit beaktande.
116
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departements¬
chefens hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan,
Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riks¬
dagen skulle aflåtas proposition i ämnet, af den ly¬
delse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Stockholm, Iv. L. Beckmans Boktr., 1900.