6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.
N:o 37.
Af herr Hj. SjÖVftll, om anslag för höjning af pensionen till
vissa folkskolelärare.
Då 1898 års Riksdag höjde de ordinarie folkskolelärarnes löne¬
förmåner med ett andra ålderstillägg af 100 kronor ock pension åt dem
efter 1899 års början alltså ntgår med 75 procent af högsta lönegraden
eller med ett belopp af 600 kronor i stället för såsom förut 525 kronor,
så har härigenom hos de folkskolelärare, Indika åtnjuta pension efter
förut gällande grunder, den förhoppningen väckts, att Riksdagen nog
äfven torde behjerta deras behof af förbättrade existensvilkor på ålder¬
domen, i fall hemställan derom i motionsväg blefve gjord.
Åtskilliga af dessa lärare hafva arbetat i skolans tjenst i många
år i enlighet med 1842 års skolstadga och mot en lön, som utgått med
endast 18 tunnor säd, hälften råg och hälften korn; andra hafva varit
med om en årlig lön af 400 kronor och allenast under de allra sista
åren af sin tjenstgöring uppburit en lön af 600 kronor, hvadan pensionen
för alla dessa endast utgår med ett årligt belopp af 450 kronor. Då
flertalet af dem äro i en betryckt ställning och på grund af ålderdoms¬
skröplighet icke äro i stånd att kunna förtjena något för sitt och sin
familjs uppehälle, kan man väl utan öfverdrift säga, att deras belägenhet
är nödstäld och att de för sitt mångåriga trogna och utslitande arbete
bland folkets barn i och för deras undervisning och uppfostran nog
gjort sig förtjenta af att få en någorlunda bekymmerfri tillvaro under
de flere eller färre år, som ännu kunna vara dem beskärda. Säkert
hysa också alla en rättmätig medkänsla med dessa gamla skolveteraner
och deras verkligen torftiga bergningsvilkor, och då nu för samtliga
lägst aflönade statstjenare dyrtidstillägg begäras af innevarande års Riksdag,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.
7
vore det väl i sin ordning, att sådant äfven i någon form komme de
äldre behöfvande folkskolelärarne till del.
Begripligtvis åsyftar denna motion ingen som helst förändring i
de grunder, som genom gällande nådiga reglemente för folkskolelärarnes
pensionsinrättning meddelats eller någon rubbning i den ekonomiska
plan, hvarefter denna inrättning ordnats, utan den vädjar till Biksdagen
om anvisande genom direkt anslag af det belopp, som erfordras för
ökande af samtliga ifrågavarande före detta folkskolelärares pensioner till
ett belopp af 525 kronor, eller det minsta skäliga existensminimum för
ifrågavarande samhällsmedlemmar.
Säkerligen förekomma bland dessa gamla pensionärer liksom i
andra lefnadsförhållanden många olikheter, som i ena fallet kunna utjemna,
i det andra försvåra deras möjlighet till bergning, såsom olika lefnads-
omkostnader på olika platser, större eller mindre förmåga hos och tillfälle
för dem att sjelfva bidraga till utkomsten o. s. v., men trots alla sådana
skiljaktigheter anser jag mig dock böra begära ökning i pensionen efter
visst minimibelopp för hel pension allmänneligen genomförd för samtliga
dessa gamla pensionärer, enär jag antager, att det skulle blifva förenadt
med alltför stora svårigheter att i särskilda fall pröfva behofvet och
medgifva eller afslå sökt pensionsförhöjning.
Att proportionen mellan den förr njutna lönen och den pension,
som efter mitt förslag skulle komma att utgå, i några fall skulle rubbas,
och det till och med så, att pensionen blefve högre än det delaktighets-
belopp, efter hvilket pensionären fått pensionen beräknad, är visserligen
en sanning, men proportionen mellan pensionens köpkraft nu och då
den beviljades är af vida större betydelse för pensionärens lifsuppehälle
och påkallar derför äfven välvilligt och deltagande beaktande från den
pensionerandes sida.
Enär emellertid pensionsinrättningens tillgångar beredas såväl
genom statsanslag som genom skoldistriktens i proportion till tjenste-
innehafvares delaktigketsbelopp bestämda årsafgift, skulle man ju kunna
tycka rättvisan kräfva, att skolområdet eller skoldistriktet äfven något
bidroge till den ifrågasatta ökade pensionen och derigenom ock visade
sitt intresse för de gamla lärarne, men mot ett sådant tillvägagående
talar det för hvarje år mer och mer framträdande sträfvandet i Andra
Kammaren att få staten till att mera än hittills bidraga till bestridandet
af de inom många församlingar mycket betungande kostnaderna för folk¬
skoleväsendet, hvadan ett bidrag från skoldistrikten för i denna motion
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.
ifrågasatta förbättring af de lägst pensionerade folkskolelärarnes pension
ej lärer böra ifrågakomma.
Efter en beräkning, som år 1898 verkstäldes af kamreraren i
folkskolelärarnes pensionsinrättning, utgick då:
bel pension efter delaktighet af 400 kronor eller med belopp af
300 kronor till 5 pensionärer och af kortad pension till vexlande belopp
åt 19 pensionärer med i medeltal 223 kronor 75 öre åt hvardera;
hel pension efter delaktighet af 500 kronor eller med belopp af 375
kronor åt 1 pensionär samt afkortad pension till vexlande belopp åt 10
pensionärer med i medeltal 297 kronor 80 öre åt hvardera;
hel pension efter delaktighet af 600 kronor eller med belopp af
450 kronor åt 324 pensionärer samt afkortad pension efter samma delaktighet
till vexlande belopp åt 154 pensionärer med i medeltal 372 kronor 65
öre åt hvardera.
Utgående från dessa siffror skulle för det jemförelsevis ringa antal
pensionärer, hvarom nu är fråga, en årlig pensionsförhöjning från det
belopp, de nu åtnjuta, till 525 kronor kräfva ett årligt anslag af omkring
39,000 kronor, hvilket belopp naturligtvis skulle komma att efter hand
minskas i den mån pensionärerna med döden afginge eller pensionerna
eljest till äfventyra upphörde.
Med stöd af hvad jag nu anfört får jag härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta, att samtliga folk¬
skolelärares pensioner, hvilka blifvit faststälda efter
lägre delaktighetsbelopp än 700 kronor, skola ökas
till motsvarighet mot nämnda belopp eller till 525
kronor för hel pension och i proportion dertill för
afkortad pension, samt för detta ändamål ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 39,000
kronor.
Stockholm den 24 januari 1900.
Hj. SjövaU.