Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
1
N:o 31.
\/-)V , . ,v •' \ >«’ > ‘ •
Af herr O. Emtlléll, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om
viss ändring i kongl. förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket.
Med anledning af väckt motion vid 1896 års riksdag hade lagutskottet
hemstält till Riksdagen om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
sådana ändringar måtte blifva vidtagna i kongl. förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, att för¬
samlingen och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkast-
ningen vid de ecklesiastika boställena måtte blifva i angifna afseenden bättre
tillgodosedda, än för närvarande vore förhållandet. Denna hemställan föran¬
ledde ej något Riksdagens beslut på den grund, att båda kamrarna, ehuru
de hvar för sig medgåfvo, att en ändring i omförmälda kongl. förordning
vore i ifrågavarande afseende af behofvet pakallad, likväl stannade i sä
skiljaktiga beslut, att någon sammanjemkning deraf ej kunde ega rum.
Med anledning deraf har undertecknad känt sig manad att — allden¬
stund samma behof ännu qvarstår — vid denna riksdag ånyo väcka frågan
till lif och framställa henne till Riksdagens ytterligare pröfning.
Jemte det jag i tillämpliga delar hänvisar till herr Olof Jonssons i
Hof motivering för sin motion vid förutnämnda riksdag — se lagutskottets
utlåtande n:o 67 — tillåter jag mig fästa Riksdagens uppmärksamhet på
följande förhållanden. •
De flesta ecklesiastika boställen äro ursprungligen skattehemman, till¬
komna på sä sätt, att antingen enskild person donerat dem, eller socken-
menigheterna genom »skötning» i mark, land och äng hållit desamma piester-
skapet tillhanda; att boställena i jordeböckerna ifrån 1540-talet äfven vant
upptagna såsom skattehemman och påförda grundräntor samt kronotionde
liih. till Itiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 12 Ajd. 2 Hand. (i lläft. (NHs 81—34). 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
såsom andra skattehemman intill år 1612, då konung Gustaf II Adolf med
anledning af presterskapets i Ångermanland klagomål, att de icke finge injuta
dem åt föiegående konungar nadigst beviljade frihet på sina stommar, genom
nådigt bref af den 20 november samma år förunnade presterskapet att fritt
och qvitt njuta, bruka och behålla sina boställen. Denna frihet blef af konung
Carl XI bekräftad den 1 oktober 1675 med tillägg, att presterskapets disposf-
tionsrätt öfver deras boställen skulle gälla vatten och land. Dessutom till¬
försäkra presterskapets privilegier af den 16 oktober 1723 — stadfästade
den 2 mais 1789 samma frihet, då det i 4 § af samma privilegier heter,
att *alla pr estet i gemen skola oförändradt behålla sina prestgårdar — — _
till sitt underhåll, utan andras förfång dem bruka och häfda — _ ___ till
vatten och land.»
Äfven kongl. förordningen den 11 juli 1862, § 9 föreskrifver, att in¬
komster, hvilka tillfalla presterskapet derigenom — — — att hemman
blivit till följd af bidrag af församlingen till löneförbättring åt presterskapet
anskaffadt, icke får till aflöning af annan församlings prest användas.
Uti 2 momentet af samma § betonas uttryckligen, att inkomsten af
bostadsboställen — hvarmed tydligen förstås sådana boställen, som af prest
bebos och brukas — icke må från en till annan församling öfverflyttas
Kongl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med
de allmanna skogarne i riket stadgar derjemte i 24 §, att den behållna
s ogsafkastningen, som ej tillfaller boställshafvaren, skall i öfverensstämmelse
med nyssnämnda kongl. förordning den 11 juli 1862 användas till bidrag
vid reglerandet af presterskapets inkomster, likväl icke så, att den öfver-
flyttades till annan församling (pastorat) för aflönande af dess presterskap,
utan pa det sätt, att den användes till aflöning af annan prest inom samma
pastorat eller till bildande af nya presterliga befattningar, byggande af kyrka
och prestgård inom samma pastorat.
Uti §§ 24 och 27 af samma förordning talas om boställshafvarens
andel af skogsafkastningen, i den förra §, då han sjelf vårdar skogen, och
U aen senare, då skogen är stäld under skogsstatens vård och förvaltning.
Äfven i senaie fallet tillerkännes boställshafvare »behöriga andelar». Det
bör särskildt observeras, att vid denna förordnings beslutande var det sista
gången, som presteståndet grundlagsenligt satts i tillfälle att yttra sig i
denna vigtiga privilegiefråga.
0“ man nu fasthäller vid dessa lagbestämmelser, gifna af Konung
och Riksdag gemensamt, och jern för dem med de föreskrifter och stadgar
som senare tillkommit på administrativ väg, så visar det sig, att till-
lämpningen af förenämnda, i grundlagsordning tillkomna stadganden ingalunda
vant lycklig eller sådan som med dem afsetts.
Motioner i Avdra Kammaren, N:o 31. 3
Kongl. skrifvelsen till skogsstyrelsen den 8 maj 1868 (Svensk författnings¬
samling no 38 år 1868) säger nemligen, att boställshafvaren endast i det fall
att han vårdar skogen skall få andel af afkastningen — en föreskrift som
står i tydlig strid med § 27 af nyssnämnda lag. Uti kongl. kamrnar-
kollegiets och statskontorets bref den 10 mars 1868 (Svensk författningssamling
n:o 15 år 1868) angående tillämpningen af skogslagen är hvarje hänvisning
till kongl. förordningen af den 11 juli 1862 alldeles asidosatt. Af menighet
skänkta och äfven bostadsboställen, hvilkas afkastning, enligt hvad ofvan
visadt är icke skulle få användas till aflöning af annan församlings prest ei-
skap, likställas utan vidare med sådana af kronan upplatna stom-, annex-
eller mensalhemman, hvilkas afkastning uti 2 mom. af 9 %j af1862 aisAone-
rederingslag afsågs: och har förstnämnda slags prestbords (bostadsbostallenas)
afkastning till större eller mindre del levererats till den i samma cirkulär
föreskrifna löneregleringsfonden. , ,
På administrativ väg utfärdades vidare kongl. sknfvelsen till kongl.
skogsstyrelsen den 3 mars 1876, hvarigenom ett alldeles nytt slags afverknmg,
den s. k. extra afverkningen, som öfvats i stor utsträckning, skapades, oc i
hvaraf afkastningen går hvarken till boställshafvaren eller löneregleringsfonden
utan till den s. k. »de ecklesiastika boställenas skogsfond».
Sålunda har frågan om afkastningen af prestbordsskogarna, hvilken ar
en ren privilegiefråga enligt anförda presterskapets privilegier den 16 oktober
1723 och hvilken frågas afgörande till följd deraf alldeles obestridligt krafvel-
presterskapets (nu kyrkomötets) bifall, så småningom genom den administra¬
tiva lagstiftningen blifvit presterskapet och forsamlingarna samt jemväl
Riksdagen fråntagen, och allt deras deltagande i lagstiftningen derom dem
fullständigt beröfvadt. En vanlig invändning, som anfores till försvar_roi
nu påpekade oegentligheter, är det påståendet, att presteborden skulle vara
krono Men huru hafva de blifvit krono, da de anda från 1540-talet anda
till 1686 varit skattehemman? Jo, sedan prestborden genom förutnämnda
konM bref af 1612 blifvit skattefria, ansågs det förmodligen obeqvämt att
i jordeböckerna uppdraga en särskild kolumn för dem, hvarför kongl. kammar¬
kollegium genom bref till landshöfdingarne den 8 eller 9 juni 1686 föreslå ef,
att prestbordsskatten skulle införas i samma kolumn som kronohemmansskatt.
Då emellertid presterskapet fruktade menliga följder for sin framtida
dispositions- och eganderätt till boställena, helst angående dessas natur icke
kommit till tals i 1723 års privilegier, besvärade det sig hos Kongl. Maj t.
Derpå svarades genom kongl. resolutionen åt den 7 juli 1752, s i
att presteståndet tillslagna hemman icke genom jordebokens inrättning ombyta
den natur, som dem enligt privilegier tillkommer „
Vid ändock förnyade besvär hos Kongl. Maj.t oO ai senare fn
1 Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
säkrades genom kongl. resolutionen den 3 februari 1803, att presteståndet icke
Si JtkU 6 ri,atl!'!Uta, ..?lla de rättigheter, som tillkomma prestborden såsom
geistligt (andligt) frälse, utan äfven samma rätt öfver prestborden till-
kommande skogar, som tillkomma egare af frälse- och skattehemman. Hvad
nu blifvit anfordt rörande prestbordens tillkomst och ändamål samt angående
den ursprungliga lagstiftningen om dessa skogars afkastning å ena sidan och
a andra sidan den tillämpning af samma lagenliga föreskrifter, som genom
den administrativa lagstiftningen under de sista 30 åren gjort sig gällande
bevisar, att man genom denna administrativa lagstiftnings tillvägagående med
skogarna kommit in pa en rent grundlagstridig afväg, från hvilken det är
nog tid att återvända.
Kyrkomötet, som aldrig^ fått yttra sig angående prestbordsskogarna
och deras afkastning, men fått kännedom att förslag till ny skogslag
bhfvfla if6’ ?ufr nde !?93 att’ innan någon ny sädan la£ utfärdades,
blifva satt i tillfälle att yttra sig öfver de delar deraf, som anginge
ecklesiastika bostallen. Denna begäran besvarades med utfärdandet af den
ofvannamnda pa administrativ väg tillkomna »Förordning angående hus¬
hållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894».
Icke någon ecklesiastik myndighet hade blifvit hörd öfver lagförslaget
rörande prestbordsskogarna i dess helhet. Endast öfver en enda punkt i kongl.
kammarkollegii utlåtande angående nämnda förslag infordrades genom remiss
till domkapitlen deras yttranden, nemligen rörande § 21 i nämnda skogslag
der det bestämmes, i hvilken ordning andel af skogsafkastningen bör till¬
komma bostallshafvare, församling och löneregleringsfond.
o -D-P^ var alltsa en. fullkomligt vilseledande uppgift, som lemnades 1895
ars Riksdag med anledning af anmärkning mot giltigheten af 1894 års skogs¬
uf’ da det påstods, att domkapitlen blifvit hörda öfver förslaget, och att
alla utom det i Hernösand godkänt detsamma.
Dessutom bör anmärkas, att det icke är domkapitlen utan kyrkomötet
ST efter nya representationsordningens genomförande representerar preste-
standet hvarförutom detta jemväl representerar församlingarna.
Uti 1894 års skogslag är förr omnämnda hänvisning till kongl. för¬
ordningen den 11 juli 1862, som ända dittills funnits i lag, och som väl ei
Utan gl^ndj.agLecn* (regeringsformens § 114) åsidosättande borttagas,
unnen ett förhållande som ej kan undgå att väcka uppmärksamhet,
.lika sJara följder ifrågavarande administrativa lagstiftning och lag-
‘ 37" haft och har tillåter jag mig att genom ett par alldeles färska
exempel från de trakter, der jag bor, åskådliggöra.
u ct 3fP\n. -^aiasele prestbordsskog hafva under förra 20-års-perioden in¬
flutit till löneregleringsfond en minst etthundratusen kronor och minst trettio-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31. 5
tusen kronor till de ecklesiastika boställenas skogsfond. Enligt gällande
hushållsplan ingå i löneregleringsfonden i medeltal 9,000 kronor årligen
eller på 20 år 180,000 kronor. Ramsele församling har tvenne gånger
begärt anslag af dessa skogsmedel till ett kapell i en mycket aflägsen fjäll¬
trakt, men på denna sin billiga begäran fått afslag.
Uti Edsele församling, annex till Ramsele, är förslag till ny skogs-
hushållningsplan färdigt till fastställelse efter vederbörlig pröfning. I detta
förslag föreslår domänstyrelsen, att en viss mindre andel af afkastningen
skall utbetalas under nuvarande komminister och hans rättsinnehafvares
(sterbhus) tid. Följaktligen kommer andelen att alldeles indragas vid nu¬
varande komministers afflyttning eller död, och församlingen går miste om
en rättmätig och påräknad lönetillgång för sin komminister, hvilken mistning
antingen tvingar församlingen att tillskjuta motsvarande belopp eller ock
med bedröfvelse se, att dess själasörjare lider nöd, så framt eljest någon, som
har ringaste utsigt att på annat håll vinna anställning, vågar söka en sa
aflägsen, dyr och illa aflönad plats bland fjellen. Lönen utgör nemligen
cirka 1,465 kronor med reparations- och nybyggnadsskyldighet å ett boställe,
som »äter upp sig sjelft». .
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, far jag föreslå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, att i grundlagsenlig ordning sådana förändringar
vidtagas i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket, att densamma bringas i full öfverens¬
stämmelse med löneregleringslagen af 1862 och särskildt
med föreskrifterna i denna lags 9 §, 1 och 2 mom.
Stockholm den 25 januari 1900.
Ostvald Emthén.
Instämmer:
W. Styrlander.