Sjunde hufvudtiteln. 131
uppgjorda ritningar ett extra anslag af 44,000 kronor, att utgå under
tio år, under vilkor dels att enahanda belopp blefve för berörda ända¬
mål på enskild väg anskaffadt, dels ock att någon utbetalning icke finge
ega rum, förr än styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att
tillgå för arbetets fullbordande. Af detta anslag har Riksdagen för
hvardera af åren 1897, 1898, 1899 och 1900 anvisat en tiondedel eller
4,400 kronor; och har Eders Kongl. Maj:t, som faststält omförmälda
ritningar och uppdragit åt öfverintendentsembetet att gå i författning
om arbetets utförande, genom särskilda nådiga bref anbefalt stats¬
kontoret att, sedan styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att
tillgå för det ifrågavarande restaureringsarbetets fullständiga fullbordande,
till öfverintendentsembetets disposition för det afsedda ändamålet, i mån
af reqvisition, utbetala det af Riksdagen för hvardera af sistnämnda
fyra år anvisade anslag & 4,400 kronor för yttre restaurering af Örebro
slott, dock att för året högre belopp af statsmedel icke finge utgå, än
som motsvarades af från enskilde under samma år influtna medel, i
hvilket afseende embetet vid de reqvisitioner af medel från. anslaget,
som till statskontoret komme att aflåtas, borde foga erforderliga bevis.
Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte före¬
slå Riksdagen .
att af det beviljade anslaget för yttre restaurering af Örebro
slott på extra stat för'år 1901 under de vid anslagets beviljande stad¬
gade vilkor anvisa ytterligare en tiondedel med 4,400 kronor, dock
att för året högre belopp af statsmedel icke må utgå, än som mot¬
svaras af från enskilde under samma år influtna medel.
Uppförande af ny flygelbyggnad vid länsresidenset i Kalmar.
I underdånig skrifvelse don 21 november 1898 har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anfört, hurusom länsstyrelsens
samtliga embetslokaler ända till början af 1850-talet vant inrymda på
nedre bottnen af länsresidensbyggnaden. Då emellertid dessa lokaler
ej allenast voro till utrymmet otillräckliga, utan äfven ledo af andra
olägenheter, hade residenset blifvit tillbygdt åt norra sidan för att
bereda bättre lokaler åt embetsverkets olika afdelningar. I denna till-
byggnad, som utsträckts så långt tomten åt denna sida medgilvit, hade
inrymts landskontoret i fyra rum å nedra bottnen och landskansliet i
fyra rum å öfra våningen, hvaremot åt landtränteriet, landtmäterikontoret
och landskontorets arkiv rum anvisats i de gamla genom förändringen
ledigblifna embetsrummen. Det tomtområde, som sålunda användts för
ring af
Örebro slott.
[16.]
Uppförande
af ny flygel¬
byggnad vid
länsresidenset
i Kalmar.
132 Sjunde hufvudtiteln.
tillbyggnaden, var dock allt för obetydligt för att medgifva uppförandet
af en för ändamålet fullt tillräcklig byggnad, i följd hvaraf de inom
densamma vunna kansli- och kontorslokalerna, ehuru rymligare och
bättre än de förutvarande, kommit att redan från början sakna det
utrymme och^ den inredning, som varit att önska. Då sedan den tiden
embetsgöromålen högst ansenligt tilltagit i mängd och omfattning samt
deraf föranledts betydlig ökning af landskansliets och landskontorets
arbetspersonal, hade helt naturligt berörda brister gjort sig mer och
mer kännbara.
Förutom de åt vaktmästarne anvisade båda förrummen erbjöde
sig åt hvardera af länsstyrelsens båda afdelningar ett större och två
mindre rum. . Af dessa förfogade landssekreteraren och landskamreraren
öfver hvar sitt mindre rum; i ett af de större rummen, hvilket tillika
användes såsom sessionsrum, hade länsnotarien och extra länsnotarien
sina arbetsplatser och i det andra utförde två landskontorister och tre
eller stundom fyra extra landskontorister sitt arbete. Af de återstående
mindre rummen vore det ena anvisadt åt länsbokhållaren och en denne
biträdande extra landskontorist samt det andra — i hvilket allmän¬
heten jemväl hade att inlemna och uttaga handlingar och expeditioner
åt två. landskanslister jemte tre eller tidtals ända till fem extra
landskanslister. Ehuru utrymmet för tjenstemännen sålunda vore under
vanliga förhållanden ytterst knappt och olägenhet deraf, att länsnotarierna
blefve störda i sitt arbete så ofta någon i tjensteärende besökte lanas-
höfdingen, dagligen vore för handen, blefve förhållandena ännu betänk¬
ligare, då de större rummen vexelvis måste, ibland för flera dagar, ut¬
rymmas vid tillfällen då inskrifningsrevisioner, pröfningsnämnd eller
andra allmänna sammanträden inför landshöfdingen förekomme.
Då nu behofvet af ett uteslutande till sessionssal lämpligt rum
val Ange anses oafvisligt, och då härtill komme, dels att de till landt¬
mäterikontor anvisade torna två kanslirummen börjat visa sig för ända¬
målet otillräckliga, dels att efter en år 1881 vidtagen förändring för
att bereda portvaktsbostad jemte ingång från gatan till embetslokalerna
icke blott landtränteri fått nöja sig med ett till sitt läge afskildt och
obeqvämt rum, innehållande endast omkring 17 qvadratmeters golfyta,
utan ock landskontoret kommit i saknad af arkivrum inom residenset
och derefter måst förvara sina arkivhandlingar å Kalmar slott, dels ock
att den till arkivrum för landskansliet använda vinden öfver lands¬
kansliets rum vore för ändamålet i hög grad olämplig och jemväl
till utrymmet otillräcklig, har Eders Kongl. Ma:jts befallningshafvande
ansett det vara synnerligen angeläget att bringa under nådigt öfver-
Sjunde hufvudtiteln. 133
vägande fråga om afhjelpande af för handen varande olägenheter medelst
utvidgande af länsstyrelsens em betslokaler, en uppfattning som jemväl
uttalats af Riksdagens justitieombudsman på sätt bifogadt bestyrkt trans¬
sumt af det under hans år 1890 företagna embetsresa förda diarium
utvisade.
För beredande af denna fråga hade Eders Kongl. Maj:t befallnings¬
hafvande, som förvissat sig, att område för vidare utsträckning af resi¬
densbyggnaden åt norra sidan ej stode att vinna till lägre pris än minst
40,000 kronor, hvadan all tanke på sådan åtgärd synts böra falla, brådt
i förbindelse med öfverintendentsembetet för erhållande af förslag till
byggnad å residensets eget tomtområde. I samråd med bemälda embets¬
verk hade ock, efter föregående mätningar och undersökningar, genom
sakkunnig person i Kalmar uppgjorts plan till uppförande af ny bygg¬
nad — afsedd att inrymma, jemte sessionssal, lokaler för landskansli,
landskontor och landtränteri — i fortsättning af residensets vestra gafvel
samt till inredande af arkiv ej mindre för landskontoret å bottenvåningen
i angränsande del af residenset, än äfven för landskansliet i nuvarande
kuskbyggnaden, med beräkning att landtmäterikontoret förflyttades till
landskontorets nuvarande lägenheter samt att, i ersättning för de af
landshöfdingen nu disponerade ekonomibyggnader, hvilka måste för
planens genomförande bortrifvas eller eljest honom frångå, qvarstående
stallbyggnaden påbyggdes och att de rum inom residenset, som efter
förflyttningen af embetsverket blefve lediga, tilldelades boställshafvaren,
genom hvilken senare anordning också möjliggjordes en af erfaren¬
heten högeligen påkallad utvidgning af åtskilliga lokaler inom boställs-
våningen.
Sedan omförmälda å ritningar och beskrifningar affattade plan
delgifvits öfverintendentsembetet, hade inom detta embetsverk uppgjorts
nytt förslag i närmaste anslutning till nyssberörda plan, hvilket förslag
efter förnyad skriftvexling och af öfverintendentsembetet vidtagna smärre
jemkningar nu förelåge i fyra med »november 98» betecknade bifogade
eskisser i fullständigt skick och enligt Eders Kongl. Maj:t befallnings-
hafvandes förmenande innefattade en fullt tillfredsställande lösning af
frågan.
Enligt de uppgjorda och af öfverintendentsembetet för dess del
utan anmärkning lemnade kostnadsförslagen beräknades kostnaden för
den erforderliga, uteslutande för embetsverkets behof afsedda nya till¬
byggnaden till 85,000 kronor, hvartill ansåges böra läggas såsom arki-
tektsarfvode 4,000 kronor, samt kostnaden för öfrigt byggnadsarbete
och förändringar till 28,150 kronor, hvilken senare kostnad öfverinten-
[17.]
Till arfvoden
ät amanuenser
och extra bi¬
träden å do¬
mänstyrelsens
skog saf del¬
ning.
134 Sjunde hufvudtiteln.
dentsemhetet ansett böra i mån af tillgång bestridas af det till embetets
förfogande stälda anslag till byggnader och reparationer.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att Eders Kong!. Maj:t täcktes ej
mindre gilla ifrågavarande förslag såväl till nybyggnad som till om¬
byggnad och förändring af länsresidenset i Kalmar, än äfven af Riks¬
dagen äska ett anslag af 89,000 kronor till bestridande af kostnaden
för uppförande af den nya flygelbyggnaden för länsstyrelsens embets-
lokaler.
I infordradt underdånigt utlåtande af den 20 december 1898 har
öfverintendentsembetet, med vitsordande af det särdeles trängande be-
hofvet af utvidgning och förbättring af länsstyrelsens i Kalmar län
embetslokaler, tillstyrkt aflåtande till Riksdagen af nådig proposition om
anvisande af det för den nya flygelbyggnadens uppförande i enlighet
med de i ärendet företedda, med »november 98» betecknade eskisser
erforderliga och af embetet utan anmärkning lemnade belopp, 89,000
kronor.
Då behofvet af ökadt utrymme för länsstyrelsen i Kalmar län
synes mig genom hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
öfverintendentsembetet anfört vara till fullo ådagalagdt. samt jag icke
funnit något att erinra mot de uppgjorda ritningarna och kostnadsför-
slaget, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att, för uppförande i hufvudsaklig enlighet med ofvan omförmälda
eskisser af ny flygelbyggnad vid länsresidenset i Kalmar, på extra stat
för år 1901 bevilja ett anslag af 89,000 kronor.
Till arfvoden åt amanuenser och extra biträden å domänstyrelsens skogsafdelning.
1 den för domänstyrelsen den 10 november 1882 faststälda stat
är uppfördt ett belopp af 22,300 kronor till vikariatsersättning, arfvoden
för byggnadsplaners granskning, åt amanuenser och extra biträden, ren-
skrifnings- och tryckningskostnader.
Enligt den utredning, som låg till grund för Eders Kongl. Maj:ts
den 23 december 1881 till Riksdagen aflåtna nådiga proposition angående
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner samt inrättande af en för
dessa egendomar och statens skogar gemensam domänstyrelse, voro
dessa medel afsedda att användas på följande sätt:
Sjunde hufvudtiteln. 135
för jordbruksafdelningen:
2 amanuenser å 1.500 kronor hvardera ................. 3,000: —
1 byggnadsbiträde............................................................ 2,000: —
2 extra biträden å 800 kronor................................ 1,600: —
Flitpenningar................................................................... 500: —
Renskrifning, annons- och tryckningskostnader ... 2,800: — 9,900: —
för skogsuf delningen:
2 amanuenser å 1,500 kronor .................................... 3,000: —
1 d:o ................................................................. 1,200: —
Renskrifning, annons- och tryckningskostnader ... 4,500: — 8,700: —
samt dessutom:
Vikariat och extra biträden.......................................... 2,150: —
1 amanuens åt registrator!.......................................... 1,500: —
För slutsummans jemnande........................................ .50: — 3,700: —
Summa kronor 22,300: —
I det anförande till statsrådsprotokollet, som finnes bilagdt Eders
Kongl. Maj:ts nyssberörda nådiga proposition till Riksdagen, yttrade
dåvarande chefen för finansdepartementet, att i det utlåtande, skogs¬
styrelsen afgifvit öfver vederbörande komiterades förslag om domän¬
styrelsens organisation, anmärkts och, såsom det syntes honom, icke
utan berättigande, att, då de tekniskt bildade extra biträden, bvilka för
skogshushållningsplaners granskning ro. m. kunde å skogsafdelningen
blifva anstälde, endast undantagsvis kunde genom tjenstgöring samtidigt
i annat embetsverk eller eljest förskaffa sig tillskott i sina inkomster,
de arlvoden, komiterade beräknat för dylika biträden med 1,500 eller
1,200 kronor för år, vore något för låga, men att, då emellertid det
för extra biträden å jordbruksafdelningen beräknade belopp syntes väl
rymligt tilltaget och följaktligen vid fördelningen af det anslag, som
för extra biträden stäldes till styrelsens disposition någon jemkning
borde kunna ske till skogsafdelningens förmån, en tillökning i nämnda
anslag icke finge anses af den omförmälda anmärkningen påkallad.
I underdånig skrifvelse den 25 oktober nästlidet år bar nu domän¬
styrelsen anfört, att en sådan jemkning, som af departementschefen
antydts, ganska snart visat sig behöflig. Det hade sålunda befunnits
oundgängligt ej blott att öka det till 1,200 kronor beräknade amanuens-
arfvodet till 1,500 kronor, utan äfven att, till följd af ökade göromål,
från medlet af år 1886 å skogsafdelningen anställa ytterligare en ama-
136 Sjunde ftttfvndtiteln.
nuens mot sistnämnda arfvode. Den härigenom orsakade ökningen i
utgifter för amanuenser pa skogsafdelningen hade endast i högst ringa
män kunnat täckas af sadana medel, som ursprungligen beräknats för
jordbruksafdelningen, enär denna afdelning sjelf vore i behof af dessa
medel. Följden häraf hade blifvit, att domänstyrelsen haft att kämpa
med ganska störa- ekonomiska svårigheter, hvarunder särskildt för vissa
tider antagna tillfälliga tjenstebiträden fått lida; och hade styrelsen,
oaktadt den yttersta sparsamhet iakttagits, åtskilliga gånger sett sig
nödsakad att hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om extra till¬
skott. I sistnämnda afseende erinrade domänstyrelsen om, bland andra,
det bidrag, som årligen allt sedan 1891 och senast genom nådigt bref
den 23 januari 1899 anvisats för anställande under viss tid af året hos
styrelsen af en extra revisor med enahanda åligganden och befogenhet
som den ordinarie revisorn.
Redan den omständigheten, att kronoparkernas ytvidd ökats från
2,324,675 hektar år 1882, då staten för domänstyrelsen faststäldes, till
omkring 4,733,000 hektar vid tiden för aflåtandet af styrelsens före¬
varande framställning, gjorde en betydlig stegring i arbetet å styrel¬
sens skogsafdelning påtaglig, helst som en ej ringa del af denna areal¬
ökning bestode af till kronan inköpta hemman och stora egendomar,
hvilkas skötsel stälde synnerligen betydande' kraf äfven på den centrala
administrationen. Domänstyrelsen funne sig härvid äfven böra erinra
om den allt större intensitet, hvarmed statens skogar under nuvarande
förhallanden kunde och borde skötas, som bevis' hvarpå anfördes det
förhållande, att utgifterna för skogsodling, afdikning och skogsvård år
1898 varit mer än fem gånger så stora som år 1882.
Till denna stegring i arbetsmängden och deraf följande behof af
ökade arbetskrafter hade äfven kommit arbetets fördyrande. Under de
senare åren, då. enskilda skogsegare mer än förut eftersträfvat att vid
sig fästa forstligt utbildade män, hade de extra skogstjenstemännen
kunnat i landsorten förskaffa sig ganska goda inkomster. Detta i för¬
ening med de ökade lefnadskostnaderna i hufvudstaden hade haft till
följd, att svårighet uppstått för domänstyrelsen att för sådana arbeten
inom styrelsen, hvartill fordrades forstlig sakkunskap, förvärfva kompe¬
tenta personers biträde mot samma arfvoden som förut.
Efter noggrann beräkning af det extra biträde och de arfvodes-
belopp, som vöre behöfliga för att domänstyrelsen skulle kunna nöj¬
aktigt och utan tillbakasättande af en del för administrationen vigtiga
arbeten fullgöra sina funktioner under nuvarande förhållanden, har styrel-
sen funnit, att för extra biträde a skogsafdelningen skulle erfordras:
Sjunde hufvudtiteln. 137
till arfvoden åt 6 amanuenser, 2,000 kronor för hvarje, kronor 12,000: —
„ arfvode åt 1 extra revisor under tre månader af året „ 750: —
„ vikariatsersättningar och extra biträden.................. „ 2,800: —
tillsammans kronor 15,550: —
För nu ifrågavarande ändamål utginge af de i gällande stat upp¬
tagna medel:
till arfvoden åt 2 amanuenser, 1,500 kronor åt hvardera, kronor 3,000: —
„ arfvode åt 1 amanuens ............................................. „ 1,200: —
„ vikariatsersättningar och extra biträden det för
sådant ändamål för domänstyrelsen i dess helhet
uppförda belopp, 2,150 kronor, efter afdrag af 900
kronor för vikariat inom jordbruksafdelningen ... „ 1,250: —
eller tillsammans kronor 5,450: —
Då öfriga till anslagstiteln hörande medel vore fullt behöfliga för
dermed afsedda ändamål, erfordrades sålunda ett fyllnadsbelopp af 10,100
kronor, för att behofvet af extra biträde inom styrelsens skogsafdelning
skulle blifva nöjaktigt tillgodosedt.
På grund af hvad sålunda anförts, har domänstyrelsen, som ansett
sig icke för närvarande böra föreslå förhöjning i det bestämda anslaget
för styrelsen, hemstält om beviljande af ett extra anslag för år 1901
af 10,100 kronor till arfvoden åt a manuenser och extra biträden å domän-
styrelsens skogsafdelning.
Att den betydande utveckling, statens skogsväsen vunnit sedan
år 1882, då staten för domänstyrelsen faststäldes, gjort behofvet af
ökadt arbetsbiträde kännbart icke blott vid lokalförvaltningen, utan äfven
å den afdelning af domänstyrelsen, som har att handlägga ärenden
rörande statsskogarne och deras förvaltning, är ju naturligt och måste
anses såsom en gifven följd af berörda utveckling. För att tillgodose
detta behof och derigenom varda satt i tillfälle att på ett nöjaktigt
sätt uppehålla göromålen på skogsafdelningen har domänstyrelsen
begärt ett extra anslag för år 1901; och då de beräkningar, som af
styrelsen lagts till grund för anslagsbeloppets bestämmande, icke synas
mig gifva anledning till någon erinran, vare sig i fråga om antalet amanu¬
enser och de för dem afsedda arfvoden eller i öfrigt, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till arfvoden åt amanuenser och extra biträden å domänsty-
relsens skogsafdelning på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag åt
10,100 kronor.
"Bill. till RiJcsd. Prof. lf)00. 1 Sami. 1 Afd.
18
138
Sjunde hnfvudtiteln.
[18, 19.]
Den lokala
förvaltningen
af statens
jordbruks-
domäner.
L20.]
Af dikning ar å
kr onani skogar
i de norr¬
ländska länen
och i Koppar¬
bergs län.
Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner.
För bestridande åt hit hörande utgifter äro i nu gällande riksstat
såsom extra anslag anvisade dels till aflöning åt domänintendenter och
för uppehållande af domängÖromålen hos länsstyrelserna 43,200 kronor,
dels ock till resekostnader vid, domän förvaltning en, förslagsvis, 40,527
kronor; och då de nuvarande anslagen för berörda ändamål fortfarande
äro behöfliga samt, enligt hvad domänstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 13 oktober 1899 anfört, anledning saknas att föreslå förhöjning eller
nedsättning i beloppen, hemställer jag, lika med domänstyrelsen, att
Eders Kongl. Maj:t måtte för år 1901 å extra stat åska samma belopp,
som äro beviljade för år 1900, dock att, för erhållande af jemn slut¬
summa å anslagen under denna hufvudtitel, förslagsanslaget till rese¬
kostnader vid domänförvaltningen må ökas med 58 kronor och så¬
ledes upptagas till 40,585 kronor.
Afdikningar å kronans skogar i de norrländska länen och i Kopparbergs län.
Sedan Riksdagen för hvardera af åren 1898 och 1899 anvisat
ett extra anslag å 65,000 kronor till bestridande af kostnader för af-
dikningar å kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län, har
för samma ändamål för år 1900 beviljats ett extra anslag å 150,000
kronor.
Under erinran att, på framställning af domänstyrelsen, Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 7 juli 1899 anbefalt statskontoret
att mot ersättning af sistberörda anslag, då det blefve tillgängligt, af
under händer varande medel för ifrågavarande ändamål till domän¬
styrelsen på dess reqvisition förskottsvis utanordna ett belopp af 40,000
kronor, har domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 25 oktober näst-
lidet år anfört, att under de senaste åren upprättats planer och kostnads¬
förslag för omfattande afdikningar å sankmarker inom de i omförmälda
båda län belägna kronoparker, men att för arbetenas utförande till rim¬
liga kostnader uppstått svårigheter, föranledda af de i dessa län för
närvarande ovanligt högt uppdrifna arbetsprisen. Ehuru kostnads¬
beräkningarna väsentligt höjts, hade ej på långt när alla arbeten kunnat
till utförande borttingas. Under sådana förhållanden vore ett ekonomiskt
genomförande af torrläggningar i stor skala i dessa län icke möjligt,
Sjunde hufvudtiteln. 139
utan måste härför en tidsperiod med lägre arbetspris och bättre till¬
gång på arbetskrafter afvaktas. Men om dikningsarbetena icke force¬
rades eller koncentrerades endast inom de ifrågavarande två länen, utan
utsträcktes jemväl till det öfriga Norrland äfvensom till Dalarne, så att
arbetena kunde inom samtliga de norrländska länen samt Kopparbergs
län drifvas i mån af tillgång på arbetskrafter och der så visade sig
lämpligast, skulle resultatet blifva i ekonomiskt afseende gynsammare.
På grund häraf har domänstyrelsen hemstält, att till afdikningar å
kronans i Norrland och Dalarne belägna skogar måtte för nästkommande
år anvisas ett extra anslag af 150,000 kronor.
Med afseende å hvad domänstyrelsen anfört, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till bestridande af kostnader för afdikningar å kronans skogar
i de norrländska länen samt i Kopparbergs län på extra stat för år
1901 anvisa ett anslag å 150,000 kronor.
Reglering af flottleder i Norrbottens och Kopparbergs län.
För hvartdera af åren 1899 och 1900 har Riksdagen till detta
ändamål anvisat ett extra anslag af 100,000 kronor äfvensom medgifvit,
att de afgifter, som lades å flottningen, finge för enahanda ändamål
disponeras.
I underdånig skrifvelse den 25 oktober nästlidet år har domän¬
styrelsen anfört, att den inverkan, som de för reglering af flottleder
hittills vidtagna åtgärder utöfvat på virkesafsättningen från kronans
skogar, varit så fördelaktig, att styrelsen funne sig föranlåten hem¬
ställa, att för dessa åtgärders fortsättande jemväl för år 1901 måtte
beredas ett extra anslag å 100,000 kronor.
Åberopande hvad domänstyrelsen sålunda anfört, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för bestridande af kostnader för reglering af flottleder i Norr¬
bottens och Kopparbergs län anvisa ett extra anslag för år 1901 å
100,000 kronor äfvensom medgifva, att de afgifter, som läggas å flott¬
ningen, må för enahanda ändamål disponeras.
Skogsodlingens befrämjande.
För hvart och ett af åren 1897—1900 har för detta ändamål af
Riksdagen anvisats ett extra anslag af 50,000 kronor.
[21.]
Reglering af
Jlottleder i
Norrbottens
och Koppar¬
bergs län.
[22.]
Skogsodlin¬
gens befräm¬
jande.
140
Sjunde hufTiidtitelu.
I underdånig skrifvelse den 21 december 1895 väckte domänstyrel¬
sen fråga om anslagets höjning till 100,000 kronor äfvensom om
ändring i vissa afseenden i de förut stadgade vilkoren för erhållande
af bidrag från samma anslag. Denna domänstyrelsens framställning,
hvilken i åtskilliga afseenden egde nära sammanhang med vissa af
styrelsen i underdånig skrifvelse den 18 februari 1895 angående åt¬
gärder till den enskilda skogshushållningens befrämjande föreslagna
bestämmelser, öfverlemnades jemte sistnämnda skrifvelse tillika med i
anledning deraf afgifna utlåtanden och yttranden till den af Eders
Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komité för utredande af
frågan, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en
tillfredsställande vård af de enskilda skogarna. Enär frågan om före¬
varande anslags förhöjning utöfver dess nuvarande belopp ansågs böra
afgöras i sammanhang med den slutliga pröfningen af de frågor, som
till omförmälda komité öfverlemnats, fann Eders Kongl. Maj:t i de
till 1898 och 1899 årens Riksdagar aflåtna nådiga propositioner angående
statsverkets tillstånd och behof, vid hvilka propositioners aflåtande
sagda komité ej ännu fullgjort sitt uppdrag, ej skäl att ifrågasätta
någon ändring i anslagets belopp eller i de af Riksdagen för anslagets
utgående senast faststälda vilkor.
Nyssnämnda komité har visserligen den 9 september nästlidet år
afgifvit underdånigt betänkande och förslag beträffande de till komi-
téns handläggning öfverlemnade frågor, men hafva dessa förslag, öfver
hvilka underdåniga utlåtanden från åtskilliga myndigheter infordrats,
ännu icke hunnit slutbehandlas. Vid sådant förhållande anser jag mig
icke heller nu böra ifrågasätta någon ändring i skogsodlingsanslagets
belopp eller i vilkoren för erhållande af bidrag från detsamma, och
hemställer jag derföre, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för skogsodlingens befrämjande för år 1901 bevilja ett extra
anslag af 50,000 kronor, att ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
för att i mån af tillgång tilldelas landsting och hushållningssällskap,
som understödja enskilde skogsodlare genom tillhandahållande af skogs¬
fru och plantor till billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde
vid skogsodlingsarbeten, dock med vilkor att statsbidrag icke må till
något län utgå med högre belopp, än hvad landsting och hushållnings¬
sällskap tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, ej
heller till högre belopp än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde,
äfvensom att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags
användning af vederbörande afgifves till Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i länet.
Sjunde hufvudtiteln.
141
Inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark.
I underdånig skrifvelse angående regleringen af utgifterna under
sjunde hufvudtiteln den 14 maj 1899 anmälde Riksdagen, att Riksdagen
med anledning af eu inom Riksdagen väckt motion medgifvit, att till
inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark finge af nämnda
års skogsmedel användas ett belopp af 1,500,000 kronor; och anförde
Riksdagen dervid, bland annat, att, såsom motionären antydt, det ej
gåfves säkrare medel till skogars räddning undan förödelse, än att de
förvärfvades af staten, samt att, då den tillgång för ifrågavarande ända¬
måls tillgodoseende, som enligt Riksdagens förut fattade beslut förefun-
nes genom försäljning af mindre kronoegendomar, snart kunde blifva
uttömd, medel syntes från annat båll böra beredas, på det att tillfällen
till för statsverket fördelaktiga skogsinköp icke måtte i brist på till¬
gångar försummas.
Äfven skogskomitén har i sitt förut af mig omförmälda den 9
september 1899 afgifna betänkande vidrört denna fråga; och har komi-
tén såsom sin åsigt uttalat, att fortsatt inköp af skogsmark i så stor
utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning, vore i
främsta rummet hvad från det allmännas sida borde göras för främ¬
jande af landets skogshushållning, samt att fördenskull under de år, då
statsinkomsterna flödade rikligt, betydande belopp af skogsmedlen syntes
böra användas till ökande af statsskogarne.
Skogsmedlen, för år 1899 beräknade till 4,000,000 kronor, upp-
gingo, enligt hvad jag förut i dag i annat sammanhang haft tillfälle
meddela, till 7,133,290 kronor 51 öre. För år 1900 äro skogsmedlen beräk¬
nade till 4,600,000 kronor. Enligt hvad domänstyrelsen i skrifvelse af
den 29 sistlidne december meddelat mig, kunna, på grund af nu kända
eller beräkneliga förhållanden, skogsmedlen för år 1900 antagas komma
att uppgå till 7,740,553 kronor, hvadan ett öfverskott utöfver det i
riksstaten för år 1900 beräknade skogsmedelbeloppet kan påräknas af
minst 3,140,000 kronor.
Då samma skäl, som föranledt Riksdagen att till inköp af skog¬
bärande eller till skogsodling tjenlig mark för år 1899 anvisa särskilda
medel utöfver dem, som af Eders Kongl. Maj:t för ändamålet dispone¬
ras, fortfarande föreligga, anser jag, att för år 1901 bör af Riksdagen
för ifrågavarande ändamål äskas ett särskilt anslag å 1,500,000 kronor.
[23.]
Inköp af skog-
bärande eller
till skogsod¬
ling tjenlig
mark.
[24.]
Brandförsäk¬
ring af opera¬
byggnaden i
Stockholm.
142 Sjunde hufvudtiteln.
Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark
för år 1901 på extra stat anvisa ett belopp af 1,500,000 kronor.
Brandförsäkring af operabyggnaden i Stockholm.
Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning har
Riksdagen till bestridande af kostnaden för gäldande af årspremie för
brandförsäkring af den nya operabyggnaden i Stockholm beviljat ett
extra anslag för innevarande år af 18,314 kronor.
Sedan Eders Kongl. Maj:t den 26 maj 1899 förordnat, att öfver-
intendentsembetet skulle gå i författning om brandförsäkrande för ett
år i försäkringsbolag, ett eller flera, som af embetet godkändes, af före-
nämnda operabyggnad, samt att statskontoret skulle för detta ändamål
till embetet på dess reqvisition af under händer varande medel förskotts¬
vis utbetala ett belopp af 18,314 kronor mot godtgörelse, då det blefve
tillgängligt, af förberörda å extra stat för år 1900 anvisade anslag å
samma belopp, meddelade öfverintendentsembetet i skrifvelse den 18
juli 1899, att, efter det den bestämda årspremien blifvit, enligt träffad
öfverenskommelse, af embetet till försäkringsaktiebolaget Skandia er-
lagd med 18,313 kronor 77 öre, ifrågavarande byggnad mot brand¬
skada försäkrats åt svenska staten för en tid af ett år, räknadt från
klockan tolf middagen den 15 juli 1899, till ett belopp af 4,578,441
kronor 79 öre, hvaraf 4,211,000 kronor belöpte å den egentliga teater-
byggnaden och 367,441 kronor 79 öre å den så kallade terrassbygg¬
naden. Tillika meddelade öfverintendentsembetet, att ansvarigheten för
försäkringsbeloppet vore mellan följande försäkringsanstalter fördelad
sålunda, att
Försäkringsaktiebolaget Skandia ................
Försäkringsaktiebolaget Svea ....................
Försäkringsaktiebolaget Skåne....................
Brandförsäkringsaktiebolaget Norrland........
Brandförsäkringsaktiebolaget Fenix ............
Brandförsäkringsaktiebolaget Victoria ........
L’Union Compagnie Anonyme d’Assurance
Brandförsäkringsbolaget Nederländerna ....
Brandförsäkringsaktiebolaget Fennia............
Nye Danske Brandforsikringsselskab ........
Det Kongelige Brandassurance Compagnie
varade för
|
16 % med
|
732,550 kronor
|
69
|
öre
|
2
|
2
|
16 %
|
|
732,550
|
2
|
69
|
2
|
2
|
2
|
11 *
|
2
|
503,628
|
2
|
59
|
2
|
2
|
2
|
10*
|
2
|
457,844
|
2
|
18
|
>
|
2
|
2
|
6%
|
2
|
274,706
|
2
|
50
|
2
|
2
|
2
|
4*
|
2
|
183,137
|
»
|
67
|
2
|
>
|
>
|
1\%
|
2
|
343,383
|
2
|
13
|
2
|
2
|
2
|
2%
|
2
|
137,353
|
2
|
25
|
2
|
2
|
2
|
2%
|
»
|
91,568
|
>
|
84
|
2
|
»
|
>
|
10 *
|
2
|
457,844
|
2
|
18
|
2
|
2
|
2
|
l\%
|
*
|
68,676
|
>
|
63
|
2
|
Sjunde hnfvudtiteln. 143
Palatine Insurance Company ...............
|
|
för
|
4 % med
|
183,137
|
kronor
|
67
|
öre
|
Commercial Union Assurance Company
|
... >
|
»
|
2% >
|
91,568
|
|
84
|
.»
|
Alliance Assurance Company ................
|
|
»
|
2% »
|
91,568
|
»
|
84
|
»
|
Aktieselskabet Nordisk Brandforsikring
|
.... »
|
)
|
2% »
|
91,568
|
»
|
84
|
•
|
Siiddeutsche Feuerversicherungs Bank...
|
|
>
|
2% »
|
91,568
|
»
|
84
|
>
|
Norwich Union Fire Insurance Society
|
.... »
|
»
|
1% »
|
45,784
|
»
|
41
|
>
|
Jag anser mig tillika böra erinra derom, att, utöfver nyssnämnda
försäkringsbelopp, den del af operabyggnaden, som benämnes terrass¬
byggnaden är för all framtid hos Stockholms stads brandförsäkrings¬
kontor försäkrad för 295,358 kronor 21 öre.
Då vid de underhandlingar, som föregingo bestämmandet af förut
omförmälda årspremies belopp, brandförsäkringsbolagens tarifförening,
enligt hvad i Eders Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen jemväl
erinrades, förklarat, att, enär vid premiesättningen, som faststälts till
4 för 1,000, icke funnits att tillgå någon tillförlitlig utredning om för¬
hållandet mellan, å ena sidan, värdet af operabyggnadens för brandskada
mindre utsatta delar och, å den andra, värdet af hvad som kunde i
väsentligare mån taga skada genom eld, det möjligen kunde befinnas
nödigt att, när sådan utredning förelåge, i den ena eller andra rigt-
ningen jemka på den uppgifna premiesatsen, hvilken derföre borde
betraktas såsom provisorisk och gällande blott första försäkringsåret,
har jag hos förenämnda tarifföreningsdelegation i Stockholm begärt
upplysning, huruvida sådan jemkning nu vore att vänta; och har enligt
det meddelande, som till svar härå lemnats, delegationen besluta, att
den förut bestämda premiesatsen skulle gälla tillsvidare och intill dess
annorlunda beslötes. Visserligen ansåge många föreningen tillhörande
bolag den nu gällande premiesatsen vara mycket för låg, i följd hvaraf
också flera af dessa bolag vägrat att deltaga i försäkringen och några
af de svenska bolagen måst öfvertaga större ansvarsbelopp, än de helst
hade önskat, men, vid det förhållande att den beräkning af värdena,
som legat till grund för den provisoriska premiesättningen, sedermera
befunnits riktig, hade delegationen ansett någon ändring i premiesatsen
icke för närvarande böra ifrågakomma.
I underdånig skrifvelse den 14 november 1899 har öfverintendents-
embetet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra
framställning om anvisande på extra stat för år 1901 af det belopp,
som kunde finnas erforderligt för gäldande af premie för brandförsäkring-
under ytterligare ett år, räknadt från den 15 juli 1900 af operabygg¬
naden.
Då det emellertid synts mig kunna ifrågasättas, huruvida icke
144 Sjunde hufrudtiteln.
nämnda byggnad borde för all framtid brandförsäkras, har jag från
försäkringsaktiebolaget Skandia och Stockholms stads brandförsäkrings¬
kontor inhemtat upplysning angående vilkoren för en sådan försäkring.
Premien för operabyggnadens försäkrande för all framtid mot
brandskada skulle enligt hos försäkringsaktiebolaget Skandia nu gällande
premiesats och beräkningssätt uppgå till 425,337 kronor 24 öre. An¬
tagligen vore det emellertid, enligt hvad från bolaget tillika meddelats,
icke möjligt att åstadkomma en dylik försäkring. Detta försäkringssätt
vore nemligen okändt för de utländska bolag, som deltagit i den redan
afslutade årsförsäkringen. De svenska bolagen skulle icke våga teckna
för all framtid gällande försäkringar för de belopp, de för närvarande
öfvertagit; och långt mindre vore det dem möjligt att jemväl öfvertaga
de utländska bolagens andelar.
Af den från Stockholms stads brandförsäkringskontor lemnade
uppgift inhemtas, att kontoret meddelar försäkring för all framtid mot
en premie, som en gång för alla erlägges med 2—8 procent af den
försäkrade byggnadens uppskattade byggnadsvärde; att för en byggnad
af operahusets beskaffenhet denna premie antagligen skulle fastställas
till 2 procent; att derjemte för byggnad, inom hvilken s. k. eldfarlig
inrättning, såsom teater m. m., finnes, årligen erlägges en särskild
afgift af 1—20 pro mille af försäkringsvärdet; samt att denna särskilda
afgift skulle för operabyggnaden säkerligen icke sättas under 6 pro
mille. Då emellertid kontoret, som för operabyggnaden redan iklädt
sig en risk af 295,358 kronor 21 öre, icke finge å någon egendom
meddela försäkring till högre belopp än 400,000 kronor, utan att det
öfverskjutande brandförsäkringsvärdet återförsäkrades, men det kunde
befaras nu eller i framtiden möta stora svårigheter att erhålla åter¬
försäkring af det högst betydliga belopp, som således skulle reassureras,
skulle kontoret säkerligen befinnas föga villigt att äfven mot förut
antydda höga premiesatser teckna ytterligare försäkring å operabygg¬
naden.
Enligt de upplysningar, som sålunda meddelats, förefinnes ringa
eller ingen utsigt att kunna åstadkomma operabyggnadens försäkrande
en gång för alla mot brandskada; och då i allt fall kostnaden för en
sådan försäkring, derest densamma öfver hufvud vore möjlig att åväga¬
bringa, skulle komma att uppgå till högst betydande belopp, måste
operabyggnaden fortfarande brandförsäkras för ett år i sender. På
sätt redan blifvit nämndt, kommer nu gällande beräkningsgrund för
årspremien att fortfarande tillämpas, i följd hvaraf beloppet af försäk-
Sjunde hufvudtiteln. 145
ringspremien jemväl för nästkommande försäkringsår uppgår till 18,313
kronor 77 öre.
Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till bestridande af kostnaden för gäldande af årspremie för
brandförsäkring af operabyggnaden i Stockholm bevilja ett extra anslag
för år 1901 af 18,314 kronor.
Dyrtidstillägg.
Då jag den 8 i denna månad inför Eders Kongl. Maj:t anmälde [25.]
frågan om beredande åt statens betjente och de lägst aflönade bland dess Dyrticumiägg.
tjenstemän af ett dyrtidstillägg för år 1900 att uppföras i riksstaten
för år 1901, hade jag tillfälle att nämna, att detta dyrtidstillägg, enligt
verkstälda beräkningar, för tjenstemän och betjente under finansdeparte¬
mentet skulle uppgå till sammanlagdt 1,171,687 kronor 16 öre, eller i af-
jemnadt tal 1,172,000 kronor.
I öfrigt åberopande hvad jag vid nyssnämnda föredragningstillfälle
i underdånighet anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen
att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet den 8
i denna månad angifna grunder, af dyrtidstillägg för innevarande år
åt en del tjenstemän och betjente i finansdepartementets afdelning af
Eders Kongl. Maj:ts kansli samt till finansdepartementet hörande embets¬
verk och kårer å extra stat för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag
ett belopp af 1,172,000 kronor.
Summan af de af mig tillstyrkta anslagen å extra stat för år
1901 utgör 5,036,510 kronor mot 2,110,610 kronor i riksstaten för
år 1900.
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Samt. 1 Afd.
19
146
Sjunde hnfvudtiteln.
I hvad departementschefen hemstält och före¬
slagit beträffande anslagen under sjunde hufvudtiteln
instämde statsrådets öfriga ledamöter; och behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda
blifvit tillstyrkt.
Ex protocollo:
Waldemar Boos.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.
Åttonde hufvudtiteln.
4
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maja Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1.900.
N Svarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena LagERHETM,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Restadius.
Departementschefen, statsrådet Claeson, yttrade:
Till åtlydnad af Eders Kong! Maj:ts i dag gifna nådiga föreskrift för
mig att, oberoende af den ändring i riksstatens indelning i hufvudtitlar,
som kan blifva eu följd af inrättandet af det ifrågasatta jordbruksdeparte¬
mentet, i anslutning till riksstatens nuvarande uppställning föredraga de
af mig utarbetade framställningar rörande anslag att af Riksdagen äskas,
får jag härmed underställa Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan
om reglerandet af utgifterna under riksstatens åttonde hufmdtitel och der¬
vid beträffande de särskilda anslagstitlnrna anföra följande.
Bill. till Rikad. Frat. 1900. 1 Samt. 1 Afd.
1
2
Åttonde hufvudtiteln.
Ordinarie anslag*.
Nationalmuseum.
[l.] Uti eu till nationalmusei nämnd ingifven skrift hafva en del vakt-
/ tfÄ-?mä8tare Vid museet ~ under förmälan att de hade en mera bekymmersam
mättarne vid framtid än deras vederlikar inom de centrala embetsverken såväl i följd
multum' dera^’ att 0’c^e kommit på ordinarie stat, som ock derigenom att deras
aflöningsförmåner stälde sig lägre än i öfriga embetsverk, hvilkas tjenst-
innehafvare dessutom egde förmanen af att tillhöra civilstatens pensions-
inrättning anhallit, att nämnden matte hos Eders Kongl. Maj:t i under¬
dånighet göra framställning om nationalmusei vaktmästares uppflyttande på
ordinarie stat med samma aflöningsförmåner, som tillkomme vaktmästarne
i de centrala embetsverken eller 500 kronor i lön och 300 kronor i tjenst-
göringspenningar jemte ett ålderstillägg af 100 kronor, hvarförutom sökan¬
dena ifrågasatt, att de måtte för ålderstilläggets åtnjutande få räkna sig
till godo den tid de förut tjenstgjort, samt att, om förökning i lön eller
tjenstgöringspenningar skulle tillfalla statens öfriga vaktmästare, äfven
sådan måtte dem tilldelas.
I underdånig skrifvelse den 21 september 1899 har nationalmusei
nämnd gjort framställning i berörda syfte och dervid till en början erinrat,
att enligt den för nationalmusei konstafdelning den 10 december 1880
faststälda stat anvisats till vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning
vid de offentliga förevisningarna 5,000 kronor, hvartill komme, enligt
särskildt nådigt beslut af samma dag, utaf vid museum inflytande förevis-
ningsmedel ett belopp af 550 kronor eller tillsammans 5,550 kronor, hvilka
medel vore fördelade på fem vaktmästare med daglig tjenstgöring å 750
kronor hvardera, fyra vaktmästare med tre dagars tjenstgöring i veckan
k 375 kronor hvardera samt beklädnadspenningar 300 kronor.. Då seder¬
mera en konstslöjdafdelning år 1885 anordnades i nationalmuseum, sedan
lifrustkammaren erhållit plats i det kongl. slottets forna biblioteksflygel,
hade genom nådigt bref den 5 juni 1885 bestämts, att för dess förvaltning
och vard skulle anvisas dels 1,000 kronor, som dittills årligen utgått till
lifrustkammaren af förevisningsmedel, dels det anslag af 4,000 kronor, som
Riksdagen a extra stat för ändamålet beviljat, och som sedermera årligen
Åttonde hufrudtiteln.
3
förnyats. Af detta belopp hade till afdelningens vaktbetjening utgått
1,950 kronor, hvilka fördelats på två vaktmästare med daglig tjenstgöring
å. 750 kronor hvardera och en vaktmästare med tre dagars tjenstgöring i
veckan 375 kronor, äfvensom till beklädnadspenningar 75 kronor. Såsom
af denna redogörelse framginge, vqre den för nationalmusei bevaknings-
biträdens aflöning gällande stat af en temligen provisorisk karakter med
medel bemtade från tre eller på visst sätt fyra olika håll. Redan för att
åstadkomma större enhet vore en reglering med öfverförande af de för
ändamålet erforderliga medlen å ordinarie stat af behofvet påkallad.
Hvilken personal för ändamålet erfordrades finge äfven, på grund af en
trettioårig erfarenhet, anses pröfvadt, hvadan något hinder icke längre
borde möta för uppförande på ordinarie stat af de vid nationalmuseum
anstälde vaktmästare, hvilka hade full tjenstgöring. Vaktmästarnes begäran
om förhöjning i lönevilkoren förtjenade allt afseende, då till de af dem
angifna skälen derför eller i främsta rummet lifsförnödenheternas och
hyrornas onekliga dyrhet borde läggas, att dessa vaktmästare, i olikhet
med de flesta af sina vederlikar inom andra embetsverk, hade söndags-
tjenstgöring hela året igenom. Samlingarnas numerär och materiela värde
hade sedan år 1880 ansenligt ökats, hvilket gjorde det så mycket mera
maktpåliggande att till bevakningsbiträden ega fullt pålitliga personer.
Med den stegring, som under de senaste åren egt rum i arbetslöner i all¬
mänhet, mötte emellertid redan nu svårighet att så som önskligt vore
rekrytera bevakningspersonalen, särskilt då man önskade personer, som
vore kunniga i något för museum behöfligt handtverk. Äfven för två af
den vid nationalmuseibyggnaden anstälda personalen, nemligen portvakten
och gårdsdrängen, vore någon lönetillökning af behofvet påkallad. Detta
gälde i främsta rummet den förre, som, enligt faststäld stat, jemte fri
bostad och vedbrand, i årligt arfvode uppbure 800 kronor, men hvars
tjenstgöring måste anses synnerligen fordrande, i det att han å de tider,
museet hölles tillgängligt för allmänheten, eller om hvardagarne kl. Va 11
f. m. — y2 4 e. m. och söndagarne kl. 1 — '/■, 4 e. m., vore sysselsatt vid
stora hufvudingången, der han vore upptagen ej blott af vaktgöring utan
äfven af biljettförsäljning och garderobsinottagning, mottoge och redovisade in¬
flytande förevisningsmedel och lemnade besökande nödiga upplysningar an¬
gående museiloknlernas läge och dylikt, för hvilket ändamål han måste ega
någon kännedom om främmande språk. Derjemte måste han svara för den
mindre, till historiska museet och till de i byggnadens bottenvåning be¬
fintliga lokaler ledande ingångar å södra sidan, hvilket endast kunde ske
genom hans hustrus hjelp eller genom särskild, af honom aflönad person.
Då de vaktbetjente vid kongl. biblioteket och riksarkivet, som innehade
4 Åttonde hufrndtiteln.
motsvarande platser, ålnjöte en årlig aflöning af 1,100 kronor, borde mot¬
svarande tillökning tillerkännas äfven portvakten vid nationalmuseum, dervid
hans bostad borde beräknas ingå med 150 kronor. Det förhölle sig på samma
sätt med den vaktmästare, som tillika vore gårdsdräng, och som för denna
tjenst enligt staten åtnjöte fri bostad och vedbrand jemte ett årsarfvode
af 750 kronor. Denne vaktmästares tjenstgöring vore särskildt arbetsam.
Förutom den dagliga rengöringen af gårdar och trappor samt tillsyn å
vestibuler, lanterniner och vindar eller öfver hufvud de göromål, som i all¬
mänhet tillhörde en gårdsdräng, tillkomma det honom att biträda vid de
ofta skeende omflyttningarna af föremål inom samlingarna, liksom vid det
ofta förekommande mottagandet och afsändande! af konstföremål, vidare
att ombesörja ärenden och budskickningar, särskildt till bank, tull, post
och andra embetsverk, i följd hvaraf hans aflöning syntes lämpligen höra
höjas till samma belopp, som ifrågasatts för öfriga vaktmästare. Såsom
förut omförmälts, utginge för närvarande till aflöning af vaktmästare eller
som beklädnadspenningar af förevisningsmedel ett fyllnadsbelopp af 1,550
kronor, hvilken provisoriska anordning redan fortgått i närmare tjugu år.
Förevisningsmedlen visade emellertid en viss benägenhet att sjunka, hvilket
framginge af en vid den underdåniga framställningen fogad tabell, ut¬
visande, att samma medel, hvilka på 1880-talet årligen utgjort 3,000 å
4,000 kronor och derutöfver, efter år 1890, om man undantoge utställnings¬
året 1897, icke uppgått till högre årligt belopp än 2,877 kronor 50 öre
år 1895 samt år 1893 varit nere så lågt som till 1,989 kronor 50 öre.
Då Eders Kongl. Maj:t af dessa medel på förhand anvisat förenämnda
belopp 1,550 kronor, blefve det belopp, öfver hvilket nämnden borde ega
att till fyllande af tillfälliga behof förfoga, både ovisst och ringa. Dessa
medel vore likvisst ytterst behöfliga för andra ändamål än årligen åter¬
kommande aflöningar, särskildt samlingarnas vård och underhåll, derför
endast 1,500 kronor i staten uppförts. Detta belopp skulle afivändas till,
bland annat, allt slags förevisnings-, förvari ngs- och utställningsmateriel
samt till omflyttningar af konstverk och dylikt, hvilka blefve allt tätare
och kostsammare, ju mera samlingen ökades. Härtill komme att museet
saknade tryckningsanslag, ehuru det enligt stadgarne vore skyldigt att
utgifva katalogarbeten samt årsberättelse, utom det att samlingarna borde
genom konstvetenskapliga afhandlingar belysas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har nämnden hemstält, dels
att Eders Kongl. Magt täcktes tillåta, att förevisningsmedlen finge i sin
helhet användas för det ändamål och på sätt i senare delen af musei-
stadgans § 23 moment 2 funnes angifvet, dels ock att Eders Kongl. Maj:t
täcktes af Riksdagen i nåder äska ett belopp af 2,900 kronor att utgå till
Åttonde hnfvndtiteln. 5
löneförhöjning åt förut om förmälde vaktmästare vid nationalmuseum, dervid
'JOO kronor skulle beräknas motsvara ålderstillägg etter fem års inne¬
hafvande af tjensten.
Efter nådig remiss har statskontoret i detta ärende den 31 sistlidne
oktober afgifvit underdånigt utlåtande och dervid andragit följande. Den
för reglering af de förvaltande verkens atlöningsförhållanden tillsatta komité
hade uti sitt den 19 december 1878 afgifna betänkande och förslag angå¬
ende lönereglering in. m. för nationalmuseum yttrat i fråga om bemälde
portvakt och gårdsdräng, att desse utom sina sysslor vid sjelfva byggnaden
jemväl hade tjenstgöring i och för samlingarnas förevisning. Den förre
skulle öppna och stänga hufvudingången till museibyggnaden samt dagligen,
medan förevisningarna egde rum, uppehålla sig i nedre vestibulen för att
vaka öfver ordningen bland de besökande, tillse att betjeningen i rätt tid
infunne sig till tjenstgöring samt icke obehörigt aflägsnade sig derifrån,
äfvensom uppbära och redovisa den stadgade inträdesafgiften. Han skulle
i öfrigt å de tider, som af intendenten bestämdes, öppna museet och vara
der tillstädes, när för särskilda arbetens verkställande så erfordrades. Den
honom åliggande tjenstgöringen såsom portvakt vore vid museibyggnadens
södra ingång, der han måste hålla ett biträde å de tider, då samlingarna
förevisades och han sjelf skulle uppehålla sig vid hufvudingången i nedre
stora vestibulen. Gårdsdrängen hade likaså eu trägen sysselsättning, i det
att han, innan förevisningarna toge sin början, måste rengöra och städa
vestibuler och trappor, under förevisningarna biträda vid öfvervakandet
af ordningen vid de besökandes inträde, hvarjemte han hade att uträtta
alla budskickningar, ombesörja renhållning af gård och gata, snöskottning,
vedhuggning för embetslokalerna samt andra förekommande göromål.
Med afseende å anförda förhållanden hade komitén föreslagit, att inne¬
ha fvarne af nyssnämnda begge befattningar skulle å nationalmusei stat
uppföras, den förre såsom »förste vaktmästare, tillika portvakt vid national¬
museibyggnaden» med lön 800 kronor, tjenstgöringspenningar 300 kronor
eller tillsammans 1,100 kronor med tillägg att, om förste vaktmästaren
åtnjöte bostad jemte vedbrand, dessa förmåner borde, såvida de icke till-
komme honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten,
till ett värde af 150 kronor inberäknas under lönen, hvilken i sådant fall
borde utgå med 650 kronor kontant, samt den senare såsom »vaktmästare,
tillika gårdsdräng vid nationalmuseibyggnaden > med lön 500 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor samt ett ålderstillägg åt 100 kronor
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring jemte fri bostad och vedbrand,
så länge han hade skyldighet att vara boende i nationalmuseibyggnaden.
För bevakningen af samlingarna i konstapel ningen vid deras offentliga
6 Åttonde hnfrndtiteln.
förevisning hade komitén vidare uppfört såsom ordinarie de vaktmästare,
hvilka hade daglig tjenstgöring, hvardera med lön 500 kronor, tjenstgö-
ringspenningar 300 kronor samt ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem
års väl vitsordad tjenstgöring.
Eders Kongl. Magt hade emellertid ansett, att den vid inuseibyggnaden
och för samlingarnas bevakning nödiga betjening borde anställas icke med
fasta platser eller aflöning, delad i fast lön och tjenstgöringspenningar,
utan mot arfvoden, i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:t uti nådig proposition
den 9 januari 1880 föreslagit Riksdagen, att å nationalmusei stat skulle
uppföras för förste vaktmästaren, tillika portvakt, jemte fri bostad och
vedbrand ett arfvode af 950 kronor, för eu vaktmästare, tillika gårdsdräng,
jemte fri bostad och vedbrand ett arfvode af 800 kronor samt till vakt-
betjening för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna
ett belopp af 5,600 kronor.
Enligt Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 maj 1880 hade dessa
belopp blifvit ytterligare nedsatta, förste vaktmästarens arfvode till 800
kronor, vaktmästarens arfvode till 750 kronor och anslaget till vaktbe-
tjening till 5,000 kronor. Den sistnämnda nedsättningen hade motiverats
dermed, att behofvet af dylik bevakning vore i väsentlig mån beroende
af antalet besökande i museum, hvadan möjligen behöflig tillökning i be¬
rörda belopp syntes väl kunna beredas genom anvisning å inflytande
inträdesafgifter, hvilka måste ökas i män af talrikare besök, hvartill komme
att Eders Kongl. Maj:t begärt och Riksdagen funnit sig böra bevilja
väsentligen förhöjdt anslag för tillsyn och vård af lifrustkammaren, hvilket
kunde antagas komma att, så länge lifrustkammaren vore i museibygg-
naden inrymd, i någon mån minska behofvet af anslag för ifrågavarande
ändamål.
Enligt nådiga brefvet den 10 december 1880 hade, i öfverensstäm¬
melse med Riksdagens berörda beslut, stat blifvit faststäld för national¬
museum eller den i nationalmuseibyggnaden inrymda konstafdelningen
att från och med år 1881 lända till efterrättelse, i sammanhang hvarmed
Eders Kongl. Maj:t förordnat, att af musei förevisningsmedel finge utgå
dels ett belopp af 550 kronor årligen för att jemte det i staten upptagna
anslagsbeloppet 5,000 kronor till aflönande af vaktbetjeningen vid konst¬
samlingarnas förevisning användas sålunda, att hvar och en af fem vakt¬
mästare, som hade tjenstgöringsskyldighet alla dagar i veckan, erhölle en
aflöning af 750 kronor för år samt hvar och en af fyra vaktmästare, som
hade tre tjenstgöringsdagar i veckan, en aflöning af 375 kronor för år
och af återstoden, 300 kronor, bekostades livréer åt vaktbetjeningen, dels
ock ett belopp åt högst 1,000 kronor årligen för lifrustkammarens sam-
Åttonde hufvudtiteln. 7
lingar tills vidare och sä länge sistnämnda samlingar förblefve i national-
museibyggnaden inrymda.
Sedan lifrustkammaren år 1885 förflyttats till kongl. slottet och
medel anvisats till dess underhåll och vård samt förevisning derstädes,
samt svenska slöjdföreningens konstindustriela samlingar blifvit af staten
öfvertagna, hade Riksdagen anvisat ett extra anslag å 4,000 kronor till
vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriela samlingar, hvar¬
jemte Eders Kongl. Maj:t medgifvit, att af förevisningsmedlen nyss omför-
mälda 1,000 kronor, hvilka icke längre vore erforderliga för lifrustkam¬
maren, finge användas för statens konstindustriela samlingars behof. Af
statsrådsprotokollet för den 12 januari 1885 inhemtades, att af de sålunda för
de konstindustriela samlingarna disponibla medlen skulle utgå till två bevak-
ningsbiträden med daglig tjenstgöring 750 kronor i arfvode åt dem hvardera.
Hvad först beträffade de båda vaktmästare, portvakten och gårds¬
drängen, hvilka med särskilda arfvodesbelopp vore uppförda å national-
musei stat, ansåge statskontoret nämnden hafva anfört fullt giltiga skäl
för deras uppförande i öfverensstämmelse med hvad vederbörande löne-
regleringskomité redan år 1878 föreslagit, å ordinarie stat med för den
förre, som tillika vore bevakningspersonalens förman samt för öfrigt hade
en maktpåliggande tjenstgöring, 800 kronor lön och 300 kronor tjenst-
göringspenningar samt för den senare 500 kronor lön och 300 kronor
tjenstgöringspenningar äfvensom 100 kronor ålderstillägg efter femårs oför¬
vitlig tjenstgöring, hvarmed ock på grund af nådiga brefvet den 1 juni 1877
för dem båda skulle följa rätt till pension å allmänna indragningsstaten.
Hvad anginge förmånen af bostad och vedbrand skulle statskontoret icke
tvekat att ansluta sig till den uppfattning, som uttalats af bemälde komi-
terade, att nämnda förmån icke borde från lönen afräknas så länge desse
vaktmästare i följd af sin särskilda tjenstgöring som portvakt och gårds¬
dräng vore skyldige att bo inom museibyggnaden, enär under sådana för¬
hållanden bostaden och vedbranden måste betraktas som en särskild ersätt¬
ning för tjenstgöring utöfver deras åligganden såsom vaktmästare. Men då
nämnden i sin föreliggande underdåniga framställning endast för gårds¬
drängen föreslagit bibehållande af denna förmån utan afdrag å lönen,
funne sig statskontoret sakna anledning att tillstyrka, det jemväl portvak¬
ten finge utan afdrag å sina löneförmåner vara i åtnjutande af bostaden.
Hvad derefter anginge de fem vaktmästare, som vore anstälda vid
förevisningen af konstsamlingarna, hade bemälda komité jemväl föreslagit
dem till uppförande å ordinarie stat med lön, tjenstgöringspenningar och
ålderstillägg i likhet med deras vederlikar inom andra statens verk och
inrättningar i hufvudstaden, och då, enligt hvad nämnden uppgifvit, någon
8
Åttonde hnfvudtiteln.
minskning i behofvet af vaktbetjening icke numera, efter trettioårig erfa¬
renhet derom och konstsamlingarnas oafbrutna ökning, kunde ifrågasättas,
funne sig statskontoret, som inhemtat att desse vaktmästares tjenstgöring
icke i någon mån vore af mindre omfattning än den tjenstgöring, som
ålåge deras vederlikar vid andra statsinstitutioner i hufvudstaden, böra
biträda nämndens framställning äfven i denna del.
Deremot ansåge statskontoret sig icke kunna göra enahanda hemställan
beträffande de två vaktmästare, som med daglig tjenstgöring vore anstälda
vid konstslöjdafdelningen. Desses tjenstgöring borde visserligen ersättas
med lika stort belopp, som tillkomme vaktmästare vid konstsamlingarna,
men så länge vården och underhållet af de konstindustriela samlingarna i
öfrigt helt och hållet bestredes af medel, hvilka anvisats endast å extra
stat, syntes, såsom nämnden också antydt, konstslöjdafdelningen ännu icke
vara definitivt ordnad, till följd hvaraf det icke heller torde vara lämpligt
att å ordinarie stat uppföra de vaktmästare, som vore anstälda vid denna
afdelning. Statskontoret hemstälde derför, att dessas aflöning måtte fort¬
farande utgå i form af arfvoden, hvilka emellertid borde ökas från nu ut¬
gående 750 kronor till 800 kronor för dem hvardera.
De föreslagna ålderstilläggen ansåge statskontoret höra, i likhet med
hvad fallet vore med öfriga för nationalmusei personal utgående ålders-
tillägg, utbetalas från det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsan¬
slaget till ålderstillägg, hvarjemte statskontoret funnit den förklaring böra
meddelas, att vaktmästare, som, då den förändrade staten trädde i kraft,
öfverginge på den nya staten, skulle ega rätt att i fråga om ålderstillägg
räkna sig till godo den tid han derförut utan afbrott varit såsom vakt¬
mästare med full tjenstgöring i nationalmusei tjenst anstäld.
I följd af nu föreslagna anordningar komme dels anslaget till vaktbe¬
tjening för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna,
från hvithet gifvetvis fortfarande borde bestridas arfvoden åt de extra
vaktmästare, som hade tre dagars tjenstgöring, samt beklädnadspenningar,
att minskas, dels och de 550 kronor, som jemlikt nådiga brefvet den 10
december 1880 för bevakningsändamål utgått af förevisningsmedlen, att
blifva disponibla.
Vidare har statskontoret, för den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle
fästa nådigt afseende å de skäl nämnden anfört för sin framställning alt
förevisningsmedlen måtte i sin helhet få användas för det ändamål och på
sätt i senare delen af museistadgans § i6 moment 2 finnes angifvet —
uti hvilken fråga statskontoret ansett det icke tillkomma statskontoret att
yttra sig — hemstält, att med frånseende af det fyllnadsbelopp af 1,550
kronor, som för närvarande utginge af förevisningsmedlen till bevaknings-
Åttonde hufvudtiteln.
9
ändamål, det å staten för nationalmuseum uppförda- anslaget till vaktbe-
tjening för konstsamlingarna måtte sålunda beräknas:
4 extra vaktmästare, å 375 kronor................ 1,500: —
beklädnadspenningar ..........................................300: —
eller tillsammans kronor 1,800: -—
På grund af hvad sålunda anförts och under förutsättning att Eders
Kongl. Maj:t bifölle nämndens underdåniga framställning om i viss mån
förändrad användning af förevisningsmedlen, har statskontoret tillstyrkt,
det Eders Kongl. Magt- täcktes föreslå Riksdagen att, med förhöjning af
ordinarie anslaget till nationalmuseum från nu utgående 58,850 kronor
till 59,850 kronor, medgifva sådan förändring i aflönings- och utgiftsstaten
för nationalmuseum, att derå skulle uppföras — i stället för förut utgå¬
ende arfvoden till portvakt och gårdsdräng samt anslag till vaktbetjening
för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna —:
1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jemte fri bostad och ved, med
lön 650 kronor och tjenstgöringspenningar 300 kronor, eller tillsammans
950 kronor; 1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri bostad och ved,
med lön 500 kronor och tjenstgöringspenningar 300 kronor, eller till¬
sammans 800 kronor; 5 vaktmästare med tillsammans i löner 2,500 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, tillhopa 4,000 kronor, med till-
lägg för gårdsdrängen och vaktmästarne, att lönen efter fem år kunde höjas
med 100 kronor; samt slutligen till vaktbetjeningen för konstsamlingarnas
bevakning vid de offentliga förevisningarna ett anslag af 1,800 kronor.
Tillika har statskontoret hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes äska er¬
forderlig förhöjning af 1,100 kronor i det å extra stat med 4,000 kronor
uppförda anslaget för vård, underhåll och tillökning af statens konst-
industriela samlingar.
Gällande stat för nationalmuseum innehåller beträffande de anslags¬
poster, som afses i förevarande underdåniga framställning, så vidt de angå
konstafdelningen, följande:
1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jemte fri bostad och ved,
arfvode.............................................................................................. kr. 800: —
1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri bostad och
ved, arfvode............................................................................................ » 750: —
vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning- vid de
offentliga förevisningarna ............................................................... » 5,000: —
Såsom förut är nämndt, utgår från sistberörda post aflöning å 750
kronor åt fem vaktmästare med daglig tjenstgöring. Dessa fem vakt-
llih. till llilesd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. t
10 Åttonde hufvudtiteln.
mästare jemte förste vaktmästaren och den vaktmästare, som tillika är
gårdsdräng, synas mig numera böra få sin aflöning reglerad på det sätt
löneregleringskomitén år 1878 föreslagit eller så, att för dem alla aflöningen
fördelas i lön- och tjenstgöringspenningar, de senare utgörande för en hvar
300 kronor, under det att lönen uppgår för förste vaktmästaren till 800
kronor och för en hvar af de öfrige till 500 kronor, hvarjemte för hvarje
annan vaktmästare än förste vaktmästaren lönen efter fem år må kunna
höjas med 100 kronor. Beträffande förste vaktmästaren och den vakt¬
mästare, som tillika är gårdsdräng, synas mig derjemte böi'a på vederbörliga
ställen i staten införas de af löneregleringskomitén föreslagna anmärk¬
ningar, hvilka lyda sålunda i fråga om förste vaktmästaren:
»Om förste vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida
icke dessa förmåner tillkomma honom såsom portvakt eller för andra
åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150 kronor inbe-
räknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 650 kronor
kontant»; och vidkommande gårdsdrängen:
»Jemte fri bostad och vedbrand så länge han har skyldighet att vara
boende i nationalmuseibyggnaden.» Härförutom anser jag en sådan för¬
klaring böra i fråga om ålderstilläggen lemnas, som statskontoret föreslagit,
eller att vaktmästare, som, då den förändrade staten träder i kraft, öfvergår
på den nya staten, må ega rätt att räkna sig till godo den tid han der¬
före varit utan afbrott såsom vaktmästare med full tjenstgöring i national-
musei tjenst anstäld. Det i staten uppförda anslag å 5,000 kronor till
vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevis¬
ningarna torde i sådan händelse böra upptagas till endast 1,800 kronor
under den förändrade titeln: extra vaktbetjening och beklädnadspen-
ningar.
I fråga om löneförbättring åt vaktmästarne vid konstslöjdafdelningen
torde jag få återkomma vid redogörelsen för de extra anslagsbehofven.
De så kallade förevisningsmedlen anser jag på de af museinämnden
angifna skäl icke vidare böra användas till aflöning åt vaktmästare vid
nationalmuseum, utan till bestridande af andra kostnader för samlingarna
derstädes. Efter afdrag af det belopp, som utaf förevisningsmedlen nu
utgår till vaktbetjente vid konstafdelningen, eller 550 kronor, återstå emel¬
lertid till aflöning och beklädnadspenningar åt dessa samt aflöningar till
förste vaktmästaren och gårdsdrängen allenast det å ordinarie stat derför
nu uppförda belopp 6,550 kronor. Då, enligt hvad jag förut redogjort,
för sådant ändamål skulle erfordras 7,700 kronor, tillstyrker jag nu i
underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för
tillämpning af staten för nationalmuseum, sålunda ändrad som jag här
Åttonde Imf vild ti teln.
11
angifvit, höja anslaget till nationalmuseum, nu 58,850 kronor, med 1,150
kronor eller till 60,000 kronor.
Universiteten.
Under år 1888 gjordes af de akademiska myndigheterna i Upsala [2.]
framställning om anslag till tio fasta docentstipendier. Vid underdånig Docent-
anmälan häraf förklarade sig dåvarande departementschefen icke vilja lyrhohittoria
ifrågasätta, att ett så stort antal stipendier, som det af nämnda myndig-^ umversite-
heter begärda, skulle beviljas. Tills vidare syntes de mest trängande be-M ' Up,ala-
bofven blifva afhjelpta, om tre nya fasta stipendier inrättades för de
fakulteter och vetenskapsgrenar, för hvilka förstärkning af lärarekrafterna
visats vara särskild! nödig. Bland de tre för universitetet i Upsala afsedda
stipendier, till inrättande hvaraf Edei's Kongl. Maj:t i enlighet med departe¬
mentschefens uttalade åsigt hos 1889 års riksdag gjorde framställning
om anslag, var äfven ett för läroämnet kyrkohistoria afsedt stipendium
inom teologiska fakulteten.
Statsutskottet, som inhemtat, att den teologiska fakulteten i Upsala
egde till sitt förfogande, förutom ett från donerad fond utgående stipen¬
dium å 1,850 kronor, afsedt för en docent i apologetik, två riksstatens
fasta docentstipendier, förklarade sig — efter en jemförelse mellan förhål¬
landena i afseende å docentstipendier inom å ena sidan teologiska fakul¬
teten, å andra sidan juridiska och medicinska fakulteterna — icke vilja
tillstyrka beviljandet åf anslag till nytt docentstipendium för den teologi¬
ska fakulteten i Upsala. Riksdagen delade statsutskottets mening och
beviljade icke anslag för ändamålet.
Vederbörande akademiska myndigheter hafva emellertid icke under¬
låtit att sedermera tid efter annan i framställningarna om de för universi¬
tetet i Upsala erforderliga anslag påminna om det enligt deras mening
oafvisliga behofvet af ett docentstipendium i kyrkohistoria. Äfven år
1899 har denna anslagsfråga framstälts till Eders Kongl. Maj:ts behjertande.
Teologiska fakulteten har i afseende härå uttalat följande.
Det hufvudsakliga skäl, på hvilket fakulteten grundat sin hemställan
om ifrågavarande anslag, vore, att kyrkohistorien — ett af de mest om¬
fattande bland de teologiska ämnena — med afseende på lärarekrafter
för närvarande intoge en vanlottad ställning. I detta ämne saknades
nemligen e. o. professor. Det vore på grund deraf ytterst behöfligt att
vid universitetet fästa en docent i kyrkohistoria, pa det att vid professorns
tjenstledighet eller afgång lämplig vikarie eller efterträdare i det kyrko-
12 Åttonde hnfvudtiteln.
historiska professorsembetet matte vara att tillgå. Under nuvarande för¬
hållanden kunde en docent i kyrkohistoria blifva innehafvare af fakulte¬
tens enda docentstipendium på den linie, der han såsom sådan egde
kompetens, nemligen den teoretiska, blott i den händelse, att han vore
den ende docenten eller ock äldste och mest meriterade bland fakultetens
docenter pa nämnda linie. Men äfven om ifrågavarande docent kunde
komma i åtnjutande af berörda stipendium, såsom ock inträffat under tiden
maj 1888—juni 1893, vore ett fast docentstipendium i kyrkohistoria icke
obehöflig^ alldenstund innehafvaren af docentstipendiet på den teoretiska
linien vore förpligtad att vid förefallande behof tjenstgöra som vikarie i
det ena. eller andra af fakultetens läroämnen och sålunda ej kunde egna
sig åt sin speciela uppgift såsom docent, hvilket dock i fråga om ett
ämne af den alldeles särskilda beskaffenhet som kyrkohistorien vore syn¬
nerligen nödvändigt.
Sedan teologiska fakulteten, under åberopande häraf, besluta hos
vederbörande myndigheter hemställa om utverkande af ett anslag af 1,500
kronor till ett fast docentstipendium i kyrkohistoria vid universitetet,
förekom frågan inom det större akademiska konsistoriet. Dervid anförde
professorn i kyrkohistoria A. H. Lundström, hvilken icke haft tillfälle
att deltaga i teologiska fakultetens sammanträde för frågans afhandlande,
bland annat följande till ytterligare stöd för behöfligheten af ifrågavarande
anslag:
»Intet af den teologiska fakultetens läroämnen har under långliga
tider varit eller är fortfarande så vanlottadt med afseende på lärarekrafter
som kyrkohistorien, och detta ehuru — såsom nämnda fakultet vid flere
tillfällen och särskilt år 1895 framhållit — denna vetenskap måste anses
vara ett mera vidtomfattande och näst den exegetiska teologien äfven ett
mera grundläggande ämne än något af fakultetens öfriga läroämnen.
Ty medan exegetiken representeras af tvenne professorer och den syste¬
matiska teologien likaledes af två eller, om man, såsom skäligt torde vara,
medräknar professuren i teologiska pramotioner och encyklopedi, af trenne
professorer samt under det att slutligen den praktiska teologien hand-
hafves af icke mindre än fyra med lön, arfvode eller fast stipendium för-
sedde lärare, nemligen, förutom den ordinarie professorn, en extra ordinarie,
en assistent och en docent, finnes blott en enda fast anstäld lärare i
kyrkohistoria. Att detta förhållande icke länge kan fortgå utan men för
prestbildningen och den kyrkohistoriska vetenskapens värdiga handhafvande
vid landets största universitet, torde ligga i öppen dag för hvar och en,
som känner hvilket i sann mening bildande, betydelsefullt och på samma
gång utomordentligt omfångsrikt läroämne kyrkohistorien är. Mera än
Åttonde hnfvadtiteln. 13
något annat af teologiens områden torde det kyrkohistoriska forsknings¬
fältet just i våra dagar vara föremål för en liflig, omfattande och fram¬
gångsrik vetenskaplig verksamhet, och det ligger ingen öfverdrift i på¬
ståendet, att af den literatur, som i nyare tid utkommit, den kyrko¬
historiska är större än den, som teologiens öfriga ämnen tillsammans hafva
att uppvisa. Då det kräfver sin rundliga tid att blott nödtorftigt följa
med de snabba framstegen inom den kyrkohistoriska vetenskapen, då
vidare på professorn i detta läroämne hvilar icke blott åliggandet att
ensam handhafva hela den akademiska undervisningen och examinationen
i ämnet, utan äfven den moraliska förpligtelsen att idka sjelfständiga ve¬
tenskapliga forskningar inom detsamma och då slutligen härtill kommer
att hans liksom öfrige teologie professorers tid måste i ganska stor ut¬
sträckning upptagas af för hans egentliga embete främmande göromål —
domkapitelsärenden, lärareprof m. m. — så torde med all önskvärd tyd¬
lighet framgå behofvet, för att icke säga nödvändigheten, af ett biträde
vid den mera elementära akademiska undervisningen. Den teologiska
fakulteten har dessutom vid upprepade tillfällen framhållit, att, då extra
ordinarie professor i kyrkohistoria saknas, det är högeligen behöflig!, att
fakulteten eger tillfälle att vid universitetet fästa docent i kyrkohistoria,
på det att vid professorns tjenstledighet eller afgång lämplig vikarie eller
efterträdare i det kyrkohistoriska professorsembetet måtte vara att tillgå.»
Professor Lundström erinrade vidare, hurusom behofvet af det ifråga¬
satta stipendiet länge varit af vederbörande kändt och behjertadt. Under
det decennium, som förflutit, sedan frågan om anslag för ändamålet, på
sätt förut nämnts, gjorts till föremål för Riksdagens pröfning, hade, yttrade
professor Lundström, ifrågavarande behof, långt ifrån att minskas, tvärtom
år för år gjort sig gällande med förökad styrka. Till de talande skäl,
som redan för tio år sedan kunde anföras för bifall till det för Riksdagen
framlagda förslaget i ämnet, kunde — förutom den utveckling den kyrko¬
historiska vetenskapen under de gångna åren undergått — ännu ett tungt
vägande skäl åberopas. Sedan genom nådiga kungörelsen den 10 mars
1892 de lektorsaspiranter åliggande disputationerna förflyttats från dom¬
kapitlen till vederbörande fakulteter, hade eu jemförelsevis betydande
mängd dylika clisputationer egt rum inför den teologiska fakulteten i
Upsala. Det ojemförligt största antalet af dervid ventilerade afhandlingär
hade behandlat kyrkohistoriska ämnen. Endast med stor svårighet hade
fakulteten hittills lyckats erhålla kompetenta opponenter vid dessa ofta
återkommande disputationsprof i kyrkohistoria. Då det icke vore antagligt,
att antalet kyrkohistoriska lektorsdisputationer komme att i framtiden
minskas, syntes det förhållande hota att snart inträda, att professorn i
[3-]
Assistent i
patologi vid
universitetet i
Upsala.
14 Åttonde hufvudtiteln.
kyrkohistoria nödgades sjelf opponera vid alla de ifrågavarande disputa-
tionerna, hvilket åter omöjligen kunde ske utan upprepade afbrott i den
akademiska undervisningen.
Under åberopande af hvad teologiska fakulteten och professor Lund¬
ström i ärendet anfört, har det större akademiska konsistoriet gjort fram¬
ställning om beredande af anslag för ifrågavarande ändamål, och kanslern
för rikets universitet har skänkt denna framställning sitt särskilda under¬
dåniga förord.
Det kraf, som sålunda framburits, synes mig böra tillfredsställas. Det
har blifvit tydligt uppvisadt, att här föreligger en brist på lärarekrafter,
både i och för sig och i jemförelse med andra ämnesgrupper inom den
teologiska fakulteten i Upsala. Medan man i andra fall velat undanrödja
en liknande brist genom inrättande af nya lärostolar, begäres här anslag
till ett fast docentstipendium, en utväg, som för statsverket medför en
afsevärdt mindre kostnad. Jag finner fördenskull all anledning vara för
handen att understödja den gjorda framställningen och tillstyrker i under¬
dånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till ett för
läroämnet kyrkohistoria afsedt, fast docentstipendium inom den teologiska
fakulteten vid universitetet i Upsala på ordinarie stat bevilja ett anslag af
1,500 kronor.
Bland de under år 1899 af det större akademiska konsistoriet i Upsala
framburna, af kanslern för rikets universitet understödda anslagsyrkanden
.befinner sig äfven en af medicinska fakulteten i Upsala gjord framställning
om ett årligt anslag af 1,000 kronor för att jemte den ene amanuensens
vid patologiska institutionen arfvode, 500 kronor, utgöra aflöning vid eu
assistentbefattning i patologi, till hvilken tjenst den nyss nämnda amanuens¬
befattningen för sådan händelse skulle ombildas.
Till stöd för omförmälda framställning har medicinska fakulteten anfört
följande:
»Undervisningen å de patologiska institutionerna intager i det afseendet
en egenartad ställning, att densamma i hög grad eller snarare nästan full¬
ständigt är beroende af det material, som den erhåller från de kliniska
läroanstalterna, länslasaretten eller enskilde praktiserande läkare. I samma
mån som åskådningsmaterial kan erhållas från dessa källor, kan den pato¬
logiska undervisningen normalt fortgå och utvecklas och tvärtom. Ett
vilkor för de patologiska institutionernas verksamhet är alltså att kunna
upprätthålla dessa förbindelser med den praktiska medicinen. Detta åter¬
igen förutsätter, att nämnda institutioner å sin sida ega de nödiga arbets-
Åttonde hufrudtiteln. 15
krafterna, om de skola på tillbörligt sätt motsvara de kraf, som den prak¬
tiska medicinen med skäl och häfdvunnen rätt ställer på undersökningarna
af det insända materialet, d. v. s. krafven på att snabbt och tillförlitligt
få de upplysningar om den patologiskt-anatomiska specialdiagnosen, som
äro nödiga för rätt uppfattning af sjukdomen, mången gång också af värde
för bestämmandet af ifrågasatt operativ behandling af de sjuke o. s. v.
Brister återigen den patologiska institutionen i dylik expedition, är den
nödvändiga följden, att materialet ej längre insändes. Antingen skickas
det till annat håll, der man är bättre rustad för detta arbete, eller läkarne
göra ifrågavarande undersökningar sjelfva och i hvarje händelse finnes då
för dem ingen anledning att utan önskadt praktiskt utbyte bekosta in-
sändningarna.
»Under de sista tio åren har ifrågavarande material — frånsedt obduk¬
tionerna — vid den patologiska institutionen härstädes nära fyradubblats,
utgör för närvarande mer än 200 preparat om året och synes alltmer ökas.
Under året 1898 har det till och med öfverskridit 300. Arbetet med dessa
undersökningar ligger, för såvidt de afse de närmaste ofvan antydda prak¬
tiska krafven, alldeles utom den ordinarie undervisningen, kräfver en mycket
afsevärd tid och har blifvit alltmer betungande för institutionens nuva¬
rande arbetskrafter. I den för tillfället pågående undervisningen kunna
dessa undersökningar ej ingå, då planen för denna måste vara på förhand
uppgjord och ej kan vexla med de oregelbundna insändningarna. De
ifrågavarande undersökningarna blifva derför ett arbete för sig och måste
ofta förrättas omedelbart efter materialets ankomst. Särdeles gäller detta
sändningarna från det akademiska sjukhusets kirurgiska afdelning. Här är
ofta en synnerligen hastig expedition påfordrad, då ej sällan den väntande
behandlingen i viss mån beror och bestämmes af undersökningens resultat.
»Ifrågavarande arbete underställes alltid de tvenne ordinarie institu-
tionslärarnes, professorn och laboratorn, slutliga afgörande, men till för¬
arbetena måste användas andra krafter,, om ej de förres väsentligare upp¬
gifter vid undervisningen skola lida. Ända till år 1890 hade den patolo¬
giska institutionen härstädes blott en ordinarie amanuensbefattning med
500 kronors lön på stat. Dennes uppgift har varit och är densamme som
amanuensens vid institutionerna i allmänhet, att biträda professorn i för¬
arbetena till föreläsningarna samt vid samlingarnas vård och förökande.
Jemte denne hade institutionen dock under några föregående år måst anlita
medicine studerande såsom s. k. extra ordinarie amanuenser utan lön för
att upprätthålla arbetets normala fortgång. År 1890 erhöll institutionen
anslag af Riksdagen till en ny amanuensbefattning med samma lön, 500
kronor. Men för nämnda summa kunna ej till amanuenser erhållas andra
16 Åttonde hufrudtiteln.
än unge medicine studerande; och då dessa sakna all erfarenhet på det
praktiska området och mången gång ej ens förstå, hvaråt undersökningen
i det enskilda fallet skall rigtas, kan man ej åt dem anförtro de magt-
påliggande undersökningarna. Det ligger i sakens natur, att så beskaffade
arbeten fordra en person, som kommit öfver de första läroåren. Och det
fordras derjemte en person, som när som helst har tillfälle att göra dem
och som ej är, såsom lärarne, beroende af det vigtigare arbetet vid under¬
visningen.
»En så qvalificerad person saknar emellertid den patologiska institu¬
tionen i Upsala, och det är dermed fara för handen, att hon ej på det
för hennes uppgift nödiga sättet skall kunna behålla sina förbindelser med
den praktiska medicinen vid och utom universitetet.
»Äfven af ett annat skäl är det nödvändigt att söka vinna förstärkta
arbetskrafter till institutionen, nemligen för undervisningen vid hennes allra
vigtigaste arbete, obduktionerna. Med den ökning af äfven materialet för
dessa, som med tiden tillkommit och nu utgör omkring 150 obduktioner
för år, är det ej ovanligt, att å institutionen samtidigt måste förrättas två
obduktioner, någon gång till och med tre. Härvid verkställes den ena
obduktionen af den för dagen vid detta arbete tjenstgörande läraren, pro¬
fessorn eller laboratorn. Den andra obduktionen måste deremot öfver-
lemnas till endera af institutionens tvenne amanuenser, alltså under nuva¬
rande förhållanden till en ung medicine studerande. Då skall denne, som
ännu ej ens tenterat i ämnet och som icke har någon praktisk erfarenhet,
tjenstgöra såsom lärare och demonstrator för temligen jemnstälda kamrater.
Att under sådana förhållanden någon värdefull undervisning vid dessa
obduktioner ej kan påräknas, ligger i öppen dag. Skadan häraf är så
mycket större, som institutionens tillgängliga obduktionsmaterial ej är större,
än att hvarje fall bör så väl som möjligt tillgodogöras undervisningen.
»Såväl för ett nöjaktigt ordnande af de dagliga löpande göromålen å
institutionen som för upprätthållandet af undervisningen på bästa möjliga
sätt har institutionen behof af en ny arbetskraft.
»De ofri ga patologiska institutionerna i vårt land äro i detta hänseende
väsentligen bättre rustade. Det karolinska institutets patologiska institu¬
tion har liksom universitetet i Lund två professorer, en ordinarie och en
extra ordinarie, motsvarande alltså ordinarie professuren och en laborators-
befattning vid institutionen i Upsala, men dessutom ock två andra lärare,
en laborator i patologisk anatomi och en i bakteriologi, mer än de båda
universiteten, och särskildt är den förre under stor del af året fri från obliga¬
torisk undervisning och derigenom disponibel för andra arbeten inom insti¬
tutionen. Derjemte äro två ordinarie amanuenser anstälde vid institutets
Åttonde hufYiidtiteln.
17
patologiska anstalt. Den patologiska institutionen i Lund har, förutom
ofvan antydda, eu ordinarie och en extra ordinarie professor, två ama¬
nuenser liksom både i Stockholm och Upsala och derjemte en assistent,
den senare aflönad med 1,500 kronor.
»En sådan assistentbefattning, aflönad så, att en äldre medicine kandidat
eller licentiat kunde dertill erhållas, är också för den patologiska institu¬
tionen i Upsala synnerligen behöflig och den minsta möjliga förstärkning
i hennes behof af ökad arbetskraft. Genom tillfälligt anslag ur enskild
donationsfond har institutionens trångmål för de fyra sista åren afhjelpts,
så att hon kunnat anställa en äldre medicine kandidat för dessa arbeten,
men det är af nöden, att en sådan befattning på ett betryggande sätt
ordnas genom anslag af statsmedel, om institutionen skall kunna se sitt
arbete normalt fortgå och utvecklas.
»En mindre aflöning än 1,500 kronor kan ej tänkas af det skäl, att
tjenstgöringen såsom assistent vid en patologisk institution ej utgör någon
merit för eu senare befattning såsom läkare, hvilket är fallet med under¬
läkarebefattningarna vid sjukhusen. Och man torde med fullt skäl kunna
påstå, att ej ens eu lön af 1,500 kronor kan fresta en nära färdig eller
färdig läkare att med ännu ett år förlänga sin studiekurs, om han ej der¬
jemte eger särskilda vetenskapliga intressen. För att erhålla en person
med omnämnda qvalifikation skulle institutionen emellertid möjligen kunna
afstå sin ena amanuensbefattning, hvarigenom dennas aflöning, 500 kronor,
med tillökning af ett årligt anslag 'af 1,000 kronor kunde bilda de för
assistentbefattningen nödiga medlen.»
Då hvad fakulteten till stöd för sin framställning anfört synes mig
öfvertygande, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att på ordinarie stat för universitetet i Upsala bevilja
ett anslag af 1,000 kronor att, tillika med nu befintligt anslag af 500
kronor till en amanuens, användas till aflöning åt en assistent vid ornför-
mälda institution.
Under nästlidna år bär upprepats en under de föregående två åren [4.]
gjord underdånig framställning om ett ordinarie anslag å 500 kronor tilD«»anu«»»
aflönande af eu amanuens vid den zootomiska institutionen i Upsala.
afseende å behofvet af ett dylikt anslag har i en af vederbörande prefekt Upsala.
samt e. o. professorn i jemförande anatomi vid universitetet i Upsala
gemensamt aflåten skrifvelse till den mateinatisk-naturvetenskapliga sek¬
tionen af filosofiska fakulteten derstädes anförts följande.
Vid anordnandet af den akademiska undervisningen i zoologi hade
Bihang till Riksd. Prot. 1,900. 1 Sami. 1 Afd. 3
18 Åttonde hufvudtiteln.
man under senare tid öfverallt lagt största vigt vid att låta de studerande
sjelfva under lärokurserna i så stor omfattning som möjligt undersöka djur¬
kroppars byggnad. Det för 21 år sedan inrättade zootomiska laboratoriet
i Upsala hade fördenskull alltmer utvecklats och dess verksamhet hade
i allt högre grad tagits i anspråk vid undervisningen. Till en början
hade vid nämnda laboratorium hållits en öfningskurs i jemförande makro-
skopisk anatomi. Redan år 1884 hade emellertid denna kurs delats i tre
särskilda kurser: en för medicinsk filosofisk, en för; filosofie kandidat- och
en för filosofie licentiat-examen. Den sist omförmälda kursen hade tillika
omfattat histologi. Under de första åren hade öfningarna ledts af prosek-
torn ensam; men sedan de olika lärokurserna inrättats, hade det blifvit
omöjligt för en person att utan biträde sköta hela den ifrågavarande
undervisningen. Ledningen af öfningskursen för medicinsk-filosofisk exa¬
men hade derför helt och hållet öfverlåtits åt en e. o. amanuens, hvilken allt¬
sedan år 1883 varit anstäld vid laboratoriet, aflönad först genom medel
ur universitetets reservfond, sedermera — från och med år 1885 —genom
afgifter, som erlagts af de studerande. Denna anordning bibehölles fort¬
farande. Ifrågavarande e. o. amanuens, hvilken» befattning i sjelfva verket
vore en sjelfständig lärares, åtnjöte för närvarande en aflöning af 10 kro¬
nor terminligen för hvarje laborant. Alltsedan år 1892 hade han här¬
igenom uppburit i medeltal 294 kronor för termin. Då aflöningen vore
så ringa, kunde man naturligen icke af honom fordra någon tjenstgöring
utöfver ledandet af öfningarna för medicinsk-filosofisk examen, hvilka,
påginge hela förmiddagarne två månader hvarje termin, E. o. pro¬
fessorn i jemförande anatomi — hvilken efterträdt prosektorn — hade
sålunda att utan något biträde leda öfningarna för filosofie kandidat- och
filosofie licentiatexamina. Någon ökning af arbetskrafterna på det zooto¬
miska laboratoriet hade icke egt rum, sedan dessa öfningskurser inrättades,
ehuru desamma betydligt utvidgats och arbetet med deras ledning i hög grad
försvårats. Det förra framginge deraf, att kursen i jemförande, anatomi
för filosofie kandidat-examen, som till en början räckte blott en termin,
nu fortginge hela läsåret, samt deraf, att ett nytt omfattande ämne, embry¬
ologi, sedan några år tillbaka ingått i öfningskursen för filosofie licentiat¬
examen. Det senare förhållandet åter berodde bland annat derpå, att
mikroskopiska undersökningar af djurkropparne numera spelade ökad roll,
och dessa undersökningar erfordrade användandet af en ganska kompliT
cerad och för olika, fall mycket olikartad teknik. Öfningsledarens vigti-
gaste och egentliga uppgift borde naturligen vara att följa, öfvervaka oqh
leda de studerandes vetenskapliga studier. Utförandet af denna uppgift
kräfde mycket arbete och vore förenadt med ej ringa svårighet, enär det
Åttonde TmfViidtiteln.
19
gälde att på en gång leda omfattande öfningskurser i så olika Och i så snabb
utveckling stadda ämnen som jemförande anatomi, histologi och embryo¬
logi. Svårigheterna blefve emellertid så mycket större derigenom, att
öfningsledaren icke blott hade att leda de studerandes vetenskapliga arbete,
utan dessutom måste använda mycken tid på anskaffandet och vidmagt-
hållandet af undervisningsmateriel, sjelf måste konservera en stor del af
de föremål, som skulle undersökas, tillreda en mängd färgämnen och
andra reagenser, öfva daglig tillsyn öfver de studerandes sätt att behandla
instrumenten och öfver deras tillvägagående vid tillverkandet af de
mikroskopiska preparat, som de skulle undersöka, m. m. Redan det
arbete, som i början af hvarje läsår måste offras på att sätta en skara
nybörjare in i den mikroskopiska tekniken, toge en betydlig tid i anspråk
till förfång för den mera vetenskapliga lärareverksamheten. Härtill komme
att tillsynen öfver de stora värdefulla och för undervisningen ytterst
vigtiga zootomiska samlingar, som laboratoriet egde och hvilka behöfde
underhållas och kompletteras, kräfde en afsevärd tid. Under flere år
hade arbetet härmed måst nästan uteslutande ske under mellanterminerna,
hvilka dock af den akademiske läraren framför allt behöfde användas för
egna studier, på det han skulle kunna följa med sin vetenskaps utveckling.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden vore det i hög grad af
behofvet påkalladt, att öfningsledaren erhölle ett biträde vid arbetet på
laboratoriet. Detta syntes för närvarande bäst kunna ske genom anstäl¬
lande af en aflönad amanuens, hvilken skulle biträda öfningsledaren, icke
med den vetenskapliga undervisningen, utan med de mångahanda öfriga
göromålen på laboratoriet samt med de zootomiska samlingarnas under¬
håll och nödiga komplettering. Nådig framställning till Riksdagen om
aflöning åt en amanuens vid zootomiska laboratoriet hade redan år 1889
aflåtits. Då hade emellertid varit fråga om den förut omtalade e. o.
amanuensen, hvilken behöfdes för undervisning åt de studerande, som
förberedde sig för medicinsk filosofisk examen. Framställningen hade
afstyrkts af statsutskottet, som väl erkänt den ifrågavarande amanuensens
behöflighet, men ansett att ersättning åt honom fortfarande borde beredas
genom upptagande af afgifter från de studerande; och Riksdagen hade ej
heller beviljat det begärda anslaget. Någon förändring i afseende å e. o.
amanuensens ställning eller aflöning hade sedermera icke ifrågasatts. Han
vore fortfarande oumbärlig och syntes för framtiden kunna aflönas
på sätt som hittills skett. Men jemte honom erfordrades nu eu ny
amanuens, som icke i likhet med den redan befintlige skulle tjenstgöra
såsom sjelfständig lärare, titan skulle biträda e. o. professorn i jemförande
20 Åttonde hufvudtiteln.
anatomi med arbete vid det zootomiska laboratoriet och de zootomiska
samlingarna. Hans aflöning borde utgöra 500 kronor för år.
På grund af denna framställning hafva vederbörande akademiska
myndigheter hemstält om nödigt statsanslag för ändamålet, och kanslern
för rikets universitet har kraftigt framhållit behofvet af detta anslag.
Då jag genom hvad i denna fråga förekommit anser utredt, att ett
biträde åt e. o. professorn i jemförande anatomi kräfves för det ända¬
mål, som afsetts i framställningen, tillstyrker jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på ordinarie stat för universi¬
tetet i Upsala uppföra ett anslag af 500 kronor till aflöning åt en ama¬
nuens vid den zootomiska institutionen derstädes.
[5.] Bland de från universitetet i Upsala inkomna framställningar om
Lönetiiiökning utverkande af anslag hos 1900 års riksdag befinner sig äfven eu hem-
betjenuliid sällan om förbättrande af aflöning sförmånerna för en del af universitetets
Upsala univer-vaktbetjente.
Uppslaget till denna löneförbättringsfråga gafs genom eu till det större
akademiska konsistoriet ingifven ansökning, undertecknad af 14 vaktmästare,
anstälde vid fysiska, medicinskt-kemiska, fysiologiska, anatomiska, patolo¬
giska, zoologiska, zootomiska, astronomiska och meteorologiska institutio¬
nerna, vid institutionen för allmän kemi, vid laboratoriet för analytisk
kemi, vid botaniska museet och laboratoriet samt vid biblioteket. I denna
ansökning begärdes, att konsistoriet måtte bereda sökandena sådan förbätt¬
ring i deras nuvarande löneförmåner, att utan afdrag för fri bostad eller
deremot svarande ersättning — i regeln 100 kronor — deras penninge-
löner måtte höjas med 200 kronor, eller från 500 till 700 kronor, med
bibehållande af rätten till två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor. Un¬
der erinran om de nu rådande höga prisen å lifsförnöd enheter framhöllo
de sökande, att, då deras tjenstgöring vore af det slag, att den ej annat
än i undantagsfall eller tillfälligtvis medgåfve tid till någon nämnvärd
extra förtjenst, det vore lätt att inse, att de nu dem tillerkända löneför¬
månerna ej vore sådana, att desamma under nuvarande förhållanden
kunde vara tillräckliga för en vaktmästare, som egde familj eller ville
gifta sig.
I ansökningen uppgafs, att i statens eller kommunens tjenst anstälde
vaktmästare i Upsala, med hvilka sökandena ansåge sig i det närmaste
likstälda, hade betydligt högre löner än sökandena och att samma för¬
hållande gälde om en mängd i olika yrken anstälde personer, hvilkas ar¬
bete hvarken fordrade någon särskild grad af skicklighet eller kunde anses
Åttonde hufvudtiteln.
21
vara mera ansvarsfullt än sökandenas. Lemnande åsido en närmare jem¬
förelse i afseende härå ville sökandena i stället framlägga en öfversigt af
de nuvarande lefnadskostnaderna, lågt beräknade, för en af man, hustru
och tre barn bestående familj i sökandenas lefnadsförhållanden.
Den tablå sökandena dervid uppstält, har följande utseende, allt be-
räknadt för år och under antagande af fri bostad:
Mat å 85 öre för dag och person............................................... kr. 638: 70
kläder för mannen ......................................................................... » 85: —
» » hustrun ........................................................................... 8 45: —
» » barnen........................................................................ * 75:
Lyse och vedbrand ........................................................................... * 67: 50
Böcker och kostnader för barnens skolgång ................................ » 15: —
Läkare och medicin........................ * 12:
Utskylder ....................... * 18:
Underhåll af husgeråd .................................................................... » 16: —
Afgift till enke- och pupillkassan........................................ * 6: —
Summa kr. 978: 20
Med denna slutsumma jemförde sökandena sina nuvarande löneför¬
måner och förmenade, att ytterligare skäl för deras begäran ej vore af
nöden.
Denna ansökning föranledde eu annan. Under åberopande af den
gjorda ansökningen anhöllo nemligen de båda underträdgårdsmästarne och
de två trädgårdsmedhjelparne vid botaniska trädgården, fakultetsvaktmä-
staren samt eu portvakt jemväl om löneförbättring. De dem tillkom¬
mande löneförmåner uppgifvas i deras ansökning sålunda:
för två underträdgårdsmästare, hvardera 700 kronor jemte fri bostad;
för två trädgårdsmedhjelpare, hvardera 400 kronor jemte fri bostad,
hvartill kommer under tiden från den 1 april till den 1 oktober, i form
af dagspenning å 1,15 krona för dag, en fyllnadsersättning från trädgår¬
den uppgående till omkring 170 kronor årligen för hvardera;
för fakultetsvaktmästaren 900 kronor, inberäknadt beklädnad sersätt¬
ning, 100 kronor;
för portvakten 500 kronor jemte fri bostad och vedbrand;
med rätt för en hvar af dem till två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor;
dock att portvaktens två ålderstillägg utgöra endast 50 kronor hvartdera.
Efter denna redogörelse förklara desse sökande, bland annat, att hvad
institutionsvaktmästarne anfört äfven eger full tillämplighet på sökandena.
De framhålla vidare, att den tjenstgöring, som åligger dem, nästan ute¬
sluter hvarje möjlighet till extra förtjenst, och yrka, att jemväl dem måtte
22
Åttonde hwfvndtitelfl.
tillerkännas en löneförhöjning af 200 kronor hvardera, med rätt till två
ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.
_ Prefekten för konstmuseet anförde slutligen i en till det Större konsi¬
storiet aflaten promemoria, att den derstädes anstälde vaktmästarens göro¬
mål numera blifvit mångdubblade. Förr hade lokalen varit öppen blott
en timme i veckan, numera vore rummen apterade till seminarielokal, och
studenterna studei'ade derstädes dagligen. Vaktmästarens tjenstgöring —-
inbegripen skyldigheten att elda och städa — hade derför numera blifvit
daglig. Att vaktmästaren ej förenat sig med de öfrige institutionsvakt-
mästarne i yrkande på löneförhöjning hade haft sin grund deri, att han
begärt sitt afsked från och med den 1 oktober 1899, under anförande att
lönen, 100 kronor, vore för låg. Det vore ock nödigt, för att institutionen
skulle kunna erhålla en pålitlig person som vaktmästare, att aflöningen
höjdes till 200 kronor.
Dessa nu omförmälda tre framställningar remitterades af konsistoriet
till drätselnämnden, som i sin ordning hörde vederbörande institutions-
föreständare samt, beträffande fakultetsvaktmästaren, de olika fakulteterna,
kragan om löneförhöjningen åt den sistnämnde förföll sedermera på grund
af fakulteternas yttranden. Beträffande åter de öfrige omnämnde vakt-
betjente inhemtas af de dels skriftligen, dels från en prefekt muntligen
till drätselnämndens protokoll afgifna yttrandena i ämnet, att vederbörande
funnit de begärda löneförhöjningarna vara fullt befogade. Allmänt har fram¬
hållits, att aflöningen vore otillräcklig för en familj och att vaktbetjenin-
gens arbete vore så tid skräpande, att tillfälle till extra förtjenst i all¬
mänhet endast i ytterst ringa mån eller alls icke gåfves. I afseende derå
har för öfrigt erinrats, att det nit och intresse, hvarmed en institutions-
vaktmästare fullgjorde sitt uppdrag, icke ökades, utan tvärtom minskades,
om han af ekonomiska svårigheter föranleddes att så mycket soin möjligt
söka blifva ledig från institutionen för att kunna bereda sig förtjenst på
annat håll.
Institutionsföreståndarne hafva vidare såsom skäl för den ifrågasatta
förhöjningen betonat vissa vid de särskilda institutionerna rådande förhål¬
landen, hvilka de ytterligare ansett med fog påkalla förbättrade löneinkom¬
ster för vaktbetjeningen. Det intensivare vetenskapliga arbetet vid institu¬
tionerna, dessa lokalers betydande tillökning, de kraf på särskild yrkes¬
skicklighet och färdigheter af olika slag, soin vid många institutioner
måste göras gällande på vaktmästaren, den för vissa af vaktbetjeningen
hotande faran af olycksfall — något som borde nödvändiggöra olycksfalls¬
försäkring, med deraf följande kostnader, till ökning af den af Vaktrnä-
starne framlagda beräkningens slutsiffra — allt detta har anförts såsom
Åttonde linfvuditiJbeln* 28
kraftigt stöd- för löneförhöjningarnas befogenhet. I fråga om hvad) de
olika prefekterna i afseende såväl härå som i öfrigt anfört tillåter jag- mig
för närmare kännedom, f underdånighet hänvisa till deras i handlingarna
befintliga yttranden i; ärendet. Här vill jag blott nämna, att föreståndaren
för den meteorologiska institutionen på anförda, skål väckt fråga om be¬
redande af bostad eller ersättning derför åt den vid nämnda institution
anstälde vaktmästaren, hvilken vore den ende institutionsvaktmästare, som
saknade dylik förmån.
Inom drätselnämnden anmärktes till en början vid frågans handlägg¬
ning, att, ehuru vaktbetjeningens löneförmåner definitivt bestämts genom
den för vaktbetjente den 27 juni 1896 faststälda lönest .åt, desamma i
sjelfva verket allenast med obetydliga ändringar utgått med enahanda be¬
lopp sedan år 1886, då den för universitetet faststälda staten af den 13
november 1885 trädde i tillämpning, hvadan den omständigheten, att löne-
stat för vaktbetjeningen nyligen stadfästs, icke kunde anses utgöra hinder
för den nu, äskade löneförhöjningen.
Sedan drätselnämnden derefter vitsordat rigtigheten af de lemnado
uppgifterna rörande de särskilde yakfbetjentes: löneförhållanden, förklarade
sig drätselnämnden vilja för sin del vidare yttra sig allenast beträffande
portvakten, hvilken ansåges närmast stå under nämnden och angående
hvars ansökan annan myndighet icke afgifvit utlåtande.
Dervid, beslöt nämnden — med erinran att enligt det med portvakten
upprättade kontrakt honom tillkomme, utöfver förut angifvet lönebelopp,
ersättning för städning med 200 kronor årligen — att dels i betraktande
af de stegrade lefnadsomkostnaderna och dels med hänsyn till arten, af
hans tjenstgöring, hvarigenom han vore bunden vid universitetet: under
hela dagen till sent på aftonen och möjlighet för honom att bereda sig
extra inkomster således vore utesluten, tillstyrka hans ansökning om löne¬
förhöjning så till vida, att åt honom borde utverkas, ett lönetillägg å 100
kronor, med bibehållande af hittills för honom bestämda, två ålderstillägg,.
hvardera å 50 kronor, hvarigenom han efter IQiårs tjenstgöring skulle
vara, i åtnjutande af löneförmåner, motsvarande en institutionsv,aktmästares
efter samma, tjenstgöring.
Drätselnämnden anförde vidare, att, alldenstund de för vaktbetjeningen
nu faststälda båda ålderstilläggen utginge af universitetets medel, deti be¬
lopp, som af statsmedel erfordrades till höjande åt den kontanta afiönin-
gen för nu ifrågavarande betjente, nemligen för vaktmästaren vid; meteo¬
rologiska institutionen, hvilken vaktmästare för närvarande icke åtnjöte
förmånen af fri bostad eller deremot svarande ersättning, med 300 kronor,
för vaktmästaren vid konstmuseet och för portvakten med 100 kronor
24 Åttonde hnfrudtiteln.
hvardera samt för de öfrige, som nu sökt löneförbättring, med 200 kronor,
skulle uppgå till saminanlagdt 1,100 kronor.
I denna åt drätselnämnden angifva summa ingick ett belopp af 200
kronor såsom sökt löneförbättring för fakultetsvaktmästaren. Då, som
sagdt, frågan om löneförhöjning för honom förföll, blef slutsiffran 8,900
kronor, och om detta belopps utverkande gjorde det större konsistoriet
hemställan. Dervid framhöll konsistoriet, förutom de stegrade lefnads-
omkostnaderna, att de vid institutionerna anstälde vaktmästarne vore
skyldige att egna så mycken tid åt institutionerna, att de ej hade tillfälle
att bereda sig några nämnvärda extra inkomster.
Äfven kanslern för rikets universitet fann behjertansvärda omständig¬
heter tala för billigheten af de begärda lönetillökningarna och tillstyrkte
framställning till Riksdagen om nödigt anslag för ändamålet.
Den nu af mig omförmälda, af konsistoriet och kanslern gjorda fram¬
ställningen synes mig mycket behjertansvärd. Äfven under förutsättning
att ifrågavarande vaktbetjente kunde bereda sig något tillfälle till extra
förtjenst, vare sig under mellanterminerna eller annars, bör det erkännas,
att deras ekonomiska ställning icke är utan svårigheter, helst om de skola
draga försorg om en familjs uppehälle. Hvad i afseende derå af dem
sjelfve och af öfrige vederbörande anförts är utan tvifvel talande nog.
Jag anser mig derför böra i underdånighet förorda, att någon lättnad i
dessa svårigheter dem beredes. För ändamålet vill jag emellertid ej i allo
föreslå löneförhöjningar till de belopp, som konsistoriet och kanslern
ifrågasatt. Allenast i följande afseenden anser jag löneförhöjningar böra
ifrågakomma.
Enligt nu gällande bestämmelse ingår i den s. k. akademivaktmästa¬
rens lön ett belopp af 100 kronor såsom ersättning för biträde vid konst¬
museet. Då detta belopp visat sig alldeles för lågt, torde detsamma böra
höjas till 200 kronor. Vidare torde portvakten böra erhålla arfvodes-
förhöjning med det belopp af 100 kronor, hvartill konsistoriet och kanslern,
på sätt redan drätselnämnden hemstält, nedsatt den af honom begärda
löneförbättringen. Hvad slutligen angår framställningen om bostadsersätl-
ning åt vaktmästaren vid meteorologiska institutionen finner jag yrkandet
härom befogadt. Det begärda beloppet, 100 kronor, Utgör hvad flere
vaktbetjente, som ej åtnjuta fri bostad, i kontant lön uppbära mera än
deras likar, som ega fri bostad. Af denna anledning synes mig en sär¬
skild löneförhöjning å 100 kronor böra tillerkännas vaktmästaren vid nyss¬
nämnda institution.
Beträffande öfriga af konsistoriet och kanslern begärda löneförhöjnin-
Åttonde hufvndfiteln. 25
gar anser jag dem bura undergå en liknande nedsättning som den för
portvakten föreslagna, så att förhöjningen äfven i dessa fall komme att
stanna vid 100 kronor.
Att det är af stor vigt för institutionerna att ega en pålitlig och an¬
vändbar vaktmästarepersonal, är uppenbart. Lyckligtvis synas i allmänhet
icke några större svårigheter råda vid universitetet i Upsala i afseende å
förvärfvandet af en dylik personal. Detta kunde måhända innebära, att
ifrågavarande tjenster, trots det fordrande arbetet och den för närvarande
knappa aflöningen, dock anses icke sakna fördelar. Hvilken hänsyn man
än må taga härtill, finnes i ett annat förhållande skälig anledning att,
särskildt såvidt institutionsvaktmästarne angår, ej höja aflöningen utöfver
hvad jag föreslagit. Genom att man begränsar sig till denna förhöjning
vinner man nemligen i fråga om desse vaktbetjente en önskvärd öfverens¬
stämmelse med motsvarande förhållanden i Lund, såvida den förmån af
två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor, som jag är sinnad föreslå för
åtskillige institutionsvaktmästare i Lund, varder dem tillerkänd. I regeln
skulle då för vaktbetjente vid de större institutionerna inom båda ttniversi-
teten förmånerna blifva en lön af 600' kronor jemte fri bostad eller er¬
sättning derför, 100 kronor, samt rätt till två ålderstillägg, hvartderä å
100 kronor.
Den löneförhöjning af 100 kronor, som jag nu förordat, anser jag
höra tillkomma jemväl den vaktmästare vid universitetsbiblioteket, för
hvilkens aflönande 1899 års riksdag beviljade medel. Samma riksdag
anslog, nemligen ett belopp af 600 kronor till aflöning åt en tredje vakt¬
mästare vid biblioteket, med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.
För denne vaktmästare torde en löneförhöjning af 100 kronor vara påkallad
samtidigt med en sådan ökning för de båda öfrige biblioteksvaktmästarne.
De löneförhöjningar jag nu förordat utgöra:
För en hvar af de vid fysiska, medicinskt-kemiska, fysiologiska,
anatomiska, patologiska, zoologiska, zootpmiska, astronomiska
och meteorologiska institutionerna, vid institutionen för all¬
män kemi, vid laboratoriet för analytisk kemi samt vid
botaniska museet och laboratoriet anstälde 12 vaktmästarne
100 kronor.......................................................................... kr. 1,200:
För vaktmästaren vid meteorologiska institutionen särskildt
såsom ersättning för saknad af fri bostad ............................. » 100:
För en hvar af tre vaktmästare vid universitetsbiblioteket
100 kr...................................................................................... » 300: —
Transport kr. 1,600: —
Bill. till lliksd. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 4
26
Åttonde hnfvudtiteln.
Transport kr. 1,600: —
För biträde vid konstmuseet .......................................................... » iQO:__
För en hvar af två underträdgårdsmästare och två trädgårds-
medhjelpare 100 kr. ......................................................................... » 400:_
För portvakten........................................................................ » 100: —
Summa kr. 2,200: —
Under ^åberopande af hvad jag i detta ärende anfört, tillstyrker jag
alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för ökande af
lönerna åt vissa vaktbetjente vid universitetet i Upsala i enlighet med det
af mig nu framstälda förslag, bevilja ett ordinarie anslag af 2,200 kronor.
[G.] Bland de af kanslern för rikets universitet förordade framställningar
BåtjiabTat'or9n0m beredaru,e af anslag till universitetet i Lund afser en utverkande af
i expertmtnuifwbättrade aflöningsförmaner för innehafvaren af laboratorsbefattningen i
' exPerimentel fysiologi- Frågan härom bär väckts‘af professorn i fysiologi
och embryologi vid nämnda universitet M. G. Blix, hvilken i afseende
derå uti en till det större akademiska konsistoriet ingifven skrifvelse an¬
fört, bland annat, följande.
Vid universitetet i Lund hade de yttre betingelserna för de medicine
studerandes undervisning i fysiologi så småningom ryckt upp i nära jemn¬
höjd med hvad^ som förefunnes vid landets två andra medicinska bildnings¬
anstalter. Det återstode nu att taga ett ytterligare steg: att tillförse labo¬
ratorn i experimentel fysiologi samma löneförmåner, som tillkomme labo¬
ratorn i experimentel fysiologi och medicinsk fysik vid universitetet i
Upsala samt laboratorn i experimentel fysiologi vid karolinska mediko-
kirurgiska institutet, nemligen 4,500 kronor, och samtidigt tillförbinda
laboi’atorn vidgad undervisningsskyldighet i öfverensstämmelse med in¬
struktionerna för de båda andra nyss omförmälde laboratorerna. Samma
skäl, som pa sin tid föranledt Riksdagen att höja dessa båda. laboratorers
aflöningar till 4,500 kronor, talade ock för löneförhöjningen till laboratorn
i experimentel fysiologi i Lund. Dessa skäl vore behofvet af ökad under¬
visning och handledning vid fysiologiens studium samt utsigten att genom
högre aflöning vinna, att platsen framgent såsom hittills blefve väl, och
dessutom varaktigt, besatt.
Ett annat skäl tillkomme, som vore af mera personlig, men derför
icke af alldeles oväsentlig art. Det vore väl bekant, att den nuvarande
innehafvaren af ifrågavarande laboratorsbefattning, S. G. Hedin, genom
sin flitiga och synnerligen framstående vetenskapliga verksamhet gjort sitt
namn vida kandi och högt akta dt. Utsigterna att för någon längre tid
Åttonde hnfvudtiteln. 27
få behålla honom vid den plats, der han nu med så stor heder och fram¬
gång verkade, vore visserligen icke mycket stora. Möjligen skulle de blifva
större, om lönen höjdes. Sådant oafsedt syntes det emellertid väl anstå
universitetet att se till, det en man af Hedins vetenskapliga rang blefve
bättre aflönad än som nu skedde, likasom det vore välbetänkt, om hans
framstående lärareegenskaper mera än hittills blefve tagna i anspråk.
Kunde alltså icke en fortvarande höjning i aflöningen vid laborators-
tjensten i fråga utverkas, borde åtminstone ett personligt lönetillskott å
1,500 kronor beredas Hedin, att utgå så länge han vid sin befattning
qvarstode.
Vederbörande akademiska myndigheter i Lund hafva anslutit sig till
den af professor Blix gjorda framställningen; varande af det större kon¬
sistoriet vid dess yttrande bilagd laboratorn Hedins meritförteckning, ut¬
visande, bland annat, att Hedin, som efter afladda examina år 1886 pro¬
moverats till filosofie samt år 1893 till medicine doktor, förordnats till
docent förstnämnda år i kemi samt år 1893 i medicinsk kemi, att han
från början af år 1895 förestått laboratorsbefattningen i experimentel
fysiologi i Lund och den 20 december 1895 utnämnts till ordinarie inne¬
hafvare af tjensten samt att han utöfvat en omfattande vetenskaplig för¬
fattareverksamhet.
Aflöningen vid ifrågavarande laboratorsbefattning utgör nu 3,000
kronor. Med samma belopp utgingo tillförene aflöningarna åt laboratorn
i experimentel fysiologi och medicinsk fysik vid universitetet i Upsala
samt åt laboratorn i experimentel fysiologi vid karolinska institutet.
Dessa laboratorers löner höjdes dock vid riksdagarne åren 1885 och 1892
till 4,500 kronor, och såsom redan antydts åberopades dervid enahanda
skäl, som nu ansetts betinga förhöjning i aflöningen för laboratorn i expe¬
rimentel fysiologi vid universitetet i Lund. I båda fallen uppstäldes såsom
vilkor för höjningen, att den tjenstgöring, som dittills ålegat vederbörande
laborator, måtte kunna ökas på sätt Eders Kongl. Maj:t funne skäligt bestämma.
Tvifvelsutan är det med fullt fog, som enahanda förhöjning nu be-
gäres för ifrågavarande laborator i Lund. Da ökad undervisning i experi¬
mentel fysiologi är af nöden, synes man ej pa förmånligare sätt kunna
anordna sådan än genom att ålägga laboratorn större tjenstgöringsskyldig-
het, hvilket åter betingar, att honom tillerkännes förbättrad aflöning. Jag
vill ej stanna vid att föreslå ett personligt lönetillägg åt den nuvarande
innehafvare!! af tjensten. För min åsigt om löneförhöjningens behöflighet
utöfvar önskan att bereda honom höjd lön icke någon afgörande betydelse.
Men väl kunna hans förtjenst^* åberopas såsom ett ytterligare skäl att ej
28
Åttonde hufvudtiteln.
fördröja genomförandet af likställighet i aflöningen för de tre omförmäla
laboratorsbefattningarna.
Pa grund af hvad jag nu anfört får jag alltså i underdånighet till¬
styrka, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för höjande
af den till laboratorn i experimentel fysiologi vid universitetet i Lund nu
utgående aflöningen från 3,000 kronor till 4,500 kronor, af hvilket belopp
1,500 kronor skola utgöra tjenstgöringspenningar, på nämnda universitets
stat bevilja ett ordinarie anslag af 1,500 kronor, under vilkor att den
tjänstgöringsskyldighet, som hittills ålegat befattningens innehafvare, må
kunna ökas på sätt Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma.
[7.] Professorn i patologisk anatomi och rättsmedicin vid universitetet i
Materiel m. »i-Lund H. Bendz har i en till det större akademiska konsistoriet aflåten
'skrifvelse anfört följande.
institutionen . Rättsmedicinen hade länge varit i saknad af egen sjelfständig institu¬
tion vid universitetet i Lund. De rättsmedicinska liköppningarna hade
verkstälts i ett rum å den gamla anatomiska institutionen, och instrument
samt öfriga utensilier hade lånats dels från anatomisalen, dels och framför
allt från den patologiska institutionen. Öfriga mera utförliga undersök¬
ningar. vid särskilda fall hade företagits å den patologiska institutionen,
som likaledes i sitt museum kunde hysa tillvaratagna rättsmedicinska
preparat. Det hade sålunda i främsta rummet varit den patologiska in¬
stitutionens förtjenst, att de rättsmedicinska undersökningarna kunnat på
behörigt sätt fullföljas och att början till upprättande af ett rättsmedicinskt
museum kunnat göras. Olägenheterna vid denna ställning för rättsmedi¬
cinen hade icke gifvit sig synnerligen starkt tillkänna, medan den patolo¬
giska institutionen varit inrymd i samma byggnad som den anatomiska,
inom hvars område de rättsmedicinska undersökningarna, såsom nämnts,
skedde. Äfven sedan den för patologiska institutionen uppförda nybygg-
naden för ett par ar sedan tagits i bruk, hade förhållandena, om ock med
svårighet, kunnat ordnas, så länge de anatomiska och patologiska institu¬
tionerna ännu legat i omedelbar närhet till hvarandra.
rsu hade emellertid andra förhållanden inträda I den nya anatomiska
byggnaden hade numera särskild lägenhet för den rättsmedicinska under¬
visningen upplåtits. Derigenom hade för dess behof fullt lämpliga lokaler
erhållits och möjlighet gifvits för anordnandet af eu tidsenlig rättsmedicinsk
anstalt i Lund. Men dessa lokaler saknade möblering och utrustning; alla
utensilier för verkställandet af eu obduktion, såsom instrument in. m,,
maste för hvarje gång lånas från den numera ternligen aflägse belägna
patologiska institutionen och härvid mötte ej sällan svårigheter, då lik-
Åttonde hufrudtiteln.
29
öppningar samtidigt skulle ske å båda ställena. För den rättsmedicinska
undervisningen och det vetenskapliga bedrifvandet af denna disciplin er¬
fordrades alltså såväl möblering och utrustning af de till densammas för¬
fogande upplåtna båda rummen — obduktionsrummet samt musei- och
arbetsrummet — som ock en någorlunda fullständig utredning med instru¬
ment af olika slag. För ändamålet kräfde den rättsmedicinska institutionen
ett anslag för en gång af 2,400 kronor.
För användningen af detta anslag redogör Bendz, med stöd af lem-
nade kostnadsförslag och prisuppgifter, sålunda:
Möbler, deribland större museiskåp och ett obduktionsbord kr. 1,100
Ett större mikroskop å 340 kr. och ett enklare å 160 kr. .. » 500
Ett spektroskop ............................................................................< 5
Obduktionsinstrument och öfriga utensilier för liköppningar
såsom våg, skålar, baljor m. m.......................................... :
Kapellinredning.............................................................................. 1
Glasvaror, hufvudsakligen för museet, och utensilier för ar¬
betsrummet ......................................... ................................. * 350:
»o
200:
175:
Summa kr. 2,400: —
Vidare framhåller Bendz behofvet af ett årsanshig af 500 kronor, af-
sedt att bestrida kostnader för uppvärmning och belysning af lokalerna,
gas- och vattenförbrukning, uppassning och handräckning, underhåll och
tillökning af instrumentmaterielen, sprit och andra konserveringsvätskor,
anskaffande af vid undervisningen nödvändiga rättsmedicinska uppslags¬
böcker och planscher samt rättshandlingar i utskrift.
I framställningen anhåller Bendz, att nämnda anslag måtte utverkas åt
den rättsmedicinska institutionen. Utöfver hvad redan anförts erinrar Bendz,
till stöd för sin hemställan, om den stora betydelse, som förtrogenhet med
rättsmedicinen och särskilda hithörande undersökningar har för hvarje
embetsläkare, samt om nyttan af ett rättsmedicinskt museum i den södra
delen af landet. Han påpekar tillika, med hänsyn till det rättsmedicinska
museet, att genom vederbörande myndigheters tillmötesgående det rätts¬
medicinska obduktionsmaterialet i Lund vore jemförelsevis rikligt.
Den af Bendz gjorda hemställan har upptagits af det större konsi¬
storiet vid dess framställning om beredande af anslag till universitetet i
Lund, och kanslern för rikets universitet har förenat sig med konsistoriet
samt förordat beviljandet af de utaf Bendz begärda anslagsposterna.
Äfven jag finner mig böra, i hvad på mig ankommer, medverka till
framgången af de af mig nu omformälda yrkandena om anslag för den
rättsmedicinska institutionen i Lund. Jag beder att tillika få erinra derom
30 Åttonde hnfVndtiteln.
att institutionens saknad af nödig utrustning uttryckligt framhållits i den
af Riksdagens revisorer nyligen afgifna berättelse öfver verkstäld gransk¬
ning af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1898. Förbehållande mig att vid anmälan af de extra ordi¬
narie anslagsbehofven fa återkomma till frågan om det för en gång begärda
anslaget hemställer jag nu, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på ordinarie stat för universitetet i Lund bevilja ett anslag af 500 kronor
till materiel in. m. för den rättsmedicinska institutionen derstädes.
Inom medicinska fakulteten vid universitetet i Lund hafva af veder-
börande klinikchefer gjorts en framställning af följande innehåll.
' o Den kliniska undervisningen hvilade numera sä godt som uteslutande
pa de kliniska undersökningsmetoderna. Det vore dessas mångsidiga ut¬
veckling, som utgjorde ett åt de mest utmärkande dragen hos våra dagars
läkekonst. Denna utveckling berodde på att man sökt tillgodogöra sig
den erfarenhet, som vunnits vid arbetssättet inom de fysiologiska och me-
dicinskt-kemiska laboratorierna samt genom att vid dertill egnade fall
tillämpa dem vid undersökning åt den sjuka organismen. Dessa under¬
sökningsmetoder, lånade från fysiologien och kemien, fordrade emellertid
hjelpmedel, som den kliniska undervisningen under tidigare skeden ej be-
höfde, men som numera vore att anse såsom nödvändiga vilkor för en
tidsenlig klinik.
Oafsedt utlandets rikare utrustade institutioner i antydd rigtning,
kunde nämnas, att saväl i Stockholm som i Upsala kliniska laboratorier
funnes, hvilka, om än icke att likställa med de bättre utländska, dock
nödtorfteligen fylde behofvet. Lund hade hittills i detta afseende stått
tillbaka. Orsaken härtill vore emellertid icke att söka i ett förbiseende
eller bristande intresse hos klinikföreståndarne vid Lunds lasarett, utan i
den omständigheten, att det första vilkoret för ett kliniskt laboratorium,
nemligen nödig och lämplig lokal för detsamma, hittills ej funnits att
tillgå vid omförmälda sjukvårdsinrättning.
Genom nybyggnad inom lasarettskomplexet hade nu en sådan lokal
vunnits; och då borde ingen tid försummas att vidtaga nödiga åtgärder
för att bringa ett dylikt kliniskt laboratorium till stånd. För detta ända¬
mål borde man begära dels ett anslag för en gång af 10,000 kronor till
inredning och utrustning af ett kliniskt laboratorium vid Lunds sjukvårds¬
inrättningar, dels ett ärligt anslag af 1,000 kronor för sagda laboratoriums
underhåll och nödtorftiga förökande.
I framställningen härom förklarade sig medicinska fakulteten enhälligt in¬
stämma; och sä väl det större akademiska konsistoriet i Lund som kanslern för
Åttonde hufvttdtiteln.
31
rikets universitet hafva hemstält om de sålunda begärda anslagens utverkande;
varande vid konsistoriets yttrande i frågan fogad en af e. o. professorn i
pediatrik och praktisk medicin i Lund C. H. Hildebrand undertecknad
»approximativ kostnadsberäkning för anordnandet af ett kliniskt labora¬
torium». Bland de 45 olika posterna i denna å 10,000 kronor slutande
förteckning må jag, förutom en post å 963 kronor för oförutsedda utgifter,
nämna följande:
Mikroskop .........................................................................................
2 arbetsmikroskop..........................................................................
Elektrisk apparat .............................................................................
Polarisationsapparat.......................................................................
Analys våg............................................................................................
Platina och redskap...........................................................................
Registreringscylinder med sfygmograf, kardiograf och tid¬
mätare ..........................................................................................
Röntgenapparat ..................................................................................
Allmän laboratorieutrustning...........................................................
kr. 1,000
» 300
» 600
» 500
» 300
» 350
» 500
» 2,000
» 1,500
Då behofvet af de båda anslagen synes mig fullt utredt genom hvad
som i ärendet andragits hos medicinska fakulteten, finner0jag mig böra
till alla delar understödja den gjorda framställningen. Återkommande
till frågan om det begärda anslaget å 10,000 kronor vid underdånig an¬
mälan af tillfälliga behof, hänförliga under åttonde hufvudtiteln, tillstyrker
jag i detta sammanhang, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på ordinarie stat för universitetet i Lund bevilja ett anslag af 1,000
kronor för underhåll och förkofran af ett kliniskt laboratorium vid sjuk¬
vårdsinrättningarna i Lund.
Vid 1894 års riksdag beviljades att anslag å 149,000 kronor för upp- [9.]
förande af en ny byggnad åt anatomiska institutionen vid universitetet i Materiel för
Lund. Sedan detta anslag i särskilda poster utgått å extra stat underst
åren 1895, 1896 och 1897, blef byggnaden under sistnämnda år färdig att‘'"(‘"»'io«*>««
användas för sitt ändamål. 1 Lund'
Efter det sedermera två läsår förflutit och institutionens föreståndare,
professorn H. O. Lindgren, derunder haft tillfälle att stadga sitt omdöme
om institutionens behof af medel för driftkostnaden under de nya förhål¬
landena, har professor Lindgren i en till det större akademiska konsisto¬
riet i Lund ingifven skrift väckt fråga om beredande af ökadt anslag för
ändamålet.
Berörda skrift, för hvilken jag beder få redogöra, innehåller till en
32 Åttonde hufvudtiteln.
början en erinran att institutionens årsanslag för närvarande utgjorde
3,550 kronor, fördeladt i ett anslag på 2,800 kronor till den »anatomiska»
och ett på 750 kronor till den »histologiska» institutionsafdelningen. Denna
uppdelning af anslaget hade sin grund deri, att en ordnad histologisk un¬
dervisning först kommit till stånd år 1878, då nämnda anslag å 750 kro¬
nor erhållits. Emellertid vore den makro- och den mikroskopiska ana¬
tomien endast olika sidor af samma vetenskap, som för öfrigt kunde
uppdelas i åtskilliga andra discipliner; och i enlighet härmed vore ock
den anatomiska och den histologiska institutionen endast olika, i hvarandra
sammanflytande nfdelningar af samma institut. Fördenskull och då vidare
nämnda institutioner i Lund hade samme föreståndare och vore inrymda
i samma byggnad med enhetlig uppvärmning, belysning, gas- och vatten¬
ledning in. in., kunde anslaget gerna vara ett enda för den anatomiska
institutionen i dess helhet, så mycket mera som af det sagda vore klart,
att fördelningen af anslagen på de särskilda afdelningarna under de gifna
förhållandena i ganska vidsträckt man måste ske på ett ungefär.
Det vore uppenbart, att, då institutionen endast beträffande byggna¬
dernas underhåll kunde påräkna bidrag från universitetets fonder, men för
allt öfrigt vore hänvisad till årsanslaget, detta borde vara så afpassa dt,
att det med iakttagande af sparsamhet och klok hushållning först och
främst räckte till för bestridande af institutionens samtliga driftkostnader
och för det andra lemnade skäligt öfverskott till förvärfvande af nödiga
nya arbetsverktyg, museiföremål, speciallitcratur, naturalier in. in.
I den gamla institutionsbyggnaden, der under senare tider allting
varit trångt och otillräckligt, hade man, hvad driften anginge, kunnat taga
sig fram med förvånande små medel. Med besparingar från årsanslaget hade
tillförene en sällsynt vacker och dyrbar komparativ skelettsamling förskaffats
åt institutionen. För egen del hade Lindgren främst lagt vigt vid att
förse institutionen med eu tidsenlig vetenskaplig utrustning för arbete och
undervisning', men dervid dock inskränkt sig till det nödvändigaste i syfte
att med de medel, soin efter hand besparades, kunna, så snart den efter¬
längtade nya institutionsbyggnaden kommit till stånd, fylla de då tydligare
framträdande luckorna i nämnda utrustning. Emellertid hade det till ny¬
byggnaden beviljade anslaget till följd af inträdda betydliga stegringar å
arbets- och materialpris blifvit otillräckligt. Då universitetets reservfond
endast kunnat tillskjuta en del af det bristande, hade institutionens be¬
sparade medel, måst tillgripas för fullbordande af byggnadens inredning i
dess väsentligaste delar.
Det läge i sakens natur, att driftkostnaden för det nya institutet, som
vore i besittning af tillräckliga och rymliga lokaler, bvilka medgåfve ett
Åttonde hufvudtiteln. 33
mångsidigare och intensivare arbete, än hvad förut kunnat ega rum, måste
uppgå till vida större belopp än för det gamla. Frånsedt de af nyss om-
förmälda omständigheter framkallade extra utgifter, som vore af öfver-
gående art, visade ock räkenskaperna en ganska betydlig underbalans under
de nya förhållandena.
Till ådagaläggande deraf har Lindgren i en tablå sammanfört utgif¬
terna för hvartdera af läsåren 1897—1898 och 1898—1899 i vissa hufvud-
poster, sammanslagna för den »anatomiska» och den »histologiska» insti¬
tutionen.
Perma tablå är af följande innehåll:
Läsåret Läsåret
1897-1898. 1898-1899.
Likfrakt och graföppning ........................................... hr. 647: 27 720: 81
Bränsle........................................ * 1,439: 96 1,787: 75
Gas ............................................................... » 213: 66 30: 72
Elektrisk belysning........................................................... » 890: 78
Vatten ................................................................................. * 74: 58 184:
Biträde till städning och rengöring m. m................ » 252: 66 366: 41
Kemikalier, preparationsvätskor m. m...................... » 335: 23 230: 99
Sprit .................................................................................... 5 288: 34 -
Undervisningsmateriel, preparat, planscher m. m. » 293: 56 276: 37
Instrument, apparater, glas m. m............................... » 2,044: 82 635: 59
Förbrukningsmateriel, tvätt, husgeråd m. m.......... » 310: 72 179: 17
Papper, böcker, pennor, kritor m. m........................ » 193: 07 120: 82
Smärre reparationer, slipning m. m. ......................... 5 228: 93 183: 91
Planteringen omkring institutionen ......................... »--574: 20
Möbler, skåp, ställningar m. m.............................. » 2,605: 01 107: 25
Flyttning till nya byggnaden.............. » 288: 50
Summa kr. 9,216: 31 6,288: 77
Dessa summor utgöra tillsammans ett belopp af 15,505 kronor 8 öre,
enligt hvad Lindgren uppgifver fördeladt med 12,450 kronor 80 öre på
den »anatomiska» och med 3,054 kronor 28 öre pa den »histologiska» in¬
stitutionens räkenskaper.
Af de å tablån förekommande posterna vore, anmärker Lindgren, ru¬
briken »flyttning» tillfällig och detsamma gålde i viss man om rubriken
»möbler, skåp in. m.». Instrumenter, apparater och glas vore läsåret
1897—1898 inköpta till relativt stort belopp, hvarför medelårsutgiften för
desamma borde beräknas lägre. Rubriken »biträde till städning och ren-
Bih. till Bilcsd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd.
5
34
Åttonde hufvudtiteln.
göling» berodde derpå, att institutet till sin betjening egde endast en vakt¬
mästare, med lön af 600 kronor jemte husrum, hvilken numera hade att
sköta äfven värmeapparaten och i allt fall omöjligen räckte till att på ett
tillfredsställande sätt halla institutets alla utensilier och lokaler i ordning,
hvarför ° en . städerska mast anställas. Manligt biträde fordrades dessutom
emellanåt vid likens, förflyttning för jordfästning m. m. Då elektriskt ljus
numera användes till belysning, gas åter hufvudsakligen till kokning,
bleive utgiften för gasen hädanefter ringa, men belysningen komme att
ställa sig ganska dyr. . Det elektriska ljuset vore dock till synnerlig nytta
vid. arbetet på dissektionssalen äfvensom i öfriga lokaler. Vattenafgiften
utgmge numera efter mätare och åtgången vore beroende på arten och
omfånget af vissa preparationer. Den svåraste höjningen i driftkost¬
naden förorsakades af värmeledningen. Senaste läsårets utgift för bränsle
såsom syntes, ehuru vintern varit blid, till det höga beloppet af
nära 1,800 kronor mot vid pass 1,450 kronor läsåret 1897—1898. Man
hade hoppats, att bränslekostnaden skulle nedgå, sedan byggnaden hunnit
uttorka, och i sjelfva verket visade det sig också, att bränsleåtgången varit
mindre under läsaret 1898—1899 än under det föregående, samt att steg-
rmgen berodde pa de mycket höjda stenkols- och kokspriserna.
Ville man försöka att uppställa en approximativ utgiftsberäkning för
den näimaste framtiden, komme denna att ställa sig sålunda:
Liktransporter och graföppning
Bränsle ....................................................
Gas ....................................................
Elektrisk belysning.......................................
Vatten ................................................
Biträde till städning, rengöring m. m.
Kemikalier, preparationsvätskor m. m...........
Sprit.....................................................
Undervisningsmateriel, museiföremål m. m.
Instrumenter, apparater, glas m. m...........
Förbrukningsmateriel, tvätt, husgeråd..........
Böcker, papper, pennor, kritor m. m...........
Smärre reparationer, slipning m. m.............
Planteringen......................................
Diverse......................
............. kr. 750: —
.............. » 1,750: —
.............. » 50: —
.............. » 1,000: —
......... .. » 200: —
............ » 400: —
............. » 300: —
.......... » 200: —
............ » 500: —
............... » 1,000: —
.............. » 150: -
........... » 150: —
............. » 200: —
.............. » 500: —
............... » 350: —
Summa kr. 7,500: —
Åttonde hufvudtiteln.
35
Med de besparingar å denna summa, som något år möjligen kunde
ernås, skulle i första rummet ett annat års brist utjemnas; återstoden
blefve tillgänglig för samlingarnas förökande.
Då det anatomiska museets sammanlagda årsanslag för närvarande
vore 3,550 kronor, erfordrades, enligt nyss angifna beräkning, en ökning i
anslaget af 3,950 kronor. Härom borde alltså framställning göras.
Professor Lindgrens omförmälda yrkande understöddes af medicinska
fakulteten och har upptagits af det större konsistoriet i dess underdåniga
framställning om utverkande hos Riksdagen af anslag för åtskilliga ändamål.
Kanslern för rikets universitet har ock biträdt ifrågavarande anslags-
yrkande.
Att efter de anatomiska och histologiska institutionernas inflyttande i
rymligare och modernare inredda lokaler de för dessa institutioner an¬
visade anslag till materiel skulle visa sig otillräckliga, var utan tvifvel att
på förhand motse. Den af professor Lindgren gjorda utredningen ådaga¬
lägger, att äfven andra förhållanden medverkat till behofvet af en anslags-
förhöjning.
I fråga om beloppet af den begärda förhöjningen anser jag mig böra
föreslå någon nedsättning. I afseende härå vill jag erinra, att, då år 1887
gjordes nådig framställning till Riksdagen om ökning med 1,700 kronor
af det till anatomiska institutionen i Lund då utgående materielanslaget,
1,800 kronor, Riksdagen fann antagligt, att en förhöjning af 1,000 kronor
vore tillräcklig, och uttalade, att hvad derutöfver erfordrades kunde —
på sätt egde rum vid motsvarande institutioner i Upsala och Stockholm —
betäckas genom utgifter af dissekanterna. Enligt hvad jag inhemtat lära
emellertid hittills dylika afgifter icke utgått i Lund. Vid beräknandet af
det erforderliga anslagsbeloppet torde nu tagas hänsyn till att sådana af¬
gifter böra äfven i Lund upptagas af de studerande. Det synes mig derför
skäligt, att ökningen af statsanslaget begränsas till 2,500 kronor. Att
särskilja detta belopp å de båda institutionerna synes, efter hvad professor
Lindgren anfört, vara hvarken nödigt eller lämpligt, utan torde detsamma
kunna i en för båda gemensam post anvisas.
Jag hemställer fördenskull, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riks¬
dagen att, till ökning af de nu till materiel för de anatomiska och histolo- >
giska institutionerna vid universitetet i Lund utgående anslag af 2,800 kro¬
nor för den förra och 750 kronor för den senare, på ordinarie stat bevilja
ett belopp af 2,500 kronor.
36 Åttonde liufvudtiteln.
[10.] Det större konsistoriet vid universitetet i Lund har i underdånighet
rl dels om ett anslaS af 600 kronor till en vaktmästare vid
ZeZmZtotunivfrstietsbiblioteket, med rätt till två ålderstillägg, nvartdera å 100 kronor,
åt^isso^ atniutas ena efter fem, det andra efter tio års väl vitsordad tjenst-
vaktbetjtnte göring, dels om enahanda rätt till ålderstillägg åt innehafvare af nuvarande
vid univerti- vaktmästarebefattningar vid vissa af universitetets institutioner.'
Den förstnämnda af dessa framställningar grundar sig på universitets¬
bibliotekariens uttalande om behofvet af ytterligare en vaktmästare vid
biblioteket. Detta egde blott en ordinarie vaktmästare, under det att kong!
biblioteket i Stockholm disponerade fem och universitetsbiblioteket i Upsala
tre sådana. Vid Lunds universitetsbibliotek funnes full sysselsättning för
minst två ordinarie vaktmästare, och det arbete, som utförts af en extra
vaktmästare, hvars arfvode utgått af reservfonden, hade visat sig alldeles
oumbärligt. Anslag till en ny ordinarie vaktmästare vid biblioteket vore
derför af behofvet påkalladt.
Att för denne vaktmästare begärts rätt till ålderstillägg sammanhänger
med att konsistoriet, enligt den andra af ifrågavarande framställningar,
ansett sig böra påyrka dylik rätt för vissa andra institutionsvaktmästare.
För framställningen härom anhåller jag att nu få redogöra. Densamma
gjordes först år 1898 och upprepades sedermera följande år. De vakt-
betjente,. som i framställningen afses, åtnjuta hvardera ett arfvode af 600
kronor jemte fri bostad. Otillräckligheten häraf anser konsistoriet vara
uppenbar med hänsyn ej mindre till de i Lund gällande höga prisen på
lifsförnödenheter än äfven till de fordringar på duglighet, som ställas på
vaktmästarne, helst göromålen vid institutionerna alltmer taga deras tid i
anspråk, sa att föga tillfälle för dem finnes till extra förtjenst. Då be¬
hofvet af löneförbättring för dem gör sig med åren mera känbart, anser
konsistoriet densamma lämpligen böra komma dem till godo i form af
ålderstillägg och hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bereda
vaktmästarne vid universitetets anatomiska, astronomiska, fysiologiska,
fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patologiska institutioner samt vid
biblioteket rätt till tva ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor, att utgå
efter nyss angifna grunder.
Ifrågavarande framställningar hafva vunnit understöd af kanslern för
' rikets universitet, hvilken funnit ålderstillägg åt institutionsvaktmästarne
vara af behofvet påkallade med hänsyn till de af konsistoriet omförmälda
förhållanden.
Det torde, efter hvad som anförts, icke böra råda något tvifvel derom,
att den mera tillfälliga anordningen med en ur reservfonden aflönad extra
Åttonde hufyudtiteln. 37
vaktmästare vid biblioteket numera bör ersättas genom anställandet af en
ordinarie vaktmästare vid nämnda institution. Jag finner mig derför böra
föreslå utverkande af det begärda statsanslaget till en sådan vaktmästare.
Beträffande ålderstillägg åt såväl denne som innehafvarne af vissa
andra af konsistoriet angifna vaktmästare^enster vid universitetet i Lund
är jag — såsom framgår af hvad jag anfört vid tillstyrkan af löne¬
förhöjning åt vissa vaktbetjente vid universitetet i Upsala — beredd att
förorda nyssnämnda förmåns utverkande. I likhet med hvad jag uttalade
rörande löneförhöjningen i Upsala, anser jag någon förbättring af nu
ifrågavarande vaktmästares aflöningsvilkor vara skälig och, såsom jag redan
anmärkt, skulle en lämplig öfverensstämmelse mellan löneförmånerna för
vederbörande betjente vid de båda universiteten åvägabringas genom infö¬
randet af den begärda rätten till ålderstillägg åt vissa vaktbetjente i Lund
samtidigt med löneförbättring åt vissa vaktbetjente i Upsala. De begärda
ålderstilläggen torde lämpligen kunna utgå af åttonde hufvudtitelns för¬
slagsanslag till dylika.
Jag får alltså tillstyrka, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att
dels bevilja ett ordinarie anslag af 600 kronor såsom aflöning till en
ny vaktmästare vid universitetsbiblioteket i Lund;
dels medgifva, att såväl denne vaktmästare som innehafvare af de nu
vid universitetet i Lund befintliga vaktmästaretjensterna vid de anatomiska,
astronomiska, fysiologiska, fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patolo¬
giska institutionerna samt biblioteket må ega att komma i åtnjutande
af två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor, efter 5 och 10 åjrs väl vits¬
ordad tjenstgöring, med rätt för eu hvar af nämnde vaktmästare att
räkna sig till godo den tid han derförut varit utan afbrott såsom vakt¬
mästare med full tjenstgöring i universitetets tjenst anstäld;
dels ock förklara, att ifrågavarande ålderstillägg skola utgå af det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag: ålderstillägg.
Professorn i botanik vid universitetet i Lund S. Berggren har i eu
till det större konsistoriet derstädes ingifven skrifvelse anfört följande.
Under de senaste 30 åren hade universitetets botaniska trädgård haft
ett anslag af 800 kronor årligen till aflönande af träd gårdsdräng ar.
Arbetslönernas stegring, i synnerhet under de sista åren, hade för¬
orsakat, att nämnda belopp blifvit otillräckligt. Då för 15—20 år sedan
tre trädgårdsarbetare dermed kunde skäligen aflönas, hade beloppet under
senare år räckt till betalning åt endast två. Dessa hade måst nästan
uteslutande användas för skötseln af växterna i de åtta växthusen. Arbetet
38 Åttonde hufvudtiteln.
härmed kräfde nemligen minst två biträden åt trädgårdsmästaren, hvilken
hade att dels leda, dels utföra de mangahanda bestyren med omplantering,
såning m. m. På grund af den låga aflöningen hade biträdena efter kort
tid, oftast ett år, lemnat sina anställningar vid trädgården för att annor¬
städes söka erhålla bättre aflönade tjenster. Trädgårdsmästaren hade derför
fått nöja sig med iner eller mindre ovana arbetare till biträden, och dessas
hjelp hade visat sig otillräcklig. Till förekommande af alltför ofta inträf¬
fande^ ombyte af arbetskrafter hade under de senaste åren botaniska
trädgardens arsanslag anlitats för höjande af den äldste och mest erfarne
trädgårdsdrängens aflöning. Härigenom hade detta årsanslag, som förutom
till bränsle i växthusen under vintern äfven skulle användas till aflö¬
nande af legda dagsverkare ute i trädgården under sommaren, måst
vidkännas en ej ringa utgift. Denna hade varit så mycket mera känbar,
som i följd af prisstegring a bränslet kostnaden för inköp deraf med-
toge nära en fjerdedel af hela årsanslaget samt vidare daglönerna till de
legda arbetande oupphörligt stigit. Omförmälda förhållanden hade vållat,
att en fullständigare vård af frilandsväxter inåst eftersättas. Desslikes hade
utgifterna för herbariets vidmagthållande och förökande måst mer och mer
inskränkas.
_ Professor Berggren jemför vidare löneförhållandena för de vid botaniska
institutionerna i Upsala och Lund anstälde betjente, dervid anmärkande
att den bostadsförmån, som kunde beredas trädgårdsdrängarne i Lund,
vore ett enda rum, för närvarande bebodt af den yngre af dem, medan
den äldre, sjelf bekostade sig bostad. I fråga om den nämnda jemförelsen
hänvisar jag, beträffande förhallandena i Upsala, till hvad jag i det föregå¬
ende redan anfört.
Under åberopande af omöjligheten att, utan anlitande af det för den
systematiska botanikens institutionsafdelning bestämda anslag, med nuva¬
rande anslag af 800 kronor kunna anskaffa dugliga och tillräckliga biträden
vid skötseln af växthusen och trädgården hemställer Berggren slutligen,
att konsistoriet ville söka utverka ett anslag af 1,200 kronor till höjning
i det^ nuvarande anslaget till trädgårdsdrängar vid univesitetets botaniska
trädgård.
Denna framställning remitterades af konsistoriet till filosofiska fakul¬
tetens matematisk-naturvetenskapliga sektion.
Inom sektionen yttrade professor Berggren: Innan den af Malmöhus
läns landsting bekostade trädgårdselevskolan vid Alnarp blifvit inrättad,
hade blifvande trädgårdsmästare begagnat sig af den utbildning i yrket,
som stått att vinna genom att ett eller annat år tjenstgöra såsom träd-
gardsdrängar vid botaniska trädgården i Lund. Denna institution hade
Åttonde hufvudtiteln. 39
på sådant sätt kunnat vinna dugliga biträden. Efter nämnda skolas in¬
rättande begagnade man sig för sin utbildning hellre af den för vanlig
trädgårdsskötsel lämpade undervisningen vid densamma. Oaktadt på
senaste tiden efter hvartannat L’00 kronor och 400 kronor af årsanslaget
till trädgården såsom lönetillökning tilldelats den äldste och mest erfarne
medhjelparen, hade denne icke kunnat erhålla så hög aflöning, som på
annat håll stode honom till buds.
E. o. professorn i botanik B. Jönsson förklarade sig instämma i
Berggrens framställning, hvilken afsåge ett ytterst trängande behof. Den
begärda tillökningen i anslag vore nödig för att botaniska trädgården
skulle erhålla erforderlig vård och ans. Vidare påkallades höjningen i
anslaget äfven af behofvet att genom bättre löneförmåner kunna vid insti¬
tutionen fästa ett biträde, dugligt att vid förefallande behof inträda som
vikarie för trädgårdsmästaren.
Sektionen beslöt derefter enhälligt att tillstyrka bifall till Berggrens
framställning, och densamma har sedermera vunnit såväl konsistoriets som
kanslerns för rikets universitet understöd.
Hvad i detta ärende anförts torde tillräckligt ådagalägga behofvet af
en förhöjning i anslaget till trädgårdsdrängar vid botaniska institutionen
i Lund. önskvärdheten häraf torde ock framgå vid en jemförelse mellan
detta anslags i staten för universitetet i Lund den 13 november 1885
faststälda belopp, 800 kronor, och de förmåner, som motsvarande betjente
vid botaniska trädgården i Upsala åtnjuta. Såsom jag redan omförmäla
utgå för närvarande i Upsala dels till hvardera af två underträdgårds¬
mästare 700 kronor, dels till hvardera af två trädgårdsmedhjelpare 400
kronor; och alla fyra ega fri bostad samt rätt till två ålderstillägg, hvart¬
dera å 100 kronor. Derjemte uppbära de två medhjelparne särskilda dags¬
penningar, uppgående till omkring 170 kronor årligen för dem hvardera.
Skulle så den af mig nyss föreslagna ökningen i lönen med 100
kronor för en hvar af omförmälde fyra betjente gå i verkställighet, blir
missförhållandet ännu mer i ögonen fallande.' Det bör vid allt detta fram¬
hållas, att den bestående skilnaden för närvarande ingalunda torde vara
försvarad af de båda institutionernas inbördes betydelse.
Jag anser alltså, att en ökning af nu ifrågavarande anslag är af nöden.
Beträffande ökningens belopp kan hvad som af vederbörande begärts, inne¬
fattande en höjning med 150 proc., synas väl högt tilltaget. Jag förmenar
dock, att hvad som anförts i afseende å institutionens behof verkligen på¬
kallar en så afsevärd förhöjning, som ifrågasatts. Om denna beviljades,
skulle man dels kunna skäligen aflöna en vid institutionen mera stadigt
40
Åttonde hufvudtiteln.
fäst person, kompetent att vid behof inträda i stället för trädgårds¬
mästaren, dels ock ega tillräckliga medel öfver till att ersätta en andre
trädgårdsdräng och till att befria materielanslaget från en del utgifter,
som borde utgå från anslaget till trädgårdsdrängar.
Efter en dylik förhöjning komme förhållandena vid botaniska insti¬
tutionen i Lund att blifva någorlunda likstälda med dem vid institutionen
i Upsala.
På grund af den gjorda framställningen får jag fördenskull hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för höjande af det
till aflönande af trädgårdsdrängar vid universitetets i Lund botaniska
institution nu bestämda belopp, 800 kronor, till 2,000 kronor, bevilja ett
ordinarie anslag af 1,200 kronor.
Under förutsättning af bifall till hvad under punkterna 2—11 före¬
slagits, kommer anslaget till universiteten, nu 812,224 kronor, att ökas
med tillhopa 12,500 kronor eller till 824,724 kronor.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Alltsedan år 1889 har Riksdagen i anledning af nådiga propositioner
«i<ihvarje år på extra stat anvisat ett belopp af 900 kronor till arfvode åt
' 'en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets kemiska labora¬
torium.
Lärarekollegiet vid nämnda institut har hos universitetskanslern
hemstält om utverkande för samma ändamål af enahanda anslagsbelopp
jemväl för år 1901, dervid lärarekollegiet upprepat sina förut gjorda fram¬
ställningar om anslagets uppförande på ordinarie stat. Kollegiet har härvid
påpekat, att behofvet af en amanuens å det kemiska laboratoriet icke vore
af tillfällig art, utan förvisso komme att fortfara, så länge karolinska in¬
stitutet med sin nuvarande organisation egde bestånd, och städse vara
starkt framträdande.
Universitetskanslern har tillstyrkt bifall till lärarekollegiets hemställan.
Då behofvet af en amanuens å institutets kemiska laboratorium
sålunda alltjemt gör sig gällande och synes blifva konstant, anser jag
mig böra i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till arfvode åt en dylik amanuens på ordinarie stat
bevilja ett belopp af 900 kronor.
Åttonde hufvudtitelu.
41
Efter nådig proposition beviljade 1890 års riksdag förhöjning af det [13.]
å karolinska mediko-kirurgiska institutets stat till fysiologiska anstaltens förhöjning t
underhåll och drift uppförda anslag från 1,500 kronor till 2,000 kronor,
Efter hemställan af institutets lärarekollegium har nu kanslern för rikets anstalten.
universitet gjort underdånig framställning om detta anslags ökande till
3,000 kronor.
Till stöd för denna sin hemställan anförde lärarekollegiet, att, trots
den af 1890 års riksdag medgifna ökning, hade det under de gångna
åren visat sig, att anslaget varit långt ifrån tillräckligt för de dermed
afsedda behofven. För att icke arbetet å det fysiologiska laboratoriet
skulle lida något väsentligt afbräck, hade derför de nödiga penningemedlen
anskaffats på annat sätt. De summor, med hvilka bristerna i anstaltens
årsanslag sålunda måst fyllas, hade under åren 1891—1898 uppgått till
sammanlagdt 7,600 kronor eller i medeltal 950 kronor för år, oberäknad!
de anslag, hvilka lärarekollegiet, efter ansökan, ur tillgängliga fonder till¬
delat personer, som å laboratoriet utfört vetenskapliga arbeten. Från labo¬
ratoriet hade under åren 1889—1898 utgått icke mindre än 46 experi-
mentela undersökningar. Äfven ur undervisningens synpunkt vore års-
anslagets ökande nödvändigt, då laboratoriet, särskild! beträffande sinnes-
fysiologien, i hög grad behöfde förstärkning af den till dess förfogande
stående undervisningsmateriel.
På grund af hvad sålunda anförts och då arbetet å institutets
fysiologiska laboratorium icke torde komma att framdeles blifva mindre
omfattande än hittills varit fallet, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om för¬
höjning i det till fysiologiska anstaltens underhåll och drift utgående årliga
anslag från 2,000 kronor till 3,000 kronor eller med 1,000 kronor.
I nådig proposition till 1894 års riksdag äskade Eders Kongl. Maj:t [14.]
ett årligt anslag af 3,000 kronor för anställande vid karolinska mediko- Förhöjning >
kirurgiska institutets patologisk-anatomiska institution af en på högst 4^åborator/7
år i sänder förordnad laborator i bakteriologi. Riksdagen ansåg emellertid, bakteriologi.
att en del af undervisningen i nämnda ämne fortfarande borde, såsom
dittills, kunna ombesörjas af innehafvare af docentstipendium, samt be¬
viljade för ifrågakomna ändamål ett årligt anslag af allenast 2,000 kronor.
I sammanhang med öfriga anslagskraf för institutet har universitets¬
kanslern nu gjort underdånig framställning om nådig proposition, afseende
omförmälda anslags höjande till 4,500 kronor.
Denna kanslerns framställning har närmast föranledts af en till
honom inkommen skrifvelse, deri lärarekollegiet vid institutet påpekat
Bill. till Rikstl. l’rol. 11)00. 1 Hand. 1 Afd. «
42
Åttonde hufvudtiteln.
önskvärdheten af anslagets höjande på sätt nyss nämnts. I skrifvelsen
anför lärarekollegiet, bland annat. Under åren 1891 —1893 hade visser¬
ligen det ena af de två rörliga docentstipendierna vid institutet tilldelats
docenten i bakteriologi, och äfven år 1894 innehade samme docent detta
stipendium; men då vid institutet funnes flere andra docenter, hvilka jem-
likt de för docentstipendierna gällande bestämmelser kunde med samma
rätt göra anspråk på att komma i åtnjutande af denna förmån, hade
lärårekollegiet numera ansett sig icke böra tilldela docentstipendium
åt docenten i bakteriologi. Det af Riksdagen anförda skäl för bestäm¬
mande af laboratorns arfvode till endast 11,000 kronor hade alltså bort¬
fallit. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att, med den omfatt¬
ning, arbetet vid det bakteriologiska laboratoriet numera erhållit, äfven
det belopp af 3,000 kronor, som från början ifrågasatts, icke utgjorde
skälig ersättning för laboratorn, derest denne, såsom önskligt och tillbörligt
vore, skulle kunna helt och hållet egna sig åt sin ansvarsfulla tjenstgöring.
Enligt den för laboratorn i bakteriologi gällande instruktion ålåge det
denne: att handleda de studerande, som å laboratoriet önskade öfva sig i
bakteriologiska undersökningars utförande och der idka studier, samt för
öfrigt med råd och upplysningar tillhandagå äfven andra dertill qvalificerade,
som efter erhållet vederbörligt tillstånd å laboratoriet ville utföra dylika
undersökningar och forskningar; att hvarje lästermin vid de öfningar, som
det ålåge alla medicine studerande att, för afläggande af medicine kandidat¬
examen, genomgå vid den patologisk-anatomiska institutionen, deltaga i
undervisningen genom meddelande af med praktiska öfningar förenade
kurser i bakteriologi till den utsträckning och det omfång, som efter sam¬
råd med vederbörande professorer i patologisk anatomi bestämdes; att
utöfva närmaste tillsynen öfver det bakteriologiska laboratoriet och hand¬
hafva vården af den materiel, som der förefunnes; samt att bidraga till
den patologisk-anatomiska undervisningen genom anskaffande af bakteriolo¬
giskt material och utförande af bakteriologiska undersökningar, när deraf
gjordes behof och sådant lämpligen kunde ske. Laboratorn sorterade vis¬
serligen under den patologisk-anatomiska institutionen, men hvarken pro¬
fessorn, extra ordinarie professorn eller laboratorn i patologisk anatomi
kunde i detalj ingripa i undervisningen och verksamheten på det bakteri¬
ologiska laboratoriet. Den dagliga uppsigten derstädes och det magt-
påliggande ansvaret för möjligen förekommande försummelser, hvilka,
såsom kändt vore, kunde hafva de mest ödesdigra följder, hvilade derför
närmast på laboratorn i bakteriologi. Detta jemte den laboratorn åliggande
undervisningen och handledningen af dem, som idkade studier å labora¬
toriet, gjorde, att han under hela läsåret vore fullt upptagen och bunden
Åttonde hufvu dtiteln. 43
af sin verksamhet å laboratoriet, och något skäl syntes derför icke före¬
finnas, hvarför denne laborators aflöning skulle vara lägre än laboratorns
i fysiologi, hvilken faststälts till 4,500 kronor. I likhet med hvad som
gälde för den sistnämnde, torde, under förutsättning att aflöningen fast-
stäldes till nu nämndt belopp, icke heller för laboratorn i bakteriologi
någon inskränkning i tiden för förordnandet böra stadgas.
På grund af hvad sålunda förekommit och då samma skäl, som för-
anledt Riksdagen att år 1892 till nu ifrågasatt belopp höja aflöningen till
laboratorn i fysiologi vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, synas
mig tala för bifall till den nu gjorda framställningen, hemställer jag i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att
till höjande af aflöningen för laboratorn i bakteriologi vid institutets
patologisk-anatomiska institution till 4,500 kronor, hvaraf 1,500 kronor
skola utgöra tjenstgöringspenningar, bevilja på ordinarie stat ett anslag af
2,500 kronor, med förklarande att förordnande för laboratorn må från
och med början af år 1901 utfärdas utan inskränkning till viss tid.
Under förutsättning af bifall till denna min hemställan äfvensom hvad
lag förut hemstält under punkterna 12 och 13, skulle ordinarie anslaget till
karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilket anslag nu uppgår till
197,950 kronor, komma att ökas med tillhopa 4,400 kronor eller till
202,350 kronor. ,
Allmänna läroverken.
I underdånig skrifvelse hafva föreståndarne för den praktiska prof-
årskursen vid samtliga de läroverk, vid hvilka profårskurs finnes anord¬
nad, framhållit otillräckligheten af det anslag, som för närvarande är be-
viljadt till ersättning åt de lärare, hvilka biträda med lärarekandidaters
handledning, och till stöd för denna sin framställning anfört följande.^
I nådiga kungörelsen den 16 juni 1875, genom hvilken profårets
nuvarande anordning hufvudsakligen bestämdes, funnes intet stadgadt om
beloppet af eller grunderna för ersättningen åt handledande lärare, utan
föreskrefves endast, att föreståndaren för den praktiska profårskursen i
den berättelse, han terminligen egde att till ecklesiastikdepartementet af¬
gifva öfver kursen, äfven skulle föreslå arfvoden åt de handledande lä-
rarne. Då emellertid hos olika profårsföreståndare olika principer an-
[15.]
Höjning af
anslaget till
praktisk ut¬
bildning af
blifvande
lärare.
44
Åttonde liufvudtiteln.
gående beloppen af de handledandes arfvoden gjort sig gällande och
närmare bestämmelser i detta hänseende uppenbarligen vore af nöden,
faststäldes år 1883 på det af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till
Stockholm sammankallade möte af profårsföreståndare, att vederbörande prof-
årsföreståndare vid beräkning af arfvoden åt handledande lärare skulle
utgå från ett belopp af högst 120 kronor i terminen för hvarje lärare¬
kandidat, en beräkning, som grundade sig på den förutsättningen, att
hvarje lärarekandidat genomginge profår i tre läroämnen och att således
den terminliga handledareersättningen skulle utgå med 40 kronor för
kandidat och läroämne. Då i allmänhet vid hvart och ett af de fem
profårsläroverken tio lärarekandidater tillhörde profårskursen, skulle alltså
beloppet af handledarearfvodena vid hvarje läroverk komma att uppgå
till 1,200 kronor för terminen eller till 2,400 kronor om året, och till¬
sammans för de fem profårsläroverken till 12,000 kronor om året.
Sedan år 1883 hade emellertid förhållandena inom profårsinstitutionen
väsentligen förändrats. I samma mån som insigten om profårets nytta
vuxit in både i lärarnes och lärarekandidaternas medvetande samt en
småningom mognad praktisk erfarenhet skapat och utvecklat en bestämd
metod i profårsarbetets bedrifvande, i samma mån hade äfven arbetet
ökats för alla dem, som hade med profårskursen att göra, och icke minst
för de handledande lärarne, hvilka numera måste egna en ganska dryg
tid åt konferenser, åt genomgående af skriftliga arbeten och icke minst åt
den enskilda handledning, som måhända vore den vigtigaste faktorn för
åstadkommande af ett godt profårsresultat. Lade man härtill, att det
ofta visade sig lämpligt att öfverlemna en kandidat åt flere än en hand¬
ledare i samma ämne under en termin, så läge det väl i öppen dag, att
40 kronor för handledningen i detta ämne vore en väl liten summa att
dela mellan lärare, som visserligen numera enligt läroverksstadgan vore
skyldiga att deltaga i profårsarbetet, men för hvilka dock detta arbete
upptoge åtskillig tid utom deras egentliga tjenst och derför borde lämp¬
ligen ersättas, om det icke skulle kännas allt för betungande och deri¬
genom blifva mindre fruktbringande.
Vidare hade det under årens lopp blifvit allt mera vanligt, att lärare¬
kandidater anmälde sig önska genomgå profår i fyra ämnen. Visserligen
vore profårsföreståndaren icke förpligtad att villfara en dylik begäran,
men då den ju alltid hade sin grund i lärarekandidaternas önskan att
draga så stor nytta som möjligt af sitt profår och att genom betyg i flere
ämnen öka utsigterna till framtida befordran på lärarebanan, vore det i
allmänhet svårt för profårsföreståndaren att vägra dem tillfälle till ökad
lärareutbildning; åtminstone kunde han ej gerna göra det af hänsyn till
Åttonde hufvudtitelu.
45
handledarnes ersättning. Men följden häraf hade tydligen blilvit, att den
till sitt belopp bestämda ersättningen åt handledarne måst fördelas på
flere och att arfvodet för hvar och en blifvit ännu knappare. Profårs-
föreståndarne ansåge derför, att billigheten fordrade, att anslaget åt de
handledande lärarne höjdes med 10 kronor eller från 40 till 50 kronor i
terminen för hvarje kandidat och ämne, samt att särskild ersättning till
samma belopp lemnades för det fjerde ämnet, der sådant inginge i kandi¬
dats profårskurs. Den ökade kostnaden för kandidaternas handledning
under förutsättning af endast tre profämnen för hvarje kandidat skulle
sålunda utgöra 30 kronor i terminen eller 60 kronor om året för hvarje
kandidat, och om man beräknade, att 50 lärarekandidater årligen genorn-
ginge profårskurs, skulle för en dylik förhöjning erfordras ett årligt be¬
lopp af 3,000 kronor. Antoge man vidare, att 3/e af lärarekandidaterna
önskade genomgå profår i ett fjerde ämne, skulle för 30 kandidaters hand¬
ledning deruti kräfvas 100 kronor årligen för hvar och en af dessa 30
eller tillsammans 3,000 kronor.
Då det vore af vigt för vårt högre skolväsendes framtid, att profårs-
institutionen finge kraftigt utveckla sig och att denna utveckling icke
hämmades genom allt för låg ersättning åt dem, på hvilka profårsarbetets
värde berodde, nemligen handledarne, ansåge sig derför profårsförestån-
darne böra hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska en
förhöjning i årsanslaget till profårskursen med 6,000 kronor.
Till praktisk utbildning af blifvande elementarlärare beviljade 1874
års riksdag 15,000 kronor på extra stat. Samma belopp beviljades äfven
de närmast följande åren och uppfördes 1878 på ordinarie stat. Med
dessa medel upprättades i enlighet med nådiga kungörelsen den 16 juni
1875 profårskurs vid fyra läroverk. Då emellertid antalet kandidater,
som anmälde sig till genomgående af profår, snabbt ökades, och man ej
ansåg lämpligt, att mer än tio kandidater samtidigt voro sysselsatta der¬
med vid samma läroverk, visade sig snart behof af profårskurs vid ännu
ett läroverk. För fyllande af detta behof begärde Eders Kongl. Maj:t af
1881 års riksdag eu ökning af det ifrågavarande anslaget med 5,500
kronor. Denna framställning bifölls af Riksdagen. Sedan 1882 har så¬
lunda berörda anslag utgått med 20,500 kronor årligen och har profårs¬
kurs varit anordnad vid fem läroverk, nemligen allmänna läroverken i
Upsala och Lund samt högre latinläroverket å Norrmalm, högre allmänna
läroverket å Södermalm och högre realläroverket i Stockholm. Anslaget
har sålunda fördelats, att till de fem föreståndarne för den praktiska prof¬
årskursen utgått 5,000 kronor med 1,000 kronor till hvardera, till tre
46 Åttonde hufvndtiteln.
föreståndare för den teoretiska profårskursen 3,500 kronor med 1,000
kronor till hvardera af föreståndarne i Upsala och Lund samt 1,500
kronor till föreståndaren i Stockholm, samt till handledning af lärare¬
kandidaterna i de särskilda ämnena 12,000 kronor.
Att sistnämnda belopp är otillräckligt för det dermed afsedda ända¬
målet, synas mig föreståndarne för den praktiska profårskursen hafva till
fullo ådagalagt, och mot beloppet af den af dem • föreslagna förhöjningen
har jag intet att invända. Men jag finner äfven anslaget till arfvoden åt
föreståndarne för profårskursen vara otillräckligt. Hvad föreståndarne för
den praktiska kursen angår, hafva dessa till åliggande hufvudsakligen att
vid hvarje termins början uppgöra plan för kursens ordnande, att noga
följa kursens utveckling och tillse, att den länder kandidaterna till bästa
gagn, samt att vid hvarje termins slut afgifva till ecklesiastikdepartementet
redogörelse för profårstjenstgöringens anordning och gång. För det be¬
svär, föreståndarne för den praktiska kursen till följd häraf tillskyndas,
och för det stora ansvar, som hvilar på dem, synas de, enligt min mening,
icke vara godtgjorda med nyssnämnda arfvode af 1,000 kronor hvar,
utan bör detta belopp höjas med 500 kronor för en hvar af de fem före¬
ståndarne eller med tillhopa 2,500 kronor.
Den tjenstgöring, som åligger föreståndarne för den teoretiska kursen
är åter: att hålla två föreläsningar i veckan öfver vigtigare delar af peda¬
gogikens teori äfvensom af dess historia, med särskilt afseende på det
svenska undervisningsväsendets utveckling, kunnande dock den ena af dessa
föreläsningar efter föreståndarens bepröfvande utbytas mot diskussioner
öfver pedagogiska frågor, att granska och bedöma de afhandlingar och
uppsatser öfver lättare pedagogiska eller metodologiska ämnen, som hvarje
lärarekandidat har att författa, samt biträda kandidaterna vid val af ämnen
för dessa uppsatser äfvensom att pröfva kandidaternas insigter i pedago¬
gikens teori och historia. Att denna tjenstgöring ingalunda är obetydlig,
är lätt att inse, helst om man betänker, att de, som här skola under¬
visas och pröfvas, redan undergått akademiska examina och somliga till
och med sådana, som medföra lektorskompetens. Lägger man härtill, att
den vetenskapliga pedagogiken saknar målsmän vid våra universitet och
att derför det arbete, som af bemälde föreståndare nedlägges på detta
ämne, icke öppnar dem någon utsigt till akademisk befordran, torde det
tydligt framgå, att det arfvode, som för närvarande utgår till förestån¬
darne för den teoretiska kursen och som i Upsala och Lund är mindre
än ett docentstipendium, ingalunda motsvarar det arbete, som af dem for¬
dras, och de anspråk på föregående studier, som på dem måste ställas.
Jag anser derför, att arfvodena åt föreståndarne för den teoretiska prof-
Åttonde hufvudtiteln. 47
årskursen i Upsala och Lund böra höjas med 750 kronor hvardera eller
från 1,000 kronor till 1,750 kronor samt att arfvodet för föreståndaren
i Stockholm bör ökas med 1,000 kronor eller från 1,500 kronor till 2,500
kronor. Den sistnämnde har visserligen icke att hålla flere föreläsningar
än de i Upsala och Lund, men han har i regeln att handleda tre gånger så
många eller trettio kandidater, hvilkas uppsatser han skall granska och
bedöma, och hvilkas insigter i pedagogikens teori och historia han skall
pröfva, hvarjemte han har att bistå kandidaterna vid val af literatur och
ämnen för deras pedagogiska uppsatser. För öfrigt kan häri, hvilken har
sin verksamhet förlagd 1 till stad, som saknar universitet, icke förena sitt
föreståndareskap med akademisk verksamhet i närbeslägtadt ämne.
Lägges till det belopp af 2,500 kronor, som jag sålunda finner erfor¬
derligt °till höjning af arfvodena för den teoretiska profårskursens före¬
ståndare, dels det° belopp af 6,000 kronor, som kräfves till ökning af
ersättningen åt de handledande lärarne, och dels de 2,500 kronor, som
erfordras till föreslagen höjning af arfvodena åt förestandarne för den
praktiska profårskursen, så uppgår den erforderliga höjningen till 11,000
kronor.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att öka anslaget till praktisk ut¬
bildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken med 11,000 kronor
eller från 20,500 kronor till 31,500 kronor.
Under förutsättning af bifall härtill kommer reservationsanslaget till
allmänna läroverken, nu 3,049,361 kronor, att ökas till 3,060,361 kronor.
Folkundervisningen.
Då genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut de vid folk- [16.]
skollärare- och folkskolelärarinneseminarierna anstälda lärare och lära- Åiderttmgg
rinnor i musik och sång äfvensom de lärare och lärarinnor, som jemlik!; {aZZVlid
§ 13 mom. 3 i gällande seminariestadga äro eller varda förordnade vid
seminariernas öfningsskolor, tillförsäkrats rätt att erhålla, de förre tva ålders- nerno ji_
tillägg å tvåhundra kronor hvartdera efter respektive fem och tio års tjenst¬
göring och de senare ett alderstillågg a trehundra kronor efter tio års tjenst¬
göring, räknadt från och med början af kalenderåret närmast efter det,
då förordnande å här afsedd tjenst första gången erhölls, har inom eckle¬
siastikdepartementet beräkning blifvit gjord å de belopp, som lör till-
48 Åttonde Imfvudtiteln.
lämpning af ofvannämnda beslut höra under år 1901 utgå; och framgur
deraf, att för beredande af medel till omförmälda ålderstillägg under år
1901 erfordras ett ytterligare belopp af 700 kronor. Jag tillstyrker derför
underdånigt, att Eders Kong!. Maj:t behagade till Riksdagen göra framställ¬
ning derom att, för beredande af medel för tillgodoseende af dessa lärares
och lärarinnors rätt till ålderstillägg, anslaget till seminarier för folkskole¬
lärares bildande må ökas med 700 kronor.
[17.] Ordföranden i styrelsen för folkhögskolan å Hvilan O. Andersson,
folkhögskolor es^an(^aren för samma skola L. Holmström samt föreståndaren för södra
Kalmar läns folkhögskola V. Sjögren hafva såsom komiterade för det
under år 1898 i Göteborg församlade sjunde svenska folkhögskolemötet
till Eders Kongl. Maj:t inkommit med en underdånig framställning rö¬
rande ökade anslag till folkhögskoleväsendet. Då denna framställnings syfte
i flere afseenden synts mig behjertansvärdt, anhåller jag att nu få redo¬
göra för dess innehåll, dervid likväl lemnande åsido den del af framställ¬
ningen, som angår anslag till stipendier åt mindre bemedlade elever vid
folkhögskolor. Till denna del torde jag få återkomma vid underdånig
anmälan af de extra ordinarie anslagsbehofven under riksstatens åttonde
hufvudtitel.
Komiterade yttra till en början:
Genom nådiga kungörelsen af den 18 maj 1878 vore bestämdt, att
folkhögskola kunde komma i åtnjutande af ett årligt anslag af högst
2,000 kronor och, der en andra afdelning blifvit inrättad, högst 3,000
kronor; dock mot vilkor, bland annat, att »landsting, kommuner eller
enskilde, hvar för sig eller gemensamt, dertill lemna bidrag, hvilka, inbe-
räknadt skolafgifter, sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp som
statsbidraget». — Härmed vore en god hjelp vunnen för folkhögskolorna,
och de hade ock under den sedan dess förflutna tiden utvecklat sig rätt
kraftigt saväl beträffande undervisningens omfång och innehåll som med
hänsyn till lokaler, undervisningsmateriel och lärarekrafter. Förtroendet
för dessa läroanstalter hade derför vuxit, hvarom bland annat den om¬
ständighet bure vittne, att sammanlagda elevantalet under lärokursen 1897
—1898 uti 28 af rikets folkhögskolor utgjort 844 unga män och 570
unga qvinnor eller tillsammans 1,414 elever, under det att motsvarande
tal ar 1877—1878 hade varit 570 och 73 eller tillsammans 643 elever.
Men denna utveckling hade ock stält större fordringar på folkhögskolorna.
Först och främst hade behofvet af ökade lärarekrafter vuxit i samma mån,
som dels nya läroämnen intagits och dels en större omfattning gifvits de
ursprungliga ämnena, t. ex. bokföring, fältmätning och afvägning, ritning,
Åttonde hufrudtltelo. 49
kemi, helsolära, statskunskap, nationalekonomi, allmän historia och gym¬
nastik. Denna mera omfattande undervisning hade ej kunnat genomföras
med mindre än att de två hufvudlärartte ansträngts öfver höfvan eller
ock eu tredje lärare blifvit anstäld, till hvilkens nöjaktiga aflönande i
allmänhet fattats medel. Införandet af dagliga gymnastiska öfningar hade
visat sig medföra så stora fördelar med hänsyn till lärjungarnes utveck¬
ling, såväl kroppsligen som andligen, att man, der fullt lämplig lokal
kunnat anskaffas, icke velat nedlägga dessa öfningar. De hade nemligen
medfört en hurtighet, vaksamhet och lystring, som haft det bästa inflytande
på det dagliga arbetet i skolan. Ej mindre än 10 skolor hade lyckats
anskaffa medel till uppbyggande af störa, rymliga gymnastiksalar, som
desslikes begagnades som samlingssalar vid större möten; och flere skolor
hade begynt insamla medel till dylika. Gymnastikundervisningen med¬
förde emellertid större utgifter än de flesta folkhögskolor i längden kunde
bära. Ty oberäknadt amortering af kostnaden för gymnastikbyggnaden
stälde Sig de årliga utgifterna, lågt räknadt, sålunda:
gymnastiklärares arfvode 120 timmar å 2 kronor...... kr. 240: —
gymnastiklärarinnas arfvode 72 timmar å 2 kronor... » 144: —
underhåll, uppvärmning och städning af gymnastik-
byggnaden minst............................................................ » 150: —- ,r»34: —
5 % å byggnadssumman, 8,000 kronor................................................ 400:
. summa kr. 934: —
De gymnastiska öfningarnas införande hade sålunda ådragit folkhög¬
skolorna en årlig utgift af i rundt tal 900 kronor. Beräknades ej någon
ränta på byggnadssumman, utgjorde dock den årliga utgiften öfver 500
kronor. Vidare hade en mera omfattande undervisning i de naturveten¬
skapliga ämnena medfört ökade utgifter för undervisningsmateriel, så
mycket mera som den korta lärokursen gjorde det nödvändigt att kunna
göra undervisningen visserligen koncentrerad, men just derför så åskådlig
som möjligt, på det att det meddelade måtte kunna fattas utan längre
förklaringar. Ytterligare hade det sjunkande penningevärdet vållat, att de
löner, som under folkhögskolans första år ansetts goda, numera vore väl
låga, hvilket gälde både föreståndarne och de öfrig*; lärarne. De förres
kontanta lön plägade vexla mellan 2,000 och 3,000 kronor jemte fri bo¬
stad — endast i sällsynta fall vore de högre — och andre läraren Unge
ofta nöja sig med ett arfvode af 1,000 å 1,200 kronor. Det vore tydligt,
att dessa löneförmåner numera ej kunde locka unge män med begåfning
och goda kunskaper in på folkhögskolebanan; och det kunde befaras, att
Bill. till Biksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1
50 Åttonde hufvudtiteln.
det skulle ställa sig än sämre för framtiden, om särskilt andre lärarnes
ekonomiska ställning- ej blefve förbättrad. Men folkhögskolans uppfostrande
arbete vore just af den art, att det kräfde män ej blott med kunskaper
utan med framstående begåfning, om de skulle kunna utöfva något godt
och varaktigt inflytande på ungdomen. Till följd häraf vore det högst
vigtig!, att de krafter, med hvilka föreståndareplatserna efter hand be¬
sattes, vore goda samt att ej allt för låga löner verkade afskräckande
för dem, som annars af inre kallelse och håg kände sig manade att
arbeta i folkhögskolans tjenst. Vigtigt vore äfven, att de unge män, som
ville egna sig åt folkhögskolan, finge tillfälle till utbildning för detta
kall. Då det på alla andra skolområden fordrades en bestämd qvalifika¬
tion, vore det ej för tidigt att ställa detta kraf äfven på folkhögskole-
lärarne. Vid de större danska skolorna, men äfven vid en och annan
svensk skola, uppehölle sig årligen flere unga män och qvinnor från Fin¬
land för att utbilda sig till sin blifvande verksamhet. Deras studietid
räckte vanligen minst ett hälft år, och de hade i regeln så. stora rese¬
anslag, att de dermed kunde bestrida sina utgifter. De finge dervid pröfva
sina krafter och sin håg samt kunde med sig anställa en nyttig sjelfpröf¬
ning, på samma gång som de finge en inblick i folkhögskolans innersta
väsen samt finge lära sig, huru man skulle tränga till lärjungarnas
hjertan. Vigtigt vore, att äfven i vårt land reseanslag stode dem till
buds, som önskade utbilda sig för folhögskolearbetet. Äfven äldre folk-
högskolemän behöfde stundom komma ut till andra bygder och andra
skolor för att uppfriskas med nya idéer och stärka sig till nya ansträng¬
ningar. Det borde slutligen i detta sammanhang framhållas, att lärarne
vid folkhögskolorna hittills åtminstone ej haft någon utsigt till pension,
hvilket naturligtvis äfven motverkade en önskvärd tillströmning af goda
krafter till folkhögskolorna. Visserligen hade lärarne vid sina allmänna
möten, senast vid mötet i Göteborg, plägat afhandla möjligheten af att
kunna bereda sig pension, men man hade ännu ej kunnat finna någon lös¬
ning på denna fråga.
Sedan komiterade sålunda framlagt det behof af ökade anslag, som
förefunnes för att folkhögskolorna skulle kunna med framgång fullfölja
sin verksamhet, yttra komiterade beträffande storleken af statsanslagen till
folkhögskolorna och vilkoren för dessa anslags erhållande: Enligt officiela
uppgifter räknade under årskursen 1897—1898 Sveriges 28 manliga folk¬
högskolor 844 elever och de 20 qvinliga folkhögskolorna 570 elever,
således i medeltal ungefär 30 elever i hvarje manlig och 28 i hvarje qvinlig
folkhögskola, under det att de 13 af staten understödda och med folk¬
högskolor förenade landtmannaskolorna endast räknade 149 elever eller i
Åttonde hufvudtiteln.
51
medeltal 12 elever i hvarje. Men dessa landtmannaskolor kunde tilldelas
ända till 3,000 kronor och i enskilda fall 4,000 kronor, när nemligen
ingen lägre landtbruksskola funnes inom länet, såsom förhållandet vore i
Visby och Kristianstads län. Det .syntes komiterade vara rättmätigt, att
folkhögskolan kunde erhålla minst lika högt anslag. 1 flere folkhögskolor,
manliga såväl som qvinliga, hade under åtskilliga år elevantalet varit så
stort, att man nödgats dela klassen i parallelafdelningar, eller i flere fall
bort göra det, om tillgångarna så medgifvit, Detta gälde sådana ämnen
som svenska språket, räkning, skrifning, bokföring, ritning, i hvilka det ej
vore möjligt att undervisa ett större antal. Dertill komme, att alla stil¬
rättningar blefve högst betungande, när elevantalet vore stort. Men en
sådan delning medförde behof af nya lärare, och de ökade skolafgifterna
försloge ej till dessas aflönande, i synnerhet som det alltid funnes en eller
annan utgiftspost, som behöfde betäckas, när inkomsterna för skolan till¬
fälligtvis något litet ökades. På grund häraf vore det önskvärdt, att folk¬
högskolor med högt elevantal kunde efter nådigt bepröfvande af disponibla
medel erhålla en viss summa utöfver stadgadt maximibelopp, när det nem¬
ligen visats, att eu tillökning af lärarekrafterna blifvit nödvändig. Och
såsom stöd för en sådan förhöjning af anslaget till en eller annan skola
kunde anföras, att det alltid blefve billigare att med ett begränsadt belopp,
kanske ett tusen kronor, understödja en dylik större skola än att nödgas
upprätta och underhålla en ny. I afla föredragsämnen, såsom historia,
nationalekonomi, statskunskap, geografi, literatur och delvis äfven naturlära,
kunde det för öfrigt anses som eu otvifvelaktig fördel att hafva ett stort
åhörareantal, ty det eggade och inspirerade läraren att få tala till många.
Redan under första decenniet af folkhögskolans tillvaro hade behofvet af
eu andra årskurs eller öfre afdelning i den manliga folkhögskolan fram-
trädt. En sådan kurs hade redan i november 187 G inrättats vid eu af
rikets äldsta folkhögskolor. Denna andra årskurs hade blifvit föredömet
för de sedan år 1887 uppkomna landtmannaskolorna, som ju företrädesvis
vore teoretiska landtbruksskolor. Den öfre afdelningen hade på de flesta
ställen lemnat plats för landtmannaskolan, men dock bibehållit sig vid tre
folkhögskolor. På sätt vid förutnämnda folkhögskolemöte i Göteborg
uttalats, förestode utan tvifvel snart den tid, då många af landsbygdens
söner och döttrar önskade få. eu högre humanistisk och medborgerlig bild¬
ning än som kunde meddelas under an lärokurs. Det syntes derför vara
skäl att ej anse denna öfre afdelning öfverflödig vid sidan om landtmanna¬
skolan. Men det anslag, som enligt 1878 års riksdags beslut kunde utgå
till eu sådan afdelning, vore ej tillräckligt för ändamålet, titan borde kunna
stiga till 2,000 kronor, så att det medgåfve anställandet af tillräckliga
52 Åttonde hufvudtiteln.
lärarekrafter. Att eu sådan öfre afdelning kunde komina att begagnas af
dem, som önskade utbilda sig till lärare, borde ej lemnas oanmärkt. Hvad
slutligen den qvinliga folkhögskolan anginge, funnes intet särskilt stad¬
gadt beträffande anslag till densamma. 1 de flesta fall hade skolorna
för qvinlig ungdom varit förenade med manliga skolor, och för närvarande
vore så förhållandet med alla. De flesta hade sin verksamhet under tre
sommarmånader, och de i nåder dem tilldelade anslagen hade i allmänhet
ej öfverstigit 1,200 kronor. Endast en qvinlig folkhögskola vore förlagd
till vinterhalfåret och hade i flere ämnen gemensam undervisning med den
inanliga skolan. Men det vore ej osannolikt, att folkhögskolor uteslutande
för qvinlig ungdom komine att uppstå, såsom för öfrigt verkligen varit
förhållandet på 1870-talet med två skånska, nu nedlagda skolor. Vid¬
kommande beloppet af de särskilda anslagen till de qvinliga folkhögsko¬
lorna borde för qvinlig folkhögskola, som stode fullt fristående och påginge
minst tjugo veckor, högsta anslaget kunna uppgå till tre tusen kronor.
Till qvinlig skola åter, som vore förlagd vid manlig folkhögskola,
men endast påginge omkring tre månader, borde maximibeloppet vara två
tusen kronor; och samma belopp borde qvinlig skola kunna erhålla, som
påginge samtidigt med och vid sidan af manlig folkhögskola samt hade
lika lång, men i väsentliga delar sjelfständig kurs. För ett dylikt anslag
talade särskild! den omständigheten, att anordnandet af qvinlig skola vid
sidan af och samtidigt med den manliga medförde behofvet af betydligt
okade lokaler för undervisningen och för de unga qvinnornas logerande
under skolans tak. Kursen vore ock längre än den plägade vara, då den
qvinliga skolan vore förlagd till sommaren. Detta syntes tala för, att sam¬
skola borde kunna erhålla större anslag än som kunde tillfalla enbart
manlig eller enbart qvinlig skola. Beträffande vilkoren för anslagens be¬
kommande hade det nämnda mötet i Göteborg anslutit sig till den upp¬
fattningen, att det fortfarande vore af betydelse, att motsvarande belopp i
öfriga inkomster erfordrades för att erhålla statsanslag. Derigenom ådaga-
lades, att skolan åtnjöte allmänhetens och de lokala myndigheternas er¬
kännande. Sålunda ville komiterade uttala, att vilkoren i nådiga kun¬
görelsen af den 18 maj 1878 borde bibehållas oförändrade, hvad anginge
anslagen till den egentliga folkhögskolan, det vill säga första årskursen,
vare sig manlig eller qvinlig skola. Men anslaget till andra årskursen
eller den öfre afdelningen borde kunna utgå utan fordran af motsvarande
belopp i öfriga inkomster. Det kunde nemligen anses som en fullt be¬
tryggande kontroll, att de lokala myndigheterna understödde den egentliga
folkhögskolan. Det syntes derjemte i närvarande tider ej vara möjligt- att
af landsting utverka särskild! anslag till eu öfre afdelning, och ett fast-
Åttonde hufvudtiteln. 53
hållande af samma vilkor för statsanslags bekommande till den öfre af-
delningen som till den egentliga folkhögskolan skulle antagligen medföra,
att någon andra årskurs ej skulle komma till stånd. Slutligen ville komi-
terade med hänsyn till det andra i nådiga kungörelsen den 18 maj 1878
uppetälda vilkoret i afseende å andra årskursen, nemligen att »ett antal
elever, motsvarande minst fjerdedelen af dem, som under närmast före¬
gående läsår genomgått den första årskursen, fortfarande begagnar under¬
visningen», uttala önskvärdheten af att dessa bestämmelser måtte tolkas
eller förtydligas i öfverensstämmelse med Riksdagens skrifvelse af den 14
maj 1878, således på det sätt att antalet elever skulle uppgå till minst
fjerdedelen af elevantalet i första årskursen under närmast föregående år.
Enär dock elevantalet i folkhögskolorna plägade vexla synnerligen mycket,
så att det sprunge upp ett år och sjönke hastigt ett följande, syntes det
vara mest önskvärd!, att vilkoret blefve så uppstäldt, att antalet elever
skulle vara minst fjerdedelen af medeltalet elever i den första årskursen
under senast förflutna fem läsår eller, för yngre skolor, så länge de varit
i verksamhet. Emedan endast ett ringa fåtal dylika högre kurser syntes
komma till stånd, borde det stadgas, att eleverna i den högre kursen
finge hafva tillhört hvilken folkhögskola som helst, ja äfven att till
elev i undantagsfall kunde antagas ung man eller qvinna, som visser¬
ligen ej genomgått folkhögskola, men kunde styrka sig ega kunskaper,
fullt jemnbördiga med dem, som den egentliga folkhögskolan afsåge att
meddela. Genom en dylik bestämmelse blefve den öfre afdelningen till¬
gänglig för dem, som, i besittning af nödiga kunskaper, ville göra sig för¬
trogna med folkhögskolans arbete och deråt möjligen tänkte egna sina
krafter.
På grund af hvad komiterade sålunda anfört, anhålla de, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition
dels om nödiga medels beviljande, på det att understöd må under
öfriga hittills bestämda vilkor kunna tilldelas
a) åt manlig eller qvinlig folkhögskola, som pågår minst 20 veckor,
med högst tre tusen kronor;
b) åt qvinlig folkhögskola med omkring 12 veckors kurs med högst
två tusen kronor;
c) åt qvinlig kurs, som med väsentligen skild undervisning pågår sam¬
tidigt med manlig folkhögskola, likaledes med högst två tusen kronor;
d) åt folkhögskola, manlig eller qvinlig, som har ett större elevantal
än som lämpligen kan uti öfningsämnena i en afdelning undervisas, med
extra anslag efter Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande; samt
e) åt en andra årskurs eller öfre afdelning vid af staten understödd
54 Åttonde hufvndtiteln.
folkhögskola med högst två tusen kronor, under vilkor tillika att elev¬
antalet skall uppgå till minst fjerdedelen af medeltalet elever i första års¬
kursen under fem närmast föregående läsår, men oberoende af det belopp,
hvartill öfriga inkomster uppgå;
- dels ock om ett anslag till understöd åt folkhögskolelärare eller -lära¬
rinnor eller andra unga män och qvinnor, som vid någon af nordens folk¬
högskolor önska utbilda sig till lärarekallet vid dessa undervisningsanstalter.
Vid framställningen hafva fogats dels utdrag af protokollet vid förut¬
nämnda folkhögskolemöte i Göteborg, utvisande, bland annat, att vid mötet
närvarit 3 medlemmar af folkhögskolestyrelser samt 16 ftmeståndare jemte
2b lärare och lärarinnor vid folkhögskolor, och dels en tabell rörande an¬
talet elever vid de svenska folkhögskolorna under kursen 1897—1898.
I anledning af ifrågavarande framställning hafva, efter nådig remiss,
utlåtanden afgifvits af vederbörande länsstyrelser, af hvilka åtskilliga tillika
öfverlemnat yttranden från folkhögskolornas styrelser eller föreståndare,
från landsting eller deras förtroendemän. I fråga om punkterna a), b)
och c) i framställningen tillstyrkas nästan enhälligt de gjorda förslagen,
ehuruväl beträffande två folkhögskolor förklaras, att de se sig i stånd att,
utan ökade statsbidrag, uppehålla sin undervisning. Vidkommande den
under punkten d) väckta frågan om särskildt anslag åt manlig eller qvin¬
lig folkhögskola med större elevantal än som lämpligen kan vid under¬
visningen i skolans öfningsämnen sammanhållas i en afdelning, har af läns¬
styrelsen i Skaraborgs län framhållits, att dylikt understöd borde utgå
endast under förutsättning af motsvarande bidrag från orten; och fem
länsstyrelser: i Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Vestmanlands och Vester-
norrlands län, vilja uppställa enahanda vilkor beträffande den i punkten e)
afsedda förhöjningen i anslag till eu andra afdelning. Hvad slutligen
angår frågan om anslag till utbildning af lärare och lärarinnor vid folk¬
högskolor, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län,
som i allmänhet motsätter sig anslagsyrkandena, afstyrkt förslaget härom;
och äfven Eders Kongl. Maj:t.s befallningshafvande i Jönköpings län för¬
håller sig afvisande i denna fråga. I öfrigt hafva vederbörande mer eller
mindre kraftigt understödt de i afseende härå samt i punkten e) uttalade
önskemål.
Förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor är för närvarande i
riksstaten uppfördt med ett belopp af 55,000 kronor. Till detta belopp
blef anslaget höj dt af 1893 ars riksdag, sedan dåvarande departements¬
chefen, med omförmälan af de utgifter, som under åren 1887—1891 be-
stridts af ifrågavarande anslag, i underdånighet påvisat behofvet af en
Åttonde hufvudtiteln.
ökning med 15,000 kronor i det förut bestämda anslaget, 40,000 kronor,
samt Eders Kongl. Maj:t härom gjort framställning till Riksdagen. Anspråken
på understöd från berörda anslag hafva emellertid fortfarande varit i
stigande; och de understöd, som under år 1899 anvisades å anslaget, upp-
gingo sammanlagdt till 80,090 kronor. Det har alltså visat sig, att redan
med de vilkor och förutsättningar, som nu äro gällande i fråga om anslag
till folkhögskolor, meranämnda förslagsanslag ej räcker till för mötande åt
de kraf, som med folkhögskoleväsendets fortgående utveckling uppkomma.
En förhöjning af anslaget påkallas emellertid ännu kraftigare genom
de anspråk på ökade understöd till de särskilda skolorna och de yrkanden
om ändringar i öfrigt af vilkoren för dylika understöds åtnjutande, som
utgöra hufvudinnehållet i den af mig nyss återgifna framställningen.
De vilkor, som nu gälla i fråga om anslag till understöd åt folkhög¬
skolor, innehållas i nådiga kungörelsen den 18 maj 1878 och äro i väsent¬
liga delar omförmälda af komiterade. Såsom en hufvudsaklig bestämmelse
i dessa vilkor framstår den fordringen, att statsunderstödet skall motsvaras
af bidragen från orten jemte skolafgifterna. Med hänsyn till den frihet
från statskontroll, som utmärker folkhögskoleväsendet i vårt land, utgör
nämnda vilkor en så betydelsefull garanti för att statsbidraget ej kommer
en deraf oförtjent anstalt till del, att detta vilkor synes mig höra fort¬
farande i allo fasthållas.
Vidkommande de maximibelopp, som nu föreslås för understöd åt
olika slag af folkhögskoleanstulter, synas mig komiterade hafva anfört goda
skäl för beliofvet af ökade anslag. Jag anser alltså önskligt, att åt manlig
eller qvinlig eller hufvudsakligen samundervisande folkhögskola, som pågår
minst 20 veckor, ett understöd af högst 3,000 kronor må kunna beredas.
Beträffande åter understöden till vissa qvinliga folkhögskolor, hvilka komite¬
rade föreslagit till ett maximibelopp af 2,000 kronor, bör någon jemkning
kunna ske. Understödet åt qviidig folkshögskola med omkring 12 veckors
kurs synes lämpligen kunna begränsas till högst 1,800 kronor, hvarigenom
en rigtig proportion i förhållande till kurs å 20 veckor ernås. Understödet
till qvinlig kurs, »som med väsentligen skild undervisning pågår sam¬
tidigt med manlig folkhögskola», synes kunna vidkännas en något större
nedsättning. 1 regeln är väl vid en dylik kurs undervisningen så vidt
möjligt gemensam med den manliga undervisningen utom i de för kursen
speciela ämnena, såsom qvinlig slöjd och huslig ekonomi äfvensom gymna¬
stik. Vid sådant förhållande synes mig beloppet af statsunderstödet till
eu dylik kurs kunna sättas till högst 1,000 kronor. Skulle i följd af elev¬
antalets storlek skild undervisning äfven i andra ämnen vara erforderlig,
torde man få tillita den utväg, som äfven för andra fall af komiterade
56 Åttonde huftudtiteln.
föreslås, nemligen att ett extra anslag efter Eders Ivongl. Maj:ts bedröfvande
må kunna anvisas, då elevantalet vid folkhögskola är större än som lämp¬
ligen kan uti öfningsämnena i en afdelning undervisas. Ett dylikt extra
anslag kan uppenbarligen någon gång på grund af lokala förhållanden sär¬
skilt vara af nöden, då elevantalet plötsligt springer upp. Högst 1,000
kronor torde i nu afsedda fall erfordras. Beträffande understöd till eu
andra årskurs har jag intet att erinra mot det föreslagna högre maximi¬
beloppet. Men såsom framgår af hvad jag redan uttalat, bör enligt min
åsigt kräfvas motsvarande bidrag från orten äfven i fråga om detta slag
af understöd. 1 afseende åter å elevantalet anser jag mig icke böra
tillstyrka någon ändring i de bestämmelser, som hittills tillämpats och
hvilka synas mig bättre än de af komiterade föreslagna tjena till en
garanti för att den andra årskursen skall verka fruktbringande.
Det begärda anslaget till utbildning för folkhögskolelärarens kall
finner jag slutligen egnadt att vidmakthålla och stärka de egenskaper,
som särskilt höfvas en god lärare i folkhögskolan. För ändamålet borde
ett belopp af förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor ställas till
Eders Kongl. Maj:ts förfogande att användas enligt de närmare bestämmelser,
som Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva.
Med hufvudsaklig hänsyn till nuvarande folkhögskolor, utgörande,
med inberäknande af en nyligen i Öfver Torneådalen öppnad, ett antal
af 29, de flesta med både manliga och qvinliga afdelningar, skulle följande
summor kunna beräknas vara till understöd erforderliga:
till folkhögskolor med minst 20 veckors kurs .................. kr. 87,000: —
» qvinliga folkhögskolor med omkring 12 veckors kurs . - 86,000: —
» qvinlig kurs vid manlig folkhögskola med väsentligen
skild undervisning ............................................................ > 4,000: —
» andra årskursen .................................................................. » 20,000: —
Härtill skulle komma dels understöd för elevernas fördelning i flere
afdelningar, förslagsvis 10,000 kronor, dels ett belopp af högst 3,000 kronor
till understöd för utbildning af folkhögskole-lärare och -lärarinnor. För¬
slagsanslaget skulle alltså komma att uppgå till omkring 160,000 kronor.
Då emellertid motsvarande bidrag från landstingens sida icke torde kunna
påräknas för de närmaste åren, synes man — helst anslaget är uppfördt
såsom förslagsanslag — för närvarande kunna inskränka sig till anslagets
förhöjning till 120,000 kronor, motsvarande eu ökning i det nuvarande
beloppet med 65,000 kronor.
På grund af hvad jag nu anfört tillstyrker jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
Åttonde hufvudtiteln. 57
dels höja förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor från nuvarande
belopp af 55,000 kronor med 65,000 kronor eller till 120,000 kronor,
dels medgifva, att af anslaget må såsom understöd åt sådana i verk¬
samhet varande folkhögskolor i riket, som visat sig gagneliga och af Eders
Kongl. Maj:t pröfvas vara i behof af dylikt understöd, utgå
a) till folkhögskola, som pågår minst 20 veckor, högst 3,000 kronor;
b) till qvinlig folkhögskola, som pågår omkring 12 veckor, högst 1,800
kronor;
c) till qvinlig kurs, som samtidigt med manlig folkhögskola pågår
med väsentligen skild undervisning, högst 1,000 kronor;
d) till en andra årskurs vid af staten understödd folkhögskola högst
2.000 kronor, dock endast för såvidt i samma kurs ett antal elever, mot¬
svarande minst fjerdedelen af dem, som under närmast föregående läsår
genomgått den första årskursen, fortfarande begagna undervisningen; samt
derjemte
e) till anordnande af parallelafdelningar vid folkhögskola, da sadant
pröfvas vid undervisningen i öfningsämnena vara oundgängligen erforder¬
ligt, extra anslag af högst 1,000 kronor för hvarje dylik skola;
allt under vilkor att landsting, kommuner eller enskilde, hvar för sig
eller gemensamt, till vederbörande skola eller kurs lemna bidrag, hvilka,
inberäknadt skolafgifter, sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp
som statsbidraget, samt att berättelse öfver skolans eller kursens verksam¬
het årligen af skolstyrelsen ingifves såväl till Eders Kongl. Maj:t som till
vederbörande landsting;
dels och tillåta, att af ifrågavarande förslagsanslag ett belopp af högst
3.000 kronor må enligt de närmare bestämmelser, som Eders Kongl. Maj:t
kan finna lämpligt meddela, användas till understöd lör utbildning af
lärare och lärarinnor vid folkhögskolor.
Med anledning af en inom 1899 års riksdag väckt motion har [18.]
Riksdagen i skrifvelse den 13 sistlidne maj hos Eders Kongl. Maj:t an -Anslag förbe
hållit, "det Eders Kongl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida det i nådiga
kungörelserna den 1 juni 1894 och den 29 maj 1896 föreskrifria vilkor slöjd.
för meddelande af statsbidrag åt lärare och lärarinnor, som i slöjd undervisa
i skolåldern varande gossar och flickor, att undervisningen skall pågå
under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden, kan böra undergå
förändring i syfte, att statsbidrag må kunna utgå, äfven om undervis¬
ningen fortgår under kortare tid, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t, derest
Bill. Ull Jliksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.
8
58 Åttonde liufvudtiteln.
så finnes vara lämpligt, inåtte till Riksdagen inkomma med det förslag i
ämnet, hvartill utredningen må gifva anledning.
I Riksdagens skrifvelse erinras till en början om innehållet i de om-
förmälda kungörelserna. I den förstnämnda af dessa stadgas, »att skol¬
distrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visat sig
hafva pa ändamålsenligt sätt i folkskola eller särskild slöjdskola anordnat
undervisning i slöjd för gossar, utan att undervisningen i folkskolans
läsämnen derigenom eftersattes, må af statsmedel för hvarje skola, hvari
antalet slöjdande gossar uppgår till minst tio, erhålla ett årligt understöd
af 75 kronor, derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pågår minst
fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda årliga läs-
tiden, samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet af dem, som
deltaga i slöjdundervisningen, är så stort, att de för denna undervisning
äro delade i två eller flere afdelningar, må på här ofvan angifna vilkor
för hvarje sådan afdelning, hvari antalet uppgår till minst femton, erhålla
likaledes ett årligt understöd af 75 kronor, skolande förenämnda understöd
utgå från förslagsanslaget till bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid
folkskolorna.»
I den andra af de båda kungörelserna föreskinfves, att skoldistrikt,
som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visar sig hafva på
ändamålsenligt sätt i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola
anordnat undervisning i qvinlig slöjd, bestående i stickning, stoppning,
lappning, linne- och klädsömnad samt, der omständigheterna sådant med¬
gifva, i spånad och väfning samt flätningsarbeten, utan att undervisningen
i folkskolans läroämnen derigenom eftersättes, må af statsmedel för hvarje
skola, hvari antalet slöjdande flickor uppgår till minst tio, erhålla ett
årligt understöd af 30 kronor, derest undervisningen uti ifrågavarande
ämnen pågår minst fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden, samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet
af dem, som deltaga i slöjdundervisningen, är så stort, att de för denna
undervisning äro delade i två eller flere afdelningar, må på här förut
angifna vilkor för hvarje sådan afdelning, hvari antalet slöjdande uppgår
till minst tjugufem, erhålla likaledes ett årligt understöd af 30 kronor,
äfvensom att förenämnda understöd skola utgå af förslagsanslaget för be¬
redande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor.
I motiveringen till omförmälda motion anföres, bland annat, att
motionären villigt medgåfve, att det vid affattandet af ett lagstadgande af
nu ifrågavarande beskaffenhet, afsedt att tillämpas vid tusentals skolor,
som inom vidt skilda trakter af vårt land arbetade under mycket olik¬
artade förhållanden, måste vara ytterst svårt, för att ej säga omöjligt, att
Åttonde hufvudtiteln. 59
finna en bestämmelse om lärotid, som vore för alla tillfredsställande.
Hvad i städerna äfvensom här och der på landet utan nämnvärd svårighet
läte sig genomföras, vore på landsbygden i allmänhet antingen med största
svårigheter förenadt eller ock omöjligt att verkställa. Betecknande vore
det äfven, att vid riksdagarne 1894 och 1896, då nämnda stadgande om
årlig lärotid varit föremål för öfverläggning inom kamrarne samt af
Riksdagen antagits, af representanter från olika delar af riket uttalats,
endels ganska allvarliga — betänkligheter mot fastställande af åtta mana-
ders slöjdtid. Vigtiga grunder hade dock, enligt motionärens förmenande,
bort föranleda en begränsning till minst sex månader. I sådant fall hade
föreskriften kommit i öfverensstämmelse med den åsigt, som flertalet af
rikets folkskoleinspektörer vid 1894 års möte uttalat, ty desse, som hade
att på nära håll öfvervälla folkskolornas verksamhet och för den skull
måste anses ega en noggrann kännedom om hvad man af dem med
hänsyn till deras olika organisation och vexlande lokala förhållanden rim¬
ligtvis kunde begära, hade, särskilt beträffande den qyinliga slöjden, ej
vågat föreslå längre undervisningstid än minst sex månader. Då skol-
slöjden, utom sin ej oväsentliga uppgift att bibringa en för det praktiska
lifvet nödig och nyttig handfärdighet, hade en stor uppfostrande betydelse
och derjemte åt barnen beredde en behöflig omvexling under deras trägna
sysslande med skolans läsämnen, skulle nog nyssnämnde målsmän för
folkundervisningen hafva sträpgt fasthallit fordran, att slöjdundervisningen
borde bedrifvas under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden,
såvida de ej fruktat, att en sådan bestämmelse mångenstädes ej kunnat
efterlefvas och att dess tillvaro i en folkskolestadga skulle befinnas menlig,
när det blefve ifrågasatt att införa slöjd i skolor, som arbetade under
ogynsamma förhållanden.
Öfvertygad om behofvet af ändring i nämnda hänseende, hade niotio-
nären funnit sig föranlåten att till 1898 års riksdag aflemna en motion,
hvari det hemstäldes, att i den punkt i nådiga kungörelsen den 29 maj
1896 angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skol¬
åldern varande flickor, som innehölle vilkoren för erhållande af statsbidrag,
orden »derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pagar minst fyra
timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda arliga lästiden»
måtte utbytas mot följande: »derest undervisningen uti ifrågavarande
ämne pågår minst fyra timmar i veckan under minst sex manader af aret,
eller ock under den kortare tid, under hvilken undervisningen i den egent¬
liga folkskolan fortgår.» Att de svårigheter, som vore oskiljaktigt för¬
bundna med en under folkskolans hela lästid fortgående sb>jdundei visning,
ej blott försports inom det län motionären tillhörde, eller Göteborgs och
60 Åttonde hufvudtiteln.
Bohus län, utan äfven annorstädes pa landsbygden, ansåge motionären
framgå dels deraf, att vid diskussioner inom kamrarne representanter
från åtta län uttalat sig till förman för motionen, dels deraf, att Första
Kammaren bifallit densamma och att inom Andra Kammaren, der vote¬
ring ej förekommit, talrika instämmanden åtföljt yrkandet om bifall till
motionärens förslag.
Motionären hänvisade i öfrigt till riksdagshandlingarna för år 1898
(motionen n:o 65 och kamrarnes protokoll för den 20 april, Första Kam¬
marens n:o 24 och Andra Kammarens n:o 28).
Den ändring, som vid Riksdagen år 1898 begärts med afseende på
undervisningstid, hade galt slöjden för flickor. Att så skett, hade berott
pa, att svårigheterna att erhålla statsbidrag för de i qvinlig slöjd under¬
visande framträdt betydligt skarpare än i fråga om dem, som undervisade
i goss-slöjd. . Ty då undervisningen i qvinlig slöjd inom Göteborgs och
Bohus län till största delen bestriddes af småskolelärarinnor (165 under
år 1898; medräknades lärarinnor vid mindre folkskolor och biträdande
vid folkskolor, uppginge antalet till 198), och äfven i andra län nämnda
lärarinnor i stort antal undervisade i slöjd, men dessa lärarinnor af helt
naturliga skäl maste undervisa sina egna skolbarn hufvudsakligen under
den ljusare och blidare årstiden och för den skull måste under vårter¬
minen senare börja och under höstterminen tidigare sluta sina skolor,
stälde sig vilkoret att undervisa i slöjd under hela den för folkskolan be¬
stämda. arliga lästiden helt annorlunda och ogynsammare för dem än för
undervisare i goss-slöjd, hvilka samtlige vore lärare i folkskolan. Den i
slöjd undervisande folkskoleläraren gjorde ju ingen uppoffring genom att
slöjda hela den stadgade tiden, om detta eljest vore möjligt, ty han måste
ju ändå under samma tid stanna på sin station för att undervisa barnen
i folkskolans öfriga läroämnen, men den i slöjd undervisande småskole¬
lärarinnan, som ej finge under hela läsåret undervisa sina småskolebarn
samtidigt med folkskolan, som under sitt läsår oftast måste bo ensam i
eff enstaka beläget skolhus och som väl kunde behöfva att under sin
ferietid få vistas hos föräldrar eller anhöriga på annan ort, måste i de
flesta fall, såvida hon ville komma i åtnjutande af statsbidrag, begifva sig
till sin skola en månad tidigare och stanna der qvar en månad längre
enkom för bestridande af fyra timmars slöjdundervisning i veckan, som
hon hade att meddela folkskolans flickor. Om betydelsen af detta skäl
för ändring i fråga om tiden för flickors undervisning i slöjd ej syntes
kunna förnekas, vore det likväl ej det enda eller ens det förnämsta. Andra
kunde anföras, som i lika grad gälde goss-slöjd och flick-slöjd och af
hvilka det framginge, att, om en ändring i ofta nämnda afseende för de
Åttonde hufvudtiteln. 61
undervisande vore önsklig, den icke mindre vore önsklig och behöflig för
de slöjdande barnen. Äfven om slöjdundervisningen meddelades uteslutande
af folkskolans lärare och lärarinnor, råkade man på landsbygden ut för
nästan oöfvervinneliga svårigheter. Så blefve förhållandet särskildt under
den mörkaste årstiden vid vårterminens början och under sista delen af
höstterminen. Huru skulle man under sådan årstid kunna ifrågasätta
slöjdundervisning, om barnen, efter att hafva sysselsatts med läsunder-
visning så länge de kunde se vid dagsljus, derefter skulle slöjda vid konst¬
gjord belysning och sedan vandra hem i mörker, stundom på obanade
stigar, kanske genom skogar och vildmarker, en väglängd, som ej sällan
kunde uppgå till en half mil, ja derutöfver. Ville man åter för afvär¬
jande af denna olägenhet bereda utrymme åt slöjden medelst minskande
af timantalet, som vore anslaget åt folkskolans öfriga läroämnen, hindrades
man af föreskriften, att folkskoleinspektör, när statsbidrag söktes, skulle
»intyga, att skoldistriktet på ändamålsenligt sätt anordnat undervisning i
slöjd för gossar eller flickor, utan att undervisningen i folkskolans läsämnen
derigenom eftersattes». Och skulle än saken till äfventyr under den
mörka årstiden kunna någorlunda tillfredsställande ordnas i sådana folk¬
skolor, der barnen åtnjöte daglig undervisning, t. ex. på det sätt, att de
fem första dagarne i veckan användes till undervisning i läsämnen och
lördagen till slöjd, så stode man deremot fullkomligt rådlös med afseende
på andra grupper af folkskolor, som till mycket stort antal för närvarande
funnes och säkerligen under en lång framtid komme att finnas i vårt land.
Så vore förhållandet i alla fasta folkskolor med hvarannandagsläsning.
Huru skulle det i skolor, der barnen åtnjöte undervisning endast tre dagar
i veckan, låta sig göra att under den mörka årstiden, som åtminstone
kunde beräknas till två månader af läsåret, undantaga en dag i veckan
till slöjd? Samma svårigheter mötte i nästan alla s. k. mindre folkskolor,
der småskog- och folkskoleafdelningarna besökte skolan vexelvis hvarannan
dag. Och hvad anginge de i glest befolkade trakter i stor mängd före¬
kommande flyttande folkskolorna, vore det väl uppenbart, att man ej till
förmån för slöjden kunde taga någon enda timme från de öfriga ämnena,
hvadan äfven i dessa skolor slöjdundervisningen under den mörkaste tiden
blefve omöjliggjord, såvida man ej ville slöjda vid lampljus och låta barnen
gå hem i mörker eller ock inskränka slöjden till de i skolans närmaste
grannskap boende, hvithet, huru orimligt det vore, enligt hvad från fullt
trovärdigt håll uppgifvits, i följd af nu gällande vilkor för erhållande af
statsbidrag flerstädes både egt rum.
Af det ofvan sagda ansåge motionären framlysa, att bestämmelserna
med afseende på undervisningstid i folkskoleslöjden vid eu stor mängd
62 Åttonde liufvudtiteln.
af skolor ej kunde efterlefvas. Och då motionären förestälde sig, att det
för staten, som för folkundervisningen gjort och gjorde så stora uppoff¬
ringar, borde vara önskvärdt, att de rika understöden måtte komma så
många som möjligt till godo, hade motionären ansett den olägenheten, att
slöjdtiden i någon män förkortades, vara vida mindre än den, att nu
gällande stadgande bibehölles med påföljd, att ett af folkskolans vigtigare
läroämnen aldrig finge inträda i en stor del af de svenska skolorna och
i följd deraf många fattiga hem blefve beröfvade det gagn och den glädje,
som eljest kunnat komma dem till del.
Vidare omtalas uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, hurusom, då
statsutskottet vid 181)8 års riksdag till behandling förehaft den af motio¬
nären då väckta motionen, utskottet förklarat sig ej kunna förorda hvad
i samma motion föreslagits och som skäl dertill anfört, dels att någon på
erfarenhet grundad öfvertygelse om behöfligheten af förändring i gällande
bestämmelser ännu icke kunnat vinnas, dels att den af motionären före¬
slagna förändringen strede mot den grundsats, som vid slöjdundervisningens
införande i våra folkskolor framhållits, eller att den skulle bereda en
nyttig omvexling mellan själs- och kroppsarbete och förekomma en ensidig
utveckling på grund af sysselsättning med endast bokliga studier, hvarför
slöjdundervisningen borde meddelas i folkskolan och såsom en nödvändig
del af det hela ingå bland öfriga undervisningsämnen, och dels att den
ifrågasatta förändringen kunde leda dertill, att undervisningen i slöjd komme
att till tiden inskränkas vid vissa skolor, der den för närvarande påginge
under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden.
Statsutskottet vid 1899 års riksdag hade deremot, enär det af motio¬
nären vid 1898 års riksdag väckta förslaget, på sätt motionären åberopat,
blifvit af Första Kammaren antaget och äfven inom Andra Kammaren
vunnit tillslutning, och då vidare den föreliggande motionen afsåge för¬
ändringar i bestämmelserna om statsbidrag " till slöjdundervisning icke
endast för flickor, utan äfven för gossar, visserligen icke ansett sig
böra föreslå Riksdagen att i enlighet med motionärens förslag omedelbart
besluta förändring i omförmälda bestämmelser, men funnit sig böra hem¬
ställa, att en skrifvelse i ämnet måtte till Eders Kongl. Maj:t aflåtas med
hemställan om utredning, huruvida vilkoren för tillgodonjutande af stats¬
bidrag för slöjdskolor lämpligen borde undergå förändring i sådant syfte,
som i motionen föreslagits, och med anhållan tillika, att Eders Kongl.
Magt, derest så funnes varva lämpligt, måtte till Riksdagen inkomma med
det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Detta statsutskottets förslag hade af Riksdagen bifallits.
Åttonde hufvudtiteln.
63
Riksdagens ofvannämnda skrifvelse har genom nådig remiss den 19
maj 1899 blifvit för afgifvande af utlåtanden öfverlemnad till öfverståt
hållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande, till
domkapitlen i riket med förständigande att höra vederbörande folk¬
skoleinspektörer samt till Stockholms stads konsistorium och öfverstyrelsen
för Stockholms stads folkskolor.
Några af dem, som på grund häraf i ärendet sig yttrat, hafva hemstält,
att Riksdagens framställning icke måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts bifall
och dervid anfört hufvudsakligen följande. Den för slöjdundervisning i
folkskolorna tillmätta tiden vore redan enligt nu gällande bestämmelser
väl knapp för att med denna undervisning skulle kunna vinnas resultat,
motsvarande dertill beviljade anslag. Dessutom borde slöjdundervisningen,
hvars betydelse vore ej blott att bibringa teknisk färdighet, utan framför
allt att verka som uppfostringsmedel, likställas med öfriga läroämnen i
stället för att, såsom nu, intaga en undantagsställning i förhållande till
dem. Derför förelåge intet skäl att göra medgifvande i afseende på den
föreskrifna årliga undervisningstiden. Förkortade man denna, stärkte man
nemligen den på många håll rådande uppfattningen af slöjden som ett
biämne. Bibehölle man åter nu gällande bestämmelser, hvilka för öfrigt
— åtminstone beträffande undervisningen i qvinlig slöjd — egt gällande
kraft under för kort tid för att man skulle kunnat komma till bestämd
åsigt om behöfligheten af deras förändring, skulle sannolikt äfven i sådana
skolor, der slöjdundervisningen ännu icke vore tillfredsställande anordnad,
införandet af en bättre ordning påskyndas. En ändamålsenligare anordning
af slöjdundervisningen skulle kunna införas i landets skolor, om t. ex.
undervisningen började något tidigare, än nu vanligen vore förhållandet,
och om allt för lång middagsrast ej medgåfves. Mot motionärens påstående,
att den för slöjden föreskrifna årliga undervisningstiden borde inskränkas
för småskolelärarinnans skull, som i annat fall, om bon vore äfven slöjd¬
lärarinna i folkskola, måste uppehålla sig i skoldistriktet äfven på tider,
då småskolan ej vore i gång, kunde invändas, att det vore jemförelsevis
sällsynt och i alla händelser icke någonstädes nödvändigt, att småskolans
läseterminer infölle på andra tider än folkskolans, samt att man kunde
ifrågasätta, huruvida det vore rigtigt, att lärarinnornas intressen tillgodo-
såges på bekostnad af undervisningen i ett bland folkskolans vigtigare
läroämnen. Äfven under den mörkare årstiden kunde slöjd inrymmas på
folkskolans arbetsordning. Den konstgjorda belysningen vore nemligen
icke skadligare för barnen under slöjdtiinmarne än under andra lärotimmar,
och i vissa delar af landet måste barnen gå hem i skymning eller mörker,
äfven om slöjdundervisning icke förekomme i skolan. Hvad sålunda blifvit
64 Åttonde hnfvudtiteln.
sagdt till stöd för bibehållande af nu gällande bestämmelser rörande den
årliga undervisningstiden i slöjd, gälde äfven, då fråga vore om mindre
gynsamt anordnade skolor. Särskildt beträffande sådana skolor, der barnen
endast hvarannan dag infunne sig i skolan, vore dessa så otillfredsställande
anordnade, att de snarare borde afskaffa^ än till skada för slöjdunder¬
visningen föranleda minskning i den tid, som blifvit åt denna anslagen.
Slutligen hade föreskriften, att slöjdundervisningen skulle pågå hela den
tid, folkskolan vore i verksamhet, haft det goda med sig, att många barn
derigenom förmåtts att på de bestämda lärotiderna ordentligt infinna sig
till skolarbetet och att utan afbrott begagna undervisningen till dess de
fått tillstånd att afgå från skolan.
Beträffande Stockholm och de flesta öfriga städer vore, enligt veder¬
börande myndigheters yttranden, inga förändringar i nuvarande föreskrifter
rörande slöjdundervisningen erforderliga.
De flesta af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, anse emellertid,
att behof af ändring i nu gällande bestämmelser rörande tiden för slöjd¬
undervisningen gjort sig gällande. Till stöd för denna åsigt hafva de
framhållit och ytterligare utvecklat de skäl, som af motionären framstälts.
Särskildt har dervid betonats den omständigheten, att med nuvarande
lagstiftning det kunde hända, att en församling, der slöjdundervisning på¬
ginge t. ex. fem månader om året, kunde få fullt statsbidrag, under det
en annan, der det slöjdades 6 å 7 månader årligen, icke kunde erhålla
något bidrag af allmänna medel till ifrågavarande undervisning, om nem¬
ligen folkskolans årliga undervisningstid vore bestämd till åtta kalender¬
månader.
Beträffande den ändring, som borde vidtagas i nu gällande föreskrifter
rörande slöjdundervisning i folkskolan, hafva mycket vexlande åsigter
uttalats.
Några hafva förklarat sig ej hafva något att erinra mot motio¬
närens framställning.
Andra hafva ansett önskvärdt, att, utan förkortande af den samman¬
lagda minimitiden, jemkning vidtoges beträffande föreskriften om visst
antal slöjdtimmar i veckan. Så har t. ex. föreslagits, att de nuvarande
bestämmelserna skulle bibehållas som hufvudregel, men att det undan¬
tagsvis, der sådant visade sig nödvändigt, skulle medgifvas, att slöjdunder¬
visningen inskränktes till 23 veckor om året samtidigt med folkskolans
undervisningstid, men i sådant fall med minst sex timmars undervisning i
veckan, så att minst 138 timmar om året fortfarande komme hvarje slöjd-
afdelning till del.
Ett annat förslag i samma syfte är, att den under de två vinter-
Åttonde hufvudtiteln.
65
månaderna, då slöjdundervisningen skulle inställas, uppkommande bristen
i slöjdtimmarnes antal skulle fyllas antingen genom ökning i timantalet
under de sex återstående månaderna eller genom komplettering under
ferierna.
Med hänsyn särskilt till slöjdundervisningen för flickor har den åsigt
uttalats, att, om åtta månaders årlig undervisningstid bibehölles, statsbidrag-
borde få utgå, äfven om denna tid endels sammanfölle med småskolans
och mindre folkskolans lästid, i hvilket fall folkskolans flickor dock vore
i tillfälle att deltaga i slöjdundervisningen under största delen af folk¬
skolans undervisningstid.
Åtskilliga af dem, som afgifvit utlåtande i frågan, förmena, att in¬
skränkning borde göras i den nu för slöjdundervisningen föreskrift^ årliga
undervisningstiden, och att skoldistrikten detta oaktadt borde få utbekomma
hela beloppet af det nu för ändamålet anslagna statsbidraget. Dock hafva
dervid några gjort det förbehåll, att inskränkningen skulle få vidtagas
endast i det fall, att den pröfvades vara af behofvet påkallad.
Angående omfattningen af den förordade inskränkningen hafva olika
meningar framstålts. Så har föreslagits, att undervisningen i slöjd skulle
årligen pågå minst sex månader, eller under 25 veckor med minst fyra
timmar i veckan, eller under 20 veckor med minst fem timmar i hvarje
vecka, eller fyra timmar i veckan under sex månader och två timmar
hvarje vecka under läsårets två mörkaste månader, eller till 100 timmar,
fördelade på minst 25 veckor och med minst två timmar i hvarje vecka,
vare sig i samband med repetitionsförhören i skolor, der läsning påginge
sex timmar dagligen, eller å ljusare dagar såsom en sjette arbetstimme i
skolor, der undervisning meddelades fem timmar om dagen, eller 120
timmar eller 130 timmar, med rätt för skolråden att på lämpligaste sätt
fördela dem under folkskolans lästid.
I många af utlåtandena uttalas den farhågan, åt t, derest den stadgade
undervisningstiden förkortades, utan att samtidigt dermed det för slöjd¬
undervisningens främjande anslagna statsbidrag gjordes med hänsyn till
beloppet beroende af slöjdundervisningstidens längd, denna tid skulle äfven
i sådana skolor, i hvilka slöjdundervisning utan svårighet kunde pågå
under åtta månader af året eller eljest under folkskolans hela arliga läs¬
tid, komma att lida afsevärd afknappning. Till förebyggande af att på
sådant sätt det med statsbidraget afsedda ändamålet skulle i väsentlig man
förfelas hafva åtskilliga utvägar föreslagits. Så borde inskränkning af
undervisningstiden få ega rum endast i vissa slag af skolor, t. ex. fasta
skolor med afdelningsläsning och flyttande skolor.
Enligt andra förslag borde undervisningstiden — såsom jag i annat
Dill. till Rikad. Prut. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 9
Cfi Åttonde hufvudtiteln.
sammanhang redan antydt — få förkortas endast när vederbörande myn¬
dighet, Eders Kongl. Maj:t, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller
domkapitlet, efter folkskoleinspektörens hörande, pröfvat en sådan förkort¬
ning vara af behofvet påkallad.
Många af dem, som afgifvit utlåtanden uti ifrågavarande ärende, hafva
ifrågasatt, att statsbidraget skulle sänkas i den mån, undervisningstiden
förkortades, antingen på det sätt att uti folkskolor, der hinder mötte för
åtta månaders undervisning i slöjd — flyttande folkskolor, och skolor, der
folk- och småskoleafdelningarna undervisades på skilda tider -— stats¬
bidraget skulle utgå med visst fixt lägre belopp än eljest, t. ex. hälften,
eller ock, i likhet med hvad beträffande fortsättningsskolor funnes före-
skrifvet, så att statsbidraget skulle ställas i direkt förhållande till den
särskilda minimitid, hvilken blifvit antingen i lagen faststäld eller, på sätt
förut är sagdt, efter pröfning för visst fall bestämd.
Några af dem, som yttrat sig rörande nedsättning af den årliga under¬
visningstiden, hafva ansett, att denna i vissa skolor kunde sättas så lågt
som till fyra månader. I ett af utlåtandena föreslås, att, enär den årliga
undervisningstiden i skolor med åtta månaders undervisningstid om året,
efter afräkning af helgdagarna, torde kunna beräknas till 128 timmar
årligen, samt barnen för vinnande af det med skolslöjden afsedda resultat
kunde anses behöfva en undervisningstid af minst två läsår med nu stad¬
gade minsta undervisningstid för slöjd eller omkring 256 timmar, till följd
hvaraf och då hvarje barn gemenligen under sin skolålder bevistade folk¬
skolan under fyra år, minimitiden för hvarje barns undervisning i slöjd
skulle kunna sättas till (54 timmar för hvarje läsår, skoldistrikt, som för¬
anstaltade undervisning i slöjd under kortare tid än 128 timmar under
läsåret, dock minst 64 timmar, borde vara berättigadt att erhålla för 64
timmars undervisning hälften och för hvarje 16 timmars ytterligare under¬
visning derutöfver en åttondedel af det statsunderstöd skoldistriktet enligt
nu gällande bestämmelser för hel undervisningstid egde med hänsyn till
lärj ungeanta let til Igo donj uta.
I sammanhang med sålunda framstälda förslag om statsunderstödets
minskning i proportion till undervisningstidens längd hafva vissa bland de
hörda myndigheterna och tjenstemännen hemstält om höjning i visst fall
af statsbidragets belopp, särskild! beträffande anslaget till främjande af
den qvinliga slöjdundervisningen.
Några hafva föreslagit, att statsbidrag till främjande af goss-slöjd
måtte utgå med 75 kronor, om undervisningen pågått åtta månader, med
65 kronor, derest undervisningstiden uppgått till sju månader, och med 55
kronor, om undervisning uti ifrågavarande ämne meddelats endast sex
Åttonde hufvndtiteln. 67
månader. Beträffande den qvinliga slöjden skulle den, enligt samma för¬
slag, understödjas med 40 kronor för åtta månaders undervisning samt
med 35 kronor för sju månaders och med 30 kronor för sex månaders
undervisning.
Enligt ett annat förslag deremot borde statsanslaget till goss-slöjd
utgå med 80, 60 och 40 kronor och till flickslöjd med 40, 30 och 20
kronor, allt efter som undervisningen pågått åtta, sju eller sex månader.
Äfvenledes har det förslag framstälts, att statsbidragets storlek för
slöjdskola med minst tio elever, då fråga vore om goss-slöjd, måtte vid
minst 30V2 veckors — d. v. s. åtta månaders, minskade med fyra till fort-
sättningsskola använda veckor — undervisning utgå med 80 kronor, men
vid sex månaders undervisning med 60 kronor, att sådant anslag till flick¬
slöjd måtte för samma tider utgå med respektive 40 och 30 kronor, för
hvarje skola med tio eller skolafdelning med tjugufem elever, allt under
förutsättning, att hvarje barn åtnjöte undervisning hela den ifrågavarande
tiden, men att deremot till skolor, der olika afdelningar på olika tider af
året undervisades i slöjd, måtte i fråga om slöjd för gossar lemnas ett
statsbidrag af 40 kronor och i fråga om slöjd för flickor ett statsbidrag
af 20 kronor för hvarje slöjdafdelning af tio elever, som undervisades fyra
månader af året, dock att icke mer än två sådana bidrag finge lemnas åt
hvarje skola för goss-slöjd och ej heller mer än två åt hvarje skola för
flickslöjd.
I samband härmed har äfven hemstälts, huruvida det icke borde stad¬
gas, att, om de slöjdande barnens antal i en flyttande skola på de stationer,
mellan hvilka skolan flyttade, uppginge till tio, statsbidrag skulle kunna
erhållas.
Vidare har ifrågasatts, att statsanslaget till slöjdskolorna skulle af
vederbörande skoldistrikt reqvireras först i december, då dels genom in¬
spektioner, dels genom utdrag ur slöjdjournaler knnde styrkas, att antalet
slöjdande barn varit i regel det lagstadgade icke blott under arets tre
första månader utan under hela året.
Jemväl den önskan har uttalats, att bestämmelserna om statsbidrag
till främjande af undervisning i slöjd för gossar måtte få tillämpas äfven
på sådana mindre folkskolor, i hvilka undervisning i goss-slöjd meddelades.
Erforderligt anses äfven vara, att förbud utfärdades mot att förlägga
slöjdundervisningen uteslutande till lördagen eller i allmänhet till en enda
veckodag med fyra till sex timmar i följd, hvilket vore i strid med slöjd¬
undervisningens sanna intresse jemväl ur den synpunkten, att många för¬
äldrar ogerna läte sina barn besöka skolan endast för att deltaga i slöjd¬
undervisningen.
68 Åttonde hufvudtiteln.
Slutligen har hemstält*, huruvida icke, derest i ärendet föreslagna
ändringar i större eller mindre mån komme till utförande, de många före¬
skrifter, hvilka för närvarande gälde i afseende på anslagen för slöjd¬
undervisningen och som mer eller mindre skulle beröras af dessa ändringar,
nemligen nådiga kungörelserna den 26 oktober 1883, den 1 juni 1894
och den 29 maj 1896 samt nådiga cirkulären af de båda sistnämnda da-
garne, dervid lämpligen kunde och borde sammanföras till en enda allmän
författning.
Samme motionär, som väckt den motion, hvarom nu varit fråga, hade
till 1899 års riksdags ompröfvande framlagt en annan motion jemväl
rörande slöjdundervisningen. I denna hade han hemstält, att Riksdagen
ville besluta, att slöjdskolor för gossar och flickor måtte blifva likstälda
med öfriga i Eders Kongl. Maj:ts cirkulär till Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande den 28 maj 1897 omnämnda skolor i fråga om utbekom¬
mande af lönetillskott af allmänna medel. Med anledning deraf har Riks¬
dagen i skrifvelse den 13 maj 1899 hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t måtte efter verkstäld utredning till Riksdagen inkomma
med förslag till sådan förändring i gällande bestämmelser angående till¬
godonjutande af statsunderstöd för slöjdundervisning, att dylikt understöd
matte kunna utbetalas jemväl för slöjdundervisning, som vid nyinrättad
slöjdskola eller vid folkskola, der slöjdundervisning ej förut meddelats,
tagit sin början å annan tid af kalenderåret än vid vårterminens början.
Till redogörelse för innehållet i denna Riksdagens skrifvelse torde iag nu
i oiverga.
Till stöd för omförmälda framställning har Riksdagen åberopat de i
motionen anförda skäl, hvilka äro i hufvudsak följande. Genom nådiga
kungörelsen den 1 juni 1894 vore såsom vilkor för erhållande af stats¬
bidrag stadgadt, att undervisningen i slöjdskola för i skolåldern varande
gossar skulle fortgå »minst fyra timmar i veckan under hela den för folk¬
skolan bestämda årliga lästiden.» Emellertid hade ofta inträffat, att eu
nyinrättad slöjdskola ej trädt i verksamhet förr än vid höstterminens
början, och da för dylik skola ingifvits ansökan om statsbidrag för
denna kortare tid åt aret, under hvilken slöjdundervisning vid skolan be-
drifvits, hade sådan ansökan alltid blifvit afslagen under hänvisning till
förut anförda stadgande. Annorlunda hade naturligen ej kunnat ske, och så
länge ifrågavarande stadgande oförändradt qvarstode, kunde dylika ansök¬
ningar icke bifallas. Giltig anledning till ändring i detta afseende syntes
obestridligen förefinnas. Den enklaste konseqvens tycktes nemligen fordra,
att slöjdskolorna uti ifrågavarande hänseende likstäldes med andra skolor,
Åttonde lmfvudtiteln. 69
så att äfven för slöjdskolorna finge gälla hvad i berörda fall vore stadgadt
i nådiga cirkuläret den 28 maj 1897. I sådana skoldistrikt, der läsåret
började med höstterminen — och deras antal blefve med hvarje ar allt
större — vore det ju det allra naturligaste, att en beslutad slöjdskola
trädde i verksamhet vid höstterminens början. Många omständigheter
kunde dessutom göra det omöjligt att få en beslutad slöjdskola i gång vid
början af vårterminen.
Det i motionen afsedda stadgandet i det numera upphäfda cirkuläret
den 28 maj 1897, hvilket stadgande återfinnes i det nu gällande nådiga
cirkuläret den 27 maj 1898 till Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande
i samtliga län rörande förändrade bestämmelser angående lönetillskott af
allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, innehåller, att
för utbekommande af lönetillskott af allmänna, medel för lärare och lära¬
rinnor vid folkskolor och småskolor hinder ej bör möta vare sig deraf
att en småskola eller mindre folkskola under årets lopp förändrats till
folkskola, i hvilken händelse lönetillskott till det för hvarje fall bestämda
belopp må utgå för de tider af året. då hvardera skolan varit i verksam¬
het, eller deraf att ny läraretjenst eller ny skola inrättats under så fram¬
skriden tid af året, att af sådan anledning undervisningen ej kunnat fortgå
hela den stadgade tiden, i hvilken händelse lönetillskott må utgå för den
tid undervisningen bedrifvits.
Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning hafva genom nådig
remiss den 19 maj 1899 utlåtanden infordrats från öfverståthållareembetet,
Eders Kongl. Mapts samtlige befallningshafvande, domkapitlen, Stockholms
stads konsistorium och öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor äfven¬
som, genom domkapitlen, från rikets folkskoleinspektörer; och hafva samtlige,
hvilka sålunda blifvit i ärendet hörda, tillstyrkt eller åtminstone icke mot¬
satt sig bifall till Riksdagens hemställan.
Såsom skäl för vidtagande af den föreslagna förändringen har dervid
hufvudsakligen åberopats, att det vore både löljdrigtigt och rättvist att i
fråga om skolslöjden uti ifrågavarande hänseende medgifva samma förmån,
som vore stadgad beträffande statens bidrag till den öfriga folkskoleunder-
visningen, helst ett allmännare införande i folkskolorna åt berörda vigtiga
läroämne derigenom otvifvelaktigt skulle befordras. Härjemte har fram¬
hållits, att det i de allt talrikare fall, der läsåret toge sin början med
höstterminen, vore både naturligare och ändamälsenligare att slöjdskola
öppnades vid läsårets början, då schema uppgjordes att gälla för året i
dess helhet, än vid kalenderårets början, som in folie midt i den u nder¬
visningstid, hvarunder de äldre barnen flitigast besökte skolan. Pa sadant
70 Åttonde hufvudtiteln.
sätt blefve slöjdundervisningen mera metodiskt anordnad från början och
mera fruktbringande i längden.
Beträffande de närmare vilkoren för åtnjutande af den förmån, hvar¬
om nu är fråga, hafva olika åsigter uttalats.
I flere utlåtanden har den mening framstälts, att enär den årliga
undervisningen i folkskolorna vore fördelad på två terminer och det syntes
lämpligt, att ett nytt läroämne ej infördes å annan tid än från och med
en termins början, då jemväl arbetsordning för terminsundervisningen plä¬
gade uppgöras, skäl icke vore för handen till annan ändring uti berörda
syfte än att bidrag af allmänna medel till slöjdundervisning Ange utgå,
der denna undervisning toge sin början i sammanhang med höstterminen,
en regel som lämpligen ock kunde tillämpas å en vid höstterminens be¬
gynnelse nyinrättad särskild slöjdskola. I synnerhet med hänsyn till folk¬
skolor med afdelningsläsning likasom till de flyttande skolorna, borde det
stadgas såsom vilkor för erhållande af statsbidrag, att nyanordnad slöjd¬
undervisning skulle pågå minst höstterminen, enär det vore hvarken be¬
höflig! . eller nyttigt att bestämma en kortare tid. Men statsbidrag till
undervisning i slöjd, meddelad i nyinrättad slöjdskola, borde dock, enligt
ett förslag, få utgå för hösttermin endast för så vidt slöjdskolan vore stäld
i samband med folkskola eller mindre folkskola, der läsåret toge sin början
med nämnda termin.
I nära anslutning till dessa förslag har hemstälts, att statsbidrag till
under året anordnad slöjdundervisning skulle få utgå endast i det fall, att
undervisningen påginge under minst halfva den för distriktets slöjdskolor
bestämda årliga arbetstiden, i hvilket fall statsbidraget borde nedsättas till
hälften af det för ar bestämda beloppet. Enligt eu annan mening borde,
da särskilda slöjdskolor, hvilka alltid komme att blifva ett fatal, kunde
utan men lör annan läroanstalt begynna sitt arbete vid hvilken tid på
året som helst, statsanslag till dessa skolor erhållas utan hänsyn till tiden
för deras öppnande.
Beträffande statsbidragets belopp i detta fall har föreslagits, att det
boi’de beräknas för månad, så att det för goss-slöjd skulle utgå med 10
kronor och för flickslöjd med 5 kronor för arbetsmånad, dock ej till högre
belopp för år än 80 kronor för förra slaget af slöjd och 40 kronor för
det senare. I åtskilliga utlåtanden förordas stadgande derom, att, om
slöjdundervisning anordnades så sent under året, att den ej kunde pågå
åtta manader, statsbidrag till främjande af denna undervisning likväl skulle
kunna erhållas, dock ej för kortare årlig undervisningstid än två månader.
En af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, har hemstält om bifall till
motionärens framställning, under förutsättning likväl, att beslutet om en
Åttonde hufVudtiteln.
71
slöjdskolas inrättande under en kortare tid än sex månader af kalender¬
året tillika innehölle bestämmelse om att samma slöjdskola måste pågå
äfven under det närmast följande kalenderåret och efter samma plan, som
vid beslutets fattande blifvit faststäld.
Hvad vidare angår sättet för beräknande af statsbidragets belopp hafva
de flesta af dem, som blifvit i ärendet hörda, tillstyrkt, att bidraget skulle,
i öfverensstämmelse med nådiga cirkuläret den 27 maj 1898 och enligt
hvad i Riksdagens skrifvelse blifvit anfördt, utgå för den tid undervis¬
ningen bedrifvits. Dock har härvid gjorts framställning om, att under¬
visningstiden måtte beräknas i fulla kalendermånader och understödet be¬
stämmas till deremot svarande belopp. I motsats häremot har i ett ut¬
låtande yrkats, att, i fall slöjdskola inrättats under så framskriden tid af
året, att undervisningen af sådan anledning ej kunnat fortgå hela den
stadgade tiden, statsbidrag borde utgå för det antal timmar undervisningen
bedrifvits.
Uppmärksamheten har i några utlåtanden fästs derpå, att särskild
bestämmelse vore af nöden derom, att, derest i förut befintlig slöjdskola
eller i folkskola, der undervisning i slöjd meddelades, ny, till statsbidrag
eljest berättigad slöjdafdelning inrättades å annan tid än vid vårterminens
början, understöd äfven i sådant fall finge utgå.
Slutligen har den åsigt uttalats, att statsbidrag borde kunna erhållas
icke blott under den i Riksdagens skrifvelse afsedda förutsättning, utan
äfven, på sätt uti nådiga cirkuläret den 27 maj 1898 omförmäles, i andra
fall, der sådana oförutsedda och oförvållade hinder för undervisningens
fortgång inträffat, att de icke kunnat af skoldistriktet undanrödjas, till
exempel om lärarebefattning blefve ledig och icke kunde under återstoden
af läsåret på lämpligt sätt besättas eller uppehållas, eller om undervisningen
måst på grund af farsot under någon tid inställas.
De många skiftande förslag, som i de inkomna underdåniga utlåtan¬
dena framställa, syntes kräfva eu ytterligare af sakkunnige från olika delar
af landet verkstäld utredning. Eders Kongl. Maj:t täcktes derför bemyn¬
diga mig att för utredning af ifrågavarande jemte vissa andra till folkunder¬
visningen hörande frågor sammankalla fem sakkunnige. Dessa samman¬
trädde den 1 sistlidne november och den 23 i samma månad öfverleinnade
de till ecklesiastikdepartementet utlåtande angående vilkoren för erhållande
af statsbidrag för slöjdundervisningen vid folkskolorna. Uti utlåtandet
hafva de framstå It följande förslag till föreskrifter rörande anslag för be¬
redande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande gossar och flickor.
I. Skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör
72 Åttonde httfvudtiteln.
visar sig hafva på ändamålsenligt sätt i folkskola eller särskild slöjdskola
anordnat undervisning i slöjd för i skolåldern varande gossar, bestående i
träslöjd och, der omständigheterna sådant medgifva, i metallslöjd, eller i
folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola undervisning i slöjd
för i skolåldern varande flickor, bestående i stickning, linnesömnad, stopp¬
ning och lappning samt, der omständigheterna sådant medgifva, i kläd-
sömnad, spånad, väfnad och flätningsarbeten, utan att undervisningen i
folkskolans öfriga läroämnen derigenom eftersättes, må af statsmedel för
hvarje skola, hvari minst tio gossar eller tio flickor varit för slöjdunder¬
visningen vid hvarje lästermins början inskrifna och, så länge de tillhört
skolan, i allmänhet uti densamma deltagit, eller, om i en dylik skola an¬
talet af dem, som deltagit i slöjdundervisningen, varit så stort, att de för
denna undervisning varit delade i två eller flere afdelningar, för hvarje
sådan afdelning, hvari minst femton slöjdande gossar eller minst tjugufem
slöjdande flickor varit för slöjdundervisningen vid hvarje lästermins början
inskrifna och, så länge de tillhört skolan, i allmänhet uti densamma del¬
tagit, erhålla ett årligt understöd af SO kronor för dylik skola eller dylik
afdelning med slöjdande gossar och af 40 kronor för dylik skola eller
dylik afdelning med slöjdande flickor, derest undervisningen uti ifråga¬
varande ämne antingen
a) pågått minst fyra timmar i veckan under åtta undervisningsmåna-
der, hvarje kalendermånad beräknad till trettio dagar, eller
b) under högst två månader af den mörkare årstiden pågått en¬
dast två timmar i veckan men under lika lång tid af den ljusare delen
af året fortgått sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, och
under återstående undervisningsmånader fyra timmar i veckan, eller
e) under högst två månader af den mörkare årstiden varit instäld,
men under dubbelt så lång tid af den ljusare delen af året fortgått
sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, och under återstående
undervisningsmånader fyra timmar i veckan;
börande tiden lör undervisning i slöjd falla inom den folkskolas eller
mindre folkskolas undervisningstid, som de slöjdande barnen tillhöra,
eller ock dels inom nämnda skolas, dels inom småskolans undervisningstid.
2. Om vid folkskola eller mindre folkskola undervisningen i slöjd
under högst två månader af den mörkare årstiden pågått endast två tim¬
mar i veckan och under återstående sex undervisningsmånader fyra tim¬
mar i veckan, må efter uppfyllande af öfriga i mom. 1 angifna vilkor sju
åttondedelar af förenämnda understöd uppbäras.
8. Om vid sådan skola, som i nästföregående mom. omförmäles,
undervisningen i slöjd under högst två månader af den mörkare årstiden
Åttonde hufvudtiteln.
78
varit instäld, men under återstående sex undervisningsmånader pågått fyra
timmar i veckan, må under enahanda vilkor tre fjerdedelar af det under¬
stöd uppbäras, som kan erhållas för åtta månaders undervisning.
4. Om slöjdundervisning anordnats blott å en station för flyttande
skola eller blott för en afdelning af en eller flere årsklasser af skola, der
olika årsklasser undervisas på skilda tider af året, må för halfva antalet
af de i mom. 1—3 upptagna undervisningsmånader understöd af stats¬
medel uppbäras med hälften af de belopp, som kunna erhållas enligt -i
samma mom. angifna bestämmelser och vilkor.
5. Förenämnda understöd skola utgå från förslagsanslagen till bidrag
för aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna och för beredande af
undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor. Ansökningar om
dylikt understöd, affattade enligt faststäldt formulär och försedda ined
deri angifna uppgifter, skola, särskildt för gossar och särskild! för flickor,
till folkskoleinspektören insändas i två exemplar, hvaraf det ena, försedt
med hans intyg, bör af skolrådet (skolstyrelsen) ingifvas eller med all¬
männa posten insändas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter början
af december månad det år, för hvithet understödet sökes, eller senast före
utgången af januari månad följande år, börande hinder för utbekommande
af understöd icke möta vare sig a) deraf, att undervisningen i följd af
farsot måst för någon tid inställas, eller b) deraf, att slöjdundervisning
vid folkskola, mindre folkskola, särskild slöjdskola eller för slöjdafdelning
vid dylika skolor anordnats under en så framskriden del af året, att af
sådan anledning undervisningen ej kunnat fortgå hela den för statsbidrags
erhållande bestämda tiden, i hvilket fall understödet må utgå för det an¬
tal hela månader, undervisningen bedrifvits, dock ej för kortare tid än
från höstterminens början, eller c) deraf, att två eller flere slöjdafdelningar
under året förenats till ett mindre antal, i hvilket fall understödet för det
Överskjutande antalet afdelningar må utgå för det antal hela månader,
dessa undervisats särskildt, eller d) deraf, att antalet slöjdande barn vid
en folkskola eller mindre folkskola vid höstterminens början nedgått under
tio, i hvilket fall understöd må utgå för det antal hela månader, slöjd¬
undervisningen i enlighet med i mom. 1—3 angifna bestämmelser fortgått
under vårterminen, eller e) deraf, att vid flyttande skola de i inom. 1 om¬
nämnda antalen af slöjdande gossar eller flickor äro fördelade på de olika
stationerna.
De sakkunnige hafva sålunda föreslagit, att för erhållande af helt
statsbidrag till främjande af undervisning i slöjd skulle fordras, att under¬
visningen påginge fyra timmar i veckan under åtta undervisningsmånader.
I regel borde derjemte slöjdundervisningen bedrifvas under samma tid af
Bill, till Uilcsd. Vrot. 1900. 1 Sand. 1 Afd. 10
74 Åttonde hufvudtiteln.
året som den öfriga undervisningen i den skola, de slöjdande tillhörde.
Men då mångenstädes anordnande af undervisning i qvinlig slöjd försvå¬
rats derigenom att lärarinnan i småskolan, om hon derjemte användts som
slöjdlärarinna i folkskolan, nödgats, derest folkskolans och småskolans läs-
terminer icke sammanfallit, uppehålla sig i skoldistriktet endast för fyra
timmars undervisning i veckan, kunde ifrågavarande slöjdundervisning så
anordnas, att tiden för densämma folie dels inom den folkskolas eller den
mindre folkskolas undervisningstid, som de slöjdande barnen tillhörde, och
dels inom småskolans undervisningstid.
Då emellertid alla de svårigheter vid undervisningens anordnande,
som af motionären blifvit framhållna, ej kunde afhjelpas genom ofvan-
nämnda åtgärd, hafva de sakkunnige vidare rörande fördelning af den
till slöjdundervisning anslagna tiden framstäf olika förslag för att der¬
igenom i möjligaste mån tillgodose olika behof och önskningar. Dervid
hafva de utgått från åsigten, att minskning i tiden icke finge ske utan
godtgörelse antingen på det sätt, att förlorad tid toges igen genom ökning
i veckotimmarnes antal under annan tid, eller på det sätt, att minskad
tid motsvarades af minskadt statsunderstöd. Skulle det nemligen, som
motionären föreslagit, tillåtas, att tiden för slöjdundervisningen minskades
till sex nmnader med fyra timmar i veckan utan att statsbidraget nedsattes,
skulle följden blifva, att sex månaders undervisning i slöjd blefve regel
åtminstone i landsbygdens skolor.
Beträffande den närmare motiveringen till de af de sakkunnige fram-
stälda förslag i nu berörda afseenden torde jag, i den mån ytterligare re¬
dogörelse derför icke nu kommer att af mig lemnas, få hänvisa till de
sakkunniges omförmälda utlåtande, som blifvit till trycket befordradt.
Enligt mitt förmenande böra nu gällande bestämmelser rörande tiden
för slöjdundervisningen i folkskolan fortfarande, så vidt möjligt är, till
sina. hufvudgrunder qvarstå oförändrade. Det är nemligen af vigt, att
läsning och slöjd på lämpligt sätt omvexla med hvarandra; och någon
förkortning i den nu till ifrågavarande undervisning anslagna tiden synes
icke höra ske, derest undervisningen skall medföra fullt gagn. Denna
min åsigt vinner stöd af erfarenheten och fackmäns utsagor; och jag vill,
till ytterligare bekräftande af densamma, fästa uppmärksamheten derpå,
att en komité, som i Finland haft uppdrag att utarbeta program till läro-
och läseböcker för Finlands folkskolor, i sitt under år 1899 afgifna be¬
tänkande föreslagit, att undervisning i handarbete skall under skolans hela
arbetstid meddelas fyra timmar i veckan.
Jag kan derför icke instämma i motionärens förslag, hvilket, om det
Åttonde hufvudtiteln.
75
antoges, sannolikt skulle hafva till följd, att undervisning i slöjd komme
att meddelas endast under sex månader af året i många skolor, der den
utan större svårigheter skulle kunna bedrifvas under hela läsåret.
Då emellertid åtskilliga skolor i vårt land arbeta under lokala för¬
hållanden, som göra det mycket svårt, om ej omöjligt, att i dem anordna
slöjdundervisning med iakttagande af de vilkor, som nu äro föreskrifna
för erhållande af statsbidrag till främjande af denna undervisning, torde
det vara skäl att, med hänsyn till dessa skolor, medgifva några förändrin¬
gar i eljest gällande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende. Dessa
förändringar böra då gå ut på antingen en annan fördelning af de till
slöjdundervisningen anslagna timmarne eller en inskränkning uti den för
ändamålet föreskrifna tiden.
Men för att förebygga missbruk af medgifvandet, att bidrag af all¬
männa medel till beredande af undervisning i slöjd för i skolåldern^ va¬
rande gossar och flickor må utgå, äfven om slöjdundervisning ej pagar
hela den bestämda årliga lästiden, torde vara af nöden att för sadant fall
stadga, att statsunderstödets belopp skall bestämmas i proportion till un¬
dervisningstidens längd.
Äfven i vissa andra fall torde undantag från den .allmänna regeln
böra medgifvas. I afseende härå vill jag erinra om stadgandet i nådiga
kungörelsen angående anslag för lärares aflöning vid fortsättningsskolo r
den 11 september 1897, att skoldistrikt, som inrättar fortsättningsskola,
eger att till den fortsatta undervisningen använda högst fyra veckor al
folkskolans ordinarie undervisningstid. Det synes mig billigt, att, om
slöjdundervisning anordnas vid en folkskola, hvars arbetstid blifvit för¬
kortad derigenom, att en del af densamma upptages af fortsättningsskolan,
skoldistriktet får rätt antingen att låta slöjdundervisningen i folkskolan
fortgå äfven inom fortsättningsskolans arbetstid eller att uppbära för sju
månaders slöjdundervisning sju åttondedelar af det statsbidrag till dylik
undervisning, som är bestämdt för en undervisningstid af åtta månader.
Likaså torde det, enär småskolelärarinnor i många skoldistrikt användas
äfven som slöjdlärarinnor i folkskolor, vara skäl medgifva att, der så
finnes nödigt, undervisningen i slöjd i folkskolan må, med rätt att derför
åtnjuta statsbidrag, pågå äfven inom småskolans undervisningstid. En be¬
gränsning i den tid, slöjdundervisning sålunda må ega rum under fort-
sättningsskolas eller småskolas arbetstid, är dock nödig, på det att läsning
och sysselsättning med slöjd må under största delen åt läsåret omvexla
med hvarandra; och såsom lämplig gräns härför anser jag kunna stadgas
en maximitid af två månader.
1 likhet med de sakkunnige anser jag vidare, att det för rätt till
76 Åttonde hufvudtiteln.
statsbidrag nu. bestämda minimiantalet slöjdande bör finnas vid hvarje
lästermins början samt sedan under lästerminens lopp; dock torde dervid
den. modifikation böra göras, att statsbidragets utbekommande icke må
förhindras deraf att enskilda barn varit frånvarande vissa dagar eller deraf
att enskilda barn under terminens lopp genom flyttning eller dödsfall afgått
från skolan. Om deremot vid vårterminens slut så många barn afgått från
skolan, att minimiantalet ej uppnås, må bidrag icke utgå, derest ej vid
höstterminens början detta antal ånyo blifvit fyldt.
Jemväl synes °det mig billigt, att, om slöjdundervisning lämpligen kan
anordnas endast på en af de stationer, mellan hvilka flyttande skola flyttar,
eller endast i en afdelning af sådan fast skola med afdelningsläsning, i
hvilken afdelningarna undervisas på skilda tider, statsbidrag får utgå till
understödjande af denna undervisning på föreskrifna vilkor, dock Bunder
förutsättning att undervisningen pågår under minst fyra månader.
De uttalanden jag nu gjort hänföra sig till Riksdagens först om-
förmälda skrifvelse. Hvad åter angår Riksdagens anhållan om utredning
och förslag rörande sådan förändring i gällande bestämmelser angående
tillgodonjutande af statsunderstöd för slöjdundervisning, att sådant under¬
stöd matte kunna utbetalas jemväl för slöjdundervisning, som tagit sin
början å annan tid af kalenderåret än vid vårterminens början, hafva de
sakkunnige, såsom nämndt, föreslagit, att hinder för utbekommande af
dylikt statsbidrag icke matte möta deraf, att slöjdundervisning vid en folk¬
skola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola eller för slöjdafdelning vid
sadana skolor anordnas under en så framskriden tid af året, att under¬
visningen ej kunnat fortgå hela den lagstadgade tiden, utan att ifråga¬
varande bidrag måtte få utgå för den tid, undervisningen bedrifvits, dock
blott för hela manader och ej för kortare tid än från höstterminens början.
Mot detta förslag har jag intet annat att erinra än att en i sak
oväsentlig omredigering af det föreslagna stadgandet synes för tydlighetens
skull böra eg a rum.
Lika med åtskilliga af dem, som i ärendet hörts, finner jag lämpligt,
att då nu betydande ändringar i nådiga kungörelserna angående anslag
för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande gossar den
1 juni° 1894 och angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt
i skolåldern varande flickor den 29 maj 1896 skola ega rum, dessa för¬
fattningar ° undergå förändring äfven i andra delar än Riksdagen angifvit
samt derpå sammanslas till eu gemensam författning. I afseende härå får
jag i underdånighet anföra följande.
I nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 är ej angifvet, kvilka arter af slöjd
böra förekomma vid undervisningen i slöjd för gossar. Så har deremot
Åttonde hufvudtiteln.
77
skett i nådiga kungörelsen den 29 maj 1896 angående anslag för beredande
af undervisning i slöjd för flickor. För likformighetens skull synes det mig
lämpligt, att slöjdarterna angifvas, äfven då fråga är om undervisning i
slöjd för gossar. Beträffande åter frågan, hvilka slöjdarter böra före¬
komma vid gossarnes undervisning, har jag intet att invända mot de sak¬
kunniges förslag, helst detta öfverensstämmer med hvad som i detta hän¬
seende angifves såväl i nådiga kungörelsen den 11 september 1877 angå¬
ende anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande
barn som i normalplanen för landets folk- och småskolor.
Välbetänkt synes det vidare vara att, såsom de sakkunnige föreslagit,
ej stadga undervisning i klädsömnad som nödvändigt vilkor för erhållande
af statsbidrag till undervisningen i slöjd för flickor.
År 1871 beslöt Riksdagen att å riksstatens åttonde hufvudtitel upp¬
föra 1,100,000 kronor såsom förslagsanslag under benämning »lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor». De anslag, som sammanfattades
under denna titel, skulle under vissa vilkor användas till aflönande af
lärare eller lärarinnor vid folk- och småskolor. Derjemte öfverlät Riks¬
dagen åt Kong!. Maj:t att, när omständigheterna dertill föranledde, i sär¬
skilda fall medgifva någon afvikelse från de föreskrifna vilkoren. Det har
visat sig, att detta beslut var synnerligen välbetänkt. Många lättnader
hafva derigenom åstadkommits beträffande skoldistrikt, för hvilka lokala
förhållanden beredt svårigheter vid fullgörande af här ifrågavarande vil¬
kor. Med föranledande häraf anser jag, att det vore lika välbetänkt att
i fråga om statsbidrag till främjande af slöjdundervisningen öfverlåta åt
Eders Kongl. Maj:t att, när omständigheterna sådant föranleda, i särskilda
fall medgifva någon afvikelse från de vilkor, som kunna blifva bestämda
för erhållande af statsbidrag för det ändamål, hvarom här är fråga.
Hvad vidare angår det belopp, med hvilket statsbidrag skäligen bör
utgå, hafva de sakkunnige föreslagit en höjning af statsbidraget för
undervisning i slöjd för gossar till 80 kronor om året och för undervis¬
ning i slöjd för flickor till 40 kronor om året för hvarje skola eller slöjd-
afdelning med normalundervisningstid af åtta månader om året.
Såsom skäl härför hafva de sakkunnige beträffande understödet till
slöjdundervisningen för gossar i främsta rummet påvisat lämpligheten att,
om föreslagen delning af statsbidraget i förhållande till undervisningstiden
godkändes, kunna röra sig med jemna tiotal vid division emd undervis-
ningsmånadernas antal (8). Ökningen i det för hvarje skola eller slöjd-
afdelning utgående statsbidraget torde ej medföra någon ökning i statens
totalutgifter för nämnda ändamål, enär åtskilliga skolor, som nu erhöllc
78 Åttonde hufvudtiteln.
fullt statsbidrag, enligt de sakkunniges förslag skulle få det åtnjutna stats¬
bidraget nedsatt till 70, 60 och 40 kronor.
Angående åter understödet till undervisningen i slöjd för flickor hafva
de sakkunnige anfört bland annat, att det hittills utgående beloppet vore
allt för lågt i förhållande till den tid, möda och ansträngning, som under¬
visningsarbetet kräfde, i jemförelse med det belopp, som uppbures till
understödjande af undervisningen i slöjd för gossar. Äfven om slöjdlära¬
rinnans arfvode i de flesta fall ökades utöfver statsunderstödet medelst
bidrag, som utginge från skoldistriktet och länets landsting eller hushåll¬
ningssällskap, vore det önskligt, att statens bidrag till hennes aflöning
höjdes, enär den tid, som åtginge till utbildning af småskolelärarinnor och
slöjdlärarinnor inedföx*de så pass stora kostnader, att man icke utan någon
förökning af lönen kunde påräkna att erhålla lämpliga och väl utbildade
slöjdlärarinnor. Denna höjning af statsbidraget till undervisning i slöjd
för flickor från 30 till 40 kronor för hvarje skola eller slöjdafdelning
skulle emellertid utan tvifvel medföra en motsvarande höjning af statens
totalutgifter för ändamålet, d. v. s. från 90,000 kronor till 1 20,000 kronor
om året. Derutöfver torde icke dessa utgifter, åtminstone under den
närmaste tiden, komma att stiga ty, äfven om understödets ökande och
de föreslagna lättnaderna i undervisningens anordnande med afseende på
tiden derför framkallade inrättande af slöjdundervisning i flere skolor, der
sådan nu icke vore anordnad, så kunde man antaga, att den derigenom
åstadkomna ökningen i statens utgifter skulle motvägas af den minskning,
som uppstode derigenom, att understödet komme att utgå med lägre be¬
lopp till ett icke ringa antal skolor.
De skäl, hvilka de sakkunnige sålunda anfört för sitt förslag om höj¬
ning af ifrågavarande statsbidrag, synas mig vara fullt rigtiga; och jag
anser mig derför böra instämma uti nämnda förslag. Enligt mitt för¬
menande bör således statsbidraget till hvarje skola eller slöjdafdelning, i
hvilken meddelas undervisning i slöjd för gossar, höjas från 75 kronor
till 80 kronor och statsbidraget till hvarje skola eller slöjdafdelning, der
det meddelas undervisning i slöjd för flickor, höjas från 30 kronor till 40
kronor.
Ehuru, såsom de sakkunnige anmärkt, den föreslagna höjningen af
statsbidraget till slöjdundervisning för gossar icke i och för sig torde med¬
föra ökad utgift för statskassan, kräfves dock en ökning af det för ända¬
målet nu bestämda förslagsanslag.
1 riksstaten för år 1900 är detta anslag, liksom under flere föregående
år, under åttonde hufvudtiteln uppfördt såsom »bidrag till aflönande af
lärare i s öjd vid folkskolorna» med 110,000 kronor. Enligt till eckle¬
Åttonde hufyudtiteln.
79
siastikdepartementet inkomna uppgifter utbetalades å anslaget för år 1898
ej mindre än 236,590 kronor 57 öre. Då anslaget måst så betydligt
öfverskridas, synes mig lämpligt, att detsamma i 1901 års riksstat höjes
med belopp af, i rundt tal, 130,000 kronor och sålunda uppföres med ett
belopp af 240,000 kronor.
Anslaget för anordnande af qvinlig slöjd i folkskola in. m. är i riks-
staten år 1900 uppfördt med 90,000 kronor. För år 1898 utbetalades å
detta anslag 88,365 kronor. Då sålunda nämnda förslagsanslag ännu icke
öfverskridits och då man icke kan förutse, hvilket inflytande förslagen att
höja statsbidraget för understödjande af qvinlig slöjd och att samtidigt
dermed bereda lättnader i vilkoren för statsbidragets erhållande komma
att hafva på de samfälda kostnaderna för ifrågavarande ändamål, torde
anslaget för anordnande af qvinlig slöjd i folkskola in. m. böra i riks-
staten för år 1901 uppföras med samma belopp som i föregående års
riksstat.
Jag anser sålunda, att i fråga om rätt att komma i åtnjutande af
statsbidrag i förevarande afseende följande bestämmelser böra blifva
gällande:
1) att skoldistrikt, som i folkskola eller särskild slöjdskola för gossar
anordnat undervisning i slöjd, bestående i träslöjd och, der omständig¬
heterna så medgifva, metallslöjd, må för hvarje sådan skola, i hvilken
under ett kalenderår minst tio gossar varit för deltagande i slöjdundervis¬
ningen vid hvarje lästermins början inskrifva och, så länge de tillhört
skolan, i allmänhet uti denna undervisning deltagit, af statsmedel erhålla
ett understöd för samma år å 80 kronor, derest ej mindre, enligt intyg
af vederbörande folkskoleinspektör, slöjdundervisningen varit på ändamåls¬
enligt sätt anordnad, utan att undervisningen i folkskolans öfriga läro¬
ämnen derigenom eftersatts, än äfven samma undervisning under året
pågått minst fyra timmar i veckan under åtta månader eller två timmar
i veckan under två månader, fyra timmar i veckan under fyra månader
och sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, under två måna¬
der eller ock fyra timmar i veckan under två månader och sex timmar
i veckan, fördelade på minst två dagar, under fyra månader, hvarje månad
i alla dessa fall beräknad till trettio dagar, samt tiden för slöjdundervis¬
ningen sammanfallit med arbetstiden i den skola, till hvilken de slöjdande
gossarne hört, eller ock till en del med denna skolas och till återstående
delen, dock ej mera än en fjerdedel, med småskolas eller fortsättnings-
skolas inom distriktet arbetstid;
2) att skoldistrikt, om i dylik folkskola eller särskild slöjdskola antalet
80 Åttonde hnfvudtiteln.
af de i slöjdundervisningen deltagande varit så stort, att de för denna
undervisning fördelats på två eller flere afdelningar, likaledes må på ofvan
angifna vilkor för hvarje sådan slöjdafdelning, i hvilken antalet slöjdande
uppgått til! minst femton, erhålla ett årligt understöd af statsmedel å
80 kronor;
3) att skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller särskild
slöjdskola för flickor anordnat undervisning i slöjd, bestående i stickning,
linnesömnad, stoppning och lappning samt, der omständigheterna så med¬
gifva, klädsömnad, spånad, väfning och flätningsarbeten, må under ena¬
handa vilkor som i mom. 1) och 2) äro angifna, för hvarje skola, i hvilken
minst tio, eller hvarje slöjdafdelning, i hvilken minst tjugufem flickor del¬
tagit uti ifrågavarande undervisning, erhålla af statsmedel ett årligt under¬
stöd å 40 kronor;
4) att, om i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola under¬
visning i slöjd väl icke pågått under åtta månader af kalenderåret, men
meddelats åtminstone två timmar i veckan under två månader och fyra
timmar i veckan under sex månader eller fyra timmar i veckan under
sju månader eller ock fyra timmar i veckan under sex månader, skol¬
distriktet må, derest öfriga i mom. ])—3) omförmälda vilkor blifvit upp-
fylda, för hvarje skola eller slöjdafdelning bekomma i de två första af
här angifna fall sju åttondedelar och i sista fallet tre fjerdedelar utaf det
understöd af statsmedel, som enligt nyssnämnda mom. kunnat för åtta
månaders undervisning erhållas;
5) att, om slöjdundervisning anordnats å allenast en af de stationer,
mellan hvilka flyttande skola flyttar, eller i endast en afdelning af sådan
fast skola, hvilkens särskilda afdelningar undervisas olika tider af året,
skoldistriktet må erhålla en åttondedel af de i mom. 1)—3) omförmälda
statsunderstöd för hvarje hel månad, beräknad till trettio dagar, undervis¬
ning uti ifrågavarande ämne meddelats, dock under förutsättning ej mindre
att de i mom. 1)—3) föreskrifna vilkor angående slöjdundervisningens ända¬
målsenliga anordnande utan eftersättande af undervisning i öfriga ämnen
samt om antalet i denna undervisning deltagande och om samma under¬
visnings förhållande till skolans eller annan skolas arbetstid blifvit upp-
fylda, än äfven att slöjdundervisningeiy under det år, för hvithet understöd
ifrågasattes, pågått minst tre månader och att slöjdtimmarne under året,
fördelade enligt de i mom. 1) omnämnda grunder, uppgått till ett sam-
manlagdt antal af minst fyra timmar för hvarje vecka undervisningen
meddelats; samt
6) att, om slöjdundervisning i folkskola, mindre folkskola eller sär-
Åttonde hufvudtiteln.
81
skild slöjdskola eller i slöjdafdelning af dylik skola begynt under en så
framskriden del af ett kalenderår, att af den anledning undervisning ej
kunnat under samma år ega rum så lång tid, som för statsbidrags bekom¬
mande här ofvan föreskrifvits, skoldistriktet dock må, derest stadgade
vilkor i öfrigt uppfylts, erhålla sådant understöd för det antal hela, på
angifvet sätt beräknade, månader, undervisningen bedrifvits, dock endast
i det fall att densamma pågått åtminstone från höstterminens under året
början.
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
dels, för sin del, godkänna de af mig nyss angifna grunder för
utdelande af statsbidrag till främjande af undervisningen i slöjd, med rätt
för Eders Kongl. Maj:t att, när i särskilda fall omständigheterna dertill
föranleda, meddela understöd af statsmedel för ifrågavarande ändamål utan
hinder deraf att någon afvikelse från nämnda grunder egt rum,
dels ock höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för¬
slagsanslag med titel »bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid folksko¬
lorna», nu uppgående till 110,000 kronor, med 130,000 kronor, eller till
240,000 kronor.
Derest nämnda förslag varder af Eders Kongl. Maj:t godkändt. och
vinner Riksdagens bifall, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles komma att
utfärda närmare föreskrifter i fråga om den administrativa anordningen
och sättet för utbetalningen af statsbidrag i förevarande afseende.
Hos Eders Kongl. Maj:t har Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1899 [19.]
under hänvisning till innehållet af en inom Riksdagen väckt motion i under-*^'-^™? till
dånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om
och på hvilka vilkor statsbidrag må kunna leinnas till aflönande af narie lärare
vikarier för sådana lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folk-'1"* f°lk*kohr
skolor samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folk¬
skolor, som af sjukdom urståndsättas att sin tjenst fullgöra, samt att
Eders Kongl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill ut¬
redningen kan föranleda.
Uti berörda motion har anförts bland annat följande. Småskolans
lärarepersonal intoge ännu i flere afseenden en undantagsställning gent
emot öfriga lärare och lärarinnor. Väl hade i följd af beslut af 1897 års
riksdag lönen i någon mån blifvit höjd, så att hvarje vederbörligen exa¬
minerad lärare eller lärarinna tillförsäkrats eu minimilön af 300 kronor
jemte ett ålderstillägg på 50 kronor efter tio tjenstår; men det återstode
dock åtskilliga önskemål. Ett af de mest trängande och i ögonen fallande
Bill. till liikxd. Prat. 1900. 1 Sami. I Afd. 11
82
Åttonde hufvudtiteln.
vore beredandet af rättighet för nämnda lärarepersonal att vid sjukdoms¬
fall fa behålla eu del af lönen. Med hänsyn till småskolans växande be¬
tydelse såsom den grundläggande bildningsanstalten för nationens barn,
ansåge motionärerna tidpunkten nu vara inne att lösa denna fråga. Statens
tjensteman afstode i allmänhet vid sjukdomsfall blott en del af lönen, och
särskildt hade numera nästan alla lärarekategorier, utom de vid småskolan
tjenstgörande, tillförsäkrats en dylik förmån. Enligt gällande läroverks-
stadga af den 1 november 1878 finge ordinarie lärare, som i följd af sjuk¬
dom åtnjöte tjenstledighet, under tiden uppbära tre fjerdedelar af den till
befattningen hörande lönen, men skulle afstå den återstående fjerdedelen
till vikaries aflöning. Liknande bestämmelser gälde för ordinarie seminarie-
lärare med flere. Under det senaste årtiondet hade Riksdagen utsträckt
förmånen att vid sjukdomsfall få behålla en del af lönen till flere andra
kategorier af lärare, så väl ordinarie som extra. År 1894 hade dylik
förmån medgifvits för extra ordinarie lärare vid läroverken samt ordinarie
lärare vid folkskolorna, år 1895 för teckningslärarne vid de allmänna läro¬
verken (förhöjning i förutvarande förmån) och år 1897 för öfningslärare
vid folkskolelärareseminarium samt lärare vid med dylikt seminarium för¬
enad öfningsskola. Men de lägst aflönade lärarne och lärarinnorna, d. v. s.
de vid småskolor och mindre folkskolor anstälda, äfvensom de med dem
i löneförmåner likstälda biträdande lärarne och lärarinnorna vid folk¬
skolorna, måste vid sjukdomsfall sjelfva aflöna sin vikarie, derest ej, såsom
stundom hände, vederbörande skoldistrikt trädde emellan. Då lönen blott
utgjorde 300 kronor, vore ej gerna möjligt erhålla vikarie för lägre belopp,
hvadan i regeln vid sjukdomsfall småskolelärarinnan stode utan existens¬
medel och sålunda befunne sig i en dubbelt sorglig belägenhet.
Helt visst skulle, säga motionärerna vidare, mot förslaget att göra
småskolelärarinnorna i föreliggande afseende likstälda med öfriga lärare¬
kategorier invändas, att nämnda lärarinnor icke innehafva ordinarie an¬
ställning, utan kunna af skolrådet entledigas äfven om tjenstefel ej före¬
ligger. Invändningen saknade dock numera all principal betydelse, sedan
extra lärarne vid läroverken medgifvits rätt att vid sjukdomsfall få be¬
hålla halfva lönen; och i praktiken stälde det sig så, att, äfven om mot
all förmodan ett skolråd skulle på grund af sjukdom entlediga en små¬
skolelärarinna och derigenom söka beröfva henne den ifrågasatta förmånen,
hon likväl under alla omständigheter skulle få behålla en del af lönen,
åtminstone under fyra månader, eftersom detta vore den kortaste uppsäg¬
ningstiden. Härtill komme, att, enligt nya folkskolestadgan, det berodde
på skoldistrikten sjelfva att gifva småskolelärarinnorna en fastare anställ¬
ning. I följd häraf hade redan flere kyrkostämmor i sina skolreglementen
Åttonde hufvn dtiteln. 83
inryckt, att småskolelärarinnor med ett visst antal tjenstår ej kunde ent¬
ledigas i annan ordning, än som gälde för ordinarie folkskolelärare. Då
vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna redan egde den för¬
mån, hvarom nu vore fråga, skulle det nu gälla att ytterligare utsträcka
förmånen till öfriga vid folk- och småskolorna anstälda lärare och lära¬
rinnor i läsämnen — dock naturligtvis icke till vikarier. I korthet sagd*
skulle förmånen tillgodokomma de lärare och lärarinnor, för Indika skoldi¬
strikt vore skyldigt att erlägga årsafgift till småskolelärarnes ålderdoms-,
understödsanstalt, d. v. s. sådana lärare och lärarinnor vid småskolor och
mindre folkskolor samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor, för hvilkas aflönande tillskott af allmänna medel åtnjötes.
Det statsanslag, som skulle kräfvas för nu omhandlade ändamål, har
af motionärerna, under förutsättning att statens bidrag bestämdes till
hälften af det, som utginge för vikarie åt sjuk folkskolelärare, eller alltså
200 kronor för helt år, beräknats icke komma att öfverstiga 25,000 kronor.
Genom nådig remiss den 19 maj 1899 anbefaldes öfverståthållare-
embetet, Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande, domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och öfverstyrelsen för Stockholms städs
folkskolor att i ärendet sig yttra, domkapitlen efter vederbörande folk¬
skoleinspektörers hörande.
Af de inkomna yttrandena inhemtas, att icke någon af dem, som
hörts i ärendet, motsatt sig vidtagandet af åtgärder i det uti motionen
gifna syfte, hvaremot många på det lifligaste förordat, att lagstiftning i
af motionärerna afsedd rigtning måtte åvägabringas.
Såsom skäl härför har anförts hufvudsakligen följande. Då de lärare
—- lärare begagnas här och i det följande som gemensam benämning för
lärare och lärarinna — hvarom här vore fråga i allmänhet, och särskilt
om de icke aflagt sådan examen, som berättigade till en årlig lön af minst
.'500 kronor samt till löneförhöjning efter tio års oförvitlig tjenstgöring,
icke åtnjöte högre aflöning än att de kunde nätt och jemt stundom
måhända endast med tillhjelp af kostnadsfritt uppehåll under ferierna i
föräldrahemmet eller af frivilliga gåfvor från skolbarnens ^föräldrar —
ernå en torftig bergning, och deras ekonomiska ställning sålunda redan
under helsans dagar vore dålig, så blefve densamma vid inträffad sjuk¬
dom ytterligt försvårad derigenom, att de då nödgades med sin ringa lön
ej blott bestrida kostnaderna för uppehälle och läkarevård, utan äfven
aflöna sin vikarie, derest icke vederbörande skoldistrikt, ehuru dertill icke
lagligen förpligtaclt, af omtänksamhet för både skolbarnen och läraren
åtoge sig att härvid träda hjelpande emellan. Att staten lemnade bidrag
84
Åttonde hufvudtitelu.
till aflönande af de under ifrågavarande lärares sjukdom för dem för¬
ordnade vikarier måste alltså anses redan i och för sig behjertansvärdt,
men vore äfven med hänsyn till rättvisa och billighet påkalladt. Då nem¬
ligen för samtlige lärare vid folkskolorna i riket, oberoende af deras mer
eller mindre fasta anställning, samma grundprinciper vore gällande i af¬
seende å lön och ålderdomsförsörjning, vore det billigt, att de alla blefve
förhållandevis likberättigade äfven med afseende å bidrag till aflönande
af vikarier vid sjukdomsfall, helst som det arbete, hvilket ålåge ifråga¬
varande lärarepersonal, måste anses vara af minst lika stor betydelse för
ungdomens utbildning som de ordinarie lärarnes. Den omständigheten
att denna lärarepersonal icke intoge samma rättsliga ställning som de
ordinarie lärarne borde icke utgöra något hinder i berörda hänseende,
enär dels många af ifrågavarande lärare i sjelfva verket genom nyligen
upprättade skolreglementen ernått förmånen af fastare anställning, och dels
det knappast torde kunna antagas, att vederbörande skolråd skulle för
sjukdom entlediga lärare utan deras egen begäran derom. Äfven på öfriga
skolundervisningens stadier gälde för öfrigt numera den regeln, att staten
vid sjukdomsfall bland lärarne trädde hjelpande emellan, t. ex. vid de
allmänna läroverken och vid folkskolelärareseminarierna. Hvad särskildt
anginge vid allmänna läroverk anstälde extra lärare, hvilka, ehuru ej fast
anstälde,^ numera egde rätt att i händelse af sjukdom behålla en del af
lönen, så vore det beaktansvärdt, att de i jemförelse med lärare vid små¬
skolor och mindre folkskolor äfvensom biträdande lärare vid folkskolor
vanligen under förhållandevis kort tid, fem till tio år, finge bibehålla sin
ställning såsom extra ordinarie och derunder riskera att vid sjukdomsfall
stå hjelplösa, medan de senare ofta under hela lifvet förblefve i ett sådant
läge. Men äfven ur statssynpunkt borde det vara angeläget, att denna
fråga blefve nöjaktigt ordnad. Det läge nemligen i sakens natur, att en
sjuk lärare inför utsigten att nödgas under tjenstledighet till sin vikarie
afstå hela eller allra största delen af sin aflöning till det yttersta an¬
strängde sina krafter för att kunna sjelf uppehålla sin tjenst. Detta måste
emellertid inverka menligt på undervisningen, hvars ordentliga bedrifvande
borde anses såsom ett synnerligen vigtigt statsintresse, icke minst vid de
lägre och grundläggande skolorna. Den osäkra ställning, i hvilken ifråga¬
varande lärarepersonal sålunda befunne sig, torde till väsentlig del vara
orsaken till den brist på lärarekrafter för de mindre folkskolorna och
småskolorna, som förefunnes inom vissa delar af landet. Man borde der¬
för söka bereda ifrågavarande lärare sådana förmåner, att personer med
intresse och begåfning för lärarekallet kunde finna sin utkomst på denna
bana; och helt visst vore det en beaktansvärd förmån att vid sjukdoms-
Åttonde liufrndtiteln.
85
fall erhålla bidrag till vikariens aflönande. Genom bifall till det nu före¬
liggande förslaget skulle friska lärarekrafter kunna påräknas, och man
skulle komma i tillfälle att strängare än det nu vore möjligt upprätthålla
fordran på att undervisningen i småskolorna skulle fortgå hela den före¬
skrift^ lärotiden. Äfven för skoldistrikten, hvilka ofta vore tungt be¬
skattade för skolväsendet i öfrigt, innebure förslaget i många fall en ej
oväsentlig lättnad, nemligen der distriktet under lärares sjukdom frivilligt
underhölle hans vikarie och samtidigt utgåfve lönen till den sjuke läraren.
Endast genom statens mellankomst kunde för öfrigt full rättvisa i dylika
fall skipas mellan skoldistrikten och likformighet inträda i deras handlings¬
sätt, så att icke, såsom nu vore fallet, det ena skoldistriktet lemnade hjelp
till vikariens aflöning, under det att andra helt och hållet undandroge sig
denna^ uppoffring.
Åtskilliga af dem, som hörts i ärendet, hafva, jemte det de hemstält
om bifall till den gjorda framställningen, i fråga om välboren för erhål¬
lande af ifrågavarande statsbidrag allenast hänvisat till de grunder, som
vore fastställa i nådiga kungörelsen den ljum 1891 angående aflönande
i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folk¬
skola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst.
Af dem, som närmare ingått i pröfning af den föreliggande frågan,
hafva många påvisat, att de lärarebefattningar, hvilkas innehafvare uti
Riksdagens skrifvelse afses, i sjelfva verket utgöras af två med hänsyn till
kompetens och lönevilkor strängt åtskilda grupper, nemligen å ena sidan
extra ordinarie lärare vid folkskola och å den andra lärare vid småskola
eller mindre folkskola samt biträdande lärare vid folkskola. Detta för¬
hållande, hvilket icke blifvit i motionen framhållet, syntes med nödvän¬
dighet påkalla en olikhet i statsbidragets storlek för de båda skilda kate¬
gorierna. Ty då vikarie för extra ordinarie lärare vid folkskola i regel
måste — likasom dessa lärare sjelfva — hafva aflagt folkskolelärare-
exainen, och en sådan vikarie för närvarande icke kunde erhållas för lägre
kontant aflöning än 600 kronor för år, under det att deremot vikarie för
de öfrige nu ifrågavarande lärarne — utan annat kompetensvilkor än
småskolelärareexamen -— icke kunde göra anspråk på högre kontant aflö¬
ning än 300 kronor för läsår, så borde häraf följa, att det vikariatsarfvode,
hvarom här vore fråga, icke kunde för nämnda båda hufvudslag af lärare
sättas till samma belopp, utan borde, så vidt anginge vikarier för extra
ordinarie folkskolelärare, statsbidraget utgå med det i förenämnda nådiga
kungörelse af den 1 juni 1894 stadgade belopp eller 400 kronor, medan,
vidkommande den andra och hufvudsakliga gruppen af lärare, samma bi¬
drag borde i enlighet med motionen bestämmas till 200 kronor.
86 Åttonde hufvudtiteln.
Beträffande de extra ordinarie lärarne har derjemte den åsigt uttalats,
att den särskilda ställning, hvilken intoges af dessa lärare, borde föranleda
till deras uteslutande, åtminstone delvis, från den uti Riksdagens skrifvelse
äfven för dem ifrågasatta förmån. Sistnämnda lärares antal och normala
tjenstgöringstid vore nemligen för ringa för att de utan tvifvel mycket
sparsamt förekommande fall, då de af sjukdom hindrades att fullgöra en
åtagen däraretjenst, skulle behöfva blifva föremål för offentligt ordnande.
Visserligen hade det i de största städerna på sidan om lagen utbildat sig
en praxis att hafva en stor del af den normalt erforderliga lärareperso¬
nalen på extra ordinarie fot, men detta vore ett bruk, som af lagstift¬
ningen borde hellre försvåras än på något sätt uppmuntras, hvadan Riks¬
dagens framställning i denna del afstyrktes.
Enligt en annan mening borde man skilja mellan olika slag af extra
ordinarie lärare. De hade nemligen en anställning vid folkskola, som
kunde vara antingen i fasthet jemförlig med lärares vid småskola och
mindre folkskola, såsom exempelvis i städer, köpingar och större stations¬
samhällen, eller ock i vissa fall blott tillfällig. Dessa senare lärare blefve
i viss män likstälda med vikarier, hvilka Riksdagen velat undantaga från
ifrågavarande förmån. I förra, fallet vore det skäligt, att åt dessa lärare
bereddes förmånen att vid sjukdom erhålla statsbidrag till vikariens aflö¬
ning med visst belopp, hvaremot extra ordinarie lärare af sistberörda slag
icke borde vara till omförmälda understöd berättigade.
Åtskilliga af dem, som uti ärendet uttalat sig särskildt om de extra
ordinarie lärarnes ställning, hafva angående beloppet af vikariens aflöning
hemstält, att detta icke måtte sättas högre än till 500 kronor, hvilket be¬
lopp till följd af gällande stadganden utgjorde minimiaflöning för extra
ordinarie lärare vid folkskola.
Andra hafva ansett, att dylik vikaries aflöning borde bestämmas till
600 kronor, d. v. s. till samma belopp, som åtnjutes af vikarie för ordinarie
folkskolelärare, och dervid som skäl anfört, att de extra folkskolelärarnes aflö¬
ning närmast vore att jemföra med den, som åtnjötes af de ordinarie lärarne
på landsbygden, samt att, derest vikariens löneinkomster sattes lägre än
till 600 kronor, svårighet säkerligen skulle uppstå att med nu förefintliga
brist på vederbörligen examinerade lärare kunna besätta vikariatet, då
detta ju tillika vore af tillfällig natur.
Enligt en annan åsigt borde den kontanta aflöningen för den extra
ordinarie lärarepersonalens vikarier bestämmas till lika belopp som för
vikarier för sjuka småskolelärare och med dem med hänsyn till löneför¬
måner jemförliga lärare, nemligen till 300 kronor. Att ålderdomsunder-
stödet vore detsamma 'År extra ordinarie och småskolelärare m. fl. talade
Åttonde hufvudtiteln. 87
nemligen för, att äfven bidraget från staten och från skoldistrikten till
aflöning af vikarie för sjuk lärare, som tillhörde dessa kategorier, blefve
detsamma.
Den kontanta årsaflöning, som borde tillkomma vikarier för biträdande
lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola och småskolelärare har
det öfvervägande flertalet af dem, som härom i ärendet yttrat sig, ansett
böra bestämmas till samma belopp som det, hvartill tjenstinnehafvareus minimi-
aflöning, oberäknad! ålderstillägg, uppginge, nemligen 300 kronor eller be¬
träffande vikarier för lärare, som icke undergått vederbörlig pröfning för an¬
ställning vid småskola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af
biträdande lärare, 250 kronor. Dock har betänklighet uttalats emot att för
vikarie för lärare vid småskola eller mindre folkskola i något fall fast¬
ställa så hög årsaflöning som 300 kronor, enär det i sådant fall kunde
inträffa, att vikariens aflöning blefve högre än den egentlige tjenstinne-
hafvarens, hvilket icke vore lämpligt. Derför borde aflöningen till vikarie
för lärare, tillhörande någon af nämnda två grupper, under alla förut¬
sättningar bestämmas till 250 kronor.
Enligt ett förslag borde såväl för de lärare, som vikarierade för bi¬
trädande folkskolelärare, som ock för den extra ordinarie folkskolelärare¬
personalens vikarier den kontanta aflöningen utgå med ett belopp af 500
kronor årligen.
I många utlåtanden har den åsigt uttalats, att vikarien borde förutom
kontant lön vara berättigad att erhålla dels tjenlig bostad — enligt ett
förslag ett möbleradt rum — jemte vedbrand eller ersättning derför, be¬
räknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid eller med
!/c af det kontanta vikariatsarfvodet, dock minst 6 kronor 50 öre för tjenst-
göringsmånad, dels ock godtgörelse för resekostnad, der sådan ifragakomme.
Med afseende å de närmare vilkoren för erhållande af statsbidrag till
vikaries aflöning i förevarande fall har flertalet af dem, som blifvit i ären¬
det hörde, tillstyrkt, att förberörda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894
måtte i hufvudsakliga delar läggas till grund för de nya bestämmelserna
i ämnet, dock med de väsentliga modifikationer, som betingas af ifråga¬
varande lärarepersonals säregna ställning. Uti ett i ämnet afgifvet formu-
leradt förslag har hemstälts, att sådant statsbidrag, hvarom nu vore fråga,
måtte utgå »derest med författningsenlig behörighet och på författnings¬
enligt sätt vid småskola eller mindre folkskola anstäld lärare (lärarinna)
eller med enahanda behörighet och pa enahanda sätt vid folkskola anstäld,
biträdande eller extra ordinarie lärare (lärarinna), för hvars aflönande till¬
skott af allmänna medel utgår, och som i eu eller flere af förenämnda
egenskaper tjenstgjort minst ett år, samt för hvilken vederbörande erlägga
88 Åttonde hnfvudtiteln.
årsafgifter till småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, på grund
af sjukdom åtnjuter tjenstledighet, och vikarie för honom är förordnad
under oafbrutet minst eu månad af den faststälda undervisningstiden af
åtta månader om året». I öfrigt är förslaget uppstäldt i nära öfverens¬
stämmelse med förutnämnda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894.
Beträffande de särskilda vilkor för erhållande af statsbidrag, hvilka
betingas deraf, att ifrågavarande lärares och lärarinnors anställning är af
mera tillfällig art, hafva härförutom flere olika framställningar blifvit
gjorda. Uti ett utlåtande anföres härom följande. En väsentlig skilnad
inträdde, när det gälde att bestämma, hvilka tjenstinnehafvare skulle till
den ifrågasätta förmanen vara berättigade, ty begreppet »ordinarie» funnes
icke bland den lärarepersonal, som här vore i fråga, utan vore den ene
som den andre, både den genom sjukdom ur tjenst försatta och den för
honom vikarierande, antagna enligt bestämmelserna i §§ 23 och 24 folk¬
skolestadgan. Då likväl någon begränsning af rätten till vikariatsbidrag
under sjukdom måste uppsökas, torde denna helst vara att finna dels i
antagningssättet dels ock i den sjukes föregående tjenstetid, en rättvis
grund, som redan förut kommit till användning vid extra ordinarie lärares
vid allmänna läroverk understöd vid sjukdomsfall. Tjenstgöringstiden borde
dock till någon viss del vara föryärfvad inom det distrikt, der den sjuke
hade anställning, dels för kontrollens underlättande, dels ock för att i någon
män stäfja den benägenhet för ständiga tjenstombyten, som hos eu stor
del af våra småskolelärarinnor vore rådande. Med åberopande häraf har
det förslag framstälts, att rätt att vid sjukdomsfall erhålla hjelp till af¬
lönande af vikarie skulle tillkomma allenast den lärare, som blifvit af veder¬
börande skolråd antagen tills vidare eller ock med besluten fastare an¬
ställning och som räknade minst två tjenstår, hvaraf åtminstone ett inom
det distrikt, hvars skolråd beviljat tjenstledigheten för sjukdom.
I enahanda syfte har uti ett annat utlåtande andragits följande. Vid
fastställande af vilkoren för bidrag till vikaries aflöning uti nu före¬
varande fall torde största svårigheten möta vid bestämmandet deraf,
hvilka af ifrågavarande lärare, som skulle vara att anse såsom ordinarie,
hvarom såväl enligt sakens egen natur som ock till förebyggande af allt
missbruk stadgande torde böra i författningen inrymmas. Att härvid låta
den fastare anställning, som numera kunde beredas ifrågavarande lärare,
vara afgörande, skulle komma att innebära dels en orättvisa emot det
stora flertalet, som icke vunnit och icke på lång tid torde komina att
vinna en sådan fastare anställning, dels ock en origtlg grund för yrkanden
på sådan anställnings allmännare genomförande. Ätt åter såsom ordinarie
anse hvar och en, som blifvit till här ifrågavarande läraretjenster förord-
89
Åttonde liufvwltifefn.
nåd tills vidare med rätt till uppsägning pa viss tid, torde komma att
leda till missbruk af den rätt, som förmånen skulle komma att innefatta.
Rätten att lika med ordinarie för nu ifrågakömmande ändamål anses torde
böra grundas på oförvitlig tjenstgöring före sjukdomsfallet i fem år.
Vidare har föreslagits, att såsom vilkor för erhållande af sådant stats¬
bidrag, som nu är i fråga, skulle föreskrifvas, att den insjuknade läraren
skulle vara för längre tid eller på minst fyra månaders uppsägning anstäld
vid småskola eller mindre folkskola eller vid fast folkskola med mer än en
lärarebefattning, i egenskap af biträdande lärare eller ock vid folkskola eller
folkskoleafdelning såsom extra ordinarie lärare samt att han i någon al
omförmälda egenskaper skulle hafva tjenstgjort minst ett läsår inom samma
skoldistrikt eller, derest tjenstgöringen icke fortgått inom samma skol¬
distrikt, minst fem år. -
En annan har hemstält, att bidrag af allmänna medel till vikariens
aflöning skulle, hvad beträffar extra ordinarie lärare vid folkskola, erhål¬
las, derest tjenstinnehafvare minst tre år varit i tjensten anstäld. Angå¬
ende nu ifrågavarande vilkor har vidare följande framställning blifvit gjord.
Med hänsyn till de i gällande nådiga stadga angående folkundervisningen
i riket den 10 december 1897, § 24, förekommande bestämmelser angående
sättet för antagande af de lärare, som af föreliggande ärende berördes, syn¬
tes endast de småskolelärare, hvilka i enlighet med kyrkostämmans beslut
och i anledning deraf gifna bestämmelser i vederbörligen stadfäst regle¬
mente skolrådet gifvit en fastare anställning, kunna likställas med ordinarie
folkskolelärare. Öfriga af dessa lärare antoges antingen på viss tid, icke öfver¬
stigande ett läsår, eller ock tills vidare och i detta, fall med ömsesidig rätt
för skolrådet och läraren till minst fyra månaders uppsägningstid. Småskole¬
lärare utan fastare anställning samt ifrågavarande lärare af annan klass
än småskolelärare syntes icke kunna alltifrån sin första anställnings början
göras berättigade att för aflöning af vikarie under sjukdom få bidrag al
stat och kommun. Ett särskilt stadgande torde derför vara af nöden för
bestämmande, när sådan rätt för dem borde inträda, och i detta afseende
torde den bestämmelse kunna tagas till efterföljd, som gälde i motsvarande
fall för extra lärare vid allmänt läroverk eller pedagogi enligt nådiga
cirkuläret af den 1 juni 1 894, nemligen den, att dylik lärare egde erhålla
stadgadt understöd för den tid, hvarunder han af sjukdom vore hindrad
att tjenstgöra, såvida han tjenstgjort vid allmänt läroverk eller pedagogi
minst ett år, innan behofvet af tjenstledighet på grund af sjukdom upp¬
stått.
Derjemte har hemstälts, att för erhållande af ifrågavarande stats¬
bidrag skulle ytterligare fordras, att tjenstinnehafvaren fyIt tjuga år.
Bill. till liiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 12
90 Åttonde hiifyiidtiteln.
Enligt en mening borde beträffande biträdande och extra ordinarie
lärare stadgas en maximitid för statsbidragets åtnjutande af ett år eller
den kortare tid, för hvilken de vore förordnade, hvarjemte statsbidrag till
aflönande af vikarie vid sjukdom allenast borde utgå, i fall tjenstinnehafvaren
under åtminstone ett år varit vid allmänna folkundervisningen såsom lärare
anstäld.
Ifrågavarande förmån borde enligt ett framstäldt förslag tillkomma
samtliga af skolrådet vid distriktets skolor för längre tid och med minst
fyra månaders uppsägningstid anstälda lärare, till hvilkas aflöning stats¬
bidrag erhölles.
Ett annat förslag är att inga andra måtte tillgodonjuta ifrågavarande
förmån än sådana, som erhållit fast anställning eller vederbörligen förord¬
nats för ett helt läsår eller tills vidare.
Deremot borde, enligt en annan åsigt, inskränkning ej ske för det
fall, att den tjenstledige läraren före sin sjukdom ej tjenstgjort viss be¬
stämd tid t. ex. ett helt år, enär sådan sjukdom kunde inträffa redan un¬
der första tjenstgöringsåret och då blefve så mycket mera tryckande, som
läraren då ännu ej hunnit göra någon besparing, utan tvärtom för vistel¬
sen vid seminariet och någon bosättning måst anlita alla sina hjelpkällor
samt i allmänhet lede af nybörjarens ekonomiska svaghet.
Många af dem, som hörts i ärendet, hafva påpekat, att den uti § 4
af förut anförda nådiga kungörelse den 1 juni 1894 förekommande be¬
stämmelsen om skyldighet för ordinarie lärare, som uppnått sextio års
ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, att
vid sjukdomsfall ensam utgöra vikariens löneförmåner, borde, när fråga
vore om de icke fast anstälda lärare, som i nu förevarande ärende afsåges,
ega motsvarande tillämpning, dock att denna föreskrift, likasom bestämmel¬
sen härom i § 2 samma kungörelse, skulle, i öfverensstämmelse med gäl¬
lande stadganden om sådana lärares rätt till ålderdomsunderstöd från
småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, för att kunna för ifråga¬
varande fall användas, omarbetas sålunda, att uttrycket -hel pension» ut¬
byttes mot orden »helt ålderdomsunderstöd» eller mot uttryck, åsyftande
ålderdomsunderstöd enligt 7 § eller 8 § af det för nämnda ålderdoms¬
understödsanstalt gällande nådiga reglemente, äfvensom att årsbestämmel-
sen sextio år ändrades till femtiofem år. Andra hafva deremot ansett be¬
stämmelsen om sextio års ålder böra äfven å förevarande fall ega tillämpning.
Härvid har dock anmärkts, att den sålunda ifrågasatta omarbetningen
torde nödvändiggöra ett stadgande i reglementet för nämnda ålderdoms¬
understödsanstalt, motsvarande bestämmelsen i senare delen af § 26 i
Åttonde hufvudtiteln.
91
det för folkskolelärarnes pensionsinrättning gällande reglemente, sådant
nämnda lagrum lyder enligt nådiga kungörelsen den 1 juni 1894.
Derjemte har i sammanhang härmed framhållits önskvärdheten af
ett stadgande i syfte att förebygga det missbruk, att lärare sökte tjenst¬
ledighet blott i afsigt att sålunda kunna qvarstå vid tjensten så länge,
att de uppnådde den för erhållande af ålderdomsunderstöd stadgade
lefnadsålder.
Beträffande kompetensfordringarna för vikarien hafva åtskilliga af
dem, som hörts i ärendet, ansett vissa bestämmelser erforderliga. Så bär
hemstälts, att för erhållande af statsbidrag till aflönande af vikarie skulle
fordras, att denne eger den behörighet, som i § 25 af gällande folkskole¬
stadga föreskrifves — d. v. s. den behörighet, som enligt samma stadga
är nödig för att innehafva den ifrågavarande tjensten — derest nemligen
icke vederbörande folkskoleinspektör vitsordat, att sådan vikarie icke
kunnat erhållas, äfvensom att vikarien befunnits duglig.
I sammanhang härmed har erinrats, att uttrycket »afgångsexamen vid
seminarium» i § 2 mom. 1 af förenämnda nådiga kungörelse den 1 juni
1894 borde i fråga om lärare vid småskola eller mindre folkskola samt
biträdande lärare vid folkskola för tydlighetens skull helst utbytas mot
orden »vederbörlig småskolelärarc(inne-)examen>> och i fråga om extra
ordinarie lärares vikarier ersättas af uttrycket .»afgångsexamen vid folk-
skolelärare(inne-)seminarium».
Beträffande frågan, för huru lång tid statsbidrag må i förevarande
fall utgå till vikaries aflöning, hafva endast ett fåtal af dem, som hörts
i ämnet, afgifvit närmare yttrande. Derom att minimitiden härvidlag bör,
i öfverensstämmelse med gällande stadgande]! om aflöning af vikarier för
den ordinarie folkskolelärarepersonalen, bestämmas till oafbrutet minst eu
månad (enligt en folkskoleinspektörs förslag fyra veckor) af den fastställa
undervisningstiden af åtta månader om året, råder ingen egentlig menings¬
skiljaktighet, Dock har i fråga om denna tidsbestämmelse föreslagits den
jemkning att, enär den årliga lärotiden i vissa fall borde, jemlikt § 15
mom. 2 i gällande folkskolestadga förlängas utöfver åtta månader, orden
»af åtta månader om året» måtte utgå.
Hvad åter beträffar maximitiden för åtnjutande af statsbidraget, hafva
följande olika förslag, vid hvilka afsetts antingen samtliga lärare af ifråga¬
varande slag eller blott eu eller annan grupp af dem, blifvit framstälda.
Ifrågavarande maximitid borde, enligt en mening, bestämmas till
högst ett år. Till detta förslag har dock det tillägg gjorts, att det måtte
få bero på särskild pröfning, huruvida sådant bidrag borde vid behof
medgifvas för längre tid.
92
Åttonde lnifvucUiteln.
Statsbidrag borde, enligt ett annat förslag, ej utgå för längre tids
oafbruten tjenstledighet än fyrtio veckor, under det att i ett annat ut¬
låtande ifrågasatts, att bidraget skulle kunna utbekommas endast för viss
del af läsår.
En af dem, som i denna sak yttrat sig, har ansett, att det vore till¬
räckligt, om stadgande meddelades derom, att statsunderstödet ej finge
utbetalas för längre tid än den sjuke tjenstinnehafvarens anställning eller
förordnande vid skolan varade under det, att eu annan uttalat den äsigten,
att statens bidrag skulle få utgå för viss bestämd tid, som dock icke torde
höra sättas lika för alla, utan så att den kotrime i passande proportion
till den sjuke tjenstinnehafvarens föregående tjenslgöringstid.
Slutligen har den mening uttalats, att bestämmelse erfordrades alle¬
nast i fråga om den extra ordinarie folkskolelärarepersonalen derom att,
ifall sådan lärare antagits »för viss tid», hvilken enligt folkskolestadgan
ej må öfverskrida ett läsår, statsunderstödet icke skulle få utgå längre
än under den sålunda öfverenskomna tiden.
Å andra sidan har den framställning gjorts, att då församlingarna,
sä framt bidrag af dem koinme att erfordras till vikariernas aflöning, helt
visst komme att genom sina representanter i skolråden tillse, det vikarie
ej förordnades för längre tid än nödigt vore, någon särskild begränsning
af den tid, under hvilken statsbidraget finge utgå, icke syntes erforderlig,
börande i sådant fall snarare den i § 24 mom. 8 i folkskolestadgan före-
skrifna uppsägningstiden af fyra månader till förebyggande af missbruk i
fråga om sjuk lärare eller lärarinna förlängas till sex 'fnänader, men att
deremot, ifall församlingarna komme att befrias från bidragsskyldighet, en
maximitid af ett läsår kunde vara på sin plats.
Beträffande härefter frågan om beloppet af statens bidrag samt det
härmed sammanhängande spörsmålet afgående fördelningen af skyldig¬
heten att bestrida den återstående delen af vikariens aflöningsförttiäner
hafva uttalats åtskilliga olika meningar, bland livilka dock — tills vidare
bortsedt från de föreslagna olika sätten att ordna aflönande! af vikarier
för den extra ordinarie folkskolelärarepersonalen — kunna särskiljas, för¬
utom vissa mera fristående förslag, två hufvudgrupper, omfattande, "rfeu
ena sådana yttranden, deri hemstälts, att den blifvande fördelningen mellan
staten, tjenstinnehafvaren och skoldistriktet måtte blifva densamma, som
nu är föreskrifven i fråga om ordinarie folkskolelärares vikarier, d. v. s.
sådan, att staten bidrager med %, den sjuka läraren eller lärarinnan af-
står ett belopp, motsvarande V-i af vikariens arfvode, och skoldistriktet
bekostar återstoden jemte tjenlig bostad och vedbrand eller ersättning
Åttonde hnfvudtiteln. 93
derför enligt stadgade grunder äfvensom tilläfventyrs ifrågakommande rese-
köstnadsersättnihg, samt den ändra de utlåtanden, i hvilka föreslagits, att,
sedan staten tillskjutit 2/s af den till 300 kronor för år beräknade kon¬
tanta vikariatsersättningen, återstoden skulle bestridas af tjenstinnchafvaren
och skoldistriktet med hälften, d. v. s. 50 kronor, hvardera, eventuel med
samma skyldighet för skoldistriktet, som förut är sagdt med afseende å
bestridande af kostnaderna för vikariens bostad in. m.
Till stöd för åsigten, att skoldistriktet skulle bidraga till ifrågavarande
vikariers aflöning förhållandevis högte än till aflönande af vikarier för
ordinarie folkskolelärare, har åberopats dels tjénstinnehafvärens jemförelse¬
vis ringa förmåga i förevarande fall att utgöra sådana bidrag, dels ock
den omständigheten, att då det antagligen blefve vederbörande skolråd,
som skulle pröfva behofvet af tjenstledighet för sjukdom, antaga vikarie
och aftala med denne om arfvodet, söka statsbidraget, o. s. v., det vore
af vigt, att skoldistriktet sjelft vore på känbärt sätt intresseradt aif att
missbruk icke egde rum.
Åtskilliga af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, äro af den^ me¬
ningen, att skoldistriktets bidrag borde så vidt möjligt inskränkas, så att
distriktet befriades såväl från skyldigheten att förse vikarfen med bostad
jemte vedbrand som från förpligtelsen att öfver hufvud 'bidraga till sagda
aflöning; och har såsom skäl härtill framhållits, hurusom det vore att
befara, att ett åläggande af sådan skyldighet dels lätteligen kunde verka
derhän, att den sjuka läraren eller lärarinnan beröfvades icke blott den
afsedda förmålien, utan måhända äfven, efter skedd. uppsägning, sin an¬
ställning vid skolan, hvarigenom nemligen åkoldistriktet kunde undvika
en befarad utgift, dels ock möjligen kunde förminska utsigten för ifråga¬
varande lärarepersonal att erhålla den i folkskolestadgans. § 24 mom. 3
omförmälda fastare anställning; hvarjemte, till stöd för åsigten att skol¬
distriktet — såväl som tjenstinnehafvaren — borde befrias från utgörande
af nämnda naturaförmåner, anförts, att någon svårighet för skoldistriktet
att för blott den kontanta aflöningen af 300 kronor erhålla kompetenta
vikarier icke torde förefinnas, då det för närvarande funnes och antagligen
för en lång framtid koinme att finnas rik tillgång på personer, behöriga
lill tjenstgöring af denna art.
I syfte att så vidt möjligt undvika deri sjuke tjenstinnehafvarens be¬
tungande med bidrag till vikariens aflöning har föreslagits, dels att hans
bidrag måtte, efter det staten bekostat 200 kronor, bestämmas till 2/:; af
återstoden eller 66 kronor 67 öre, dels att tjenstinnehafvarens andel skulle
fastställas till högst V5 af den kontanta lönen, dels ock att tjenstinne-
94 Åttonde hufvudtiteln.
hafvaren skulle likasom skoldistriktet bidraga med V12 af lönen, hvar¬
emot statsbidraget i sådant fall borde utgå med °/6 deraf. Ett förslag,
hvarigenom åter så väl statens som tjenstinnehafvarens bidrag skulle sättas
något lägre än till respektive % och V4 af den kontanta aflöningen, har
framstälts för underlättande af uträkningen och undvikande af vidlyftiga
bråktal. Enligt detta förslag borde den kontanta lön, som skulle åtnjutas
af vikarie för sjuk lärare vid småskola och mindre folkskola eller af bi¬
trädande lärare vid folkskola, bestämmas till visst belopp för hvarje dag,
nemligen en krona 25 öre, och af detta belopp tillskjutas af staten 80
öre, af den sjuka tjenstinnehafvaren 25 öre och af skoldistriktet 20 öre.
Äfven har framställning gjorts derom, att statsbidraget, uppgående
till 200 kronor, skulle räknas såsom egentlig lön, hvilken lärare eller
lärarinna af anförda kategorier vid sjukdom skulle ega att behålla såsom
existensminimum, under det att skoldistriktets', tillskott skulle öfverlåtas till
vikarien, hvilken derjemte skulle ega att uppbära det statsbidrag, som en¬
ligt lag tillkomme i behörig ordning tillsatt innehafvare af den befattning,
han uppehölle.
I några utlåtanden har den omständighet beaktats, att minimilönen
för lärare af ifrågavarande kategorier uppgår till olika belopp, om läraren
eller lärarinnan blifvit vederbörligen examinerad eller ej, nemligen i förra
fallet till 300 kronor samt i det senare till 250 kronor; och hafva olika
grunder föreslagits för bestridande af arfvode till vikarie för exami¬
nerad och oexaminerad tjenstinnehafvare, några hafva nemligen an¬
sett, att, äfven om tjenstinnehafvaren vore oexaminerad, den kontanta lö¬
nen skulle bekostas af staten till Ä, af tjenstinnehafvaren till 1/i och af
skoldistriktet till V,3, hvaremot andra anse, att distriktets bidrag borde
utgå med ett fixt belopp af 50 krono!’, oafsedt om tjenstinnehafvaren
vore examinerad eller icke, samt att återstoden, i sistnämnda fall utgö¬
rande 200 kronor, skulle bestridas sålunda, att statsbidraget utginge med
166 kronor 67 öre och tjenstinnehafvaren afstode ett belopp af 33 kronor
33 öre. Slutligen har hemstälts, att, om man skulle önska någon förmån
uti ifrågavarande hänseende äfven åt icke examinerade lärare, denna borde
fixeras genom särskild t öfvergångsstadgande.
Angående sättet för bestridande af den aflöning, som skulle tillkomma
de extra ordinarie folkskolelärarnes vikarier, hafva jemväl olika förslag
framstälts. Sa har föreslagits, att till utgörande af den kontanta vikariats-
ersättningen, hvilken borde utgå med ett belopp, motsvarande tjenstinne¬
hafvarens minimiafiöning, eller 500 kronor, bidrag skulle lemnas af staten
med 200 kronor, af tjenstinnehafvaren med hälften eller 250 kronor samt
af skoldistriktet med 50 kronor.
Åttonde hnfvudtiteln.
95
Andra hafva ansett, att härvid samma proportion borde iakttagas, som
finnes stadgad angående aflöning af vikarier för ordinarie lärare, så att
följaktligen, vare sig den årliga kontanta vikariatsersättningen bestämdes
till 500 eller 600 kronor, staten skulle dertill bidraga med 2/:-, tjenstinne-
hafvaren med '/4 och skoldistriktet med Via- Deremot har af andra före¬
slagits, att, med skoldistriktets befriande från annat bidrag än bekostande
af bostad jemte vedbrand och, eventuelt, resekostnad för vikarien, staten
och tjenstinnehafvaren skulle till hälften hvardera bestrida den kontanta
aflöningen, 600 kronor om året. Äfven den åsigten har uttalats, att sta¬
ten borde af den kontanta lönen, som föreslås till 500 kronor, utgifva
333 kronor 34 öre samt tjenstinnehafvaren och skoldistriktet återstoden
med hälften hvar eller sålunda hvardera 83 kronor 33 öre. Enligt en
annan mening borde med hänsyn till svårigheten ej mindre för tjenst¬
innehafvaren än äfven för skoldistriktet att i betydligare mån bidraga till
vikariatsersättningens utgörande, statens bidrag utgå med 5/« af ersättnings¬
beloppet, och återstoden bestridas till lika delar af tjenstinnehafvaren och
skoldistriktet. Andra förmena, att skoldistriktet borde utbetala 50 kronor
till vikariernas aflönande, hvaremot återstoden borde bekostas af staten
till 2/s och af tjenstinnehafvaren till 1/3 eller sålunda med resp. 333 kronor
33 öre och 116 kronor 67 öre.
Slutligen har yttrats, att bidraget till vikarien borde lämpligast utgå
i form af understöd, motsvarande hälften af det arfvode, som pa grund
af gällande författningar må läraren tillkomma, samt bestridas till 2/3 af
staten och till Va af skoldistriktet.
Hvad angår frågan om storleken af det för ifrågavarande ändamål
erforderliga statsanslag, så hafva några af dem, som afgifvit utlåtanden
i ärendet, ansett, att anslagsbeloppet icke torde blifva synnerligen be¬
tungande eller ens öfverstiga den i motionen beräknade siffran, 25,000
kronor om året. Dock har deremot den förmodan uttalats att till följd
af det högre ersättningsbelopp, som torde böra tillerkännas de i motionen
ej inberäknade vikarierna för extra ordinarie folkskolelärare, statsanslaget
i sin helhet antagligen komme att öfverstiga 25,000 kronor årligen. Flere
folkskoleinspektörer hafva vidare, med stöd af siffror, hemtade från veder¬
börande inspektionsområden angående antalet lärare och lärarinnor af
ifrågavarande kategorier, samt angående antalet sjukdomsfall bland dem,
intygat, att sjukdomsprocenten för ifrågavarande lärarepersonal vore vä¬
sentligen högre än för de ordinarie lärarne. 1 sammanhang härmed hafva
vissa af dessa folkskoleinspektörer tillika uttalat den åsigten, att behofvet
af tjenstledighet på grund af sjukdom med visshet varit i verkligheten
96 Åttonde liufviul titeln.
större än avtalet sjukrapporterade syntes utvisa, så ock den farhåga!] att,
om förevarande förslag bifölles, sjukdomsprocenten för den lärarepersonal,
hvarom nu vore fråga, skulle komma att ej oväsentligt ökas. Hittills hade
nemligen ofta nog vid en småskolelärarinnas sjukdom ingen annan möjlig¬
het funnits än att inställa läsningen någon tid och låta henne efter till¬
frisknandet »läsa igen» den försummade lästid en, en åtgärd, som, ehuru
för skolan högst oläglig, svårligen kunnat klandras, enär den förestafvats
af hänsyn till lärarinnans ekonomi. Detta förhållande gjorde emellertid,
att man svårligen af antalet vikarier och tiden för deras tjenstgöring un¬
der de senast förflutna åren kunde draga några slutsatser för en tid, då
statsbidrag kunde erhållas åt vikarierna.
I samband med den nu ifrågasatta lagstiftningen hafva några af de i
ärendet hörde folkskoleinspektörerna förordat vissa jemkningar i ornför-
mälda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894. I fråga om det för utbe¬
kommande af statsbidrag till aflönande af vikarie enligt nämnda kungörelse
erforderliga läkarebetygets föreskrifna innehåll har sålunda hemstälts, att
uti det i § 2 af samma kungörelse förekommande uttrycket »utan att
dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjenstgöring»
måtte inflickas orden »så vidt för tillfället kan bedömas», enär det nem¬
ligen vore mycket begärdt, att läkaren skulle när som helst kunna veta,
om en sjukdom kunde komma att häfvas eller ej, då det ju ofta nog in¬
träffade, att en sjukdom toge eu äfven för läkaren oförmodad vändning
och slutade med död och obotlighet, der man hade hoppats på förbättring.
Såsom ett önskemål har äfven uttalats, att vid reqvisition af statsbidrag
till vikaries aflöning såväl vikariens som tjenstinnehafvarens både namn
och examensdagar utsattes.
Till sist har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län
hemstält, att till lättnad för de reqvirerande, granskande och anordnande
myndigheterna de nya bestämmelser, som i nu förevarande afseende må
komma att utfärdas, måtte i eu enda allmän författning sammanföras med
förutnämnda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894 och det i svensk för¬
fattningssamling ej intagna nådiga cirkuläret af samma dag angående bi¬
drag af allmänna medel till aflönande i vissa fall af vikarie för sådan
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att full¬
göra sin tjenst.
De inkomna utlåtandena öfverlemnades till de sakkunnige, hvilka jag,
på sätt förut omnämnts, på grund af Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande,
sammankallat för utredningen af vissa till folkundervisningen hörande
Åttonde hnfvudtiteln. 97
frågor. De sakkunnige inlemnade den 23 sistlidne november till ecklesia¬
stikdepartementet sitt utlåtande rörande detta ärende. Till redogörelse för
det hufvudsakliga innehållet i detta utlåtande, hvilket blifvit till trycket
befordradt, anhåller jag att nu få öfvergå.
I fråga om de vilkor, på hvilka extra ordinarie och biträdande lärare
vid folkskola samt lärare vid mindre folkskola och smaskola ma blifva
berättigade att vid sjukdomsfall erhålla statsbidrag till aflönande af vika¬
rie, hafva de sakkunnige i hufvudsak följt de bestämmelser, hvilka genom
nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 redan i motsvarande fall gälla be¬
träffande ordinarie lärare. De sakkunnige hafva sålunda, i motsats mot
åtskilliga af dem, som i ärendet blifvit hörda, icke föi*eslagit, att de lärare,
hvarom här vore fråga, skulle, för att komma i åtnjutande af berörda
förmån, förut hafva tjenstgjort någon viss tid. Som skäl härför hafva de
anfört, bland annat, att för dessa lärare behofvet af hjelp vid sjukdoms¬
fall säkerligen vore större under det första tjenstgöringsåret än under
något af de följande samt att, om man undantoge de extra ordinarie
lärarne, någon skilnad beträffande arten af anställning mellan deras första
tjenstgöringsår och de följande icke funnes.
Beträffande frågan för huru lång tid under året bidrag till vikariens
aflöning borde lemnas, hafva de sakkunnige uttalat den meningen, att bi¬
draget borde utgå för högst den lagstadgade undervisningstiden af åtta
månader om året, enär statsbidrag till aflönande af den verklige tjenst-
innehafvaren icke utbetalades för längre tid. I. samband härmed hafva de
sakkunnige föreslagit, att vid beräknandet af tiden för vikariatsförordnandet
hvarje månad borde upptagas till trettio dagar, enär denna beräknings¬
grund syntes vara den enklaste och derjemte öfverensstämde med hvad i
allmänhet vid månatlig aflöning vore brukligt.
Hvad åter anginge den kortaste tid, för hvilken bidrag till aflönande
af vikarien borde ifrågakomma, hafva de sakkunnige ansett, att. tjenst-
innehafvaren borde haft ledighet för sjukdom oaibrutet under minst en
månad. Behöfde skolans arbete till följd af lärarens sjukdom inställas
under kortare tid, kunde nemligen i de flesta fall den förlorade tiden
återtagas genom att skolan trädde i verksamhet pa annan tid af aret.
För öfrigt skulle bidragen till vikariens aflönande för en kortare tid blifva
ganska ringa, men lockelsen att begagna den ifrågavarande förmanen äfven
vid mindre allvarsam sjukdom så mycket större.
Vid öfver!äggningarna om, hvilken bestämmelse borde stadgas med
hänsyn till den sjuke lärarens rätt* att få hjelp till vikariens aflönande, om
sjukdomen varade längre än ett år, hafva de sakkunnige trott sig ej böra
föreslå någon begränsning i detta hänseende. Vore nemligen tjenstinne-
Bih. till liiksd. Vrot. 1900. 1 Band. 1 Afd. 13
98 Åttonde hnfvudtiteln.
hafvaren antagen på högst ett läsår, begränsades ju af hans eget förord¬
nande rätten att vid sjukdom erhålla bidrag till vikariens aflönande; vore
tjenstinnehafvaren åter antagen tills vidare, syntes samma grundsats böra
tillämpas på honom, som i nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 gjorts
gällande beträffande ordinarie lärare vid folkskola. Från statens synpunkt
borde nemligen dessa i vederbörlig ordning antagna icke ordinarie lärare
ej mindre tillgodoses än de ordinarie, då de från statens sida vore lika
litet uppsägbara som de ordinarie lärarne, och då skoldistriktets rätt att
uppsäga de tills vidare anstälde lärarne väl icke kunde vara ett skäl att
förminska deras från staten utgående förmåner samt då de med statens
medgifvande och med dess understöd både sig anförtrodda samma eller
ej mindre vigtiga uppgifter vid den uppväxande ungdomens uppfostran
än de ordinarie lärarne, hvartill komme, att de hade en ringare aflöning
och intoge en långt ovissare ställning. Att gifva de icke ordinarie lärarne
i det fall, hvarom här vore fråga, samma rätt som de ordinarie skulle
dessutom icke medföra afsevärd ökning i statens utgifter, emedan det
endast sällan skulle inträffa, att statsbidrag komme att utgå till aflönande
af icke ordinarie lärares vikarie under längre tid än ett år. Omsättningen
inom småskolelärarekåren vore nemligen mycket starkare än inom folk¬
skolelärarekåren, hvilket berodde derpå, att ett stort antal lärarinnor redan
efter några års tjenstgöring öfverginge till annan lefnadsbana, i följd
hvaraf medelåldern (och dermed säkert äfven sjukdomsprocenten) vore
väsentligen lägre inom den förra än inom den senare kåren. Statens mel¬
lankomst för understödjande af sjuk icke ordinarie lärare under längre
tid skulle derför tagas i anspråk hufvudsakligen af äldre lärarinnor. Då
dessas sjukdom i de flesta fall torde vara förorsakad af det ofta ansträn¬
gande skolarbetet, ville de sakkunnige så mycket mindre föreslå en be¬
gränsning af deras rätt till statsbidrag till vikariens aflöning, när sådan
behöfde förordnas.
Betänklighet torde kunna uppstå mot att med öfriga icke ordinarie
lärare i detta afseende likställa extra ordinarie och biträdande lärare vid
folkskola, då dessas anställning syntes vara till och med mera oviss än
de öfrigas, men dels torde behofvet af hjelp vid vikaries aflöning komma
att gälla endast kortare tider, dels vore deras antal jemförelsevis så litet,
att det väl näppeligen vore skäl att för deras skull göra undantagsbestäm¬
melser, som skulle bryta enheten i stadgan och försvåra dess tillämpning
såväl vid ansökning om statsbidrag som vid kontrollen deraf. Slutligen
gälde cck beträffande de icke ordinarie lärarne, att, enligt de af de sakkun¬
nige föreslagna bestämmelser, skoldistriktet icke kunde förlänga tiden för
tjenstinnehafvarens rätt att, sedan han uppnått sextio år, vid sjukdom få
Åttonde hufvudtiteln.
99
hjelp till .vikariens aflöning, men väl genom uppsägning från tjensten för¬
korta tiden för denna rätt. På anförda skäl hade de sakkunnige sålunda
ej velat begränsa icke ordinarie lärares rätt att vid sjukdomsfall få bidrag
till vikariens aflönande på annat sätt, än att sådan rätt icke skulle till¬
komma sjuk lärare, som uppnått sextio lefnadsår och vore förklarad berät¬
tigad till helt ålderdom sunderstöd.
I § 2 af nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 är stadgadt såsom vil¬
kor för att sjuk lärare skall få statsbidrag till för honom förordnad vika¬
ries aflönande, att sjukdomen skall vara af sådan beskaffenhet, att den¬
samma gör läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst utan
att dock för all framtid hindra hans återinträde i tjenstgöring. Då det
för en läkare vore omöjligt att med bestämdhet kunna i hvarje fall af¬
göra, om en sjukdom är obotlig eller icke, hafva de sakkunnige förordat
en sådan ändring i berörda bestämmelse, som med bevarande af meningen
skulle afhjelpa den antydda svårigheten.
Derefter öfvergå de sakkunnige till frågan om vikariatsarfvodets belopp
och hafva dervid föreslagit följande:
En för extra ordinarie lärare antagen, vederbörligen examinerad vika¬
rie skulle åtnjuta ett kontant arfvode för helt läsår af minst 600 eller
minst 500 kronor, allt eftersom den lärare, hvars tjenst han uppehölle, åt-
njöte minst 600 eller minst 500 kronor i årlig lön; för annan icke ordi¬
narie lärare antagen, vederbörligen examinerad vikarie skulle i årsarfvode
erhålla 300 kronor, vare sig att tjenstinnehafvaren vore examinerad eller
icke, men för sådan, vare sig examinerad eller oexaminerad, tjenstinne-
hafvare antagen oexaminerad vikarie skulle i årligt minimiarfvode erhålla
allenast 250 kronor; dock att, der för examinerad tjenstinnehafvare exa¬
minerad vikarie sökts, men ej erhållits, det högre årsarfvodet å 600 eller
300 kronor, med derefter proportioneradt statsbidrag, skulle vara vikarien
tillförsäkradt, såvida inspektören intygade, att vederbörligen examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig.
Genom dessa bestämmelser hade iakttagits, säga de sakkunnige, dels
att den skoldistriktet i § 25 af gällande folkskolestadga tillförsäkrade rätt
att till vikarie antaga äfven lärare, som ej aflagt afgångsexamen vid små-
skoleseminarium, ej blifvit åsidosatt, dels att vikarien erhölle det arfvode,
hvartill han genom sin kompetens vore berättigad, och endast då han hade
större kompetens, högre lön än tjenstinnehafvaren, hvarjemte bestämmel¬
sen, att, om skoldistriktet förgäfves sökt att anskaffa examinerad vikarie,
det skulle erhålla till oexaminerad vikaries aflönande lika stort statsbidrag,
som om han vore examinerad, dock med vilkor, att vederbörande folk¬
skoleinspektör förklarade honom duglig, tillkommit för att förmå skol-
100 Åttonde hnfvudtiteln.
distrikten att ej i alltför vidsträckt mån och till skada för skolan ersätta
examinerad tjenstinnehafvare med oexaminerad vikarie.
Beträffande proportionen mellan statens, skoldistriktets och den tjenst-
ledige lärarens bidrag till vikariens aflönande hafva de sakkunnige hållit
före, att den grundsats, som i detta hänseende tillämpades vid fråga om
aflönande af vikarie för ordinarie lärare, borde iakttagas äfven då det
gälde aflönande af vikarie för de lärare, hvarom nu vore fråga. Sålunda
borde två tredjedelar af det för vikarien bestämda minimiarfvode utgå af
statsmedel, en fjerdedel deraf betalas af den tjenstledige läraren och åter¬
stoden samt resekostnadsersättning erläggas af skoldistriktet, hvilket jem¬
väl skulle förse vikarien med bostad och vedbrand eller gifva honom ersätt¬
ning derför. De sakkunnige anföra härom:
De flesta af dem, från hvilka utlåtande infordrats, hade tillstyrkt lik¬
nande förslag, som de sakkunnige i detta hänseende framstält. Andra
hade uttalat den meningen, att clen tjenstledige läraren icke borde vara
skyldig att deltaga i vikariens aflönande med så stort belopp, som de sak¬
kunnige föreslagit, utan endast med en tolftedel af vikariatsarfvodet, hvar¬
emot antingen statens eller skoldistriktets bidrag borde i motsvarande män
höjas. Som skäl för en dylik anordning hade anförts tjensteinnehafvarens
ringa lön och hans deri grundade behof att vid sjukdom få behålla deraf
så mycket som möjligt. Ännu andra hade framstält den åsigten, att
distrikten ej borde deltaga i vikariens aflönande i så hög grad, som de
sakkunnige ansett. Distrikten borde nemligen, enligt ifrågavarande upp¬
fattning, icke bidraga till vikariens aflönande vare sig med kontanta medel
eller med naturaförmåner, hvaremot den tjenstledige läraren väl borde
både lemna större kontant bidrag till vikariens aflönande än de sakkun¬
nige förestält sig, och förse honom med bostad och vedbrand. Enligt ett
annat förslag borde skoldistrikten betala en tolftedel af vikariens minimi¬
arfvode, men befrias från skyldigheten att förse honom med bostad och
vedbrand, hvilka förmåner icke borde tillkomma vikarien. Som stöd för
de senast anförda meningarna hade åberopats farhågan, att ett åläggande
för distrikten att i någon större eller mindre mån bidraga till vikariens
aflönande skulle kunna verka derhän, att den sjuke läraren beröfvades
icke blott den afsedda förmånen utan måhända, efter skedd uppsägning,
sin anställning vid skolan; hvarjemte man kunde frukta, att, om distrikten
förpligtades att i någon större mån bidraga till vikariens aflöning, utsigten
för icke ordinarie lärare att få den fastare anställning, som omtalades i
24 § af gällande folkskolestadga, skulle förminskas.
De sakkunnige hade icke kunnat instämma uti omförmälda förslag.
Förmånen för icke ordinarie lärare att vid sjukdomsfall erhålla hjelp till
Åttonde hufvndtiteln. 101
vikariens aflönande vore nemligen så stor, att eu minskning af deras lön
med en fjerdedel af vikariens kontanta minimiarfvode ej kunde anses allt
för betungande. Äfven de ordinarie lärarne vore skyldiga att vid sjuk¬
domsfall erlägga en fjerdedel af det kontanta vikariatsarfvodet, och
tillämpningen af detta stadgande hade ej medfört någon svårighet, oaktadt
de flesta af dessa, som hade familjer att underhålla, sannolikt ej vore, när
sjukdom inträffade, mycket bättre lottade än de icke ordinarie lärarne.
Å andra sidan borde ej skoldistrikten befrias från att helt eller delvis
erlägga till vikarien, hvad de sakkunnige föreslagit, ty den omständig¬
heten att skolrådet skulle pröfva behofvet af tjenstledighet för sjukdom,
antaga vikarie och aftala med denne om arfvodet, borde medföra, att
skoldistriktet vore ekonomiskt intresseradt deraf, att missbruk i detta hän¬
seende ej egde rum. De sakkunnige trodde ej heller, att anledning vore
att befara, att skoldistrikt för att ej behöfva bidraga till aflönande af vikarie
skulle uppsäga sjuk lärare från hans plats. För öfrigt vore det icke af
så stor betydelse, som man förmenade, att icke ordinarie lärare finge den
i § 24 mom. 3 af folkskolestadgan omförmälda fastare anställning, enär
skolråden dock i allmänhet, utan att binda sig genom någon sådan be¬
stämmelse, handlade, som om äfven dessa lärare vore fast anstälde.
Sedan hafva de sakkunnige företagit utredning af frågan om
äfven icke ordinarie lärare, som förklarats obotligt sjuk, borde hafva rätt
att, med bibehållande af tjensten, för sig sätta vikarie under vilkor att
han sjelf aflönade denne. Vid behandlingen af denna fråga hafva de
sakkunnige kommit till den öfvertygelsen, att icke ordinarie lärare borde
få denna rätt. Det fallet kunde nemligen tänkas, att en sådan lärare val
uppnått de tjenstår, men ej de lefnadsår, som i § 7 af reglementet för sma-
skolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt vore föreskrifna såsom vilkor
för erhållande af helt ålderdomsunderstöd. Finge läraren i fråga sköta
platsen genom vikarie, vore han fortfarande vid skolan anstäld och kunde
sålunda nå det antal lefnadsår, som erfordrades för bekommande af helt
ålderdomsunderstöd.
Slutligen yttra sig de sakkunnige om storleken af det arliga stats¬
bidrag, som kunde blifva erforderligt för det ifrågavarande ändamålet.
Enligt från skolråden infordrade uppgifter hade under år 1898 icke or¬
dinarie lärare till ett antal af 194 vant för sjukdom tjenstledig under
minst en månad och derutöfver. Men, då dessa uppgifter ej tillika inne-
hölle, huru lång tid hvar och en af dessa lärare varit för sjukdom tjenst¬
ledig, kunde man på nämnda uppgifter grunda endast eu sannolikhets¬
beräkning rörande statens blifvande utgifter för aflönande af vikarier för
sjuka icke ordinarie lärare. Antoge man, att de för sjukdom tjenstledige
102 Åttonde hufvudtiteln.
lärarne af denna kategori under ett år uppginge till 194, samt att af
dessa 12 vore extra ordinarie lärare vid folkskolan, och vidare att till
aflönande af dessas vikarier utginge det efter arten af hvars och ens tjenst
bestämda högsta statsbidraget samt att tjenstledigheten i medeltal räckte
fyra månader, skulle till statsbidrag för aflönande af vikarier för extra
ordinarie lärare vid folkskolan åtgå 2,400 kronor och för aflönande af
vikarier för öfriga icke ordinarie lärare 18,200 kronor eller tillsammans
20,600 kronor Antagas kunde väl, att, om icke ordinarie lärare vid
sjukdomsfall erhölle hjelp till aflönande af vikarie, antalet af för denna
anledning tjenstlediga lärare skulle komma att stiga, enär åtskilliga lärare,
som nu till skada för undervisningen vid ohelsa framhärdade i skol¬
arbetet, då skulle söka tjenstledighet. Synnerligen stor torde dock tillök¬
ningen i antalet af för sjukdom tjenstlediga lärare af denna anledning ej
blifva, om det blefve stadgadt, att som vilkor för erhållande af hjelp till
vikaries aflönande fordrades, att läkare skulle intyga att den sjuke vore
oförmögen att vederbörligen sköta sin tjenst. En annan följd af beviljande
åt icke ordinarie lärare af den förmån, hvarom här vore fråga, torde väl
ock blifva, att i vissa fall tiden för tjenstledigheten komme att blifva
längre, än om läraren sjelf skulle hafva aflönat sin vikarie. Men nu
nämnda omständigheter torde dock ej komma att medföra någon betyd¬
ligare ökning uti statens utgifter för att bidraga till aflönande af vikarie
för sjuk icke ordinarie lärare. Det syntes derför de sakkunnige, som om
det i motionen beräknade statsanslaget af 25,000 kronor för år skulle tills
vidare vara för ändamålet tillräckligt.
Da jag nu går att yttra mig uti ifrågavarande ärende, torde jag först
böra till besvarande upptaga frågan, huruvida extra ordinarie och bi¬
trädande lärare vid egentliga folkskolan samt lärare vid mindre folkskolan
och småskolan eller, kortare uttryckt, »icke ordinarie lärare» vid folk¬
skolan böra erhålla den rätt, som motionärerna velat förskaffa dem.
_ I afseende härå synes det mig billigt och rättvist, att nämnde icke
ordinarie lärare beredes samma förmån, som ordinarie lärare vid folk¬
skolan åtnjuta, att vid sjukdomsfall under vissa vilkor få hjelp till aflö¬
nande af för dem förordnad vikarie. De flesta af de tjenster, som inne-
hafvas af de icke ordinarie lärarne, äro nemligen i sjelfva verket icke
tillfälliga, utan åtminstone under vissa tidsperioder ständiga, och lärarne
aflönas icke endast af skoldistrikten utan äfven med bidrag af allmänna
medel samt äro, sedan vissa vilkor blifvit uppfylda, berättigade till ålder-
domsunderstöd.
Ifrågavarande rätt torde dock icke, lika litet som för de ordinarie
Åttonde hufvudtiteln.
103
lärarne, böra tillkomma de icke ordinarie vid tillfälliga och kortvariga
sjukdomsfall, enär vid sådana undervisningen i skolan mestadels utan större
olägenhet kan ordnas så, att skolan under ferierna arbetar så lång tid,
som den till följd af lärarens sjukdom måst inställas. Dessutom torde det
åtminstone på landsbygden ofta vara svårt att för några dagar kunna
anskaffa lämplig vikarie, och i de flesta fall kommer det för öfrigt att
åtgå någon tid, innan en sådan kan erhållas. Finnes det af en eller
annan anledning icke lämpligt att förlägga skolans arbete till ferierna och
kan vikarie anskaffas, torde läraren ensam böra aflöna den vikarie, som
endast en kortare tid uppehåller hans tjenst. Kostnaderna för vi¬
kariens aflöning under några dagar eller en och annan vecka blifva nem¬
ligen icke synnerligen känbara för den sjuke läraren, och man undgår
derigenom de besvär och svårigheter, som särskildt vid kortvariga sjuk¬
domsfall kontrollen öfver att välboren för erhållande af hjelp till vikariens
aflöning äro uppfylda och reqvisitionen af de för ändamålet erforderliga
medlen måste medföra. Dessutom utsättes läraren, om han vid kortvariga
sjukdomsfall ensam måste aflöna vikarie, om sådan blifver förordnad, icke
för frestelsen att äfven vid sjukdomsfall, som äro så lindriga, att de icke
utgöra verkliga hinder för ett nöjaktigt utöfvande af tjensten, begära tjenst¬
ledighet. Då det beträffande ordinarie lärare vid folkskolan blifvit stadgadt,
att en månad är den kortaste tidrymd, hvarunder han måste på grund af
sjukdom oafbrutet vara tjenstledig och vikarie för honom förordnad, för
att rätt till hjelp vid vikariens aflöning skall inträda, synes mig samma
föreskrift böra tillämpas, äfven då frågan gäller icke ordinarie lärare vid
folkskolan. Vidare synes det mig lämpligt, att hjelp till vikaries aflönande
vid sjukdomsfall bör lemnas endast för högst åtta kalendermånader af året,
eller för så lång årlig tid, som lönetillskott af statsmedel utgår till lärarens
aflönande.
Äfven med hänseende till maximitiden, under hvilken de icke ordinarie
lärarne vid folkskolan böra få göra sig till godo den rätt, hvarom nu är
fråga, torde de böra likställas med de ordinarie läi’arne. Visserligen kan
häremot invändas, att, om de icke ordinarie lärarne vid inträffad sjukdom
år efter år få hjelp till aflönande af vikarie, tillskyndas både skoldistrikt
och stat betydande utgifter, och skolan kommer att skadas genom täta
ombyten af lärare. Till bemötande af eu sådan invändning tillåter jag
mig fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att skoldistriktet är
skyddadt genom sin rätt att uppsäga den sjuke läraren från hans befatt¬
ning, och att, om skoldistriktet gifvit honom den fastare anställning, som
omtalas i § 24 mom. 3 af gällande folkskolestadga, skoldistriktet ju fri¬
villigt bundit sig genom de bestämmelser, det infört i reglementet för sina
104 Åttonde hufvudtiteln.
skolor. Staten åter synes mig i det fall, hvarom nu är fråga, hafva samma
skyldighet mot de icke ordinarie lärarne som mot de ordinarie, helst som
de flesta af de icke ordinarie under hela sin tjenstetid ej kunna få ordinarie
anställning, så vida icke skoldistrikten, i hvilka de tjenstgöra, sjelfvilligt
besluta att gifva dem en med de ordinaries likartad ställning. Beträffande
de olägenheter för skolan, som komma deraf, att lärarebefattningar vid
henne under längre tid uppehållas af vikarier, har hon ju att kämpa med
samma svårighet, äfven om den sjuke läraren har ordinarie anställning.
Man kan dessutom vara öfvertygad, att åtminstone den icke ordinarie lärare,
som ännu ej upphunnit det för erhållande af ålderdomsunderstöd erfor¬
derlig^ antal tjenstår, icke skall begagna sig af rätten att, när sjukdom
inträtfat, förskaffa sig tjenstledighet och få hjelp till vikariens aflönande
längre än behöflig! är; ty för att blifva berättigad till ålderdomsunderstöd
får han räkna sig till godo endast den tid, då han sjelf tjenstgör.
Enligt nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 skall ordinarie lärare, som
uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad
till hel pension, då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie inträder,
ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner. Samma bestämmelse torde böra
tillämpas äfven på icke ordinarie lärare. Det har visserligen ifrågasatts,
att, då de flesta af dem, som tjenstgjorde vid mindre folkskola och små¬
skola äfvensom vid folkskola i egenskap af biträdande, vore lärarinnor,
och qvinnor, efter hvad erfarenheten lärde, tidigare sletes ut af skolarbetet
än män, de, som icke hade ordinarie anställningar, borde förklaras skyldiga
att redan vid femtiofem års ålder ensamma aflöna vikarie, när de för sjuk¬
dom urståndsattes att sjelfva sköta sina befattningar; men det torde vara
onödigt att i detta hänseende gorå någon skilnad mellan ordinarie och
icke ordinarie, då skoldistrikten ju hafva i sin makt att uppsäga dem, som
icke anstälts som ordinarier, från deras befattningar, när de finna sig af
en eller annan anledning böra göra det.
Arfvode till vikarie för extra ordinarie folkskolelärare bör, enligt de
sakkunniges förslag, utgå med samma belopp som dennes minimilön, så
att vikarie för extra ordinarie folkskolelärare med 500 kronors kontant
lön bör i arfvode hafva nämnda belopp och vikarie för dylik lärare med
600 kronors kontant lön ett till lika stort belopp uppgående arfvode. Jag
har mot detta förslag intet att erinra. Lägre torde nemligen vikariats-
arfvodet ej böra sättas, då på vikarierna ställas den fordran, att de skola
vara behörigen examinerade och således hafva genomgått samma utbild¬
ningskurs som tjenstinnehafvaren, och då lefnadskostnaderna för vikarien
äro lika höga som åtminstone för en ogift innehafvare af tjensten. Högre
torde arfvode! ej heller böra sättas, då det i allmänhet ej kan vara lämpligt
Åttonde hnfmdtiteln.
105
att gifva vikarie högre lön än den, för hvilken han tjenstgör, helst då de
båda ega samma behörighet.
Beträffande storleken af arfvodet till vikarie för öfriga icke ordinarie
lärare beder jag först få fästa uppmärksamhet derpå att för anställning
vid folkskola som biträdande lärare, äfvensom för anställning vid mindre
folkskola och småskola, fordras antingen att hafva aflagt afgångsexamen
vid vederbörligt seminarium eller att hafva undergått inför folkskole¬
inspektör sådan pröfning, som omtalas i § 6 af nådiga kungörelsen den 5
juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel till lärare vid folk¬
skolor m. m. eller att hafva inför vederbörande skolråd pröfvats på sätt,
som i § 23 af folkskolestadgan den 10 december 1897 oinförmäles. Så¬
dana, som förvärfvat behörighet till nu ifrågavarande anställningar på
något af de två först angifna sätten, torde jag få sammanföra under be¬
nämningen examinerade; de åter, som blifvit behöriga till nämnda anställ¬
ningar genom pröfning inför skolrådet, torde jag få kalla oexaminerade.
De examinerade äro berättigade till en aflöning af minst 300 kronor samt,
efter tio års oförvitlig tjenstgöring, af ett ålderstillägg af 50 kronor, hvar¬
jemte de skola förses med bostad och vedbrand eller bekomma i ersätt¬
ning derför 50 kronor om året. Oexaminerad lärare åter är berättigad
att erhålla en kontant lön af minst 250 kronor samt bostad och vedbrand
eller i ersättning derför 50 kronor. När biträdande lärare vid folkskola
eller lärare vid mindre folkskola eller småskola af sjukdom är förhindrad
att sjelf sköta sin tjenst och vikarie är för honom förordnad, bör vikarien,
om han är examinerad, enligt de sakkunniges förslag erhålla i arfvode
300 kronor förutom bostad och vedbrand eller lagstadgad ersättning der¬
för; är han deremot oexaminerad, bör arfvodet utgå med 250 kronor jemte
husrum och vedbrand eller ersättning derför. Äfven i detta förslag anser
jag mig böra instämma. Visserligen kan det, om förslaget godkännes, in¬
träffa, att vikarien får högre lön än tjenstinnehafvaren, men denna oegent¬
lighet torde motvägas af den omständighet, att vikarien i sådant fall har
högre kompetens än den, för hvilken han tjenstgör.
Deremot kan jag icke instämma i de sakkunniges förslag derom, att,
der för examinerad tjenstinnehafvare examinerad vikarie sökts men ej
erhållits, det högre årsarfvodet å 600 eller 300 kronor skulle vara vikarien
tillförsäkradt, så vida inspektören intygat, att vederbörligen examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig. Detta för¬
slag strider nemligen mot grundsatsen, att vikariatsarfvodets storlek bör
bestämmas äfven med hänsyn till arten af den behörighet, vikarien eger.
Dessutom skulle, om förslaget fastställes, det kunna komma att inträffa,
Bih. till Rilcad. Prot. 1900. 1 Smal. 1 Afd. 14
106
Åttonde hufvndtiteln.
att oexaminerad vikarie finge högre lön än examinerad sådan. Det synes
för öfrigt som om det föreslagna stadgandet vore onödigt. Redan i om-
förmälda nådiga kungörelse den 1 juni 1891 är föreskrifvet, att för erhållande
af statsbidrag till aflönande af vikarie för sjuk ordinarie folkskolelärare
hinder ej må möta deraf, att vikarie icke aflagt afgångsexamen vid semi¬
narium, så vida vederbörande folkskoleinspektör vitsordar, att examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig. Denna före¬
skrift torde böra tillämpas äfven då fråga är om icke ordinarie lärare, så
till vida, att som vilkor för erhållande af statsbidrag till aflönande af
vikarie för icke ordinarie lärare bör föreskrifvas, att inspektören, om
oexaminerad förordnats till vikarie, skall intyga, att vikarien befunnits
duglig.
Som vilkor för att ordinarie lärare skall få åtnjuta den förmån, hvarom
här är tal, är vidare stadgadt, att sjukdomen, på grund af hvilken tjenst¬
ledighet sökes, skall enligt läkarebetyg vara af den beskaffenhet, att den¬
samma gör läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst utan
att dock för all framtid hindra hans återinträde i tjenstgöring. Då det
för läkare är omöjligt att i hvarje fall med bestämdhet kunna förutse, om
en sjukdom är botlig eller obotlig, hafva de sakkunnige föreslagit en sådan
förändring i fråga om läkarebetygets innehåll, att i detsamma skulle in¬
tygas allenast att sjukdomen, på grund hvaraf tjenstledighet sökts, gör
läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst, men ej är af
sådan beskaffenhet att vid betygets utfärdande intyg kan med visshet
gifvas, huruvida densamma för all framtid hindrar hans återinträde i
tjenstgöring. Det synes mig som om en dylik förändring vore af be-
hofvet påkallad.
Uti ofvan omförmälda kungörelse af den 1 juni 1894 är stadgadt,
att arfvodet till vikarie för sjuk ordinarie folkskolelärare skall gäldas af
staten, skoldistriktet och den tjenstledige läraren samt att vikariens af¬
löning skall utgöras sålunda, att den ordinarie läraren af sin lön afstår
ett belopp, motsvarande eu fjerdedel af vikariens kontanta minimiaflöning,
två tredjedelar deraf utgå åt allmänna medel och återstoden erlägges af
skoldistriktet, hvilket jemväl förser vikarien med bostad jemte vedbrand
eller ock lemnar honom ersättning derför, äfvensom, der så ifrågakommer,
godtgör honom för resekostnad. Enligt mitt förmenande böra dessa be¬
stämmelser tillämpas äfven beträffande sättet, hvarpå arfvode till vikarie
för sjuk icke ordinarie lärare skall utgöras. Det har blifvit ifrågasatt,
att skoldistriktets bidrag borde antingen alldeles bortfalla eller förminskas
Åttonde hufnidtiteln.
107
till fn tolftedel af vikariens kontanta minimiarfvode. I förra fallet skulle
den tjenstledige läraren erlägga äfven den de), som enligt ofvan före¬
slagna fördelning åligger skoldistriktet att gälda; i senare fallet skulle
naturaförmånerna bortfalla från vikariens löneförmåner. Då emellertid
skoldistriktet erlägger eu del af den kontanta lön, som utgår till vare sig
ordinarie eller icke ordinarie lärare, och då det betalar en del af det
kontanta arfvodet till vikarie för ordinarie lärare, bör det jemväl bidraga
till den kontanta aflöningen af vikarie för icke ordinarie lärare. Ej heller
finnes något skäl att i fråga om vikarie för icke ordinarie lärare befria
skoldistriktet från skyldigheten att förse honom med bostad och vedbrand
eller gifva honom ersättning derför. Man kan ju ej begära, att tjenst-
innehafvaren, som endast har ett rum till sitt förfogande, skall kunna
der inrymma vikarien, eller att han af sin ringa lön skall hyra bostad
åt honom. Att vikarien, som oftast är obekant på den plats, der han
mottager förordnande som vikarie, sjelf skall anskaffa sig lämplig, skolan
närbelägen bostad, är för öfrigt en obillig fordran, äfven om hans kon¬
tanta löneförmåner vore sådana, att man med fog kunde begära, att han
på egen bekostnad skulle skaffa sig bostad.
Beträffande öfriga bestämmelser, som de sakkunnige föreslagit, torde
jag få hänvisa dels till nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 angående af¬
lönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst, dels
till de sakkunniges utlåtande.
I den motion, som föranledt Riksdagens omförmälda skrifvelse, an-
tages det, att det statsanslag, som skulle kräfvas för ifrågavarande ända¬
mål, icke behöfde öfverstiga 25,000 kronor. Äfven enligt de sakkunniges
mening torde detta belopp under den närmaste framtiden blifva fullt till¬
räckligt; och jemväl mig förekommer det, som om staten för det be-
hjertansvärda ändamålet ej skulle under de närmast kommande åren be¬
höfva ikläda sig större utgifter än som här ofvan är angifvet. Något
material, hvarpå man kan bygga tillförlitliga beräkningar uti ifrågavarande
hänseende, finnes icke, ty i och med det att föreliggande förslag, om det
blifver antaget, börjar tillämpas, inträda nya förhållanden, hvilkas inverkan
man ej kan förutse. Emellertid hafva genom folkskoleinspektörerna från
de särskilda skolråden inhemtats uppgifter rörande antalet af de icke
ordinarie lärare, som under år 1898 varit tjenstlediga på grund af sjuk¬
dom under en tid af en månad och derutöfver. Enligt dessa uppgifter
108
Åttonde hnfvndtiteln.
uppgick antalet till 194, af hvilka 12 voro extra ordinarie folkskolelärare.
Antager man, att hvar och en af dessa varit sjuk oafbrutet under fyra
månader, och att till aflönande af de för dem förordnade vikarier utgått
det högsta statsbidrag, som enligt föreliggande förslag för dylikt ändamål
får utanordnas, skulle till vikarierna för de extra ordinarie folkskole-
lärarne hafva af allmänna medel utgått 2,400 kronor och till vikarier för
de öfriga icke ordinarie lärarne 18,200 kronor, eller tillhopa 20,600 kronor.
Sannolikt kommer antalet af dem, som begära tjenstledighet på grund af
sjukdom, att stiga, om dylika lärare få hjelp till vikariens aflönande; en
och annan torde derjemte taga tjenstledighet för något längre tid, när
stat och skoldistrikt bidraga till vikariens aflöning, än om tjenstinne-
hafvaren ensam skall aflöna denne. Men den tillökning i statens utgifter
för aflönande af vikarier för sjuka icke ordinarie lärare, som häraf skulle
blifva en följd, torde icke blifva större än att 25,000 kronor varda, såsom
här ofvan sagts, tillräckliga för ifrågavarande ändamål.
I riksstaten äro under åttonde hufvudtiteln uppförda till bidrag till
aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna vid
folkskola 40,000 kronor. Af detta förslagsanslag hafva utgått under åren
1896, 1897 och 1898 respektive 45,671 kronor 55 öre, 51,847 kronor 61
öre och 49,194 kronor 16 öre. Höjes nämnda anslag med 35,000 kronor
eller från 40,000 kronor till 75,000 kronor, torde man kunna vara fullt
förvissad, att anslaget under närmaste tiden kommer att motsvara hvad
som erfordras af allmänna medel till aflönande under dels redan fast-
stälda, dels nu föreslagna vilkor af vikarier för både ordinarie och icke
ordinarie lärare vid folkskolan, som af sjukdom äro urståndsätta att sjelfva
sköta sina tjenster.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
dels i fråga om aflönande i vissa fall af vikarie för extra ordinarie
eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola samt för lärare eller
lärarinna vid mindre folkskola eller småskola godkänna följande grunder,
nemligen:
1) att, derest vid folkskola anstäld extra ordinarie lärare eller lärarinna,
till hvilkens aflöning bidrag af allmänna medel utgår, på grund af sjuk¬
dom åtnjuter tjenstledighet och vid folkskolelärareseminarium examinerad
vikarie för honom eller henne är förordnad under oafbrutet minst en
Åttonde hnfvudtiteln.
109
månad af den faststälda undervisningstiden af åtta månader om året,
vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, skall åtnjuta
arfvode efter antingen minst 600 kronor eller minst 500 kronor för nyss¬
nämnda undervisningstid, allt eftersom tjenstinnehafvarens minimilön
uppgår till eller understiger 600 kronor, eller i förra fallet 75 kronor och
i senare fallet 63 kronor 50 öre för läsmånad, hvarje månad beräknad till
30 dagar, hvarjemte vikarien skall förses med tjenlig, skolan närbelägen
bostad, bestående af ett rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning
derför, beräknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid,
äfvensom med belopp, som af skoldistriktet bestämmes, undfå godtgörelse
för resekostnad, der sådan ifrågakommer;
2) att, då biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola eller lärare
eller lärarinna vid mindre folkskola eller småskola, till hvilkens aflöning
bidrag af allmänna medel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjenst¬
ledighet, arfvode till vikarie skall beräknas sålunda, att, derest vid små-
skoleseminarium examinerad eller af folkskoleinspektör enligt § 6 i kong!
kungörelsen den 5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel för
lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor pröfvad vikarie är för¬
ordnad under oafbrutet minst en månad af den faststälda årliga under¬
visningstiden, vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, åt¬
njuter arfvode efter minst 300 kronor för åtta månaders undervisningstid,
eller 37 kronor 50 öre för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30
dagar, och i öfrigt samma förmåner som vikarie för extra ordinarie lärare
vid folkskola samt, om oexaminerad vikarie förordnas, till denne utgår
arfvode efter 250 kronor för åtta månaders undervisningstid, eller 31 kronor
25 öre för läsmånad, och i öfrigt samma förmåner, som tillkomma exami¬
nerad vikarie;
3) att, om enligt läkarebetyg sjukdom, pa grund hvaraf extra ordinarie
eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola eller lärare eller lära¬
rinna vid mindre folkskola eller småskola erhåller ledighet och vikarie för
honom eller henne förordnas på sätt ofvan sägs, är sådan, att densamma
gör läraren eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin
tjenst, men ej af sådan beskaffenhet, att vid betygets utfärdande läkaren
kan med visshet intyga, att sjukdomen för all framtid hindrar den sjukes
återinträde i tjenstgöring, samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio
års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till helt ålder-
domsunderstöd, vikariens aflöning skall utgöras sålunda, att tjenstinne-
hafvaren af sin lön afstår ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens
Ilo Åttonde hufvndtiteln.
kontanta minimiaflöning, samt två tredjedelar af samma minimiaflöning ut¬
gå af statsmedel och återstoden erlägges af skoldistriktet, hvilket det jem¬
väl skall åligga att förse vikarien med bostad jemte vedbrand eller ock
lemna honom ersättning derför äfvensom att, der så ifrågakommer, godt¬
göra honom resekostnad;
4) att, då oexaminerad vikarie förordnas, statsbidrag till dennes aflöning
må på nämnda sätt utgå, derest folkskoleinspektör vitsordar, att vikarien
befunnits duglig;
5) att, der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet an¬
skaffas, nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,
derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att
läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att
vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffen¬
het icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än
högst tre månader;
6) att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf icke ordinarie
lärare eller lärarinna erhållit tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att
läraren eller lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare återinträda
i tjenstgöring, vikariens aflöning skall utgöras af läraren eller lärarinnan
utan tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet;
7) att icke ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder
och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till helt ålderdomsunder-
stöd, skall, då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller
henne inträder, ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt
8) att hvad här är föreslaget icke gäller i fråga om tjenstledighet, som
åtnjutes af vikarierande lärare eller lärarinna, utom i det fall att nämnda
lärare eller lärarinna uppehåller tillfälligtvis ledig befattning;
dels beträffande grunderna för nu gällande stadganden om aflöning
af vikarie för sjuk ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola medgifva
den jemkning, att deri omförmälda läkarebetyg må vara af enahanda inne¬
håll med hvad här ofvan under mom. 3) föreslagits;
dels och-, i stället för det nu befintliga förslagsanslag å 40,000 kronor,
med titel »bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie lärare
eller lärarinna vid folkskola», uppföra, under benämning: »bidrag till aflönande
i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna vid folkskola eller små¬
skola», ett förslagsanslag å 75,000 kronor för att i enlighet med såväl
redan bestämda som här ofvan föreslagna grunder användas såsom bidrag
Åttonde hnfvndtiteln. 111
till aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie, extra ordinarie
och biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola samt lärare eller lärarinna
vid mindre folkskola och småskola, som af sjukdom urståndsättes att full¬
göra sin tjenst, med rätt för Eders Kong! Maj:t att, när i särskilda fall
omständigheterna dertill föranleda, meddela understöd af statsmedel för
ifrågavarande ändamål utan hinder deraf att någon afvikelse från nämnda
grunder egt rum.
Derest hvad jag nu hemstält vinner Eders Kongl. Maj:ts bifall och
jemväl varder af Riksdagen godkändt, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles
komma att meddela närmare föreskrifter i fråga om den administrativa
anordningen och sättet för utbetalningen af vikaries aflöningsförmåner i
förevarande hänseende äfvensom meddela stadganden om rätt för skolråd
och skolstyrelse att, då icke ordinarie lärare eller lärarinna uppnått-
sextio års ålder, hos direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning,
göra framställning om pröfning af hans eller hennes rätt till ålderdoms-
understöd.
I händelse Riksdagen beviljar de i denna punkt samt punkterna 16 —
18 äskade medel, kommer ordinarie anslaget till folkundervisningen, nu
5,528,025 kronor, att ökas med tillhopa 230,700 kronor eller till 5,758,725
kronor.
De tekniska läroverken.
Alltsedan år 1890 har innehafvaren af professuren i allmän och till- [20.]
lämpad fysik vid tekniska högskolan varit befriad från undervisningen i Extra lärare
allmän fysik. Denna anordning har haft sin grund dels deri att veder- 'Jrmctär*
börande professor enligt nådig föreskrift utöfvat föreståndarebefattningen
vid högskolan och dervid behöft lindring i sina undervisningsåligganden,
dels deri att ifrågavarande ämnens utveckling fordrat ökade lärarekrafter.
För uppehållande af undervisningen i allmän fysik utgick först af den
besparade föreståndarelönen ett arfvode af 2,000 kronor årligen till en
extra lärare. Sedan 1898 års riksdag beviljat anslag till aflöning åt en
112 Åttonde hufvudtiteln.
lektor i allmän fysik, har ämnet numera fått eu sjelfständig ordinarie
företrädare vid högskolan.
Professorns undervisning är alltså, som sagdt, begränsad till att om¬
fatta tillämpad fysik. Emellertid har en ytterligare uppdelning af profes¬
surens läroområde ansetts vara af behofvet påkallad. I afseende härå har
styrelsen för högskolan i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven framställning
anfört följande.
Den nuvarande till tillämpad fysik inskränkta professuren omfattade
till den vida större delen elektroteknik och derjemte tillämpad värmelära.
Dessa båda kunskapsgrenar vore af väsentligt olika beskaffenhet och
förutsatte mycket olika förstudier samt olika slag af praktisk utbildning.
Det vore uppenbarligen för undervisningen lämpligast, att särskilda lärare
funnes vid högskolan för dessa båda så vidt skilda grenar af fysikens
tillämpningar. Med den utveckling elektrotekniken numera erhållit vore
för öfrigt en särskild professorsplats i detta läroämne oundgänglig. För
att visa omfattningen af den nuvarande elektrotekniken vore det tillfyllest
att erinra, att den innehölle, bland annat, läi’an om dynamomaskiners
teori och konstruktion, den elektriska belysningen, den elektriska kraft-
öfverföringen, genom hvilka våra vattenfalls värde i hög grad förökats,
telegrafien och telefonien, åskledares konstruktion m. in. Flere bland dessa
af den moderna elektroteknikens underafdelningar vore i sig sjelfva af
betydande omfattning. Härtill komme, att den elektrotekniska undervis¬
ningen erfordrade vidsträckta laborationer och konstruktionsöfningar samt
att nära nog alla högskolans elever borde deltaga åtminstone i de mera
elementära delarne af densamma, äfvensom att ett stort antal elever speciel!
egnade sig åt elektrotekniken. Vid den nu pågående reorganisationen af
högskolan skulle vidare en särskild fackskola för elektroteknik upprättas
och i samband dermed borde undervisningen utvidgas. Då dertill komme,
att den nuvarande innehafvaren af professuren i fråga redan uppnått pen¬
sionsåldern, och det vore önskvärd!, att vid hans afgång platsen besattes
med en person, som specielt egnat sig åt elektrotekniken och på hvilken
icke tillika andra härför främmande kompetensfordringar skulle behöfva
uppställas, syntes tiden vara inne att verkställa den ifrågasatta förändringen.
För att uppehålla den undervisning i tillämpad värmelära, som enligt
förslaget skulle afskiljas från ifrågavarande professur, anser styrelsen, att
en ny extra lärarebefattning med en aflöning af 2,000 kronor årligen bör
upprättas. Äfven denna undervisning är, enligt hvad styrelsen framhåller,
af stor praktisk betydelse. Till ådagaläggande häraf erinrar styrelsen
Åttonde hufnidtJteln.
113
derom, att 1 ill nämnda undervisning hör, bland annat, den mycket vigtiga
och omfattande läran om byggnaders uppvärmning och ventilation samt
de konstruktionsöfningar, som dermed stå i samband.
I afseende å den sålunda föreslagna anordningen anmärker styrelsen
särskilda dels att den nuvarande extra lärarebefattningen i elektroteknik
vid högskolan icke skulle deraf beröras, dels att hvad styrelsen anfört
icke både afseende på undervisningen i elektrokemi, hvilken hvilade på en
helt annan grund än den öfriga elektrotekniska undervisningen och till
hvars tidsenliga ordnande styrelsen framdeles ville återkomma.
Hvad styrelsen sålunda föreslagit synes mig väl grundad! -Jag får
derför tillstyrka, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för
att möjliggöra ombildning af don nu i staten för tekniska högskolan upp¬
tagna professuren i allmän och tillämpad fysik till en professur i elektro¬
teknik, på ordinarie stat för högskolan bevilja ett anslag af 2,ODO kronor
till aflöning åt eu extra lärare i tillämpad värmelära.
Aflöningen på stat åt professorerna vid teknologiska institutet utgjorde
vid tiden närmast före dess ombildning till den nuvarande tekniska hög¬
skolan i allmänhet 4,500 kronor, dervid för två af desse professorer fri
bostad ingick i lönen med ett beräknadt belopp af 500 kronor för hvar-;
dera. Professorn i grufvetenskap ensam uppbar ett lägre belopp, 3,200
kronor.
På sätt inhemtas af vederbörande komiterades den 4 november 1873
afgifna underdåniga betänkande och förslag angående åtskilliga läroverks
förening med teknologiska institutet och bildandet af eu teknisk högskola,
åtnjöt professorn i grufvetenskap, utöfver den af statsmedel utgående af¬
löningen, ett arfvode af 800 kronor årligen från jernkontoret såsom ersätt¬
ning för den praktiska undervisningen i grufvetenskap. Den mindre lön,
som denne professor åtnjöt, i jemförelse med de öfrige professorerna vid
läroanstalten, upplyses i nämnda betänkande hafva hatt sin grund i det
mindre antal timmar, under hvilka det ålegat honom att meddela under¬
visning. Komiterade förklarade emellertid, att omständigheterna damera
påkallade, att innehafvaren af ifrågavarande professur finge åtnjuta full
professorslön. De ansågo dock, att. denna lärarelön på stat borde bestäm¬
mas endast till 3,500 kronor, emedan det vore antagligt, att jernkontorets
bidrag komme att höjas till 1,000 kronor.
Vid 1870 års riksdag höjdes sedermera de i staten för tekniska hög¬
skolan upptagna professorsaflöningarna i allmänhet med 38 %. De löner,
som dittills utgått med 1,500 kronor, faststäldes sålunda till 6,000 kronor. Eu
/Sill. till Riked. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 15
[21.]
Höjning af
lönen för
professorn i
jrufvetenskap,
114 Åttonde hnfvndtiteln.
något större förhöjning koin professorn i grufvetenskap till del, i det att
hans lön höjdes från 3,2.00 kronor till 4,700 kronor, deraf 1,500 kronor
tjenstgöringspenningar. Man torde dervid måhända, i likhet med förut¬
nämnda komiterade, hafva beräknat en ytterligare förhöjning i det från
jernkontoret utgående tillskottet till bemälde professors aflöning.
Nu har, i enlighet med lärarekollegiets vid tekniska högskolan till¬
styrkan, styrelsen för högskolan inkommit med underdånig framställning
om att statsanslaget till aflöning åt professorn i grufvetenskap måtte höjas
till 6,000 kronor. Styrelsen åberopar till stöd härför, dels att denne
professors undervisningsskyldighet — hittills något mindre än öfrige pro¬
fessorers undervisningstid under lästerminerna — borde i någon mån ökas,
dels att han dessutom under 5—7 veckor under sommaren hela dagarne
vore sysselsatt med praktisk undervisning i grufbrytning och grufmätning
äfvensom i magnetiska mätningar för uppsökande af jernmalmer in. in.,
dels ock slutligen att undervisningen i grufvetenskap erhållit ännu större
betydelse än förut, sedan aflagd afgångsexainen i fackskolan för grufveten¬
skap med fyraårig lärokurs lemnade kompetens till inträde i rikets bergs¬
stat. Pa dessa skäl hade redan komiterade för afgifvande af förslag till
högskolans utvidgning och omorganisation år 1891 tillstyrkt, att professorn
i grufvetenskap skulle erhålla lika aflöning som andra högskolans professorer;
och då dessa skäl qvarstode i oförsvagad kraft — särskilt i betrak¬
tande af den stora betydelse grufhandteringen egde för Sverige — ansåge
styrelsen, att det nu vore pa tiden att söka bringa detta komiterades för¬
slag i verkställighet.
Jernkontorets till bemälde professors aflöning lemnade tillskott, hvilket
numera, enligt mig lemnad upplysning, utgår med ett belopp af 500 kronor,
hvartill kommer resekostnads- och traktamentsersättning, lärer icke vara
att anse annorlunda än såsom en gratifikation, den der jernkontoret utan
någon sin skyldighet leinnar och som jernkontoret, hvilket i afseende å
detta tillskott fattar beslut år efter år, eger rätt att, närhelst kontoret så
flnner för godt, indraga. Gratifikationen torde för närvarande kunna be¬
traktas såsom en personlig gärd åt den nuvarande professorns, O. G. Norden¬
ströms, framstående förtjenster om den svenska grufhandteringen och kan
ej heller med säkerhet paräknas för en vid Nordenströms snart stundande
afgång blifvande efterträdare.
Att bemälde professor icke bör aflönas lägre än de öfrige professorerna
vid högskolan, synes mig styrelsen hafva tydligt ådagalagt. Att dervid
jernkontorets bidrag hvarken fyller den erforderliga summan eller med
säkerhet kan paräknas för framtiden, har jag nyss påpekat. I öfrigt synes
Åttonde bnfvudtiteln.
115
detsamma icke heller böra tagas i betraktande vid fastställande af aflöningen
åt ifrågavarande statens embetsman, utan nödig fyllnad af statsmedel torde
böra begäras af Riksdagen. Vid den eventuela höjningen torde samtidigt
aflöningen fördelas i lön och tjenstgöringspenningar på sätt som gäller för
öfrige professorer.
På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för höjande af den till
professorn i grufvetenskap vid tekniska högskolan från staten utgående
aflöning från dess nuvarande belopp, 4,700 kronor, till 6,000 kronor,
deraf 4,000 kronor skola utgöra lön och 2,000 kronor tjenstgöringspen¬
ningar, bevilja ett ordinarie anslag af 1,300 kronor.
Under förutsättning af bifall till hvad under punkterna 20 och 21
föreslagits, kommer ordinarie anslaget till de tekniska läroverken, nu
450,075 kronor, att ökas med tillhopa 3,300 kronor eller till 453,375
kronor.
Medicinalstyrelsen med dithörande stater.
I statsverkspropositionen år 1898 föreslog Eders Kongl. Maj:t ökning [22.]
af anslaget till landtbruksstyrelsen, i syfte bland annat att dit skulle öfver- veterinär-
flyttas deri centrala förvaltningen af det civila veterinärväsendet, för hvilken”,,™"1/
ändamål i staten för landtbruksstyrelsen skulle upptagas aflöning för ytter-cmahtyrehen.
Ägare en ledamot. Uti det vid nämnda proposition fogade utdrag af stats¬
rådsprotokollet öfver civilärenden den 14 januari 1898 redogjordes dels
för de förslag, som under de senare årtiondena framstälts i fråga om
veterinärärendenas öfverflyttning från först sundhetskollegium och seder¬
mera medicinalstyrelsen till annan myndighet, dels ock för de åligganden,
hvilka jemlikt den för medicinalstyrelsen gällande instruktion tillkomma
styrelsen beträffande veterinärväsendet. Till denna redogörelse anhåller
jag att här få hänvisa.
Efter att hafva erinrat, hurusom Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 18 maj 1894 föreskrifvit, att en af Eders Kongl. Maj:t dertill
särskildt förordnad legitimerad veterinär skulle hos medicinalstyrelsen del¬
taga i handläggningen af veterinärärenden samt att en sådan veterinär seder¬
mera alltjemt varit af Eders Kongl. Maj:t dertill mot särskild godtgörelse
förordnad, yttrade föredragande departementschefen, att det helt naturligt
varit att förutse, att den år 1894 sålunda vidtagna anordning, om än ut¬
görande eu väsentlig förbättring af förut rådande förhållanden, icke skulle
116 Åttonde hufvudtiteln.
kunna för framtiden blifva tillfyllest. I betraktande å ena sidan af den
betydande ökningen under senare åren af nämnda ärendens antal och å
andra sidan af den erkända vigt, som läge uppå att dessa ärenden behand¬
lades icke allenast med skyndsamhet utan derjemte med synnerlig omtanke
och sakkunskap, syntes det departementschefen tydligt, att för deras be¬
höriga beredning och föredragning redan nu måste kräfvas mera tid och
arbetskraft, än man rimligtvis kunde begära af den veterinär, som enligt
gällande bestämmelser skulle i medicinalstyrelsen handlägga hithörande
frågor. Icke allenast vore den godtgörelse, som ansetts böra denne veterinär
tillerkännas, alltför låg med hänsyn till de sig alltjemt ökande göromålen.
Ett missförhållande endast i detta afseende skulle väl kunnat afhjelpas,
utan att derför någon förändring beträffande veterinärärendenas behandling
behöfde ifrågasättas. Dertill koinme emellertid ock att, med hänsyn till
den betydelse veterinärväsendet hade för jordbruksnäringen i vårt land
samt, den deraf följande ansvarsfullheten af de åligganden, som tillkomme
en föredragande af veterinärärenden uti det embetsverk, som hade den
centrala ledningen af veterinärväsendet sig anförtrodd, det icke kunde anses
lämpligt eller skäligt, att denne föredragande i längden skulle bibehållas
vid eu så osäker tjensteställning, som han i egenskap af tillfälligt förordnad
ledamot i embetsverket måste intaga. Denna omständighet innebure, i
betraktande särskilt af veterinärväsendets hastiga utveckling, utan tvifvel
i och för sig fullt tillräckliga motiv för en snar förändring af de uti före¬
varande afseende nu rådande föi'hållanden, och syntes den departements¬
chefen derför ock utgöra ett mycket talande skäl för att den definitiva
lösningen af den sedan så många år tillbaka väckta, men tills nu alltjemt
undanskjutna frågan om ändrad organisation af ledningen för veterinär¬
väsendet så vidt möjligt påskyndades. För angelägenheten häraf talade i
öfrig! icke allenast af departementschefen omförmälda framställningar i
dylikt syfte utan äfven andra uttalanden i ämnet, som gjorts af i frågan
närmast intresserade.
Beträffande de särskilda förslag till frågans lösning, Indika fram¬
välts, funne departementschefen sig i likhet med landtbruksstyrelsen och
pa de af denna styrelse anförda skäl icke kunna förorda vare sig in¬
rättandet af ett särskild! embetsverk, för veterinärärendenas handläggning
eller deras öfverlemnande till lärarekollegiet vid veterinärinstitutet eller
några. bland kollegiets ledamöter. Den särskilda sakkunskap, som lärare¬
kollegiet besutte, kunde, på sätt landtbruksstyrelsen framhållit, lämpligare
tillgodogöras derigenom, att det lemnades öppet för den administrativa
myndighet^ som finge veterinärärendena sig anförtrodda, att i förekommande
speciela frågor inhemta yttrande af kollegiet.
Åttonde hnfvudtiteln.
117
De förslag, som åsyftade inrättandet af en särskild byrå för vete¬
rinärärenden inom civildepartementet, ansage departementschefen ännu
mindre bura vinna bifall. Att förläna en dylik byra. sjelfständig beslu¬
tanderätt skulle ej stå i öfverensstämmelse med grunderna för vår admi¬
nistration, och mot en sådan anordning talade i öfrigt samma ^ skäl, som
anförts mot inrättandet af ett fristående embetsverk. Oin^ åter hand¬
läggningen åt veterinärärendena skulle uppdragas åt eu byra utan dylik
beslutanderätt, komme "detta tydligen att innebära, att algörandet af hit¬
hörande frågor, i den mån de oj skulle anmälas inför Konungen i stats¬
rådet, skulle åligga chefen för civildepartementet, eu anordning lika
olämplig ur praktisk hänsyn som för departementschefen betungande.
Endast två möjligheter till en nöjaktig lösning af fragan syntes
departementschefen derför återstå, nemligen att veterinärärendena antingen
fortfarande bibehölles af medicinalstyrelsen eller ock öfvertoges af landt-
bruksstyrelsen, samt att, hvilkendera styrelsen komme att utöfva inseendet
öfver veterinärväsendet, i denna styrelse en ordinarie ledamotsplats föi
dessa ärendens handläggning inrättades.
Den medicinska sakkunskap, som funnes inom medicinalstyrelsen
representerad, gjorde det ur djursjukvårdens synpunkt otvifvelaktigt mest
önskvärdt, att veterinär ärendena fortfarande blefve der handlagda. Härför
talade dessutom det samband, som i många fall förefunnes mellan veteri¬
nära frågor och den allmänna hygienen, likasom äfven att nämnda styrelse
genom mångårig behandling af dessa ärenden vunnit en synnerligen i ik
erfarenhet uti hithörande ämnen. För öfverflyttning^ till landtbrukssty-
relsen af öfverinseendet öfver veterinärväsendet kunde a andra sidan äfven
kraftiga skäl anföras. Efter att hafva redogjort för ^dessa, förordade de¬
partementschefen, att till landtbruksstyrelsen matte från medicinalstyrelsen
öfverflyttas det civila veterinärväsendet, och i enlighet dermed affattades
äfven Eders Kong!. Maj:ts till Riksdagen i denna fråga aflåtria förslag.
Vidkommande det militära veterinärväsendet föreslogs i 18H8 års statsverks-
proposition i sammanhang med frågan om förändrad organisation åt arméns
centrala styrelse inrättande af en särskild arméns sjukvårdsstyrelse, som
skulle öfvertaga vissa af de till medicinalstyrelsens behandling nu hörande
militära veterinärärenden. .
Af dessa Eders Ivongl. Maj:ts förslag vann ej nagotdera Riksdagens
bifall. 1 afseende å den föreslagna omorganisationen af landtbruksstyrelsen
yttrade Riksdagen följande:
»Frågan om inrättande åt ett nytt statsdepartement, der jordbrukets
intressen särskild! skulle tillgodoses, har redan länge statt pa dagordningen
och har i väckta motioner vid innevarande års riksdag ånyo dragits
118 Åttonde hnfvudtiteln.
under Riksdagens pröfning. Då åsigten om lämpligheten af jordbruks¬
näringens förläggande under ett särskildt departement lärer vara ganska
allmän, torde^före frågans närmare utredning, och på det ej dess lyckliga
lögning må på något sätt förhindras, några åtgärder nu icke böra vidtagas
föi eu omorganisation af det embetsverk, som för närvarande bär förvalt¬
ningen af jordbruksärendena sig anförtrodd. Riksdagen har sålunda icke
funnit sig. kunna medgifva den i statsrådsprotokollet föreslagna öfverflytt-
ningen af de civila veterinärärendena till landtbruksstyrelsen och deraf
följande ökning af embetsverkets personal.
>Beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas öfverflyttning
till landtbruksstyrelsen från medicinalstyrelsen, hyser Riksdagen i alla
händelser tvifvelsmål om lämpligheten deraf, enär Riksdagen för sin del
icke är öivertygad om att genom en sådan öfverflyttning de olägenheter,
som hufvudsakligen föranledt förslaget om eu förändring i veterinär¬
väsendets administration, skulle undanrödjas, och sålunda ej heller vågar
antaga, att det misstroende mot ledningen af vårt lands veterinärväsende,
som för närvarande på vissa håll är rådande, derigenom skulle häfvas.
Riksdagen är dessutom tveksam, så väl i fråga om lämpligheten af att
helt och hållet skilja administrationen af den veterinära sjukvården från
den myndighet, ^som handhafver sjukvården och hygienen i allmänhet,
som om ändamålsenligheten af att från hvarandra skilja det civila och
det militära veterinärväsendet, hvilket sistnämnda enligt Eders Kong],
Maj:ts förslag skulle komma att förläggas till arméförvaltningens sjuk¬
vår d sby rå.»
Efter att hafva gjort detta uttalande anmälde Riksdagen, bland annat,
att Eders Kongl. Maj:ts under förutsättning af de civila veterinärärendenas
öfverflyttning till landtbruksstyrelsen gjorda förslag om att i nämnda stat
måtte upptagas aflöning för ytterligare en ledamot ej blifvit af Riksdagen
bifallet.
hrågan om den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande
blef af medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 30 september 1898
åter dragen under Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Efter en återblick på
fragans historiska utveckling fortsätter medicinalstyrelsen:
n , Ställningen är således fortfarande sådan den blef genom ofvannämnda
nadiga.bref till medicinalstyrelsen den 18 maj 1894, och någon anledning
synes icke finnas för antagandet, att frågan under närmaste tiden skall
komma att lösas vare sig genom veterinärärendenas öfverflyttning till
landtbruksstyrelsen eller pa någon af de andra vägar, som från olika
hall ifrågasatts och som inneburit antingen skapandet af eu byrå för
veterinärärenden direkt under civildepartementet eller förläggandet af
Åttonde hufvudtiteln.
119
v e te r i n ä r a d m i n i s tr a ti on e n till veterinärinstitutet. Medicinalstyrelsen måste
således förutsätta, att veterinärärendenas handläggning, åtminstone tills
vidare, skall komma att förblifva ett styrelsens åliggande. I denna för¬
utsättning styrkes medicinalstyrelsen af uttalanden under allra senaste
tiden dels uti Riksdagen dels från veterinärkretsar. Vid behandlingen
våren 1898 inom Riksdagen af ofvanberörda nådiga proposition uttalades
temligen allmänt den åsigten, att veterinärärendena lämpligen borde hos
medicinalstyrelsen bibehållas, och äfven styrelsens dåvarande ordförande
gaf såsom riksdagsman oförbehållsamt tillkänna sin åsigt, att dessa ärenden
med största sakkännedom borde kunna handläggas i medicinalstyrelsen,
ehuruväl han af angifna opportunitetsskäl förordade deras förflyttning till
landtbruksstyrelsen. Landets veterinärer hafva, då deras älsklingstanke
att få en veterinärbyrå inom civildepartementet icke synts kunna för¬
verkligas, med sällspord enighet uttalat sig för veterinäradministrationens
qvarstannande under medicinalstyrelsen. Så skedde uti en af »Svenska
veterinärläkareföreningens styrelse och koiniterade» undertecknad skrift,
som utdelades till ledamöterna af 1898 års riksdag. Så skedde äfven vid
ett talrikt besökt möte, som nyssnämnda förening hållit i hufvudstaden
under loppet af september 1898.
»Då medicinalstyrelsen således fortfarande måste betrakta sig såsom
veterinärväsendets målsman inom administrationen, så kan styrelsen icke
underlåta att påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet för den
brist, som vidlåder det nuvarande sättet för veterinärärendenas ombesör¬
jande, samt att framställa förslag till dess afhjelpande. Bristen ligger
enligt styrelsens förmenande förnämligast uti den provisoriska arten af den
nuvarande anordningen. Föredraganden för veterinärärenden förordnas
allenast för ett år i sänder och mot ett arfvode, hvars låga belopp tyd¬
ligen hänvisar till att för uppdraget söka en veterinär med annan, fastare
anställning, som han jemte sin befattning i medicinalstyrelsen har att be¬
strida. Första gången förordnades till föredragande dåvarande förestån¬
daren vid veterinärinstitutet professoren C. A. Lindqvist, för hvilken för¬
ordnandet förnyades åren 1895 och 189(1, hvarefter och sedan Lindqvist
efter uppnådd pensionsålder afgått, enahanda uppdrag åren 1897 och 1898
gafs åt Lindqvists efterträdare såsom veterinärinstitutets föreståndare, pro¬
fessoren J. P. Lundgren, som derför från det under riksstatens sjette
hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till förekommande och hämmande af
smittosamina sjukdomar bland husdjuren uppbär ett arfvode af 3,900
kronor med skyldighet likväl att sjelf aflöna det biträde vid bestridandet
af den honom åliggande undervisningsskyldighet vid veterinärinstitutet,
som på grund af hans uppdrag inom medicinalstyrelsen kan blifva er¬
120
Åttonde Imf vildt hela.
forderlig!. Ersättningen åt den veterinär, som vid förhinder för föredra¬
ganden förordnas att uppehålla hans göromål, utgår från samma anslag
med ett belopp motsvarande 2,000 kronor för år.
»Det är uppenbart, att tvenne så fordrande uppgifter som att vara
dels lärare och föreståndare vid veterinärinstitutet dels föredragande för
veterinärärenden hos medicinalstyrelsen icke i längden kunna utan stora
olägenheter anförtros åt samma person. Redan den omständigheten, att
en del af en ordinarie professors undervisningsskyldighet år efter år måste
öfverlåtas på en yngre, tillförordnad lärare, visar det intrång läroverket
lider af sammankopplingen. Likaledes ligger det för öppen dag, att medi¬
cinalstyrelsen för veterinärärendena icke kan påräkna allt det planmessiga
arbete, som dessa ärendens omfattning och vigt onekligen påkalla af en
föredragande, han må vara än så duglig, hvilken nödgas dela sitt intresse
mellan dem och ett annat, icke mindre maktpåliggande embete, i all syn¬
nerhet då hans anställning i styrelsen är begränsad till ett år åt gången.
»Botemedlet ligger nära till hands och består enligt styrelsens mening
uti inrättandet af eu ordinarie tjenst för en veterinärledamot hos medi¬
cinalstyrelsen, hvilket styrelsen således vill i underdånighet föreslå. Då
eu dylik befattning i vigt vore fullt jemförlig med en medicinalrådssyssla,
så anser styrelsen också, att samma aflöning och ställning borde tillkomma
föredraganden för veterinärärendena, som nu tillkomma medicinalråden.
Han skulle således aflönas med 6,400 kronor, hvaraf 2,000 kronor tjenst-
göringspenningar och 4,400 kronor lön, som efter fem år skulle kunna
höjas med 600 kronor. Dessutom erfordras för vikariatsersättning under
semester ocli tjensteresor ett belopp, som ej bör beräknas lägre än till 500
kronor, hvarmed således styrelsens anslag för vikariatsersättningar med
mera borde höjas.
»Genom att i nådig proposition föreslå 1898 års riksdag inrättandet af
ett motsvarande embete hos landtbruksstyrelsen, dit veterinäradministra¬
tionen skulle förlagts, liar Eders Kongl. Maj:t redan pröfvat och godkänt
behofvet af det nya embete!. Medicinalstyrelsen vill likväl genom fram¬
läggande af en tablå öfver antalet till styrelsen under de senare åren in¬
komna veterinärärenden, jemförd med hela antalet till styrelsen inkomna
ärenden, antyda huru stor del af arbetet inom styrelsen kan anses komma
på veterinärledamoten.
o
År.
|
Inkomna
|
Deraf
veterinär-
|
ärenden.
|
ärenden.
|
1891
|
... 7,165
|
468
|
1892
|
........... 8,182
|
584
|
Åttonde hufvndtiteln.
121
1893 ......................... 8,985 792
1894 ........................... 9,236 794
1895 ........................... 8,830 894
1896 .......................... 9,298 1,037
1897 ......................... 9,284 913
»I jemförelse med antalet mål, som komma på andra föredragande
ledamöter, kunna veterinärärendena enligt denna öfversigt visserligen icke
anses för betungande. Men lägges härtill, att föredraganden måste besöka
platser, der smittosamma kreaturssjukdomar yppa sig, bearbeta inkomna
rapporter och dylikt samt dessutom bör söka förvärfva den grundliga
kännedom om landets alla veterinärförhållanden, som styrelsen behöfver
till ledning för sina beslut, så lider det icke tvifvel, att arbetet, väl skött,
helt kräfver sin man. Styrelsen hyser äfven den mening, att veterinär¬
ledamoten behöfver biträdet af en amanuens, som likaledes bör vara ve¬
terinär, på samma sätt som medicinalråden till sitt biträde ega andra
läkare såsom amanuenser. Intill dess erfarenhet vunnits angående den
omfattning veterinäramanuensens arbete komme att få, torde dock ersätt¬
ning åt denne tjensteman böra beredas af samma anslag — förslags¬
anslaget till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren — från hvilket föredragandens arfvode för närvarande
utgår, hvarför någon ökning i styrelsens stat för ändamålet icke nu ifråga-
sättes. Komme äfven ledningen af de nu hos landtbruksstyrelsen behand¬
lade tuberkulinärendena att anförtros åt veterinärledamoten i medicinal¬
styrelsen, så behöfde han gifvetvis dessutom hafva till sitt förfogande
arbetskrafter någorlunda motsvarande dem, som nu för detta ändamål
stå till landtbruksstyrelsens förfogande.
■»Men då det särskilt, från veterinär håll ifrågasatts, att tvenne ve¬
terinärer »med rösträtt», hvithet väl måste anses liktydigt med tvenne
veterinärledamöter, skulle hos medicinalstyrelsen anställas, så vill styrelsen
uttala sin bestämda mening, att sådant hvarken är behörigt eller för ar¬
betets rationel ordnande tjenligt. Såsom motiv för nyssnämnda förslag
har anförts, att en särskild veterinär skulle behöfvas för de militära ve¬
terinärärendenas behandling. Dessa äro dock jemförelsevis få och hafva
hittills utan olägenhet kunnat föredragas af samma person, som handlagt
de civila veterinärärendena. Förslaget om tvenne röstberättigade veteri¬
närers införande i medicinalstyrelsen innebär för öfrigt, att dessa jemte
ordföranden skulle bilda eu »särskild veterinärafdelning», hvars ärenden
således icke skulle komma styrelsens öfriga ledamöter vid. Fn dylik an¬
ordning kan styrelsen så mycket mindre förorda, som den tydligen skulle
Bill. till lliksd. lJrot. 1HOO. 1 Sami. 1 Afd. 16
122 Åttonde hufvudtiteln.
stå i den bestämdaste motsägelse mot de hufvudargument, som från alla
håll, äfven veterinärläkareföreningen, anförts för veterinärärendenas bibe¬
hållande hos medicinalstyrelsen, eller det påtagliga sambandet mellan de
veterinära frågorna och den allmänna hygienen, medicinalstyrelsens mång¬
åriga vana vid hithörande frågors behandling samt vigten af att djursjuk¬
vården tillgodogör sig den medicinska sakkunskap, som förut linnes hos
medicinalstyrelsen. Genom inrättandet af en särskild veterinärafdelning
skulle ju de fördelar kastas öfver bord, Indika kunde herntas från angifna
omständigheten. Ingen fråga kunde föredragas i styrelsens plenum, och
generaldirektören vore beröfvad rätten att till öfverläggning om veterinär¬
frågor tillkalla andra ledamöter af styrelsen, hvilkas speciela sakkunskap
han ansåge böra få göra sig gällande. Styrelsen tror icke, att uppoffringen
af nu antydda utvägar att förskaffa grundligare utredning för vigtigare
frågor skulle uppvägas af vinsten att erhålla tvenne beslutande veterinärer
i stället för en. Det tyngre arbetet för styrelsens ordförande samt vid
protokollsföringen, hvilket synes blifva en nödvändig följd af en särskild,
mera fristående afdelnings inrättande inom styrelsen, förtjenar också säker¬
ligen mycket afseende.
» Den af medicinalstyrelsen nu föreslagna nye veterinärledamoten i
styrelsen, för hvilken styrelsen föreslår benämningen veterinärrad, borde
enligt styrelsens åsigt få hufvudsakligen samma ställning inom styrelsen,
som nu tillkommer den tillförordnade föredi’aganden. Han skulle således
bereda alla veterinärfrågor och inför styrelsen föredraga samt med sin röst
deltaga i afgörandet af sådana, som enligt medicinalstyrelsens instruktion
skulle behandlas kollegialt. De öfriga skulle han föredraga inför general¬
direktören enligt § 80 af samma instruktion. För att bereda veterinär¬
ledamoten en mera sjelfständig verksamhet torde emellertid en del ärenden,
som nu äro pleniärenden, kunna öfverflyttas till dem, som underkastas
det enklare behandlingssättet, Härom utbeder sig styrelsen att, i händelse
af bifall till förslaget i hufvudsak, framdeles få göra särskild underdånig
framställning.
»Här angifna ställning är i hufvudsak densamma, som för eu veteri¬
närledamot i medicinalstyrelsen föreslogs af veterinärinstitutets lärarekolle¬
gium i det yttrande, som åtföljde styrelsens underdåniga utlåtande den 2
februari 1894 i anledning af hushållningssällskapens ombuds underdåniga
framställning den 14 november 1893. Lärarekollegiets förslag innebar
nemligen, att en veterinär skulle anställas såsom ledamot inom medicinal¬
styrelsen med skyldighet för honom att bereda och inför styrelsen före¬
draga veterinärärenden, att i besluten om sådana deltaga, att på grund af
inkomna rapporter och årsberättelser från veterinär läroverk en samt från
Åttonde hnfyndtiteln. 123
civila och militära veterinärer årligen upprätta redogörelse deröfver i sam¬
manhang med den berättelse öfver inedicinalväsendet, som af styrelsen
afgifves, samt att taga initiativ till förbättringar i landets veterinärväsende.
Denna ordning för veterinärärendenas behandling skulle kunna tillämpas
utan väsentlig rubbning af styrelsens öfriga arbetsordning.»
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemstälde styrelsen i
underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåta nådig
proposition dels derom att i den för medicinalstyrelsen faststälda stat
måtte upptagas aflöning för en ny ledamot med benämning veterinärråd
till samma belopp och med enahanda ålderstillägg och öfriga förmåner,
som bestämts för medicinalråd, dels ock derom att anslaget i samma stat
till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning, renskrifning,
flitpenningar och tillfälliga biträden, hvilket från och med år 1899 utgör
16,000 kronor, måtte höjas med 500 kronor.
En från medicinalstyrelsens hemställan i viss mån afvikande mening,
uttalades af föredraganden för veterinärärenden, hvilken ansåg, att dessa
ärenden endast i generaldirektörens frånvaro borde handläggas kollegialt,
men eljest afgöras af generaldirektören ensam efter rådplägning antingen
endast med föredraganden eller, om ärendets vigt och beskaffenhet ansages
sådant fordra, med vissa eller alla styrelsens ledamöter. Föredraganden
för veterinärärenden ansåg vidare, att inom medicinalstyrelsen borde bil¬
das en veterinärbyrå med särskild notarie, samt hemstälde, att utöfver de
af medicinalstyrelsen ifrågasatta anslag måtte begäras jemväl medel att
aflöna en sådan notarie. En bland medicinalstyrelsens ledamöter fann sig
ej kunna biträda styrelsens omförmälda förslag, som han befarade skulle
medföra ett undanträngande af de medicinska ärendena, hvilkas handlägg¬
ning dock borde anses vara medicinalstyrelsens främsta och egentliga
uppgift.
Då medicinalstyrelsens berörda framställning icke föranledde nådig
proposition till 1899 års riksdag, har styrelsen i underdånig skrifvelse den
25 september 1899 ånyo påkallat Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för
ifrågavarande vigtiga angelägenhet. Styrelsen vore, säges i denna skrif¬
velse, fortfarande lifligt öfvertygad att, om veterinärärendenas behandling
fortfarande skulle åligga medicinalstyrelsen — och någon förändring här¬
utinnan syntes, sedan Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1898 års riks¬
dag om dessa ärendens öfverflyttning till landtbruksstyrelsen icke vunnit
Riksdagens bifall, knappast vara att under den närmaste tiden förvänta —
det vore af största vigt för landets veterinära helso- och sjukvård, att den
i styrelsens underdåniga skrifvelse den 30 september 1898 föreslagna för¬
ändringen snart komme till stånd. Beträffande bristerna i det nuvarande
r>
124
Åttonde hnfvndtltoln.
sättet för veterinärärendenas handläggning inom styrelsen och de fördelar,
skapandet af en ordinarie veterinärledamot derstädes skulle medföra, äfven¬
som angående omfattningen af den nye ledamotens embetsverksamhet
anhölle styrelsen att få i hufvudsak åberopa den utredning af dessa frå¬
gor, som i styrelsens berörda skrifvelse af den 30 september 1898 blifvit
lemnad. Härutöfver ville styrelsen emellertid framhålla såsom, enligt sty¬
relsens mening, kraftigt talande skäl för den ifrågasatta förändringen
erfarenheterna från de farsoter bland husdjuren, som särskild! under de
senaste åren hemsökt vårt land. Under slutet af år 1897 utbröt den
smittosamma mul- och klöfsjukan i mellersta Sverige. Sedan med stora
ansträngningar farsoten blifvit i denna trakt hämmad, uppträdde den emel¬
lertid ånyo under följande vår, denna gång inom södra delen af landet.
Och under 1899 års sommar hade en såsom sporadisk länge i vårt land
förefintlig sjukdom, mjeltbranden, plötsligt uppträdt såsom farsot och kraft
betydande offer bland nötboskapen särskildt inom ett län. Vid det hastiga
utbrottet af sådana epizootier måste i regel medicinalstyrelsens föredra¬
gande för veterinärärenden såsom styrelsens sakkunnige ledamot sjelf oför¬
dröjligen besöka de smittade ställena, extra veterinärer måste anskaffas för
dessa orters behof — något som vid nu rådande brist på veterinärer vore
förenadt med de största svårigheter — och, då de i författningarna gifna
bestämmelser ej vid dylika tillfällen vore tillräckliga, speciela föreskrifter,
lämpade efter den förevarande farsotens natur och de lokala förhållandena
inom den trakt, der den utbrutit, af styrelsen skyndsamt utarbetas. Och
sedan sålunda de första åtgärderna till farsotens hämmande vore vidtagna,
följde, så länge epizootien varade, ett ytterst träget utbyte af meddelanden
mellan styrelsen, å ena sidan, och vederbörande länsstyrelser, länsveteri¬
närer och extra veterinärer å den andra. Allt detta arbete måste hufvud¬
sakligen falla “ på den tillförordnade veterinärreferenten, hvilken vid sidan
af sina åligganden hos styrelsen alltid haft en ansvarsfull plats inom vete¬
rinärinstitutet att samtidigt fylla. Om det hittills lyckats styrelsen att,
trots den nuvarande svaga organisationen af dess veterinära krafter, på
ett nöjaktigt sätt leda åtgärderna vid sådana för landets ekonomi hotande
farsoter, hade detta för visso icke kunnat ske utan mycket stora svårig¬
heter och med eftersättande af andra vigtiga göromål. Med sådana för¬
hållanden för ögonen kunde styrelsen ej annat än förnya sin underdåniga
begäran om eu mer betryggande anordning uti ifrågavarande afseende.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer medicinalstyrelsen nu,
det Eders Kong! Maj:t täcktes till näst sammanträdande riksdag aflåta
nådig proposition, i syfte dels att i den för medicinalstyrelsen faststälda
stat måtte upptagas aflöning för en ny ledamot med benämning veterinär-
Åttonde liufrudtiteln. 125
råd till samma belopp och med enahanda ålderstillägg och öfriga förmå¬
ner som för medicinalråd är bestämdt, dels att anslaget i samma stat till
medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning med mera matte
höjas med 500 kronor.
Härifrån afvikande meningar af enahanda innehåll som de, Indika
förekommo vid den i medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse den 30
september 1898 gjorda hemställan, hafva jemväl nu uttalats af samma
personer som vid nyssnämnda tillfälle.
Då Eders Kongl. Maj:ts förslag att till landtbruksstyrelsen öfverflytta
de civila veterinärärenden, som nu tillhöra medicinalstyrelsens behandling, icke
vunnit Riksdagens bifall, synes mig någon annan utväg att på ett tillfreds¬
ställande sätt lösa den nu så länge på dagordningen befintliga frågan om
den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande icke återstå än
att låta hithörande ärenden fortfarande handläggas af medicinalstyrelsen.
Denna mening synes ock numera nästan enhälligt omfattas af de sakkun¬
nige i vårt land. Med hänsigt härtill och på de af medicinalstyrelsen
i dess underdåniga skrivelser den 30 september 1898 och den 25 september
1899 anförda skäl anser jag den provisoriska anordning, som under de
senare åren och jemväl för tiden till den 1 juni 1900 vidtagits för ifråga¬
varande ärendens beredning och föredragning inom medicinalstyrelsen, nu
böra utbytas mot en fastare organisation i den af medicinalstyrelsen antydda
riktning. Härför erfordras uppförande i medicinalstyrelsens stat af aflöning
åt en föredragande för veterinärärenden, hvilken i likhet med de öfriga
civila ledamöterna af sagda styrelse torde böra benämnas medicinalråd
och ega åtnjuta enahanda löneförmåner som dessa ledamöter. Vidare an¬
ser jag, lika med medicinalstyrelsen, att, om en sådan organisation beslu-
tes, det i styrelsens stat upptagna anslag till vikariatsersättning m. m. måste
höjas med det af medicinalstyrelsen i sådant afseende föreslagna belopp.
Ett bifall härtill skulle föranleda en ganska måttlig ökning i statens utgif¬
ter för den centrala veterinäradministrationen, hvilken med den nuvarande
provisoriska anordningen, såsom förut är nämndt, medför utbetalning bland
annat af särskildt arfvode, eller 3,900 kronor för år räknadt, atföredra-
ganden af veterinärmål inom medicinalstyrelsen. Hvad angår frågan om
den ordning, i hvilken, derest den tilltänkta organisationen kommer till
stånd, veterinärärendena böra inom medicinalstyrelsen handläggas, lärer
Eders Kongl. Maj:t framdeles komma att fatta beslut, sedan förslag till
erforderliga ändringar i medicinalstyrelsens instruktion bli t vit vederbörli-
den uppgjordt.
1 enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag i under-
126 Åttonde hufvudtiteln.
dånighet, det Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att öka ordinarie
anslaget till medicinalstyrelsen från dess nuvarande belopp, 78,650 kronor,
till 85,550 kronor eller med 6,900 kronor, deraf till aflöning åt ett medici¬
nalråd 6,400 kronor, att utgå med 4,400 kronor såsom lön och 2,000
kronor såsom tjenstgöringspenningar, samt beträffande återstående beloppet,
500 kronor, till förhöjning af det i styrelsens stat upptagna anslag till
medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flit¬
penningar och tillfälliga biträden, hvilket sistnämnda anslag i sådant fall
skulle komma att uppgå till 16,500 kronor, äfvensom medgifva, att lönen
för innehafvaren af ifrågavarande medicinalrådsembete må, i likhet med
hvad som gäller för de nuvarande ledamöterna i medicinalstyrelsen, kunna
efter fem år ökas med 600 kronor.
[“23.] Jukkasjärvi socknemän hafva i underdånighet anhållit, det Eders Kongl.
Påtala ”“r o vin Oicktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida Pajala provinsialläkare-
•t ialtätcare- distrikt kunde delas i två distrikt sålunda, att ett nytt provinsialläkare¬
distrikt. distrikt, omfattande Jukkasjärvi och Enontekis' socknar, inrättades med
station för den blifvande provinsialläkaren i Vittangi kyrkoby. Med an¬
ledning af denna ansökning hafva yttranden afgifvits ej mindre af veder¬
börande provinsial- och förste provinsialläkare, Enontekis’ socknemän samt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, än äfven den
13 mars 1899 af medicinalstyrelsen.
Af nämnda handlingar inhemtas följande. Pajala provinsialläkare¬
distrikt, som omfattar Pajala socken och Tärendö kapellförsamling äfven¬
som Jukkasjärvi och Enontekis’ lappmarkssocknar eller tillhopa 271,208
qvadratnymil, utgör en areal i det närmaste motsvarande Malmöhus,
Kristianstads, Blekinge, Kalmar och Gotlands län tillsammans. Inom
detta distrikt, som emellertid hyser endast omkring 9,300 invånare, tinnes
icke någon distrikts- eller enskildt praktiserande läkare, hvadan upp¬
enbart är, att hvarken den allmänna helso- och sjukvården eller den
enskilda sjukvården kan inom detta ofantliga, på kommunikationer van¬
lottade område på ett tillfredsställande sätt bestridas af en enda läkare.
Visserligen förekomma, utom de två tjensteresor, som provinsialläkaren
i Pajala enligt nådigt bemyndigande hittills årligen fått företaga till
Enontekis’ kyrkoby Karesuando, ytterst sällan några besök af läkaren
till distriktets aflägsnare delar till följd af det stora afståndet, men för
en sådan tjensteresa eller sjukbesök till distriktets utkanter vid norska
gränsen åtgår eu tid af närmare tre veckor och under denna tid tinnes
vid sådana tillfällen ingen läkare att tillgå för sjukvård eller tjensteför-
rättningar inom distriktets öfriga tätare befolkade delar. Befolkningen är
127
Åttonde linfvudtiteln.
i allmänhet fattig, och kostnaden för ett läkarebesök pa längre afstånd
representerar en utgift, som i de flesta fall öfverskrider den torftiga be¬
folkningens tillgångar. Vid åtskilliga svarare sjukdomsfall torde ock urakt¬
låtenheten att eftersända läkare till någon del bero på den ringa utsigt,
som förefinnes, att läkaren skall hinna komma tillstädes, innan patienten
dött eller tillfrisknat. I anseende till befolkningens ytterst torftiga vilkoi
finnes ingen utsigt att få dessa missförhållanden afhjelpta genom inrättande
af en extra provinsialläkarebefattning. _ _ .
Ifrågavarande framställning angående delning af Pajala provinsial¬
läkaredistrikt har på det lifligaste förordats af såväl provinsialläkaren och
förste provinsialläkaren som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
Enontekis’ socknemän. Beträffande åter platsen för den blifvande provin¬
sialläkarens station hafva olika meningar förekommit. Provinsialläkaren
och Enontekis’ socknemän hafva ansett, att densamma borde förläggas till
Soppero by. Till stöd härför anför provinsialläkaren: att, derest läkare¬
stationen förlädes i Vittangi, Jukkasjärvi skulle fa nästan alla fördelaine,
Enontekis ingen; att afståndet mellan Vittangi och Karesuando kyrkobyar
vore 10,6 mil och att der bygdes allmän landsväg, hvilken om några år
borde vara färdig; att Soppero by, hvarest funnes poststation och gäst¬
gifveri, vore belägen inom Jukkasjärvi socken pa ett afstånd af 5 mil från
Vittangi och 5,6 mil från Karesuando, samt att, da i Svappavaara på 2,8
mils afstånd från Vittangi samt Luossavaara och Kirunavaara omkring
6,5 mil från Vittangi, samtliga inom Jukkasjärvi socken, hvilka möjligen
kunde ifrågasättas som läkarestation, kunde väntas inom kort uppstå eu
storartad industri, derstädes komme att behöfvas en särskild läkare, hvilken
då väl äfven komme att närmast anlitas af distriktets vestra del. Enon¬
tekis’ socknemän hafva såsom skäl, hvarför de till läkarestation förordat
Soppero by, åberopat dels hvad provinsialläkaren anfört och dels att Sop¬
pero by, som utgjordes af tre afdelningar med en talrik befolkning, komme
att jemte Enontekis’ kommun åtminstone vintertid skaffa sig och under¬
hålla direkt förbindelse mellan Soppero och Jukkasjärvi gamla kyrkoby,
sedan jernvägen öppnats för trafik och grufrörelsen trädt i verksamhet, en
förbindelse af omkring 6 mils längd, hvilken användts såsom kyrkväg
under den tid, då Jukkasjärvi by varit församlingens enda kyrkoplats.
Emellertid ville socknemännen, om större svårigheter skulle yppas för
läkarestationens förläggande till Soppero och. fragan derpå kunde falla,
äfven förena sig om stationens förläggande. till Vittangi.. Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och förste provinsialläkaren hafva deremot bi-
trädt den underdåniga framställningen jemväl med afseende pa läget för
läkarens bostad. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anför såsom skäl
128
Åttonde hufvndtiteln.
härför, att ° Vittangi by läge inom den jemförelsevis tätast befolkade delen
af det ifragastälda distriktet, under det att Soppero utgjorde en i öde-
maiken belägen enstaka by, hvilken ännu icke vore medelst väg förenad
med angränsande bygd. _ Förste provinsialläkaren anser tillika, att genom
stationens förläggande till Soppero skulle den tätast bebygda delen af
distriktet, den omkring Vittangi, förlora mera än hvad den glesare bebygda
trakten kring Karesuando skulle derpå vinna. Dessutom skulle läkaren,
derest han vore bosatt i Vittangi, hafva lättare att komma till de blif¬
vande störa folkcentra vid malmbergen, hvilka han som tjensteläkare ju
maste då och då besöka. Att förlägga stationen till Luossavaara eller
Kirunavaara, centralpunkten för malmfälten, vore emellertid ej lämpligt,
enär derstädes med törsta komme att stationeras en jernvägsläkare, hvilken
komme att tillgodose den omgifvande ortens sjukvård, och den öfriga af¬
lägsna delen af distriktet då ej finge stort mera nytta af läkaren, än om
han vore boende i Pajala.
Enontekis socknemän hafva äfven papekat, att hvar än läkarestatio¬
nen förlädes inom det nya provinsialläkaredistriktet, för så vidt det ej
blefve till Enontekis, blefve afståndet till densamma så stort, att den fat¬
tigare befolkningen kring Karesuando omöjligen kunde på egen bekostnad
anlita ^läkarens hjelp. Till dennes skyldigheter borde derför ock höra att
två gånger vintertid och en gång sommartid vara för befolkningen der¬
städes tillgänglig i kyrkobön å de tider, då församlingsborna plägade vara
mera talrikt samlade vid sin kyrka. Genom denna anordning skulle ock
inkomsten på praktik kunna betydligt upphjelpas.
Beträffande löneförmånerna för den blifvande läkaren har provinsial¬
läkaren i sitt yttrande anmärkt, att inkomsten pa praktik för denne torde
blifva ytterst ringa dels till följd af befolkningens gleshet, dels emedan
en afsevärd del af densamma vore nomadiserande. Lönen och tjenst-
göringspenningarne borde derför så bestämmas, att de i och för sig kunde
anses tillräckliga, i synnerhet som lefnadskostnaderna i dessa trakter på
grund af det nära grannskapet till Gellivare årligen stegrades. Med in¬
stämmande häri har förste provinsialläkaren i detta hänseende föreslagit,
att den blifvande läkaren skulle i likhet med flertalet af provinsialläkarne
i Norrbottens län erhålla, utom de för provinsialläkare i allmänhet be¬
stämda förmånerna, 1,000 kronor i fixa tjenstgöringspenningar.
Medicinalstyrelsen har i ärendet anfört följande. Den komité, som
haft i uppdrag att granska uppgjordt förslag till instruktion för läkare
med flere i samband dermed stående frågor, hade dervid bland annat jem¬
väl haft att yttra sig angående en ansökning från Pajala kommun om
ökad lön åt distriktets provinsialläkare, enär svårighet mött att till tjen-
Åttonde hufvmltitelu. 129
sten erhålla ordinarie innehafvare. Komitén hade afstyrkt bifall till denna
ansökning, då den föreslagna löneförhöjningen icke ansetts leda till det
åsyftade målet, enär enligt komiténs åsigt denne provinsialläkare alltjemt
komme att sakna tillräcklig medicinsk verksamhet och nästan all enskild
praktik. Komitén hade i sitt den 5 april 1887 afgifna betänkande anfört,
att staten genom de föreslagna förste provinsialläkarne samt befintliga
provinsialläkare tillräckligt sörjt för sina egentliga uppgifter, den allmänna
helso- och sjukvården, de rättsmedicinska förrättningarna och tillsynen
öfver medicinalväsendet med hvad dertill hörde, men att staten likväl icke
borde undandraga sig att medverka till att afhjelpa det beaktansvärda behof
af ökade läkarekrafter för den enskilda sjukvården, som flerstädes på lands-
bygden förefunnes. Härvid borde dock i hvarje fall bero pa befolkningen
i sådana orter att taga initiativ till upprättande af extra provinsialläkare¬
distrikt, till hvilka staten, då befattningen ansåges behöflig och bidrag af
staten erforderligt, borde lemna bidrag till läkarens aflönande i regeln
till samma belopp som det från orten utfästa — dock ej högre än 1,500
kronor. Skulle likväl i vissa glest befolkade delar af landet befolkningens
fattigdom eller andra särskilda omständigheter gifva anledning till stats¬
bidragets bestämmande i annat förhållande eller till högre belopp än 1,500
kronor, borde ärendet underställas Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
pröfning.
Ett fall, der staten borde ingripa, syntes medicinalstyrelsen här före¬
ligga. Förhållandena vore nu i många afseenden olika mot för 10 ä .12
år sedan; krafvet på lättare tillgänglig läkarevård hade ökats; landsting
och kommuner hade mångenstädes lemnat afsevärda bidrag till sjukvards-
anstalter m. in. och likaså till upprättande af extra provinsialläkaredistrikt.
Öfver ett fyrtiotal nya extra provinsialläkaredistrikt med bidrag af staten
till läkarens aflönande hade inrättats, deribland 6 inom Norrbottens län,
af hvilka fyra åtnjöte 1,500 kronor och två 1,000 kronor hvart i årliga stats¬
bidrag. Hvad nu beträffade Jukkasjärvi och Enontekis’ lappmarkssocknar
kunde, såsom af handlingarna framginge, icke ifrågasättas, att dessa sock¬
nar skulle kunna bilda extra provinsialläkaredistrikt eller erbjuda löne¬
bidrag för sådanas upprättande, men af såväl humanitära som andra skäl
syntes staten icke böra undandraga sig att här träda emellan för att be¬
reda denna fattiga, i landets nordligaste utkanter lefvande, med en karg
natur och ett hård t klimat kämpande samt i mycket tillbakasätta befolk¬
ning möjlighet till erhållande af läkarevård, hvilket ej syntes kunna ske
på annat sätt än derigenom, att staten derstädes inrättade ett nytt ordi¬
narie provinsialläkaredistrikt. Äfven om en extra provinsialläkarebefatt-
Bih. till liiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 7 Afd. 17
130 Åttonde hufvudtiteln.
ning skulle inrättas vid Luossavaara, sedan grufdrift i malmfälten i denna
ort kommit till stånd, torde en derstädes stationerad läkare icke kunna
tillika vara tjensteläkare för Jukkasjärvi och Enontekis kommuner, då en
sålunda anstäld läkare ej syntes kunna medgifvas så lång frånvaro från
sin station, som resor till dessa orter till följd af de långa afstånden
kräfde.
Medicinalstyrelsen har på grund häraf hemstält om inrättande af det
ifrågasatta provinsialläkaredistriktet med station för läkaren i Vittangi
kyrkoby. Tillika har styrelsen föreslagit, att en sådan läkare, utöfver
provinsialläkares löneförmåner enligt 1890 års stat, måtte tilldelas fixa
tjenstgöringspenningar till belopp af 1,000 kronor om året samt erhålla
uppdrag att på statens bekostnad, tillsvidare 3 gånger årligen, 2 gånger
under vintern och 1 gång under sommaren, på förut bestämda tider be¬
söka Karesuando för att der under minst 2 dagar hvarje gång vara för
befolkningen tillgänglig, för mottagning af sjuka, tillse vaccinationen med
mera, mot det att kommunen tillhandahölle lämplig mottagningslokal med
erforderlig städning, belysning och uppvärmning.
Statskontoret, öfver ansökningen hördt, har i den 4 maj 1899 afgifvet
underdånigt, utlåtande meddelat, att enligt den af 1890 års riksdag fast-
stälda aflöningsstat provinsialläkarne åtnjöte lön med 1,875 kronor och
tjenstgöringspenningar med 625 kronor eller tillsammans i första löne¬
graden 2,500 kronor samt att lönen efter tio år kunde höjas med 500
kronor och efter femton år med ytterligare 500 kronor. Dessa aflönings-
förmåner utginge, lönen och tjeustgöringspeuningarne från åttonde hufvud-
titelns anslag till »medicinalstyrelsen med dithörande stater» samt löne¬
förhöjningarna från samma hufvudtitels anslag till »ålderstillägg». Provin¬
sialläkarne uppbure derjemte från åttonde hufvudtitelns anslag till »hyres-
ersättning åt provinsialläkare» 750 kronor om året. Dessutom åtnjöte
ett färre antal provinsialläkare till olika belopp s. k. fixa tjenstgörings¬
penningar, hvilka utginge från anslaget till »medicinalstyrelsen ined dit¬
hörande stater». I detta hänseende förekomme följande:
Till förbättring af lönevilkoren för provinsialläkare i sådana distrikt,
hvarest, till följd af befolkningens gleshet eller fattigdom och distriktens
vidd .eller besvärlighet i afseende på sjukvårdens handhafvande, svårighet
vid inträffade ledigheter uppstått att finna sökande till tjensterna eller
hvarest läkarnes inkomster befunnits allt för knappa i förhållande till
deras lefnadsbehof, hade första gången af 1859—60 årens riksdag och
sedermera tid efter annan anvisats medel, hvilka blifvit benämnda fixa
tjenstgöringspenningar. Jemlikt nådiga brefven den 26 mars 1861 och
den 8 april 1864 skulle dessa tjenstgöringspenningar åtnjutas endast af
Åttonde hufvudtiteln. 131
den, som tjensten förrättade, och således under ordinarie provinsialläkarens
tjenstledighet af hans vikarie; och skulle, om någon af de befattningar,
med hvilka fixa tjenstgöringspenningar vore förenade, vid inträffad ledig¬
het, oaktadt de sålunda beviljade löneförmånerna, efter tre på hvarandra
följande ansökningstiders utgång i brist på sökande blefve otillsatt, det i
följd häraf obegagnade beloppet tjenstgöringspenningar, uppå sundhets-
kollegii underdåniga anmälan, på något annat deraf i behof varande pro¬
vinsialläkaredistrikt öfverflyttas. Enligt underdånig skrifvelse den 20 maj
1890, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande
af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket, hade Riks¬
dagen, i sammanhang med fastställande af aflöningsförmaner för provin¬
sialläkarestaten, medgifvit, att de för det dåvarande utgående fixa tjenst¬
göringspenningar, tillhopa 17,300 kronor, finge bibehållas till dess om dem
kunde blifva annorlunda bestämdt; men hade Riksdagen emellertid anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i; hvad man
indragning eller nedsättning till beloppet af de fixa tjenstgöringspennin-
garne kunde ega rum, samt, så fort ske kunde, till Riksdagen inkomma
med den framställning, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Efter
det medicinalstyrelsen på grund häraf erhållit nådig befallning att efter
vederbörandes hörande till Eders Kongl. Maj:t inkomma med yttrande och
förslag, om och i hvad mån en sådan indragning eller nedsättning kunde
ske, samt medicinalstyrelsen, med öfverlemnande af infordrade yttranden från
vederbörande provinsialläkare och länsstyrelser, afgifvit utlåtande och för¬
slag i ämnet, hacte Eders Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 5 augusti
1892, förordnat, att de genom nådiga brefvet den 26 mars 1861 för pro¬
vinsialläkaren i Stockholms distrikt bestämda^ fixa tjenstgöringspenningar,
500 kronor om året, skulle indragas med utgången af augusti månad 1892
samt att de fixa tjenstgöringspenningar, som anvisats dels enligt nådigt
bref den 8 april 1864 för provinsialläkarne i Gislaveds distrikt inom Jön¬
köpings län och Ölands norra distrikt inom Kalmar län med 300 kronor
åt den förre och 500 kronor åt den senare, allt årligen, dels enligt nådigt
bref den 6 september 1878 för provinsialläkarne i Nysätra och i Nordma-
lings distrikt inom Vesterbottens län med 500 kronor om året åt hvardera,
skulle indragas vid dåvarande tjenstinnehafvarnes afgång. Till följd häraf
funnes för närvarande å anslaget till fixa tjenstgöringspenningar odispo-
neradt ett belopp af 1,500 kronor.
I likhet med de myndigheter, hvilka yttrat sig i detta ärende, anser jag,
att inrättandet af ett särskilt ordinarie provinsialläkaredistrikt, omfattande
Jukkasjarvi och Enontekis’ socknar, är af oundgängligt behof påkalladt
132 Åttonde lmfvudtiteln.
samt att förhållandena äro sådana, att provinsialläkaren i detta nya
distrikt bör, förutom vanliga löneförmåner enligt 1890 års stat, åtnjuta
1,000 kronor i fixa tjenstgöringspenningar; och hemställer jag derför,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att för inrättande
af ytterligare en provinsialläkaretjenst i Norrbottens län ordinarie anslaget
till medicinalstyrelsen med dithörande stater må höjas med 2,500 kronor
äfvensom att af den nu odisponerade delen af anslaget till fixa tjenst¬
göringspenningar må användas 1,000 kronor för denna nya provinsial¬
läkaretjenst.
_ Vid bifall till hvad som föreslagits i punkterna 22 och 23 kommer
ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen med dithörande stater, nu 502,250
kronor, att ökas med tillhopa 9,400 kronor eller till 511,650 kronor.
Hyresersättning åt provinsialläkare.
[24.] _ Under hänvisning till hvad jag förut under punkt 23 yttrat i fråga om
Hyresrätt- anvisande af medel till inrättande af ytterligare en provinsialläkaretjenst i
J^^Norrbottens län> hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
re i A'07-rW-Riksdagen, att för beredande af hyresersättning åt innehafvaren af nämnda
tens län. ^äretjenst det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslags¬
anslag med titel »hyresersättning åt provinsialläkare»; nu högst 103,500
kronor, må ökas med 750 kronor eller till högst 104,250 kronor.
Barnmorskeundervisiimgen och barnbördshus en.
o
[25.] År 1879 beviljade Riksdagen, med godkännande af ett utaf Eders
barnm or sk ei ä ^aj:t framlagdt förslag till ny stat för barnmorskeundervisninqs-
rame i stock-ans^a^erna * Stockholm och Göteborg, för dess tillämpning erforderlig för-
holmb°0Cr ^‘höjning i det ordinarie anslaget till dessa anstalter samt medgaf, att vil-
°rs' koren för vederbörande löntagares skyldighet att vid tjenstledighet afstå till
vikarie de i aflöningen ingående tjenstgöringspenningar finge af Eders Kongl.
Maj:t bestämmas, dock så att statsverket icke betungades med särskilda ut¬
gifter för tjensternas behöriga uppehållande. Genom nådigt bref den 10 oktober
1879 föreskref Eders Kongl. Maj:t, att, då barnmorskelärare vid någondera
af nämnda anstalter atnjöte tjenstledighet, vare sig från tjensten i dess helhet
eller från föreläsningars hållande, han skulle till den vikarie, som kunde
Åttonde hufvudtiteln.
133
varda förordnad att bestrida hans tjenstgöringsskyldighet, afstå tjenstgörings-
penningarna för den tid, sådant förordnande varade, dock att tjenstgörings-
penningar icke skulle afstås vid ledighet, som inträffade under ferier.
Nu har barnmorskeläraren i Stockholm professor C. M. Sondén hos medi¬
cinalstyrelsen anmält behofvet af rätt till semester för barnmorskeläraren
i Stockholm och dervid anfört att, då sådan rätt vore beviljad för en stor
mängd embets- och tjensteman, det syntes billigt, att äfven barnmorske¬
läraren komme i åtnjutande af denna förmån, och att det syntes egendom¬
ligt att barnmorskeläraren, som på samma gång vore öfverläkare vid södra
barnbördshuset, i sistnämnda egenskap åtnjöte semester, men icke i sin
egenskap af barnmorskelärare.
I underdånig skrifvelse den 13 oktober 1899 har medicinalstyrelsen, enär
denna barnmorskelärarens begäran måste anses billig och semester behöflig,
helst undervisningen fortginge hela året om utan ferier, och samma behof
af semester förefunnes äfven beträffande barnmorskeläraren i Göteborg,
hemstält, att proposition till Riksdagen måtte aflåtas derom att förmånen
af sex veckors årlig semester måtte beredas lärarne vid barnmorskeunder-
visningsanstalterna i Stockholm och Göteborg samt att i den för dessa an¬
stalter gällande aflöningsstat måtte upptagas ett anslag å tillhopa 250
kronor till ersättning åt vikarier under berörda semester.
Då jag icke har något väsentligt att anmärka mot hvad medicinal¬
styrelsen sålunda föreslagit, får jag, under erinran att Riksdagen år 1891,
i anledning af Eders Kong! Maj:ts framställning i ett likartadt ämne,
medgifvit, att de vid hospital och asyler för sinnessjuke anstälde biträdande
läkare och underläkare finge åtnjuta viss årlig semester, och anvisat medel till
arfvoden åt vikarier, i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t
föreslå Riksdagen, att, på det barnmorskelärarne vid barnmorskeundervis-
ningsanstalterna i Stockholm och Göteborg må kunna årligen komma i
åtnjutande af en och eu half månads semester, derest medicinalstyrelsen
finner sådan ledighet kunna utan hinder för göromålens behöriga gång
medgifvas, dessa anstalters ordinarie statsanslag må höjas med 125 kronor
till vikariatsersättning vid hvardera anstalten eller sammanlagdt med
250 kronor.
Hos medicinalstyrelsen har barnmorskeläraren i Stockholm professor [26.]
C. M. Sondén anmält behof af årligt anslag för anskaffande och v i d in ag t-,nJ*'
hållande af erforderlig undervisningsmateriel vid barmnorskeundervisnings- ”barnmorske¬
anstalten i Stockholm. “"aZtaltenT
Till stöd för berörda framställning har nämnde barnmorskelärare anfört, sToMaL'.
[27.]
Museets
expensmedels-
anslag.
134 Åttonde hufvndtiteln.
att vid ifrågavarande undervisningsanstalt saknades anslag till undervisnings¬
materiel. Visserligen hade anstalten, jemlikt nådigt bref den 20 juli 1897,
erhållit ett tillfälligt anslag af 1,200 kronor, men dessa medel, afsedda för
reparation och nyanskaffning af åskådningsmateriel m. m., hade dertill
blifvit använda i enlighet med ett af medicinalstyrelsen den 20 april 1898
godkändt förslag. För de städse återkommande behofven af medel till
bestridande af kostnaderna för teckningar, schemata, preparat, förvarings¬
kärl och förvaringsvätskor samt de tid efter annan behöfliga reparationerna
af redan befintlig materiel saknades alla medel. Till berörda ändamål
vore ett årligt anslag af omkring 500 kronor väl behöfligt.
Under vitsordande af behofvet utaf ett dylikt årligt anslag har medi¬
cinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 13 oktober 1899 anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå nästsammanträdande riksdag att bevilja ett
årligt anslag af 500 kronor för anskaffande och vidmagthållande af erfor¬
derlig undervisningsmateriel vid omförmälda barnmorskeundervisnings-
anstalt.
Med åberopande af hvad sålunda i ämnet anförts och under erinran
att för barnmorskeundervisningsanstalten i Göteborg utgår ett årligt anslag
af 2,(500 kronor till undervisningsmateriel och andra ändamål, hemställer
jag, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen, att, för anskaffande
och vidmagthållande af erforderlig undervisningsmateriel vid barnmorske-
undervisningsanstalten i Stockholm, det till anstalten utgående årliga
anslag må höjas med 500 kronor.
Vid bifall härtill och till hvad under nästföregående punkt föreslagits
skulle anslaget till barnmorskeundervisningen och barnbördshusen, nu
42,108 kronor, komma att ökas med sammanlagdt 750 kronor eller till
42,858 kronor.
Naturhistoriska riksmuseum.
Uti underdånig skrifvelse den 13 september 1899 har vetenskapsaka¬
demien gjort framställning om höjande af det till naturhistoriska riksmuseet
för närvarande utgående årliga expensmedelsanslay med 1,000 kronor eller
från 11,000 kronor till 12,000 kronor.
Redan år 1877 anmälde vetenskapsakademien hos Eders Kongl. Maj:t
behofvet af detta anslags höjande från 7,470 kronor, hvarmed detsamma
Åttonde hufvudtiteln.
135
då utgick, till 12,000 kronor, och nådig proposition i sådant syfte afläts
till 1878 års riksdag, men Riksdagen beviljade då endast en förhöj¬
ning af 2,900 kronor. Vid 1893 års riksdag föreslog Eders Kongl.
Maj:t i statsverkspropositionen, att Riksdagen måtte till höjande af expens-
medelsanslaget bevilja 1,630 kronor. Till svar härå anförde Riksdagen,
att det synts Riksdagen uppenbart, att museet vore i behof af ökade medel
för sina expenser, men att, då den äskade förhöjningen i expensmedels-
anslaget delvis skulle användas till amorterande af en till omkring 4,000
kronor uppgående brist å samma anslag samt någon utredning icke före-
låge, huruvida, sedan bristen blifvit betäckt, hela förhöjningen kunde vara
erforderlig, det förefallit Riksdagen rigtigare, att medel för bristens be¬
täckande anvisades på extra stat och att i stället höjningen i det ordinarie
anslaget begränsades i motsvarande mån. Med beräknande att omförmälda
brist skulle kunna på fyra års tid amorteras med ett anslag af 1,000
kronor om året, ansåg Riksdagen höjningen i expensmedelsanslaget lämp¬
ligen kunna inskränkas till 630 kronor. I öfverensstämmelse härmed blef
Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning af Riksdagen på det sätt bifallen,
att Riksdagen dels till höjande af museets årliga expensmedelsanslag be¬
viljade 630 kronor, dels ock till amorterande af den å expensmedelsanslaget
uppkomna brist på extra stat för år 1894 anvisade ett belopp af 1,000
kronor.
Det ordinarie anslaget till expenser vid naturhistoriska riksmuseet har
derefter utgått med 11,000 kronor årligen, hvarjemte till den uppkomna
bristens betäckande anvisats på extra stat för hvart och ett af åren 1895
och 1896 ett anslag af 1,000 kronor och för år 1897 ett anslag af 705
kronor.
Till stöd för den nu gjorda framställningen har akademien åberopat
innehållet i en af intendenterna vid museet till akademien aflåten skrifvelse,
deri anförts hufvudsakligen följande. Vid 1897 års slut hade i expens¬
medelsanslaget förefunnits en återstående brist af 867 kronor 50 öre, och
under 1898 hade denna brist ytterligare ökats med ej mindre än 1,154
kronor 64 öre, så att den vid 1899 års början uppgått till 2,022 kronor
14 öre. Enär ett sådant förhållande ej länge kunde fortfara utan att bristen
sprunge upp till en hög summa, hade intendenterna tagit i allvarligt öfver¬
vägande dels orsaken till stegringen i utgifter under detta anslag dels ock
möjligheten att göra besparingar i dessa utgifter utan att detta skulle men¬
ligt inverka på museets verksamhet.
Expensmedlens användning för olika ändamål under år 1898 fram-
ginge af följande öfversigt:
136
Åttonde hufvudtiteln.
Städning och rengöring ................................................................. kr. 2,407: 02
Frakt och transporter.......................................................................... » 924: 1 1
Aflöningar.............................................................................................. » 1,650: —
Vatten och renhållning...................................................................... » 799; 88
Bränsle och belysning ....................................................................... » 3,751: 24
Tillsyn na. m., då museet är öppet för allmänheten ............... » 933: 50
Reparationer och andra tillfälliga utgifter................. » 477: 15
Diverse............................................................................ » 711: 10
Mineralogiska afdelningens särskilda expenser .......................... » 500: -—
Summa kronor 12,154: —
Utgifterna för städning och rengöring hade under de senaste åren
något ökats, ty under slutet af 1880-talet hade de uppgått i medeltal till
omkring 2,200 kronor. Denna ökning berodde dels på en utvidgning af
museets lokaler och dels på en förhöjning i allmänt gällande arbetspriser.
Allt efter museilokalernas storlek (6—8 rum) och beskaffenhet utginge af¬
gift en för städning nu med 10—15 kronor i månaden. Då det, i betrak¬
tande deraf att museets lokaler innehölle en mängd dyrbara och ömtåliga
föremål, vore nödvändigt att för städningen använda endast synnerligen
ordentliga och pålitliga personer, ansåge intendenterna det omöjligt att
under nuvarande förhållanden göra någon besparing å utgifterna under
denna titel.
Kostnaden för frakt och transporter berodde helt och hållet på antalet
och omfattningen af de samlingar, som under året ankomme till eller afginge
från museet, och kunde derför ej på förhand med någon grad af visshet
beräknas. Den hade i allmänhet uppgått till 1,100 å 1,200 kronor, men
hade t. ex. åren 1886 och 1889 stigit öfver 1,600 kronor och understege
således under år 1898 ej obetydligt det normala. Då det vore sjelfkärt,
att museets verksamhet ovilkorligen kräfde tillgång på medel för natura-
liernas försändande m. in., torde det vara alldeles nödvändigt att af expens-
medlen för detta ändamål årligen kunna beräkna en summa af minst
1,100 kronor.
Aflöningarna, som utginge till kamreraren, vaktmästaren och eldaren,
hade sedan mer än 15 år tillbaka ej undergått någon förändring och måste,
då man toge i betraktande den ökning i lefnad somkostnader, som under
de sista åren egt rum, anses såsom ganska lågt beräknade.
Afgiften för vatten och renhållning hade redan 1889 uppgått till 751
kronor 11 öre och hade således sedan den tiden endast helt obetydligt
ökats. Då emellertid Stockholms renhållningsaktiebolag under år 1899 höjt
Åttonde hufvudtiteln. 137
sina afgifter, vore snarare en höjning än en sänkning i denna post att för
framtiden motse.
Trots utvidgningen af museets lokaler samt trots den betydliga för¬
höjning i pris på ved och kol, som under de senaste åren egt rum, hade
det lyckats — hufvudsakligen genom anläggning af bränslebesparande
värmeledningar äfven i museets mindre afdelningar samt deraf beroende
inskränkning i eldandet med ved i kakelugnar — att ej allenast hindra
denna post att stiga, utan äfven att nedbringa utgiften under det belopp,
hvartill den för ett och annat år uppgått. Utgiften härför vexlade under
början och midten af 1880-talet mellan 2,000 och 3,000 kronor, men steg
efter upprättandet af en ny afdelning vid museet, nemligen den växt-
palseontologiska, samt utvidgningen af den etnografiska afdelningen så be¬
tydligt, att den år 1889 uppgått till 3,937 kronor 43 öre. Utgiften för
ifrågavarande ändamål hade under år 1898 således varit nära 200 kronor
mindre än under år 1889. Sedan emellertid nu alla möjliga inbesparingar
på denna utgiftspost blifvit gjorda samt då prisen på bränsle fortfarande vore
i stigande, trodde sig intendenterna icke kunna för framtiden beräkna denna
utgift lägre än till 3,800 kronor.
Då museet — utom under månaderna november och december — tre
dagar i veckan hölles öppet för allmänheten, vore detta fören adt med ej
ringa kostnad, och denna kostnad hade på senare tid ökats, derigenom att
den växtpalaeontologiska afdelningen, som vore inhyst i annan lokal, också
hölles öppen för allmänheten. Äfven denna utgiftspost syntes ej kunna
minskas, för så vida museet ej skulle hållas stängdt för allmänheten en
längre tid af året än nu vore förhållandet. En inskränkning af den tid,
då museet vore tillgängligt för allmänheten, syntes emellertid vara en åt¬
gärd, som endast i yttersta nödfall borde vidtagas, och skulle helt säkert
blifva föremål för berättigadt klander från allmänhetens sida.
Den utgift, som under år 1898 upptagits underrubriken »reparationer
och andra tillfälliga utgifter», hade uppkommit dels genom en utvidgning
och förbättring af värmeledningen (262 kronor 40 öre) och dels genom
tryckning af en för allmänheten afsedd »handledning» vid besök i museet
(214 kronor 75 öre). Enär dessa utgifter endast mindre ofta återkomme,
torde vara tillräckligt, att under denna rubrik uppfördes endast en årlig
summa af 100 kronor.
I den summa, som uppförts under titeln »diverse», inginge dels några
fasta, årligen återkommande utgifter, såsom brandförsäkring (520 kronor
94 öre) och afgift för brandskåp (50 kronor), dels ock åtskilliga mera
vexlande, men dock årligen återkommande mindre utgifter, t, ex. för skrif¬
materialier, räkenskapernas inbindning m. m.
Bill. till lliksd. Prol. HÖJD. 1 Sand. 1 Afd.
18
138
Åttonde hufvudtiteln.
Till mineralogiska afdelningen hade slutligen af expensmedlen sedan
lång tid tillbaka utgått ett af Riksdagen beviljadt anslag af 500 kronor
för inköp af kemikalier m. m., som för laboratoriet vore behöfliga. Då,
enligt hvad intendenten för denna afdelning upplyst, i detta anslag ingen
besparing utan olägenhet för afdelningens verksamhet kunde göras, syntes
äfven denna post böra fortfarande upptagas till samma belopp som hittills.
På grund af den sålunda lemnade utredningen angående ifrågavarande
expensmedels användning ansåge intendenterna det omöjligt att för fram¬
tiden få debet och kredit å berörda anslag att gå ihop, om ej för de sär¬
skilda utgiftsposterna årligen i medeltal funnes att tillgå minst följande
belopp, nemligen:
för
»
»
»
städning och rengöring .................................... kr. 2,400
frakt och transporter ............................................................... » 1,100
aflöningar.......................................... » 1,650
vatten och renhållning ............ » 800
bränsle och belysning........................................... » 3,800
tillsyn in. in., då museet är öppet för allmänheten ........ » 950
reparationer .................................................................................. » 100
diverse..................................................,.............................................. » 700
mineralogiska afdelningen.................................. » 500
Summa kronor 12,000
Då af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att det för ifrågavarande
ändamål hittills uppförda ordinarie anslag länge visat sig otillräckligt, och
det belopp, hvarmed vetenskapsakademien nu hemstält att anslaget måtte
ökas, synes mig väl afpassadt efter behofvet, tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till höjande af natur¬
historiska riksmuseets årliga expensmedelsanslag bevilja 1,000 kronor, hvar¬
igenom museets ordinarie anslag, nu uppgående till 76,450 kronor, skulle
komma att ökas till 77,450 kronor.
Lasaretts underhåll.
[28.] Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts gjorda framställning beviljade 1888
Höjdt anslag års riksdag till serafimerlasarettets om- och tillbyggnad samt förseende med
tr^Tnödig utredning ett anslag af 465,400 kronor. För ändamålet hade under
vissa vilkor bidrag anvisats jemväl af Stockholms stadsfullmägtige och
Stockholms läns landsting. Enligt byggnadsplan^! skulle lasarettet komma
Åttonde hufvudtiteln. 139
att innehålla 400 sjuksängar. Vid slutet af år 1891 voro de nya bygg¬
naderna för polikliniken, medicinska, gynekologiska och oftalmiatriska afdel-
ningarna samt ekonomibyggnaden fullbordade, och under år 1893 afsluta-
des ombyggnaden af det för den kirurgiska afdelningen afsedda gamla
lasarettsbuset.
Sedan direktionen öfver serafimerlasarettet gjort framställning om
beredande af ökade tillgångar för sjukvårdens upprätthållande vid sera¬
fimerlasarettet och i sammanhang dermed fråga blifvit af lärarekollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet väckt om förvärfvande för nämnda
instituts räkning af den till institutets område gränsande, serafimer¬
lasarettet tillhöriga tomten n:o 4 i qvarteret Glasbruket å Kungsholmen,
aflat Eders Kongl. Maj:t till 1894 års riksdag nådig proposition i ämnet.
Till svar härå anförde Riksdagen: att, på sätt direktionen öfver serafimerlasa¬
rettet yttrat och af karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarekollegium sär¬
skild! framhållits, Riksdagen ansåge, att, sedan serafimerlasarettet genom om-
och tillbyggnad försatts i det skick, att det kunde lemna plats för 400
sjuksängar, det vore af vigt, att sängantalet derstädes höjdes till det
sålunda i byggnadsplanen afsedda, på det att den kliniska undervisningen
vid lasarettet måtte genom tillräcklig sjukmateriel kunna på ett fullt till¬
fredsställande sätt ordnas; att för vinnande af detta mål en höjning i det
då till lasarettet utgående anslaget syntes böra medgifvas, hvarvid Riks¬
dagen, som funnit sig böra bifalla Eders Kongl. Majt:s förslag om detta
anslags höjande med 53,000 kronor, följaktligen velat anknyta den förut¬
sättning, att antalet sjuksängar vid lasarettet ökades till 400; att direk¬
tionen visserligen uppgifvit, att berörda anslagshöjning jemte lasarettets
öfriga inkomster icke skulle bereda tillfälle till anbringande af ett högre
sängantal än 350, men att Riksdagen dervid velat erinra, dels att något
högre bidrag från Stockholms stad än det då utgående torde kunna be¬
räknas, då staden, som förbundit sig att för åren 1894—1896 lemna bi¬
drag af sex tiondedelar af kostnaden för de å frinummer vårdade sjuke
från staden, skäligen torde finna sig föranlåten att för framtiden till lasa¬
rettet utgifva högre ersättning, dels ock att dagkostnaden, som, efter
hvad Riksdagen inhemtat, under år 1893 nedgått, torde kunna genom iakt¬
tagande af sorgfällig sparsamhet ytterligare nedbringas, hvarjemte Riks¬
dagen förestälde sig, att i vissa fall någon afgift möjligen skulle kunna
affordras patienter å poliklinikerna; att Riksdagen för sin uppfattning om
dagkostnadens minskning och höjning åt bidraget från Stockholms stad
funne särskildt stöd deri, att chefen för ecklesiastikdepartementet vid detta
ärendes föredragning dels uttalat den mening, att den dåvarande höga
kostnaden för hvarje patients dagliga underhåll å lasarettet möjligen skulle
140 Åttonde hnfvndtiteln.
kunna för framtiden nedbringas, hvilket borde kunna ske i högre grad,
om patientantalet derstädes vunne en mera betydlig tillökning, dels för¬
klarat, att man syntes kunna med skäl förvänta, att Stockholms stad efter
den utredning, som numera åstadkommits angående otillräckligheten af
det bidrag, hvilket derifrån utginge till underhåll å lasarettet af sjuke
från staden, skulle befinnas villig att öka detta bidrag; att, hvad slutligen
beträffade det vid ifrågavarande anslagshöjning föreslagna vilkor om öfver¬
lemnande till karolinska medik o-kirurgi ska institutet af tomten n:o 4 i
qvarteret Glasbruket, Riksdagen, ehuruväl, då så nyligen som år 1892 för
institutets byggnadsbehof beviljats 120,800 kronor, deraf återstående 45,800
kronor beviljats att för år 1895 utgå, ytterligare byggnader för institutet
icke borde kunna på lång tid ifrågakomma och följaktligen tomtens för¬
värfvande för institutet icke för närvarande syntes vara af byggnadsbehof
pakalladt, dock funnit sig, med hänsyn till den lämpliga reglering af
institutets tomt, som derigenom skulle vinnas, böra bifalla Eders Kongl.
Maj:ts förslag i detta afseende; samt att Riksdagen alltså, med bifall till
hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit och under vilkor att tomten n:o 4 i
qvarteret Glasbruket å Kungsholmen med dei'å befintliga byggnader utan
ersättning och med full eganderätt samt fri från inteckning öfverlätes till
staten för att införlifvas med den af karolinska mediko-kirurgiska insti¬
tutet disponerade tomten n:o 3 i samma qvarter, höjt anslaget till serafi-
merlasarettet från sitt dåvarande belopp, 29,100 kronor, med 53,000 kronor
till 82,100 kronor. Efter det omförmälda fastighet N:o 4 i qvarteret Glas¬
bruket å Kungsholmen blifvit af serafimerlasarettet utan ersättning och fri
från inteckning öfverlåten till Eders Kongl. Maj:t och kronan samt lag¬
fart a fanget meddelats, förklarade Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref
den 12 oktober 1894 sig hafva funnit det af Riksdagen stadgade vilkor
för tillgodonjutande af det förhöjda anslaget till serafimerlasarettet vara
uppfyldt.
I underdånig skrifvelse den 20 september 1899 har serafiinerlasaret-
tets direktion framhållit behofvet af ytterligare förhöjning i anslaget till
lasarettet och dervid anfört följande.
Fem år hade i det närmaste förflutit, sedan serafimerlasarettet kommit i
åtnjutande af det från och med 1895 utgående förhöjda statsanslaget, 82,100
kronor. Under denna tidrymd hade till fullo ådagalagts otillräckligheten af
detta belopp för upprätthållande på tillbörligt sätt af ett kliniskt sjukhus
sådant som serafimerlasarettet, der Sveriges samtliga läkare skulle erhålla
en väsentlig del af sin utbildning och som följaktligen borde i alla afse-
enden utgöra ett mönstersjukhus. Underhållskostnaden vid ett sjukhus,
som i likhet med lasarettet vore inredt i öfverensstämmelse med nutidens
Åttonde hufrudtiteln. 141
alla fordringar, blefve alltid betydlig, särskild! med hänsyn till de stora
anspråk, som stäldes på utrymme, ventilation och värmeledning med om¬
byte af luft inom de för sjukvården begagnade lokalerna tre gånger i
timmen o. s. v., samt i betraktande af den talrika personal, som för sjuk¬
vårdens mönstergilla upprätthållande inom ett sådant sjukhus nödvändigt
påkallades. Utöfver dessa oundvikliga kostnader vid ett tidsenligt sjukhus
i allmänhet drabbades lasarettet af en väsentligt ökad utgiftsstat, som
måste föras på undervisningens konto. För att motsvara sitt ändamål att
vara den förnämsta kliniska undervisningsanstalt i vårt land, hade lasa¬
rettets nybyggnad måst ske på ett helt annat sätt och i långt större skala
än vid ett sjukhus, som ej hade ett sådant ändamål att fylla. För under¬
visningens lämpliga bedrifvande måste vid lasarettet för närvarande ut¬
rymme, uppassning m. m. beredas för de många olika klinikerna, ej blott
för de stora medicinska och kirurgiska utan äfven för den gynekologiska,
den oftalmologiska och den neurologiska. I sjuk- och operationssalarne,
åtminstone de större, hade plats måst beredas för ett stort antal läkare¬
kandidater att närvara vid sjukronderna eller operationerna. De veten¬
skapliga institutionerna: föreläsnings- och operationssalar, laboratorier af
flerehanda slag o. s. v., hade kostat stora summor och gjorde det fort¬
farande genom den särskilda betjening de erfordrade samt genom betyd¬
ligt ökade kostnader för belysning, uppvärmning och ventilering m. m.
För att, i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts af Riksdagen år
1894 godkända framställning, kunna med de anslag eller öfriga inkomstei’,
serafimerlasarettet hade att påräkna, möjliggöra uppsättande och underhåll
af 400 sjuksängar, på sätt vid byggnadernas uppförande beräknats, hvil-
ket antal ansetts erforderligt för den kliniska undervisningens ordnande
på fullt tillfredsställande sätt, hade direktionen låtit sig angeläget vara
att vidtaga alla till buds stående åtgärder för vinnande af så stor spar¬
samhet som möjligt. I sådant afseende kunde anföras: att, sedan en fram¬
ställning om nedsatt pris för vatten från Stockholms stads vattenledning
ej ledt till önskadt resultat och borrningar efter vatten å lasarettets tomt
förgäfves anstälts, en särskild vattenledning blifvit anlagd från Mälaren
till lasarettets tvätt- och badinrättning, hvarigenom en afsevärd besparing
vunnits i de dryga kostnaderna för fyllandet af det stora vattenbehofvet;
att, efter det lasarettsdirektionen med föranledande af de mycket betydliga
kostnaderna för medicinalier till Eders Kongl. Maj:t ingått med underdånig
anhållan om rättighet att hålla eget sjelfständigt apotek, men denna be¬
gäran återkallats, genom vänlig öfverenskommelse innehafvaren af ett utaf
stadens förnämsta apotek förbundit sig att till ej obetydligt nedsatt pris lemna
för lasarettet behöfliga medicinalier; samt att ändringar i spisordningen
142
Åttonde hnfvudtiteln.
vidtagits för vinnande af besparing, så långt sig göra läte utan att minska
näringsvärdet eller ändamålsenligheten af patienternas mathållning. Att söka
ernå ökad inkomst genom den i sig sjelf motbjudande åtgärden af sjukvårdsaf-
giftens höjande, hvilket tyngst skulle drabba det stora antalet föga bemedlade
sjuka, både äfven ifrågasatts men ej ansetts rådligt, så länge afgiften vid stadens
sjukhus icke i samma mån höjdes. Följden kunde eljest blifva, att lasa¬
rettet endast då i vidsträcktare grad anlitades, när plats saknades vid an¬
dra sjukhus. Äfven den förhoppning hade slagit fel, att efter sängantalets
höjande från 250 till 350, hvilket skedde den 1 januari 1895, då det för-
höjda statsanslaget började utgå, dagkostnaden för hvarje patient skulle
minskas i samma mån hela underhållskostnaden fördelades på ett större
sängantal. Denna dagkostnad, som år 1893 utgjort kr. 1: 89 och 1894
kr. 1: 97, hade visserligen nedgått år 1895 till kr. 1: 78,1 och 1896 till
kr. 1: 73,3 men sedan stigit år 1897 till kr. 1: 90 samt år 1898 till
kr. 2: 06,1 och komme utan tvifvel att år 1899 blifva än högre, då de
flesta leveranspriser alltjemt ökats.
Direktionen andrager vidare i sin nämnda skrifvelse: Vid beviljande
af anslag till serafimerlasarettets om- och tillbyggnad hade Stockholms
stadsfullmägtige föreskrifvit, bland annat, följande vilkor för kommunens
bidrag till sjukvården vid lasarettet att gälla från den tid byggnadsföre¬
taget blifvit utfördt och lasarettet i sitt utvidgade skick öppnadt till begag¬
nande. Under de tre första åren närmast efter nämnda tid skulle bidraget
utgå med sex tiondedelar af kostnaden för de å frinummer vårdade sjuke
från staden, utgifterna för fastigheternas underhåll och onera, för begrafnings-
kostnader och för understöd till fattiga vid deras utskrifning deri icke inbe¬
räknade. Efter denna tid skulle ersättningen utgå enligt den beräkning,
att staden borde betala hvad som återstode, sedan från den på ofvan-
närnnda sätt bestämda sjukvårdskostnaden afräknats det belopp, som å
de för stadens räkning använda frisängar i förhållande till hela antalet
sängar belöpte af afkastningen å de donationer till lasarettet, vid hvilka
icke sådana vilkor vore fastade, att de ej tinge tagas i anspråk för detta
ändamål, dock att stadens ersättning för hvarje underhållsdag icke finge
öfverstiga hvad för sjuka i allmänt rum af andra lägst erlades. Stadens
efter dessa grunder beräknade bidrag skulle bestämmas för fem år i sän¬
der genom öfverenskommelse mellan lasarettsdirektionen och stadsfull¬
mägtige. I öfverensstämmelse härmed och sedan mot slutet af år 1893
byggnadsarbetet blifvit afslutadt samt lasarettet i sitt utvidgade skick öpp¬
nadt till begagnande, hade under åren 1894—1896 afgiften för de å fri¬
nummer vårdade sjuke från staden utgått med sex tiondedelar af kostna¬
den, på ofvannämnda sätt beräknad. Från och med år 1897 hade deremot
Åttonde hnfvudtiteln. 143
ersättningen för hvarje underhållsdag icke skolat öfverstiga hvad för sjuke
i allmänt rum af andra lägst erlades eller 75 öre per dag, en afgift, som
utgjorde knappast fyra tiondedelar af verkliga medelkostnaden under de
tre åren 1893—1895. Med framhållande af serafimerlasarettets ogynsamma
ekonomiska ställning gjorde lasarettsdirektionen den 8 juli 1896 till Stock¬
holms stadsfullmägtige framställning om att stadsfullmägtige måtte med¬
gifva, att kommunens bidrag till sjukvården vid serafimerlasarettet skulle
fortfarande, under närmast följande fem år, räknade från och med ar 1897,
utgå med samma belopp som under åren 1894—96 eller sex tiondedelar
af kostnaden för de å frinummer derstädes vårdade sjuke från staden, ut¬
gifterna för fastigheternas underhåll och onera, för begrafningskostnader
och för understöd till fattiga deri icke inberäknade; och blef denna direk¬
tionens framställning af stadsfullmägtige med beredvillighet bifallen. Da
under början af år 1899 sjukvårdsinrättningarna i hufvudstaden visade sig
alldeles otillräckliga, träffades öfverenskommelse med stadens myndigheter
att till utgången af år 1901 för ytterligare 50 sjuksängar å serafimerlasa¬
rettet utöfver de 100, som enligt då gällande öfverenskommelse skulle der
tillhandahållas medellöse sjuke från Stockholms kommun, erlägga i dag-
afgift den verkliga för det löpande året beräknade medelkostnaden, deri
ej inräknade utgifterna för fastigheternas underhåll och onera, för begraf¬
ningskostnader och understöd till fattiga patienter vid deras utskrifning.
Derigenom hade för lasarettet möjliggjorts att från den 1 september 1899
upprätta så många nya sängar, att hela antalet för närvarande uppgingetill
389 eller i det närmaste till det ursprungligen afsedda af 400. Äfven
med Stockholms läns landsting hade ny öfverenskommelse träffats af inne¬
håll att under en tid af 10 år från och med år 1895 ersättning för vård
af sjuke från länet skulle utgå med sex tiondedelar af den för hvarje ar
beräknade verkliga sjukvårdskostnaden å lasarettet, deri likväl icke inräk¬
nade utgifterna för fastigheternas underhäll, onera, begrafningskostnader
och understöd till fattiga vid deras utskrifning, hvarjemte från nämnda
ersättning afdrag skulle ega rum saväl för ett åt statsverket lemnadt till¬
skott för länets sjukvård som ock af den afkastning å en till serafimer¬
lasarettet donerad fond, som möjligen icke koinme att tagas i anspråk
för friplatser för sjuke från länet. För lasarettsdirektionen maste det dock
vara uppenbart, att hvad som vunnits genom dessa åtgärder eller hvad
som möjligen ytterligare kunde pa liknande sätt ernas, blefve alldeles
otillräckligt för betryggande af möjligheten att under någon längre följd af
år på tillfredsställande sätt upprätthålla lasarettets verksamhet i samma ut¬
sträckning som för närvarande utan betydligt ökade tillgångar.^ Under de
senast förflutna fyra åren 1895—1898 hade af lasarettets kapital mast tillskju-
144 Åttonde hufvudtiteln.
tas sammanlagdt 82,574 kronor för utgifternas bestridande eller i medeltal
omkring 20,643 kronor årligen. Skulle det så fortfara, kunde den tid ej
vara långt aflägsen, då detta kapital blefve helt oeh hållet ödelagdt, ehuru
tillkommet hulvudsakligast genom testamenten eller gåfvor delvis för
underhåll af frisängar eller till andra särskilda ändamål samt ofta lem-
nadt under förbehåll att kapitalet ej finge förskingras. I sin underdåniga
skrivelse den 25 oktober 1893, hvaraf Eders Kongl. Maj:ts nådiga fram¬
ställning till följande årets riksdag föranledts, hade lasarettsdirektionen
framhållit, att, så vidt då kunnat beräknas, för underhåll af 400 sjuksän¬
gar skulle erfordras ett ökadt statsanslag af 68,000 kronor årligen. Den
förhöjning, i anslaget, som Eders Kongl. Maj:t af Riksdagen äskat och af
denna beviljats, under förutsättning att 400 sjuksängar vid lasarettet under-
hölles, hade dock belöpt sig endast till 53,000 kronor eller hvad lasarettsdi¬
rektionen i sin förenämnda underdåniga skrifvelse ansett nödigt för vid-
magthallande af allenast 350 sängar, det antal, hvartill lasarettsdirektionen
i brist på tillgängliga medel nödgats inskränka sig ända till den 1 sep¬
tember 1899, från hvilken tid den nyss åberopade öfverenskommelsen med
Stockholms stad föranledt sängarnes ökande till redan nämnda antal.
Oaktadt således ända till början af sistlidne september endast 350 sängar
vid lasarettet effektivt upprätthållits, sedan det från och med år 1895
ökade statsanslaget utgått, hade, på sätt redan framhållits, erfarenheten
adagalagt omöjligheten af att dermed bestrida kostnaden ens för detta
inskränktare sängantal. Äfven med den högre summan 68,000 kronor,
som af direktionen år 1893 beräknats såsom oundgängligt tillskott för
underhåll af 400 sängar, hade ej kostnaden under dessa år kunnat be¬
täckas för underhåll af det mindre antalet 350 sängar, och all anledning
vore till den förmodan, att bristen under år 1899 och den närmaste fram¬
tiden skulle blifva än större. Lasarettsdirektionen kunde ej heller förbise,
att med den lifliga trafik af tusentals menniskor, som egde rum inom
lasarettet, samt den mångfald byggnader, maskineriei-, ångpannor och dyr¬
bara anstalter af hvarjehanda slag, som der förefunnes, den tid ej kunde
vara aflägsen, då betydande kostnader måste tagas i anspråk för nöd¬
vändiga reparationsarbeten. Utöfver den hittills varande årliga bristens
belopp, 20,643 kronor, som uppstått under det sängantalet endast utgjort
350, måste följaktligen kunna påräknas ett årligt afsevärdt tillskott, så
framt verksamheten vid lasarettet skulle kunna på tillbörligt sätt upp¬
rätthållas med ett sängantal af 400. Någon tillförlitlig beräkning af det der¬
till erforderliga beloppets storlek vore ej möjlig att här framlägga, men
med ganska stor sannolikhet eller snarare visshet torde kunna antagas,
att det nuvarande statsanslagets höjande med 37,900 kronor eller från
Åttonde hnfvudtiteln.
145
82,100 kronor till 120,000 kronor vore det lägsta möjliga, så framt någon för¬
hoppning skulle kunna hysas om målets vinnande. Ehuru det vore af ringa
ekonomisk betydelse, ville direktionen dock anföra, att, sedan lasarettet
kommit i åtnjutande af det höjda statsanslaget, rättighet frånkänts det¬
samma att fortfarande uppbära vissa inkomster, hvilka sedan äldre tider
varit lasarettet tillförsäkrade under benämning kollektmedel, burskaps-
afgifter, bötesmedel och biljardafgifter, hvaraf hela inkomsten dock merendels
uppgått endast till ett eller annat tusental kronor årligen. Då lasarettsdirek-
tionen för att betrygga serafimerlasarettets verksamhet i hela den utsträck¬
ning, hvartill det vore ämnadt, nu ansett sig nödsakad att ånyo vända sig
till Eders Kongl. Maj:t med eu underdånig anhållan om ökadt understöd af
statsmedel, hade detta skett, enär direktionen måste säga sig, att det dock
ytterst vore från undervisningssynpunkt, som så stor vigt läge derpå, att
sjukhusets hela utrymme ofördröjligen komme till användning. Detta
önskemål hade varmt och uttryckligt framhållits redan i karolinska mediko-
kirurgiska institutets lärarekollegii underdåniga skrifvelse den 23 november
1893 äfvensom i universitetskanslerns utlåtande i samma ämne den 5 de¬
cember nyssnämnda år. Båda dessa myndigheter hade här uttalat den
bestämda åsigten, att lasarettet »ej kan fylla sin uppgift såsom den under¬
visningsanstalt, vid hvilken alla svenska läkare författningsenligt måste
erhålla den väsentligaste delen af sin praktiska utveckling, med ett mindre
statsanslag än det, som kräfves för underhåll af hela det sängantal, hvar¬
för sjukhuset är afsedt». Direktionen hade också endast för främjande af
denna lasarettets uppgift som undervisningsanstalt, med undertryckande
af sina ekonomiska betänkligheter, ansett som sin skyldighet att tillmötesgå
Stockholms stads i början af år 1899 gjorda framställning om ökadt säng-
antal vid lasarettet för stadens fattiga sjuka, väl vetande, att staden i motsatt
fall måst vidtaga skyndsamma åtgärder för att å egna sjukhus inrymma det
äskade antalet sjuksängar. Den af karolinska mediko-kirurgiska institutets
lärarekollegium så bestämdt förordade och af lasarettets öfverläkare och
kliniska lärare i undervisningens intresse så efterlängtade tudelningen af
de medicinska och kirurgiska klinikerna kunde nu först blifva en verklig¬
het, och det ständigt växande patienttilloppet vore en borgen för att den
kliniska undervisningen på hvar och en af de fyra afdelningarna skulle i
afseende på sjukmaterial blifva fullt tillfredsställande och så skänka de
fördelar, hvilka dermed åsyftats. Äfven vid den för undervisningen så
vigtiga polikliniken hade tilloppet af sjuke varit i raskt fortgående steg¬
ring (år 1898 behandlades der 22,901 personer) och sålunda möjliggjort
ett allt intensivare och mångsidigare tillgodoseende af undervisningens
kraf. Så hade t. ex. sedan 3 år en särskild öronpoliklinik skapats, der
Bill. till liiksd. Prat. 1900. 1 Sami. I Afd. 19
146
Åttonde hufvudtiteln.
genom enskild läkares offervillighet undervisning meddelades, och i sam¬
band med de medicinska och kirurgiska klinikernas klyfning skulle öfver-
läkarne å nämnda kliniker i vida större utsträckning än hvad förut varit
dem möjligt låta också poliklinikens rika material lända till undervisnin¬
gens fromma.
För hvar och en, som bevittnat detta lasarettets alltjemt ökade för¬
troende som sjukvårdsanstalt och dermed förknippade ökade betydelse som
klinisk läroanstalt, syntes det så mycket sorgligare, om detta sjukhus nu,
då det ändtligen nått sin afsedda omfattning, skulle nödgas delvis stänga
sina sjuksalar och ställa sina alumner på förknappning. Till afvärjande
af denna beklagliga och för lasarettets uppgift ödesdigra utväg, den enda
dock, som stode direktionen öppen för att rädda återstoden af lasarettets
fonder, anhölle direktionen i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte
hos Riksdagen söka utverka det förenämnda erforderliga tillägget till sera-
fimerlasarettets statsunderstöd eller 37,900 kronor, hvarigenom hela års-
anslaget komme att utgå med 120,000 kronor.
Enligt erhållen befallning har universitetskanslern med underdånig
skrifvelse den 21 november 1899 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett
af lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i ärendet af-
gifvet yttrande, hvilket kanslern åberopat såsom eget utlåtande. Detta
yttrande är af följande innehåll:
Genom remiss å den af lasarettsdirektionen år 1893 gjorda under¬
dåniga framställning i samma syfte som den nu föreliggande hade lärare¬
kollegiet beredts tillfälle att i skrifvelse af den 23 november 1893 kraftigt
understödja direktionens uppfattning- såväl om lasarettets oundgängliga
behof af ökadt anslag för att kunna fylla sin uppgift af klinisk under¬
visningsanstalt, som ock om rättmätigheten af detta anslags utgående af
statsmedel. Att här ingå på en närmare motivering af denna åsigt,
hvilken lärarekollegiet fortfarande hyste, skulle endast medföra ett upp¬
repande af hvad redan blifvit i frågan anfördt af direktionen, kollegiet
och kanslern. På grund af jemförelse med förhållandena vid flere af ut¬
landets kliniker hade lärarekollegiet vid nämnda tillfälle framhållit, att
endast genom sängantalets ökande till 400 kunde åt de särskilda klini¬
kerna vinnas den för undervisningens nöjaktiga bedrifvande erforderliga
storleken, och af detta skäl hade också kollegiet uttryckligen förordat den
anslagssumma, 68,000 kronor, som lasarettsdirektionen då ansett behöflig
för beläggning af sjukhusets hela sängantal. Erfarenheten hade under de
sedan dess förflutna 5 åren ådagalagt, att äfven nämnda anslag skulle
varit otillräckligt för att betrygga det åsyftade ändamålets vinnande.
Detta förhållande bevisade endast vanskligheten att noggrant beräkna
Åttonde hnfrndtiteln. 147
kostnaderna för utvidgandet af sjukhusets verksamhet, hvilken äfven af
lasarettsdirektionen i dess skrifvelse af 1893 framhållits; och ville lärare¬
kollegiet härvid särskilt betona, att just lasarettets egenskap af kliniskt
sjukhus gjorde denna svårighet synnerligen stor. Omedelbart efter an¬
slagets beviljande hade nemligen lasarettet satts i tillfälle att arbeta under
yttre förhållanden, hvilka väsentligt afvikit från dem, som förut varit
rådande. Från slutet af 1891, då de nya lasarettsbyggnaderna började
tagas i anspråk, och intill den 1 januari 1895, då utrymme kunde erbjudas
för 350 patienter, hade nemligen det sängantal (250) hvaröfver sjukhuset
förfogade, varit alldeles otillräckligt för den fördelning pa l olika kliniker,
som afsetts i den definitiva sjukhusplanen. Stora delar af byggnads-
komplexen hade stått obegagnade, och vid den provisoriska beläggningen
af sjukhuset, som då anordnats, hade helt naturligt af ekonomiska skäl
afdelningarna måst koncentreras inom så få delar som möjligt af sjuk¬
huset. > Så hade till exempel den gynekologiska kliniken helt och hållet
indragits; det stora kliniska laboratoriet hade till största delen användts
som operationsafdelning; en stor del af den kirurgiska klinikens patienter
hade inrymts i ett par rum, afsedda till förrådsrum, och sa vidare. Med
1895 års början hade åter ej allenast öppnats ett erforderligt antal sjuk¬
rum för ytterligare 100 sängar, utan de olika klinikerna hade förflyttats
till de för dem afsedda egentliga lokaler med deras dagrum, isolerings¬
cell förrådsrum, samt särskilda arbetsrum för läkarne. Det stora labora¬
toriet hade tagits i anspråk för sitt egentliga ändamål; operationsafdelningen
hade inflyttats i den derför inrättade särskilda byggnaden. Denna isär¬
sprängning af de förut samboende afdelningarna till sjukhusets alla skilda
delar både naturligtvis måst medföra såväl en betydande ökning af perso¬
nalen, i synnerhet sjukvårds- och städerskepersonalen, som ock en högst
ansenlig stegring af driftkostnaderna, framför allt posterna för uppvärm¬
ning, belysning och renhållning. Det hade synts lärarekollegiet, som om
lasarettsdirektionen vid dess 1893 gjorda beräkning, fotad på medcldags-
kostnaden under då bestående provisoriska förhållanden, måhända ej fäst
tillräckligt afseende vid den fördyring af sjukvården, som måste blifva
eu följd af denna lokalernas och personalens betydande förstoring. Att
ett stort kliniskt sjukhus med flere skilda afdclningar äfven i andra hän¬
seenden, till exempel i fråga om kostnaderna för medikament, förbands-
och andra förbrukningsartiklar måste ställa sig betydligt dyrare än ett
för samma sängantal beräknadt, men icke kliniskt sjukhus, vore ett af
erfarenheten från alla håll bekräftadt och lätt insedt faktum. Den ound¬
gängliga decentraliseringen i administrationen af ett sådant kliniskt sjuk¬
hus, dess vida större och delvis ofta skiftande läkarestab, krafvet på rikare
148
Åttonde hufvudtiteln.
omvexling i behandlingsmetoden, det intensivare vetenskapliga arbetet,
studenternas deltagande i sjukvården, specielt på den kirurgiska kliniken
och polikliniken, vore faktorer, som jemte flere andra förklarade nyss¬
nämnda förhållande. En vigtig anledning till, att de beräknade kostna¬
derna för lasarettets verksamhet i den vidgade omfattning, densamma egt
under de senaste fem åren, så betydligt öfverskridits, läge, såsom direk¬
tionen framhållit, äfven deruti att de flesta leveranspriser under de senaste
åren högst betydligt stegrats. Med beaktande af alla de nu antydda för¬
hållandena funne lärarekollegiet väl förklarligt, att kostnaderna för sera-
fimerlasarettets verksamhet öfverskrida de gjorda beräkningarna, och med
kännedom om den erfarna och samvetsgranna skötsel, som städse egnats
sjukhusets ekonomi, vore kollegiet öfvertygadt om att ingen annan utväg
funnes att för framtiden kunna upprätthålla lasarettets verksamhet i hela dess
ursprungligen afsedda och nu ernådda omfattning än genom förvärfvandet
af ett tullt betryggande tillägg till anstaltens nuvarande statsanslag.
Med stöd af hvad såväl i skrifvelsen af den 23 november 1893 som
ock nu blifvit anfördt, anhölle alltså lärarekollegiet i den kliniska under¬
visningens intresse och således äfven till den svenska läkarebildningens
fromma att få för sin del på det varmaste understödja den af serafimer-
lasarettets direktion gjorda underdåniga framställningen om ökande af
serafimerlasarettets årsanslag med 37,900 kronor.
För att ytterligare styrka det trängande behofvet af ökadt statsanslag
till seraf mer lasarettet har dess direktion med skrifvelse den 22 november
1899 till ecklesiastikdepartementet öfverlemnat ett af Stockholms helsovårds-
närnnd uppgjordt tryckt förslag till utgifts- och inkomststat för år 1900.
En jemförelse mellan den af nämnden föreslagna staten för år 1900 och
det af Stockholms stadsfullmägtige beviljade årsanslaget enligt 1895 års
stat eller samma år, från och med hvithet det nuvarande statsanslaget
till serafimerlasarettet utgår, ställer sig enligt handlingarna sålunda:
Sabbatsbergs sjukhus (340 sängar)....................
Sängantalet för år 1900 beräknadt till 372
och för halfva året med 48 derutöfver
för en nyuppförd paviljong för lungsots-'
patienter.
S:t Görans sjukhus (340 sängar)
Katarina » (175 » )
Maria » (165 » )
Enligt ataten
för år 1895
kronor
178,000: —
Enligt förslaget
till stat för år
1900 kronor
243,990: —
.......................... 129,750: —
|
182,690: —
|
......................... 78,830: —
|
86,910: —
|
....................... 78,100: —
|
112,100: —
|
Summa 464,680: —
|
625,690: —
|
Åttonde hnfvudtiteln.
149
Afdrages från de i sista kolumnen stående belopp den inkomst, som
beräknades tillfalla stadens sjukhus, nästan uteslutande genom afgifter af
betalande patienter, skulle den verkliga utgiften för staden under år 1900
med tillämpning af den utaf helsovårdsnämnden föreslagna stat, som, efter
hvad jag inhemtat, blifvit i hithörande delar af stadsfullmägtige godkänd,
uppgå:
vid Sabbatsbergs sjukhus till......................................................... kr. 206,690: —
(förutom beräknad kostnad för uppförande af en asyl
för hastigt insjuknade 50,000 kronor).
» S:t Görans sjukhus till........................................................... » 170,390: —
» Katarina » »............................................................. » 88,800: —
» Maria » » ............................................................... 8 101,800: —
Lasarettsdirektionen omnämnde vidare, att sedan styrelserna för sta¬
dens sjukvårdsinrättningar enhälligt afstyrkt ifrågasatt förhöjning i af-
gifterna för betalande sjuke vid dessa inrättningar, helsovårdsnämnden
ansett sig ej böra föreslå en dylik åtgärd. Någon sådan höjning i af-
gifterna vid serafimerlasarettet ansåge direktionen följaktligen ej heller
böra ifrågakomma.
Sedermera har direktionens ordförande i skrifvelse till ecklesiastik¬
departementet af den 27 december 1899 meddelat, att den af direktionen
lemnade uppgift om sängantalet vid vissa af Stockholms stads egna sjuk¬
hus, hvilken uppgift hemtats ur de tryckta officiela berättelserna angående
stadens kommunalförvaltning, i två fall icke vore rigtig, i det att, enligt
upplysning från förste stadsläkaren i Stockholm, detta antal vid S:t Görans
sjukhus icke vore 340, utan 298 och vid Katarina sjukhus icke 175, utan
165. Jemförelse!! med serafimerlasarettet blefve derigenom, enligt ord¬
förandens åsigt, för detta lasarett än mera fördelaktig.
Då behofvet af en ökning i serafimerlasarettets årsanslag med det af
direktionen begärda belopp synes mig vara genom den nu lemnade ut¬
redningen ådagalagdt, och annan utväg att fylla detta behof ej lärer före¬
finnas, än att medel dertill anvisas af staten, som det af ålder ansetts
tillhöra att sörja för den medicinska undervisningen, i hvars intresse nu
föreliggande framställning tillkommit, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att anslaget till serafimer¬
lasarettet må höjas från sitt nuvarande belopp, 82,100 kronor, med 37,900
kronor eller till 120,000 kronor.
150
Åttonde hufvudtiteln.
Vid bifall härtill skulle ordinarie anslaget till lasaretts underhåll,
nu 97,874 kronor, komma att ökas till 135,774 kronor.
Hospitals underhåll.
[29.] I underdånig skrifvelse den 25 september 1899 bär medicinalstyrelsen
^Elektrisk be- hemstält., att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig propu-
y,*mtrf$r°'sition derom att fri elektrisk belysning af boställena måtte tillerkännas
Ao^iiWWÉiwläkare och syssloman å de statens anstalter för sinnessjuke, der sådan belys-
ning finnes anordnad. Härom har medicinalstyrelsen anfört, att då elektrisk
belysning inledts i samband med nybyggnad eller större tillbyggnad af
hospital eller asyl, såsom förhållandet varit med anstalterna i Piteå och
Vadstena, samt löner för dessa, anstalters tjensteman derefter af Riksdagen
beviljats, förmånen af fri elektrisk belysning ingått bland aflöningsförmå-
nerna för de tjensteman, i hvilkas bostäder sådan belysning anbringats.
Om deremot sådan belysning anordnats å äldre anstalter, der aflöningen
för tjenstemännen redan varit faststäld, hade medicinalstyrelsen icke ansett
sig berättigad på annat sätt förfara, än att styrelsen bestämt den betalning,
som desse tjensteman hade att erlägga för erhållande af elektrisk belys¬
ning för sina bostäder. Vid a.fgörandet, huruvida elektrisk belysning skulle
få användas i bostäder, hvilkas innehafvare icke vore berättigade till fritt
bruk åt detta lyse, äfvensom vid bestämmandet onf storleken af betalningen
derför hade emellertid svårigheter uppstått. A ena sidan hade det nem¬
ligen för minskande af eldfara för anstalten varit önskvärd!, att tjenste¬
männen icke använde i sina bostäder någon annan belysning än den
elektriska, men å andra sidan hade det synts obilligt att ålägga dem en
alltför stor utgift i jemförelse med den, som eljest varit behöflig, då ett
billigare betningsmedel begagnats. Det hade på denna grund ej vant
lätt att finna ett riktigt afpassadt pris, hvarjemte beräkningen af åtgången
af elektrisk ström varit förenad med svårigheter. Gifvetvis hade. också
på detta sätt löneförmånerna utan verklig anledning stält sig olika för
läkare och syssloman å de anstalter, hvilkas tjensteman jemte vanliga löne¬
förmåner äfven erhölle fri elektrisk belysning, och för motsvarande funk¬
tionärer å öfriga anstalter. Om deremot alla dessa tjensteman finge åt- *
njuta samma förmåner, skulle ojemnheten i nämnda hänseende försvinna
och svårigheten vid tillämpningen icke vidare förefinnas.
Åttonde Imfvndtiteln. 151
Då aflöningsförmånerna åren 1885 och 188(i bestämdes för läkare och
andra tjensteman vid de flesta hospitalen, tillerkändes förmanen af lyse
väl de biträdande läkarne, men deremot icke öfverläkare eller syssloman,
ehuru dessa fingo sig tillförsäkrade så väl boställsvaning som ved. Vid
fastställande af aflöningsstater för Lunds asyl den 6 juni 1890, för Pitea
hospital den 24 maj 1893 samt för Vadstena hospital och asyl den 29 maj
1896 tillädes öfverläkarne vid anstalterna i Piteå och Vadstena, sysslomannen
vid Piteå hospital och asylläkaren i Lund förmånen af elektrisk belysning, den
sistnämnde dock endast under förutsättning att sådan belysning vid asylen
anordnades. För asylläkaren i Upsala hade medicinalstyrelsen föreslagit
såsom aflöningsförmån elektrisk belysning, men sedan jag vid fragans
föredragning för Eders lvongl. Maj:t anmärkt, att det syntes mindre lämp¬
ligt att i staten såsom en bland aflöningsförmån ernå för asylläkaren upp¬
taga elektrisk belysning, samt såsom min mening uttalat, att detta uttryck
lämpligen kunde utbytas mot ordet lyse, hvilket emellertid ej borde hindra,
att berörda förmån utginge i form åt elektrisk belysning, aflat Eders Kongl.
Maj:t i enlighet dermed proposition till Riksdagen, som vid dess behandling
ej hade något att i denna del erinra, och blef i öfverensstämmelse dermed
uppgjord stat af Eders Kongl Maj:t faststäld den 19 maj 1899. Likasom
i fråga om asylläkaren i Upsala synes mig hinder ej förefinnas för medi¬
cinalstyrelsen att äfven för andra vid hospital eller asyler anstälda perso¬
ner, i hvilkas löneförmåner ingår lyse, låta detta utgöras af elektrisk be¬
lysning, der sådant lämpligen kan ske. Deremot lärer utan särskildt medgif¬
vande elektrisk belysning af bostad icke kunna af hospitalsmedlen bekostas
för sådana vid statens anstalter för sinnessjuka anstälda tjensteman, med hvil¬
kas befattningar lyse ej följer såsom en aflöningsförmån. Goda skäl synas mig
likväl tala för att vid'berörda anstalter elektrisk belysning^må på statens
bekostnad fa användas i alla de bostadslägenheter, der sådan belysning
är anordnad, utan afseende å den befattning bostadens innehafvare ma
bekläda. För att så må kunna ske, lärer emellertid Riksdagens samtycke
höra inhemtas med afseende å de tjensteinän, hvilka fatt sin aflöning af
Riksdagen bestämd, utan att lyse ingått bland aflöningsförmånerna. Jag
tillstyrker derför i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen medgifva, att vid hospital eller asyl för sinnessjuke anstäld
tjensteman, i hvilkens aflöningsförmåner ej redan ingar lyse, ma, om han
är å anstalten boende och elektrisk belysning der anordnats,. kunna efter
medicinalstyrelsens pröfning få på statens bekostnad elektrisk belysning
i sin bostad.
152
Åttonde hofvudtiteln.
[30.] Genom nådigt bref den 5 juni 1885 har Eders Kongl. Maj:t, jemlikt
Förhöji ^- Riksdagens beslut, faststält ny lönestat för tjensteman nen vid åtskilliga af
lomannen vid rikets hospital och dervid bestämt ajiöningen åt sysslomannen vid Nykö-
NhosPuaiS Pinffs hosPital till 800 kronor jemte boställsvåning och ved.
ospua. Efter det nämnda hospital genom nybyggnad utvidgats från 70 till
114 sjukplatser, hemstälde medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den
26 september 1890 hos Eders Kongl. Magt att, då sysslomannens göromål
komme att^ väsentligt ökas genom hospitalets utvidgning, hans kontanta
aflöning matte höjas till 1,200 kronor, och framhöll dervid, att styrelsen
kunnat föreslå löneförhöjning till så ringa belopp, endast af det skäl att
dåvarande sysslomannen tillika innehade annan aflönad tjenst. Med an¬
ledning af denna medicinalstyrelsens framställning föreslog Eders Kongl.
Maj:t ar 1891 Riksdagen att medgifva berörda löneförhöjning. Riksdagen,
som inhemtat, att hospitalets dåvarande syssloman tillika var länsbokhållare
i Södermanlands län, i hvilken egenskap han åtnjöt aflöning till belopp af
sammanlagdt 3,000 kronor jemte sportler, ansåg emellertid vid sådant för¬
hållande, att någon höjning i denne hospitalstjenstemans aflöning icke för
det dåvarande borde ifrågakomma.
Sedan Nyköpings hospital ytterligare utvidgats, så att sjukplatserna
ökats till 140, och derigenom eu motsvarande förökning i sysslomannens
göromål och ansvar uppstått, gjorde medicinalstyrelsen i skrifvelse den 12
februari 1897 hos Eders Kong!. Maj:t ånyo underdånig framställning om
löneförhöjning åt sysslomannen, men denna framställning föranledde ej
någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd.
Nu har medicinalstyrelsen åter i underdånig skrifvelse den 29 sep¬
tember 1899 anmält behofvet af löneförbättring för ifrågavarande tjenste¬
man. I sådant afseende anför medicinalstyrelsen, att enligt dess åsigt man
icke kunde förvänta att för den nu bestämda aflöningen, 800 kronor, vid
nuvarande sysslomannens afgång erhålla en för tjensten fullt duglig person,
äfvensom att ^clet vore betänkligt att åt en så svagt aflönad tjensteman
anförtro en sa stor uppbörd som den, hvilken numera tillkomine sysslo¬
mannen vid detta hospital. Nuvarande sysslomannen A. Dahl, hvilken den
17 mars 1876 tillsvidare förordnats till syssloman och med syssloinansbefatt-
ningen förenade länsbokhållaretjenst i Södermanlands län, vore född den
11 september 1836 och hade i mars 1860 blifvit anstäld såsom extra or¬
dinarie landskontorist, till följd hvaraf han enligt gällande bestämmelser
den 11 september 1901 vore berättigad till pension från allmänna indrag-
ningsstaten. Senast vid samma tid borde han äfven, enligt medicinal¬
styrelsens mening, lemna sin sysslomansbefattning, från hvilken han på
Åttonde hufvudtiteln.
153
grund af sjukdom, som vore att anse såsom obotlig, allt sedan början af
september 1896 åtnjutit tjenstledighet. Åtgärder måste derför vidtagas för
syssloinansbefattningens besättande med annan person; och då befatt¬
ningen, med den utveckling hospitalet nu vunnit, toge en persons hela tid
i anspråk och till följd deraf icke kunde eller borde förenas med annan
tjenst, måste den nye sysslomannen beredas en häremot svarande er¬
sättning.
Å Nyköpings hospital funnes för närvarande 1'40 sjukplatser eller
dubbelt så många som när sysslomansbefattningen senast tillsattes. Derest
eu af medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 29 september 1899
föreslagen ytterligare utvidgning af hospitalet komme till stånd, skulle
Nyköpings hospital inom deri närmaste framtiden kunna bereda vård åt 173
patienter och således kunna likställas med Göteborgs hospital, som hade
175 sjukplatser; och då sysslomannen vid sistnämnda hospital, på grund
af förenämnda nådiga bref den 5 juni 1885, åtnjöte 2,800 kronors
aflöning jemte boställsvåning och ved, ansåge medicinalstyrelsen samma
aflöningsförmåner äfven böra tillkomma sysslomannen vid Nyköpings ho¬
spital och dessutom fri elektrisk belysning, enär dylikt lyse nu funnes å
hospitalet infördt. Medicinalstyrelsen hemstälde derför, att till Riksdagen
måtte aflåtas proposition derom att sysslomannen vid Nyköpings hospital
måtte, efter nuvarande sysslomannens afgång, få åtnjuta en kontant aflö¬
ning af 2,800 kronor, deraf två tredjedelar såsom lön och en tredjedel
såsom tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning, ved och elektrisk be¬
lysning.
På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande af mit' ytt¬
rande i nästföregående punkt om elektrisk belysning af vissa hospitals-
tjenstemäns bostäder, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att den med sysslomansbefattningen vid Nyköpings hospital
förenade aflöning må bestämmas att efter den nuvarande innehafvarens
afgång skola utgå med kontant 2,800 kronor, deraf två tredjedelar lön
och en tredjedel tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning, ved och lyse.
Bifall härtill och till hvad som föreslagits under punkten 29 föran¬
leder icke någon ändring i det till 900,000 kronor uppgående förslags¬
anslaget till hospitals underhåll.
Bil,, till Rikad. Prut. 1900. 1 Afd. 1 Samt.
20
154
Åttonde hufvudtiteln.
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.
[31.] I öfriga ordinarie anslag under åttonde hufvudtiteln har jag icke att
uer'i{’ciateria'^resla annan förändring, än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma,
ier, ved agsan slag et till skrifmaterialier och expenser, ved m. rn., för närvarande
upptaget till 23,066 kronor, måtte höjas med 2 kronor eller till 23,068
kronor.
Åttonde hufvudtiteln.
155
Extra anslag.
Riks- och landsarkiven.
I skrifvelse den 28 september 1899 har riksarkivarien, med erinran [32.]
att Riksdagen, på framställning af Eders Kongl. Maj:t, för hvart och ett Wff.fJl
af åren 1894—1900 på extra stat anvisat ett belopp af 1,700 kronor till män i riks-
arfvoden åt extra ordinarie tjensteman i riksarkivet, underdånigst hemstält, arkivet.
att jemväl för nästkommande år enahanda anslag måtte riksarkivet beredas.
Då, enligt hvad riksarkivar i en upplyst, de skäl, hvilka föranledt Eders
Kongl. Maj:t att äska och Riksdagen att bevilja anslag för omförmälda
ändamål, fortfarande ega giltighet, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för
år 1901 anvisa ett belopp af 1,700 kronor till arfvoden åt extra ordinarie
tjensteman i riksarkivet.
Med anledning af riksarkivariens i förenämnda skrifvelse den 28 sep- [33.]
terribel- 1899 gjorda framställning tillstyrker jag, det Eders Kongl. MajrtWond^a/
mätte föreslå Riksdagen att till fortsatt utgifvande i tryck genom riks- ,ZdUnSar.
arkivet af sådana skrifter och handlingar, som äro af vigt för fädernes¬
landets historia, på extra stat äfven för år 1901 anvisa ett belopp af 3,000
kronor, eller samma belopp, som under flere föregående ar varit för ända¬
målet beviljadt. I
I nyss omförmälda skrifvelse har riksarkivarien hemstält, att jemväl [34.]
för år 1901 måtte på extra stat beviljas 1,500 kronor till fortsatt »t-%^».»/
gifvande genom riksarkivet af »Svenska riksdag sakt er jemte andra hand dagsakter».
Ungar, som höra till statsförfattningens historia under tidehvarf vet. 1521
nid», till stöd hvarför åberopats, att de skäl, som föranledt Riksdagen
att för åren 1891 1900 anslå medel för ifrågavarande ändamål, fort¬
farande ega tillämplighet. På grund häraf tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Magt täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901 anvisa för
sagda ändamål ett anslag af 1,500 kronor.
156
Åttonde hufvndtiteln.
Nationalmuseum.
[35.] Uti underdånig skrifvelse den 21 september 1899 har intendenten vid
^'”'^'‘ nationalmuseum hemstält om beredande för år 1901 af ett extra anslag af
samlingar. 4,000 kronor för vard, underhåll och tillökning af statens konstindustrida
samlingar, hvilket anslag jemte det belopp af 1,000 kronor, som af musei¬
nämnden kunde anvisas å inflytande förevisningsmedel, intendenten anhållit
matte få användas efter samma fördelning, som senast för år 1900 blifvit
faststäld. I denna framställning har museinämnden instämt, dock under
uttalande al den önskan, att derest den åt nämnden samtidigt gjorda, af
mig under punkten 1 berörda framställning angående förändrad använd¬
ning af förevisningsmedlen vunne nådigt bifall, fördelningen af de till konst-
slöjdsamlingen anvisade medel måtte undergå motsvarande förändring.
Såsom den vid behandlingen af frågan om lönereglering för vakt-
mästarne vid nationalmuseum lemnade redogörelse gifver vid handen,, har
statskontoret under viss förutsättning hemstält, det Eders Kongl. Magt
måtte af Riksdagen »äska erforderlig förhöjning af 1,100 kronor i det under
många år under åttonde hufvndtiteln på extra stat med 4,000 kronor upp¬
förda anslaget för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriela
samlingar, och får jag, under åberopande af hvad jag härom yttrat i punkten
1, i underdånighet tillstyrka, det Eders Kongl. Majd täcktes föreslå Riks¬
dagen att för nyss omförmälda ändamål bevilja på extra stat för år 1901
ett anslag af 5,100 kronor.
Sedan Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts förslag beviljat för hvart
nZnnZmusa-0^1 ett aren 1 899 oc^‘ [900 ett, extra anslag af 2,000 kronor för an-
byggnade». ordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyqqnaden, får jag, med
anledning af en utaf nationalmusei intendent i nyss omförmälda skrifvelse
gjord framställning, som förordats af museinämnden, i underdånighet till¬
styrka,, att Eders Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning om
anvisande jemväl på extra stat för ar 1901 af ett anslag å 2,000 kronor
för berörda ändamål.
itesiaurl-ing Sedan i anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning
af inför, till-om anslag för restaurering af tafior, tillhörande statens i nationalmusei för-
rdd, i landsortsmuseer och å de kongl. slotten, företrädesvis Gripsliolm, be-
hörande sta
tens konst
samlingar.
Åttonde hnfy ii dtiteln.
157
fintligt! konstsamlingar, 1899 års riksdag för berörda ändamål beviljat
25,000 kronor och deraf på extra stat för år 1900 anvisat 5,000 kronor,
får jag, med föranledande af nationalmusei intendents i underdånig skrif¬
velse den 1 oktober 1899 derom gjorda anhållan, tillstyrka, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att af det sålunda beviljade anslaget upp¬
föra på extra stat för år 1901 en summa af 5,000 kronor.
I underdånig skrifvelse den 21 september 1899 har intendenten vid [38.]
nationalmuseum gjort framställning om anslag för biträde vid vård och Burade vid
tillhandahållande af handtecknings- och gr avyr samling en i nationalmuseumhfff^.'ffff
77i. in. och i sådant afseende anfört följande. samlingen
Enligt gällande förevisningsordning hölles hand tecknings- ocly gravyr¬
samlingen tillgänglig endast två dagar i veckan, tisdagar och fredagar,
men behofvet af att här, liksom i kongl. biblioteket och riksarkivet, halla
denna samling öppen alla de hvardagar, då museet i öfrigt vore till¬
gängligt för allmänheten, vore numera oafvisligt. Besöken i samlingarna
hade ej blott öfver hufvud ökats, utan dessa användes också mera än
förut till verkliga studier, hvarjemte material härifrån flitigt hemtades till
illustrerade arbeten af alla slag, såväl tidskrifter som sjelfständiga veten¬
skapliga verk. Detsamma gälde konstslöjdsamlingen, som flitigt begagna¬
des, specielt af lärjungar vid de tekniska skolorna. Studiebesöken hade
sålunda derstädes under år 1898 uppgått till 545. Vid gravyrsamlingen
hade samtidigt 720 nummer (blad, portföljer, volymer) utlemnats till kopi¬
ering eller genomseende, och under samma tid hade fotografier tagits åt
85 nummer. Ett ytterligare skäl att dagligen hålla handtecknings- och
gravyrsamlingen öppen vore, att å tisdagar och fredagar, då musei samt¬
liga afdelningar vore fritt tillgängliga, gravyrsalen, som tillika vore vis-
ningssal, öfversvämmades af vanliga besökande, som genom sitt kommande
och gående hindrade de studerande, hvarför studierna der påginge under
särskildt ogynsamma förhållanden. För att kunna tillhandagå de stude¬
rande med nödiga upplysningar och öfvervaka framtagning och inläggning
af blad och portföljer måste sålunda en vetenskapligt bildad tjensteman,
hvars tid deraf fullt upptoges, alla dagar tjenstgöra i sandingen.
Ett annat arbete, för hvars utförande likaledes ökad arbetskraft bc-
höfdes, vore invcntarieväsendets fullständigande. Detta gälde i hufvudsak
det fullständiga beskrifva,ndet af samlingens äldre delar, hvilka till eu stor
del blott vore ofullständigt och summariskt förtecknade och i detta skick
på sin tid (1860-talet) öfvertagits af nationalmuseum från f. d. kongl.
museum. De omkring 5,000 målningar, häri ej inberäknad den till om-
158
Åttonde hufvudtiteln.
kring 4,400 nummer uppgående Dahlgrenska samlingen af miniatyrer, som
nu tillhörde staten och vore stälda under nationalmusei myndigheters till¬
syn och vård, vore visserligen alla förtecknade, och öfver en del af dem,
särskild! öfver de i nationalmuseum befintliga, vore beskrifvande förteck¬
ningar upprättade, men dessa beskrifningar behöfde fullständigas och samt¬
liga afdelningar borde samarbetas till ett helt i ett gemensamt hufvud-
inventarium, hvilket sålunda skulle omfatta f. d. kongl. musei samling,
de äldre samlingarna i Gripsholm, Drottningholm och andra kongl. slott,
tillväxter 1866 — 1880 och tillväxter 1880—1899. Af handteckningssam-
lingen, som i sin helhet räknade omkring 24,000 (23,960) nummer, vore
den äldre delen, f. d. kongl. musei samling, med omkring 12,800 nummer,
endast summariskt förtecknad med undantag af omkring 2,000 nummer,
öfver hvilka en detaljerad beskrifning under senare år upprättats af inten¬
denten. På samma sätt förhölle det sig med gravyrsamlingen, som i sin
helhet räknade omkring 91,000 (91,315) nummer, hvaraf den från £ d. kongl.
museum härstammande, endast summariskt förtecknade delen utgjorde om¬
kring 50,000 nummer. Den delning af ifrågavarande samling mellan
nationalmuseum och kongl. biblioteket, som blifvit verkstäld den 13 juli
1866, hade äfvenledes vållat åtskillig oreda i katalogväsendet, hvarigenom
äldre förteckningars användning väsentligen försvårades. De nummertal,
med hvilka man rörde sig inom handtecknings- och gravyrsamlingen, vore,
som syntes, så höga, att det ej vore möjligt att utan mångårig öfning i
minnet behålla en öfversigt af densamma. Samlingen vore i afseende på
vård och bruk närmast jemförlig med en boksamling, der volymerna i
regel motsvarades af de enskilda teckningarna och gravyrerna, och den
måste såsom en sådan katalogiseras. För att den beqvämt skulle kunna
begagnas och vara användbar för de studier, för hvilka den allt mera
gjordes till föremål, måste, på sätt vid andra museer, t. ex. i Berlin, vore
fallet och nådiga stadgan för nationalmuseum också föreskrefve, öfver den¬
samma upprättas ej blott en accessionskatalog, i hvilken föremålen infördes
i den ordning de inkomme i samlingen, utan äfven nominalkataloger, der
uppslagsordet vore vederbörande konstnärs namn, samt realkataloger, der
uppslagsordet angåfve bladets innehåll. Denna senare vore af synnerlig
vigt, när det vore ett porträtt, som framstäldes, men äfven när det gälde
ett konstindustrielt föremål, ett arkitekturverk, eu utsigt o. d., som efter¬
söktes. Fn början till eu porträttkatalog vore visserligen gjord i national¬
museum, men mycket återstode att göra.
Vidare kräfde likaledes samlingarna å de kong!, slotten, i rundt tal
omkring 3,000 nummer, en ständig och ökad tillsyn; särskild! gälde detta
Åttonde hufvudtiteln. 159
Gripsholm, hvars synnerligen dyrbara porträttsamling hvarje år tillväxte,
der omflyttningar till följd häraf ej sällan förekomme och der det ofta
gälde att besvara med anledning af der befintliga porträtt gjorda frågor
eller att verkställa fotograferingar. För dessa arbeten måste direkt eller
indirekt nationalmusei tjensteman anlitas. För bestämmande och beskrif¬
ning af vissa delar af samlingen, t. ex. samlingen af egyptiska fornsaker
och samlingen af antika vaser, men äfven för äldre skulpturer, teckningar
och dylikt kräfdes stundom anlitande af specialister inom eller utom lan¬
det, för hvilkas arbete någon, om ock ringa, ersättning borde kunna be¬
redas.
För nu uppräknade arbeten vore den ordinarie tjenstemannapersonalen,
bestående af tre personer, ingalunda tillräcklig, alldenstund deras tid vä¬
sentligen måste upptagas af de löpande göromålens skötande. Dit hörde
förande af accessionskatalogen öfver de olika samlingarna, hvilket arbete
verkstäldes af intendenten i fråga om handtecknings- och gravyrsamlingen
samt af de båda amanuenserna beträffande tafvel- och skulptursamlingen
samt konstslöjdsamlingen, ett ej ringa arbete, då samlingarnas totaltillök¬
ning från år 1880, när de nuvarande tjenstemännen anstäldes, och till
slutet af år 1898 vore nära 36,000 nummer eller i rundt tal 36 procent
af numerären i dess helhet, på sätt en intendentens skrifvelse bilagd tabell
utvisade. Särskildt vore det omöjligt för intendenten att framtaga och
tillhandahålla efterfrågade handteckningar och gravyrer, då hans tid till
en stor del upptoges af administrativa göromål och rådfrågningar. Till
de löpande göromålen hörde vidare verkställande af och tillsyn öfver nö¬
diga omflyttningar och gallringar, utgifvande af kataloger och skötande
af musei numera ej obetydliga förlagsverksamhet, tillsyn öfver det alltjemt
växande biblioteket och vård af den betydande materiel, som för samlin¬
garnas exponerande och underhåll vore behöflig, såsom skap, montrer, ra¬
mar, piedestaler, kataloger, portföljer m. m., skriftligt eller muntligt be¬
svarande af i tjensten ingångna synnerligen talrika förfrågningar samt den
officiela brefvexlingen. Den tid, som sålunda för de ordinarie tjenste¬
männen kunde blifva öfrig för att medhinna ett mera vetenskapligt bear¬
betande och ett mera ingående studium af samlingarna, hvartill dessas
dyrbarhet och rikhaltighet borde gifva och gåfve anledning, måste således
blifva alltför ringa, hvilket ur flere synpunkter vore att beklaga. Att
museitjenstemännen icke dess mindre sekt efter förmåga fylla äfven denna
pligt,, torde framgå af de förteckningar på utgifna arbeten, som åtföljde
årsberättelserna, hvilka sedan år 1881 förelåge i tryck.
Af nu omförmälda förhållanden ansåge intendenten framgå, att en ej
160 Åttonde linfvudtiteln.
ringa del af de för samlingarnas vård och bearbetning nödvändiga göro-
målen icke af de ordinarie tjenstemännen kunde medhinnas; men det vore
dessutom af stor vigt att vid eu så betydande institution som national¬
museum hafva att tillgå vetenskapligt bildade, med göromålen och samlin¬
garna förtrogna personer, hvilka i händelse af förfall för de ordinarie
tjenstenÄirinen kunde träda i deras ställe och utan afbrott fortsätta musei¬
arbetet. Till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman funnes för närvarande
på musei stat anvisade 1,200 kronor, hvilka fördelats på två extra ordi¬
narie tjensteman med resp. 800 och 400 kronor årligen. Den äldre af
dessa vore anstäld sedan år I 88(1. Härtill komrne 450 kronor till vikariats-
ersättning. Att på dessa vilkor kunna ålägga eu extra ordinarie tjenste¬
man full daglig tjenstgöring torde knappast kunna ifrågasättas. Utom
dessa tvä hade under de senare åren tre extra tjensteman utan särskild!
arfvode tidtals arbetat vid musei samlingar.
I sammanhang härmed erinrade intendenten, att vid kongl. biblioteket,
som egde ordinarie tjensteman af tre grader, medan nationalmuseum blott
egde tjensteman af två grader, funnes disponibla för motsvarande ändamål
7,500 kronor, vid statens historiska museum omkring 4,200 kronor och
vid riksarkivet 7,500 kronor.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde intendenten om
beredande af ett extra anslag för år 1901 till belopp af 2,500 kronor för
biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsam-
lingen äfvensom för den vetenskapliga bearbetningen af särskild! äldre
delar af samlingarna.
Nationalmusei nämnd, som till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ifråga¬
varande framställning, har dervid förklarat sig till alla delar instämma i
densamma.
Då det genom den af intendenten vid nationalmuseum i frågan lem-
nade utredning synes mig vara ådagalagdt, att vid museum kräfves ett
ökadt antal arbetskrafter, som lämpligen torde böra anskaffas på det sätt
museimyndigheterna antydt, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för biträde vid vård och tillhandahållande af hand¬
tecknings- och gravyrsamlingen äfvensom för vetenskaplig bearbetning af
samlingarna på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 2,500 kronor.
Åttonde liufvudtiteln.
161
Lifrustkammaren.
I underdånig skrifvelse den 27 sept. 1899 liar dåvarande t. f. före- [39.]
ståndaren för lifrustkammaren hemstält, att Eders Kongl. Maj:t, i likhet™%n, under¬
mål hvad under många år skett, täcktes jemväl för år 1901 af Riksdagen
äska ett extra anslag af 5,800 kronor för tillsyn, underhåll och vård af gärna m. m.
lifrustkammarens samlingar; och har nationalmusei nämnd instämt i denna
hemställan. Vidare har nämnden i underdånig skrifvelse den 3 november
1899 anhållit, det Eders Kongl. Maj:t behagade hos Riksdagen begära så
stor förhöjning å extra anslaget för lifrustkammaren, att dess förste och
andre vaktmästare, hvilka aflönades, den förra med 750 kronor och den
senare, tillika eldare, med 800 kronor, kunde erhålla samma löneförmåner,
som kunde komma att beviljas konstafdelningens vaktmästare med daglig
tjenstgöring.
Öfver sistberörda framställning har statskontoret den 14 november
1899 afgifvit infordradt utlåtande och dervid, under erinran om hvad
statskontoret, på sätt jag förut omnämnt, yttrat i fråga om löneförbättring
för de vaktmästare med daglig tjenstgöring, som vore anstälda vid den
med extra ordinarie statsanslag uppehållna konstslöjdafdelningen, vidare
anfört, att då jemväl lifrustkammarens utgifter helt och hållet bestriddes åt
anslag å extra stat, beträffande de vaktmästare, som der vore anstälde,
gälde enahanda skäl mot desses fulla likställande med öfriga vaktmästare
i hufvudstaden. Deremot ville det synas statskontoret, som om deras af-
löningsförmåner borde, i likhet med vaktmästarnes i nationalmusei konst-
slöjdafdelning, utgå med 800 kronor om året. Då emellertid den ene åt
dessa vaktmästare, enligt hvad förut omförmälts, redan undfinge detta
arfvodesbelopp och det icke torde saknas möjlighet för nationalmusei
nämnd att vid fördelningen af de medel, som af extra statsanslag och
förevisningsinedel vore tillgängliga för bestridandeaf kostnader för bevaknings-
göromål, bereda den andre, nu med 750 kronor afiönade vaktmästaren en
förhöjning i arfvodet till 800 kronor, funne statskontoret sig icke böra
tillstyrka aflåtande af nådig proposition till Riksdagen om förhöjning för
nu ifrågakomna ändamål i det för lifrustkammaren anvisade extra stats¬
anslag.
Med anledning af hvad sålunda förekommit tillstyrker jag i under¬
dånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för tillsyn,
underhåll och vård af lifrustkammarens samlingar på extra stat för år
1901 bevilja ett anslag af 5,800 kronor.
tält. till Riksd. Prot. 1900. 1 Samt. I Afd.
21
182
Åttonde hufvudtiteln.
Domkapitlens expeditioner.
[40.] För att åt tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner bereda löneför-
Löne/örbätt-bättring under år 1901 i likhet med föregående år, erfordras anslag till
tjeMitmännenoförändrad t belopp; och får jag fördenskull i underdånighet tillstyrka
vid domiopieframställning till Riksdagen derom att för berörda ändamål måtte på extra
‘"‘tioner. stat för år 1901 anvisas 8,716 kronor.
[41.] I yttranden den 14 januari och den 26 april 1895 till statsrådsprotokollet
Betäckande o/erinrade dåvarande departementschefen derom att år efter år, för tillgodo-
b)lpMeLd0cx'see°det af oafvisliga behof vid domkapitlens expeditioner, i domkapitlens ex-
peditionskas- peditionskassor uppstått betydande brister, för hvilkas betäckande från åttonde
,or m. m. hufvudtitelus medel tillgångar icke kunnat beredas, och att vid sådant för¬
hållande icke funnits någon annan utväg än att låta dessa brister till de
belopp, hvartill de efter granskning i kammarrätten befunnits uppgå,
hufvudsakligen gäldas genom medel, som på nådig befallning af statskon¬
toret förskotterats. År efter år hade sedermera dessa förskott af Riksdagen
ersatts, och för betäckande af dylika brister för de år 1892 närmast före¬
gående åren beviljades på nådig framställning vid samma 1895 års riks¬
dag ett belopp af 10,245 kronor 56 öre.
Naturligtvis var detta tillvägagångssätt att genom nödtvungna förskott
betacka uppkommande, oundvikliga brister i hög grad oegentligt; och se¬
dan Eders Kong]. Maj:ts till omförmälda riksdag aflåtna nådiga proposi¬
tion om lönereglering för domkapitlens tjensteman och betjente, hvilken
proposition jemväl afsåg afhjelpande af det angifna missförhållandet, af
Riksdagen förkastats, afläts omedelbarligen särskild proposition om anvi¬
sande på extra stat för år 1896 af 5,000 kronor för betäckande intill sist¬
nämnda belopp af brister i domkapitlens expeditionskassor i den man de
anmäldes och till siffran i behörig ordning faststäldes. Den motivering,
som föranledde Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, återfinnes
i dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 26
april 1895 och visar, att för beloppets bestämmande till 5,000 kronor då endast
kunde läggas till grund en temligeri approximativ beräkning. I detta yttrande
anföres, dels att expeditionskassornas utgifter — som utgjordes af kostnader
för vaktmästare, för skrifmaterialier och dylikt samt endast med några tiotal
kronor lör aflöning åt tjensteman — för så vidt domkapitlen skulle kunna
såsom embetsmyndigheter fungera, vore oeftergifliga, dels ock att bristen
Åttonde hufvudtitein.
163
under år 1892 ökats med 4,868 kronor 23 öre och under år 1893 med
ytterligare 4,651 kronor 56 öre, siffror som dock af departementschefen
ansågös vara lägre än de belopp, som för framtiden antoges komma att
motsvara bristernas årliga ökning, af den anledning att vissa af de bidrag,
som dittills från annat håll än staten utgått, vore af beskaffenhet att icke
med säkerhet kunna påräknas, samt att ärendenas antal hos domkapitlen
företedde eu gifven ökning.
Det å extra stat sålunda äskade beloppet 5,000 kronor blef af Riks¬
dagen beviljadt, och har samma belopp vid riksdagarne 1896, 1897, 1898
och 1899 år efter år beviljats för betäckande af brister, uppkomna före
år 1897. Från och med sistnämnda år har ett ordinarie anslag af 5,500
kronor uppförts å åttonde hufvudtitein under rubriken »domkapitlens
expeditioner» till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor, och har
detta anslag för hvart och ett af åren 1897—1900 mot redovisningsskyldighet
fördelats på vederbörande domkapitel med belopp, vexlande från 180 till
1,000 kronor. Huruvida detta ordinarie anslag skall visa sig tillräckligt
för att dermed förekomma vidare brister i expeditionskassorna, är visser¬
ligen, på sätt som vid dess äskande befarades, i hög grad tvifvelaktigt;
men innan ytterligare erfarenhet vunnits, synes mig förhöjning i detta
ordinarie anslag ej böra ifrågasättas. Af de utaf Riksdagen beviljade
nyssnämnda, extra anslagen, hvarom nu är fråga, hafva, sedan de anmälda
bristernas belopp blifvit efter granskning i kammarrätten till siffran
faststälda, intill denna dag af Eders Kongl. Maj:t anvisats tillsammans
25,197 kronor 49 öre, deraf under år 1899 under förskottstitel 5,197
kronor 49 öre, af hvilket förskott 5,000 kronor komma att ersättas af det
för år 1900 beviljade extra anslaget.
Ej blott för betäckande af ännu återstående före år 1897 uppkommen
brist i expeditionskassorna, utan än mera för tillgodoseendet af andra
oafvisliga behof vid domkapitlen synes mig nödvändigt att söka hos Riks¬
dagen utverka ett fortfarande utgående af detta extra anslag för år 190E
De" till de ecklesiastika konsistorierna för närvarande utgående och på
dessa myndigheter af Eders Kongl. Maj:t fördelade statsanslag äro sa knappt
tillmätta, att hvarken någon öfverflyttning af medel från det ena till det
andra konsistoriet kan ega rum eller för de särskilda konsistorierna finnes
något att för tillfälliga utgifter vid konsistoriet disponera utöfver hvad
direkt anvisats för expeditionens oundgängliga behof. Jag vill härvid
erinra om huruledes, sedan deri del af lönen till konsistorievaktmästaren i
Strengnäs, som tillförene bestridts från dervarande s. k. stiftskassa, den 1
maj 1898 enligt beslut af stiftets prestmöte upphört att derifrån utgå,
man måst såsom ersättning för ecklesiastikaren 1898 1899 och 1899 1900
164 Åttonde hufvndtiteln.
till nämnde vaktmästare för omförmälda inistade löneinkomst af 241 kronor
18 öre årligen låta dessa belopp af statskontoret förskotteras. Härmed kan
komma att fortfara i flere år och otvifvelaktigt skola ock flere sådana bidrag,
som hittills frivilligt erlagts, komma att upphöra. Skulle det ifrågavarande
extra anslaget beviljas, så bör ock dermed kunna bestridas vissa tillfälliga
utgifter, som äro af den beskaffenhet, att staten icke gerna kan undandraga
sig deras gäldande. Äfvenledes torde detta anslag, intilldess noggrannare
erfarenhet vunnits, om eu förhöjning i det omförmälda ordinarie anslaget
till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor blir oundviklig, böra fä
anlitas för betäckande af vissa mindre brister, som efter år 1897, såsom
det synes mera tillfälligtvis, uppstått i expeditionskassorna och hvarom
framställning från några domkapitel redan gjorts.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes på extra stat för år 1901 af Riksdagen äska ett belopp af
5,000 kronor att användas för betäckande af brister i domkapitlens ex¬
peditionskassor samt för oförutsedda, oundgängliga behof vid deras expedi¬
tioner.
Universiteten.
[42.] På derom af vederbörande gjord framställning tillstyrker jag, att
Lärare ijinji-Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad för
V9i‘ups‘fa&k^ren och 1900 egt rum, till arfvode åt eu lärare vid universitetet i
Upsala, som kan finnas villig och lämplig att derstädes meddela under¬
visning i finsk-ugriska språk, särskild! lappska och finska, på extra stat
för år 1901 bevilja ett anslag af 2,500 kronor.
[43.] Sedan Riksdagen, som år 1888 på Eders Kongl. Maj:ts framställning
Universitets- beviljade medel för anställande under sex år vid universitetet i Upsala af
‘”upsala ' ^t0rer * tyska, franska och engelska språken, år 1894 till enahanda ända¬
mål för ytterligare sex år beviljat 36,000 kronor, har af detta anslag för
hvartdera af åren 1895—1900 anvisats 6,000 kronor till anställande vid
universitetet af lektorer i nämnda språk. Hela anslaget är således nu
anvisadt. Med anledning deraf hafva vederbörande akademiska myndig¬
heter gjort framställning om utverkande af fortfarande anslag för ända¬
målet och dervid, under åberopande att erfarenheten ådagalagt lämplig¬
heten och nödvändigheten af dylika lektorers fortsatta anställande vid
universitetet, begärt anslagets uppförande å ordinarie stat; och har i öfrigt
Åttonde hnfvudtiteln. 165
till stöd för framställningen hänvisats till hvad som anfördes till förmån
för fortsatt anslag år 1894.
Med anledning af den gjorda framställningen får jag, som till fullo
uppskattar lektorsinstitutionens värde för de moderna språkstudiernas fram¬
gångsrika bedrifvande vid universitetet, men anser, att anslaget tills vidare
bör bibehållas som extra, i underdånighet tillstyrka, att Eders Kong!. Maj:t
täcktes till Riksdagen göra framställning derom, att för anställande under
ytterligare sex år vid universitetet i Upsala af lektorer i tyska, franska och
engelska språken må beviljas ett anslag af 36,000 kronor och deraf på
extra stat för år 1901 anvisas ett belopp af 6,000 kronor.
Vid de senaste riksdagarne hafva beviljats extra anslag af 1,000 kronor [44.]
för uppehållande af undervisningen och examinationen i geografi vid universi- unitnunm-
tetet i Upsala. Då de förhållanden, som påkallat detta^ anslag, äro oför-9'”
ändrade, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att för berörda ändamål anvisa pa extra stat för år
1901 enahanda belopp eller 1,000 kronor.
Det under en följd af år till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser [45.]
vid universitetsbiblioteket i Upsala beviljade extra anslag å 2,500 kronor Unheranu-
har för år 1900 blifvit höjdt till 3,500 kronor. I enlighet med veder- ■'
börandes framställning hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till dylika arfvoden jemväl för år 1901 bevilja ett extra
anslag af 3,500 kronor.
Upsala universitets museum för bildande konst, hvilket enligt den för [46.]
museet utfärdade stadga såsom eu akademisk institution i främsta rummetinköpafkontt-
bör afse undervisningen i konsthistoria, utgöres enligt samma stadga af:u„derriininj<.
a) målningar i olja, vattenfärg och krita, b) handteckningar och gravyrer, materia.
c) marmor-, brons- och gipsafbildningar efter antika och moderna skulptur-
verk, d) fotografier, litografier, xylografier, hufvudsakligen efter arkitek¬
toniska konstverk. För ifrågavarande museum finnes i den för universi¬
tetet gällande stat af den 13 november 1885 upptaget ett anslag af 300
kronor till materiel.
Uppenbart är, att detta anslag ej förslår till att i någon väsentlig
mån öka museets samlingar. Institutionens prefekt, professorn J. H. É.
Schack, har derför väckt fråga om ett statsanslag för eu gång till inköp
för museets räkning af konsthistorisk undervisningsmateriel. I afseende
härå har af honom till humanistiska sektionens protokoll anförts hufvud¬
sakligen följande:
166 Åttonde lmfvudtiteln.
Eu del af materi elanslaget till museet erfordrades naturligen för sjelfva
museisamlingens vidmagthållande, lokalens vård, uppvärmning in. in. Åter¬
stoden användes för den konsthistoriska undervisningens upprätthållande.
I första rummet måste för detta ändamål inköpas nödiga böcker och tid¬
skrifter. Genom dessa inköp hade sammanbragts ett litet bibliotek af
något öfver 150 volymer, ett antal, som i anseende till den dithörande litera-
turens dyrbarhet ej kunde anses ringa. Vidare måste egentlig under-
visningsmateriel anskaffas, alltså sådana af bildningar af kontverk, Indika
erfordrades såsom åskådningsmateriel vid föreläsningar och lärjungarnes
examensstudier. Af dylika afbildningar hade öfverallt, der konsthistoriska
studier idkades, samlingar anlagts. Det vore uppenbart, att utan dem
all konsthistorisk undervisning blefve lika omöjlig, som ett kemiskt stu¬
dium utan laboratorium eller ett botaniskt utan växtsamlingar. Före¬
läsningar öfver konstverk, hvilkas utseende den studerande icke kände,
lemnade honom naturligen ingen behållning; och för läraren vore det
hardt när omöjligt att föreläsa öfver konstens utveckling, då han ej kunde
illustrera sitt föredrag med någon åskådningsmateriel. Vore läraren icke
tecknare, framstode omförmälda olägenhet än starkare. Hvad Upsala
universitets konstmuseum anginge, egde detsamma endast en mindre sam¬
ling undervisningsmateriel af nu angifven art. Att denna samling hittills
lått stå tillbaka för de öfriga kraf, som stäldes på materielanslaget, be¬
rodde ej blott på bildernas dyrbarhet, utan äfven på de äldre reproduk-
tionssättens brister. Nyare etsningar och gravyrer hade naturligen på
grund af bristande medel alls icke kunnat inköpas. Det fotografiska
reproduktionssättet åter hade länge varit så föga utveckladt, att man
dragit i betänkande att nedlägga kostnader på inköp af dess alster, Indika
både gåfve en dålig föreställning om originalen och dessutom efter någon
tid lätt utplånades. Under de senare åren hade emellertid den fotografiska
konsten vunnit en sådan utveckling, att bilderna numera kunde sägas på
ett fullt nöjaktigt, ofta rent af förträffligt, sätt återgifva originalen, och
genom nyare metoder hade också hållbarheten högst betydligt ökats.
Med hänsyn härtill och i anseende till de fotografiska reproduktio¬
nernas jemförelsevis billiga pris har prefekten ansett, att man i allmänhet
kan begränsa sig till inköp af dylika för ökande af konstmuseets under¬
visningsmateriel. För ändamålet har lian, med ledning af för honom till¬
gängliga försäljningskataloger från Bruchman i Mlinchen, Alinari i Florens,
Photographische Gesellschaft i Berlin, Paul Robert i Paris m. fl, be¬
räknat ett belopp af 6,500 kronor vara erforderligt. Huru denna summa
förslagsvis skulle användas, angifves i eu af prefekten lernnad särskild
specifikation sålunda:
Åttonde hufvndtiteln.
167
Antik skulptur ..........................................................
Italiensk målarekonst ........................
|
............... kr.
|
1,800
1,000
|
Italiensk skulptur...........................................................
|
*
|
400
|
Italiensk arkitektur.................................................. .
|
..‘.ii ..... »
|
500
|
Tysk målarekonst........................................................
|
>
|
500
|
Tysk arkitektur ....................................................
|
|
300
|
Flandrisk och holländsk målarekonst....................
|
>
|
1,000
|
Fransk och engelsk arkitektur...............................
|
»
|
700
|
Franskt måleri och skulptur...................................
|
|
300
|
Summa kr. 6,500
Enligt hvad af prefektens förutnämnda skrifvelse inhemtas, har af
enskild person skänkts ett belopp af 1,000 kronor såsom bidrag till denna
summas betäckande. Då vidare ett belopp af 500 kronor skulle kunna
för ändamålet tillskjutas ur museikassans behållning — hvilken vid 1898
års slut utgjort 568 kronor 24 öre — erfordrades till nyssnämnda summas
betäckande ett belopp af 5,000 kronor. Detta belopp hade prefekten för¬
gäfves sökt att erhålla från universitetets reservfond. Det återstode således
endast att för ifrågavarande inköp söka utverka ett extra statsanslag å
samma belopp.
Med anledning af prefektens härom gjorda framställning har derefter
det akademiska konsistoriet, i enlighet med humanistiska sektionens till¬
styrkan, hemstält om beredande af det för ändamålet erforderliga stats¬
anslaget; och kanslern för rikets universitet har särskild! framhållit önsk¬
värdheten af att detta anslag blefve beviljadt.
Hvad prefekten anfört om behofvet af tillräcklig åskådningsmateriel
för den konsthistoriska undervisningen vid universitetet i Upsala synes
mig icke kunna jäfvas. Då, såsom lätt inses, konstmuseets materielanslag
icke förslår till att bekosta en så ansenlig ökning af dess samlingar, som
nu ifrågasatts, och universitetet ej heller i öfrigt eger nödiga medel för
ändamålet, lärer staten icke böra undandraga sig att tillskjuta hvad som,
enligt hvad nyss nämnts, erfordras till fyllande af det utaf prefekten be¬
räknade beloppet.
Jag tillstyrker fördenskull, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till inköp af konsthistorisk undervisningsmateriel, att in-
förlifvas med Upsala universitets museum för bildande konst, på extra
stat för år 1901 anvisa ett belopp af 5,000 kronor.
168
Åttonde hufvudtiteln.
[47.] Uti flen till 1899 års riksdag aflåtna nådiga proposition angående
Nybyggnader statsverkets tillstånd och behof framlade Eders Kongl. Maj:t för Riksdagen
akademi',ta förslag att till fyllande af den summa, som beräknats för till- och oin-
tjukhuset i byggnader samt dermed förbundna förbättringar vid akademiska sjukhuset
Uptafo. • Upsala, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade ritningar och
förslag, bevilja ett anslag af 293,835 kronor och deraf på extra stat för
år 1900 anvisa ett belopp af 150,000 kronor; hvaremot och då, på sätt i
det till ärendet hörande statsrådsprotokoll erinrades, förhöjning i års-
anslaget till akademiska sjukhuset skulle blifva erforderlig först sedan
byggnadsarbetena fullbordats, framställning derom icke ansågs för det då¬
varande böra göras.
Riksdagen, som i betraktande af de kostnader, hvilka länen i allmän¬
het måste vidkännas för uppförande och underhåll af sjukhus, ansåg bil¬
ligheten fordra, att, derest akademiska sjukhuset fortfarande såsom hittills
tillika skulle vara Upsala läns sjukhus, länet i väsentligen högre grad än
som af Eders Kongl. Magt föreslagits borde deltaga i kostnaderna för dess
utvidgning, samt derjemte ansåg sig böra med afseende å sjukhusets årliga
driftkostnader föreslå vissa förändringar i det uti förutnämnda statsråds¬
protokoll delvis intagna, af landstinget för dess del godkända kontrakt
emellan landstinget och universitetet i Upsala, hvilka förändringar Riks¬
dagen jemväl ansåg böra uppställas såsom vilkor för statsanslaget, bevil¬
jade för ifrågavarande ändamål ett anslag af 201,188 kronor och anvisade
deraf på extra stat för år 1900 ett, belopp af 150,000 kronor, dock
under vilkor:
att från Upsala läns landstingsområde för enahanda ändamål bevilja¬
des 200,000 kronor antingen såsom anslag eller, efter öfverenskommelse
med universitetet, i form af räntefritt lån;
att, sedan för sjukvården användts dels de inkomster, öfver hvilka
sjukhuset disponerade, och dels de afgifter, som landstingsområdet enligt
förut omförmälda, af landstinget antagna kontraktsförslag vore skyldigt
erlägga, staten och landstinget till täckande af derutöfver gående kostna¬
der för vården af sjuke från landstingsområdet bidroge med hälften hvar¬
dera; samt
att landstinget för underhåll af sjukhusets byggnader lemnade ett
årligt bidrag af 1,000 kronor.
Dessutom förklarade Riksdagen, att, derest landstinget skulle, på sätt
Riksdagen föreslagit, tillförbindas att till väsentlig del såväl bekosta sjuk¬
husets byggnader och deras underhåll som ock deltaga i sjukhusets drift¬
kostnader, billigheten jemväl syntes fordra, att landstinget tillerkändes
Åttonde hufvudtiteln.
169
rättighet att genom insättande i sjukhusets direktion af halfva antalet
direktionsledamöter öfva inflytande på sjukhusets förvaltning.
Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län på grund
af nådig remiss anmodat länets landsting att afgifva underdånigt yttrande
i fråga om de vid anslaget sålunda fästade vilkor, har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande jemte eget, den 21 sistlidne oktober afgifvet underdånigt
utlåtande, öfverlemnat 1899 års landstings underdåniga yttrande i ämnet
tillika med de tryckta landstingshandlingarna och transsumt af landstingets
protokoll, utvisande, bland annat, att landstinget besluta ställa sig Riks¬
dagens omförmälda vilkor till efterrättelse på det sätt, att landstinget
såsom bidrag till kostnaderna för ifrågavarande till- och ombyggnader
anslagit ett belopp af 200,000 kronor att, enligt af det större akademiska
konsistoriet vid Upsala universitet till landstinget gjord framställning, utgå
i form af räntefritt lån, samt i öfrigt med allenast den ändring att lands¬
tinget till högst 7,500 kronor årligen fixerat det bidrag, som skulle ifråga¬
komma att utgå från landstingsområdet för täckande af den brist, hvilken
kunde uppstå i kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet,
sedan tillgängliga inkomster dertill blifvit använda. Till eu närmare redo¬
görelse för innehållet i landstingets beslut skall jag strax återkomma.
Efter nådig remiss har sedermera kanslern för rikets universitet
dels i ärendet hört vederbörande vid Upsala universitet, dels ock den 24
sistlidne november deri afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; och
hafva dervid så väl större akademiska konsistoriet, direktionen för det
akademiska sjukhuset och universitetets drätselnämnd som ock universitets¬
kanslern uttalat sig till förmån för landstingets förslag. Den sistnämnde
har sålunda, i likhet med konsistoriet och drätselnämnden, hemstält, att
till 1900 års riksdag måtte aflåtas nådig proposition om bifall till lands¬
tingets föreliggande förslag och att följaktligen den brist, som möjligen
kunde uppstå i kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet,
sedan tillgängliga inkomster dertill blifvit använda, skulle täckas af stats¬
medel, i den mån ersättning till densammas betäckande ej komine att af
landstinget utgå.
Då berörda af landstinget vidtagna, mindre väsentliga jemkning i de
utaf Riksdagen för beviljande af ifrågavarande anslag uppstäda vilkor
föranleder dertill, att denna anslagsfråga bör ånyo föreläggas Riksdagen,
får jag, i syfte att närmare belysa det sålunda föreliggande spörsmålet,
i hvad mån staten skulle, under förutsättning af bifall till landstingets
förslag, komma att bidraga till de blifvande årliga driftkostnaderna vid
sjukhuset, underdånigst erinra och meddela följande.
Bill. till Riksd. Prat, 1900, 1 Band. 1 Afd.
22
170 Åttonde hufvudtiteln.
År 1895 afgafs till Upsala läns landsting af en för ändamålet tillsatt
komité förslag till kontrakt mellan landstinget och universitetet, inne¬
hållande bland annat:
i § 1, att universitetet skulle tillhandahålla landstinget minst 170
sjuksängar, hvaraf omkring 14 i isoleringspaviljongen och minst 25 å
kurhusafdelningen, samt »fullgöra alla de skyldigheter och förbindelser,
af hvad beskaffenhet de vara må, som enligt nu gällande eller framdeles
blifvande författningar åligga länets lasarett och kurhus»;
i § 4, att för den sjukvård, universitetet lemnade för länets räkning,
universitetet skulle i ersättning erhålla 1 krona 35 öre för hvarje af de
första 33,000 sjukdagarne — hvilken ersättning skulle utgå för hvarje år,
äfven om det verkliga antalet sjukdagar för året understege detta tal —
och 1 krona 50 öre för hvarje af de Överskjutande sjukdagarne under året;
i § 6, att landstinget skulle till sjukhusbyggnadernas underhåll bi¬
draga med 1,000 kronor årligen;
i § 7 — jemte stadganden derom, att länet skulle mot inteckning i
sjukhusets byggnader lemna universitetet ett räntefritt lån å 107,353
kronor 64 öre, så att landstingets hela i sjukhuset intecknade fordran
skulle belöpa sig till 150,000 kronor — att en af fem ledamöter bestående
nämnd skulle afgöra vissa frågor vid ett eventuelt upphörande af universi¬
tetets och landstingets gemenskap i sjukhuset;
i § 13, att kontraktet skulle gälla i fyrtio år; samt
i § 14, att vid slutet af hvar femårsperiod, om endera parten det
önskade, en komité skulle tillsättas, bestående af sex personer, tre valda
af det större akademiska konsistoriet och tre af landstinget, hvilken
komité det ålåge att för universitetet och landstinget framlägga förslag
till de ändringar i kontraktet, hvilka af förhållandena påkallades, utan att
dock de i §§ 1 och 7 angifna hufvudgrunder rubbades.
»Enas», hette det vidare i förslagets § 14, »icke universitetet och
landstinget om hvad sålunda föreslagits, hänskjutes frågan till afgörande
af en nämnd, så sammansatt som i § 7 föreskrifves.»
Landstinget antog genom beslut den 18 september 1895 för sin del
förslaget till kontrakt, ehuru med följande förändringar, nemligen att § 6
uteslöts och att i § 14 sista punkten »Enas icke — — — föreskrifves»
likaledes uteslöts; hvarjemte landstinget dels tillfogade, att de föreslagna
byggnaderna skulle af universitetet uppföras inom tre år efter det för¬
slaget blifvit af vederbörande myndigheter stadfästadt, dels ock beslöt, att
gällande aftal emellan landstinget och universitetet skulle upphäfvas samt
i stället det sålunda af landstinget antagna kontraktet träda i tillämpning
från och med den 1 januari året efter det ifrågavarande byggnadsarbeten
Åttonde hnfrndtiteln. 171
fullbordats; och skulle det bestående aftalet angående sjukvården å aka¬
demiska sjukhuset i hvad på landstinget ankomme ega bestånd till dess
det antagna kontraktet kunde träda i tillämpning.
Den 20 september 1898 beslöt landstinget, bland annat, med föran¬
ledande af en utaf det större akademiska konsistoriet gjord framställning
och en inom landstinget väckt motion, att dess i sjukhusfrågan den 18
september 1895 fattade beslut skulle fortfarande ega giltighet, dock med
vilkor, att svar å landstingets anbud från universitetet afgåfves före den
1 juli 1899, äfvensom, på hemställan af konsistoriet, att förutnämnda af
1895 års landsting ur kontraktet uteslutna moment: »Enas icke — — —
föreskrifves» finge i vederbörande paragraf åter insättas.
I nära öfverensstämmelse med nu omförmälda mellan landstinget och
universitetet preliminärt upprättade nya kontrakt har, på sätt ock inhem-
tas af förutnämnda vid 1899 års statsverksproposition fogade statsråds¬
protokoll, landstingets ersättningsskyldighet under de senare åren utgjorts.
Till 1899 års landsting öfverlemnade det större akademiska konsisto¬
riet, med anledning af samma års riksdags beslut i frågan, dels för¬
slag till deraf påkallade ändringar i nyssnämnda kontrakt, med anhållan
att landstinget behagade för sin del godkänna desamma under förutsätt¬
ning att berörda af Riksdagen fattade beslut komme att vinna Eders Kongl.
Maj:ts stadfästelse, dels ock en med hänsyn till sjukhusets räkenskaper för
år 1898 verkstäld beräkning af den andel i eventuel brist, som med
tillämpning af Riksdagens beslut skulle kunna belöpa på landstinget. Med
afseende särskilt å de erforderliga tilläggen till § 4 i kontraktet framhöll
konsistoriet, att något annat sätt för bestämmandet af fördelningen af om-
förmälda kostnader för landstingsområdets sjukvård icke syntes konsistoriet
möjlig eller lämpligen kunna åstadkommas, än att direktionen för det
akademiska sjukhuset, som enligt Riksdagens uttalade mening för fram¬
tiden skulle bestå af lika många ledamöter från landstinget som från uni¬
versitetet, erhölle uppdrag att med ledning af hvarje års räkenskaper upp¬
gifva, huru stort belopp af möjligen uppkommen brist skulle kunna anses
föranledt af kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet och
sålunda i enlighet med Riksdagens beslut borde till hälften af landstinget
betalas. De inkomster, som sjukhuset nu disponerade, landstingets afgifter
oberäknade, och som enligt Riksdagens beslut skulle i och för sjukvården
användas, vore: a) statsanslag 1,000 kronor till materiel och 2,500 kronor
för vård af fattige sjuke från andra län; b) afkastning af donationer, hvilken
enligt en vid konsistoriets skrifvelse i ämnet fogad bilaga uppginge till 8,807
kronor 85 öre; c) åtskilliga andra anslag enligt universitetets stat, hvari
bland annat inginge afgifter af sjuke, vårdade å enskilda rum, samt af
172 Åttonde hnfvudtiteln.
sådana sjuke från andra län, vårdade å allmänt rum, för hvilkas vård
landstinget ej svarade; samt d) särskilt bidrag till barnbördsafdelningen.
Med vissa af de särskilda inkomsttitlarne vore emellertid förbundna för¬
pligtelse för sjukhuset att bestrida med dem afsedd sjukvård.
Enligt den af konsistoriet verkstälda beräkningen, hvilken dock icke
vore afsedd att ligga till grund för de ändrade förhållanden, som för fram¬
tiden till följd åt sjukhusets utvidgning komme att inträda, utan endast
vore afsedd att utgöra en ledning för bedömandet af huru kostnaderna
under nuvarande faktiska förhållanden skulle beräknas och landstinget på¬
föras, skulle, med en beräknad inkomstsumma af 107,268 kronor, hvaraf
46,734 kronor bidrag från landstinget och 33,423 kronor 85 öre lego-
sängsmedel af betalande patienter, och en beräknad utgiftssumma af 110,754
kronor 73 öre, den del af bristen, som motsvarade kostnaderna för vården
af sjuke från landstingsområdet, blifva omkring 2,970 kronor, hvaraf lands¬
tinget skulle ersätta hälften eller 1,485 kronor.
Det af konsistoriet framlagda förslaget till kontrakt blef, med tillägg
af bestämmelse om förutberörda maximibelopp af 7,500 kronor för lands¬
tingets årliga fyllnadsbidrag, den 20 september 1899 af landstinget för
dess del i hufvudsak godkändt att träda i tillämpning från och med den
1 januari året efter det omförmälda byggnadsarbeten fullbordats. Jemte
bibehållande af § 1 oförändrad och med införande i § 7 af beloppen
200,000 kronor i stället för 107,353 kronor 64 öre samt 242,646 kronor
36 öre i stället för 150,000 kronor, tillfogades sålunda en ny paragraf af
innehåll, att ^ landstinget hidroge till sjukhusbyggnadernas underhåll med
ett belopp af 1,000 kronor årligen samt gafs åt § 4 följande lydelse:
Ȥ 4.
»För den sjukvård, som vid akademiska sjukhuset för länets räkning
vare sig å lasaretts- eller kurhusafdelningen besörjes, ersätter länet uni¬
versitetet med en afgift af en krona trettiofem öre för hvarje inom antalet
trettiotretusen (33,000) dagar fallande sjukdag — hvilken ersättning utgår
för hvarje år, äfven om det verkliga antalet sjukdagar för året under¬
stiger detta tal — samt en krona femtio öre för hvarje sjukdag, som
öfverskjuter nämnda antal (33,000).
»Sedan för sjukvården användts dels möjliga behållningar från före¬
gående räkenskapsår, dels de inkomster, som tillkomma sjukhuset för sjuk¬
vården på grund af statsanslag och särskilda kommunala anslag, af be¬
stämmelser i universitetets stat (inkomster af Mälby frälseränta, dekanats-
medel, studentkårens sjukhusbidrag, stipendieböter och universitetets egna
legosängsmedel) och af donationer, dels ock ofvan nämnda afgifter, som
Åttonde hufvudtiteln.
173
landstingsområdet är skyldigt erlägga, skola landstinget och staten till
täckande af derutöfver gående kostnader för vården af sjuke från lands¬
tingsområdet bidraga med hälften hvardera, dock så att detta landstingets
årsbidrag ej må öfverstiga 7,500 kronor.
»För hvarje år skall sjukhusets direktion, sedan räkenskaperna afslutats,
verkställa beräkning af kostnaderna för vården af sjuke från landstings¬
området samt med stöd deraf uppgifva, hvilket belopp landstinget enligt
stadgandet i föregående moment har att ytterligare erlägga. Direktionens
utlåtande i förevarande afseende skall åtfölja räkenskaperna, då dessa till
lasarettsdirektionen öfverlemnas.»
Vidare stadgades i 11 § af kontraktet, att sjukhusets direktion skulle
bestå af sex ledamöter, af hvilka landstinget och universitetet utsåge
hvardera tre, samt att landstinget äfven skulle utse nödigt antal suppleanter.
I bestämmelserna angående revision af kontraktet, sådana desamma
blifvit vid landstingen åren 1895 och 1898 affattade, gjordes deremot icke
någon ändring.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län har derefter uti
sitt förut omnämnda utlåtande af den 21 oktober 1899 förklarat, att då
det af omförmälda, utaf det större akademiska konsistoriet meddelade ut¬
redning ville synas, att många år torde komma att förflyta innan bristen
blefve så stor, att landstingsområdets bidrag till densammas betäckande
uppginge till 7,500 kronor, samt landstingets beslut i förevarande hän¬
seende följaktligen vore af ringa praktisk betydelse, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ansett sig kunna förorda verkställighet af beslutet, för
så vidt Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder finna sådant kunna ske utan
Riksdagens hörande.
Direktionen för det akademiska sjukhuset, Upsala universitets drätsel¬
nämnd och det större akademiska konsistoriet hafva härpå, såsom förut
nämnts, i afgifna utlåtanden förordat godkännande af landstingets ifråga¬
varande beslut. Direktionen har dervid särskildt framhållit, att man vid
den beräkning, som legat till grund för det större akademiska konsistoriets
i sammanhang med ärendets föregående behandling gjorda hemställan om
utverkande af ett årligt statsanslag af 1 7,500 kronor till driftkostnaderna
för sjukhusets sjukvård, endast tagit hänsyn till den i kontraktets § 4
fixerade ersättning från landstinget för dess vårdade sjukes sjukdagar, men
att de numera antagna bestämmelserna rörande revisioner, som efter hvarje
femårsperiod kunde ifrågakomma, otvifvelaktigt måste anses innebära, att
dessa afgifter dervid kunde revideras, d. v. s. också höjas, om sådant af
ändrade kostnadsförhållanden föranleddes, och att landstingets behandling
af ärendet äfven syntes ådagalägga, att landstinget på detta sätt fattat
174
Åttonde hnfrndtlteln.
revisionernas betydelse. Under sådana förhållanden har direktionen ansett
det vara så litet sannolikt, att det fyllnadsanslag, som enligt de af
Riksdagen med beviljandet af byggnadsanslaget förbundna vilkor skulle af
staten och landstinget med lika störa andelar tillskjutas, komrne att öfver¬
stiga det belopp af 15,000 kronor, som motsvarades af det utaf lands¬
tinget för dess del åtagna maximibeloppet 7,500 kronor, att landstingets
beslut äfven i denna punkt kunde förklaras tillfredsställande. För öfrigt
bar direktionen också framhållit, att landstingets åtagna årsbidrag i sjelfva
verket vore 8,500 kronor, enär landstinget äfven bifallit vilkoret om årligt
bidrag med i,000 kronor till underhåll af sjukhusets byggnader.
Drätselnämnden likasom ock det större akademiska konsistoriet hålla
likaledes före, att den brist, som kunde uppstå i kostnaderna för vården
af sjuke från landstingsområdet, sedan alla tillgängliga inkomster dertill
blifvit använda, äfven under särdeles ogynsamma förhållanden icke i
nämnvärd mån kunde komma att öfverstiga 15,000 kronor, helst som
landstinget medgifvit, att revision af kontraktet på angifvet sätt skulle
kunna efter påfordran hvart femte år vidtagas, hvilken revision, derest
den skulle hafva någon praktisk betydelse, gifvetvis, på sätt vid förhand¬
lingarna inom landstinget jemväl framhållits, kunde medföra sådan höjning
af landstingets bidrag till sjukvården, som kunde af förhållandena på¬
fordras.
Såväl drätselnämnden som konsistoriet hafva såsom skäl för godkän¬
nande af landstingets förslag ytterligare framhållit, att det för Upsala
universitet och den medicinska undervisningens ändamålsenliga bedrifvande
vore en angelägenhet af största vigt och betydelse, att ifrågavarande till-
och ombyggnader med dermed sammanhängande förbättringar vid det
akademiska sjukhuset komme till verkställighet.
Universitetskanslern har för sin del såsom eget underdånigt utlåtande
åberopat hvad det större akademiska konsistoriet anfört och hemstält.
Af hvad sålunda i förevarande ärende ytterligare förekommit framgår
till en början, att de utaf Riksdagen för beviljande af ifrågavarande anslag
å 201,188 kronor uppstäda vilkor blifvit i sina väsentliga delar uppfyIda.
Upsala läns landsting har nemligen, i enlighet med Riksdagens framställ¬
ning, icke blott beviljat till de ifrågasatta till- och ombyggnaderna m. m.
ett ytterligare bidrag, hvarigenom det från statsverket erforderliga anslags-
beloppet blifvit minskadt med närmare 100,000 kronor, utan äfven för¬
bundit sig att till sjukhusbyggnadernas underhåll lemna ett årligt bidrag
af 1,000 kronor. Landstinget har vidare åtagit sig att, sedan för sjuk¬
vården användts tillgängliga inkomster, till täckande af derutöfver gående
Åttonde hufvudtiteln. 175
kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet bidraga med hälften
af dessa kostnaders belopp. Dervid har visserligen gjorts den inskränk¬
ning', att detta landstingets årsbidrag ej finge öfverskrida 7,500 kronor;
men denna jemkning i de af Riksdagen med anslaget förbundna vilkor
synes icke vara af sådan betydelse, att den bör gifva anledning till
några betänkligheter. Ty äfven om, efter sjukhusets utvidgning, drift¬
kostnaderna mot förmodan skulle i en framtid växa derhän, att, sedan de
enligt kontrakt från landstingsområdet utgående sjukdagsafgifterna jemte
sjukhusets öfriga inkomster anlitats, ifrågavarande brist skulle stiga öfver
15,000 kronor eller det belopp, vid hvilket landstingsområdet skulle befrias
från skyldighet att lemna ytterligare bidrag, så skulle likväl, på sätt i ärendet
hörda myndigheter erinrat, den möjligheten i allt fall stå öppen att för¬
medelst revision af kontraktet i mån af behof höja berörda sjukdagsafgifter
och att sålunda fylla bristen utan statsverkets ytterligare betungande._
Då slutligen ifrågavarande byggnadsanslag, på sätt närmare blifvit
utveckladt i det statsrådsprotokoll, som åtföljde statsverkspropositionen vid
1899 års riksdag, är af oafvisligt och trängande behof påkalladt, i hvilket
hänseende jag anhåller att få erinra om de betydande sanitära och admini¬
strativa missförhållanden, som äro rådande vid det nuvarande akademiska
sjukhuset, samt, framför allt, om den kliniska undervisningens kraf på
utvidgade lokaler och ökadt material, och då, såsom jemväl framgår af
samma protokoll, universitetet icke är i tillfälle att åtaga sig någon an¬
svarighet i fråga om den årliga kostnaden för sjukhusdriften, tillstyrker
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att
medgifva, att det utaf 1899 års riksdag för till- och ombyggnader samt
dermed förbundna förbättringar vid akademiska sjukhuset i Upsala vilkor¬
ligt beviljade anslag, 201,188 kronor, må utgå utan hinder deraf att de
utaf Riksdagen vid anslagets beviljande fästade vilkor icke blifvit i allo
uppfylda, samt att af nämnda anslag, hvaraf redan anvisats 150,000 kronor
till utgående under år 1900, på extra stat för år 1901 anvisa återstående
beloppet 51,188 kronor.
På derom gjord underdånig framställning aflat Eders Kongl. Maj:t
till 1898 års riksdag nådig proposition om beviljande af ett anslag af
278,561 kronor till uppförande och utrustning af en ny laboratoriebyggnad
för institutionen för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala.
Hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit vann emellertid icke Riksdagens bifall.
Vid ärendets behandling hade statsutskottet icke haft något att erinra
mot den gjorda framställningen, utan tillstyrkte bifall till densamma.
Åtskilliga utskottets ledamöter uttalade dock i afgifven reservation, att de
[48.]
Nybyggnad
för kemiska
institutionen
i Upsala.
176
Åttonde liufvudtiteln.
visserligen funnit, det institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala vore i behof af ökadt utrymme, men dock betviflade
nödvändigheten att för ändamålet uppföra en byggnad af den betydande
kostnad, som i den nådiga propositionen afsåges. Dessa ledamöter hade
nemligen förestält sig, att andra, mindre kostsamma utvägar till afhjelpande
af de framhållna bristerna skulle kunna utfinnas, såsom genom förändrad
inredning af den af institutionen nu delvis disponerade byggnaden eller
genom någon mindre tillbyggnad af densamma eller genom anordningar
i båda dessa hänseenden. Med anledning häraf funne samma ledamöter,
som ansåge nödigt och önskvärdt, att en undersökning i berörda syfte
blefve verkstäld, sig icke böra tillstyrka bifall till hvad Eders Kong].
Maj:t i ämnet föreslagit.
Hos Eders Kong]. Maj:t har sedermera ånyo gjorts underdånig hem¬
ställan om nådig proposition, afseende beredande af ökadt utrymme åt
institutionen för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala.
Professorn i allmän och åkerbrukskemi vid nämnda universitet P. T.
Cleve samt e. o. professorn i analytisk kemi derstädes O. Widman hafva
i skrifvelse till den matematisk-naturvetenskapliga sektionen af filosofiska
fakulteten vid universitetet den 14 september 1898, med bifogande af rit¬
ningar och kostnadsförslag samt under åberopande af sin förut i ämnet
gjorda, i protokollet öfver ecklesiastikärenden för den 14 januain 1898
närmare omförmälda framställning, upptagit det för 1898 års riksdag
framlagda nybyggnadsförslaget med de modifikationer, hvartill de ansett
frågans behandling inom Riksdagen böra föranleda.
Under framhållande att de ansåge behofvet af den ifrågasatta ut¬
vidgningen till fullo ådagalagdt och erkändt, anföra Cleve och Widman
till en början, att de redan i sin förra framställning sökt åvägabringa
den af reservanterna i statsutskottet ifrågasatta utredning, men att, då
denna ej inom Riksdagen ansetts tillfredsställande, de ansett sig böra egna
denna fråga en särskild uppmärksamhet och att Widman, hufvudsakligen
i ändamål att än ytterligare vidga sin erfarenhet med afseende å laboratorie-
undervisningens ordnande och laboratoriers inrättande, under sommaren
1898 besökt ett större antal kemiska laboratorier i utlandet. De yttra
härefter:
Såsom de redan i sin förra framställning påpekat, behöfdes oundgäng¬
ligen 3 stora laborationssalar för hufvudmassan af laboranter och en stor
föreläsningssal, hvilka 4 salar måste vara höga, ljusa och väl ventilerade
och hafva i sin omedelbara närhet några smärre rum för speciela ändamål.
Dessutom vore det för undervisningens rätta bedrifvande nödvändigt, att
Åttonde linfnidtiteln.
177
vederbörande professor hade sitt arbetsrum förlagdt i samma våning som
de laborationssalar, i hvilka han skulle lemna undervisning, så att han
hade en snabb och beqväm tillgång till lärjungarne och dessa till honom.
Rummens höjd i det gamla trevåningshuset vexlade mellan 3,0 meter
i nedersta och 3 möter i den öfverstå våningen. Denna höjd vore alldeles
otillräcklig för lokaler, som vore afsedda för sådana kemiska laborationer,
som här vore i fråga, vid hvilka helsovådliga ångor ständigt utvecklades.
För ökande af höjden åtminstone i bottenvåningen hade inom Riksdagen
framkastats den tanken, att man skulle kunna sänka golfven. Källar-
hvalfven vore emellertid så låga — pa sina ställen icke mer än mans¬
höga — att detta ej läte sig göra. För att i det gamla huset erhålla
lokaler af tillräcklig höjd återstode derför blott en möjlighet, nemligen
att låta mellanvåningen till två tredjedelar af husets längd försvinna och
indela huset i två våningar i stället för de nuvarande tre. Med en så
våldsam och i sig sjelf mycket kostsam åtgärd, hvarigenom dessutom alla
tre boställs våningarna med deras kapitalvärde af 45,000 kronor — 1,800
kronors årlig afkastning, kapitaliserad efter 4 % — uppoffrades, skulle
man i golfyta blott vinna för kemiska institutionen en tillökning, mot¬
svarande en af de nuvarande laboratorievåningarna, då fysiska institutionen
måste erhålla en af de fyra nya våningarna i ersättning för den laboratorie-
våning, den genom förändringen komme att förlora. Då arealen i hvar
och eu af dessa nya våningar, innerväggar inberäknade, icke blefve större
än omkring 238 qvadratmeter, och hvarje af de ofvannämnda af behofvet
påkallade salarne jemte tillhörande smårum kräfde omkring 234 qvadrat-
meter, skulle således det vunna utrymmet blott räcka till för 3 af dessa
4 salar, och då blefve dessutom icke något utrymme alls öfrigt för labora¬
torium i qvantitativ analys, arbetsrum och lokaler för professorerna,
biblioteksrum, rum för arbeten i fysikalisk kemi m. in.
Fn tillbyggnad vore således i alla händelser oundgängligen nödvändig.
Under sådana förhållanden torde det vara uppenbart, att det vore mest
praktiskt att förlägga de höga rummen i denna. Fråga blefve då, hvar
denna tillbyggnad skulle förläggas för att man skulle kunna samtidigt
tillgodogöra sig så mycket som möjligt åt lokalerna i gamla huset och
dock få institutionen ändamålsenligt ordnad.
Undervisningen hade hittills, så vidt det på grund af lokalernas be¬
skaffenhet kunnat genomföras, varit så fördelad mellan professorn i allmän
och åkerbrukskemi samt e. o. professorn i analytisk kemi, att den senare
haft på sin lott undervisningen i qvalitativ och qvantitativ oorganisk
analys, hvartill slutit sig såsom förberedelse oorganiska syntetiska labora¬
tioner, hvilka af utrymmesskäl utförts på ordinarie professorns afdelning,
liih. till Riksd. Prat. WOV. 1 timid. 1 Afd.
23
178
Åttonde hufvndtiteln.
under det att åter den ordinarie professorn handhaft undervisningen i
organisk kemi och ledt specialundersökningarna i oorganisk kemi. Denna
fördelning vore i hufvudsak naturlig och skulle ej lida någon väsentlig
förändring, äfven om, såsom i Gleves och Widmans förra skrifvelse fram¬
hållits såsom önskningsmål, i framtiden den ena professuren finge organisk
kemi och den andra oorganisk kemi till läroområde. E. o. professorn
behöfde nu på sin afdelning, utom egna arbetsrum, ett laboratorium för
syntetiska laborationer, ett för qvalitativ analys och ett för qvantitativ
analys; den ordinarie professorn åter, utom egna arbetsrum, blott ett
laboratorium för organisk kemi och specialundersökningar i oorganisk
kemi. Men dessutom behöfdes för gemensamt bruk föreläsningssal med
tillhörande förberedningsrum och biblioteksrum. För en jemnare fördel¬
ning af utrymmet och af andra skäl kunde dessa senare lämpligen för¬
läggas till ordinarie professorns afdelning. Af nu uppräknade lokaler
kunde båda professorernas arbetsrum, laboratoriet för qvantitativ analys
och biblioteket mycket väl läggas i det gamla huset, i synnerhet om der
infördes någon ventilation. Tillbyggnaden hade således att inrymma de
fyra stora salarne, som behöfde större höjd än det gamla huset kunde
erbjuda, jemte tillhörande smårum samt för öfrig! en jordvåning för in¬
rymmande af maskineri för uppvärmning och ventilation samt förråd af
kemikalier och glassaker in. in. Närmast till hands läge att använda
institutionens båda nuvarande afdelningar i någorlunda oförändradt skick
och utvidga dem med hvar sin tillbyggnad, som då skulle springa ut från
huset åt gårdssidan. Härmed vunne man visserligen en reduktion till det
minsta möjliga af kostnaderna för omändring af de gamla lokalerna, men
vid närmare undersökning hade detta visat sig outförbart af både organisa¬
toriska och ekonomiska skäl. l)å de nuvarande båda afdelningarna vore
skilda genom en kall förstuga, som ginge tvärt genom huset och ej kunde
afstängas, derför att nedgången till källarne vore der förlagd, och då för
öfrigt inga korridorer genom de nuvarande afdelningarna funnes eller
kunde inredas utan att förstöra rummen, blefve nemligen de båda afdel¬
ningarna på detta sätt alldeles isolerade från hvarandra. Förråden af
kemikalier, glaskärl och en mängd instrument och apparater kunde och
borde emellertid vara gemensamma för båda afdelningarna, och dessutom
vore, såsom redan nämnts, föreläsningssalen och biblioteket afsedda för
gemensamt bruk. Under sådana förhållanden vore gifvet, att ifrågavarande
anordning skulle verka i hög grad hindrande och störande både på de
experimentela arbetena och på undervisningen. Förbindelsen mellan de
olika lokalerna inom hvar afdelning blefve ock på detta sätt obeqväm
och oändamålsenlig. För öfrigt skulle redan eu och naturligtvis ännu
Åttonde hufvndtiteln. 179
mera två utbyggnader, äfven om de med täckta gångar förbundes med
det gamla huset, utestänga ljus från det senare och göra flere rum i detta,
om ej alldeles oanvändbara, dock olämpliga. Hvad åter den ekonomiska
sidan beträffade, vore det lätt att inse, att kostnaderna för tva sa störa
envåningsbyggnader med hvar sin grund och hvar sitt tak maste blifva
högst betydligt högre än för en tvåvåningsbyggnad och skilnaden vida
högre än den jemförelsevis obetydliga kostnaden för förändring af en eller
annan boställsvåning till laboratorierum. Men härtill komme, att ett till¬
fredsställande uppvärmnings- och ventilationssystem för en i planet så
oerhördt utsträckt komplex, som alla lokalerna tillsammans skulle bilda,
blefve ytterst svårt att åstadkomma och mycket dyrt både i anläggning
och drift.
På dessa och för öfrigt flere andra skäl hade Cleve och AV i dm an
icke ansett sig behöfva uppgöra något detaljeradt förslag i denna rigtning,
då ett sådant redan från början måste betraktas såsom olämpligt. Alla
de nu nämnda olägenheterna kunde i sjelfva verket undvikas, om man
uppförde en enda tillbyggnad i två våningar. Häraf blefve en följd, att
man af det gamla huset finge taga i anspråk, utom en af de nuvarande
afdelningarna på nedre botten, någon af de öfre våningarna. Det funnes
då icke längre något, som hindrade att förlägga hela tillbyggnaden till
gafveln af det gamla huset, hvarigenom man vunne tva stora fördelar,
först att inga af de nuvarande lokalerna komme att i nämnvärd man lida
men af ljusinskränkning, och vidare att tillbyggnaden kunde läggas tvärt
för gafveln. Förbindelsen mellan lokalerna i det gamla huset och i det
nya blefve då ganska beqväm, i det att man icke behöfde passera genom
eu hel laboratorieafdelning för att komma till en annan, hvilket skulle
blifva fallet, om det nya huset med en kortsida förenades med det gamla.
Enligt nyss utvecklade förslag skulle tillbyggnaden inrymma, jemte
tillhörande smårum, 4 omkring 5,5 meter höga salar, 2 i hvardera hufvud-
våningen. Tillbyggnaden måste derför få samma höjd som det gamla
huset. Af lokalerna i detta behöfdes icke och kunde icke användas mer
än 2 våningar, som då skulle blifva dels det nuvarande analytiska labora¬
toriet på nedre bottnen, dels professorns i fysik nuvarande, 2 trappor upp
belägna boställsvåning. I öfverensstämmelse härmed hade arkitekten A.
T. Lignell uppgjort fullständiga ritningar och kostnadsförslag till en sådan
tillbyggnad. Att ytterligare i detalj redogöra för dess indelning ansågc
Cleve och Widman vara öfverflödigt, utan ville de i detta afseende hän¬
visa till ritningarna och den motivering för hvarje särskilt, rum, som
funnes angifven i deras förra framställning. Kostnadsförslaget upptoge
följande slutsummor:
180
Åttonde hufvmltiteln.
sjelfva byggnaden med gas- och vattenledningar................. kr. 147,792: —
diverse förändringar af lokalerna i det gamla huset ......... » 5,000: —
inredning......................................................................................„... » 23,556: —
värmeledning och ventilation .............................................. ,» 32,600: —-
hvartill komme erforderlig komplettering af instrument
och utensilier ......................................................................... » 10,000: —-
tillhopa kr. 218,948: —
• • • • .:' .' 1 • •: ' :!{,■'
Såsom ritningarna utvisade, innehölle byggnaden, utom de ofta nämnda
4 salarne med tillbehör, åtskilliga smårum för fysikalisk kemi och bostads¬
rum för amanuenser. Dessa hade man så att säga fått till skänks derigenom
att man, för att i högsta möjliga grad tillgodogöra sig utrymmet, öfverallt
utom der salarne vore belägna afdelat hufvudvåningarna på höjden i två
våningar, hvilka senare således blott blefve 2,8—2,4 meter höga. I nyss¬
nämnda kostnadsförslag inginge inredning och värmeledning med ventilation
med samma summor som i det för 1898 års riksdag framlagda förslag.
Då af den gamla inredningen i e. o. professorns nuvarande afdelning blott
en ringa del kunde användas och lokalerna för öfrig! i det hela blefve
af ungefär samma storlek som i sistnämnda förslag, hade kostnaden för
inredning icke kunnat upptagas lägre. Beträffande ventilationen borde
omnämnas, att för luftvexlings införande i de uti det gamla huset förlagda
lokalerna en mängd lufttrummor måste på den gamla vinden sammanföras
och förses med en särskild ventilator, hvarigenom ventilatorernas antal i
nu förevarande förslag blefve 3 i stället för 2 i det föregående. Någon
nedsättning kunde derför icke heller här ifrågasättas, snarare torde kost¬
naderna komma att ökas.
it I nyss anförda kostnadsberäkning vore således de tre sista posterna
å tillsammans 66,156 kronor gemensamma för båda förslagen, hvaremot
på sjelfva byggnadsarbetena en besparing kunnat göras af 54,613 kronor.
Från den kemiska institutionens synpunkt vore detta förslag antagligt,
om det ock vore i flere hänseenden sämre än det förut framlagda. Särskild!
blefve utrymmet i professorernas arbetsrum så begränsad!, att det knappast
kunde medgifva arbetsplats åt studerande, som arbetade under en professors
speciela ledning eller biträdde vid dennes undersökningar. Den i botten¬
våningen stationerade professorn, som finge dela vågrum med hela afdel-
ningen för qvantitativ analys, komme fortfarande att sakna ett särskild!
rum för förbränningsanalyser, grofarbeten, större distillationer och explosiva
arbeten o. s. v.
Genom den nu ifrågasatta förändringen skulle den kemiska institutionen
taga i anspråk professorns i fysik boställsvåning, men lemna ifrån sig
Åttonde hufvudtiteln. 181
det lika stora nuvarande så kallade syntetiska laboratoriet på nedre botten
samt dessutom nuvarande föreläsningssalen. |. Hvad som vunnes i ökadt
utrymme för de andra i huset befintliga institutionerna, hvilka alla. dock,
enligt hvad under ärendets föregående behandling upplysts, vore i stort
behof af ökadt utrymme, skulle således inskränka sig till den nuvarande
kemiska lärosalen. Den fysiska institutionen skulle förlora sin nuvarande,
i omedelbar förbindelse med institutionen stående boställs våning och
dessutom lida obehaget åt att fa ett kemiskt laboratorium inredt till och
med i samma våning, hvari den ytterst ömtåliga fysiska instrumentsam¬
lingen förvarades, och i ersättning sannolikt blott erhålla eu tvifvelaktig
utsigt att med medicinskt-kemiska och farm ak o d yn a mi sk a institutionerna
få dela 1 Va lägenhet på nedre botten.
Af hvad de sålunda anfört anse Gleve och Widman framgå önsk¬
värdheten af att det: äldre nybyggt)adsförslaget genom möjlig modifiering
gjordes för Riksdagen antagligt och framhålla, att detta sätt för frågans
lösning vore det fördelaktigaste icke blott för den kemiska institutionen
utan än mer för deri fysiska och de båda andra i den nu befintliga
byggnaden inrymda institutionerna, den medicinskt-kemiska och den farma¬
kologiska, för hvilka, derest den kemiska institutionen komme att qvarstanna
inom byggnaden, nya anslagsyrkanden inom eu snar framtid otvifvelaktigt
måste komma att framställas.
Jag torde här få i korthet erinra om beskaffenheten af det ny bygg¬
nadsförslag, som framlades för 1898 års riksdag.
Hvad den nya byggnadens läge beträffar, skulle densamma förläggas
i den gamla byggnadens omedelbara närhet, så att nuvarande boställs-
våningen för prefekten skulle kunna användas. Da universitetet eger lämplig
mark för ändamälet, behöfves ej något särskild! anslag till tomt. Ett
mindre, nu till trädskola använda staden tillhörigt område torde dock vara
behöfiigt, men kunna utan kostnad för ändamalet förvårfvas.
Enligt planen skulle den nya byggnaden uppföras i två våningar af
5,5 meters inre höjd jemte eu souterrainvåning samt innefatta ett midtel-
j»arti och två bakåt utlöpande flyglar. I den framställning af Cleve och
Widman, som föregick den nådiga propositionen till 1898 års riksdag,
lemnas eu redogörelse för byggnadens tillämnade inredning. Af denna
redogörelse inhemtus hufvudsakligen följande:
Genom hufvudingången i fasadens midt kommer man in i eu vestibul,
som innehåller hufvudtrappan till öfre våningen. Strax till höger är
ingång till ett boställsrum för eldaren, hvilken på samma gång får tjenst-
göra som portvakt, i den mån lians tid sådant medgifver. från vestibulen
182 Åttonde hufvudtiteln.
inträder man, etter att hafva passerat en halftrappa, i nedre liufvudvåningen,
som är afsedd till laboratorium för organisk kemi. Man befinner sig" då
i en stor korridor, som går midt igenom hela midtpartiet. Närmast till
venster befinner sig det bila skrif- och mottagningsrummet för professorn.
Detta mäter i höjd cirka 3 meter eller hälften af våningens normala höjd.
Der bredvid° är professorns arbetsrum, som är afsedt för, utom professorn,
en eller tva laboranter. Pa andra sidan af detta arbetsrum finnas två
mindre rum, det ena vågrum och förvaringsrum för finare apparater och
instrument, det andra professorns förbrännings- och destillationsrum; från
detta senare kommer man öfver den stora korridoren och genom eu
mindre korridor till venstra flygeln, som bland annat innehåller den stora
salen för oorganisk syntes. För utrymmets tillgodogörande i största möj-
liga grad är ett parti af flygeln på höjden indeladt i två våningar. Den
nedre inrymmer på ena sidan ett arbetsrum för vaktmästaren, hvilket är
i hög grad behöflig!, samt ett expeditionsrum för amanuenserna, på den
andra sidan ett mindre kapprum och ett förrådsrum.
Den nyssnämnda stora laborationssalen är 9,5 meter bred mellan fön¬
sterkapellen samt 14 meter lång. Salen får lj us genom 5 stora fönster på
hvardera sidan. 1 fönstren äro drogskåpen placerade, hvarigenom dessa
blifva ljusa och lätt tillgängliga. Arbetsplatsernas antal är 46. Med en
luftvexling sa stark, att luften förnyas fyra gånger i timmen, blir luft-
qvantiteten för laborant omkring 7ö kubikmeter i timmen. På andra sidan
om den stora salen finnas två rum, det ena för grofarbeten och stinkande
ämnen, det andra för svafvelväteapparater. Den nu beskrifna salen kan
äfven användas för öfningar i föreläsningsexperiment på de tider, då synte¬
tiska oöfningar ej hållas.
Återvänder man till hufvudingången, har man till höger laboratoriet
för qvantitativa analyser. Denna sal, som upplyses af 6 fönster, kan lätt
inrymma 16 laboranter. Den närliggande högra flygelns lokaler äro huf¬
vudsakligen afsedda för qvalitativ analys. Här befinna sig en garderob
och ett amanuensrum samt ett väl skyddadt, men dock lätt tillgängligt
vagrum för laboranterna äfvensom ett mindre förbränn i Husrum. Äfven
bär är mellanpartiet på höjden indeladt i två våningar. Den stora labora¬
tionssalen för qvalitativ analys är till storlek och inredning fullkomligt
lika med den motsvarande i den venstra flygeln. Innanför finnes ett rum
för svafvelväte. och för afdunstning af starkt rykande ämnen samt en
trappuppgång till den ofvanför belägna föreläsningssalen.
I den högra af de båda entresolerna finnas, utom en toilett för qvin-
liga laboranter, ett rum för titreringsanalyser samt ett rum för special¬
arbeten i oorganisk kemi eller för någon docent, som ej har särskild be-
Åttonde liufvudtiteln. 183
fattning vid laboratoriet. I den venstra entresolen äro två bostadsdubletter
för amanuenser inrymda.
I öfre våningen befinner sig strax invid trappan ett mindre, öfver
professorns mottagningsrum i nedre våningen beläget entresolrum, som är
mörkt samt afsedt för polarisationsbestämningar och fotografiska arbeten.
I öfre våningen finnes eu liknande stor korridor som i den nedre
våningen. Till venster ligga såsom på nedre botten den här tjenstgörande
professorns mottagnings- och skrifrum, laboratorium, våg- och förbrän-
ningsrum. Eu mindre korridor leder in i venstra flygeln. Der finnes till
venster ett särskildt destillationsrum och ett docent- eller amanuensrum,
till höger ett förrådsrum och en garderob. Rätt fram kommer man in i
den stora salen för organiska laborationer. Då sådana arbeten kräfva
vida större utrymme för hvarje laborant än preliminära öfningsarbeten i
oorganisk syntes och qvantitativ analys, är salen beräknad blott för 16
laboranter. Vid yttre ändan af denna sal ligga 3 mindre rum, ett vågrum,
ett s. k. kanonrum för explosiva arbeten och ett rum för förbrännings-
analyser och för gi*ofarbeten.
Återvänder man nu till våningens lmfvudingång, har man till venster
utgång till en balkong, afsedd för arbeten i fria luften med särskildt gif¬
tiga ämnen, samt något längre fram i korridoren till höger ett biblioteks¬
rum. Detta kan rymma ända till 300 hyllmeter. Längre fram i korri¬
doren till höger befinna sig två ruin för arbeten i fysikalisk kemi.
1 högra flygelvåningen finnas först 2 ruin, det ena för samlingar och
apparater till föreläsningar, det andra utgörande ett förberedningsrum för
föreläsningsexperiment. Detta senare ligger alldeles intill den Stora föreläs¬
ningssalen och är skildt från denna genom en af ett drogskåp genom¬
bruten vägg. Drogskåpet kan öppnas åt båda sidor.
Föreläsningssalen är ett stort, från båda sidor väl belyst rum, som
rymmer omkring 140 åhörare, placerade på bänkar, Indika höja sig öfver
hvarandra. Ett entresolrum kan användas som kapprum för åhörarne.
Ett vid sidan om föreläsningssalen beläget rum är afsedt för spektralana-
ly ti ska undersök n i n gar.
Äfven i denna våning äro de mellan hufvudbyggnaden och de i flyg-
larne förlagda salarné liggande partierna indelade på höjden till ett par
mindre entresolvåningar. Den venstra har man tänkt sig indelad till
bostad för en s. k. privatassistent, som biträder någon af professorerna vid
vetenskapliga undersökningar. Den högra innefattar ett ganska stort ruin,
som är afsedt för inhysande af ett elektriskt batteri och för elektrokemi¬
ska arbeten.
Undervisningen i fysikalisk kemi, när eu sådan kan komma att au-
184
Åttonde Imfvudtiteln.
ordnas vid universitetet, kan således disponera, utom spektralrummet och
det förut omförmälda mörkrummet, 2 rum i andra våningen och nyss¬
nämnda entresolrum.
Återstår nu att redogöra för användningen af källarvåningen. Till
densamma leda ingångar från båda sidorna och från den inre gården.
Hufvudbyggnaden genomlöpes af eu korridor. Inträder man genom den
venstra, sydöstra porten, har man till höger ett rum för gasanalyser, ett
annat för jäsningsförsök, vidare ugnsrum för pyrokemiska arbeten, ång-
pannerum och maskinrum. Viker man nu af till venster, har man till
höger klosettrum, till venster ett uppvärmningsrum för den friska ventila-
tionsluften, rätt fram den stora bränslekällaren och längst bort innanför
trappan till föreläsningssalen en liten iskällare för förvaring af is till
laboratoriearbeten under den varmare årstiden. I venstra flygeln har man
närmast den stora korridoren till venster klosettrum och förrådshissen till
de öfre våningarna, till höger ett andra rum för uppvärmning af ventila-
tionsluft. Rätt fram är det stora förrådsrummet för syror, kemikalier af
alla slag och för glas- och porslinskärl. Rummet torde för öfrigt, om så
påfordras, kunna afdelas till ett eller annat mindre rum för speciela
kemiska arbeten.
Beträffande uppvärmningen och ventilationen vill jag nämna, att för¬
slaget afser användande af ånglågtrycksystemet med hufvudsakligen lokala
värmekroppar för uppvärmningen och varmluftsystem för ventilationen
samt med förstärkande af ventilationen vid behof medelst af elektromo-
torer drifna fläktar för evakueringsluften.
Kostnadsförslagen i fråga om sjelfva byggnaden och inredningen äro
uppgjorda år 1897 af arkitekten E. V. Langlet, förslaget rörande värme¬
ledning och ventilation samma år af ingeniören V. Dahlgren.
För en laboratoriebyggnad, uppförd efter nu angifven plan, skulle
enligt verkstälda kostnadsberäkningar erfordras:
för sjelfva byggnaden med gas- och vattenledning ...... kr. 207,405: —
för inredning ................................................... » 23,556: —•
för värmeledning och ventilation........................ » 32,600: —
hvartill komme för den komplettering af instrumenter
och utensilier, som nödvändiggöres af det ökade antalet
arbetsplatser ......................;............ ..............................,....... » 10,000: —
summa kr. 273,561: —-
Öfverintendentsembetet, hvars utlåtande öfver byggnadsförslaget in-
hemtades, åberopade i fråga om de föreslagna uppvärmnings- och ventila¬
Åttonde hufvudtiteln.
185
tionsanordningarna för nybyggnaden ett af ingeniören H. Theorell afgifvet
utlåtande, hvari, med vitsordande af det tilltänkta systemets synnerliga
ändamålsenlighet för ifrågavarande fall, framstälts vissa erinringar, hvilkas
iakttagande vid eu fullständigare utarbetning af ingeniören Dahlgrens
förslag ansåges kunna utan svårighet och utan nämnvärd ökning af
kostnaden iakttagas.
Beträffande sjelfva byggnaden ansåg öfverintendentsembetet sig böra
föreslå allenast, att, jemte det vissa mindre betydande arkitektoniska för¬
ändringar vidtoges, taklisten, för höjande af byggnadens utseende, på-
murades, att vissa i öfverintendentsembetets utlåtande omförmälda ändrade
anordningar beträffande balkongen å husets baksida vidtoges samt att
vissa i flyglarne anbragta jernkolonner ersattes af jernbalkar af sådana
dimensioner, att de kunde utan stöd under midten bära de derå hvilande
bjelklagen. Tillika meddelade öfverintendentsembetet, att, äfven om de
af embetet ifrågastälda förändringarna komme att förorsaka någon mindre
ökning i sjelfva byggnadskostnaden, de särskilda kostnadsberäkningarnas
slutsumma, 273,561 kronor, dock ej torde behöfva öfverskridas.
Det ^byggnadsförslag, hvarför sålunda redogjorts, har af Cleve och
Widman i deras berörda skrifvelse den 14 september 1898 underkastats
förnyad granskning i syfte att söka nedbringa kostnaden.
Hvad först beträffar programmet för nybyggnaden hafva bemälde
professorer icke funnit någon ändring deri kunna vidtagas, som vore af
betydelse för kostnadsfrågan. Alla de föreslagna lokalerna vore behöfliga
och nödvändiga, hvilket särskildt Widman under sin förut omnämnda
utländska resa haft rikt tillfälle att erfara. Den enda anmärkning an¬
gående de särskilda lokalernas storlek, som med skäl kunde göras, vore
att utrymmet för den fysikaliskt-kemiska afdelningen, sedan en ordnad
undervisning i fysikalisk kemi kommit till stånd, troligen snart skulle visa
sig vara för litet tilltaget. Cleve och Widman vore derför ock betänkta
på att genom hufvudtrappans omkastning till venster på bekostnad af
professorernas s. k. privatlaboratorier skaffa något ökadt utrymme åt denna
afdelning och i allmänhet de laboratorielokaler, som vore förlagda i midt-
partiet norr om ingången. Angående byggnadens plan och inredning
hade under samma resa ytterligare bekräftelse vunnits på deras ändamåls¬
enlighet. Hufvudsakligen samma system hade följts vid alla nyare tyska
laboratorier, der icke tomtens figur lagt oöfvervinneliga hinder i vägen
för dess genomförande. Öfverallt hade vederbörande institutionsprefekter
uttalat sin belåtenhet med systemet, der det blifvit genomfördt, eller sitt
beklagande, att de icke kunnat besegra hindren, der ett annat måst ti 11-
Bih. till lliksd. Blot. 1.900. 1 Sami. 7 Afd. 24
186 Åttonde hufvudtiteln.
gripas. Beträffande det förut uppgjorda förslaget till värmelednings- och
ventilationssystem torde böra omnämnas, att ett nästan i detalj liknande
system blifvit infördt på professor v. Millers nybygda laboratorium för
farmaceutisk kemi i Munchen och der visat sig funktionera förträffligt.
Med afseende åter på lokalernas inredning gåfve den samlade erfarenheten
från främmande laboratorier anledning till vidtagande af vissa smärre
förän drill gar,, som emellertid snarare komme att föranleda ökade än minskade
kostnader. Ökningen vore dock icke större än att den torde kunna täckas
af den upptagna summan för oförutsedda utgifter.
Om de båda professorerna således icke beträffande byggnadens inre
såge sig i stånd att föreslå någon reducering af kostnadsförslaget, vore
lyckligtvis icke detsamma förhållandet med byggnadens yttre. Då för¬
slaget uppgjordes, hade man utgått från den tanken, att byggnaden borde
ega ett visserligen icke praktfullt, men dock tilltalande yttre, och i fasa¬
den hade derför upptagits en rad listverk af huggen kalksten och en
kupolartad prydnad på taket. Förslagsställarne hade anmodat arkitekten
Lignell att undersöka, i hvad mån besparing kunde vinnas genom förenk¬
ling af fasaden. Han hade kommit till det resultat, att en rad poster i
det ursprungliga kostnadsförslaget kunde alldeles strykas och att andra
kunde väsenligt nedsättas, hvarigenom en minskning af ända till 34,303
kronor uppnåddes. Ny fasadritning vore i öfverensstämmelse härmed upp¬
gjord. Då byggnadens lämplighet för sitt ändamål häraf icke lede någon
inskränkning, hade Cleve och Widman för sin del ingenting att invända
mot denna förenkling.
Med denna förändring skulle således en helt och hållet ny byggnad
med inredning och fullständig utrustning kräfva eu utgift af 239,258
kronor, under det att tillbyggnadsförslagets genomförande komme att
kosta inalles 218,948 kronor. Skilnaden skulle således blifva 20,310 kro¬
nor, men härvid vore att märka, att enligt tillbyggnadsförslaget en bo-
ställsvaning skulle komma att indragas, hvilken nu gåfve statsverket en
årlig hyra af 600 kronor, motsvarande ett kapitalvärde af 15,000 kronor.
Denna summa borde således afdragas för att man skulle komma till den
verkliga besparing, som genom tillbyggnadsförslaget vunnes, och denna
reducerades således till 5,310 kronor.
I sjelfva verket vore det för öfrigt äfven möjligt att denna återstod
komme att försvinna. Universitetet egde nemligen icke hela den mark,
som åt tillbyggnaden skulle tagas i anspråk. Denna skulle komma att
springa temligen långt fram i Engelska parken utöfver tomtgränsen och i
hela dess längd skulle behöfvas en tomtremsa för sjelfva byggnaden, hvar¬
förutom universitetet val behöfde något område utomkring byggnaden, så
Åttonde hufvu dtiteln.
187
att det under alla omständigheter vore försäkradt om fritt tillträde och
tillräckliga ljusgator. Huruvida staden vore villig att afstå från det
ifrågavarande området och i sådant fall på hvilka vilkor, derom kunde
Cleve och Widman för närvarande icke lemna någon upplysning. Att
hoppas vore dock, att staden, om det ovilkorligen behöfdes, skulle, om
ock med hänsyn till den vackra parken ogerna, afstå från den behöfliga
marken och att förvärfvandet af tomtområdet skulle kunna ske mot er¬
sättning genom tomtbyte utan direkt penningeutgift för statsverket. För
att härom åstadkomma fullständig utredning hade behöfts en framställning
till stadsfullmäktige i Upsala, hvilken bemälde professorer under frågans
nuvarande läge icke trott vara nödvändig.
Vägdes mot hvarandra fördelarne och olägenheterna af det ena eller
andra af de båda föreliggande förslagen, funne de båda professorerna att
till fördel för tillbyggnadsförslaget talade:
en möjlig kontant besparing af 5,310 kronor,
mot detsamma:
1) att kemiska institutionen finge bättre placerade, lämpligare och
särskild! i källarvåningen rymligare lokaler enligt nybvggnadsförslaget,
2) att genom en nybyggnad 2V2 våningar i stället för H/s blefve i
det gamla huset lediga till fördelning mellan de qvarvarande institutio¬
nerna, hvilkas behof af ökadt utrymme icke af 1 ‘/2 våning kunde till¬
fredsställas;
3) att om institutionen för allmän och analytisk kemi helt och hållet
utflyttades ur huset, den fysiska institutionen blefve befriad från sitt far¬
ligaste grannskap, nemligen just de laboratorier, i hvilka skadliga ångor
hufvudsakligen utvecklades, under det att enligt tillbyggnadsförslaget ke¬
miskt laboratorium komrne att inrymmas till och med i samma våning
som den fysiska instrumentsamlingen; och
4) att om eller, rättare sagdt, när i en framtid kemiska institutionen
behöfde ännu större utrymme, sådant mycket lätt kunde erhållas genom
att sammanbinda de båda flyglarne i den föreslagna nya byggnaden, men
icke gerna kunde åstadkommas genom ytterligare tillbyggnad af det gamla
huset.
Under sådana förhållanden funnes fördelarne af en nybyggnad så vida
uppväga och öfverväga den obetydliga besparing, som ett genomförande
af tillbyggnadsförslaget möjligen skulle kunna medföra, att ett antagande
af det senare icke gerna kunde af någon påyrkas. Förslagsställarne trodde
till och med, att dessa fördelar vore af den betydenhet, att, äfven om
den ifrågasatta förenklingen af byggnadens yttre blott delvis eller icke
alls skulle tillvinna sig vederbörande myndigheters bifall, nybyggnads-
188 Åttonde hufvudtiteln.
förslagets genomförande ändock skulle komma att i längden visa sig eko¬
nomiskt fördelaktigare.
Cleve och Widman afsluta sin framställning med en anhållan om
utverkande af ett anslag å 239,258 kronor eller möjligen högre belopp
intill 273,561 kronor för uppförande och fullständig utrustning af en ny
byggnad för nu ifrågakomna ändamål, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de vid framställningen fogade ritningar.
Vid ärendets behandling i den matematisk-naturvetenskapliga sektionen
yttrade professorn i fysik K. J. Ångström hufvudsakligen följande: Det
upprättade förslaget till tillbyggnad af den gamla byggnaden med använ¬
dande af redan befintligt utrymme vore uppgjordt utan tillbörlig hänsyn
till den fysiska institutionens behof och berörde så nära dess intressen, att
det icke kunde lemnas oanmärkt. Det slutliga förslag, man önskade före¬
lägga Riksdagen, afsåge visserligen en nybyggnad, men det vore af vigt
att tillbyggnadsförslagets brister kraftigt och mångsidigt belystes. Det
utrymme, som för närvarende stode till den fysiska institutionens förfo¬
gande, vore redan i och för sig för knappt, något som äfven i förslaget
till den kemiska institutionens nybyggnad erkändes. Då den nuvarande
s. k. kemiska byggnaden i slutet af 1850-talet uppfördes, hade detta skett
under öfverinseende af en kemist, hvilken väl kunnat taga nödig hänsyn
till de dåvarande behofven för de kemiska arbetena, men icke för de
fysikaliska, detta så mycket mindre som fysiska laborationer för de stu¬
derande på denna tid alls icke förefunnits. Med den ofantliga utveckling,
som den iysiska vetenskapen, och särskilt de experimentela arbetena inom
områdena optik och elektricitet, under de senaste decennierna erhållit,
vore det uppenbart, att äfven den fysiska institutionens behof af ökadt
och tidsenligt utrymme i en snar framtid måste tillgodoses. Tidsenlig
kunde visserligen nuvarande lokal aldrig blifva, men om ökadt utrymme
blefve oundgängligen nödvändigt, stode dock, om ej andra utvägar kunde
beredas, ett sådant till institutionens förfogande, så länge den kunde dispo¬
nera öfver den nuvarande, i omedelbart samband med den öfriga loka¬
len stående boställsvåningen. Användandet af den för prefekten i fysik
afsedda boställsvåningen på det sätt, som förutsattes i tillbyggnadsförsla-
get, innebure således uppenbart ett försämrande af det redan förut icke
synnerligen fördelaktiga utrymme, hvaröfver den fysiska institutionen
kunde disponera, och frånsedt de skäl, som af förslagsställarne sjelfva
anförts, torde ensamt detta vara tillräckligt för att bevisa ifrågavarande
tillbyggnadsförslags ©antaglighet. Ångström ville således framhålla, att
om boställsvåningen för prefekten vid den fysiska institutionen måste till
annat ändamål användas, detta under för handen varande omständigheter
Åttonde hufvndtiteln.
189
blott borde ske för att „ utvidga sistnämnda institutions egna arbetslokaler.
För egen del måste Ångström dock beteckna en sådan åtgärd såsom i
hög grad betänklig, ty vid kanske inga andra experimentalundersökningar
vore prefektens personliga närhet så nödvändig som just vid de fysikaliska,
detta icke blott på grund af undersökningarnas allmänna natur, utan äfven
på grund af de ömtåliga och dyrbara apparater, med hvilka dessa utför¬
des. Från estetisk synpunkt vore väl dessutom tillbyggadsförslaget det
fulast möjliga, och tvifvelaktigt torde väl vara, huruvida staden genom
denna tillbyggnad skulle vilja förstöra en del af den vackra Carolina-
parken. Men frånsedt detta torde det vara en ganska betänklig åtgärd
att sammanbygga ett stort, tungt, nytt hus med ett gammalt, hvars grund
lemnade mycket öfrigt att önska. Då vidare så litet som blott 2 vånin¬
gar, frånsedt kemiska prefektens boställsvåning, bibehölles af den gamla
lokalen, finge det hela mer karakteren af en misslyckad och oändamåls¬
enlig nybyggnad än en tillbyggnad. Anslutande sig till de af professo¬
rerna Cleve och Widman anförda skäl, ville Ångström derför bestämdt
uttala som sin åsigt, att det föreliggande förslaget om tillbyggnad af den
nuvarande byggnaden under inga omständigheter borde komma till ut¬
förande.
o
Med åberopande af hvad såväl Cleve och Widman som Ångström
anfört uttalade sig den matematisk-naturvetenskapliga sektionen bestämdt
mot genomförande af tillbyggnadsförslaget och förordade på det kraftigaste
uppförandet af en ny byggnad i enlighet med det af de två förstnämnda
professorerna framlagda förslag.
Jemväl det akademiska konsistoriet afstyrkte på det bestämdaste ut¬
förandet af den ifrågasatta tillbyggnaden och biträdde lifligt nybyggnads-
förslaget, som, enligt konsistoriets mening, tillgodosåge ett i hög grad
trängande behof vid universitetet. Kanslern för rikets universitet för¬
klarade sig vid handlingarnas öfverlemnande till Eders Kongl. Maj:t vilja på
det kraftigaste förorda nådig framställning om beviljande af nybyggnnds-
an slaget.
Öfverintendentsembetet, hvars underdåniga utlåtande i frågan in-
hemtats, har, med vidhållande af sitt förut afgifna, af mig nyss omför-
inälda yttrande, vidare anfört, att, med afseende å de under senast för¬
flutna året i väsentlig grad ökade pris å byggnadsmaterialier och arbets¬
biträden, det ursprungliga ritningsförslaget till eu nybyggnad numera icke
kunde bringas till verkställighet för den derför beräknade kostnad. Denna
kostnad, utgörande enligt det omarbetade ritningsförslaget 173,102 kronor,
måste, beräknad efter allenast 11 kronor 30 öre för kubikmeter, anses för
190
Åttonde hufvudtiteln.
lag och böra ökas till omkring 203,220 kronor, motsvarande 14 kronor
för kubikmeter. Om, såsom embetet ur åtskilliga synpunkter funne ömk¬
ligt, ritningsförslaget skulle ytterligare omarbetas på sätt embetet medelst
en genom dess försorg uppgjord ny, utlåtandet bifogad ritning låtit när¬
mare åskådliggöra, skulle sistnämnda kostnadsbelopp komma att ökas med
omkring 5,000 kronor. Den beräknade kostnaden för tillbyggnad och
förändring af den nuvarande byggnaden, 147,792 kronor eller 13 kronor
60 öre för kubikmeter, syntes deremot embetet för ändamålet tillräcklig,
ehuru en dylik tillbyggnad af praktiska skäl icke torde vara att förorda.
Med anledning af detta utlåtande hördes universitetsmyndigheterna
ånyo i ärendet. Efter uppdrag af matematisk-naturvetenskapliga sektionen
inkomma Cleve och Widman i skrifvelse den 27 januari 1899 till den¬
samma med en af åberopade handlingar åtföljd ytterligare utredning af
frågan. I skrifvelsen anförde de båda professorerna, att då öfverintendents-
embetets kostnadsberäkningar tydligen blott vore approximativa samt pri¬
serna å byggnadsmaterial och arbetsbiträden stälde sig olika i Upsala och
i hufvudstaden, hade de anmodat arkitekten Lignell, hvilken sedan flere
år vore anstäld såsom byggnadschef vid det stora asylbygget invid Upsala
och således borde vara väl förtrogen med priserna derstädes, att, med
ledning af embetets erinringar och med tillgodogörande af den inom em¬
betet uppgjorda nya ritningen, utarbeta ny detaljerad och på nuvarande
priser grundad kostnadsberäkning för den föreslagna nybyggnaden. Bygg¬
mästaren A. Ankarstrand, hvilken allt sedan slutet af 1870-talet varit
verksam såsom praktisk byggmästare i Upsala, hade på de båda profes¬
sorernas anmodan granskat sagda kostnadsförslag och skriftligen förklarat
sig villig att för den summa, som deri uppgåfves, sjelf åtaga sig upp¬
förandet af ifrågavarande byggnad. Enligt detta kostnadsförslag skulle
för en nybyggnad, uppförd enligt de af öfverintendentsembetet modifierade
ritningarna, erfordras:
för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 185,844
» inredning .................................................................................... » 23,556:
» värmeledning och ventilation................................................. » 32,600:
hvartill komine för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser, enligt beräkning ......................................... » 10,000:
tillhopa kr. 252,000: —.
Enligt en ny, likaledes af arkitekten Lignell med användande af samma
priser gjord beräkning skulle, fortsätta Cleve och Widman, kostnaden för
Åttonde hnfvudtiteln. 191
den ifrågasatta tillbyggnaden jemte fullständig utrustning ställa sig så¬
lunda:
för sjelfva tillbyggnaden med
gas-, vatten- och aflopps-
ledningar ........................... kr. 146,982: —
för ändringar i gamla huset » 6,000: — kr. 152,982: —
» inredning ...................................................... » 23,556: —
» värmeledning och ventilation ................. » 32,600: —
» den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det
ökade antalet arbetsplatser .................. » 10,000: — kr. 219,138:—,
hvartill komme på grund af en boställsvånings indragning
en årlig utgift å 600 kronor, kapitaliserad efter 4 % » 15,000: —
tillhopa kr. 234,138:—.
De båda professorerna påpeka, att den minskning i utgift, som skulle
kunna vinnas genom tillbyggnadsförslagets utförande, således blefve 17,862
kronor. Såsom förut framhållits, vore dock denna utsigt till besparing
mycket oviss. Tillbyggnadsförslaget förutsatte nemligen förvärfvandet af
ett Upsala stad tillhörigt tomtområde utan direkt utgift för statsverket,
och detta kunde möjligen ej låta sig genomföra. De skäl, som talade för
en ny byggnads uppförande, vore af den betydelse, att de till fullo upp¬
vägde de besparingar, som genom tillbyggnadsförslagets utförande möjligen
skulle kunna ernås. '
Cleve och Widman afstyrkte derför fortfarande på det bestämdaste
tillbyggnadsförslaget samt uttalade sig för en framställning om utverkande
af ett anslag å 252,000 kronor för uppförande och fullständig utrustning
af den ifrågasatta nya byggnaden.
Denna framställning tillstyrktes af samtliga vederbörande akademiska
myndigheter.
I en ytterligare, af åberopade handlingar åtföljd skrifvelse till den
matematisk-iiaturvetenskapliga sektionen den 9 september 1899 hafva Cleve
och Widman emellertid anfört, att då det vore allmänt bekant, att arbets¬
ök materialkostnader under de senaste åren i högst väsentlig grad stigit
icke blott med afseende å byggnadsarbeten utan äfven och kanske i ännu
högre grad på andra handtverksområden och särskildt beträffande snickeri¬
arbeten, hade de ansett sig nödsakade att underkasta nybyggnadsförslaget
eu förnyad granskning. Byggmästaren Ankarstrand hade i afgifvet ytt-
192
Åttonde hufvudtiteln.
rande förklarat, att, om ock priserna sedan januari 1899 något ändrats,
påkallade detta dock icke nu någon ny beräkning i fråga om sjelfva
byggnadsarbetet, utan vidblefve han sitt i de båda professorernas skrifvelse
den 27 januari 1899 omförinälda yttrande. Cleve och Widman hade an¬
modat snickarmästarne F. Widlund och C. J. Ahlström att uppgöra ett
nytt, på nu gällande priser grundadt kostnadsförslag för inredningen, och
enligt detta förslag vore här en betydlig ökning erforderlig, i det slut¬
summan uppginge till icke mindre än 33,444 kronor. Beträffande slut¬
ligen kostnaden för värmeledning och ventilation hade ingeniören Dahlgren,
som uppgjort det ursprungliga kostnadsförslaget, i skrifvelse förklarat, att
anslagssumman behöfde ökas med omkring 20 procent eller till 39,120
kronor. Enligt dessa nya, på nu gängse priser grundade kostnadsberäk¬
ningar skulle således för den ifrågasatta nybyggnaden och dess fullständiga
utrustning erfordras:
för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 185,844
» inredning .................................................................................... » 33,444
» värmeledning och ventilation................................................... » 39,120
hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser, enligt beräkning ............................................ » 10,000:
tillhopa kr. 268,408:
Då posterna för inredning samt för värmeledning och ventilation vore
beräknade blifva alldeles desamma för den eventuel! ifrågasatta tillbygg¬
naden som för den nya byggnaden och således måste höjas för den ena
lika väl som för den andra, inverkade de nu gjorda förhöjningarna icke
i någon mån störande på den belysning af förhållandet mellan dessa båda
byggnadsförslag, Cleve och Widman i sina föregående skrivelser gifvit.
Under åberopande af hvad de sålunda och förut i ärendet andragit
anhöllo de båda professorerna om utverkande af ett anslag å 268,408
kronor för uppförande och fullständig utrustning af en ny byggnad för
institutionen för allmän och analytisk kemi i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med de uppgjorda och af öfverintendentsembetet modifierade rit¬
ningarna.
I denna anhållan förenade sig, under åberopande af hvad de förut i
ärendet anfört, såväl den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som det
större akademiska konsistoriet, och kanslern för rikets universitet har,
med hänvisning till sitt senast i frågan afgifna yttrande, jemväl tillstyrkt
bifall till framställningen.
Åttonde Imf vildt iteln.
198
Med anledning af hvad sålunda i ärendet ytterligare förekommit an-
befaldes öfverintendentsembetet att inkomma med förnyadt utlåtande.
Embetet, som ansett sig böra afgifva yttrande allenast beträffande det
slutligen föreliggande kostnadsförslag!!'!, såvidt det angår sjelfva byggnads¬
arbetet jemte gas-, vatten- och afloppsledningar samt anordnande af värme¬
ledning och ventilation, har efter verkstäld granskning anfört att, medan
den uppgillra kostnaden för värme- och ventilationsanordningar från em-
betets sida icke gifvit anledning till anmärkning, embetet mot kostnads-
förslaget i öfrig! funnit sig böra erinra:
att i förslaget icke upptagits någon post för jernkonstruk-
tionerna för uppbärande af bjelklagen i flyglarnes salar,
hvartill torde åtgå .............................................................. kr. 5,000: —
att priset för tegelmurning borde höjas från 75 kronor till
DO kronor per 1,000 tegel, hvarigenom kostnaden för
denna del af arbetet komme att ökas med....................... » 8,000: —
att för stenhuggeriarbetena borde beräknas tillkomma ett
oinkostnadsbelopp af............................................................ » 1,000: —
samt att, då den summa af 18,855 kronor, som vore afsedd
såväl för oförutsedda utgifter som för administration,
torde behöfva disponeras ensamt för förstnämnda ända¬
mål, för administrationen borde beräknas ett belopp af » 12,000: -
hvadan kostnadsförslagets slutsumma enligt embetets åsigt
borde höjas med ............................................................... kr. 26,000: —
Detta öfverintendentsembetets utlåtande föranledde ärendets åter¬
remitterande till de akademiska myndigheterna. Professorerna Cleve och
Widman, till hvilka matematisk-naturvetenskapliga sektionen öfverlemnade
handlingarna för åvägabringande af förberedande utredning, anförde i
skrifvelse till sektionen den 8 december 1899: Beträffande den af öfver¬
intendentsembetet först anmärkta posten å 5,000 kronor hade visserligen
de båda professorernas sakkunniga biträde tänkt sig, att bjelklagen i
flyglarnes salar skulle kunna uppbäras endast af sidomurarne, men då eu
förstärkning medelst jernkonstruktion här otvifvelaktigt skulle bereda ökad
och behöflig trygghet, vore det mindre välbetänkt att icke fästa afseende
vid embetets förslag. Priset för tegelmurning hade arkitekten Lignell och
byggmästaren Ankarstrand under januari 1899 ansett kunna upptagas till
75 kronor per 1,000. Då emellertid öfverintendentsembetet, hvars sak¬
kunskap i detta hänseende måste tillerkännas högsta vitsord, fortfarande
vidhölle sin åsigt att denna beräkning vore för låg, torde äfven denna
post böra höjas till föreslaget belopp eller med 8,000 kronor, hvartill
Bill. till Rikad. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 25
194
Åttonde hufvudtiteln.
komme eu förhöjning å kostnaden för stenhuggeriarbeten med 1,000 kronor.
Beträffande slutligen oförutsedda utgifter och administration läge det i
sakens natur, att åtminstone de förra ej kunde på något sätt direkt be¬
räknas. Arkitekten Langlet liksom äfven arkitekten Lignell hade enligt
under gångna tider vedertagen sed upptagit kostnaden härför till 10 pro¬
cent af förslagets slutsumma. Då emellertid öfverintendentsembetet, som
besutte bästa kännedom om nu gängse arkitektarfvoden och den rikaste
erfarenhet vid bedömande af hvad som kunde erfordras för oförutsedda
utgifter vid uppförande af allmänna byggnader, ansett, att denna post
borde höjas med icke mindre är 1'2,000 kronor, torde äfven i detta hän¬
seende embetets anvisning böra följas, och detta så mycket mer som kost¬
naden för gas-, vatten- och afloppsledningar blott kunnat approximativt
beräknas och den härför afsedda, sedan våren 1897 icke höjda summan
väl torde behöfva en förstärkning.
Med anledning af öfverintendentsembetets utlåtande ville Cleve och
Widman således hemställa, att det behöfliga anslaget för uppförande och
fullständig utrustning af eu nybyggnad för institutionen för allmän och
analytisk kemi måtte beräknas enligt följande belopp:
för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 211,844: —
» inredning ..................................................................................... » 33,444: —
» värmeledning och ventilation.................................................. » 39,120: —
hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser.............................................................................. » ] 0,000: —
eller tillhopa kr. 294,408: —
Slutligen ville Cleve och Widman erinra derom, att då arkitekten
Lignell enligt alldeles samma grunder beräknat kostnaden å ena sidan för
den ifrågavarande nybyggnaden och å andra sidan för den i de båda pro¬
fessorernas skrifvelse den 14 september 1898 eventuel ifrågasatta till-
byggnaden, den nu föreslagna förhöjningen dels helt och hållet dels propor¬
tionel drabbade äfven tillbyggnadsförslaget och att således denna för¬
höjning icke i väsentlig mån inverkade störande på den belysning af för¬
hållandet mellan dessa båda byggnadsförslag, som Cleve och Widman i
sin nyssnämnda skrifvelse gifvit.
I hvad de båda professorerna sålunda anfört och hemstält instämde
såväl den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som det akademiska
konsistoriet, och universitetskanslern har vid handlingarnas återställande
till Eders Kongl. Maj:t tillstyrkt utverkande af ett nybyggnadsanslag till
belopp af 294,408 kronor.
Åttonde lnifvmltiteln.
195
Lika med min företrädare i embete! inser jag vigten af att här före¬
liggande ytterst behjertansvärda behof blir med snaraste afhjelpt. Ny-
byggnadsförslagets företräde framför förslaget om till- och ombyggnad
anser jag till fullo ådagalagdt; och då det förras genomförande skulle —
oafsedt möjligheten att nödgas från Upsala stad lösa för tillbyggnaden
erforderlig tomtplats — ställa sig endast obetydligt dyrare, tvekar jag ej
att förorda uppförandet af en helt och hållet ny byggnad.
Mot kostnadsberäkningarna för denna, sådana de nu slutligen före¬
ligga, har jag ej anledning till anmärkning, men då jag anser, att kost¬
naderna för ifrågavarande byggnadsföretag lämpligen kunna fördelas på
två år, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till uppförande och utrustning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
uppgjorda ritningar och förslag, af en ny laboratoriebyggnad för institu¬
tionen för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala bevilja
ett anslag af 294,408 kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 150,000 kronor.
Under åberopande af 19 § i den för justitieombudsmannen utfärdade
instruktion har denne i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven framställning
anfört följande.
En hvar, som vid någotdera af de båda svenska universiteten idkat
juridiska studier, hade säkerligen erfarit, hurusom dessa studier i hög grad
försvårats genom den rådande bristen på juridiska läroböcker i egentlig
mening. Vid undervisningen användbara arbeten hade visserligen af
trycket utkommit inom flere grenar af den svenska rättsvetenskapen, och
dessutom hade såväl i äldre som nyare tider, ehuru undantagsvis, före¬
kommit, att till rigtigheten granskade anteckningar efter juridiska föreläs¬
ningar utgifvits i litografisk! öfvertryck. Utan att ingå i någon redogörelse
för vår juridiska literatur kunde man emellertid påstå det vara ett fak¬
tum, att de ju ris studerande varit och fortfarande vore i väsentlig mån
hänvisade till' begagnande af otryckta — d. v. s. på vanligt sätt hand-
skrifna eller, såsom det, enligt uppgift, i Upsala sedan flere år tillbaka
vore vanligt, medelst användande af s. k. hektograf mångfaldigade —
anteckningar efter akademiska föreläsningar. Som dylika anteckningar
enligt sakens natur ofta vore ofullständiga eller eljest felaktiga, kunde
det icke betvillas, att i samma mån de bildade grundvalen för studierna,
dessas resultat blefve osäkra och bristfälliga. Det vore emellertid icke
hänsynen till den studerande ungdomens behof, som närmast gifvit justitie¬
ombudsmannen anledning att fästa uppmärksamhet vid hithörande förhål¬
landen. Frågan berörde nemligen omedelbart lagskipningen, och det vore
[49.]
Utgifvande
af juridiska
läroböcker.
196 Åttonde hnfvudtiteln.
förnämligast på denna grund justitieombudsmannen ansett sig böra upp¬
taga densamma. Domaren och den administrative embetsmannen måste,
för att rätt kunna tolka lagens bestämmelser, ega till sitt förfogande
annan literatur än lagen sjelf. Om man nu särskilt fäste sig vid utöfningen
åt domarekallet, hade ju domaren i regeln ej tid och ofta ej heller fallenhet
att på egen hand företaga några djupgående undersökningar, och i hvarje
fall underlättades domarens arbete väsentligen, likasom ock resultatet deraf
blefve pålitligare, om han till ledning för sitt omdöme hade att tillgå
vetenskapliga utläggningar af de lagar, han skulle tillämpa. Det kunde
derför med fog påstås, att en säker rättsskipning ovilkorligen förutsatte eu
god juridisk literatur. I sådant hänseende behöfdes i främsta rummet
praktiskt uppstäda läroböcker, som fullständigt redogjorde för lagarnes
förhistoria, lagbudens rätta mening och grund samt dei'as hittillsvarande
tillämpning äfvensom för nutida förslag till lagarnes förbättring.
Till att utarbeta dylika läroböcker, egnade att på samma gång be¬
gagnas vid de akademiska studierna och bilda hjelpredov för den praktiske
juristen, både enligt sakens natur universitetens juris professorer de största
förutsättningar. Af dem hade ock såväl under senaste tider som derfömt
en ganska betydlig författareverksamhet utvecklats. Att denna, såsom
redan framhållits, likväl icke räckt till att fylla behofvet af läroböcker,
syntes bero på flere omständigheter. I detta hänseende borde erinras,
hurusom de akademiska lärarne i ett land som vårt vore till antalet få,
äfvensom att deras tid vore i hög grad upptagen af examensbestyr och
andra embetsgöromål. Ej heller torde den omständigheten vara utan be¬
tydelse, att juris professorer mycket användes i andra allmänna värf och
ej sällan befordrades till andra einbeten samt derigenom hindrades att
utföra de planer, de kunde hafva haft beträffande sådan författareverk¬
samhet, hvarom fråga vore. Slutligen kunde antagas, att ekonomiska
hänsyn äfven gjorde sig gällande. Det ifrågavarande synnerligen svåra
arbetet torde i regeln vara jemförelsevis litet lönande eller åtminstone till
sitt ekonomiska resultat osäkert, då den köpande publiken kunde blifva
ganska liten.
Orsakerna måtte nu vara hvilka som helst; den brist, som i ifråga¬
varande hänseende förefunnes, vore af allvarlig beskaffenhet, och då det
blifvit af en redan allt för lång tids erfarenhet till fullo bestyrkt, att
bristen ej kunde antagas blifva genom enskild företagsamhet afhjelpt,
syntes staten böra i sitt eget intresse låta sig angeläget vara, att åtgärder
i berörda syfte blefve vidtagna. Huru ett sådant statens ingripande lämp¬
ligast skulle i detalj ordnas, derom kunde meningarna utan tvifvel vara
delade. Justitieombudsmannen förestälde sig, afl uppdrag att författa
Åttonde hnfvudtiteln. 197
läroböcker i de särskilda delar af den svenska positiva rätten, hvari tids¬
enliga läroböcker nu saknades, borde lemnas åt lämpliga personer, dervid
de juridiska fakulteternas lärare väl i främsta rummet kornme i åtanke,
men äfven praktiska jurister med vetenskapliga intressen borde kunna
ifrågakomma. De utsedda personerna borde vidare, i den man sådant
vore möjligt, beredas befrielse från sina andra göromål, och nödigt blefve
säkerligen derjemte, åtminstone i vissa fall, att statsanslag för ändamålet
beviljades.
Sedan kanslern för rikets universitet anbefalts att efter vederbörandes
hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver den af justitieombudsmannen
sålunda gjorda framställningen, infordrade kanslern yttranden från de
juridiska fakulteterna vid rikets båda universitet,
Juridiska fakulteten i Upsala anförde dervid:
Fakulteten vore ense med justitieombudsmannen, då han såsom ett
önskemål framhölle en tillökning af den svenska juridiska literaturen. Ej
mindre rigtig vore justitieombudsmannens åsigt, att juridiska läroböcker
skulle såväl för den juridiska undervisningen som för rättsskipningen med¬
föra stora fördelar. Deremot måste fakulteten såsom förfelad beteckna
den utväg, justitieombudsmannen anvisat till afhjelpande åt den hos oss
befintliga bristen på juridisk literatur. Författandet af en god juridisk
lärobok vore icke första steget på eu juridisk författarebana, utan det,
vore slutresultatet af undersökningar, företagna af lärobokens författare
eller andra inom den disciplin, som läroboken skulle behandla. Rätta
sättet att verka för läroböckers utgifvande vore således att befordra kom-
mentarier öfver gällande lagar samt monografiska framställningar af sär¬
skilda partier inom en viss disciplin, hvarvid visserligen den historiska
redogörelsen i ämnet icke vore den minst vigtiga, När tillräckliga för¬
beredande arbeten sålunda blifvit gjorda, vore tiden inne att skrida till
författandet af handböcker eller läroböcker. Under det detta arbete på
det förberedande stadiet — särskilt kommentarer till lagarne -— syntes
kunna fullgöras såväl af teoretiska som praktiska jurister, torde författandet
af läroböcker eller handböcker endast af skolade universitetslärare kunna
på ett tillfredsställande sätt fullgöras. Detta författareskap måste dock,
liksom hvarje vetenskapligt arbete, utgå af författarens eget initiativ; endast
sålunda komme det att infalla på en tidpunkt, då nödvändiga förutsätt¬
ningar för ett godt resultat verkligen vore tillstädes. Att Eders Kongl.
Maj:t skulle utse författare af juridiska läroböcker, vore i flere afseenden
mindre lyckligt. Valet skulle för Eders Kong]. Maj:t vara förenadt med
stora svårigheter. Den, som stä-lde höga kraf på sitt arbetes qvalitet,
skulle oftast vägra att åtaga sig en dylik beställning, utan hellre föredraga
198 Åttonde hufvudtiteln.
att sjelf afgöra både om och när lian borde gå till ett dylikt arbete. Den,
som egde mindre sjelf kritik och svagare förutsättningar, blefve måhända
den, hos hvilken uppdraget stannade. Detta, att ett författarearbete, låt
vara af mindre god qvalitet, verkstäldes, vore dock i sig ingen stor skada
för samhället, om icke genom statens uppdrag liksom ett vederh artighet s-
intyg gifvits åt såväl författaren som hans arbetsprodukt. Dessa på upp¬
drag af staten författade läroböcker blefve utan tvifvel af mången ansedda
såsom ett slags lagförklaringar; och vore deras qvalitet underhaltig, komme
detta att medföra vådor för samhället, långt större än bristen på juridisk
literatur.
Undervisningen vid universiteten — hvilken för öfrigt aldrig kunde
ersättas af läroböcker — komme dock att häraf lida mindre men, då det
väl aldrig kunde ifrågasättas, att eu universitetslärare skulle kunna tvin¬
gas att vid sin undervisning följa eu viss lärobok, den måtte nu vara för¬
fattad på statens uppdrag eller ej. Värre blefve det dock i den juridiska
eller administrativa praxis. Der komme utan tvifvel den på offentligt
uppdrag författade läroboken att för mången framstå såsom en beqväm
vägvisare, hvars efterföljande upphäfde såväl det egna lagtolkningsarbetet
som den egna ansvarigheten.
Men om sålunda fakulteten icke kunde godkänna det förslag till vår
juridiska literaturs förökande, som justitieombudsmannen framstält, ansåge
dock fakulteten, att den af justitieombudsmannen påpekade och af fakul¬
teten erkända bristen på svensk juridisk literatur kunde genom statens
ingripande i väsentlig mån, ehuru visserligen icke med ett slag, afhjelpas.
Enligt fakultetens mening borde detta statens ingripande ske på följande
sätt. Först och främst skulle från statens sida beredas tillräckliga anslag
för att utgifva juridiska tidskrifter, hvilkas medarbetare erhölle skäliga
honorar. Härigenom skulle man tillvarataga alla de undersökningar, som
tjenade till grundval för större arbeten. Derjemte borde ledamot af juri¬
disk fakultet, som förklarade sig beredd att utgifva juridiskt arbete, be¬
viljas erforderlig tjenstledighet utan minskning i tjenstgöringspenningarne
samt beredas, bidrag till utrikes resa, der sådan pröfvades nödvändig för
arbetets fullbordande. Vidare syntes dylik fakultetslärare böra berättigas
till ersättning för tryckningskostnader, der ej dessa och ett rimligt för¬
fattarehonorar kunde betäckas genom försäljningen af ett utgifvet arbete.
Och slutligen torde andra i juridiska frågor förfarna personer böra till¬
erkännas motsvarande understöd i och för utgifvande af juridiska skrifter,
såvida de befunnes tillräckligt qvalificerade för att fylla den uppgift, de
sålunda stält för sig. Det fordrades alltså offer från det allmännas sida,
inen dessa vore ej större än att de till fullo rättfärdigades af det resultat,
Åttonde hufvudtiteln.
199
de vore egnade att framkalla. Detta resultat skulle utan tvifvel inom eu
icke alltför aflägsen framtid blifva icke blott goda juridiska läroböcker
utan äfven värderika juridiska handböcker.
Juridiska fakulteten i Lund öfverlemnade med anledning af remissen
ett protokollsutdrag, innefattande de särskilda fakultetsmedlemmarnes hvar
för sig afgifria yttranden. Dessa sammanfalla i mångt och mycket med
Upsala-fakultetens nyss af mig återgifna mening, och jag kan derför in¬
skränka mig till en redogörelse för det väsentligare innehållet i desamma.
Det visar sig af dessa yttranden, att man ej mindre i Lund än i
Upsala behjertat de stora olägenheterna af den erkända bristen på juri¬
diska läro- och handböcker. Men äfven i Lund framhåller man de be¬
tydande svårigheter, som möta i afseende å att i ett slag fullständigt af¬
hjelpa dessa olägenheter. Såsom medverkande orsaker härtill har man
angifvit åtskilliga omständigheter och det framgår, att hindren anses vara
såväl af mera personlig art, sammanhängande med befordringsförhållanden
och arbetskrafternas splittring genom förvaltningsbestyr in. m., som ock
grundade på sakförhållandena i och för sig. Jag återkommer strax till
hvad man i sistnämnda afseende anfört.
Visserligen påpekar man, att bristen på juridiska läro- och handböcker
ej gör sig lika känbar i alla ämnen och att densamma i öfrigt skulle för
några delar af den svenska rätten med mindre svårighet kunna afhjelpas.
Men i stor omfattning anse vederbörande mycket allvarliga hinder före-
finnas för universitetens rättslärde att, i hvad på dem kan ankomma, ar¬
beta på utgifvandet af fullt mönstergilla, systematiska läro- och hand¬
böcker, ehuru det oaktadt försök härtill icke alldeles saknas.
I afseende å dessa hinder framhållas förnämligast två omständigheter.
Dels erinras, att ansenliga partier af det nuvarande svenska rättssystemet
ej äro kodifierade. De särskilda bestämmelserna stå att finna i en mängd
författningar, som delvis äro föråldrade och i sin tillämpning modifierade
af rättspraxis, hvilken dessutom måste fylla vissa luckor i lagstiftningen.
Dels påpekas det äfven deraf påverkade omdaningsarbetet på lagstiftningens
område, hvilket arbete särskild! under de senare decennierna varit mycket
lifligt, förorsakande ganska talrika, ibland genomgripande ändringar i
rätten.
Med det förstnämnda af dessa båda förhållanden sammanhänger det
inkast, som från vissa håll gjorts gällande. Författandet af juridiska läro-
oeh handböcker af den betydelse och det värde, som justitieombudsmannen
afser, måste, har man anmärkt, föregås af ett flitigt, juridiskt författarskap,
rigtadt på uttömmande behandling af särskilda, begränsade institut och
afskilja delar af rätten. Dylika monografier förefinnas ännu blott i ringa
200
Åttonde 1m fv u d ti teln.
omfattning hos oss. Förr än ett vidsträcktare område af rätten blifvit
genom utgifvandet af sådana afhandlingar bearbetadt anses det gagnlöst,
att på alla punkter upptaga ett läro- och handboksförfattande af förut
angifven art. Man kunde visserligen söka vinna ändamålet t. ex. genom
att tillsätta en redaktionskomitc. Men att framdrifva arbetet skulle ej vara
lämpligt. Det måste komma af den intresserades eget initiativ, ej såsom
ett bestämdt uppdrag.
Med det: senare af de båda nyssnämnda förhållandena står åter en
annan betänklighet i mycket nära samband. Utgifvandet af juridiska läro-
och handböcker i vårt land förklaras i och för sig vara förknippadt med
stora ekonomiska svårigheter. Det kunde icke begäras att vederbörande
skulle för ändamålet underkasta sig uppoffringar. Men dessa hotade att
blifva afsevärda särskild! genom lagstiftningens af omständigheterna fram¬
kallade stora rörlighet. 1 följd deraf skulle nemligen de utgifna böckerna
snart blifva föråldrade samt nya upplagor eller tillägg erfordras, allt till
kostnad för utgifvaren. Af denna anledning framställas delvis enahanda
förslag till statens mellankomst som de inom Upsala-fakulteten väckta.
Om alltså juridiska fakulteten i Lund, i likhet med fakulteten i Up-
sala, förhållit sig tvekande inför justitieombudsmannens framställning, har
likväl inom förstnämnda fakultet antydts en utväg att tillgodose de mest
trängande behofven vid sjelfva undervisningen. Detta skulle ske genom
att låta öfverse och å trycket — såsom »manuskript» — utgifva de af
justitieombudsmannen omförmälda framställningar af den svenska rätts¬
vetenskapens särskilda delar, hvilka lemnats i föreläsningar och nu i hand-
skrifna eller hektograferade anteckningar utgjorde den väsentliga examens-
literaturen. Val kunde de läroböcker, som på detta sätt åvägabragtes, icke
alltid få bestående värde, men efter hand skulle de ju kunna förbättras.
1 hvarje fall skulle man genast afhjelpa de nu rådande, ofta betydande
svårigheterna för de studerande att åtkomma den literatur, som inginge i
de juridiska examenskurserna.
Vid öfverlemnandet af de juridiska fakulteternas yttranden anförde
kanslern bland annat:
Den del af justitieombudsmannens framställning, som företrädesvis
väckt kanslerns intresse, vore den, som berörde bristen på juridiska läro¬
böcker i egentlig mening, och den menliga inverkan denna omständighet
måste utöfva på examensstudierna vid universiteten. Justitieombudsmannens
erinran i detta afseende syntes vara förtjent af den största uppmärksamhet.
Ty huru stor betydelse än föreläsningarna hade för den blifvande juristens
utbildning, vore det dock omöjligt för honom att endast genom dessa
under rimlig tid inhemta det nödiga läromaterialet. Detta måste vid sidan
Åttonde hufvudtiteln.
201
af de af honom afhörda föreläsningarna på många punkter kompletteras
eller med nya delar tillökas, och han kunde derför med rätta sägas hafva
anspråk på att i en lätt tillgänglig och kontrollerad form finna det kun¬
skapsförråd sammanfördt, hvari han måste ådagalägga tillfredsställande
insigter, för att hans examen skulle kunna godkännas. Den brist, som
nu i detta afseende förefunnes, borde i främsta rummet afhjelpas. Detta
kunde ock utan alltför stort dröjsmål och svårighet ske, om man blott icke
från början stälde fordringarna för högt. Dels vore nemligen bristen inga¬
lunda fullständig, dels vore vid båda universiteten inom flere af de juri¬
diska disciplinerna eller delar af dessa ett mycket godt förarbete undan-
gjordt, som återfunnes i handskrifna eller hektograferade anteckningar efter
vederbörande lärares föreläsningar. Genom den inom juridiska fakulteten
i Lund föreslagna utvägen att låta öfverse och af trycket utgifva nämnda
anteckningar skulle mycket kunna vinnas. Då det så ofta invändes, att
innehållet i en lärares föreläsningar äfven inom samma område måste
successivt undergå jemkningar eller förändringar på grund af hans egen
vidgade uppfattning af ämnet, förändrad eller ny lagstiftning o. s. v., så
kunde härpå svaras, att ej heller läroboken behöfde vara oföränderlig.
Intill dess en ny upplaga visade sig af nöden, kunde vid behof utgifvas
numrerade supplement, innehållande de ändringar och tillägg, på hvilka
man ansåge sig vilja särskildt fästa uppmärksamhet.
Kanslern uttalar sig vidare äfven till förmån för åstadkommande af
systematiska handböcker, föregångna af vetenskapliga arbeten å juridikens
särskilda områden.
Äfven har kanslern betonat nödvändigheten af statens ingripande
genom understöd såväl för den ena som för den andra arten af nu om¬
förmäld juridisk-literär verksamhet. Särskildt har han fäst sig vid förslaget
om understöd till juridiska tidskrifter.
Kanslern anför slutligen, att naturligen intet af hvad i omförmälda
afscenden föreslagits kunde komma till stånd utan de vetenskapliga arbe-
tarnes frivilliga medverkan och intresse för saken. Men man skulle dock
ega mycket större utsigt till framgång, om åt bemödandena gåfves nödig
enhet och ledning. I detta afseende ansåge sig kanslern böra fästa upp¬
märksamheten på tanken att tillsätta eu redaktionskomité, bestående exempel¬
vis af tre ledamöter, bland dem en juris professor från hvardera univer¬
sitetet. Denna komité skulle hafva till uppgift dels att för åvägabringande
af egentliga läroböcker för de juridiska examina och för utarbetande af
kommentarer eller handböcker i rättens olika delar sätta sig i förbindelse
med personer, som kunde anses hugade och skicklige att i det ena eller
andra ämnet se det förefintliga behofvet till godo, och med dem träffa
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 7 Afd. 2G
202 Åttonde faufvudtiteln.
förberedande aftal, dels att öfvervaka och, der så visade sig nödigt, genom
antagen särskild redaktör leda utgifvandet af den ifrågasatta juridiska tid¬
skriften, dels ock i öfrigt till Eders Kongl. Maj:t< göra de framställningar
och afgifva de förslag, som föranleddes af dess förenämnda uppgifter.
Riksdagens justitieombudsman lemnades sedermera tillfälle att yttra
sig med anledning af de utlåtanden, som sålunda i detta ärende afgifvits.
Dervid anförde justitieombudsmannen, bland annat, följande.
Af de juridiska fakulteternas utlåtanden framginge, att fakulteternas
medlemmar med betonande af de svårigheter, som skulle möta vid ett
författarearbete, sadant som det af justitieombudsmannen ifrågasatta, fram¬
hållit, att fullgoda juridiska läroböcker icke kunde åstadkommas utan en före¬
gående bearbetning af rättsvetenskapens särskilda delar. Justitieombuds¬
mannen hade för sin del icke underskattat de anförda svårigheterna, men ansett
behofvet af juridiska läroböcker vara så trängande, att staten i sitt eget
intresse borde redan nu anlita de till buds stående medel, som direkt eller
indirekt kunde bidraga till det åsyftade ändamålets vinnande. Af synnerlig
vigt vore, att fragan ej uppskötes, utan det maktpåliggande arbetet, i den
man sadant läte sig göra, utan dröjsmål påbörjades. Genom en lämplig
fördelning och i öfrigt planmessig anordning af ai'betet kunde säkerligen
tiden för dess utförande väsentligen förkortas.
På sätt äfven kanslern för rikets universitet framhållit, skulle för juris
studerande erforderliga läroböcker utan alltför stort dröjsmål kunna åstad¬
kommas hufvudsakligen genom att i tryck utgåfves anteckningar efter
vederbörande lärares föreläsningar. Redan på detta sätt tillkomna juridiska
läroböcker af relativt provisorisk beskaffenhet skulle — vid sidan af de
fördelar de genom förkortning af studietiden och beredande af ökad säker¬
het i fråga om studiernas resultat skulle medföra för den studerande ung¬
domen derutöfver vara af den största betydelse för lagskipningen och
af ovärderlig nytta för de praktiska juristerna. För att universitetsstudierna
skulle kunna behörigen fylla sin uppgift att vara grundläggande för
juristens praktiska utbildning syntes nemligen vara en nödvändig förut¬
sättning, att åt deras resultat bereddes varaktigt värde genom att det vid
universitetet inhemtade läromaterialet vore i beqväm form tillgängligt
äfven för framtiden.
Derjemte vore emellertid högeligen önskvärdt, att utförandet af de för¬
beredande undersökningar och specialarbeten, som kunde anses böra
föregå utgifvandet af mera genomarbetade juridiska läroböcker, så vidt
möjligt, uppmuntrades och i mån af behof understöddes. Mycket kunde
i detta afseende göras från det allmännas sida. Särskild! förtjenade frågan
om anslag till utgifvande af en juridisk tidskrift uppmärksamhet.
Åttonde hufvudtiteln. 203
Äfven det framstälda förslaget om tillsättande af en redaktionskomité
„ med den af kanslern antydda sammansättning och uppgift ville justitie¬
ombudsmannen tillstyrka.
Det behof, hvarom justitieombudsmannen i sin framställning erinrat
och hvars tillvaro af alla erkännes, är af dubbel art: dels är det så att
säga pedagogiskt, angår den juridiska universitetsundervisningen, dels gäller
frågan att bereda literära hjelpmedel för höjande af den allmänna juridiska
bildningen i landet, stödjande af lagtillämpningen och underlättande af
lagstiftningsarbetet. Dessa båda uppgifter äro, såsom det anmärkts, i
väsentlig mån olikartade.
Att söka fullständigt afhjelpa de från de båda särskilda synpunkterna
framträdande olägenheterna och behofven skulle, såsom nogsamt framgår
af hvad i frågan anförts, vara ett synnerligen vidtutseende företag. Med
skäl har ock erinrats, att tidpunkten ännu ej torde vara inne att direkt
söka åvägabringa sådana omfattande, systematiska läro- och handböcker,
som justitieombudsmannens framställning hufvudsakligen afser. Man har
vidare gjort gällande, att ett initiativ från statens sida härvid näppeligen
vore på sin plats, särskildt då fråga är om juridiska handböcker till hjelp
vid lagskipningen i landet, hvilka handböcker, då de vore af underhaltig
beskaffenhet, skulle, om de tillkommit genom statens initiativ och sålunda
utrustats med det offentliga uppdragets insegel, kunna förorsaka skada
i stället för afsedt gagn. För min del gillar jag denna uppfattning och
vill fördenskull icke under närvarande förhållanden tillråda en sådan
åtgärd som till exempel tillsättandet af en redaktionskomité med förut an-
tydt uppdi-ag. Hvad beträffar frågan om statsunderstöd åt juridiska tid¬
skrifter vill jag erinra, att för svenskt juridiskt författarskap stå för när¬
varande två tidskrifter närmast till buds, nemligen Tidsskrift for retsviden-
skab» och »Nytt juridiskt arkiv». Af dessa har den sistnämnda tillförene
under åtskilliga år åtnjutit anslag af statsmedel. Det förhåller sig nu så,
att den literära juridiska produktionen i landet är så litet omfattande, att
något särskildt understöd till nämnda tidskrifter icke är af nöden för att
bereda plats åt denna produktions alster. Snarare möter svårighet för
tidskrifterna att mot skäliga honorar erhålla dylika till fyllande af sitt omfång.
Under sådana förhållanden bör det naturligen än mindre ifrågasättas att
med anlitande af offentligt understöd öka dylika tidskrifters antal.
Den uppfattning, jag nu gjort gällande, hindrar naturligen icke, att en
person, som till juridiskt författarskap känner sig hugad, må kunna till
främjande deraf erhålla ekonomiskt understöd från statens sida eller, om
han är i statens tjenst, för ändamålet nödig ledighet från sina tjenstegöro-
204
Åttonde hufvudtiteln.
mål, då han sådant begär, hvarvid för hvarje särskildt fall pröfning af
arbetets nytta för det allmänna och understödets behöflighet kan ega rum.
Under ärendets behandling har en utväg ifrågasatts att råda bot på de
nuvarande missförhållandena åtminstone i fråga om bristen på läroböcker
för de juridiska examensstudierna. Inom juridiska fakulteten i Lund har
tanken uttalats, och såväl universitetskanslern som justitieombudsmannen
hafva funnit densamma värd uppmärksamhet. Den afser att förvandla de
förutnämnda handskrift^ eller hektograferade anteckningarna efter före¬
läsningar till hjelpmedel vid examensläsningen, i bättre form och med
större vederhäftighet än dessa s. k. »kollegier» vanligen besitta. Dervid
kräfves äfven att de läroböcker, låt vara af provisorisk art, som sålunda
skulle bringas till stånd, i de studerandes intresse blifva lättare tillgängliga
och prisbilligare än de nämnda »kollegierna».
Att uppnå dessa nu antydda syftemål synes, under förutsättning af
nödig medverkan, ej behöfva möta några oöfverstigliga svårigheter. Det
finnes, såsom sagdt, i nämnda »kollegier» ett godt material för verkets
utförande. Under sakkunnig ledning skulle de upptecknade föreläsningarna
lätt nog kunna omredigeras för att sedan såsom anteckningar ■— utan de
större anspråk, som ställas på fullt utarbetade läroböcker — tryckas och
tillhandahållas de studerande. Den sakkunniga ledningen kunde naturligen
blott tillkomma vederbörande professor eller någon docent. För att undan¬
röja de ekonomiska svårigheterna vid planens realiserande samt möjlig¬
göra, att priset på de sålunda tillkomna läroböckerna kunde sättas så
billigt, som önskligt vore, borde anslag af statsmedel lemnas. Handhafvandet
och användandet af dessa medel samt omsorgen om verkets igångsättande
och fullföljande skulle tillkomma de båda juridiska fakulteterna. Men
naturligen skulle det bero på vederbörandes fria åtagande att ikläda sig
den befattning af ledare vid de särskilda uppgifternas utförande, hvarom
jag nyss talat.
Hufvudsakligen i enlighet med dessa antydningar skulle tilläfventyrs
företaget kunna åvägabringas. De rådande svårigheterna för dem, som
förbereda sig till juridiska examina, synas vara af den art och betydenhet,
att man snarligen bör göra åtminstone ett försök att, såvidt på nu angifna
väg är möjligt, råda bot för dem. För ändamålet kunde lämpligen extra
anslag, till sammanlagdt belopp af 4,000 kronor för båda universiteten,
ställas till de juridiska fakulteternas förfogande. För medlens användande
skulle fakulteterna redogöra inför Eders Kongl. Maj:t. Att man genom ett
arbete af nu antydd beskaffenhet i viss mån äfven skulle se den praktiske
juristens behof tillgodo, är af justitieombudsmannen framhållet.
Åttonde hufvudtiteln.
205
Under åberopande af hvad jag nu anfört får jag alltså tillstyrka, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för utgifvande i tryck
af vederbörligen granskade anteckningar efter föreläsningar, hållna inom
juridiska fakulteterna vid rikets universitet, på extra stat för år 1901 anvisa
ett anslag af 4,000 kronor, att användas enligt de närmare föreskrifter, Eders
Kongl. Maj:t kan finna godt bestämma.
Vid 1895 års riksdag beviljades för anställande under sex år vid uni- [50.]
versitetet i Lund af lektorer i tyska, franska och engelska språken ett an- Unvtr.iut>-
slag af 36,000 kronor, hvaraf för hvardera af åren 1896, 1897, 1898, 1899 e ZZ.'
och 1900 anvisats 6,000 kronor. Jag tillstyrker nu i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen göra framställning derom att
af omförmälda anslag må för år 1901 anvisas återstående 6,000 kronor.
Likaledes hemställer jag, att, på det kamrer aren vid universitetet i [51.]
Lund Oscar Gerhard Regnell må fortfarande komma i åtnjutande af det fffZm-Lm-
honom vid 1891 års riksdag beviljade personliga lönetillägg, Eders Kongl. °JJZo "g.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att såsom personligt lönetillägg åt Regnell
för år 1901 på extra stat anvisa samma belopp som det för innevarande
år anslagna eller 750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgörings-
penningar.
Med anledning af gjord framställning derom att det under en lång [52.]
följd af år beviljade extra anslag till särskildt arfvode åt docenten vid8**0
universitetet i Lund Sven Otto Magnus Söderberg måtte utverkas jemväl.,/. Söderberg.
för år 1901 till det belopp, hvartill det för år 1900 blifvit förhöjdt,
och under enahanda vilkor, som för samma år bestämts, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att såsom särskildt arfvode
åt docenten Söderberg för år 1901 anvisa ett extra anslag af 3,000 kro¬
nor, att utgå med vilkor att Söderberg under sistnämnda år egnar sin
tjenst åt universitetets i Lund historiska museum samt mynt- och medalj¬
kabinett.
Större akademiska konsistoriet i Lund har i enlighet med filosofiska [53.]
fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektions derom gjorda fram stål (fn^Zr{pLn
ning anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen utverka ett , entomologi
anslag på ordinarie stat af 3,000 kronor för upprättande af en lärare- * Lund-
plats i entomologi vid universitetet i L,und med skyldighet för inne-
hafvaren af densamma att föreläsa i entomologi två timmar i veckan samt
206 Åttonde hufyudtiteln.
att utöfva den närmaste tillsynen och vården af de vid universitetet be¬
fintliga entomologiska samlingarna.
Förevarande framställning har tillkommit på förslag af professorn i
zoologi vid nämnda universitet A. W. Quennerstedt, hvilken rörande behofvet
af anslaget i fråga inom sektionen anfört hufvudsakligen följande.
Alltsedan 1840-talet hade vid Lunds universitet meddelats offentlig
undervisning i systematisk entomologi två timmar i veckan. Detta läro¬
ämne hade visserligen ej räknat talrika, men i stället dess mer hängifna
idkare; och ehuruväl detsamma ej varit särskild! examensämne, hade dock
examinatorn i zoologi städse tagit hänsyn till de större insigter inom denna
gren af vetenskapen, som examinander förvärfvat. Men sedan adjunkten i
entomologi Carl Gustaf Thomson nyligen aflidit samt det docenten Simon
Bengtsson meddelade förordnande att i Thomsons ställe upprätthålla under¬
visningen i entomologi med höstterminen 1899 utginge, komme, derest ej
särskilda åtgärder vidtoges, inom vårt land någon undervisning i syste¬
matisk entomologi ej att meddelas.
Huru vigtig kännedomen om insektverlden i praktiskt hänseende vore
— för skogskultur, åkerbruk och trädgårdsskötsel — kunde lätt inses. En
kraftig påminnelse derom hade de senaste åren gifvits genom den s. k.
nunnans härjningar. Ehuruväl meddelandet af tillämpad kunskap i ämnet
ej i första hand tillhörde universiteten, utan särskilda institutioner och
anstalter, hade denna kunskap i allt fall sin lifsrot i den vetenskapliga
forskningen och måste lida, derest entomologien, som endast kunde med
framgång föreläsas af en specialist på området, försvunne från den akade¬
miska undervisningen. På detta område hade Lunds universitet jemväl
goda traditioner att bevara. Ty från universitetet hade sedan lång tid
tillbaka utgått vigtiga och omfångsrika originalarbeten öfver olika delar
af vårt lands insektfauna; och utan att underskatta det värdefulla, som
inom denna vetenskapsgren framkommit från andra håll, kunde med fog
det omdömet fällas, att Lunds universitet länge varit hufvudort för denna
del af naturforskningen inom vårt land.
Om nu den föreliggande frågan ur undervisningens synpunkt vore
betydelsefull, vore det särskildt glädjande att kunna framhålla, att för
undervisningen funnes material i betydande utsträckning i de entomologiska
samlingar, hvilka för universitetet vore så mycket mer dyrbara och värde¬
fulla, som de till den största delen hopbragts af framstående lundensiska
forskare Follin, Zetterstedt, Dahlbom, Thomson ■—- och utgjordes af
s. k. typsamlingar, d. v. s. de innehölle de exemplar, efter hvilka forskarne
beskrifvit de särskilda arterna i sina omfångsrika arbeten, och det vore
Åttonde hufvudtiteln.
207
till dem kommande forskare i tvistiga fall hade att vädja, hvarför dessa
samlingar helt enkelt vore oersättliga. Det vore derför af största vigt, att
de dyrbara samlingarna blefve väl vårdade; och härtill komme, att dessa
donerats till universitetet i förlitande på att de der skulle blifva föremål
för pietetsfull vård. Väl vore det sant, att institutionsföreståndaren i sista
hand bure ansvaret äfven för denna del af samlingarna, men i sjelfva
verket kunde han ej på behörigt sätt vårda dem. Detta vore endast möj¬
ligt för den, som hade till uppgift att ständigt tillse samlingarna och
omedelbart kunde gripa in, derest samlingarna angrepes af skadedjur eller
eljest vore utsatta för fara att blifva förstörda.
Den lärare i entomologi, som sålunda behöfdes, borde benämnas in¬
tendent vid de entomologiska samlingarna och i fråga om aflöning vara
likstäld med observator och laborator i kemi samt tillsättas i samma
ordning som desse. Visserligen funnes vid några institutioner s. k.
assistenter, som årligen af kanslern förordnades. Men vid ifrågavarande
institution vore en assistentplats ej tillfyllest. Ty assistentlönen, 1,500
kronor, vore för ringa för att en person, som ej hade några biinkomster,
för någon längre tid skulle låta nöja sig dermed: och en befattning af
tillfällig natur kunde dock ej i längden innebära garanti för att dess
innehafvare vore i besittning af vare sig den vetenskapliga mognad eller
det intresse för samlingarna, som här vore nödiga. Ifrågavarande läro¬
ämne öppnade ej heller de utsigter till befordran, som funnes på andra
håll, och hade följaktligen ej så talrika idkare, hvarför det ej vore
möjligt att ständigt finna yngre förmågor, beredda att för någon tid egna
sig åt uppgiften. Skulle denna rätt fyllas, behöfdes nödvändigt en fast
plats och en kompetenspröfning, liknande den, som gälde för öfriga fasta
lärareplatser.
Härtill komme en omständighet, som vore särskildt värd att beakta.
Vid 1889 års riksdag hade, på det att en extra ordinarie professor inom
juridiska fakulteten vid universitetet i Lund måtte kunna tillsättas, bevil¬
jats ett anslag af 4,000 kronor årligen att utgå intill dess adjunktslöner
blefve härför tillgängliga. Så hade nu genom Thomsons bortgång blifvit,
förhållandet, och ett af Riksdagen på extra stat för universitetet i Lund
beviljadt anslag blefve derigenom nu frigjordt och kunde för ifrågavarande
ändamål användas.
Kanslern för rikets universitet har uti afgifvet utlåtande förordat
nådigt bifall till den gjorda framställningen.
Sedermera har intendenten för naturhistoriska riksmuseets entomolo¬
giska samlingar, professorn C. Aurivillius, uti skrifvelse framhållit den
stora betydelse!!! af föreliggande fråga, särskildt ur synpunkten af de
208
Åttonde hufrudtiteln.
dyrbara entomologiska samlingarnas nödiga vård och tillgänglighet för
forskaren, samt dervid påpekat att, derest i framtiden ingen i entomo¬
logi sakkunnig funnes anstäld i Lund, det skulle blifva omöjligt att der¬
ifrån erhålla upplysningar eller lån af insekter från samlingarna, hvarför¬
utom otvifvelaktigt samlingarna utan nödig vård inom kort ginge sin
undergång till mötes. Genom öfverenskommelse mellan de stora museerna
i och utom Europa vore det numera möjligt för forskaren att genom
museernas bemedling till låns erhålla det material, han för sina studier
behöfde. Jemväl till naturhistoriska riksmuseum inginge derför ofta för¬
frågningar eller begäran om lån af material från Sverige, och vid museet
lemnades då uppgift om hvart man borde vända sig, ifall de önskade for¬
merna ej funnes i museet. Skulle nu ingen entomolog blifva anstäld i
Lund, nödgades intendenten i alla sådana fall, då det gälde samlingarna
i Lund, svara, att de önskade formerna väl funnes, men vore otillgängliga
för alla dem, som ej hade tid och råd att å stället företaga sina forsk¬
ningar.
Då det synes mig angeläget ej blott att undervisning i entomologi på
tillfredsställande sätt meddelas vid universitetet i Lund, utan äfven och än
mer att de derstädes befintliga dyrbara entomologiska samlingarna såväl erhålla
nödig vård som ock blifva för den vetenskapliga forskningen lätt tillgäng¬
liga, men ifrågavarande ändamål ej torde, åtminstone icke för närvarande,
kräfva ett anslag å ordinarie stat, tillstyrker jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppehållande af un¬
dervisning i entomologi och vård af de entomologiska samlingarna vid
universitetet i Lund på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 3,000 kronor.
[54.] Till aflöning åt en assistent i matematik vid universitetet i Lund har
Assistent t Riksdagen på extra stat för år 1900 beviljat ett anslag af 1,500 kronor.
Zniv^rULeu Då upplyst blifvit, att behofvet af eu dylik lärares anställande äfven för
Lund. nästa år gör sig gällande, hemställer jag, att Eders Kong!. Maj:t måtte af
Riksdagen äska ett anslag af 1,500 kronor på extra stat för år 1901 till
aflöning åt en assistent i matematik vid universitetet i Lund.
[55.] Riksdagen har under de senare åren beviljat extra anslag å belopp
Assistent vid af 1,500 kronor till arfvode åt en assistent vid växt fy Biologiska laboratoriet
logistlTabfra-^d' botaniska institutionen i Lund. Jemväl för nästkommande år erfordras
toriet i Lund.medel för enahanda ändamål; och jag hemställer derför, på grund af en
utaf vederbörande gjord framställning, att Eders Kongl. Maj:t täcktes före-
Åttonde hufvudtiteln. 209
slå Riksdagen att till aflöning åt en assistent vid nämnda laboratorium på
extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 1,500 kronor.
Enär det anslag, som för de senare åren beviljats till arfvode åt en [56.]
instrumentmakare vid fysiologiska institutionen i Lund, anmälts fortfarande Arfvode åt
vara behöfligt, tillstyrker jag, att till Riksdagen måtte göras nådig fram- 2aka,T'vid
ställning derom, att för omförmälda ändamål må för år 1901 anvisas ett universitetet
extra anslag till samma belopp som förut eller 500 kronor.
Sedan Riksdagen under en följd af år till arfvoden åt extra biträden [57.]
vid universitetsbiblioteket i Lund på extra stat anvisat ett belopp af 1,500 Extra biträ-
kronor, blef, på Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, anslaget
i fråga för år 1900 höjdt till 2,500 kronor. Med anledning af vederbö- teka i Lund.
rande akademiska myndigheters nu gjorda hemställan, att det förhöjda
anslaget måtte för enahanda ändamål jemväl under nästa år beredas om¬
förmälda institution, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket i
Lund på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 2,500 kronor.
Under erinran om hvad jag förut under punkt 7 anfört rörande be- [58.]
hofvet af ett anslag för en gång till den rättsmedicinska institutionen vid Möbler, in-
universitetet i Lund hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riks-S^““cä"(s”ej";
dagen äska ett extra anslag för år 1901 å 2,400 kronor till inköp a finska insiiiu-
möbler, instrument m. in. för nämnda institution.
Åberopande hvad jag under punkt 8 omförmält angående behofvet [59.]
af anslag för en gång till ett kliniskt laboratorium i Lund hemställer jag inredning m.
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på fun/skt iaL-
extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 10,000 kronor till inredning och ratorium i
utrustning af ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i Lund. '
Sedan vid föregående tillfällen fråga varit å bane att medelst ett an- [60.]
slag af 30,000 kronor åstadkomma en önskvärd utvidgning af lokalerna^iy^nad/öi-
vid universitetsbiblioteket i Lund, men förslaget härom — hvilket endast ^noteke''
för en begränsad framtid tillgodosåg behofvet af ökadt utrymme — icke ■ i-und.
vunnit Eders Kongl. Maj:ts godkännande, framlades ett nytt förslag, af¬
seende ny- och tillbyggnad för nämnda bibliotek. Detta förslag gick
ut på att efter rifning af f. d. konsistoriehuset, hvilket användes
för bibliotekets behof, å platsen för detta hus uppföra eu nybyggnad,
som medelst en särskild byggnad skulle sammanbindas med det gamla
liih. till Rikad. Prol. IDOG. I Sand. 1 Afd. 27
210 Åttonde hufvudtiteln.
bibliotekshuset. Till genomförande af detta förslag begärde Eders Ivongl.
Maj:t i framställning till 1897 års riksdag beviljande af ett extra anslag
af 168,000 kronor, deraf 84,000 kronor borde anvisas att utgå under år
1898. Framställningen bifölls af Riksdagen och sedan de för den ifråga¬
satta ny- och tillbyggnaden af arkitekten H. Sjöström upprättade ritnin¬
garna blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststälda, meddelades de akademiska
myndigheterna genom nådigt bref den 28 maj 1897 underrättelse härom
samt om det beviljade anslaget, hvaraf anvisade 84,000 ,kronor stäldes till
det akademiska konsistoriets förfogande för ändamålet. Återstående 84,000
kronor anvisades sedermera af 1898 års riksdag att utgå under år 1899;
och blefvo äfven dessa medel genom nådigt bref den 27 maj 1898 stälda
till det akademiska konsistoriets förfogande.
Det sålunda godkända förslaget har emellertid icke kommit till ut¬
förande, detta beroende dei'på att, såsom inhemtas af en den 9 november
1898 utaf det större akademiska konsistoriet gjord underdånig fram¬
ställning, man funnit en alldeles ny och, såsom man ansett, förmån¬
ligare lösning af den för biblioteksinstitutionen derstädes synnerligen vig¬
tiga angelägenheten. Följande denna framställning skall jag nu redogöra
för huruledes man bragts att frångå det gamla förslaget och att söka andra
utvägar för tillgodoseende af bibliotekets kraf på ökadt utrymme.
Under hösten 1897, sedan arkitekten Sjöström i samråd med universi-
tetets. bibliotekarie och räntmästare uppgjort förslag till kontrakt, arbets-
beskrifning och materialförteckning, Indika af universitetets drätselnämnd
godkänts, utbjöd drätselnämnden arbetets utförande på entreprenad, men
de inkomna anbuden visade sig sluta å betydligt högre belopp, än som
af. Sjöström beräknats. Sedan på drätselnämndens uppdrag Sjöström och
universitetets byggnadskonduktör efter samråd med bibliotekarien uppgjort
förslag till förenklingar i ritningar och beskrifning för byggnadsföretaget
samt arbetet derefter ånyo utbjudits på entreprenad, befans det lägsta in-
gifna anbudet det oaktadt vara så högt, att, om till entreprenadbeloppet
lades kostnaden för de för byggnaden nödvändiga utgifter, som icke in-
gingo i entreprenaden, samtliga kostnader beräknades med 34,500 kronor
öfverstiga det beviljade anslaget. Med anledning deraf ingick drätsel¬
nämnden till det större konsistoriet med hemställan, att konsistoriet ville
utverka antingen nådig proposition till Riksdagen om ett ytterligare an¬
slag af 34,500 kronor för byggnadsföretagets utförande eller, derest Eders
Kongl. Maj:t skulle finna detta olämpligt, tillstånd att för byggnaden an¬
vända 20,000 kronor af bibliotekskassans och högst 14,500 kronor af reserv¬
fondens tillgångar.
Åttonde hnfvndtiteln.
211
Innan denna framställning blifvit af det större konsistoriet behandlad,
inkom till konsistoriet en skrifvelse från stadsfullmägtige i Lund, hvaruti
fullmägtige uttalade den önskan att den öppna plats vid Lundagård, som
uppstått genom nedrifning af det gamla konsistoriehuset, hädanefter måtte
förblifva obebygd, hvarjemte fullmägtige, under förhoppning om tillmötes¬
gående från konsistoriets sida, förklarade sig villige att, i den mån det
kunde anses skäligt samt för universitetets och stadens gemensamma syften
gagneligt, bidraga till genomförande af nämnda önskemål.
Derjemte hade åtskilliga af staden Lunds invånare uti en till universi¬
tetets drätselnämnd stäld skrift meddelat, att de sammanskjutit och till
drätselnämndens förfogande stälde ett belopp af 1,000 kronor för att låta
genom sakkunnige personer såväl utröna, huruvida icke annan lämplig
plats för ett nytt bibliotekshus kunde i staden beredas, som ock uppgöra
de förslag och kostnadsberäkningar, som för åstadkommande af ett sådant
hus erfordrades.
Vid behandlingen af detta ärende yppades inom konsistoriet mycken
tvekan om lämpligheten af den beslutade ny- och tillbyggnadens verk¬
ställande, då de dertill anvisade medlen visade sig vara otillräckliga, och
dertill komme, att, när i en framtid ytterligare utvidgningar af biblioteks-
huset blefve nödvändiga, plats för desamma svårligen kunde beredas i
sammanhang med den förutvarande byggnaden. Då det vore en synnerlig
fördel, ifall en helt och hållet ny byggnad för biblioteket kunde åstad¬
kommas, uppförd för detta ändamål i enlighet med nutidens fordringar
och derjemte så belägen att framdeles erforderliga tillbyggnader kunde utan
svårighet och allt för stora kostnader verkställas, beslöt konsistoriet den
7 januari ! 898 tillsätta en komité för åstadkommande af utredning af
möjligheten att bereda medel för en ny biblioteksbyggnad och utsåg till
ledamöter i denna komité professorerna grefve G. K. Hamilton, M. Weibull
och A. M. Alexandersson.
Dessa komiterade inkommo den 20 september 1898 med utlåtande,
hvaruti de såsom plats för en blifvande ny biblioteksbyggnad ifrågasatte
antingen en del af Helgonabacken eller en del af tomterna n:o 277 B och 300
vid Klementstorget och S:t, Petri Kyrkogata eller ock tomterna n:o 22 C
1—3 vid Sandgatan.
Af dessa tomter skulle, enligt af komiterade från vederbörande in-
hemtade upplysningar, delen af n:o 277 B och 300 betinga 60,000 kronor
samt tomterna n:o 22 C 1—3 55,000 kronor. Beträffande Helgonabacken
kunde till följd af dess jordnatur — då den vore indelad till biskopslön —
ingen uppgift å priset erhållas, men komiterade hade inhemtat, att en när¬
gränsande del af Helgonagårdens likaledes till biskopslön indelade säteri
212 Åttonde hufvudtiteln.
år 1886 upplåtits till tomt åt Allhelgonakyrkan mot en årlig afgäld för
tunnland af 31,5 kubikfot spanmål, 1/t råg, 7a korn och l/s hafre, att lösas
efter medelmarkegångspris, samt beräknat, att den årliga afgälden svår¬
ligen komme att öfverstiga 200 kronor.
De fordringar, som bemälde komiterade ansågo framför andra böra
ställas på platsen för en offentlig biblioteksbyggnad, vore ett fritt, mot
eldfara skyddadt läge, skydd för buller och dain samt tillräckligt utrymme
för en framtida utvidgning. Förläggandet af biblioteksbyggnader i offent¬
liga planteringar ansågo de från dessa synpunkter särdeles lämpligt, och
de påpekade, hurusom med hänsyn härtill platserna valts för kong! biblio¬
teket i Stockholm och det nya, särdeles mönstergilla biblioteket i Kiel.
Helgonabacken funno de ock synnerligen väl uppfylla nyss omförmälda
fordringar. Planteringen å Helgonabacken vore väl ej, yttrade komiterade,
rättsligt sedt af offentlig natur, men erbjöde dock samma fördelar. Det
funnes ingen sannolikhet för att i det närmaste grannskapet tomter blefve
upplåtna för privatbyggnader, hvilka annars kunde medföra eldfara. Ej
heller funnes något störande grannskap eller någon trafik, som upphvirflade
dam. Platsen vore ock så stor, att utrymme utan svårighet kunde beredas
för lämpliga tillbyggnader, då sådana i en framtid kunde finnas behöfliga.
Såsom en ofördelaktig omständighet skulle möjligen belägenheten i en ut¬
kant af staden kunna anses. Men inom staden Lund funnes öfverhufvud
inga afsevärda afstånd, och Helgonabacken vore enligt komiterades beräk¬
ningar ej mer än omkring 350 meter aflägsen från universitetsplatsen.
Dertill komme, att de akademiska lärarne och de studerande hufvudsak¬
ligen vore boende i stadens nordliga delar och att stadens byggnadsverk¬
samhet, så vidt den vände sig till förut obebygda tomtplatser, i främsta
rummet vore hänvisad till dessa trakter. Tomterna n:o 277 B och 300
erbjöde till en viss grad samma företräden som Helgonabacken, men en
ökad trafik å det till salu- och marknadstorg upplåtna Klementstorget
kunde dock i framtiden verka ännu mera störande än redan nu vore fallet,
hvartill komme olägenheterna af dam, rök och buller från ej aflägsna
fabriksetablissement och från den närbelägna bangården. Dessa tomter
vore dessutom föga mera centralt belägna än Helgonabacken. Tomterna
n:o 22 C 1—3 vore omgifven af närbelägna höga byggnader, hvaraf eld¬
fara kunde vållas, och dess beskaffenhet lade hinder i vägen för ett plan¬
förslag med tanke på framtida utvidgning, hvarjemte byggnaden der ej
komme att värdigt framträda. Af dessa skäl och särskilt med hänsyn
till den ekonomiska sidan ansågo komiterade platsen å Helgonabacken för¬
tjena ett afgjordt företräde.
Med anlitande af de af åtskilliga samhällsmedlemmar sammanskjutna,
Åttonde hnfvudtiteln.
213
nyss omnämnda medel, hvilka stälts till komiterades förfogande, blefvo på
komiterades uppdrag af arkitekten A. Hellerström utarbetade situationsplan,
skizzer och kostnadsförslag, det senare slutande å en summa af 432,814
kronor.
Till beredande af medel härför föreslogo komiterade följande utvägar.
Det af Riksdagen redan beviljade anslaget för ny- och tillbyggnad
af nuvarande bibliotekshuset utgjorde 168,000 kronor. Komiterade ansågo,
att tillstånd borde kunna utverkas dertill, att dessa medel finge användas
för den nya biblioteksbyggnaden, och beräknade dem med besparade
räntor uppgå till 176,000 kronor.
Enligt ett till komiterade lemnadt utdrag af Lunds stadsfullmägtiges
protokoll af den 13 maj 1898 hade fullmägtige, i förhoppning att Lunda-
gård hädanefter såsom nu måtte förblifva obebygd, beslutit att af stadens
medel anslå 50,000 kronor såsom bidrag till uppförande af en helt ny
universitetsbiblioteksbyggnad på annan tomt än den för en tillbyggnad af
det gamla bibliotekshuset utsedda. Detta anslag skulle fördelas på fem år
och utgå med en femtedel årligen.
Då det nya bibliotekshuset enligt arkitektens beräkning komme
att erbjuda 27,934 löpmeter, under det att nuvarande bokförrådet ej
upptoge mera än 9,000 löpmeter samt ny- och tillbyggnaden beredde en
ökning af 13,450 löpmeter, ansågo sig komiterade med skäl kunna antaga,
att eu ganska lång tid komme att förflyta, innan hela den nya bygg¬
naden behöfde tagas i anspråk för bibliotekets behof. Då det vidare
var komiterade bekant, att svenska akademien vore i behof af utvidgade
lokaler för sitt ordboksarbete och äfven betänkt på att för ändamålet
låta uppföra egen, mot eldfara betryggande och i öfrigt ändamålsenlig
byggnad, hade komiterade, som insett fördelen af att genom upplåtelse
åt de till en början för biblioteket obehöfliga lokalerna för ett annat
vigtigt vetenskapligt ändamål göra dessa för universitetet inkomstbrin¬
gande, utan att dermed olägenheter såsom ökad eldfara m. m. vore
förenade, på grund af muntliga förhandlingar med ordbokens hufvud-
redaktör låtit uppgöra förslag till lämplig inredning i en del af den nya
byggnadens öfverstå våning, hvarefter svenska akademien på gjord fram¬
ställning tillkännagifvit sin benägenhet att på 10 år öfvertaga ifrågavarande
lokal mot en årlig hyra af 2,000 kronor, dervid tillika den möjlighet
tagits i betraktande, att, när en gång ett slikt hyresaftal kommit till stånd,
det skulle komma att ytterligare förlängas. Enligt ett till konsistorium
sedermera ingifvet utdrag af svenska akademiens protokoll den 15 sep¬
tember 1898 hade akademien beslutit att för en tid af 10 år, räknad frän
den 1 oktober 1901, för ett årligt belopp af 2,000 kronor förhyra en
214 Åttonde hufvndtiteln.
lägenhet i det blifvande universitetsbibliotekshuset, derest en sådan byggnad
komme till stånd, under förbehåll att kostnaderna för lägenhetens upp¬
värmning inginge i det nämnda årliga hyresbeloppet, samt förklarat sig
villig att godkänna det på dessa grunder uppgjorda kontrakt, som kunde
komma att till akademien af vederbörande öfverlemnas.
Under förutsättning att en bestämd hyresinkomst sålunda årligen i 10
år kunde påräknas, hade komiterade tagit i öfvervägande, huruvida något
anslag till byggnadsföretaget möjligen kunde erhållas ur akademikassan.
I sammanhang härmed hade till sparbanken i Lund hemstälts, huruvida
jemväl densamma skulle vilja bidraga till vinnandet af ett önskemål, som
flere omständigheter visat vara omfattadt af samhällets lifligaste intresse,
samt för ändamålet räntefritt ställa ett större eller mindre belopp på längre
eller kortare tid till universitetets förfogande att återbetalas med de små¬
ningom inflytande hyresmedlen. Denna hemställan hade sparbanken till¬
mötesgått genom att, under förutsättning att det nya bibliotekshuset komme
att förläggas å annan plats i staden än å Lundagård, bevilja 30,000
kronor att af universitetet i högst 20 år räntefritt innehafvas. Genom
att fondera de genom det tioåriga hyreskontraktet inflytande medlen,
som komiterade antagit erlagda förskottsvis årligen, samt genom deras
förräntande efter en räntefot af 4 procent, skulle enligt komiterades be¬
räkning vid tjugonde årets slut förefinnas en kapitaltillgång, som icke
blott medgåfve återställandet af de 30,000 kronor, som af sparbanken i
Lund öfverlätes åt universitetet för byggnadens utförande, utan äfven er¬
sättandet af ett anslag derutöfver, hvilket komiterade — med hänsyn till
att staden Lunds ofvannämnda anslag komme att utgå under fem år med
en femtedel hvartdera året och sålunda någon ränteförlust för universitetet
uppkomme, samt jemväl för slutsiffrornas afrundande i det anslag, som
från Riksdagens sida erfordrades — föreslagit till 2,314 kronor, hvarigenom
alltså akademikassans hela tillskott skulle blifva 32,314 kronor, hvaraf
sparbanken i Lund, på sätt nyss nämnts, omedelbart ville tillhandahålla
30,000 kronor.
För beredande af medel att utföra den tillbyggnad till nuvarande
bibliotekshuset, hvartill det beviljade anslaget befunnits otillräckligt, hade,
yttrade komiterade vidare, drätselnämnden alternativt föreslagit utverkandet
af nådigt tillstånd att för denna få använda 20,000 kronor af biblioteks-
kassan och högst 14,500 af reservfonden. Komiterade hade så mycket
mindre tvekat att tillstyrka utgåendet af dessa anslag till den nya bygg¬
naden, som universitetet påtagligen hade större fördel af att få en helt
och hållet ny biblioteksbyggnad, samt dessutom en högst sannolik för¬
längning af hyresaftalet med svenska akademien komme att tillföra univer-
Åttonde hufvudtiteln. 215
sitetet medel att, derest så ansåges nödigt, ånyo förstärka de ifrågavarande
fonderna.
De medel, komiterade sålunda ansett kunna stå till buds, uppginge
till 292,814 kronor. Aterstode således att åvägabringa 140,000 kronor,
som icke syntes kunna erhållas på annat sätt än genom ytterligare anslag
af Riksdagen.
För ett förnyadt hänvändande till Riksdagen ansågo komiterade till¬
räcklig grund förefinnas redan genom den förändring af sakläget, som
inträdt derigenom, att det för tillbyggnaden afsedda anslaget visat sig
betydligt — med omkring 20 procent — understiga det belopp, som verk¬
ligen erfordrades för dess utförande. Man kunde draga i tvifvelsmål,
huruvida en ytterligare uppoffring af statsmedel borde sättas i fråga för
en anordning, hvilken, såsom innefattande utvidgning af bibliotekslokalerna
genom tillbyggnad, dock måste betecknas såsom ej fullt tillfredsställande,
och skäl vore att taga i öfvervägande, huruvida icke en fullständig ny¬
byggnad med större fördel läte sig åstadkommas. Omdömet härom åter
måste utfalla helt olika nu än vid den tidpunkt, då fråga om biblioteks¬
lokalernas utvidgning först väcktes, sedan det visat sig, att betydliga bi¬
drag till en nybyggnads utförande kunnat erhållas från institutioner på
platsen, och att en del af kostnaden kunde amorteras genom upplåtelsen
af »scriptorium» åt svenska akademien mot årlig hyresersättning. Lunds
stadsfullmägtige och sparbanken i Lund hade af intresse för en för sam¬
hället dyrbar anstalt ej mindre än af estetiska hänsyn utfäst sig bidraga
med afsevärda belopp för att vinna en ändring i den afsedda byggnads¬
plan; och man borde, i förlitan på Riksdagens frikostighet för kultur-
ändamål, hoppas, att Riksdagen skulle bevilja det visserligen i sig betydande,
men jemförelsevis ej höga belopp, som från densamma ytterligare erfor¬
drades till vinnande af betydelsefulla fördelar för en anstalt, af vigt ej
blott för universitetet utan för hela södra Sverige.
Komiterade hemstälde följaktligen, att konsistoriet ville ingå med
underdånig framställning rörande uppförande af en ny biblioteksbyggnad
och beredande af medel dertill i enlighet med hvad komiterade föreslagit.
öfver detta komiterades förslag inhemtade konsistoriet utlåtande dels
af universitetsbibliotekarien E. Tegnér dels ock af universitetets drätsel¬
nämnd.
Bibliotekarien Tegnér, hvilken i likhet med komiterade ansåg upp¬
förandet af en helt och hållet ny biblioteksbyggnad medföra synnerliga
fördelar, fann ej något att invända mot det föreslagna sättet att dertill
bereda medel. Hvad särskildt beträffade tillskottet ur bibliotekskassan,
hvars årliga afkastning onekligen syntes högst behöflig till täckande af
216
Åttonde hnfyndtiteln.
bibliotekets utgifter för bokinköp m. m., helst som dess inkomster af stats¬
anslag visat sig år från år mer otillräckliga, ville bibliotekarien dock icke
motsätta sig användandet af denna utväg för vinnande af byggnadsfrågans
snara lösning och förklarade sig med afseende på den i ritningarna angifva
grundplan och inredning ej hafva något väsentligt att anmärka.
Deremot ville bibliotekarien icke biträda komiterades förslag att för¬
lägga den nya biblioteksbyggnaden å Helgonabacken. Helgonabacken läge,
anmärkte han, i en utkant af staden, och det ökade afståndet komine
säkerligen att medföra olägenheter och tidspillan för de besökande. Der¬
till koinme, att denna plats, såsom belägen utom stadsområdet, saknade
gasbelysning och polisbevakning; och trycket i stadens vattenledning vore
icke tillräckligt att verka på vederbörligt sätt, särskilt i en på denna
höjd belägen byggnads öfre våningar, hvilket, förutom andra olägenheter,
i synnerhet medförde fara vid eldsolycka. Äfven ansåge bibliotekarien
denna byggnadsplats genom sin starka sluttning mindre lämplig och hyste
tvekan, huruvida icke markens beskaffenhet kräfde kostsamma åtgärder för
vinnande af byggnadsgrund med tillbörlig fasthet och för utestängande af
fuktighet.
Bibliotekarien ansåg derför, att den af komiterade eventuelt ifråga¬
satta platsen å tomterna 277 B och 300 såsom bättre belägen, med god
byggnadsgrund, tillräckligt vattentryck, gasbelysning och möjlighet af till¬
syn genom stadens polisväsen, egde ett afgjordt företräde. Visserligen
blefve kostnaden enligt bibliotekariens beräkning 60,000 kronor högre än
enligt komiterades förslag, men detta borde med hänsyn till fördelarne ej
utgöra något hinder; och hemstälde derför bibliotekarien, att konsistoriet,
med uttalande af den meningen, att byggnaden borde förläggas å den af
honom föreslagna platsen, ville anhålla om ett med 60,000 kronor ökadt,
ytterligare statsanslag.
Drätselnämnden anmärkte, dels att, då det af komiterades utlåtande
icke med visshet kunde slutas, att det lån sparbanken i Lund förklarat
sig villig lemna universitetet att i högst 20 år räntefritt innehafvas, finge
hela denna tid innestå utan årlig amortering, det torde vara klokast att
icke beräkna någon räntevinst å de årliga hyresmedel, hvilka svenska
akademien skulle komma att erlägga, enär de, i den mån de inflöte, måste
användas till amorteringar af sparbank slånet, dels ock att man icke torde
böra i byggnadssumman inberäkna besparade räntor å det redan beviljade
statsanslaget, enär dessa icke kunde till siffran med någon säkerhet angifvas
och för öfrig! nog komine att visa sig nödvändiga till täckande af åtskil¬
liga för byggnadsföretagets utförande oförutsedda utgifter, hvadan från de
beräknade tillgångarna borde afföras beräknade räntemedel, 10,314 kronor,
Åttonde liutvudtiteln. 217
och summan af det statsanslag, hvarom underdånig framställning skulle
göras, härmed ökas.
Vidare meddelade drätselnämnden:
att, da i universitetets utgiftsstat af den 13 november 1885 akademi¬
kassans tillgångar vore beräknade till 632,101 kronor 93 öre och årliga
afkastningen deraf efter 5 procent till 31,600 kronor, under det att sagda
kassa den 1 januari 1898 egde ett kapital af 721,002 kronor 8 öre, hvaraf
ränteafkomsten för år 1897 uppgått till 34,449 kronor, det på grund häraf
kunde antagas, att akademikassan kunde bära såväl en eventuel utgift å
10,000 kronor, som skulle blifva nödig för återbetalning af lånet hos spar¬
banken i Lund, derest det nya bibliotekshusets öfre våning icke komme
att disponeras af svenska akademien för längre tid än tio år, som ock
möjligen uppkommande ränteförlust å belopp, som kassan till äfventyrs
måste förskottera, i följd deraf att det belopp å 50,000 kronor, Lunds stad
för byggnadsföretaget utlofvat, skulle utgå med 10,000 kronor årligen i
fem år, äfvensom den årliga till 200 kronor beräknade afgälden för Helgona-
backens upplåtelse;
att universitetets reservfond, afsedd för täckande af universitetets
vetenskapliga och ekonomiska behof, vid 1898 års början hade ett kapital
af 48,412 kronor 55 öre, hvilket under år 1898 redan icke obetydligt
ökats, hvadan ett tillskott af 14,500 kronor syntes för ifrågavarande ända¬
mål ur samma fond kunna utgå;
samt att universitetets bibliotekskassa, uppkommen dels genom be¬
sparingar i äldre tider å dåvarande årsanslag, dels ock genom donation
af professorn Ahlman till belopp af 11,253 kronor 57 öre — hvilken
donations årsafkastning enligt donators bestämmelse skulle användas till
inköp af teologisk literatur — den 1 januari 1898 utgjort 41,306 kronor
21 öre eller, om nämnda donationsbelopp derifrån afdroges, 30,052 kronor
64 öre, och att drätselnämnden, särskildt med hänsyn dertill att en ökning
i bibliotekets årsanslag kunde vara att hoppas, ville förorda, att angifna
beloppet 20,000 kronor af bibliotekskassans tillgångar måtte få användas
för ifrågavarande ytterst vigtiga biblioteksändamål.
Ytterligare anförde drätselnämnden, att den vid granskning af rit¬
ningarna och kostnadsförslaget, dervid nämnden biträdts af universitetets
byggnadskonduktör samt öfverlagt med arkitekten Hellerström och bygg¬
mästaren H. O. Forsberg i Lund, ansett 1) att golfven i bokmagasinen
borde framför bokhyllorna förses med s. k. Viktoriaplattor i stället för
cement, hvilket senare medförde en myckenhet dam till skada för böckerna,
2) att källaren borde höjas, så att dess botten icke lades under jordytan,
desto hellre som afsigten vore att i källarvåningen inreda bostad åt biblio-
Ilik. till Rikad. Prof. 1900. 1 Sand. I Afd. 28
218
Åttonde hufyudtiteln.
tekets vaktmästare, samt 3) att papp borde anbringas å yttertaket under
skiffer- eller plåtbeklädnaden, genom hvilka åtgärder kostnaden komme att
ökas med 17,346 kronor. Bland kostnaderna borde jemväl inräknas flytt¬
ningen af bibliotekets bokförråd från nuvarande biblioteksbyggnaden till
den nya, hvilken kostnad kunde för summans afrundande anslås till 7,654
kronor, hvarigenom det anslag af statsmedel, som vore erforderligt, blefve
ökadt med ytterligare 25,000 kronor. För öfrigt hade nämnden ej funnit
något att anmärka mot ritningarna eller kostnadsförslaget.
Enligt ‘hvad drätselnämnden tillika meddelade, hade byggmästaren
Forsberg skriftligen förbundit sig att för ett belopp af 386,807 kronor 20
öre utföra arbetet i dess helhet med undantag af kostnaderna för elek¬
triska ljusledningar, värmeledning, hyllinredning, arkitekt- och kontrollant-
arfvoden samt flyttning af bokförrådet. Detta belopp öfverstege visserligen
med 2,647 kronor 20 öre de för ifrågavarande de! af arbetet beräknade
kostnader, men nämnden ansåg, att motsvarande besparingar skulle kunna
göras på annat håll, särskildt i arkitekt- och kontrollantarfvodet.
Uti den af mig förut omförmälda, den 9 november 1898 dagtecknade
framställning från det större akademiska konsistoriet har konsistoriet, efter
redogörelse för de af mig nu omtalade åtgärder, vidare anfört, att konsi¬
storiet för sin del ansåge, att uppförandet af en helt och hållet ny biblio¬
teksbyggnad skulle medföra, synnerliga fördelar. I stället för att såsom
en nödfallsutväg sammanbinda den gamla och den nya biblioteksbyggna¬
den, skulle genom det nya förslaget åstadkommas ett helgjutet planmessigt
utfördt byggnadsverk, hvilket såväl till det yttre som till sin inredning
kunde vara ett värdigt minnesmärke af vår samtid och ett motstycke till
de många andra vetenskapliga anstalter, som universitetet med tillfreds¬
ställelse och tacksamhet räknade som sin tillhörighet. Forskningsmaterialet
skulle i en sådan lokal blifva lätt tillgängligt, allting kunde der anläggas
i större omfång och institutionen blefve af betydelse icke blott för uni¬
versitetet utan för hela den landsända, hvars största offentliga bibliotek
komme att der förvaras. Utrymmet skulle enligt nybyggnadsförslaget
vinna en tillökning af öfver 19,400 löpmeter eller inemot 50 procent mera
än enligt ^byggnadsplanen. De till en början för biblioteket icke nöd¬
vändiga lokalerna komme ej att stå improduktiva, hvarken i ekonomiskt
eller vetenskapligt hänseende, tack vare den föreslagna upplåtelsen af de¬
samma för svenska akademiens ordboksarbete. Härtill komme att genom
nybyggnad olägenheter undvekes, som vidlådde tillbyggnadsplanen. Det
nära grannskapet till akademiska föreningen med dess eldfarliga teater
innebure alltid en verklig våda för en byggnad med den höjd, hvartill
Åttonde hufvudtiteln.
219
den ifrågavarande skulle uppföras. En vidare utvidgning af bibliotekets
utrymme kunde svårligen åstadkommas på den gamla platsen utan nya
fristående tillbyggnader, som för biblioteksarbetet måste medföra de största
olägenheter, hvaremot den nya byggnaden, förlagd å Helgonabacken, erbjöde
hardt när obegränsade utvidgningsmöjligheter.
Genom uppförande af en ny biblioteksbyggnad komme, har konsistoriet
vidare anmärkt, andra högst afsevärda fördelar att vinnas. Den nuvarande
biblioteksbyggnaden blefve nemligen derigenom disponibel för andra uni¬
versitetets behof. Konsistoriet hade från de särskilda fakulteterna och
sektionerna inhemtat utlåtanden angående de behof, för hvilka kräfdes ett
ökadt utrymme; och har konsistoriet i fråga härom anfört följande:
»Sedan det nya universitetshuset blifvit uppfördt, har genom Eders
Kongl. Maj:ts nådiga stadga af den 17 april 1891 seminarieundervisningen
gjorts obligatorisk för filosofiska fakultetens flesta läroämnen. De seminarier,
som sedan åtskilliga år förefunnits inom juridiska och teologiska fakul¬
teterna, lära väl äfven snart blifva officiel! föreskrifna. Hvad de sist¬
nämnda beträffar har af den s. k. prestbildningskomitén förslag i detta
syfte nyligen afgifvits. Från såväl teologiska och juridiska fakulteterna
som från humanistiska sektionen har lifligt framhållits behofvet af lokaler
för seminarieundervisningen. Denna undervisning meddelas nu i universi¬
tetshusets lärosalar, i hvilka ock seminariernas fackbibliotek i allmänhet
äro inrymda. Med dessas alltjemt pågående utvidgning blir utrymmet i
lärosalarne otillräckligt, och kunna seminariernas bibliotek och öfnings-
lokaler långt ifrån hållas tillgängliga i den omfattning behofvet kräfver.
Anskaffandet af nya seminarielokaler torde derför inom kort blifva en
nödvändighet. Genom nuvarande biblioteksbyggnadens ledigblifvande kan
detta behof på ett tillfredsställande sätt fyllas, antingen genom densammas
upplåtande direkt för detta ändamål eller derigenom att geologiska institu¬
tionen, på sätt dess t. f. föreståndare framhållit såsom synnerligen fördel¬
aktigt, deruti inrymmes och anatomiska institutionens gamla byggnad, som
anvisats till geologiska institutionen, i stället upplåtes till seminarierna.
»Vidare har föreståndaren för universitetets historiska museum samt
mynt- och medaljkabinett framhållit, att historiska museets nuvarande lokal
i källarvåningen under universitetshusets aula är i vjssa hänseenden mindre
lämplig och att eu vida fördelaktigare plats derför kunde beredas i biblio-
tekshusets bottenvåning. Mynt- och medaljkabinettets nuvarande lokal i
universitetshusets öfverstå våning är äfven otillräcklig och kan en vida
bättre sådan åstadkommas genom upplåtande af tvenne rum i biblioteks-
husets tredje våning, hvaruti denna samling förr varit inrymd, och i hvilka
de för myntkabinettets räkning iakttagna anordningarna ännu äro bevarade.
220 Åttonde hufvudtitelu.
»Genom dessa institutioners förflyttning till gamla bibliotekshuset
vinnes äfven ett ökadt utrymme och lämpligare lokaler för uniyersitetets
konstsamlingar, hvars t. f. föreståndare framhållit det alltjemt stegrade
behofvet häraf.
»Konsistoriet anser sig icke i detta sammanhang kunna ingå på en
närmare granskning af den olika vigten af dessa behof eller framlägga
något detaljerad! förslag om gamla bibliotekshusets användning för deras
tillfredsställande. Men af det redan anförda torde tillräckligt tydligt
framgå, att samtliga lokaler i gamla bibliotekshuset, om detsamma genom
uppförandet af ett nytt blifver disponibelt, äro erforderliga för sådana
behof af ökadt utrymme, hvarför eljest anslag inom den närmare framtiden
måste begäras.»
Under nu omförmälda förhållanden har konsistoriet ansett det vara
sin pligt att göra underdånig framställning om beredande af medel för en
ny biblioteksbyggnad. Den behöfliga summan vore, fortsätter konsistoriet,
visserligen i och för sig icke obetydlig, men med hänsyn till de störa för¬
delar, som genom dess beviljande kunde uppnås, måste den anses synner¬
ligen billig. Lunds stad och sparbanken i Lund hade genom att med en
beredvillighet, som kanske icke vid ett annat tillfälle och i ett annat sam¬
manhang kunde påräknas, anslå medel åstadkommit en högst afsevärd
minskning i det statsanslag, som eljest blefve behöflig!, och genom uthy¬
randet af vissa delar af den ifrågasatta b}Tggnaden åt svenska akademien
vunnes ytterligare besparing. Tillfredsställandet af åtskilliga andra behof
af ökadt utrymme och förbättrade lokaler vore ju äfven ett tungt vä¬
gande skäl.
Beträffande läget för den ifrågavarande byggnaden finner konsistoriet
Helgonabacken afgjordt vara att föredraga framför hvarje annan plats,
som konsistoriet ansett kunna ifrågasättas. Vid undersökning, som arki¬
tekten Hellerström verkstält, har grunden befunnits vara af utmärkt be¬
skaffenhet, åtgärder äro å bane att öka effektiviteten af staden Lunds
vattenledning, och om biblioteksbyggnaden uppföres å ifrågavarande plats,
anser konsistoriet, att gatubelysningen och polisuppsigten inom kort komma
att dit utsträckas. Det i alla händelser obetydliga afståndet finner konsi¬
storiet ej komma att. utgöra någon vidare olägenhet. Framför allt på¬
pekar konsistoriet, att hvarje annan plats genom kostnaden för förvärf¬
vande af tomt ansenligt komme att öka utgifterna.
Hvad angår komiterades förslag att bereda medel för byggnadens
utförande delar konsistoriet drätselnämndens mening, att såsom tillgångar
för byggnadsföretaget ej bör beräknas ränta å det redan beviljade bygg-
nadsanslaget, ej heller å de från svenska akademien inflytande hyresmedel,
Åttonde liufvudtiteln.
221
detta så mycket mindre, som enligt protokoll vid styrelsens för sparban¬
ken i Lund sammanträde den 9 augusti 1898, hvilket protokoll kommit
konsistoriet till hända efter det komiterade afgifvit sitt betänkande, sty¬
relsen besluta att, under förutsättning att det nya bibliotekshuset komme
att förläggas å annan plats i staden än å Lundagård, till universitetet
mot behörig förbindelse, som af sparbanken godkändes, utlemna ett ränte-
fritt lån å 30,000 kronor att amorteras under loppet af högst 20 år.
Härigenom skulle det belopp, som bör förskotteras af akademikassan,
komma att utgöra 30,314 kronor och det af komiterade beräknade be¬
lopp af erforderligt statsanslag ökas med i rundt tal 10,000 kronor.
Äfvenledes anser konsistoriet att, i enlighet med drätselnämndens
anmärkning, golfven på ömse sidor om bokhyllorna böra förses med viktoria-
plattor, att källaren bör höjas, så att dess botten icke ligger under jord¬
ytan, samt att papp bör anbringas å yttertaket under skiffer eller plåt¬
beklädnaden, äfvensom att utgifterna för flyttningen af bibliotekets bok¬
förråd från nuvarande bibliotekshuset till det nya böra ingå i kostnads-
förslaget, hvilket genom dessa åtgärder höjes med ytterligare 25,000
kronor.
Konsistoriet har på grund af hvad sålunda anförts i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder täckas
dels medgifva, att en ny byggnad för Lunds universitets bibliotek må
uppföras i enlighet med nämnda af arkitekten Hellerström uppgjorda situa¬
tionsplan, ritningar och kostnadsförslag med de af konsistoriet angifna
förändringar och tillägg för en beräknad kostnad af 457,814 kronor, med
rätt att såväl i situationsplanen vidtaga nödiga jemkningar som vid bygg¬
nadens utförande göra nödiga och nyttiga mindre ändringar, hvarigenom
kostnaderna icke höjas;
dels af Riksdagen utverka, att det redan beviljade anslaget till en
ny- och tillbyggnad för bibliotekshuset må för den nya byggnaden an¬
vändas ;
dels medgifva, att det af stadsfullmägtige i Lund beviljade anslag,
50,000 kronor, och det af sparbanken i Lund erbjudna lån, 30,000 kro¬
nor, må på uppgifna vilkor mottagas; att af akademikassan må såväl för¬
skotteras ett belopp af 30,314 kronor, hvaraf dock 30,000 kronor
skulle genast ersättas med ofvannämnda lån, hvilket skulle amorteras med
den af svenska akademien inflytande hyra för en del af den nya bygg¬
naden, som ock utbetalas dels den ränteförlust, hvilken uppkomme derigenom
att det af staden Lund utfästa bidrag komme att fördelas på 5 år, dels
de framtida amorteringar å sparbankslånet, livilka möjligen ej komme att
betäckas genom influtna hyresmedel, dels ock den årliga afgäld, som
222
Åttonde hutvudtiteln.
komme att erläggas för upplåtandet af byggnadsområde å Helgonabacken;
samt att af universitetets bibliotekskassa må utgå till byggnadsföretaget
ett belopp af 20,000 kronor och af dess reservfond ett belopp af högst
14,500 kronor;
dels ock af Riksdagen utverka ett ytterligare anslag för ändamålet
af 175,000 kronor.
Vid framställningen har fogats dels kopia af en utaf stadsingeniören
A. O. I. Jakobsson den 16 april 1898 upprättad karta öfver det jordom¬
råde, som i nordost närmast angränsar staden Lund, å hvilken kopia plats
för den ifrågasatta nya biblioteksbyggnaden finnes utmärkt å Helgona¬
backen, dels förutnämnda, af arkitekten Hellerström upprättade ritningar
med tillhörande kostnadsförslag, slutande å ett belopp af 432,814 kronor.
Enligt de bland ritningarna befintliga planerna äro i källarvåningen in¬
rymda, jemte ångpannerum och kolförråd, bostadslägenhet af tre rum och
kök m. m., packrum och bokupplag. Bottenvåningen innehåller, bland
annat, två läsesalar, låneexpedition och rum för bibliotekarien, hvilka fyra
lokaler sträcka sig upp genom första halfvåningen, vidare arbetsrum, bok¬
magasin och visningsrum. I fjerde och femte halfvaningarna finnas ar¬
betsrum och »scriptorium». Andra och tredje halfvåningarna upptagas
uteslutande af rum för boksamlingen. Derjemte äro betydande delar af
såväl källarvåningen och bottenvåningen som fjerde och femte halfvånin¬
garna reserverade för boksamlingen.
Beträffande kostnadsförslagets slutsumma bör jag nämna, att deri ingå
utgifterna för anläggning af elektriska ljusledningar och värmeledning samt
arkitekt- och kontrollantarfvoden.
Kanslern för rikets universitet, som till Eders Kongl. Maj:t öfver-
lemnade konsistoriets nu af mig omförmälda framställning, yttrade dervid,
bland annat, att den nya, nu föreslagna byggnaden för universitetsbiblio¬
teket syntes med afseende på ändamålsenlighet, utrymme och trygghet
erbjuda vida större fördelar än den nuvarande med dess ifrågasatta till-
byggnad och väl vara värd de ökade kostnader, som kräfdes. Då der¬
jemte genom antagande af det nu framlagda förslaget universitetet i det
gamla bibliotekshuset skulle erhålla lokaler för ändamål, hvartill eljest
nybyggnader skulle erfordras, funne kanslern det nya förslaget till lösning
af frågan innebära så beaktansvärda fördelar och ett så afgjordt företräde
framför det äldre förslaget, att kanslern ansåge sig ega fullgiltig anled¬
ning att på det kraftigaste förorda konsistoriets ifrågavarande framställ¬
ning.
Åttonde hufvudtiteln.
223
I ärendet hördes till en början öfverintendentsembetet. Denna myndighet
förklarade sig biträda konsistoriets mening rörande behofvet af åtskilliga
tillägg till de ifrågavarande ritningarna m. m. Mot dessa ritningar anmärkte
embetet vidare för sin de], att, på sätt embetet låtit medelst tilläggsblad
till ritningarna närmare utmärka, stora trappan borde dels, för att blifva
mindre brant, något förändras, dels, för erhållande af bättre belysning,
förses med takfönster. Tillika borde den utbygda läsesalens yttertak
höjas, och då fasaderna enligt embetets åsigt icke vore rätt tillfredsstäl¬
lande ur monumental synpunkt, syntes dessa böra, innan ritningarna defi¬
nitivt antoges, undergå erforderlig omarbetning i nämnda hänseende.
Öfverintendentsembetet, som ansåg den af konsistoriet påyrkade ökning i
kostnadsförslagens slutsumma vara af behofvet påkallad, anmärkte slut¬
ligen, att, om än sagda förslag icke kunde med hänsyn till de högt upp-
drifna prisen på byggnadsmaterialier och arbetsbiträden anses vara syn¬
nerligen högt beräknadt, byggnaden i fråga dock borde, derest vid arbe¬
tets detaljerade utförande möjliga förenklingar vidtoges samt om djupet
till grundbotten icke befunnes större, än ritningarna utvisade, och ej heller
behöfde förstärkas, kunna verkställas för det angifna kostnadsbeloppet,
hvilket icke heller genom de af embetet föreslagna förändringarna behöfde
öfverskridas.
Härefter anbefaldes kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande,
i ärendet afgifva underdånigt utlåtande. Med anledning deraf hörde
kammarkollegium biskopen i Lunds stift, såsom indelningshafvare vid Hel-
gonabacken, domkapitlet i Lund samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Malmöhus län. Af dessa yttrade biskopen, att han, från sin syn¬
punkt såsom indelningshafvare, ej hade något att invända mot det föreliggande
nya förslaget, under förutsättning att till biskopen i Lunds stift komme att
erläggas en efter vederbörlig uppskattning faststäld årlig afgäld och att
med tomtens öfverlåtande äfven komme att följa förpligtelse för universi¬
tetet att hålla den i en eller annan form afsöndrade delen af Helgona-
backen i värdigt och prydligt skick.
Domkapitlet åter förklarade sig icke hafva något att erinra mot den
ifrågasatta upplåtelsen, under vilkor att det till upplåtelse afsedda jord¬
området blefve i behörig ordning uppmätt och kartlagdt, att den årliga
afgälden derför, efter indelningshafvarens hörande, af Eders Kongl. Majits
befallningshafvande på förslag af skattläggningsinän bestämdes, samt att
universitetet tillförbundes att, om och när sådant ansåges behöfligt och
påkallades, på sin bekostnad uppsätta och underhålla lämplig hägnad om¬
kring området.
224
Åttonde hufvudtiteln.
Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande slutligen uttalade sig i öfverens¬
stämmelse med indelningshafvare och domkapitlet.
Kammarkollegium tillkännagaf för sin del i afgifvet underdånigt ut¬
låtande, dervid de af kollegium infordrade yttranden bifogades, att enligt
de handlingar, som legat till grund för nådiga resolutionen den 22 de¬
cember 1876 angående lönereglering för biskopen i Lunds stift, den så
kallade Helgonabacken utgjorde en del af de säteriet n:r 1, 3V2 mantal
Helgonagård tillhöriga, jemlikt samma resolution biskopen på lön anslagna
helgona- eller biskopsvångarna; att Eders Kongl. Maj:t den 1 maj 1885
medgifvit, att dessa vångar finge på 20 år från 1886 års fardag utarren¬
deras efter de grunder och på det sätt, som nådiga brefvet den 11 juli
1862 bestämde, men att Helgonabacken, som utgjorde en parkanläggning,
likväl — såsom jemväl syntes framgå af taxerings- och mantalslängderna
— undantagits från arrendet och fortfarande innehades af biskopen i Lunds
stift: samt att genom nådiga bref den 9 oktober 1868 och den 11 de¬
cember 1885 afsöndringar förut egt rum från n:r 1 Helgonagård till ut¬
vidgning af folkskolelärareseminariets trädgård och till plats för kyrka.
I öfrig! anförde kammarkollegium, att, för såvidt Eders Kongl. Maj:t
funne ny biblioteksbyggnad böra uppföras på den föreslagna platsen,
kollegium icke hade något att erinra vid att den för berörda ändamål
erforderliga mark, hvars storlek och läge det ankomme på Eders Kongl.
Maj:t att efter framdeles skeende anmälan bestämma, finge från Helgona¬
backen för alltid afsöndras, dock under vissa af kollegium angifna vilkor.
Dessa vilkor sammanfalla med dem, som af indelningshafvaren och dom¬
kapitlet uppstälts, med tillägg att afgälden, hvilken borde fullt motsvara
den minskning i inkomster, som genom afsöndringen tillskyndades indelnings¬
hafvaren, skulle bestämmas i spanmål eller annan räntepersedel och lösas
efter tioårigt medelmarkegångspris samt att, derest träd eller buskar för
biblioteksbyggnaden måste afrödjas, desamma skulle reserveras för bostäl¬
lets behof.
Vid sin under september månad 1899 gjorda underdåniga an¬
mälan af de anslagsbehof, det akademiska konsistoriet önskade fram¬
burna till 1900 års riksdag, har konsistoriet erinrat om nu omför-
mälda nybyggnadsfråga. Dervid har konsistoriet emellertid uttalat be¬
tänkligheter mot den föreslagna åtgärden att af bibliotekskassan och
reservfonden bidraga med vissa föreslagna belopp. Denna åtgärd af-
såg, säger konsistoriet, att med anlitande af alla möjliga utvägar minska
beloppet af det statsanslag, som blefve nödvändigt. Mot densamma kunde
invändas, dels att afkastningen af bibliotekskassans kapital vore afsedd
Åttonde hufvudtiteln.
225
för bokinköp, dels ock att försvagandet af reservfonden, hvars anlitande
för betydliga utgifter till andra ändamål vore att emotse, medförde, att,
derest genom ytterligare stegring i pris å materialier och arbetslöner någon
brist i anslaget skulle uppstå, denna svårligen kunde täckas af reserv¬
fonden, under det att universitetet icke egde andra medel, som kunde
derför disponeras.
Konsistoriet har derför numera hemstält, att, med uteslutande af bi¬
dragen från bibliotekskassan och reservfonden, ett statsanslag må för
ändamålet af Riksdagen utverkas med ett till 210,000 kronor jemnadt
belopp.
Bibliotekarien Tegnér, med hvilken professorn C. V. L. Chariter för¬
enat sig, har, med instämmande i öfrigt i konsistoriets förändrade anslags-
yrkande, förklarat sig vidhålla sin förut uttalade mening om Helgona-
backens olämplighet. såsom plats för det nya bibliotekshuset.
Kanslern för rikets universitet har vid underdånigt öfverlemnande af
konsistoriets ändrade hemställan giort gällande, att framställningen till
Riksdagen bör begränsas till det förut afsedda beloppet, 175,000 kronor.
Skulle dock en af konsistoriet gjord framställning om ökning med 9,000
kronor i bibliotekets årsanslag för bokinköp m. in. icke vinna nådigt af¬
seende, anser kanslern, att bidrag från universitetets bibliotekskassa icke
bör tagas i anspråk för den nya biblioteksbyggnaden. Ökningen i stats¬
anslaget borde i sådant fall sättas till 195,000 kronor.
Behofvet af ökadt utrymme för universitetsbiblioteket i Lund är re¬
dan tillförene ådagalagdt och af Riksdagen genom bifall till Eders Kongl.
Maj:ts år 1897 i ämnet gjorda framställning erkändt. Det har nu visat
sig, att den förut afsedda utvägen för tillgodoseende af nämnda behof
skulle kräfva väsentligt större kostnader än som beräknats — utan tvifvel
en följd af de senare årens höjda arbets- och materialpris. Det är då na¬
turligt, att man tagit i öfvervägande den yppade möjligheten att på en
ny väg, visserligen med ganska mycket ökade kostnader, vinna vida större
fördelar, än det gamla förslaget innebar, samt försätta hela biblioteks-
institutionen i ett modernt och för en lång framtid fullt tillfredsställande
skick. Detta önskemål synes mig obestridligen varda uppnådt genom an¬
tagandet af den nu framlagda planen till nybyggnad. Tillika har af
konsistoriet med rätta framhållits, hurusom detta nybyggnadsförslag, vid
sidan om bibliotekets intressen, medför afsevärda fördelar till förmån för
andra institutioners behof, ity att deras kraf på nya eller ökade lokaler
kan utan särskild kostnad för ny byggnad tillgodoses genom upplåtelse af
Bill. till Riksd. Vrål. 1900. t Sami. 1 Afd. 29
226
Åttonde hufvudtiteln.
lägenheter, hvilka vid bibliotekets förflyttning blifva lediga. Jag anser
fördenskull kraftiga skäl tala för att, med öfvergifvande af den förut be¬
slutade ny- och tillbyggnaden, söka genomföra den nu ifrågasatta planen
till en fullständig nybyggnad. Vidkommande särskildt den föreslagna
platsen för det nya bibliotekshuset flnner jag de i afseende härå gjorda
invändningarna sakna betydelse.
Hvad härefter beträffar beredandet af de enligt uppgjordt kostnads¬
förslag erforderliga medel för nybyggnadens utförande är jag af den åsigt,
att man för ändamålet ej' bör anlita den s. k. bibliotekskassan, hvilken
tvifvelsutan är väl behöflig för sitt egentliga ändamål. Att så förhåller
sig, framgår redan deraf, att hemställan gjorts, att Eders Kongl. Maj:t
måtte hos Riksdagen begära ökning med 9,0U0 kronor i anslaget för bok¬
inköp m. in. Jag har derför och då jag icke ansett mig böra för när¬
varande tillstyrka någon framställning till Riksdagen i berörda afseende,
anslutit' mig till kanslerns i hans senaste yttrande i frågan alternativt ut¬
talade mening att, utöfver förutnämnda af Riksdagen anvisade anslag af
168,000 kronor, ett belopp af 195,000 kronor bör äskas af Riksdagen. Det
sålunda ifrågasatta nya statsanslaget torde kunna fördelas å två år.
I öfrigt torde Eders Kongl. Maj:t finna hinder icke möta för nådigt
tillstånd att på af konsistoriet angifvet sätt fylla den erforderliga summan.
Ej heller torde någon betänklighet finnas vid att, i enlighet med kamniar-
kollegii förslag, afsöndra och mot afgäld från akademikassan upplåta det
område af Helgonabacken, som kan varda bestämdt till nödigt utrymme
för biblioteksbyggnaden. Dessa frågor lära dock först sedan Riks¬
dagen beslutit angående erforderligt statsanslag böra af Eders Kongl. Maj:t
till afgörande företagas.
På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
dels medgifva, att det af Riksdagen år 1897 beviljade extra anslag
af 168,000 kronor till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid universitetet
i Lund må i stället användas för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med derför nu uppgjorda ritningar och förslag, af en till Helgona¬
backen förlagd nybyggnad för nämnda bibliotek,
dels ock för samma nybyggnad bevilja ett ytterligare extra anslag
af 195,000 kronor samt häraf på extra stat för år 1901 anvisa 100,000
kronor.
Åttonde hutvudtiteln.
227
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
I skrifvelse till kanslern för rikets universitet har lärarekollegiet vid [61.J
karolinska mediko-kirurgiska institutet hemstält om utverkande å ordi-^««n««»« vid
narie stat af anslag till belopp af 900 kronor till arfvode åt en ärna-
nuens vid institutets medicinska poliklinik å serafimerlasarettet.
Såsom skäl för berörda hemställan har kollegiet anfört: För att det
rikhaltiga materialet å den medicinska polikliniken skulle kunna veder¬
börligen tillgodogöras vid den medicinska undervisningen, erfordrades med
nödvändighet, dels att detsamma för nämnda ändamål behörigen ordnades
så att de vigtiga, för undervisningen lämpliga sjukdomsfallen blefve skilda
från de oväsentliga och för undervisningen oanvändbara, dels ock att
vederbörande lärare vid sjelfva demonstrationerna erhölle nödig hjelp och
handräckning. Såväl det ena som det andra af nämnda vilkor förutsatte
emellertid tillgång på kunnigt biträde, och något sådant funnes icke,
derest ej en särskild amanuens blefve anstäld å polikliniken. Den kliniska
amanuensen och underläkaren å lasarettet vore nemligen fullt upptagna
vid kliniken och sjukvården i sjukrummen, hvartill komme att den poli-
kliniska undervisningen vidtoge omedelbart efter den kliniska och att
alltså sjukmaterialet å polikliniken måste vara ordnadt redan innan klini¬
ken slutat. Dessutom måste polikliniken fortgå äfven de dagar i veckan,
då poliklinisk undervisning ej meddelades, enär i motsatt fall, eller om
allmänheten icke hade tillfälle att dagligen erhålla råd och hjelp å poli¬
kliniken, det för undervisningen värdefulla polikliniska materialet snart
skulle utsina. Många för undervisningen i hög grad vigtiga fall före-
komme nemligen äfven de dagar, då någon undervisning icke meddelades,
men de besökande hänvisades då till undervisningstiderna, och derigenom
kunde tillgången på lämpligt material alltjemt uppehållas. — Visserligen
hade äfven å den medicinska polikliniken särskilda amanuenser varit an-
stälda, men något bestämdt arfvode för dem funnes icke, utan lärare¬
kollegiet hade, då någon ersättning billigtvis borde dem tillkomma, sökt
bereda sådan genom stipendier från en af institutets fonder, afsedd för
vid institutet studerande medicine kandidater. Men oafsedt att ifråga¬
varande stipendiebelopp vore ganska ringa och icke kunde beräknas alltid
vara att tillgå för nu omförmälda ändamål, enär de vore donerade, icke
för att användas till arfvoden vid vissa befattningar, utan för att tjena
som belöning och uppmuntran för flit och framgång i studier, medförde
äfven begränsningen i donationsmedlens disposition till allenast medicine
228
Åttonde lmfvudtiteln.
kandidater stora svårigheter för erhållande af lämpliga polikliniska ama¬
nuenser, och några medel, som kunde användas såsom ersättning åt medi¬
cine licentiater för uppehållande af araanuensbefattning vid polikliniken,
egde institutet icke till sitt förfogande. Det läge emellertid i sakens natur,
att i allmänhet afslutad medicinsk kurs borde vara erforderlig för nämnda
befattning, derest materialet skulle kunna på ett tillfredsställande sätt till¬
godogöras för undervisningen.
Jemväl universitetskanslern framhåller den stora vigten af att nu
ifrågavarande anslag beviljas.
Af hvad sålunda förekommit anser jag den nu ifrågavarande ama¬
nuensens behöflighet vara till fullo ådagalagd, men då jag ej finner skäl
att, åtminstone för närvarande, tillstyrka det erforderliga anslagets äskande
på ordinarie stat, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till arfvode åt en amanuens vid karo¬
linska mediko-kirurgiska institutets medicinska poliklinik å serafiinerlasa-
rettet på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 900 kronor.
162.] Med anledning af lärarekollegiets vid karolinska mediko-kirurgiska
Amanuens odinstitutets derom gjorda framställning har universitetskanslern jemväl i
%Ji/Wtei™»."underdånighet hemstält om utverkande af ett anslag å 900 kronor till
arfvode åt en amanuens vid institutets oftalmiatriska poliklinik å serafimer-
lasarettet.
I lärarekollegiets berörda framställning anföres hufvudsakligen föl¬
jande.
Under de senaste tio åren hade antalet besökande å ögonpolikliniken
nästan för hvarje år betydligt ökats. Intill början af år 1889 kunde
den under klinikchefens ledning skötas af underkirurgen vid sidan af den
kirurgiska polikliniken. Då vid början af nämnda år eu särskild ama¬
nuens i oftalmiatrik tillsattes i sammanhang med den kort förut inrättade
särskilda undervisningen i oftalmiatrik, öfvertog denne amanuens äfven
den befattning vid ögonpolikliniken, som dittills ålegat underkirurgen.
Till följd af det ökade patientantalet hade det emellertid snart blifvit
omöjligt för den kliniske amanuensen att ensam tjenstgöra både vid kli¬
niken och polikliniken i oftalmiatrik, och vid hans sida måste derför
ställas eu poliklinisk amanuens, som med honom delade arbetet på poli¬
kliniken. Huru patientantalet å polikliniken under de senaste tio åren
vuxit, frainginge af följande uppgifter:
Åttonde hufvudtiteln.
229
År
|
1889
|
var
|
antalet patienter
|
2,015
|
och operationer
|
213
|
»
|
1890
|
|
»
|
»
|
2,129
|
»
|
»
|
177
|
»
|
1891
|
»
|
|
»
|
2,009
|
»
|
»
|
170
|
»
|
1892
|
|
»
|
»
|
2,228
|
»
|
»
|
225
|
»
|
1893
|
|
»
|
»
|
2,526
|
»
|
»
|
341
|
»
|
1894
|
»
|
»
|
»
|
2,769
|
»
|
»
|
268
|
|
1895
|
»
|
»
|
»
|
3,198
|
»
|
»
|
325
|
»
|
1896
|
»
|
»
|
»
|
3,740
|
»
|
»
|
347
|
»
|
1897
|
»
|
»
|
»
|
4,014
|
»
|
»
|
232
|
»
|
1898
|
|
»
|
»
|
4,144
|
»
|
|
252.
|
Då emellertid en stor del af dessa patienter besökte polikliniken flere
gånger, många till och med dagligen under flere månader, torde antalet
besök böra uppskattas till 3 å 4 gånger mera än antalet patienter. Hvilken
betydelse den på detta sätt växande polikliniken skulle hafva för under¬
visningen, vore uppenbart. Ej nog med att sjukmaterialet derstädes
användes tre dagar i veckan under de tider, då den obligatoriska under¬
visningen påginge, utan äfven eljest besöktes polikliniken dagligen af
medicine kandidater under längre eller kortare tid, då de under veder¬
börlig tillsyn och ledning öfvade sig med undersökning af ögonsjuka,
användande af ögonspegeln, bestämmande af glasögon, receptskrifning och
dylikt. Allt detta hade medfört ökade anspråk på den polikliniske ama¬
nuensen. Honom ålåge det i första hand mottaga, undersöka och i jour¬
nalen införa de ögonsjuka, om dem göra anteckningar, lemna dem den
första behandlingen, assistera vid och sjelf utföra operationer, utvälja de
patienter, som lämpade sig för undervisningen, biträda vid handledande af
de studerande, lemna dem råd och upplysningar vid undersökningen af
de ögonsjuka m. m. Hans dagliga arbete, helg- och söckendag, kräfde
numera 4 å 5 timmar. Då emellertid ingen som helst direkt ersättning
eller godtgörelse leinnades amanuensen för hans myckna arbete samt till
och med den rätt till tjenstårsberäkning, hvaraf han förut varit i åtnju¬
tande, genom nådiga kungörelsen den 19 oktober 1894 blifvit honom be¬
röfvad, hade det naturligtvis varit förenadt med ej ringa svårighet att till
platsen i fråga erhålla lämpliga personer. Endast undantagsvis hade någon
medicine licentiat befunnits villig åtaga sig tjensten, och densamma hade der¬
för i allmänhet måst uppehållas genom medicine kandidat. Denne, som
behöfde använda en del af sin tid till examensstudier, hade vanligen ej
kunnat stanna längre tid vid ifrågavarande befattning, utan leinnat den
efter några månader, så snart han sjelf blifvit nödtorftligen utbildad i
specialfacket. Huru täta ombytena varit, framginge deraf att, sedan amu-
230 Åttonde hufvudtitelu.
nuensbefattningen år 1892 inrättades, ej mindre än 17 olika personer
beklädt densamma. Ett så ofta inträffande ombyte kunde emellertid icke
vara till båtnad vare sig för behandlingen af de sjuke eller för undervis¬
ningen i ämnet. Det vore synnerligen önskligt, dels att till amanuens vid
polikliniken erhölles en medicine licentiat, dels ock att tjensten under
längre tid, än hittills varit fallet, uppehölles af en och samma person.
Dessa önskningsmål skulle utan tvifvel uppnås, derest det begärda ansla¬
get blefve beviljadt.
Behofvet af nu ifrågakomna amanuenstjenst, som redan under flere
år upprätthållits af personer, hvilka derför ej åtnjutit någon direkt er¬
sättning, anser jag vara obestridligt. För att kunna för platsen förvärfva
fullt kompetenta personer och undvika allt för täta ombyten derå torde
emellertid vara nödvändigt, att åt dess innehafvare någon ersättning bere-
des. Jag får derför i underdånighet hemställa, det Eders Kong! Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att till arfvode åt en amanuens vid karolinska
mediko-kirurgiska institutets oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 900 kronor.
[63.] Med anledning af vederbörandes anhållan om fortfarande anslag till
Amanuens »^arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurqiska institutets änne-
kliniken, kologiska klinik, lör hvilket ändamål anslag under en följd af år bevil-
jats, får jag tillstyrka, att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till arfvode åt eu dylik amanuens jemväl för år 1901 på extra stat
anvisa ett belopp af 900 kronor.
[64.] De skal, som föranledt Eders Kongl. Maj:ts under flere föregående år
Klmbtrn-fÖr k.os Riksdagen gjorda och af densamma bifallna framställningar om anslag
sjukdomar. till uppehållande saväl af den pediatriska kliniken vid Kronprinsessan
Lovisas vardanstalt för sjuka barn som af en pediatrisk poliklinik i hufvud-
staden, ega, på sätt af vederbörandes förnyade framställning i ämnet fram¬
går, fortfarande giltighet. Fördenskull hemställer jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901
anvisa:
till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas vård¬
anstalt för sjuka barn........................................................... kr. 1,800: —
5 en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm .............. » 2,800: —
under vilkor, hvad sistnämnda anslag beträffar, att Stockholms stad för
polikliniken tillskjuter samma belopp för år 1901.
Åttonde hufvudtiteln.
231
Vidare hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riks- [65.]
dagen, att ett anslag å 1,500 kronor må, i likhet med hvad för de Teckningar i
senare åren egt rum, på extra stat för år 1901 beviljas till bekostande afvtändamåua
teckningar i vetenskapliga ändamål vid karolinska mediko-kirurgiska in¬
stitutet.
Enär det vid de senaste riksdagarne beviljade anslag af 500 kronor [66.]
till anskaffande och underhåll af materiel för oftalmiatriska kliniken vid Materiel för
karolinska mediko-kirurgiska institutet fortfarande är behöflig!, får jag i0^tUnikén.La
underdånighet tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för omförmälda ändamål på extra stat för år 1901 anvisa samma be¬
lopp eller 500 kronor.
På Eders Kongl. Maj:ts framställning beviljade 1899 års riksdag [67.]
medel för aflönande af en vaktmästare vid karolinska mediko-kirurgiska Vaktmästare-
institutets bakteriologiska laboratorium. bakteriologiska
Redan i skrifvelse till universitetskanslern den 16 november 1898 laboratoriet.
anhöll institutets lärarekollegium om utverkande af ett anslag å
500 kronor till aflönande af ett vaktmästarebiträde vid bakteriologiska
laboratoriet, dervid kollegiet hänvisade på åtskilliga allmänt kända hän¬
delser, som nyss förut inträffat vid ett bakteriologiskt laboratorium i Wien
under derstädes pågående undersökningar af pestbacillen och hvilka hän¬
delser ytterligare ådagalagt, huru i hög grad vigtigt det vore, att vid de
bakteriologiska laboratorierna iakttoges den största möjliga renlighet ocli
noggrannhet, på det att icke de smittämnen, som vid dessa labora-
tioner användes, skulle spridas till dem, som vore sysselsatta med labora-
tionerna, eller andra, utomstående personer.
I skrifvelse till universitetskanslern den 6 september 1899 har lärare¬
kollegiet förnyat sin berörda anhållan och dervid anfört, att de arbeten,
som vid det bakteriologiska laboratoriet måste öfverlemnas åt vaktmästare,
vore i hög grad tidsödande, isynnerhet vid vissa tider, då laborationerna
för undervisningsändainål påginge och laboranternas antal kunde uppgå
till mer än 20 samtidigt. Särskilt under dessa hvarje termin återkom¬
mande perioder af ökadt arbete vore i och för rengöringen af lokalerna,
diskning af kulturkärl m. m. ett biträde åt vaktmästaren af behofvet på-
kalladt för att så mycket som möjligt förekomma smittämnenas sprid¬
ning.
Universitetskanslern har vid anmälan af institutets anslagsbehof till¬
styrkt bifall till lärarekollegiets nu nämnda framställning.
232 Åttonde hufvudtiteln.
_ Med anledning af livad sålunda förekommit hemställer jag i under¬
dånighet, att Eders Kong! Maj:ts täcktes föreslå Riksdagen att till aflö¬
nande af ett vaktmästarebiträde vid institutets bakteriologiska laboratorium
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 500 kronor.
[68.] I protokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1899 linnes om-
* al‘~ förmäld en af lFirarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
rieiansiaget. gjord Iramstallnmg om anvisande af medel för täckande af den under år
1897 uppkomna bristen i institutets allmänna materielanslag. Enligt hvad
institutets räkenskaper för nämnda år utvisade, utgjorde bristen 2,689
kronor 69 öre. Denna siffra innehöll emellertid icke hela den under år
1897 uppkomna bristen, då två poster, upptagande närmare omförmäld
tryckningskostnad till sammanlagd t belopp af 1,691 kronor, kommit att
inflyta i 1898 års räkenskaper, ehuru de bort upplagas i räkenskaperna
för ar 1897. Lärarekollegiet hemstälde derför, att framställning måtte
göras hos Riksdagen om anvisande af 4,380 kronor 69 öre till fyllande
af berörda brist.
Da fragan om betäckande af den del af den angifna bristen, som
afsag poster ingående i 1898 års räkenskaper, icke lämpligen syntes böra
göras till föremål för ompröfning, innan sistnämnda års räkenskaper be¬
hörigen afslutats, tillstyrkte jag vid ärendets underdåniga föredragning
nadig^ proposition, afseende allenast fyllande af den brist, som å anslaget
uppstått enligt 1897 års räkenskaper.
Denna min ^underdåniga hemställan behagade Eders Kongl. Maj:t
gilla, och den nådiga propositionen i ämnet blef af 1899 års riksdag bi¬
fallen.
Sedan räkenskaperna för år 1898 numera blifvit afslutade, hemställa
såväl lärarekollegiet som universitetskanslern, att af Riksdagen måtte äskas
erforderliga medel för täckande af den del af bristen i institutets all¬
männa materielanslag för år 1897, hvilken afser poster, ingående i 1898
års. räkenskaper; och får jag i underdånighet tillstyrka, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att lör sådant ändamål på extra stat för
år 1901 anvisa ett belopp af 1,691 kronor.
Allmänna läroverken och. pedagogierna.
[69.] För att äfven under år 1901 må beredas tillfällig löneförbättring åt
Tillfällig Unt-lärame vid de allmänna läroverken och pedagogierna, att utgå efter samma
förbättring, grunder som för innevarande år, hemställer jag i underdånighet, att
Åttonde It n fynd titeln.
23:;
Eders Körtel. Maj:t täcktes föreslå, Riksdagen att på extra stat för år 1901
anvisa enahanda belopp, soni för ändamålet är i detta års riksstat upp-
fördt, eller 429,725 kronor.
Till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken anvisade 1899 års riksdag på extra stat för innevarande år
131,800 kronor. Det har emellertid visat, sig, att det anslag af 2,000
kronor till aflöning af en extra ordinarie lektor vid hvardera af' allmänna
läroverken i Vesterås, Luleå, Östersund och Kristianstad, som af 1898 års
riksdag beviljades för undervisningens utsträckning vid dessa läroverk till
sjunde klassen äfven på reallinien, icke för ändamålet varit tillräckligt, då
undervisning å nämnda linie skulle anordnas inom båda afdelningarna af
sjunde klassen. För innevarande läsår har nemligen derutöfver för sagda
ändamål kräfts aflöning åt eu extra lärare med 1,800 kronor vid två af
berörd a läroverk, vid Indika redan nu en öfre sjunde realklass upprättats.
Genom lärjungeantalets ökning, särskildt, i de lägre klasserna, vid ett fler¬
tal läroverk hafva dessutom anspråken på extra lärarekrafter stegrats. Jag
anser mig derför böra föreslå Eders Kongl. Maj:t att af Riksdagen äska
på extra stat för år 1901 till arfvoden åt extra och vikarierande ämnes¬
lärare vid de allmänna läroverken ett belopp af 148,000 kronor.
Hos Eders Kongl. Maj:t har eforus öfver Hernösands stifts allmänna
läroverk med öfverlemnande af eu utaf läroverkskollegiet vid allmänna
läroverket i Hernösand derom gjord framställning och under instämmande
i de af kollegiet anförda skäl i underdånighet anhållit, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t i nåder vidtaga åtgärder, ledande dertill att fullständig under¬
visning äfven å reallinien infördes vid nämnda läroverk; och har seder¬
mera underdånig framställning i enahanda syfte gjorts af stadsfullmägtige
i Hernösand, till hvilken framställning såväl magistraten derstädes som
Eders Kongl. Majtts befallningshafvande i Vesfernorrlands län tillstyrkt
nådigt bifall.
Till stöd för de gjorda framställningarna hafva läroverkskollegiet och
stadsfullmägtige anfört följande. Då sjette och sjunde realklasserna vid
allmänna läroverket i Hernösand under åren 1877—1880 indrogos, syntes
motiven dertill varit dels det dåvarande ringa antalet lärjungar i dessa
klasser, dels ock beräkningen att, då samtidigt allmänna läroverket i Sunds¬
vall gjordes fullständigt på reallinien, de lärjungar, som genomgått femte
realklassen i Hernösand, skulle för fortsättning af sina studier öfvergå till
läroverket i Sundsvall. Denna beräkning hade emellertid icke visat sig
rigtig, ty under åren 1877—1897 hade, efter hvad Hernösands läroverks
Bill. till Kikad. Prat, 1900. 1 Sami. 1 Afd. 30
[70.]
Arfvoden åt
extra lärare.
[71.]
Fullstän¬
dig reallinie
vid allmänna
läroverket i
Hernösand.
Åttonde liutVudtitelii.
234
matrikel utvisade, ej flere än nio eller — då anteckningarna delvis vore
ofullständiga —- på sin höjd sjutton lärjungar från Hernösands femte real-
klass afgått till läroverket i Sundsvall. Orsaken härtill vore antagligen
att söka i afståndet och de vintertiden besvärliga kommunikationerna mellan
de båda städerna, hvartill komme, beträffande lärjungar från Hernösands
stad, att föräldrarnes i allmänhet svaga förmögenhetsvilkor i de flesta fall
gjorde för dem omöjligt att, sända sina söner till läroverk utom staden.
Det lede emellertid intet tvifvel, att, om dessa hindrande omständigheter ej
förefunnes, skulle åtminstone numera, då realstudierna beträffande såväl
det anseende, de åtnjöte, som de fördelar, de skänkte, blifvit i det närmaste
jemnstälda med de klassiska, största delen af lärjungarne i fjerde och femte
realklasserna, uppgående för åren 1888—1897 i medeltal till respektive 1 .'1
och 8, fortsätta studierna på reallinien. Under nu rådande förhållanden
hade deremot lärjungarne antingen nödgats att, sedan de genomgått tredje
klassen, öfvergå på latinlinien äfven om deras håg och fallenhet afgjordt
legat åt de reala studierna, hvarigenom läroverkets högre klasser blifvit
uppblandade med element, som derstädes ej varit på sin plats, eller ock
hade de tvungits att, då de lemnat femte realklassen, afbryta sina studier
och med otillräcklig teoretisk underbyggnad kasta sig in på någon af dessa
lägre praktiska banor, der utsigten till en någorlunda sjelfständig ställning
i allmänhet vore föga god. Tydligt vore derför, att lärjungeantalet i de
ifrågasatta nya realklasserna skulle betydligt öfverstiga ofvannämnda medel¬
tal för femte realklassen, särskilt om man toge i beräkning dels att i
många fall lärjungar från nordligare delen af provinsen, ehuru de liaft
kortare eller åtminstone ej längre väg till Hernösand, föredragit läroverket
i Umeå såsom varande fullständigt på reallinien, dels ock den starka ut¬
veckling på det industriel oområdet, som de senare åren utmärkt trakten
kring Hernösand, särskildt Angermanelfvens floddal, och som måste hafva
till följd att, derest läroverket i Hernösand gjordes fullständigt å reallinien,
lärjungar från den staden omgifvande landsbygden, der intresset för prak¬
tisk verksamhet starkt framträdde, skulle i ökadt antal tillföras läroverket.
Jemförde man läroverket i Hernösand med läroverken i Östersund och
Luleå, hvilka länge varit försedda med reallinie i sjette klassen och nyligen
genom anslag af Riksdagen blifvit tillökade med eu sjunde realklass, visade
det sig, att Hernösands läroverk, ehuru i saknad af reallinie i sjette och
sjunde klasserna, dock i fråga om lärjungeantalet vore jemnstäldt med läro¬
verket i Östersund och stode framför läroverket i Luleå. Lika starka och
delvis samma skäl, som talat för fullständig reallinie vid sistnämnda två
läroverk, kunde otvifvelaktigt anföras till förmån för läroverket i Hernösand.
Vidare påpekar läroverkskollegiet de olägenheter, som med afseende å
235
Åttonde hufvndtitcln.
lärareprofven uppstå af den nuvarande anordningen. Vid läroverket i
Hernösand skola nemligen alla prof för lärareplatser vid de allmänna läro¬
verken inom stiftet afläggas, oeli upprepade gånger har inträffat, att för
lektorsprof i vissa ämnen såväl lärjungar som lärare från andra läroverk
måst begifva sig till Hernösand.
I ärendet har jemväl ingifvits dels utdrag af stadslullmägtiges proto¬
koll den 14 november 1899, utvisande att stadsfullmägtige anslagit ett
belopp af 10,000 kronor för beredande af det ökade utrymme för
skolan, som genom undervisningens ifrågasatta utsträckning kunde blifva
erforderligt, dels ock utdrag af läroverkskollegiets protokoll den 16 i samma
månad, deri finnes redogjordt för de förändringar och nybyggnader vid
läroverkshuset, som föranledas af den ifrågastälda utvidgningen. Kollegiet
uttalar som sin åsigt, att lärorummens antal, äfven om åtskilliga klasser
skulle komma att delas i parallelafdelningar, skulle blifva fullt tillräckligt
liksom äfven att rummen, hvad storlek beträffade, skulle blifva fullt till¬
fredsställande och i stånd att mottaga äfven ett högst betydligt ökadt
lärjungeantal. Kollegiet anser, att läroverket i stadens nyssnämnda anslag
och sin egen jubileumsfond, uppgående till öfver 30,000 kronor, egde medel,
fullt tillräckliga för verkställande af de tilltänkta förändrings- och nybygg¬
nadsarbetena.
Hvad läroverkskollegiet och stadsfullmägtige i saken andragit synes
mig ådagalägga behofvet och gagnet af den föreslagna utsträckningen af
undervisningen vid läroverket i Hernösand. Då utsträckningen torde böra
ske allenast gradvis med en klass hvarje år, skulle för densammas genom¬
förande till en början fordras allenast anställandet af en ny lärare vid
läroverket. De grunder, som för riksdagarne åren 1898 och 1899 varit be¬
stämmande vid anvisande af medel till utsträckning af undervisningen å
reallinien vid läroverken i Vesterås, Kristianstad, Östersund och Luleå, anser
jag äfven i nu föreliggande fall ega tillämplighet och hemställer förty i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för
beredande af tillfälle till utsträckning af undervisningen å reala linien vid
allmänna läroverket i Hernösand till och med sjunde klassen på extra stat
för år 1901 anvisa ett belopp af 2,000 kronor till aflönande af en extra
ordinarie lektor.
Under förutsättning af nådigt bifall härtill samt till hvad jag under
nästföregående punkt hemstält, skulle det extra anslag för år 1901 till
arfvoden åt extra och vikarierande ärnneslärare vid de allmänna läroverken,
236 Åttonde hafriidtiteln.
h vilket Eders Kongl. Maj: t af Riksdagen komme att äska, utgöra sam man-
lagd t 150,000 kronor.
Högre skolor för qvinlig ungdom.
[72.] Uti en deri 12 juni 181)!) till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse
Reseatipendierh&ivn, åtskilliga föreståndare och föreståndarinnor för högre läroverk för
ungdom anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bereda tillfälle för
ior för qvintaid sådana' läroverk anstälda språklärarinnor att af statsmedel erhålla rrst-
T/mXtor* stipendwr för språkstudier i främmande land.
Till stöd för den sålunda gjorda framställningen har till en början
anförts följande.
De framsteg, som undervisningen inom de högre flickskolorna på senare
tider gjort, hade visat sig icke minst på språkundervisningens område. 1
samma man som undervisningen i språk tagit eu mera konkret och praktisk
form, hade emellertid fordringarna på en lärarinnas kunskaper och färdig¬
het i det språk, hvari hon undervisade, blifvit betydligt skärpta. Detta
både skett till en sådan grad, att numera eu språklärarinna näppeligen
kunde tillfredsställande sköta sin undervisning, derest hon icke upprepade
gånger med icke alltför långa mellantider kunde få tillfälle att genom
studier i främmande land följa med det lefvande språkets fortgående ut¬
veckling och särskild! uppöfva sin färdighet i att muntligen uttrycka sig
fullt rigtigt. Den principen, att en lärare i ett främmande lefvande språk
sjelf borde på detta språks egen mark hafva gjort sig förtrogen med det¬
samma, vore ju också af statsmagterna erkänd genom de icke obetydliga
resestipendier, som för språkstudier i främmande land utginge af stats¬
medel till lärare vid de allmänna läroverken.
Med stor tacksamhet erkännande, att genom den med anledning af
Eders Kongl. Maj:ts proposition af Riksdagen för några år sedan beviljade
höjning af statsbidraget till de högre flickskolorna dessas ekonomiska ställ¬
ning i betydlig grad förbättrats, hafva petitionärerna emellertid påpekat,
att flickskolornas ekonomi ännu ej vore sådan, att den gjorde det möjligt
för flickskolorna att gälda andra utgifter än sådana, som omedelbart
ålåge dem. Till stöd för rigtiglieten häraf behöfde endast åberopas den
omständigheten, att de högre flickskolornas ekonomi än i dag hufvudsak¬
ligen stödde sig på elevernas afgifter. Och äfven om mot petitionärernas
förmodan och åsigt denna inkomstkälla skulle kunna ökas genom förhöjning af
afgifterna, vore det tvifvel underkastadt, huruvida detta ur samhällets syn¬
punkt kunde vara lämpligt och öfverensstämma med att undervisningen
vid de allmänna läroverken vore nästan afgiftsfri. Då de högre flick-
Åttonde hnfvudtiteln.
237
skolornas ekonomi vore sådan, som den sålunda angifvits, kunde pa deras
utgiftsstat icke uppföras någon post till resestipendier af ifrågavarande
natur, vare sig den skulle utgå som högre löner åt språklärarinnor, hvar¬
emot flere skäl talade, eller annorledes.
Vidare har till grund för framställningen andragits.
Frågan, huruvida icke språklärarinnorna sjelfva skulle kunna bekosta
sina utländska studieresor, måste obetingadt besvaras nekande. Lärarinne-
lönerna vid de högre flickskolorna utginge med olika belopp från något
under till något öfver 1,000 kronor årligen, beroende på lokala och andra
förhållanden, och kunde i genomsnitt anses utgöra 1,000 kronor årligen. Eu
sådan lön, hvilken betydligt understege mången i praktiskt yrke anstäld
qvinnas, kunde omöjligt i och för sig förslå till att bekosta utländska resor.
Redan bostad och mat för året kunde icke beräknas till lägre än 600 kronor.
Sedan komme utgifter till kläder, böcker, resor, pensionsafgift och skatter
m. in., hvartill kunde läggas det svåra och tyvärr ej sällsynta fall, att
lärarinnan hade skuld från sin studietid att gälda. Då någon tillräcklig
besparing på lärarinnelönen i och lör bekostande åt utländska resor således
icke. kunde åstadkommas, återstode den utvägen, att lärarinnan genom
enskild undervisning under terminer oeh ferier skulle söka skaffa sig de
nödiga medlen, men genom tjenstgöringen i skolan förbrukades för visso
så mycket af både kroppsliga och andliga kralter, att dylikt extra arbete
blefve sådan sten på redan förut tung börda, att bördan krossade sin bärarinna.
Det borde derför anses vara nödvändigt, att ferierna finge vara hvad de
vore ämnade till, nemligen eu hvilotid, och det så mycket mer som i annat
fall största fara vore för handen, att lärarinnorna rätt snart genom öfver¬
ansträngning skulle förlora helsa och arbetsförmåga och att den svenska
flickskolan beröfvades många af sina mest nitiska och dugande krafter.
Möjlighet för lärarinnorna att sjelfva bekosta sina studieresor kunde följ¬
aktligen icke anses förefinnas.
Öfver ifrågavarande framställning hafva domkapitlen äfvensom direk¬
tionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, efter nådig remiss, af-
gifvit underdåniga utlåtanden och dervid, med åberopande åt de i den
underdåniga framställningen anförda skäl, samtliga gjort hemställan derom
att Eders Kong!. Maj:t i anledning af framställningen täcktes bereda lära¬
rinnor i främmande1 lefvande språk vid landets högre flickskolor tillfälle
att med stipendier af allmänna medel företaga studieresor i utlandet. Eu
ledamot af domkapitlet i Visby har dock varit af annan mening och på
anförda skäl ansett, att domkapitlet icke bort förorda ifrågavarande under¬
dåniga framställning. 1 fråga om storleken af det för ändamålet erfor-
238
Åttonde hufvudtiteln.
tlerliga beloppet bär af domkapitlet i Göteborg yttrats, att ett belopp
borde anvisas, som vore minst lika stort som det, hvilket vore bestämdt
till resestipendier för lärare i främmande lefvande språk vid rikets all¬
männa läroverk.
Efter det nu nämnda utlåtanden afgifvits, hafva emellertid åtskilliga
lärarinnor vid flickskolor och samskolor under november månad nästlidet
år till Eders Kongl. Maj:t ingifvit en framställning derom att, derest Eders
Kongl. Maj:t komme att på grund af nyss omförmälda hemställan
hos Riksdagen begära anslag af allmänna medel till i’esestipendier åt lära¬
rinnor, denna begäran måtte erhålla sådan form, att af de eventuel be¬
viljade medlen resestipendier måtte kunna tilldelas lärarinnor vid högre
flickskolor för bedrifvande af företrädesvis språkstudier, men äfven studier
beträffande undervisningen i andra ämnen och beträffande skolors organi¬
sation och förvaltning, samt att stipendierna måtte kunna sökas och inne¬
hafva» äfven af vid samskolor anställa lärarinnor.
Såsom skäl härför har i hufvudsak anförts följande.
Ej blott beträffande undervisningen i främmande lefvande språk utan
jemväl i fråga om undervisningen i skolans öfrig» ämnen hade under
senare tider anspråken på lärarinnorna betydligt stegrats. Eu följd deraf
vore, att för lärarinnorna allt större behof gjort sig gällande att förvärfva
djupare insigter såväl i de särskilda ämnena som i deras metodiska be¬
handling vid skolundervisning. Särskilt för dem, som hade att, undervisa
i historia och geografi, vore studieresor af stor betydelse, och anmärk-
niugsvärdt vore det äfven, af hvilket gagn det kunde vara för flicksko¬
lorna, om deras föreståndarinnor sattes i tillfälle att taga kännedom om
skolornas organisation i andra länder.
Att såväl Eders Kongl. Maj:t som Riksdagen behjerta!, vigten af att
bereda tillfälle för dem, som arbetade i skolans tjenst, att företaga studie¬
resor, framginge dels af de anslag, som för sådant ändamål beviljats att
årligen utgå till lärare vid rikets allmänna läroverk, dels af det rese-
understöd, som senaste riksdag för år IDOG å extra stat beviljat åt lärare
och lärarinnor vid folkskolorna i riket.
Enahanda skäl, som talade för beviljande af reseundevstöd åt lärarinnor
vid de högre flickskolorna, gälde äfven rörande stipendier till lärarinnor
anstälda vid samskolor, af hvilka under de senare åren ett icke ringa
antal upprättats i riket. De vid dessa skolor anstälda lärarinnorna egde
samma utbildning och ungefär samma ekonomiska ställning som lärarin¬
norna vid de högre flickskolorna, och det vore derför högst önskvärdt,
om de förra kunde komma i åtnjutande af samma förmåner som de
senare.
Åttonde lmfviidtiteln. 239
Af ett till mig öfverlemnadt utdrag af protokoll, hållet hos Pedago¬
giska sällskapet i Stockholm den 11 november sistlidet år, framgår, att
berörda sällskap beslutit uttala sin lifliga anslutning till den af mig nu
senast omförmälda framställningen.
Visserligen har det understöd, som från statsverket utgått till högre
skolor för qvinlig ungdom, på senare tider i väsentlig man ökats samt
utsträckts äfven till vissa samskolor. Otvifvelaktigt torde ock vara, att
dessa läroanstalter härigenom satts i stånd att bättre än förut fylla sin
uppgift. Men tydligt är dock, att dessa läroanstalter icke, vare sig af
dem tilldelade understödsmedel eller af andra tillgångar, kunna vara i
tillfälle att åt sina lärarinnor lemna bidrag till studieresor för deras ytter¬
ligare utbildning i de särskilda läroämnena eller för att i andra land taga
kännedom om motsvarande skolors organisation, förvaltning in. m.
Då emellertid dylika studieresor äro af stor betydelse ej blott för
undervisningen i främmande lefvande språk, utan äfven för undervisningen
i andra ämnen samt för skolornas anordning i det hela och då våra högre
flickskolor näppeligen lära kunna hålla jemna steg med dylika läro¬
anstalter i andra länder eller med våra högre gossläroverk, derest icke deras
lärarepersonal sättes i tillfälle att begagna ifrågavarande utbildningsmedel,
anser jag af synnerlig vigt, att dylikt tillfälle må beredas bemälda lärare-
personal. Med hänsyn till det stora antal lärarinnor, som verka vid be¬
rörda läroanstalter, och de talrika ansökningar om reseunderstöd, som af
sådana lärarinnor redan ingifvits, ehuru något särskildt anslag för anda¬
målet för närvarande ej finnes, torde det erforderliga beloppet böra be¬
räknas till åtminstone 0,000 kronor.
Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Magt ville föreslå Riksdagen
att till” resestipendier åt föreståndarinnor och lärarinnor vid högre skolor
för qvinlig ungdom och samskolor, under de vilkor och bestämmelser
Eders Kongl. Magt kan finna godt föreskrifva, anvisa pa extra stat för ar
1901 ett belopp af 0,000 kronor.
Högre lärarinneseminariet.
För beredande åt läran? och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
af tillfällig löneförbättring jemväl för år 1901, att utgå efter samma grunder
som den för innevarande år beviljade, tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för år 1901 på extra stat anvisa ena¬
handa belopp som för år 1900 'dier '1,200 kronor.
[73]
"Ulfullig luns
förbätti ing.
240
Åttonde Imf v ud titel n.
[74.] Med anledning af direktionens för högre lärarinneseminariet under-
Fjerdt dr^««dåniga framställning om fortfarande anslag dels för uppehållande af den
vid seminariet anordnade valfria fjerde årskursen dels för beredande af
undervisning i huslig ekonomi får jag, under åberopande af de skal, som
förut anförts för beviljande af anslag för dessa ändamål, i underdånighet
hemställa, att Eders Kong!. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning
om anvisande på extra stat för år 1901 af samma belopp som förut eller
lör uppehållande al den valfria fjerde årskursen vid högre lärarinne¬
seminariet o,000 kronor och
för undervisning i huslig ekonomi vid seminariet och dermed förenade
normalskolan för flickor 5,000 kronor.
[75.] Bifogande ritningar, beskrifning och kostnadsförslag till en nybyggnad
Xyhyggnad/ärför statens normalskola för flickor, ämnad att uppföras å en obebygd del
“lToia0fö" af den tomt, som är upplåten åt högre lärarinneseminariet och nämnda
Hici:or m. m. dermed förenade skola, har direktionen öfver lärarinneseminariet i under¬
dånig skrifvelse den 14 september 189!) anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes hos Riksdagen äska anslag å 300,000 kronor till eu dylik läro vers¬
byggnad. Vidare bär direktionen begärt utverkande af ett anslag å 15,187
kronor, som enligt jemväl öfverlemnadt kostnadsförslag erfordras för repara¬
tion och ändringar i det nuvarande läroverkshuset. Sina underdåniga
framställningar i dessa afseenden har direktionen på följande sätt närmare
utfört och med skäl beledsagat.
Sedan flere år tillbaka hade högre lärarinneseminariet och normalskolan
för flickor varit mycket trångbodda i sin nuvarande gemensamma lokal.
Behofvet af en nybyggnad eller en tillbyggnad till det nuvarande läro¬
verkshuset hade nemligen gjort sig starkt känbart redan i slutet af 1880-
talet, och allt ifrån den tiden hade man sökt efter medel och utvägar att
fa detta behof tillgodosedt. Med anledning af en utaf rektor till direktionen
ingifven promemoria angående de förenade läroverkens behof af en större
lokal» hade direktionen år 1892 vändt sig till eu arkitekt, som anmodades
att uppgöra två alternativa förslag till nybyggnad för normalskolans räk¬
ning. Det ena af dessa förslag hade afsett nybyggnad å en till läroverkets
egendom gränsande tomt, som eventuelt stod att köpa, det andra förslaget
hade gatt ut på att lägga det nya skolhuset delvis å egen tomt och delvis
å stycken af granntointer, till livilkas förvärfvande utsigt förefans. Men
sedan preliminära ritningar och kostnadsberäkningar uppgjorts, hade båda
dessa förslag visat sig draga så stor kostnad, att direktionen ansett inga
utsigter finnas att få dem utförda. Direktionens bemödande hade derför
sedermera åsyftat att få till stånd en antaglig ritning till eu skolhus-
Åttonde hufvudtiteln.
241
byggnad, belägen helt oeh hållet inom gränserna af läroverkets nuvarande
tomt, Detta både till en början synts möjligt endast under den förutsätt¬
ning att läroverket kunde få rätt att bygga fasad emot en till dess tomt
gränsande blindgata, som vore enskild egendom. Sedan underhandlingarna
med gatans egare angående förvärfvandet af dylikt servitut misslyckats,
hade direktionen varit betänkt på att söka få köpa det angränsande hus,
med hvilket eganderätten till sagda blindgata följde. Denna affär hade
emellertid visat sig så pass vansklig, att direktionen helst ville undvika att
inlåta sig på densamma. Ett nytt försök att tillgodogöra sig den befint¬
liga tomten hade derför gjorts; och man hade slutligen lyckats erhålla eu
förslagsritning, som visade möjligheten att, med användande af en mindre
del af skolans lekplan, å denna tomt uppföra en för normalskolan till¬
räcklig och lämplig byggnad, som ej fordrade fasad åt blindgatan. Det
vore detta förslag, som direktionen nu ville underställa Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, i förhoppning att det skulle varda af Eders Kongl. Maj:t gilladt
och till utförande befrämjadt.
Såsom af den ritningarna åtföljande beskrifningen framginge, vore
den föreslagna nya byggnaden afsedd till lokal för en åtta-klassig skola
med två parallelafdelningar inom hvarje klass. Afsigten vore ock att der
inrymma hela den utvidgade normalskolan med undantag af de för¬
beredande klasserna eller småskoleklasserna, hvilka jemte seminariets af-
delningar skulle qvarstanna i det gamla skolhuset. Detta vore nemligen
ej större, än att det jemnt räckte för seminariet och småskolan, sedan åt¬
skilliga vigtiga kraf blifvit tillgodosedda.
Hvad som framför allt gjorde en nybyggnad för en utvidgad normal¬
skola nödvändig, vore den omständigheten, att skolan i dess nuvarande
skick vore ett alldeles otillräckligt öfningsfält för seminariets lärjungar.
Ehuru skolan vore belagd med så många öfnings- och protlektioner, som
den rimligen kunde bära, finge hvarje seminarie-elev ej gifva mer än 15
dylika lektioner, afgångsprofvet inräknadt, under hela sin kurs. Att elever¬
nas praktiska utbildning af sådan anledning måste blifva bristfällig, vore
uppenbart, särskildt genom en jemförelse med förhållandena vid våra öfriga
lärare-bildningsanstalter. Vid de allmänna läroverk, som vore profårs-
läroverk, finge hvarje lärareelev under profåret gifva omkring 70 öfnings-
och prof lektion er, och vid folkskolelärareseminarierna gåfve hvarje elev
under sin seminariekurs omkring 40 dylika lektioner. Dock finge prof-
kandidaten begränsa sin praktiska kurs till tre ämnen och eleven vid folk¬
skolelärareseminariet koncentrera sig på elementära kurser inom de så
kallade svenska ämnena, under det att elevernas praktiska utbildning vid
högre lärarinneseminariet måste vara mångsidigare med afseende på såväl
Bih. till Riksd. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 31
242
Åttonde hufvudtiteln.
ämnen som kurser. De ämnen, som måste inrymmas i detta läroverks
praktiska kurs, vore så pass många, att under nuvarande förhållanden
öfningen i några af ämnena måste inskränkas till en enda lektion, så att
man ej ens hade tillfälle att förvissa sig om, huruvida den kritik, som
gifvits, blifvit rätt uppfattad och tillgodogjord.
Till ådagaläggande att öfningslektionernas antal vid seminariet för
närvarande ej kunde blifva på något effektivt sätt ökadt, framhåller direk¬
tionen: att de elever i den obligatoriska kursen, hvilka samtidigt skola
öfvas, äro i medeltal sjuttiofem; att de klasser, till hvilka öfningslektioner
för dessa elever kunna förläggas, ej äro flere än nio — första förberedande
klassen är nemligen befriad från öfningslektioner, och högsta, åttonde,
klassen är reserverad för de prof, som afläggas af eleverna i seminariets »val¬
fria fjerde årskurs» —; att utrymme saknas för tillfällig delning af öfnings-
klasserna; att öfningslektionerna ej kunna jemnt fördelas på hela läsåret,
enär några veckor vid terminernas början och slut af praktiska och peda¬
gogiska skäl måste undantagas; och att, då seminarieeleverna hafva sig
tillerkänd en viss valfrihet med afseende på den praktiska kursens ämnen,
öfningslektionernas antal måste begränsas derhän, att de rymmas i skolan,
äfven då de blifva i någon man ojemnt fördelade på de olika läroämnena.
Dessutom har man, fortsätter direktionen, att, då det gäller att till¬
godogöra normalskolan såsom öfningsskola för seminariet, taga i betrak¬
tande två mycket vigtiga omständigheter. Först och främst måste man
taga hänsyn till att normalskolan ej är ämnad att vara endast ett bihang
till högre lärarinneseminariet eller ett medel för seminarieelevernas prak¬
tiska öfning, utan att den, såsom svenska statens enda högre flickskola,
äfven fått sig tilldelad en annan mycket magtpåliggande uppgift, nemligen
att vara en norm eller ett mönster för rikets öfriga högre skolor för qvinlig
ungdom. Om denna sistnämnda uppgift ej skall helt och hållet förfelas,
måste normalskolan med måtta och varsamhet begagnas som Odlingsfält
för nybörjare i undervisningskonsten. Ett motsatt förfaringssätt skulle för
öfrigt snart hämna sig på seminariet sjelft. Seminariets elever blifva nem¬
ligen praktiskt bildade för sin kommande lärareverksamhet ej endast genom
öfningslektioner med tillhörande kritik och anvisningar, utan ock genom
de förebilder, skolan erbjuder dem af undervisning, kunskapsresultat, orga¬
nisation och disciplin, och det är derför af stor vigt, att skolan i dessa
afseenden har att uppvisa sådant, som är godt och mönstergilt. Men
äfven med bästa förmåga och vilja hos lärarepersonalen blir detta ej möj¬
ligt, om skolan får arbeta under allt för ogynsamma förhållanden.
Vid skolans anlitande såsom odlingsfält för seminariet måste man,
yttrar direktionen vidare, för det andra taga i betraktande, att normal-
Åttonde hnfvadtiteln.
243
skolan icke är en friskola — såsom folkskolelärareseminariernas öfnings-
skolor och till en viss grad de allmänna läroverken äro — utan en läro¬
anstalt, som af föräldrar och målsmän kräfver dryga afgifter för barnens
undervisning, och att skolan jemväl af denna anledning ej får på något
sätt uppoffras för seminariet eller behandlas som blott medel för detta.
Sloge man in på en sådan väg, skulle normalskolan snart blifva fattig på
lärjungar, helst skolafgifterna äro endast obetydligt lägre än i några af
Stockholms privata högre flickskolor, och dermed skulle äfven de förenade
läroverkens ekonomi, som till en god del hvilar på skolafgifterna i normal¬
skolan, blifva rubbad och undergräfd.
Den nödvändiga förbättringen af semin ari eelevernas praktiska utbildning
kan derför, anmärker direktionen, under gifna förutsättningar endast på
två sätt vinnas: antingen genom en väsentlig minskning af seminarieelevernas
antal eller genom en utvidgning af öfningsfältet medelst anordnande af
parallelklasser i normalskolan. Den förstnämnda utvägen syntes ej vara
att tillråda, då tillgången på lärarinnor, som utexaminerats från högre
lärarinneseminariet, redan nu vore mindre än efterfrågan, då behofvet af
så qvalificerade lärarinnor vore i stigande och då inträdessökande tillström¬
made i så stort antal, att äfven många väl kompetenta sökande årligen
måste tillbakavisas. Den enda lämpliga utväg, som återstode, syntes alltså
vara den af direktionen antydda väsentliga utvidgningen af normalskolan
— en förändring, som förutsatte anskaffandet af nya lokaler för samma
skolas räkning.
Komme normalskolan att bestå af åtta dubbla elementarklasser och
tre småskoleklasser, alltså af 19 särskilda skolafdelningar, och blefve ge¬
nom befintligheten af några reservrum möjlighet gifven att för vissa lek¬
tioner ytterligare dela dessa afdelningar, så borde antalet af öfnings- och
proflektioner kunna uppbringas till minst trettio för hvarje seminarieelev,
utan att normalskolan lede någon egentlig skada. En så beskaffad nor¬
malskola blefve ett någorlunda tillfyllestgörande medel för seminariets
praktiska kurs, så länge seminarieelevernas antal ej vore större än för
närvarande. Skulle det framdeles visa sig, att ett större antal seminarie-
bildade lärarinnor ovilkorligen behöfdes för de högre flickskolornas räk¬
ning, borde detta behof tillgodoses genom upprättande å annan ort af en
ny likartad anstalt för lärarinnebildning.
Utom det nu anförda hufvudskälet för en nybyggnad för normal¬
skolans räkning anser sig direktionen böra påpeka äfven några andra
omständigheter, som visa, huru önskligt det är, att de förenade läroverken
få ett större utrymme och förbättrade yttre hjelpmedel. I afseende härå
yttrar direktionen:
244
Åttonde hufvudtiteln.
»För den naturvetenskapliga undervisningen erfordras vid de metoder,
som i våra dagar användas, särskilda lärorum med speciel utrustning. För
hela denna mångsidiga undervisning (i zoologi,, botanik, fysik, kemi, fysi¬
ologi och helsolära) disponera båda läroverken tillsamman endast ett enda
lärorum, i hvilket äfven största delen af den tillhörande undervisnings-
materielen måste inrymmas. Häraf härflyta många olägenheter, och bland
annat lägger denna omständighet väsentliga hinder i vägen för en i peda¬
gogiskt afseende lämplig uppställning af läsordningen. Det rum, som
skulle vara kemiskt laboratorium, är så trångt, mörkt och osundt, att det
endast i ringa mån kan användas.
»För teckningsundervisningen på högre stadier kräfvas också lärorum
af särskild beskaffenhet. Men då läroverket saknar särskild ritsal, måste
åttonde klassens rum användas för teckningsundervisningen i seminariet
och de högsta skolklasserna, hvadan nämnda klass vissa timmar blir hus¬
vill och måste inqvarteras uti än det ena, än det andra främmande klass¬
rummet.
»För vissa arter af qvinlig slöjd äro särskilda lokaler med särskilda
hjelpmedel erforderliga. Läroverket har inga andra lokaler för slöjdunder¬
visning än de vanliga klassrummen, och derför måste några vigtiga arter
af qvinlig slöjd från läroplanen uteslutas.
»På grund af det ringa utrymmet i den för båda lär overken gemen¬
samma gymnastiksalen blifva gymnastiklagen flere, än som af pedagogiska
skäl erfordras, och gymnastiklektionerna förlagda till fem olika tider på
dagen. Detta medför en olika fördelning af dagens lärotimmar för olika
klasser samt för vissa gymnastiklag dels en mindre lämplig tid för gymna¬
stiken, dels en för kort frukostrast. Af brist på utrymme måste vissa
lärorum användas äfven till omklädningsrum för gymnastiken samt till
förvaring af flickornas gymnastikdrägter.
»För läroverkets bibliotek, som af seminariets elever flitigt anlitas,
saknas en enhetlig lokal med tillräckligt utrymme. Biblioteket är derför
förlagdt på tre skilda håll inom läroverkshuset och i rum, som tillika
användas för andra ändamål.
»Några lärorum, som från början ej varit afsedda för dylik använd¬
ning, lemna mycket öfrigt att önska i hygieniskt afseende, särskilt med
hänsyn till belysningen.
>En högtidssal, som kunde rymma samtliga lärjungarna, saknas. Den
bönsal, som finnes, begagnas af seminariets elever, men i normalskolan
förrättas bönerna i några af de större klassrummen.
»För undervisningsmaterielen finnas inga andra förvaringsrum att tillgå
än några mörka skrubbar. Denna materiel måste derför antingen placeras
Åttonde hnfvudtiteln.
245
der den far illa eller der den blir svårtillgänglig, och ehuru det vore syn¬
nerligen vigtigt för en lärarebildningsanstalt att vara väl utrustad nitid
tidsenlig materiel, f;!r man vid högre lärarinneseminariet i det hänseendet
inskränka sig till det minsta möjliga af brist på plats för materielens för¬
varande.
ȁtskilliga andra fakta, som vittna om, i hvilken grad seminariet och
normalskolan äro trångbodda i sin gemensamma lokal, kunde anföras.
Men det sagda torde vara tillräckligt såsom ytterligare stöd för direktio¬
nens underdåniga framställning rörande en nybyggnad för normalskolans
räkning.»
Hvad angår kostnaden för den ifrågasatta nybyggnaden har direktio¬
nen hänvisat till det vid dess framställning fogade kostnadsförslaget, slu¬
tande å ett belopp af 300,000 kronor.
Såsom redan anförts, borde, enligt direktionens mening, det nuvarande
läroverkshuset komma att användas ensamt för seminariets och småskolans
räkning. Detta hus kräfde emellertid ovilkorligen vissa reparationer, till
hvilkas bestridande tillgängliga medel ej räckte, hvarjemte de nya för¬
hållandena komma att betinga några ändringar i husets inredning. Kostna¬
den för dessa reparationer och ändringar hade, såsom nämnts, uppskattats
till 15,187 kronor.
De vid framställningen fogade ritningarna till nybyggnaden, beskrif-
ningen till densamma samt de å förutnämnda belopp slutande kostnads-
förslagen till nybyggnaden och till förändringarna i den nuvarande bygg¬
naden äro uppgjorda af arkitekten G. A. Nilsson. Ur beskrifningen ber
jag att få anföra följande.
Nybyggnaden är förlagd å norra delen af tomten. Den består af en
hufvudlänga i öster och vestet, en mot denna vinkelrät flygelbyggnad
ungefär i inidten af tomten samt slutligen en med flygelbyggnaden sam¬
manhängande byggnad, inrymmande gymnastik-, sång- och bönsal. Genom
denna anordning bildas å norra delen af tomten två gårdar, förutom den
södra gården. En gång sammanbinder den gamla byggnaden med den
nya, hvilken sistnämnda utom porten i sammanbindningsgången har till
öfre gården ledande portar i inidten af södra fasaden. 'Dill de nedre går-
darne leda två portar, en till hvardera. Nybyggnaden är försedd med två
trappor, en större af sten samt en mindre jerntrappa. Korridorsystemet
är tillämpad! i byggnaden och lärorummen förlagda längs en korridor,
som lemnar direkt tillträde till alla klassrum. Samtliga dessa hafva sina
fönster mot öster eller söder.
Nybyggnaden inrymmer, utom ekonomilokaler, förstugor, tamburer,
toaletter m. m. dylikt, följande lokaler: It! större klassrum, 3 mindre
246 Åttonde hufrndtlteln.
reservrum, 1 fysikaliskt laboratorium, 1 kemiskt laboratorium, 1 för de
båda sistnämnda lokalerna gemensamt läro rum, 1 större sal för natur¬
historiska samlingar, 1 till denna säl hörande lärorum, 1 rum för histo¬
risk och geografisk materiel, 2 större salar för slöjd, ! större sal för
teckning, 1 större gymnastiksal jemte 2 omklädningsrum, 1 större sångsal,
1 större bönsal, 1 mottagningsrum för föreståndarinnan, 1 mottagnings¬
rum för klassföreståndarinnorna, 1 samlingsrum för lärarinnorna, 1 aftvå
rum och kök bestående bostadslägenhet för vaktmästaren samt 1 rum för
städerska.
Byggnadens grundmurar skola gjutas af beton med på pålar hvilande
betonpelare och mellan dessa pelare slagna betonhvalf. Byggnadens murar
uppföras af tegel. För dess uppvärmning och ventilation användes ingeniören
V. Dahlgrens system, för den artificiela betysningen gas.
Vid direktionens framställning är äfven fogad en af seminariets rektor
uppgjord plan för användning af det nuvarande läroverkshuset ensamt för
högre lärarinneseminariets och småskolans räkning. För närmare utveckling
af denna plan och till grund för äskandet af förutnämnda anslag å 15,187
kronor har direktionen i en den 3 november 1899 aflåten underdånig skrif¬
velse anfört, bland annat, följande.
Högre lärarinneseminariets och normalskolans gemensamma lokal hade
under de senare åren kräft åtskilliga rätt kostsamma reparationer, såsom
insättning af ny ångpanna och delvis nya ledningsrör i värmeapparaten,
omläggning af husets plåttak och inläggning af delvis nya golf i flere
lärorum och förstugor. Utgifterna för dessa reparationer, hvilka bekostats
af de medel, som stode till direktionens förfogande — skolafgifterna i
normalskolan — hade varit så dryga, att de uttömt de små besparingar,
som förvägra år sedan funnits, och under senaste tiden till och med
vallat svårighet att fa inkomsterna att räcka till för de löpande utgifterna.
Då direktionen derför ej såge sig i stånd att medelst de till dess disposi¬
tion stälda medlen bekosta de större reparationer, som fortfarande vore
af nöden, men å andra sidan reparationsarbetet ej utan skada för huset
och de hygieniska förhållandena kunde afbrytas, hade direktionen funnit
sig uppfordrad att i sammanhang med de tillämnade ändringarna i det
nuvarande läroverkshusets inredning begära medel för vissa reparationer
— omläggning af de återstående gamla uttrampade golfven och insättning
af nya fönsterbågar i stället för de gamla murknade. Utgifterna härför
inginge alltså i förutnämnda beräknade anslagsbelopp 15,187 kronor.
Flvad de tillämnade ändringarna anginge, vore de vilkor för förverk¬
ligandet af flere vigtiga önskningsmål, nemligen att erhålla bostad inom
läroverkshuset för biträdande föreståndarinnan i seminariet, att erhålla en
Åttonde hufnidtiteln.
247
ändamålsenlig lokal för seminariets bibliotek, att vinna ökadt utrymme i
några af seminariets lärorum, äfvensom att få flere samt större och sun¬
dare lärorum för småskoleelevernas undervisning.
Förslaget att bereda bostad för seminariets föreståndarinna inom läro¬
verkets lokal innebure ej någon nyhet, utan åsyftade återgång till eu
förutvarande anordning. Ända till och med vårterminen år 1889 hade
nemligen föreståndarinnan haft bostad, bestående af tre rum och kök, i
läroverk shuset. Nämnda år hade dock bostadslägenheten bliivit indragen
för att användas till andra mer oundgängliga behof, bland annat till lokal
för läroverkets bibliotek, som förut varit inryrndt i rektorsexpeditionen
och lärarerummet. De beaktansvärda skäl, som från början förestafvat
direktionens länge vidhållna fordran att seminariets föreståndarinna borde
hafva sin bostad inom läroverkshuset, gälde fortfarande och vore ytterli¬
gare förstärkta genom den omständigheten, att lektioner och tentamina
numera i större utsträckning än förut vore förlagda till eftermiddags- och
aftontimmar.
Den lokal, som enligt planen skulle användas till föreståndarinne-
bostad, vore den gamla bostadslägenheten, tillökad med ett rum åt sol¬
sidan, det nuvarande lärarerummet. Tillökningen vore grundad på sanitära
skäl, enär de öfriga rummen vore dels mycket mörka, dels i fullständig
saknad af solbelysning. Lärarnes samlingsrum skulle enligt planen för¬
läggas till annan lokal i samma våning, hvarigenom ock möjlighet upp-
stode att erhålla en för detta rum och direktionsrummet — rektorsexpedi¬
tionen —- gemensam, någorlunda rymlig, tambur i stället för den högst
otillräckliga, som nu vore att tillgå,
Hvad anginge seminariets bibliotek, vore detsamma, som under de tio
senaste åren mycket ökats, för närvarande spridt på olika håll. För biblio¬
tekets rätta vård och användning vo re det emellertid af vigt, att det er-
hölle eu enhetlig lokal. Fn fullt ändamålsenlig sådan skulle vinnas i
fjerde och åttonde skolklassernas nuvarande bredvid hvarandra liggande
klassrum.
De rum, som för närvarande vore använda för seminarieelevernas
undervisning, vore både i fråga om luftutrymme och i afseende å golfyta
otillräckliga. Det vore synnerligen önskligt, att större lärorum kunde er¬
hållas, åtminstone för seminariets båda lägsta afdelningar, hvilkas elever
— i följd deraf att de flesta läroämnena på detta stadium vore obligato¬
riska under flertalet af lärotimmar vore fulltaliga. Med hänsyn härtill
vore i planen afsedt att utvidga två af seminariets lärorum genom att till
hvartdera lägga hälften af den mellanliggande nuvarande kontorslokalen.
Direktionen redogör i sin framställning vidare för den tillämnade an-
248 Åttonde hufrudtiteln.
vändningen i (ifrigt af det gamla lärohusets lokaler. Dervid påpekas sär¬
skild^ att en rymlig lokal för småskoleelevernas undervisning i slöjd kan
vinnas genom att sammanslå tvenne skolklassers nuvarande läsrum. I
fråga om behofvet af en dylik lokal erinrar direktionen om de nyare
åsigter, enligt hvilka slöjden bör inträda i skolan från första början och
blifva ett hutvudmedel särskildt för småskolebarnens bildning, samt fram¬
håller, att statens normalskola bör utrustas med de yttre vilkor, som er¬
fordras för att denna vigtiga sida af småbarnsundervisningen skall kunna
blifva väl tillgodosedd.
Direktionens ifrågavarande framställning innehåller slutligen dels en
sammanfattande öfversigt af den användning, lokalerna i den nuvarande
byggnaden skulle få enligt den plan, för hvilken jag nu i vissa delar
redogjort, dels en hänvisning till ett vid framställningen fogadt yttrande
af förste stadsläkaren J. Andersson och läroanstalternas läkare E. Seder-
holm.
I detta yttrande anföra desse, att de vid besigtning af seminariets
och normalskolans lokaler funnit dem, äfven vid lågt stälda anspråk, i
flere hänseenden lemna mycket öfrigt att önska. I en del af lärorummen
vore ljustillgången i betänklig grad otillräcklig. Flere af rummen lem-
nade ej på långt när eleverna det utrymme, som till betryggande af deras
goda helsotillstånd ansåges oundgängligen nödvändigt. I åtskilliga fall
måste lärosalar tillika användas till förvaring af gymnastikdrägter och
undervisningsmateriel samt till omklädningsrum, hvithet otvifvelaktigt in¬
verkade på luftens beskaffenhet och otillbörligt inkräktade på golfytan.
Kapprummen vore äfven synnerligen trånga och skumma, några nästan
mörka. Vidare vore ventilationssystemet till sin anordning otillfredsstäl¬
lande och syntes flerstädes ej alls funktionera. I flere af klassrummen
kändes luften förskämd och tryckande. Alla de nämnda olägenheterna
vore af så allvarlig beskaffenhet, att de nödvändigt borde snarast möjligt
afhjelpas.
I anledning af direktionens förstomförmälda framställning har öfver-
intendentsembetet afgifvit infordradt underdånigt utlåtande. Detta inne¬
håller hufvudsakligen följande.
Mot de i ärendet företedda ritningarna har embetet, särskildt med
hänsyn till de svårigheter, som den tillgängliga byggnadsplats^! erbjuder,
icke funnit orsak till någon hufvudsakligare erinran. Emellertid har em¬
betet ansett sig böra, på sätt genom ritningarna vidfästa tilläggsblad när¬
mare åskådliggjorts, anmärka:
att hufvudingången från gården bör, för att blifva rymligare, anord¬
nas såsom en större port med bred portgång i stället för med de å rit-
Åttonde hufvudtiteln.
249
ningarna angifna tvä portarne och dubbla hvalfven, i sammanhang hvar¬
med den midt öfver porten anbragta stenmuren lämpligen bör utbytas
mot en dubbel cloisonvägg;
att, då bönsalen, gymnastiksalen och sångsalen, hvilka hvar för sig
äro afsedda att kunna rymma hela elevantalet, icke äro så väl försedda
med utgångar och trappor, att de, vid möjligen yppadt behof, hastigt
kunna utrymmas, norra delen af den utmed berörda salar liggande korri¬
doren —- hvari en mörk kommunikationstrappa är föreslagen att förläggas
— borttages och tillägges samma salar, hvilka genom en sådan åtgärd
icke blott blifva större, utan derjemte erhålla fördelaktigare form, samt
att i stället en ljus reservtrappa anbringas, ledande direkt från oftanämnda
salar ned till gården;
att, enär enligt de understälda ritningarna yttertaket öfver bönsalen
skulle komma att ligga så nära innertaket, att olägenheter deraf utan
tvifvel skulle uppstå, murarne kring bönsalen böra höjas, så att isolerande
luftrum bildas mellan omförmälda båda tak;
att sångsalen är alltför låg, hvarför bjelkla,get bör sänkas mellan
nämnda sal och gymnastiksalen — som i allt fall blir eu meter högre än
det vid läroverket för närvarande begagnade gymnastikrum — och att i
följd häraf några trappsteg, ledande från den bredvidliggande korridoren
till sångsalen, böra anbringas;
samt att klosetterna i källaren invid stora trappan höra, för bere¬
dande af erforderligt utrymme i källargången, förläggas med sin långsida
utmed denna.
Hvad härefter angår det till ritningarna hörande kostnadsförslaget,
anser öfverintendentsembetet detsamma vara uppgjordt med synnerlig
omsorg och har vid granskning deraf icke funnit någon anledning till
påminnelse från embetets sida. Ehuru de af embetet föreslagna ändrin¬
garna beräknas medföra en ökad kostnad af omkring 1,000 kronor, anser
embetet, att, äfven med iakttagande af förändringarna, den antagna kost-
nadssumman för nybyggnaden, 300,000 kronor, icke behöfver öfverskridas.
Beträffande slutligen de tillämnade omändringarna inom den nuva¬
rande byggnaden och den för dessas genomförande beräknade kostnad
af 15,187 kronor förklarar sig öfverintendentsembetet, som af förslags¬
ställaren härom under hand inhemtat åtskilliga närmare upplysningar, icke
hafva funnit något att i denna del af ärendet invända.
I sammanhang med nu ifrågavarande ärende bör jag ej underlåta att
omförmäla, hurusom direktionen i en samtidigt med dess sistberörda skrif¬
velse åt den 3 november 1899 gjord underdånig framställning yttrat sig
Bill. till Iiiksd. Prut. 190U. 1 Sami. 1 Afd. 32
250
Åttonde hufvud ti teln.
om såväl den ökning af anslaget till högre lärarinneseminariet och normal¬
skolan, som den senares förseende med dubbla afdelningar inom klasserna
1—8 skulle medföra. Utvidgningen föranleder naturligen en betydande
tillökning af lektionstiinmarnes antal, hvilket åter betingar ökning af
lärarekrafterna. Direktionen lemnar till utredning i saken en detaljerad
öfversigt af inkomsterna och utgifterna. Det framgår deraf, att, då utgif¬
terna beräknas till 70,925 kronor och tillgångarna till 55,985 kronor,
ordinarie lärarelöner och lönetillägg dervid oberäknade, eu brist af i rundt
tal 21,000 kronor skulle behöfva fyllas med statsmedel. Direktionen har
ej nn gjort någon anhållan om beredande af denna förökning af stats¬
anslaget; och tydligt är, att densamma först blir af nöden, sedan ny¬
byggnaden fullbordats och de ändrade anordningarna i det nuvarande
läroverkshuset hunnit vidtagas.
Beträffande de nu föreliggande anslagsfrågorna synes mig hvad di¬
rektionen anfört ådagalägga det otvifvelaktiga behofvet af den föreslagna
anordningen med parallelklasser i den egentliga normalskolan. Att detta
ej kan genomföras utan beredande af högst väsentligt ökadt utrymme,
att sådant erfordras jemväl för att tillgodose åtskilliga andra vigtiga be¬
hof vid de förenade läroanstalterna samt att de för ernåendet af detta och
andra för anstalternas verksamhet betydelsefulla önskemål nu ifrågasatta
utvägar och anordningar torde vara de lämpligaste, som stå till buds, allt
detta synes mig likaledes framgå af hvad i ärendet förekommit. Jag-
finner mig derför böra biträda de af direktionen i afseende härå fram-
stälda, af mig omförmälda förslag, allenast med de ändringar, som inne¬
fattas i de af öfverintendentsembetet uttalade anmärkningar. Mot de upp¬
gjorda kostnadsberäkningarna har jag, med hänsyn till hvad embetet an¬
fört, icke något att erinra.
Under åberopande af hvad jag nu anfört får jag i underdånighet till¬
styrka, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppfö¬
rande af en för statens normalskola för flickor afsedd byggnad, i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar samt för verkstäl¬
lande af vissa ändrings- och reparationsarbeten i högre lärarinnesemina¬
riets och normalskolans nuvarande lärohus bevilja ett anslag af 315,187
kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 115,187
kronor.
Åttonde hiifyiidtiteln.
251
Folkundervisningen.
Sedan Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, på extra stat [76,]
för år 1900 beviljat för anordnande af parallelklasser vid två af rikets Uppehållande
folkskolelärareseminarier ett anslag af 19,400 kronor, inrättades från och'”‘f/under^s-
med början af höstterminen 1899 en parallelklass vid folkskoleläraresemi- ningen ; de
nariet i Göteborg och en dylik vid folkskolelärarinneseminariet i Kalmar.siernaTotte-
I den beräkning, som sistlidet år gjordes angående kostnaderna för korg och k„i-
inrättande af parallelklasser vid folkskolelärareseminarierna, upptogs intet’""^1”^”**8
särskilt belopp till stipendier åt eleverna i dessa klasser, enär man ej klasserna.
kunde förutse, huru försöket att anordna parallelklasser skulle aflöpa. De
af eleverna uti de i Göteborg och Kalmar anordnade parallelklasserna,
som ansetts vara i behof af understöd, hafva derför sistlidne hösttermin
erhållit sådant af de medel, som äro anslagna till stipendier åt seminarie-
elever, och hvilka i riksstaten såväl för 1899 som för 1900 äro uppförda
med ett belopp å 75,000 kronor. En följd häraf har blifvit, att det un¬
derstöd, som kommit behöfvande seminarieelever till del, blifvit jemförelse¬
vis lågt, i synnerhet då man tager i betraktande de för närvarande höga
lefnadsomkostnaderna. Skulle nu, i enlighet med de framställningar
jag i nästföljande två punkter kommer att göra, flere nya seminarie-
klasser varda inrättade, komme ifrågavarande understöd att än ytter¬
ligare minskas, enär, om obemedlade elever äfven i de ifrågasatta nya
klasserna skulle erhålla understöd från de till stipendier åt seminarieelever
för närvarande anslagna medlen, dessa skulle komma att fördelas mellan
ett större antal. Häraf skulle, då de flesta af dem, som söka inträde vid -
folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, äro obemedlade, följden
kunna blifva, att nämnda seminarier icke erhölle beräknadt antal elever.
Det synes mig derför vara af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för
att tillförsäkra fattiga seminarieelever understöd åtminstone till ungefär
så högt belopp, som kunde tilldelas sådana före anordnandet af parallel¬
klasser, eller i medeltal omkring 70 kronor årligen. Ändamålet synes mig
lämpligast kunna vinnas på det sätt, att tills vidare, innan förhållandena
på detta område hunnit fullständigare ordnas, ett visst belopp, afsedt till
stipendier åt behöfvande seminarieelever, upptages bland kostnaderna för
de särskilda nya klasserna, både de två, som redan inrättats i Kalmar
och Göteborg, och de, om kvilkas inrättande jag ofvan nämnt.
Om man antager, att i hvarje för 25 elever beräknad klass finnas 22
252
Åttonde hufrudtiteln.
a 23 obemedlade — ett antal, som visserligen icke är för stort, då t. ex.
vid seminariet i Linköping höstterminen 1899 alla de inskrifna eleverna,
på ett undantag när, ansågos kunna komma i åtanke vid utdelningen af
stipendier —- och om man vidare antager, att hvarje behöfvande elev
erhåller i understöd 35 kronor hvarje termin, komme sålunda terminligen
att erfordras ungefär 800 kronor till stipendier åt de obemedlade eleverna
i hvarje klass. Angående parallelklasserna i Göteborg och Kalmar torde
detta belopp böra utgå för höstterminen 1900 samt för båda terminerna
under år 1 901.
Till uppehållande under år 1901 af undervisningen uti den vid folk¬
skolelärareseminariet i Göteborg anordnade parallelklassen erfordras, enligt
från domkapitlet derstädes inkomna uppgifter, följande belopp:
till en extra ordinarie adjunkt ..................................................... kr. 1,800: —
» en lärare vid seminariets öfningsskola ................................. » 1,500: •—
» lärare i öfningsämnena och läraren i småskoleafdelningen
af öfningsskolan ......................................................................... v ] ,200: —
» "belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearvode m. in. » 700: —
Till dessa belopp böra läggas, enligt hvad här ofvan
blifvit anfördt, 2,400 kronor till stipendier åt behöfvande
elever under höstterminen 1900 samt vår- och hösttermi¬
nerna 1901 ......................................................................................... » 2,400: —
Summa kr. 7,600: —
Domkapitlet i Kalmar har uti infordradt yttrande uppgifvit, att 4,300
kronor erfordrades för uppehållande under år 1901 af undervisningen uti
den vid folkskolelärarinneseminariet derstädes anordnade parallelklassen,
enligt följande fördelning:
till en extra ordinarie adjunkt..................................................... kr. 1,800: —
•>. en lärarinna vid seminariets öfningsskola .......................... » 1,500: —
» uppehållande af undervisningen uti öfningsämnena ......... »' 800: —
> belysning, uppvärmning, renhållning m. m........................ » 200: —
Till dessa belopp böra likaledes läggas 2,400 kronor,
afsedda till stipendier åt behöfvande seminarieelever under
höstterminen 1900 samt vår- och höstterminerna 1901 ....... » 2,400: —
Summa kr. 6,700: —
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppehållande under år 1901
af undervisningen uti de vid folkskolelärareseminariet i Göteborg och folk¬
skolelärarinneseminariet i Kalmar anordnade parallelklasser, äfvensom för
Åttonde hafva dtiteln. 253
stipendier åt elever i dessa klasser på extra stat för år 1901 bevilja ett
belopp af 14,300 kronor.
Uti den af Riksdagen den 13 maj 1899 till Eders Kongl. Maj:t aflåtna [77.]
skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde Anordnande^
hufvudtitel bär Riksdagen anfört, bland annat, att, sedan Eders Kongh^MälariL-
Maj:t föreslagit Riksdagen att för anordnande af parallelklasser vid två seminarium.
folkskolelärareseminarier på extra stat för år 1900 bevilja ett anslag af
19,400 kronor, både Riksdagen, i sammanhang med Eders Kongl. Maj:ts
berörda framställning, till behandling förehaft en inom Riksdagen väckt
motion, deri yrkats, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kongl.
Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t ville, så snart ske kunde, till Riks¬
dagen inkomma med förslag om inrättande å derför lämplig ort inom
Malmöhus eller Kristianstads län af ett seminarium för utbildande af
folkskolelärarinnor.
Såsom stöd för sin framställning hade motionärerna, som ansåge he¬
ll of vet af ökad tillgång på lärarekrafter för folkskolan vara ådagalagdt
genom hvad chefen för ecklesiastikdepartementet i ärendet yttrat, anfört,
att motionärerna hyste en från Eders Kongl. Maj:ts förslag något afvikande
mening i afseende å lämpligaste sättet för behofvets tillgodoseende. Mo¬
tionärerna ansåge nemligen, att inrättande snarast möjligt af ett nytt
seminarium skulle vara den rigtigaste utvägen, och befarade, att genom
anordnande af parallelklasser tillkomsten af ett nytt seminarium skulle
försvåras eller åtminstone fördröjas. För denna uppfattning hemtade mo¬
tionärerna ett stöd i de antydningar, som i det statsrådsprotokoll, hvilket
åtföljde Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning, förekomme derom, att
vid början af läsåret 1900—1901 parallelklasser borde anordnas vid ytter¬
ligare två seminarier. Det väntade resultatet af en sådan anordning
skulle blifva, att, sedan parallelklasser inrättats vid fyra seminarier, man
skulle årligen kunna utexaminera lika många elever, som om ett nytt
seminarium anordnades. Så länge parallelklasserna komme att fungera,
skulle de sålunda träda i stället för ett nytt seminarium och göra inrät¬
tandet af ett sådant öfverflödigt. Och sedan början en gång blifvit gjord
med inrättande af parallelklasser, kunde, enligt motionärernas förmenande,
en sådan anordning naturligen endast småningom upphöra i den mån,
som de särskilda årsklasserna af elever hunnit fullständigt genomgå de
föreskrifna kurserna och blifvit från vederbörande seminarier utexamine¬
rade. Eu indragning af parallelklasserna kunde ej heller väntas blifva
genomförd utan motstånd från ortsmyndigheternas sida, och de anordnin-
254
Åttonde hnfvndtiteln.
gar, som under tiden måst vidtagas för utvidgning af seminariets lokaler
m. m., skulle antagligen i och med parallelklassernas indragning till större
eller mindre del visa sig obehöfliga och onyttiga.
Hvad som särskildt föranledt motionärerna att för Riksdagen framhålla
denna deras uppfattning af den nu ifrågavarande angelägenheten vore den om¬
ständigheten, att i de båda skånska länen behofvet af ett derstädes förlagdt
folkskolelärarinneseminarium sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande. Allt
för ofta hade det i dessa län inträffat och inträffade det alltjemt, att Unga
qvinnor med afgjord håg och fallenhet för lärarinnekallet nödgades afstå
från sin önskan att dertill förskaffa sig erforderlig utbildning allenast af
den orsak, att genomgåendet af ett seminarium på aflägsen ort — i Kal¬
mar, Stockholm eller Skara — vore förbundet med afsevärdt högre kost¬
nader, än fallet skulle varit, om eu sådan bildningsanstalt för qvinliga
elever funnits att tillgå på närmare håll. Vidare hade inom de båda
nämnda länen under de senaste åren visat sig en afgjord benägenhet att i
allt större utsträckning använda qvinliga lärarekrafter, och i synnerhet
vore detta enligt motionärernas mening fallet i städer, köpingar och
större stationssamhällen, der ett flertal lärare anstäldes vid samma skola.
Erfarenheterna rörande qvinnans deltagande i folkskolans arbete hade nem¬
ligen i Skåne liksom i andra delar af landet varit sådana, att den miss¬
tro, som i åtskilliga afseenden förefunnits emot qvinnans lämplighet och
duglighet för lärarinnekallet, allt mer och mer gifvit vika och att i stället
den öfvertygelsen börjat göra sig gällande, att det vore önskvärdt, om
qvinliga arbetskrafter kunde i än högre grad, än hittills varit fallet, komma
till användning i skolans tjenst. Då sålunda vigtiga skäl syntes motio¬
närerna tala för att den utvidgning af seminarieundervisningen, hvars behöf¬
lighet påvisats i nämnda statsrådsprotokoll, måtte väsentligen komma den
qvinliga seminarieundervisningen till godo, ansåge motionärerna rätta tiden
vara kommen för förverkligande af det nämnda inom Skåne lifligt kända
önskemålet. Att det qvinliga seminarium, som enligt motionärernas åsigt
borde snarast möjligt inrättas, borde förläggas till lämplig ort inom Skåne,
syntes motionärerna vara betingadt redan af provinsens talrika befolkning,
uppgående enligt senaste befolkningsstatistiken till nära en åttondedel af
rikets hela folkmängd. Då det dessutom kunde med visshet antagas, att
ett sådant seminarium skulle komma att anlitas äfven af befolkningen i
Blekinge och södra delen af Halland, syntes motionärerna något tvifvel
icke kunna råda derom, att dess rätta plats vore att söka inom Skåne.
Det skulle också helt visst inom denna provins väcka förstämning och
missnöje, om genom åtgärder af annan art utsigterna till erhållande af
ett qvinligt seminarium inom provinsen undanskötes till obestämd framtid.
Åttonde luifvndtitelu.
255
Af hvad motionärerna sålunda anfört ansåge de framgå, att de Helst
önskat föreslå Riksdagen beviljande af erforderligt anslag för upprättande
å lämplig ort inom Malmöhus eller Kristianstads län af ett seminarium
för utbildande af folkskolelärarinnor, men då nödig utredning angående
den härför behöflig^ kostnaden icke stode motionärerna till buds, helst
som den del af kostnaderna, som afsåge anskaffande af tomt och byggna¬
der för seminariet, vore beroende på den ort, dit seminariet kunde komma
att förläggas, och det närmare bestämmandet af orten syntes lämpligen
böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, så ansåge motionärerna sig för när¬
varande — utan att i detta sammanhang framställa något yrkande be¬
träffande det af Eders Kongl. Maj:t begärda anslaget för anordnande af
parallelklasser — endast böra hemställa, att Riksdagen måtte till Eders
Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse af ofvan angifva innehåll.
Uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse yttras derefter:
Riksdagen hade icke tilltrott sig att bedöma, huruvida inrättandet
af ett nytt seminarium för qvinliga elever vore af ett nära förestående
behof påkalladt, eller inom hvilken del af landet ett sådant seminarium^,
om detsamma befunnes erforderligt, lämpligast borde förläggas, men då
en utredning af dessa förhållanden syntes Riksdagen vara önskvärd, hade
Riksdagen trott sig böra, i anledning af berörda motion, hos Eders Kongl.
Maj:t göra hemställan om verkställande af en sådan utredning, dervid
Eders Kongl. Maj:t icke torde underlåta att jemväl taga i öfvervägande
hvad af motionärerna blifvit anfördt i fråga om lämpligheten af det nya
seminariets förläggande inom Malmöhus eller Kristianstads län.
Riksdagen anhölle derför — jemte det anmälan gjordes derom att
Riksdagen i anledning af Eders Kongl. Maj:ts omförmälda framställning
på extra stat för år 1900 beviljat för anordnande af parallelklasser vid
två af rikets folkskolelärareseminarier ett anslag af 19,400 kronor — att
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida inrättandet af ett nytt
seminarium för utbildande af folkskolelärarinnor kunde vara af behofvet
påkalladt samt inom hvilken del af landet ett sådant seminarium, om
detsamma befunnes erforderligt, lämpligast borde förläggas.
Med anledning af ofvan anförda skrifvelse från Riksdagen hafva un¬
derdåniga utlåtanden blifvit infordrade från domkapitlen och Stockholms
stads konsistorium samt från samtliga seminarierektorer och folkskole¬
inspektörer i riket.
Uti de afgifna utlåtandena hafva hufvudsakligen följande meningar
framstälts rörande ifrågavarande ärende.
Ett nytt qvinligt seminarium vore ej åt behofvet påkalladt. Som
skäl för denna mening har anförts följande.
256
Åttonde liufradtiteln.
Det rädde brist på lärare, ej på lärarinnor, och bristen på lärare
komrne ej att afhjelpas derigenom, att man utbildade ett större antal
lärarinnor än hittills. Antalet folkskolelärarinneseminarier vore ännu i
förhållande till lärarinnetjensterna vid folkskolan fullt tillräckligt. Man
borde derför uppskjuta frågan om inrättande af ett nytt seminarium,
åtminstone till dess man genom erfarenhet kände något rörande verk¬
ningarna af de vid två af nu befintliga seminarier anordnade parallel-
klasser. Det nya seminariet skulle nemligen om någon tid möjligen blifva
öfverflödigt, derest den öfverklagade lärarebristen vore tillfällig och kunde
afhjelpas genom de åtgärder till dess häfvande, som redan vore vidtagna.
Dessutom vore att befara att, om] större antal lärarinnor utbildades, än
hittills varit fallet, och om åtskilliga af dessa vunne anställning vid skolor,
deri lärare förut tjenstgjort, följden skulle blifva, att ej få män af dem,
som utbildats till lärarekallet, blefve utan anställning. Då lärarinnan
mycket fortare än läraren förbrukade sina krafter och detta ofta till följd
deraf, att hon hängåfve sig åt sitt kall med mera ifver och större vilje¬
kraft än mannen, vore det orätt att genom inrättande af ännu ett semi¬
narium inlocka flere unga qvinnor på en bana, der de blefve i förtid
utslitna. Derjemte borde man betänka, att då behofvet af lärarinnor
sannolikt snart komme att fyllas derigenom, att de nu befintliga läro¬
anstalterna för utbildande af lärarinnor vid folkskolan årligen utsände större
antal till anställning vid nämnda skola behöriga elever än tillförene, helst
sedan en af dessa anstalter blifvit utvidgad med en parallelafdelning, det
kunde inträffa, att om ett nytt qvinligt seminarium inrättades, många
qvinnor skulle föranledas att, till förfång för andra förment oansenliga
och mödosammare värf samt till skuldsättning och framtida bekymmer
för egen del, låta utbilda sig för en bana, på hvilken de först sent eller
törhända aldrig funne användning.
En annan åsigt innefattas i följande uttalande. Den lärarebrist, som
för närvarande vore rådande, kunde icke häfvas derigenom, att man in¬
rättat parallelafdelningar vid ett manligt och ett qvinligt seminarium.
Det vore sålunda nödvändigt att bereda tillfälle för ett större antal unga
män och qvinnor att förskaffa sig föreskrifven behörighet för anställning
vid folkskola, än som nu kunde vinna dylik utbildning vid de befintliga
läroanstalterna med deras nuvarande organisation. Detta kunde ske an¬
tingen genom att inrätta nya seminarier eller genom att utvidga de gamla.
För närvarande torde man böra välja den senare utvägen. Den ledde
nemligen hastigare till det åsyftade målet, vore förenad med mindre kost¬
nader samt hade i pedagogiskt hänseende företräde t. ex. deruti att just
Åttonde hiifvudtiteln.
derför att flere lärare blefve anstälda vid seminariet, dessa kunde användas
på ett sätt, som mera toge hänsyn till deras individuel håg och begåfning.
Andra af dem, hvilkas utlåtanden i ärendet infordrats, hafva som
sin mening uttalat, att det vore synnerligen önskvärdt, att ett nytt qvinligt
seminarium snarast möjligt inrättades. Som stöd för denna åsigt anföres
följande.
Anordnandet af parallelafdelningar vid nu befintliga seminarier vore
endast en provisorisk åtgärd, som ej borde förhindra inrättandet af ett
nytt seminarium, när ett sådant vore af behofvet påkalladt. Det vore
nemligen fördelaktigare att söka afhjelpa den öfverklagade lärarebristen
genom att inrätta nya seminarier än genom att utvidga de gamla, ty i
senare fallet skulle antalet elever i de utvidgade läroanstalterna blifva så
stort, att vederböi’ande lärare ej skulle kunna tillbörligt öfvervaka och
vårda sig om dem på sådant sätt, som bäst passade för hvars och ens
individualitet. Qvinnor vore synnerligen lämpliga som lärarinnor i folk¬
skolan, enär de i allmänhet mer än män betonade den uppfostrande sidan
af lärareverksamheten, hvartill komme att den omständigheten, att en
lärare med familj, särdeles i trakter, der lefnadsomkostnaderna vore dyra,
hade svårt att kunna draga sig fram med de lärarebefattningen åtföljande
löneförmånerna, gjorde det önskvärdt, att lärarinnor till större antal än
hittills anstäldes vid folkskolan. Flere skoldistrikt, som af nämnda an¬
ledningar velat anställa lärarinnor vid sina skolor, hade af brist på sådana
nödgats antaga lärare.
Behofvet af ett nytt lärarinneseminarium framginge för öfrigt deraf,
att antalet af de qvinliga lärarekrafterna vid folkskolan tillväxte starkare
än antalet af de manliga, hvarjemte det vore att märka, att de förra
raskare omsattes, dels med anledning af giftermål eller af val utaf annat
lefnadsyrke, dels på grund af fortare skeende förslitning och dermed
följande tidigare afgång från skolarbetet med eller utan pension. Andra
anledningar dertill, att efterfrågan efter lärarinnor för närvarande vore
större än tillförene, vore, dels att med storindustriens hastigare utveckling
och med den deraf förorsakade uppväxten af folkrika arbetarecentra följde
upprättandet af nya skolafdelningar jemte anställning af nya lärare, till
större delen qvinliga, och dels att i åtskilliga skoldistrikt på senare tiden
Irainträdt en benägenhet att förändra en flyttande skola till två fasta utan
underlag af småskolor samt att man ansåge, att i dylika skolor lärarinnor
vore synnerligen lämpliga, enär de under eu del af året komme att läsa
endast med småskolebarn. Den redan nu framträdande bristen på lära¬
rinnor kunde ej afhjelpas derigenom att år 1903 från Kalmar seminarium
afginge omkring 2~> elever mer än under vanliga förhållanden, utan komme
Bill. till liiksd. Prut. 1900. I Sami. ! Afd. 33
258
Åttonde hufvudtiteln.
att för hvarje år i betänklig grad tilltaga, om icke inom närmaste tiden
ett nytt seminarium blefve upprättadt för utbildande af lärarinnor. Med
fog kunde sålunda ingenting invändas mot inrättande af ett dylikt semi¬
narium, dock under förutsättning att samtidigt vidtoges åtgärder för
utbildande af större antal lärare än hittills, enär brist på sökande framför
allt visade sig, när fråga vore om besättande af mera ansträngande be¬
fattningar, för hvilka å ena sidan skolråd och församlingar kräfde lärare
och som, å andra sidan,^lärarinnor tvekade att öfvertaga.
I det af mig här förut omnämnda statsrådsprotokollet visades, att vid
slutet af år 1896 verklig lärarebrist egde rum. Under tioårsperioden 1887
—1896 hade nemligen antalet nyinrättade och ledigblifna tjenster med
minst 89 öfverskjutit antalet af de lärare, som under samma tidsskede
sökt anställning vid folkskolan. Derjemte hade under år 1896 erfordrats
omkring 114 lärare för att uppehålla deras befattningar, som af sjukdom
voro urståndsätta att sjelfva tjenstgöra. Efter år 1896 har bristen på
lärare blifvit än större. Under år 1897 uppgick nemligen antalet nyinrättade
och ledigblifna tjenster till 288. Ungefär lika stort var antalet af dem, som
samma år ingingo i folkskolans tjenst, men antalet af dem, soni erfordrades
till uppehållande af sjuka lärares tjenster, ökades med 15. År 1898 torde
ledigblifna och nyinrättade tjenster kunna beräknas till 269 och antalet af
dem, som sökte anställning vid folkskolan, till 280. Härvid är att märka,
att under år 1898 ett ovanligt litet antal lärare sökte afsked med pension,
enär så många som möjligt ville stå qvar vid sina tjenster till följande år.
Till följd af den år 1898 beviljade löneförhöjningen kunde de nemligen
då komma i åtnjutande af högre pensionsbelopp än om de afgått från sina
befattningar under sistnämnda år. Enligt de sannolikhetsberäkningar, som
kunnat anställas, kommer under år 1899 antalet af dem, som öfverfiyttas
till pensionsstat, att uppgå till omkring 125. Antager man, att under
nämnda år lika många lärare som under det närmast föregående, eller 80,
komma att genom döden eller af annan anledning lemna sina befattningar
samt att 150 nya tjenster inrättas, skulle antalet af ledigblifna och ny¬
inrättade befattningar vid folkskolan under ifrågavarande år uppgå till
855. Af de 299 elever, som vid slutet af vårterminen 1899 togo afgångs-
examen, torde högst 290 hafva ingått i folkskolans tjenst. Efter år 1896
kan sålunda antalet ledigblifna och nyinrättade tjenster med all sannolik¬
het antagas hafva med omkring 50 öfverskjutit antalet af dem, som under
samma tid efter genomgången lärokurs vid seminarium tagit anställning
vid folkskola. Detta antal kommer dock att något minskas, om man tagel1
med i beräkningen sådana, som förklarats behöriga att innehafva tjenst
vid folkskola, ehuru de icke genomgått folkskolelärareseminarium. Härtill
Åttonde hufvudtitelm
259
kommer, att man torde med all sannolikhet kunna antaga, att minst 125
lärare årligen erfordras för att uppehålla deras tjenster, som af sjukdom
äro hindrade att sjelfva sköta dem.
Sedan år 1896 har lärarebristen sålunda ej obetydligt ökats, och efter¬
frågan har visat sig större än tillgången, ej endast då det gält lärare, utan
äfven då fråga varit om lärarinnor.
Under åren 1889—1898 utexaminerades från de qvinliga seminarierna
1,081 elever. Af dessa torde omkring 980 hafva ingått i folkskolans tjenst,
Nyinrättade och ledigblifna befattningar för lärarinnor torde under ifråga¬
varande tid hafva uppgått till ungefärligen samma antal, hvarvid dock är
att märka, att antalet lärarinnor, som afgingo med pension år 1898, var
af orsak, som jag förut omförmält, mycket litet. Derjemte kan man be¬
räkna, att de lediga vikariaten för sjuk lärarinna, åtminstone efter år 1894>
årligen uppgått till minst 50, till hvilkas uppehållande, om man antager,
att hvarje vikariat räckte 4 månader, erfordrades 25 lärarinnor.
Behofvet af lärarinnor för uppehållande af lärarinnebefattningarna vid
folkskolan har i någon mån fylts af dem, som Eders Kongl. Maj:t med-
gifvit rätt att innehafva lärarinnebefattning vid nämnda skola, ehuru de ej
genomgått seminarium.
Helt visst skulle ännu flere tjenster vid folkskolor besatts af lärarinnor,
om sådana funnits att tillgå. Under de senare åren haro nemligen visat
sig en allt större benägenhet att använda lärarinnor. År 1888 funnos
1,228 ordinarie och extra ordinarie folkskolelärarinnor; år 1897 uppgick
deras antal till 1,900. Under samma tid hade antalet lärare ökats från 4,326
till 4,673. Och det är icke endast i städerna antalet lärarinnor tillväxt,
utan äfven på landsbygden. År 1888 tjenstgjorde 505 folkskolelärarinnor
på landsbygden och 723 i städerna; år 1897 voro motsvarande tal 849
och 1,051.
För afhjelpande af den rådande lärarebristen blefvo, på sätt under
punkt 76 omförmälts, sedan Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts framställning
beviljat derför erforderliga medel, vid början af innevarande läsår seminari¬
erna för qvinliga elever i Kalmar och för manliga i Göteborg utvidgade, hvart-
dera med eu parallelafdelning. Men denna åtgärd är, såsom jag yttrade
redan i det statsrådsprotokoll, hvilket åtföljde nämnda framställning, icke
tillräcklig för att bäfva den förefintliga bristen på lärare. Detta torde
framgå af följande beräkning. De nuvarande seminarierna torde, äfven
sedan två af dem blifvit utvidgade med parallclafdelningar, kunna i medel¬
tal utexaminera omkring 325 elever årligen. Af dessa torde omkring 310
komma att ingå i folkskolans tjenst. Detta antal kommer med all sanno¬
likhet att understiga antalet af de under året; nyinrättade och ledigblifna
260
Åttonde hufvudtiteln.
tjensterna, hvilka, äfven om man beräknar antalet af de lärare, som under
året taga afsked med pension, till endast 85, dem, som genom döden eller
af annan anledning lemna sina tjenster, likaledes till 85 och de nyinrättade
tjensterna till 150, dock torde uppgå till 320. Härtill komma befattningar,
som under innehafvarnes sjukdom måste uppehållas af vikarier.
Under förutsättning att folkmängden i landet årligen ökas och att
befattningarna i folkskolan, dels i samband dermed och dels till följd deraf
att undervisningen i henne allt bättre och bättre tillgodoses, jemväl årligen
växa i antal, synas sålunda de nuvarande seminarierna, äfven sedan två
af dem blifvit utvidgade på ofvan nämnda sätt, ej kunna utbilda erforder¬
ligt antal lärare och lärarinnor. Det är sålunda icke tillrådligt att, såsom
några förmena, uppskjuta med att vidtaga vidare anordningar för utbil¬
dande af större antal lärare och lärarinnor, till dess man fått se verk¬
ningarna af de redan inrättade parallelafdelningarna.
Många af dem, som afgifvit utlåtande i för handen varande ärende,
påyrka —- såsom jag förut meddelat — att man, för att kunna utbilda
erforderligt antal lärare och lärarinnor, borde fortgå på den redan inslagna
vägen. För sagda måls vinnande borde man sålunda anordna parallel-
afdelningar vid det ena efter det andra af nu betintliga seminarier. Andra
förmena, att det vore fördelaktigare att inrätta nya seminarier. Ehuru
man kan gifva blifvande lärare och lärarinnor tillfredsställande utbildning-
för lärarekallet i de med parallelafdelningar försedda seminarierna, och
ehuru en sådan utvidgning af läroanstalterna skulle kunna medföra be-
aktansvärda fördelar, på hvilka jag underdånigst fäste Eders Kongl Maj:ts
uppmärksamhet, då jag sistlidna år hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att bevilja medel till anordnande af parallel¬
afdelningar vid två seminarier, torde ej kunna bestridas, att bästa sättet
för vinnande af ifrågavarande ändamål dock är att inrätta nya seminarier,
helst som man väl får antaga, att, äfven om Riksdagen anslår medel till
anordnande af nya läroanstalter, Riksdagen detta oaktadt skall bevilja
hvad som erfordras för att de gamla seminarierna måtte komma i sådant
skick, att de ej af förefintliga brister hindras från att på tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift. Derigenom att Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida inrättandet
af ett nytt seminarium för utbildande af folkskolelärarinnor kunde vara
af behofvet påkalladt, synes också Riksdagen hålla före, att lärarebristen
borde afhjelpas genom inrättande af nya läroanstalter.
Helst borde två nya seminarier, ett manligt och ett qvinligt, inrättas,
ty endast derigenom skulle man kunna utbilda erforderligt antal lärare
och lärarinnor och sålunda undanrödja de svårigheter, med hvilka skolråden
Åttonde hufvudtiteln.
261
hafva att kämpa för uppehållande af folkskolelärarebefattningarna. Men
då det skulle medföra ansenliga kostnader att samtidigt bygga och i öfrigt
anordna två seminarier, synes det mig lämpligt att till en början nöja sig
med att iordningställa ett nytt seminarium och att samtidigt utvidga ett
gammalt med eu parallelklass. Till frågan härom anhåller jag sedermera
få återkomma.
Motionärerna i ärendet hafva föreslagit, att det nya seminariet skulle
afses för qvinligt elever. Häremot har det anmärkts, att lärarinnor blefve
förr utslitna än lärare, och att det derför vore hardt att locka in dem på
lärarebanan. Visserligen är det sant, att lärarinnor slitas ut förr än lärare,
men de kunna också tidigare än läraren lemna sin befattning, då de för
sitt lifsuppehälle kunna nöja sig med afkortad pension. För öfrigt torde
lärarinneverksamheten ej vara menligare för helsan än åtskilliga andra
sysselsättningar, åt Indika qvinnan måste egna sig för att vånna sin ut¬
komst.
Man har ock uttalat farhågan att genom upprättande af ett nytt folk-
skolelärarinneseminarium många fattiga qvinnor skulle förledas att, till
föi’fång för andra förment oansenligare och mödosammare värf samt till
skuldsättning och framtida bekymmer för egen del, låta sig utbildas för
en bana, på hvilken de först sent eller törhända aldrig funne användning.
Men då man erinrar sig, att intet öfverskott af lärare och lärarinnor för
närvarande tinnes samt att de under ett år ledigblifna och nyinrättade
tjensterna vid folkskolan till antalet öfverskjuta de från seminarierna under
samma år utgångna eleverna, som söka anställning vid nämnda skola, synes
intet skäl vara för farhågan, att anordnandet af ett nytt qvinligt semi¬
narium skulle medföra, att åtskilliga af de vid de qvinliga seminarierna ut¬
bildade eleverna först sent eller törhända aldrig skulle vinna anställning
i det kall, hvartill de utbildats. Skulle emellertid det oförmodade inträffa,
att det blefve öfverflöd på lärarinnekandidater, stode ju alltid den utvägen
öppen att efter behof indraga de vid de gamla seminarierna inrättade
parallelafdelningarna.
Som skäl för förslaget att, för att kunna utbilda erforderligt antal
lärarinnor, utvidga ännu ett qvinligt seminarium med parallelafdelning har
anförts, att man derigenom hastigare vunne det afsedda ändamålet än
genom att inrätta ett nytt seminarium. Men jag anhåller att få fästa
Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att målet kan vinnas lika fort,
om, derest beslut fattas, att ett nytt seminarium skall inrättas, man ej
väntar på att sätta det i gång till dess erforderliga byggnader blifvit upp¬
förda, utan, under förutsättning att behöfliga medel dertill anslås, så an¬
ordnar, att första seminarieklassen och småskoleafdelningen af seminariets
262 Åttonde hufvudtlteln.
öfningsskola träda i verksamhet redan vid början af läsåret 1900—1901,
samt att vid början af läsåret 1901^-1902 intages en ny första klass, sedan
en andra klass bildats af den förutvarande första, och en ny första klass
intages i öfningsskolans småskoleafdelning, sedan af dess förra andra klass
bildats en första klass i folkskoleafdelningen o. s. v. En sådan anordning
borde ej möta några större svårigheter. Erforderliga lokaler torde kunna er¬
hållas i den stad, der seminariet kommer att förläggas. Efter fyra år — eller
vid slutet af vårterminen år 1904 — skulle utbildade elever kunna utgå
från det nya seminariet, som törhända två år, sedan det börjat sin verk¬
samhet, fått inflytta i sina egna lokaler.
Kostnaderna för det nya seminariet under läsåret 1900—1901 samt
höstterminen 1901 torde komma att uppgå till 17,800 kronor enligt föl¬
jande beräkning:
Arfvode till en tillförordnad rektor efter 3,500 kronor för år kr. 5,250: —
Arfvode till en lärarinna med adjunkts tjenstgöring höstter¬
minen 1901 efter 1,800 kronor för år................................. » 900: —
Arfvode till en lärarinna i öfningsskolans småskoleafdelning
efter 1,500 kronor för år............. » 2,250: —
Arfvode till eu lärarinna i öfningsskolans folkskoleafdelning
höstterminen 1901 .............................................................. » 750: —
Tillfälliga lärarebiträden i öfningsämnena samt ett och annat
läroämne ....................................................................... » 8,250: —•
Stipendier till seminarieelever, 800 kronor för hvarje termin » 2,400: —
Uppvärmning, belysning och städning, läkarearvode in. in. . » 900: —■
Skolinventarier och undervisningsmateriel ....... » 1,500: —
Oförutsedda utgifter ..................................................................... » 600: —
Då det för närvarande råder brist äfven på lärarinnor; då en stor
mängd unga qvinnor, som vilja utbildas för lärarinnekallet, årligen af
brist på utrymme måste bortvisas från seminarierna år 1899 uppgick
antalet inträdessökande vid de qvinliga seminarierna till 887, af hvilka
166 vunno inträde, hvaremot eu stor mängd måste afvisas på grund
af bristande utrymme —; då i många trakter visat sig eu allt mer sti¬
gande benägenhet för att anställa lärarinnor i folkskolans tjenst och då
slutligen erfarenheten under en följd af år vitsordat, att qvinnan synner¬
ligen väl lämpar sig för lärarinnekallet, anser jag mig hafva tillräcklig
anledning att förorda inrättandet af ett nytt, för qvinliga elever afsedt
seminarium.
Beträffande derefter frågan, i hvilken del af landet det ifrågasatta
nya seminariet borde förläggas, har i några af de i ärendet afgifna utlå-
Åttonde hufvudtiteln.
aes
tandena uppmärksamhet fästs derpå, att Strengnäs stift vore det enda stift
på fastlandet, inom hvilkets område ingen anstalt för bildande af folkskole¬
lärare funnes, ehuru stiftet vore rätt vidsträckt och folkrikt och dess folk-
skoleväsen, som stode ganska högt, fortfarande vore stadt i utveckling.
Då dertill komme, att brist på lärare för närvarande rådde äfven inom
detta stift, syntes skäl vara för handen att återgifva Strengnäs stift det
seminarium, som på 1860-talet flyttades derifrån till Stockholm. Visser¬
ligen hade hittills jemförelsevis få qvinnor från Södermanland sökt inträde
vid seminarierna, men förlädes inom stiftet ett seminarium, skulle detta
helt visst ej komma att sakna elever.
Jag vill gerna medgifva, att mycket goda skäl blifvit anförda för det
ifrågasatta nya seminariets förläggande till Strengnäs stift, så mycket hellre
som stadsfullmägtige i stiftsstaden beslutit erbjuda staten för seminariebygg-
naden erforderlig tomt äfvensom för anläggning af en trädgård behöflig
mark, dock torde för närvarande mellersta Sverige ej kunna med fog göra
anspråk på ett nytt seminarium framför södra Sverige. Med hänsyn till
folkmängden torde nemligen den förra delen af vårt land vara rikligare
försedd med sådana läroanstalter, hvarom här är fråga, än den senare.
De flesta af dem, hvilkas yttrande blifvit infordradt, hafva ock för¬
enat sig med motionärerna derom, att det nya seminariet borde förläggas
i Skåne.
Med fullt skäl anser jag mig kunna instämma i detta förslag. Den
talrika befolkningen i denna del af landet är nemligen en borgen för, att
ett der förlagdt seminarium kan påräkna så många inträdessökande, att
bland dem ett godt urval af sådana, som lämpa sig för lärarinnekallet,
årligen kan göras. Man har så mycket hellre grundad anledning att an¬
taga detta, som ho.s många unga skånska qvinnor af allmogeklass under
den senare tiden visat sig en stor benägenhet att blifva lärarinnor. Under
åren 1889—1898 hafva ej mindre än 145 qvinnor från Skåne varit in-
skrifna som elever i folkskolelärarinneseminarierna, ehuru de måst begifva
sig från sina hem till aflägsna orter för att vinna den äskade utbildningen.
År 1897 funnos i Skåne och grannlandskapen Blekinge och Halland
193 lärarinnebefattningar vid folkskolan. Detta antal kommer ined all
sannolikhet att betydligt ökas, särdeles i de många städerna, talrika sta¬
tionssamhällena och andra orter med stor industriel verksamhet, så snart
tillgången på lärarinnor blir rikligare. 1 städernas äfvensom i åtskilliga
andra orters skolor, i hvilka många lärarekrafter äro erforderliga, använ¬
der man nemligen i allmänhet flere lärarinnor än lärare, ty då de uti
ifrågavarande orter jemförelsevis höga lefnadskostnaderna nödga försam¬
lingarna att höja lärarelönerna öfver det i lag föreskrifna beloppet, kunna
264 Åttonde liufvndtiteln.
lärarinnorna åtnöja sig med lägre tillägg än lärarne. En ej obetydlig del
af dem, som erhållit sin utbildning i det nya seminariet, skulle sålunda,
om detta förlägges i Skåne, kunna få sin framtida verksamhet förlagd till
kringliggande trakter, hvilken omständighet synes mig vara ett talande
skäl för det ifrågastälda seminariets anordnande i sistnämnda landskap,
helst ju dess invånare, såsom motionärerna anföra, länge hyst önskan att
ett folkskolelärarinneseminarium måtte dit förläggas.
Behofvet af ännu ett qvinligt seminarium i södra Sverige framgår äfven
deraf, att antalet inträdessökande i de för denna del af landet förnämli¬
gast afsedda folkskolelärarinneseminarierna i Kalmar och Skara är så stort,
att icke ens hälften af dem under de senare åren kunnat der intagas. Så
voro i Skara:
o
ar
|
1895
|
de inträdessökande
|
130, de intagna
|
38
|
»
|
1896
|
|
»
|
120 » »
|
25
|
»
|
1897
|
|
»
|
114 »
|
31
|
»
|
1898
|
|
|
113 »
|
36
|
»
|
1899
|
|
»
|
118 »
|
32 och
|
i Kalmar:
o
ar
|
1895
|
de inträdessökande
|
111, de intagna 42
|
|
1896
|
»
|
»
|
108 » »
|
26
|
»
|
1897
|
»
|
|
105 » »
|
26
|
|
1898
|
»
|
|
102 »
|
26
|
»
|
1899
|
»
|
»
|
129 » »
|
49.
|
Den 4 augusti 1899 inkom till Eders Kongl. Maj:t underdånig skrif¬
velse från drätselkammaren i Landskrona, hvari denna på grund af ett af
stadsfullmägtige derstädes den 17 derförutgångne juni fattadt beslut er¬
bjöd staten att, om det ifrågasatta nya seminariet komme att förläggas
till nyssnämnda stad, för ändamålet få inköpa stadens nu egande sjukhus
för ett pris af 40,000 kronor. Skulle emellertid Eders Kongl. Maj:t före¬
draga att för det nya seminariet låta uppföra eu fullständigt ny byggnad,
vore Landskrona stad villig att för ändamålet kostnadsfritt upplåta en
tillräckligt stor och välbelägen byggnadstomt.
Omförmälda skrifvelse remitterades till öfverintendentsembetet samt
till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län och dom¬
kapitlet i Lund. Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, som anskaffat
utredning angående Landskrona stads åtkomst till stadens sjukhus med
tillhörande tomt, förklarade sig från de synpunkter, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande trott sig böra beakta, ej hafva något att erinra mot
Åttonde hnfvudtiteln.
265
bifall till de af staden Landskrona gjorda erbjudanden. Domkapitlet i
Lund, som höll före, att platsen för det ifrågastälda seminariet skäligen
icke borde väljas på grund af det ena eller andra samhällets mera eller
mindre ekonomiskt fördelaktiga erbjudanden, ansåg Landskrona i och för
sig icke vara någon olämplig plats för seminariet. Öfverintendentsembetet
anmodade intendenten hos embetet E. Jacobsson att i ämnet förebringa
utredning. Sedan intendenten Jacobsson i afgifven promemoria, som del-
gifvits stadsfullmägtige i Landskrona, af anförda skäl afstyrkt inköpet
af förberörda sjukhusbyggnad och i stället föreslagit, att det ifrågasatta
seminariet måtte förläggas å eu byggnadstomt om 40,000 qvadratmeter i
S:t Olofs Ving, norr om S:t Olofsgatan i Landskrona, under vilkor att
tomten gåfves vissa närmare angifna gränser, att S:t Olofs- och Prinsess¬
gatorna fullständigt iordningstäldes, att qvarteret närmast söder om tom¬
ten i fråga icke bebygdes, att vatten-, aflopps- och gasledningar afgifts-
fritt anordnades till tomtgränsen och att vederbörlig tomtkarta anskaffades,
samt, i anledning häraf, drätselkammaren, å stadsfullmägtiges vägnar, i
underdånig skrifvelse den 11 september 1899 afgifvit utfästelse att, på de
af intendenten Jacobsson föreslagna vilkor, för seminariet aflåta ofvan-
nämnda tomt, dock under förbehåll, att upplåtelsen gälde allenast så
länge tomten användes för afsedda ändamålet och att de öfver tomten
gående vattenledningsrören finge qvarligga, så länge staden behöfde dem,
så vida de icke råkade i kollision med de blifvande byggnaderna, i hvilket
fall de skulle dragas vid sidan af dessa, har Eders Kong! Maj:t genom
nådig remiss den 18 i sistnämnda månad täckts anbefalla öfverintendents¬
embetet att, om nyss angifna jordområde befunnes lämpligt att derå upp¬
föra byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium, låta uppgöra och till
Eders Kongl. Magt inkomma med härför nödiga ritningar och kostnads¬
förslag.
Med underdånig skrifvelse den 12 sistlidne december öfverlemnade
öfverintendentsembetet, enär embetet i likhet med intendenten Jacobsson
och på af honom anförda grunder ansåge, dels att förvärfvandet för af¬
sedda ändamålet af omhandlade sjukhusbyggnad icke vore att förorda,
dels ock att ofvan angifna tomtområde vore för det med detsamma till-
ämnade syfte särdeles lämpligt, af extra ordinarie arkitekten hos embetet
G. Hermansson, på embetets uppdrag, uppgjorda och af embetet för
dess del efter granskning godkända ritningar och kostnadsförslag till
byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium, ämnadt att förläggas ä
den tomt i Landskrona, hvarom ofvan förmälts, och erinrade embetet der¬
vid underdånigst följande.
Bill. till Riksd. Prot. 1,900. 1 Sand. 1 Afd.
34
266 Åttonde hufvudtiteln.
Ofvannämnda tomt hade, med hänsyn till rådande förhållanden å
angränsande jordområden, vid skedd utstakning måst gifvas en bredd af
108 meter och ett djup af 370 meter, hvilken omständighet emellertid
medförde den fördelen, att den vid S:t Olofsgatan belägna delen af tomten,
som gifvetvis måste anordnas på ett prydligare sätt och förty blefve dyr¬
barare att underhålla, icke vore särdeles stor och att den till undervisning
i trädgårdsskötsel afsedda, vanligen mindre fordrande delen af densamma
erhölle ett mera afskildt läge. Enligt de uppgjorda ritningarna vore semi-
nariebyggnaden föreslagen att förläggas med hufvudfasaden i linie med
det närbelägna lasarettets framsida på ett afstånd af cirka 75 meter från
S:t Olofsgatan och att, i motsats till hvad fallet vore vid öfriga seminarie-
byggnader i riket, inrymma endast skollokaler och bostad för vaktmästare,
men icke boställe för rektor, för hvilken sådant vore beredt i en särskild
byggnad. Denna anordning vore närmast föranledd af de i de äldre
seminarierna ofta öfverklagade olägenheterna af sammanförande i samma
byggnad af skol- och boställsrum, af hvilka olägenheter här endast torde
böra framhållas, att, vid inträffande fall af smittosam sjukdom inom
rektors familj, svårigheter ofta uppstode för undervisningens ordnande och
upprätthållande, att den förskämda luften från skollokalerna svårligen
kunde utestängas från rektors bostad samt att öfver de stora skolsalarne
en beqväm inredning icke utan betydande kostnader kunde åstadkommas
och att i flere rektorsbostäder inom de nu förefintliga seminariebyggna-
derna sättningar af golf och mellanväggar uppkommit genom bristfälliga
bjelklag öfver de stora rummen, för undvikande hvaraf dyrbara förstärk¬
ningar erfordrades. Det föreslagna gymnastikhuset vore inredt i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med nutida fordringar på lokaler för gymnastik¬
undervisningen. Beträffande de ifrågasatta byggnadernas storlek och in¬
redning åberopade embetet, jemte ritningarna, innehållet af bilagda, af
intendenten Jacobsson den 12 sistlidne december upprättade, till embetet
afgifna promemoria.
Slutligen förmenade embetet att, med afseende å gällande höga
arbets- och materialpris, arbetskostnaden icke torde kunna antagas
komma att understiga det upprättade kostnadsförslagets slutsumma 224,000
kronor.
Sedan, på sätt jag framdeles kommer att närmare omförmäla, jemväl
blifvit ifrågasatt, att det nya seminariet borde förläggas i Helsingborg,
inkom den 17 november 1899 till Eders Kongl. Maj:t ytterligare en skrif¬
velse från drätselkammaren i Landskrona, hvari yttras: Det hade kommit
Åttonde hnfvudtiteln.
267
till stadsfullmäktiges i Landskrona kännedom, att det för södra Sverige
projekterade lärarinneseminariet möjligen redan hösten 1900 skulle träda
i verksamhet, i följd hvaraf provisoriska lokaler erfordrades under tiden,
till dess de nya seminariebyggnaderna hunne blifva färdiga. Å stads-
fullmägtiges vägnar finge derför drätselkammaren i underdånighet tillför¬
binda Landskrona stad, att, derest det nya seminariet komme att dit för¬
läggas, redan hösten 1900 och till dess seminariets egna nybyggnader
kunde tagas i bruk, kostnadsfritt upplåta för ändamålet lämpliga lokaler
antingen i stadens nuvarande sjukhus, som med innevarande års utgång
ej vidare komme att användas för sitt hittills varande ändamål, eller
också i den åt allmänna läroverket förut upplåtna byggnad, som, fort¬
farande obegagnad, sedan densamma hösten 1897 utrymdes af läroverket,
af nuvarande egaren stälts till stadens disposition.
Sedan drätselkammaren leinnat en närmare redogörelse för de till
provisoriskt bruk för seminariet erbjudna lokalerna, yttrar drätselkamma¬
ren, att det hitintills varit en känd och erkänd sak, att lefnadskostna-
derna i Landskrona vore väsentligen billigare än i Helsingborg, sär¬
skild! beträffande hyrorna, som i Landskrona knappast torde uppgå till
mera än 50 å 60 procent af hvad de betingade i dess nämnda grannstad.
Till belysande af detta förhållande åberopade drätselkammaren åtskilliga
bifogade intyg, hvilkas rigtighet vitsordades af drätselkammaren. Att
lefnadskostnaderna i Landskrona vore billigare än i Helsingborg, framginge
emellertid tydligast af det faktum, att arbetarne inom alla yrken i sist¬
nämnda stad hade en timaflöning, som med 2 till 5 öre öfverst ege den
aflöning, som arbetare i Landskrona inom samma yrke uppbure.
Slutligen hänvisade drätselkammaren med afseende på lärjungarnes
vid allmänna läroverket i Landskrona kostnader för inackordering till
uppgifter, som lemnats af läroverkets rektor. Enligt dessa vexlar in-
ackorderingspriset mellan 20 och 40 kronor för månad. För inackordering,
som omfattar endast bostad med uppvärmning, belysning och tillsyn, be¬
talas för hvarje lärjunge 7,50 till 8 kronor i månaden. Af lärjungar, som,
sedan de genomgått läroverket i Landskrona, nu fortsätta sina studier
i Helsingborg, betalar derstädes eu 55 kronor i månaden, en annan,
som sjelf bekostar sig möbler, sängkläder och linne, 35 kronor för
månad.
Den 19 sistlidne september beslöto stadsfullmägtige i Helsingborg att
utse en komité med uppdrag att vidtaga erforderliga åtgärder för att få
268 Åttonde hufvudtiteln.
det ifrågastälda nya f olk s k clelärarinn esemin ari et förlagdt till nämnda stad.
Med anledning deraf inkommo de utsedde komiterade till Eders Kongl.
Maj:t med en den 23 september 1899 dagtecknad skrifvelse, hvari de
yttrade, att de med stöd af sitt erhållna uppdrag tilltrodde sig att å
stadens vägnar erbjuda upplåtelse kostnadsfritt af för seminariet erforder¬
lig tomt samt att i afseende å densammas läge komiterade tänkte sig en¬
dera af på bifogad karta utmärkta stadsfarmerna n:is 85, 118 och 124,
hvilka samtliga, belägna å höjdplatån ofvanför de äldre tätare bebygda
stadsdelarne, uppfylde alla anspråk på fritt och friskt läge, bästa grund¬
förhållanden, beqväma förbindelser med stadens öfriga delar samt närhet
till stadens centrum och till folkskolorna. Som skäl för seminariets för¬
läggande till Helsingborg anförde komiterade, bland annat, det varma in¬
tresse, hvarmed staden vårdat sig om sitt folkskoleväsen och den jem¬
förelsevis höga ståndpunkt, hvartill detta kommit, En fortsatt utveckling
deraf skulle nemligen i ej ringa grad främjas deraf, att en läroanstalt
för bildande af folkskolelärarinnor förlädes i staden, ty detta skulle ju
medföra, att en grupp fackmän inom folkskolans område tillförsäkrades
Helsingborg. Men seminariets förläggande dit skulle blifva till gagn äfven
för seminariets elever, enär dessa derigenom finge tillfälle att under sin ut¬
bildningstid lära känna en fullständig, väl ordnad folkskola, inrymd i
ändamålsenliga lokaler och försedd med tidsenlig materiel. För seminariets
förläggande till Helsingborg talade vidare, att det läge i folkrik trakt och
stode genom många och goda förbindelseleder i liflig beröring med orter
inom såväl det egna landskapet som sydvestra Småland och södra Halland,
för hvilka landsdelar det nya seminariet i första hand vore afsedt. För
öfrig! vore Helsingborg en stad, som med hänsyn till helsosamt läge in-
toge ett framstående rum.
Komiterades skrifvelse remitterades till domkapitlet i Lund, som i
underdånigt utlåtande förmenade, att Helsingborgs stad i och för sig icke
vore en olämplig ort för det ifrågasatta nya seminariet.
Öfverintendentsembetet, hvars yttrande i ärendet blifvit infordradt,
håller före, att, derest den nya seminarieinrättning, om hvars upprättande
fråga blifvit vackt, af Eders Kongl. Magt pröfvades lämpligen böra för¬
läggas till Helsingborg och om icke annan tilläfventyrs fördelaktigare
byggnadsplats derstädes kunde erhållas, tomten n:r 85 för ändamålet egde
afgjordt företräde framför de andra, i komiterades skrifvelse angifna tom¬
terna, dock under vilkor att densamma genom utbyte eller tillägg af mark
från angränsande områden gåfves en regelbunden form — såsom för-
Åttonde hufvndtiteln. 269
•
slagsvis blifvit af embetet ä den ärendet tillhörande kartan angifvet
och med en areal, icke understigande 5 tunnland, komme att bilda ett af
minst 12 meter breda gator omgifvet sjelfständigt qvarter, hvarjemte ve¬
derbörande borde tillförbindas att — utom att draga försorg om upprät¬
tande af behörig tomtkarta och afvägningsplan — låta såväl stensätta
och ordna de tomten omgifvande gatorna på enahanda sätt som öfriga
kommunikationsleder inom staden, som ock framdraga belysnings-, vatten-
och afloppsledningar till tomtgränsen.
I skrifvelse den 7 november 1891) erbjödo sig stadsfullmägtige i
Helsingborg att, för anläggande af ett folkskolelärarinneseminarium i
nämnda stad och till nyttjande så länge tomten såsom plats för seminariet
användes, upplåta det å bifogad plankarta med gröna gränslinier angifna om¬
råde, omfattande farmen n:r 75 samt delar af farmerna n:is 84 och 85 i staden
och i areal innehållande 20,000 qvadratmeter, samt att i afseende a detta
erbjudande i öfrigt utfästa, att utmed tomtens norra och södra sidor skulle
upptagas gator af tolf meters bredd, försedda med kör- och gångbanor
samt att gas-, vatten- och afloppsledningar af staden skulle anordnas till
tomtens gräns.
Derjemte förbundo sig stadsfullmägtige att kostnadsfritt upplåta lämp¬
liga provisoriska lokaler för seminarieundervisningens utöfvande under
tiden för seminariebyggnadens uppförande eller för tiden från och med
höstterminens början år 1900 till och med vårterminen 1903.
I afseende å den ifrågavarande tomtens bebyggande gjorde dock
stadsfullmägtige, med hänsyn till stadens vattenverks strax öster derom
belägna grundvattenledning, det förbehåll, att byggnad icke finge förläggas
å tomtens östligaste del, utan att denna skulle användas till trädgård
eller park.
Slutligen förmälde stadsfullmägtige, att tomten komme att bilda ett
sjelfständigt qvarter, då det vore afsedt, att området mellan ifrågavarande
tomt och stadens grundvattenledning skulle utläggas till plantering.
De omforma kla komiterade hafva sedermera inkommit med en ny,
den 23 november 1899 dagtecknad skrifvelse. Deruti redogöra de till en
början för beskaffenheten af de provisoriska lokaler, som Helsingborg har
att erbjuda, i händelse Riksdagen skulle bevilja erforderliga medel icke
endast till det ifrågastälda nya seminariet, utan ock till dettas igång¬
sättande. innan de för detsamma afsedda byggnaderna hunnit fullbordas.
Derefter anföra komiterade, att de, för att utröna de sannolika kostnader,
som vistelsen vid läroanstalten, om denna förlägges till Helsingborg, skulle
270 Åttonde hufvudtiteln.
medföra för seminariets blifvande elever, låtit anställa undersökning rörande
de utgifter, som lärjungarne i dervarande högre allmänna läroverks högsta
klass få vidkännas vid så kallad hel inackordering hos familjer af medel¬
klass. Dels torde nemligen åldern för dessa läroverkets elever och de
blifvande seminarieeleverna vara ungefärligen densamma, dels torde också
de hem, som erbjöde inackordering, i båda fallen tillhöra samma medel¬
klass. Skilnaden blefve, att inackorderingspriset snarast stälde sig jem¬
förelsevis lägre för qvinlig än för manlig ungdom, hvarjemte tillfällena
till dylik inackordering säkerligen vore talrikare för den förra än för den
senare. Undersökningen rörande inackorderingspriset i Helsingborg för
ungdomen vid allmänna läroverket derstädes hade blifvit verkstäld af
dettas rektor, och resultatet framginge af en skrifvelsen bifogad prisuppgift.
Med skrifvelsen följde derjemte eu af stadens byggnadschef afgifven
beskrifning angående den ifrågavarande tomtens ytinnehåll, gränser, kom-
munikationstillgångar, byggnadsgrund och lämplighet för trädgårdsplan-
tering, hvarjemte i nämnda beskrifning upplystes, bland annat, att tomtens
ytinnehåll utgjorde 20,000 qvadratmeter, att marken bestode af grus med
mycket fast och god byggnadsgrund samt vore lämplig för planteringar
samt att erforderliga ledningar för vatten och gas m. m. förefunnes.
Enligt omförmälda prisuppgift kunna ynglingar i åldern 15—19 år
erhålla fullständig inackordering för ett pris, som varierar mellan 25 och
07,33 kronor för månad; ynglingar med något större anspråk betala van¬
ligen 45 kronor pr månad. Endast en af lärjungarne i allmänna läro¬
verkets sjunde klass betalar 50 kronor. För eldadt rum erlägges det 8 å 10
kronor för månad. Lärare vid läroverket, som ej hafva eget hem, kunna
å spisningsställen erhålla fullt tillfredsställande hel kost för 35 å 40 kr.
för månad.
Enligt mitt förmenande kan det ifrågastälda nya folkskolelärarinne-
seminariet med fördel förläggas vare sig i Helsingborg eller i Landskrona.
Båda städerna ligga uti folkrik trakt, äro försedda med .beqväma sam-
färdsmedel samt erbjuda goda tillfällen för seminariets elever att få
hyra tjenliga bostäder och att få inackordera sig uti aktningsvärda familjer.
Båda hafva äfvenledes utfäst sig att kostnadsfritt dels till seminariet upp¬
låta lämplig byggnadstomt samt erforderligt område för trädgårdsanlägg¬
ningar, dels hålla läroanstalten till hända provisoriska lokaler, i händelse
man skulle vilja låta den träda i verksamhet, innan dess byggnader hunnit
blifva fullbordade.
Till förmån för Landskrona talar dock dels att den tomt, staden
Åttonde hnfyudtiteln.
271
utfäst sig lemna till seminariet, öfverträffar både med hänsyn till storlek
och fritt och vackert läge den plats, som Helsingborg för ändamålet
upplåtit, ehuruväl äfven denna är lämplig och för behofvet tillräcklig,
dels ock att lefnadskostnaderna i Landskrona synas vara något billigare
än i Helsingborg, livilket ju måste vara af mycket stor betydelse, då
fråga är om inrättande af en läroanstalt, hvars flesta elever sannolikt
komma att räknas bland de mindre bemedlade eller obemedlade.
Beträffande de ritningar till det ifrågastälda nya seminariet, som
öfverintendentsembetet låtit uppgöra, synes det mig synnerligen välbetänkt,
om, såsom embetet föreslagit, seminariet förses med egen gymnastiklokal,
enär det för läroanstalten föreslagna läget förutsätter, att eleverna skola
erhålla all till deras utbildning hörande undervisning inom anstalten. För
öfrigt har erfarenheten lärt, att de seminarier, hvilka icke hafva egna
gymnastiklokaler, få kämpa med stora svårigheter. Deras elever försätta
nemligen mångenstädes mycken för dem dyrbar tid genom de långa
vandringarna till och från gymnastiklokalerna; timmarna för gymnastik-
öfningarna måste ej sällan förläggas till olämplig tid på dagen och hinder
läggas i vägen för uppgörande af en ändamålsenlig arbetsordning. Dertill
kommer, att seminarierna nödgas på en och annan ort betala en mycket
hög hyra — ända till 500 kronor årligen — för rätten att få begagna
ett annat läroverk tillhörig gymnastiklokal. På de af embetet anförda
grunder anser jag jemväl mycket lämpligt, att rektor far sin bostad i egen
byggnad. Derigenom undanrödjas många olägenheter, som måste blifva
en följd deraf, att boställslägenheter och undervisningslokaler inrymmas
uti samma byggnad. Hvad åter angår sjelfva seminariebyggnaden, synes
den mig inrymma de lokaler, som nu för tiden anses erforderliga, för att
undervisningen i alla ämnen skall kunna bedrifvas med rätt framgång
och för att den behöfliga undervisningsmaterielen skall kunna med omsorg
vårdas. De flesta af nu förefintliga seminarier lida af brist på utrymme.
Detta beror, bland annat, derpå, att, sedan de för dem afsedda byggna¬
derna uppfördes, ifrågavarande läroanstalter utvidgats med ännu en årsklass
samt att ett nytt undervisningsämne, slöjd, tillkommit. Derjemte har un¬
dervisningen i teckning tagit ett stort steg framåt och kräfver numera ett
särskilt för den anordnadt rum. Slutligen har undervisningsmaterielen
under de senare åren i hög grad ökats, och det fordras sålunda större
utrymme för dess förvarande än tillförene. Skäl torde vara, att, när ny
seminariebyggnad skall uppföras, göra den sådan, att den motsvarar de
anspråk, som med rätta numera ställas på en dylik.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag underdånigst
272
Åttonde hnfvndtiteln.
tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning
derom att Riksdagen måtte
dels till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda
ritningar, af erforderliga byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium i
Landskrona bevilja ett extra anslag af 224,000 kronor och deraf anvisa
124,000 kronor att utgå under år 1901,
dels ock för begynnande af verksamheten vid nämnda seminarium vid
början af höstterminen 1900 samt uppehållande af undervisningen vid
seminariet under samma termin äfvensom vår- och höstterminerna 1901
uppföra på extra stat för år 1901 ett belopp af 17,800 kronoiv
[78.] I skrifvelse den 7 oktober 1899 till domkapitlet i Vexiö anförde rektor
inrättande a/vid folkskolelärareseminariet derstädes följande.
‘\us7vid Då deri brist på lärarekrafter för folkskolorna, som ganska länge varit
seminariet i rådande, mer och mer gjorde sig känd, hade rektor och lärare vid folk-
exlu‘ skolelärareseminariet i Vexiö ansett sig skyldiga att af godkända inträdes-,
sökande mottaga så stort antal, som utrymmet på något sätt kunnat tillåta
Hösten 1898 hade derför intagits SO elever i första klassen. Men enär
somliga lärorum icke kunde rymma så stort elevantal, och flere klassers
delning på grupper för undervisning i slöjd på slöjdsalen, som ej rymde
mer än högst 24 elever, medförde svårigheter, samt den praktiska utbild¬
ningen af eleverna skulle blifva lidande genom för stort elevantal i flere
klasser, hade den första-klass, som vid innevarande läsårs början bildats,
hållits vid ett antal af 24, hvilket antal för Vexiö seminarium med dess
nuvarande lokaler ej utan olägenhet kunde öfverskridas i mer än en af
de samtidigt befintliga klasserna. Någon väsentligare ökning af antalet
utexaminerade lärjungar vore derför icke att påräkna från Vexiö semi¬
narium underJförhandenvarande förhållanden, i synnerhet som en eller
annan elev under kursens fortgång af olika anledningar afginge. Men
genom förhyrande af nödiga lokaler skulle utrymme kunna beredas
för en parallelklass, hvarigenom hvart fjerde år ett dubbelt antal elever
mot det annars vanliga skulle kunna utexamineras. Vid tvenne af rikets
seminarier hade under år 1899 sådana parallelklasser blifvit anordnade.
Genom inrättande af dylika vid ytterligare två seminarier skulle samma
ökning af antalet examinerade lärare, som kunde vinnas genom upprät¬
tande af ett nytt seminarium, hastigare och billigare åstadkommas. Om
nya parallelklasser skulle påtänkas, borde Vexiö ihågkommas såsom plats
för eu sådan, emedan Småland hade stort behof af rikare tillgång på lärare,
uppfödda i denna landsdel, vana vid dess förhållanden och ej skyende att
taga anställning vid dess flyttande skolor. Den årliga ökningen af inträdes-
Åttonde hufvudtiteln.
273
sökande, hvilkas antal vid senaste inträdespröfningen uppgått till 69, lem-
nade icke rum för någon farhåga, att elever i Vexiö skulle komma att
saknas för en parallelklass. Enär ett större antal elever kräfde flere af-
delningar i öfningsskolan för att de blifvande lärarne skulle erhålla till¬
fredsställande och tillräckliga praktiska öfningar, samt enär öfningsskolan
vid ett seminarium borde kunna uppvisa och göra dess elever bekanta
med en fullständig folkskola, innefattande småskola, egentlig folkskola och
folkskolans högre afdelning, borde i sammanhang med anordnande af
parallelklass en folkskolans högre afdelning med särskild lärare läggas till
öfningsskolan. Utrymme för den nu ifrågasatta utvidgningen af seminariet
kunde, intill dess att nybyggnad för väl kända behof kunde utverkas,
åstadkommas genom förhyrande af två lärorum. I samma närbelägna
hus, der gymnastiklokal för seminariet vore förhyrd, nemligen goodtemplar-
ordens hus, funnes att hyra tvenne salar, som vore ganska lämpliga så¬
som lärorum. Hvartdera rummet hölle 10,8 meter i längd, 5,o meter i
bredd och 3,1 meter i höjd samt hade en fönstersida med 4 fönster. Då
luftvexlingsventiler vore anbragta i väggarna, kunde omkring 40 personer
med iakttagande af tillbörliga raststunder utan helsovådlig luftförskäm-
ning uppehålla sig i rummet. Till hvartdera rummet hörde ett rymligt
afklädningsrum. Såsom ersättning för hyra, belysning, uppvärmning,
städning och renhållning begärdes för båda rummen med afklädningsrum-
men ett årligt belopp af 500 kronor.
På grund af det anförda hemstälde rektor, att domkapitlet måtte hos
Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om åtgärder för inrät¬
tande af en parallelafdelning vid folkskolelärareseminariet i Vexiö och af
eu folkskolans högre afdelning vid dess öfningsskola och för anslag af
nödiga medel till arfvoden åt en extra ordinarie adjunkt, en lärare i öf¬
ningsskolan och de lärare i öfningsämnen, som erhölle ökad tjenstgöring,
samt till hyra, belysning, uppvärmning och renhållning af nödiga lokaler
äfvensom (för en gång) till anskaffande af nya skolmöbler och undervis¬
ningsmateriel. Rektor erinrade härjemte, att lör uppehållande af en paral¬
lelklass vid hvartdera af två seminarier 1899 års riksdag beviljat följande
årliga belopp:
arfvode till en extra ordinarie adjunkt ........................... kr. 1,800: —
* » » lärare i öfningsskolan ............................. 1,500: —
arfvoden till lärarne i öfningsämnena ............................... » 1,200: —
till hyra för lokal.................. •' 700: —
» belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearfvode in. in. »__600:
tillsammans kr. 5,800: —
35
Bill. till liiknd Prut, 1900, 1 Sami. 1 Afl!
274 Åttonde hnfyndtiteln.
samt till inköp af skolmöbler och undervisningsmateriel för
en gång......................................................................................... kr. 1,000: —
Domkapitlet i Vexiö har med skrifvelse den 11 oktober 1899 till Eders
Kongl. Maj:t öfverlemnat rektors vid folkskolelärareseminariet derstädes
här ofvan omförmälda skrifvelse och dervid på de af rektor framstälda
grunder i underdånighet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för vinnande af berörda ändamål.
o' • •
År 1878 utbetalades bidrag af statsmedel eller så kalladt lönetillskott
till aflönande af 4,283 ordinarie och extra ordinarie folkskolelärare och
-lärarinnor. Samma år inrättades ännu ett seminarium, folkskolelärarinne-
seminariet i Umeå. Man ansåg nemligen, att man vid de förut befintliga
elfva seminarierna icke skulle kunna utbilda för folkskolan erforderligt
antal lärare och lärarinnor, sedan lärare- och lärarinnebefattningarna vid
folkskolan stigit till ofvan angifnä antal. Och man hade så mycket större
skäl till detta antagande, som befattningarna vid nämnda skola ökats till
antal i samband såväl mgd folkmängdens i landet tillväxt som med under¬
visningens förbättring. År 1897 hade antalet af ordinarie och extra ordi¬
narie lärare och lärarinnor vid folkskolan stigit till 6,573. Våra nuvarande
seminarier — till antalet tolf -..... kunna icke, sedan lärare- och lärarinne-
befattningar vid folkskolan stigit upp till ett så högt antal, som det nyss¬
nämnda, utbilda sfi många lärare och lärarinnor, som äro behöfliga för att
ersätta de vid folkskolan redan anstälda lärare och lärarinnor vid deras
afgång från innehafvande befattningar och för att träda i stället för dem,
hvilka af sjukdom eller annan anledning äro hindrade från att sjelfvn hand¬
hafva sina tjenster, samt slutligen för att öfvertaga de nya befattningar,
hvilka här och hvar i landet årligen inrättas, helst som folkskolelärare ocli
-lärarinnor finna användning äfven vid många andra läroanstalter än folk¬
skolan, såsom t. ex. folkskolelärareseminariernas öfningsskolor, döfstum-
skolor, af stat, landsting eller enskilda inrättade seminarier för bildande
af lärare och lärarinnor vid småskolor, barnhem in. m.
Hvarje seminarium med den organisation, det i allmänhet för när¬
varande har, är nemligen från början beräknadt för omkring 100 elever,
det vill säga för omkring 25 i hvarje klass, hvilket ock torde vara det
högsta antal, som fullt tillfredsställande kan skötas. Från de tolf semi¬
narierna skulle sålunda årligen utexamineras 300 elever, af hvilka högst
290 torde kunna beräknas ingå i folkskolans tjenst. Tager man med i
beräkningen de elever, som komma att utexamineras från det ifrågasatta
nya seminariet samt från de redan vid två seminarier inrättade parallel-
afdelningar, kunna de, som årligen söka anställning vid folkskolan, be-
Åttonde hufvudtiteln.
275
räknas till 325 elever. Men detta antal är, såsom jag förut visat under
punkterna 7 6 och 7 7 alldeles för litet för att kunna motsvara det årliga be-
hofvet af nybildade lärare och lärarinnor. För att bereda rikligare tillgång
på för tjenstgöring i folkskolan utbildade lärare och lärarinnor, har jag tillåtit
mig tillstyrka Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja erforder¬
liga medel för anordnande af ett nytt folkskolelärarinneseminarium. Men
derigenom blefve — såsom jag förut antydt — bristen på lärarekrafter
för folkskolan ej afhjelpt. Härtill skulle erfordras ännu ett nytt semina¬
rium. Men dels för att undvika de dryga omkostnader, som skulle
blifva följden af det samtidiga inrättandet af två nya seminarier, dels för
att förekomma utbildningen af allt för många lärare och lärarinnor med
hänsyn till det förefintliga behofvet, i händelsé att af någon omständighet,
som på förhand ej kunnat förutses och beräknas, de ledigblifna och ny¬
inrättade tjensterna ej skulle uppgå till det antal, som man antagit på
grund af hittills gjorda erfarenheter, torde det vara tillrådligt att för när¬
varande nöja sig med att, i stället för att anordna ännu ett nytt semi¬
narium, utvidga ett af de gamla med en parallelafdelning, hvilken ju kan
indragas, om den ej längre anses behöflig.
Af de skäl, som rektor vid seminariet i Vexiö anfört, anser jag det
synnerligen lämpligt, att eu dylik utvidgning företages med seminariet i
Vexiö från och med början af nästkommande läsår.
Beträffande kostnaderna för anordnande af en parallelklass vid folk¬
skolelärareseminariet i Vexiö, torde dessa komma att årligen belöpa sig
till 6,800 kronor efter följande beräkning:
arfvode till en extra ordinarie adjunkt ....................................
» » » lärare i öfningsskolan.......................................
arfvoden till lärarne i öfningsämnena .............................
hyra för lokal, uppvärmning, belysning, renhållning, m. m.
läkarearfvode m. rn..............................................................
stipendier till eleverna..............................................................
Derjemte erfordras till inköp af skolmöbler och under¬
visningsmateriel för en gång.......................................................
kr. 1,800: —
» 1,500: —
» 1,200: —
» 500: —
» 200: —-
» 1,600: —
» 1,000: —
Då stora svårigheter mött att erhålla sökande och vikarier till be¬
fattningar vid de flyttande skolorna, som till stort antal förekomma i
Småland, borde parallelafdelningen vid seminariet i Vexiö träda i verk¬
samhet så fort ske kan, eller redan vid början af läsåret 1900—1901. För
detta ändamål borde sålunda erforderliga medel vara disponibla redan år
1900 till ett belopp af 4,400 kronor, nemligen 1,000 kronor till inköp af
skolmöbler och undervisningsmateriel samt återstoden till aflönande af
276
Åttonde hnfvml titeln.
lärare, hyra, belysning; uppvärmning, renhållning, läkarearfvode, stipendier
till eleverna m. m. under höstterminen nämnda år.
På grund af hvad sålunda, blifvit anfördt, hemställer jag i under¬
dånighet, att Eders Kongl. Majit täcktes föreslå Riksdagen att på extra
stat för år 1901 bevilja för anordnande af en parallelklass vid folkskole¬
lärareseminariet i Vexiö 11,200 kronor.
[79.] Till löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskoleläraresemi-
Löne/örbätt- narierna samt till arfvoden åt teckningslärare för extra tjenstgöring och
ållärare ’md extra arfvoden åt musiklärare vid dessa seminarier beviljade Riksdagen
folkskola - för år 1900 ett belopp af 36,300 kronor.
tårurna'' Då de skal, som föranledt detta anslag, qvarstå oförändrade, hemställer
jag, att Eders Kongl. Majt täcktes föreslå Riksdagen att till beredande af
ifrågavarande löneförbättring och arfvoden jemväl för år 1901 enligt samma
grunder, som för år 1900 blifvit bestämda, på extra stat anvisa ett belopp
af 36,300 kronor.
[80.] Såsom jag förut tillåtit mig omförmäla, hafva komiterade för det
Understöd tunder år 1898 i Göteborg församlade sjunde svenska folkhögskolemötet
TadtiårjuTgt^ Eders Kongl. Maj:t inkommit med underdånig framställning rörande
vid foikhög- ökade anslag till folkhögskoleväsendet. För denna framställning har jag i
skolor, underdånighet lemnat redogörelse vid anmälan om de ordinarie anslags-
behofven under riksstatens åttonde hufvudtitel; dock lemnade jag då å
sido den del af ofvannäinnda framställning, som beträffade anslag till sti¬
pendier åt mindre bemedlade elever vid folkhögskolor. På denna del deraf
torde jag nu få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.
Angående den fråga, hvarom här är tal, anföra komiterade, att de
blifvit anmodade anhålla, att, då det ej lände till en ynglings eller
flickas bästa att komma till en folkhögskola vid för unga år, det vilkor
måtte uppställas för erhållande af understöd af allmänna medel, att man¬
lig elev skulle hafva uppnått 18 år och qvinlig elev 16 år före kursens
slut. Elever af lägre ålder skulle således ej anmälas som sökande till
understöd. Att det nu på extra stat uppförda beloppet kräfde eu förhöj¬
ning, vågade komiterade i underdånighet framhålla. Derigenom kunde
större understöd lemnas åt verkligt behöfvande elever och folkhögskolans
arbete komma ännu flere af de mindre bemedlade till godo.
Vederbörande länsstyrelser hafva, såsom jag förut meddelat, efter
nådig remiss afgifvit underdåniga utlåtanden rörande den ifrågavarande
framställningen och dervid jemväl öfverlemnat underdåniga yttranden från
folkhögskolestyrelser och föreståndare för folkhögskolor samt äfven från
Åttonde hufvudtiteln. 277
landsting eller deras förtroendemän. I dessa utlåtanden och yttranden
hafva olika åsigter uttalats rörande det af komiterade föreslagna, förut
omförmälda vilkor för att mindre bemedlade elever vid folkhögskolorna
skola komma i åtnjutande af understöd utaf allmänna medel.
De flesta af dem, som i denna sak yttrat sig, hafva i likhet med
komiterade och på af dem angifven grund ansett, att understöd af all¬
männa medel borde tilldelas endast sådan manlig elev, som uppnått 18 år
före kursens slut, och endast sådan qvinlig elev, som före sagda tid fylt
16 år.
Några åter hafva framhållit den meningen, att det ifrågasatta vil-
koret borde bortfalla och som skal derför anfört hufvudsakligen föl¬
jande.
Hittills hade den grundsats häfdats vid svenska folkhögskolan, att
yngling helst borde hafva fylt 18 ar för att blifva antagen till elev, men
att det i hvarje särskilt fall dock borde få bero af skolstyrelsens bedröf¬
vande, huruvida undantag från denna allmänna regel borde medgifva^,
enär det ju ej sällan visat sig, att en yngling vid ännu ej fylda lS år
kunnat förete sådana vitsord om mogenhet och begåfning, att deraf fram-
ginge, att han i skolan skulle försvara sin plats mycket bättre än mången
äldre skulle kunna. Men hade någon blifvit till elev antagen och såsom
sådan vore skyldig att deltaga i allt skolans arbete, borde han ock
hafva rätt att komma i åtnjutande af understöd i händelse af be¬
hof. Sattes en bestämd åldersgräns som kompetensvilkor för erhållande
af stipendium, gjordes en betänklig inskränkning i folkhögskolans hittills
varande uppgift att söka göra sitt arbete fruktbärande och gagnande för
folket uti möjligast vida kretsar; och då det oftast vore hos den i torf¬
tiga omständigheter fostrade ynglingen, för hvilken det ej vore likgiltigt
att med onödig väntan förspilla ett år, som man påträffade större begåf¬
ning och mottaglighet för intellektuel undervisning, skulle det åsyftade
förbudet framför allt gå ut öfver den fattiga delen af folkets barn, dem
till skada och läroverket till ingen båtnad. Ofta hade det nemligen in¬
träffat, att, när eu sådan fattig begåfvad yngling till följd af minderårighet
och bristande utrymme blifvit nekad inträde, denne efter utträdet i prak¬
tiska lifvet sedermera saknat tid och tillfälle att besöka skolan och så¬
lunda gått miste om dess fostrande ledning, undervisning och inflytande.
Orättvist och obilligt vore det ju ock, om folkhögskolan vägrade att taga
hand om sådana yngre personer, som, ehuru de icke uppnått en viss före-
skrifven ålder, ville begagna sig af undervisningen derstädes för att be¬
reda sig för inträde i någon annan läroanstalt, så vida sådant kunde ske
utan förändring af skolans metod och program. Den enda grunden för
278 Åttonde hufrudtiteln.
berättigande till delaktighet i statsunderstödet för mindre bemedlade ele¬
ver vid folkhögskolorna borde vara elevs villighet, ordentlighet, flit och
förmåga att göra sig till godo skolans undervisning.
Slutligen har också den åsigt blifvit uttalad, att komiterades förslag
om bestämmande af viss minimiålder, för att elev vid folkhögskola skulle
vara berättigad till understöd af särskildt. dertill anslagna medel, visser¬
ligen torde hafva goda skäl för sig, men att någon proposition till Riks¬
dagen icke syntes vara för ändamålet behöflig.
I sammanhang med redogörelsen för innehållet uti de infordrade
underdåniga utlåtandena torde jag fä omnämna, att till ecklesiastikde¬
partementet inkommit frän styrelsen för Örebro läns folkhögskola en
skrifvelse, hvari styrelsen protesterar mot komiterades förslag, att en mindre
bemedlad elev vid folkhögskola ej skulle vara berättigad till erhållande
af understöd af dertill anslagna medel, om han ej fylt 18 år före kursens
slut; och åberopar sig dervid styrelsen på hufvudsakligen samma skäl,
som här ofvan anförts emot det af komiterade ifrågasatta ytterligare vil-
koret för att komma i åtnjutande af understöd af de för ändamålet an¬
slagna medel.
Under en följd af år har Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, på extra stat beviljat anslag till understöd åt mindre bemed¬
lade, vare sig manliga eller qvinligt lärjungar vid sådana folkhögskolor,
som åtnjuta bidrag af statsmedel. De senaste åren har det anslag, som
för detta ändamål blifvit anvisadt, uppgått till ett belopp af 20,000
kronor.
Sedan Riksdagen anmält, att Riksdagen anslagit ifrågavarande medel,
har Eders Kongl. Maj:t utfärdat ett cirkulär till Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i de särskilda länen och dervid funnit godt i nåder för¬
ordna, att styrelse öfver folkhögskola, som önskade, att andel af ifråga¬
varande anslag måtte ställas till dess förfogande, skulle före viss föreskrifven
tid till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånig ansökning om det
belopp, som åstundades, samt dervid meddela uppgift om antale” i skolan
närvarande lärjungar och huru många af dessa kunde anses mindre be¬
medlade.
De ^vilkor, som hittills varit föreskrift^ för erhållande af understöd
utaf ifrågavarande anslag, hafva sålunda varit, att skolan, vid hvilken
lärjunge vore inskrifven, skulle åtnjuta understöd af statsmedel samt att
lärjunge, för hvilken dylikt understöd söktes, skulle vara mindre bemed¬
lar!. Till dessa vilkor vilja komiterade, såsom jag förut omnämnt, lägga
Åttonde hufvndtiteln.
279
ännu ett, nemligen att före lärokursens slut manlig lärjunge skulle hafva
uppnått 18 år och qvinlig lärjunge 16 år.
Då folkhögskolans hufvudsakliga uppgift icke är att meddela något
visst kunskapsmått utöfver det, som bibiångas i folkskolan, och icke heller
att vara någon förberedande skola för andra läroanstalter, utan ifråga¬
varande skolas väsentliga syfte är att utveckla lärjungarnes själskrafter,
att uppehålla deras intresse för allt sant, skönt och godt, att förädlande
inverka på deras vilja, att väcka deras fosterlandskärlek och att dana
deras medborgarsinne, synes det otvifvelaktigt, att de, som ämna söka
inträde i folkhögskolan, i allmänhet höra, efter det de inhemtat hvad i
folkskolan meddelas, genom att någon tid deltaga i praktiska lifvet samla
erfarenheter och vinna en viss mognad, innan de begynna arbetet i folk¬
högskolan. Först derefter kunna de nemligen i allmänhet med rätt fördel
göra sig till godo den undervisning och det uppfostrande inflytande, som
folkhögskolan vill och kan bjuda dem. Det synes mig derför, att komi-
terade hafva anfört talande skäl för sitt förslag att bestämma en viss
minimiålder för erhållande af understöd af de medel, som Riksdagen an¬
visat för att bereda tillfälle åt mindre bemedlade män och qvinnor att
deltaga i folkhögskolans arbete, samt att den föreslagna åldern i allmänhet
icke är för hög.
Men å andra sidan torde icke kunna förnekas, att åtskilliga unga
män och qvinnor, som ännu icke uppnått den för erhållande af här
ifrågavarande understöd föreslagna åldern, hafva både rikare begåfning
och större mognad än mången, som hunnit denna ålder. Många
sådana mindre bemedlade unga män och qvinnor skulle af brist på medel
ej kunna göra sig till godo folkhögskolans undervisning och uppfostran,
derest de icke finge åtnjuta understöd det år, då deras förhållanden i
öfrigt medgåfve, att de genomginge ifrågavarande skolas lärokurs. Er¬
farenheten gifver nemligen vid handen, att en mindre bemedlad yngling,
som ej får besöka folkhögskolan, då han dertill är beredd och då han
deraf skulle af en eller annan anledning hafva synnerligt gagn, ofta,
sedan han kommit ut i praktiska lifvet, får hvarken tid eller i öfrigt till¬
fälle att deltaga i skolans arbete.
Under sådana förhållanden torde det ej vara välbetänkt att från
rätten att åtnjuta understöd af allmänna medel alldeles utestänga elev vid
folkhögskola, som, ehuru han ej uppnått den för erhållande af dylikt
understöd föreslagna åldern, likväl eger den begåfning och mognad, att
han med fördel kan begagna undervisningen vid sådan skola. Styrelse
för folkhögskola torde sålunda i regel böra fördela den skolan tillkom¬
mande andel af ifrågavarande statsanslag mellan sådana mindre bemed-
280
Åttonde hnfrndtiteln.
[81.]
Resestipendier
åt folkskole¬
lärare och
folkskolelära-
rinnor.
lade lärjungar, hvilka uppnått den såsom vilkor för understöds erhållande
ifrågasatta åldern, men styrelsen bör dock hafva rätt att i särskilda be-
hjertansvärda fall tilldela understöd äfven åt yngre lärjunge, som gjort
sig deraf förtjent.
Såsom jag redan angifvit, hafva de ifrågavarande understödsmedlen
länder de senaste åren utgått med ett belopp af 20,000 kronor för år.
År 1898 uppgick stipendiebeloppet i medeltal för mindre bemedlade man¬
liga och cjvinliga lärjungar med lika lång lärokurs till omkring 40 kronor
och för mindre bemedlade qvinliga lärjungar med kortare lärokurs till
omkring 25 kronor. År 1899 voro motsvarande tal omkring 39 och 24
kronor.
Då det till följd af stegrade lefnadskostnader m. in. är af behof på-
kalladt, så väl att stipendiebeloppen något höjas som att flere än hittills
kunna komma i åtnjutande af stipendier, och då det är att motse, att
elevantalet vid folkhögskolan under närmaste framtiden kommer att ökas,
synes det mig flnnas talande skäl för en höjning af det hittills utgående
beloppet till stipendier åt mindre bemedlade lärjungar vid folkhögskolorna.
Men då det ej kan beräknas, huru stor ökningen af elevantalet under de
närmaste åren blifver, torde för närvarande ej böra ifrågasättas större
förhöjning uti det ifrågavarande anslaget än från 20,000 till 25,000
kronor.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till understöd, enligt
de närmare bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kan finna godt föreskrifva,
åt mindre bemedlade manliga och qvinliga lärjungar vid sådana folk¬
högskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel, på extra stat för år 1901
uppföra ett belopp af 25,0(J0 kronor.
Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion anvisade sist-
lidne års riksdag på extra stat för år 1900 ett anslag af 4,000 kronor
att användas till resestipendier åt folkskolelärare och folkskolelärarinnor
under de vilkor och bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt
föreskrifva.
De skäl, som föranledde Riksdagen att fatta ofvannämnda beslut, äro
ännu gällande. Jag anser mig derför böra i underdånighet hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901
uppföra ett anslag af 4,000 kronor att användas till resestipendier åt folk-
Åttonde hnfvudtiteln.
281
skollärare och folkskolelärarinnor enligt de vilkor och bestämmelser, som
Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva.
Domkapitlet i Kalmar har hos Eders Kongl. Maj:t hemstält, det täcktes [82.]
Eders Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder för anordnande vid foYk-Gymnastiki>m-
skolelärarinneseminariet derstädes af en ändamålsenlig gymnastiklokal. 1 ™£där rinna
anledning häraf anhåller jag att till eu början få redogöra för hvad veder- ‘seminariet ;
börande åtgjort för ärendets utredning. Kalmar.
Sedan rektorn vid nämnda seminarium begärt af föreståndaren vid
gymnastiska centralinstitutet yttrande rörande den till seminariet hörande
gymnastiksal, hade nämnde föreståndare i skrifvelse den 26 januari 1897
anfört.
Salens ringa längd och bredd, resp. 14,5 och 4,5 meter, nödvändig¬
gjorde, att hvarje seminarieklass öfvades för sig. En sådan klass utgjordes
emellertid i allmänhet af 20 till 30 medlemmar. Det lägsta antalet i någon
klass af ifrågavarande seminarium vore 26 och det högsta antalet vore
29; vid tvåledig uppställning komme sålunda 13 till 14 individer i hvarje
led. En hvar af dessa borde i ledet hafva ett utrymme af ungefär en
meter, hvithet gjorde, att salen blefve till hela sin längd upptagen af ett
sådant led. Men på ena gafvelväggen funnes en ganska stor kamin, som
i och för sig förkortade utrymmet för de gymnastiserande; och då hettan
från nämnda kamin blefve alltför stark vid eldning, under det att tempera¬
turen i rummets andra ända samtidigt kunde vara alltför sval, minskades
härigenom utrymmet ytterligare för en gymnastiserande afdelning. Med
salens bredd förliölle det sig på motsvarande sätt. Tvåledig uppställning
betingade ett afstånd af 1 meter mellan leden, och för de fristående öf-
ningarna måste leden ytterligare skiljas från hvarandra 1,25 meter, hvar¬
jemte genom den s. k. luckbetäckningen ytterligare erfordrades 1,25 meter för
båda leden tillsamman. Summan af dessa afstånd utgjorde 3,5 meter, som
sålunda vore måttet på den bredd eller det djup, som en tvåledig afdel¬
ning, uppstäld för gymnastik, intoge. Tänkte man sig denna afdelning i
flankställning eller rotekolonn, såsom benämningen numera vore, gåfve
salen tydligen icke det utrymme, som behöfdes för eu mängd rörelser,
hvilka fordrade denna uppställningsform; så t. ex. komme vid eu arm-
utåtsträckning händerna på de ytterst stående ovilkorligen mot väggarne.
Det vore också tydligt, att en afdelning af ifrågavarande storlek icke hade
nog utrymme ens för mindre förflyttningar, vare sig framåt eller bakåt
eller till någondera sidan. För att möjliggöra dessa och andra vigtiga
rörelsers öfvande blefve det nödvändigt att betydligt minska de angifna
Bih. till Hitcsd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. ii(j
282
Åttonde liufv udtiteln.
afstånden, men detta blefve till men för rörelsernas korrekta utförande
och för deras inverkan på individernas utveckling samt till stor skada för
de blifvande lärarinnornas uppfattning om gymnastikens väsen och den¬
sammas bedrifvande med frisk, växande ungdom. Ännu sämre stälde sig
utrymmet, när en klass eller den till seminariet hörande öfningsskolan
delades i flere afdelningar, såsom det borde ske i och för instruktions-
öfning. Missförhållandena här vore sådana, att man kunde känna sig
frestad afråda från dylika öfningar. Det vore nemligen tydligt, att dessa
öfningar under förevarande förhållanden icke kunde gifva den bild af
raskhet och lifaktighet, som borde paras med gymnastisk verksamhet.
Detta vore så mycket mer att beklaga, då det gälde seminarieelever, hvilka
i sin ordning skulle vara bärare af gymnastikens idé och tillämpning i
olika trakter af landet. Det, som blifvit sagdt om utrymmet, gälde den
tomma salen. Några redskap måste likväl gifvetvis finnas. Huru enkla
och väl anordnade de än vore, toge de dock något utrymme från salen,
som derigenom blefve ännu otjenligare. Omklädnadsrummen vore för
små, obeqväma och kalla. Salens väggar vore af den bräckliga beskaffenhet,
att temperaturen derinom under vintern alltid vore mycket ojemn, stun¬
dom omöjlig att höja till mer än -j- 6 gr. oaktadt flere timmars skarp
eldning. Sjelfva byggnaden i sin helhet vore, enligt rektors meddelande,
af sakkunnig person förklarad oförtjent af underhåll. Af det anförda
funne sig föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet pligtig förklara,
att gymnastiksalen vid Kalmar seminarium måste anses fullkomligt otjenlig
till sitt nuvarande bruk.
Seminariets rektor öfverlemnade nyss anförda skrifvelse till dom¬
kapitlet i Kalmar och yttrade dervid i skrifvelse den 6 februari 1897,
bland annat, följande.
1 följd af gymnastiksalens otillräckliga utrymme, som omöjliggjorde,
att flere klasser der kunde med någon fördel sammanföras vid öfningarna,
och då någon artificiel belysning ej kunde i salen anordnas, måste
gymnastikövningarna delvis förläggas till för elever och lärarinna mycket
olämpliga tider, hvarigenom dessa öfningar ej medförde den nytta, de un¬
der andra förhållanden kunde göra. Under de senaste dagarne hade
temperaturen i gymnastiksalen icke på förmiddagarne kunnat uppbringas till
mer än ett par grader öfver fryspunkten, i följd hvaraf rektor af nödig
omtanke om elevernas helsa nödgats inställa gymnastiköfningarna. Med
anledning häraf och då undervisningen i gymnastik enligt gällande
seininariestadga inginge i seminariets undervisningsplan, anhölle rektor, att
domkapitlet ville vidtaga sådana åtgärder, som kunde finnas erforderliga
för att seminariet måtte erhålla en tjenlig gymnastiksal. Man torde kunna
Åttonde lmfyndtiteln.
283
hoppas, att statsmagterna skulle befinnas villiga att bevilja de härför er¬
forderliga medlen, så mycket hellre som seminariet, tack vare Cecilia
Fryxells storartade donation, fått sina öfriga utmärkta lägenheter med eu
jemförelsevis mycket ringa uppoffring af statsmedel.
Med vitsordande af rektors uppgifter öfverlemnade domkapitlet hand¬
lingarna i ärendet till öfverintendentsembetet för den åtgärd, hvartill de
kunde föranleda.
öfverintendentsembetet, som genom intendenten för kronans under
embetets inseende stälda hus i landsorten utrönte, att det ifrågavarande
gymnastikhuset måste anses för sitt ändamål obrukbart, lät upprätta rit¬
ningar till ett nytt gymnastikhus och öfversände dessa jemte kostnads¬
förslag, slutande å 56,000 kronor, med skrifvelse den 16 augusti 1898 till
domkapitlet. Dervid föreslog embete!, att, då det nuvarande gymnastik¬
huset torde komma att tills vidare bibehållas, det ifrågastälda nya måtte
erhålla plats närmast vester om förstnämnda hus, med vare sig lång- eller
kortsida åt Spikgatan, hvarjemte embetet framhöll nödvändigheten deraf,
att noggrann undersökning med afseende å grundförhållandena af sak¬
kunnig verkstäldes och derefter å embetets kostnadsförslag iakttoges den
ändring, hvartill den sålunda gjorda undersökningen kunde gifva an¬
ledning.
Rektor vid seminariet, till hvilken ärendet remitterades, anförde i
skrifvelse till domkapitlet den 20 december 1898 hufvudsakligen följande.
Rektor hade dels anmodat eu arkitekt Löfmark att granska ritnin¬
garna och kostnadsförslaget i syfte att kostnaderna måtte kunna i möjli¬
gaste mån nedbringas, dels ock föranstaltat om gräfningar på den för den
nya byggnaden ifrågasatta platsen för utrönande af grundens beskaffenhet.
Löfmark hade utarbetat skrifvelsen bifogade ritning och kostnadsförslag,
som i några punkter skilde sig från öfverintendentsembetets. I embetets
förslag vore upptagna en slöjdsal samt fyra afklädningsrum i en med
småfönster försedd jordvåning med cementgolf. Men en särskild slöjdsal
vore för seminariet obehöflig, och olämpligt syntes att förlägga afklädnings-
rummen i eu jordvåning, som gerna blefve kall och fuktig. Spring i
trappor blefve ock deraf nödvändigt. I stället för det trapphus, som upp¬
tagits på embetets ritning, hade å den nya ritningen föreslagits en till¬
byggnad, inrymmande två mindre förvaringsrum, fyra tillräckligt stora
afklädningsrum samt eu läktare, hvilken särskild! vid gymnastikuppvis¬
ningar och äfven vid andra tillfällen borde blifva till stort gagn. — I
det nya förslaget både formen på gymnastiksalen något ändrats. Golf¬
ytan i salen vore i samma förslag endast ett par qvadratmeter mindre än
i embetets. Höjden vore densamma i båda förslagen. Anordningen med
284 Åttonde hnfrndtiteln.
så kallad centraluppvärmning och duschrum både frångåtts i nya förslaget,
enär den förra skulle blifva alltför dyr och de senare vore mindre nöd¬
vändiga. I stället för elektrisk belysning, som ej funnes i Kalmar, upp-
toge det nya förslaget belysning med gas såsom billigare. Det nya
kostnadsförslaget understege embetets med 1-8,000 kronor. Det vore
knappast troligt, att embetets förslag kunde utföras för 56,000 kronor.
Uppfördes byggnaden med 2 stens vägg i stället för 2 '/„ stens, skulle det
nya kostnadsförslaget kunna nedbringas med inemot 2,000 kronor. Fast
naturlig grund för byggnaden funnes. Då föreståndaren för gymnastiska
centralinstitutet förklarat den till seminariet hörande gymnastikbyggnaden
för sitt ändamål otjenlig, och då genom intendenten öfver kronans under
öfverintendentsembetets inseende strida hus i landsorten utrönts, att samma
byggnad vore för sitt ändamål obrukbar, hemstälde rektor, att domkapitlet
ville till Eders Kong!. Maj:t göra framställning om vidtagande af åtgärder
för uppförande af ny gymnastiklokal för ifrågavarande seminarium.
Domkapitlet öfverlemnade med underdånig skrifvelse den 21 december
1898 till Eders Kongl. Maj:t de omförrnälda ritningarna jemte kostnads¬
förslag och anhöll dervid, det täcktes Eders Kongl. Maj:t vidtaga åtgärder
för uppförande, så fort ske kunde, af nytt gymnastikhus för seminariet,
enär det gamla gymnastikhuset, enligt af behörig person afgifvet yttrande,
vore för sitt ändamål obrukbart.
Öfverintendentsembetet, hvars yttrande i ärendet derefter blifvit in-
fordradt, har i underdånigt utlåtande den 19 september 1899 anfört:
att embetet, som jemväl för sin del ansåge af behofvet påkalladt, att
för seminariet komme att beredas nya och tidsenliga gymnastiklokaler,
funne sig, om än det hos embetet upprättade förslag härtill torde vara
det som ur olika synpunkter bäst tillfredsstälde nutida fordringar, likväl
kunna, i fråga om yttre arkitektur och konstruktion, lemna utan anmärk¬
ning den genom seminarierektors försorg, förnämligast af sparsamhets-
hänsyn, anskaffade ritning till ifrågavarande nybyggnad;
att båda de å den till ärendet hörande situationsplan angifna alter¬
nativförslag till den tillämnade byggnadens läge syntes embetet lika an¬
tagliga; samt
att embetet — som i detta sammanhang ville framhålla, att det af
rektor ifrågasatta utbyte af 2 V» stens vägg mot en allenast 2 stens sådan
icke vore att förorda — vid granskning af det utaf Löfmark upprättade
kostnadsförslaget icke funnit anledning till annan erinran än att det till
oförutsedda utgifter och arfvode för tillsyn och ritningar upptagna belopp,
2,011 kronor 25 öre, borde anslås till endast oförutsedda utgifter och ett
belopp af ytterligare 2,000 kronor beräknas för ritningar, tillsyn, besigt-