4
Motioner i Andra Kammaren, A’:o 3
N:o 3.
Af hen S. Nordström i Höglunda, om ändring af § l i gällande
instruktion för taxeringsmyndigheterna.
Vår nu gällande bevillningsförordning afser ju att all fastighet skall
uppskattas till sitt verkliga värde och, i öfverensstämmelse dermed, att
eno i TdttviS' och jemlik beskattning åstadkommes. För att ernå detta
mål, åtföljes bevillningsstadgan af en särskild instruktion för taxerings¬
myndigheterna. I denna instruktion föreskrifves, att värdet af fast
egendom skall föreslås och bestämmas med ledning af areal, hypoteks-
värdering, köpeskilling, hyres- eller arrendesumman, brandförsäkrings-
värdet o. s. v. Uti 1 § 6 punkten af denna instruktion förekommer
töljande moment:
»Då fast egendom, som under sistförflutna fem år blifvit såld eller
undergått ofvan omförmälda värdering, uppskattas högre eller lägre än
den senast^ betingade köpeskillingen eller den godkända värderings-
summan, så och då förändring göres i det senast faststälda taxerings¬
värdet, böra de särskilda skäl, hvilka dertill föranledt, i taxeringshand-
lmgarne eller nämndens protokoll antecknas. Åbyggnader å stads¬
egendom samt öfrig a i 5:e punkten liär ofvan uppräknade hus och bygg-
eJ> pa enahanda sätt tillkännagifven anledning uppskattas
tul lägre värde än det, för hvilket samma byggnader äro hos allmän
brandförsäkringsinrättning emot brandskada försäkrade, ej heller till
lägre värde än det, som motsvarar den behållna hyresersättningen
kapitahserad efter 5 procent.»
kunde V^1 hafva gjort sig den föreställningen, att denna
öreskrift skulle vara tillräckligt tydlig och att densamma icke skulle
kunna misstydas eller missförstås. Så är likväl ingalunda förhållandet.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3. 5
Inom den kommun, der jag är bosatt, har bevillningsberedningen tolkat
denna punkt på det sättet, att annan fastighet, d. v. s. icke jordbruks¬
fastighet, icke under några omständigheter får .taxeras, under brand-
försäkringsvärdet. Det orimliga i en sådan tolkning är ju ögonskenlig
och leder till de mest avita orättvisor, i uppenbar strid emot bevilmings-
förordningens anda och mening. Emellertid, då jag tillskref veder¬
börande och påpekade det origtiga i deras tillvägagående, så erhöll jag
ett svar, hvarur jag tillåter mig att citera följande passus: o
»Om du läser rätt innantill i den bevillningsstadga, som tran och
med år 1898 gäller, så framgår att »annan fastighet» (== hus) icke far
taxeras under brandförsäkringsvärdet. Härvid ar alltså den. valfrihet
utesluten, som fortfarande gäller vid taxering af »jordbruksfastighet».
Att denna förändring är en försämring i bevillnmgsstadgan, soin leder
i praktiken till löjeväckande befängdheter, kan jag med fakta bevisa.
Ja, det går så när man stiftar lag, utan nödig tanke på följderna vid
Ja f sanning, nog får man erkänna att detta är »löjeväckande»,
i synnerhet då jag måste tillägga, att den som lemnade detta svar är
en mycket betrodd man, som i mer än ett fjerdedels sekel kontinuerligt
sutit ledamot i bevillningsberedningen och inom densamma vant den
ledande personligheten, som inom orten går och gäller for att vara en
öfverstvf lagtolkare. ..
Men frågan har äfven sin allvarsamma sida. Jag hade nemligen
förstält mig, att blotta påvisandet inför taxeringsnämnden utaf en
sådan tillämpning af bevillningsförordningen skulle vara tillräckligt tor
att vinna rättelse. Men då så skedde, så befans, att jemväl krono-
ombudet hyste samma uppfattning som bevillningsberedningen. Det
är denna omständighet, som föranledt mig att draga frågan inför Kiks-
dao-ens pröfning. Det ligger nemligen mycket nära till. hands, att atven
på andra orter der kunna finnas lika klyftiga författnmgstolkare, som
blifva anförtrodda att föreslå och bestämma öfver sina medmenniskors
beskattning. Men hvart en sådan tolkning af vår nu gällande bevili-
ningsstadga leder, framgår tydligast, då jag upplyser att, mom den
ifrågavarande kommunen, fyrktalssumman sprang upp ifrån 17,002 ar
1897 till 20,099 år 1898, som till en väsentlig del härleder sig ifrån
den antydda missuppfattningen. Jag skulle, såsom den arade bevill-
ningsberedningsledamoten behagar uttrycka sig, kunna påvisa åtskilliga
»löjeväckande befängdheter», som denna tolkning af bevillmngsstadgan
framkallat, men det anförda torde vara tillräckligt karakteriserande
och vill blott erinra derom, att det är de små och minst barkraftiga,
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
som derigenom blifvit oskäligt uppskörtade, hvilket ju står i rak mot-
sats till vår tids åskådning beträffande skattefördelningen de olika sam¬
hällslagren emellan. Jag tillåter mig derför hemställa,
att bevillningsutskottet behagade föreslå och
Riksdagen antaga en sådan omredigering af den här
ofvan citerade punkten af 1 § i instruktionen för
taxeringsmyndigheterna, att densamma må kunna be¬
gripas och icke misstydas äfven af sådana taxerings-
män, som dem jag ofvan tillåtit mig att referera.
Stockholm den 20 januari 1900.
Sten Nordström.