Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
1
N:o 174.
Af herr K. Staaff, i anledning af Kongl. Maj:ts 'proposition med
förslag till lag angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete m. m.
I Kongl. Maj:ts proposition n:o 24 till innevarande års Riksdag före¬
slås i samband med införande af en allmän lagstiftning om arbetsgifvares
skyldighet att utgifva ersättning för olycksfall i arbete uti vissa farliga yrken,
upphäfvande af bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada i följd
af jernvägs drift den 12 mars 1886, i hvad de afse skyldighet för jernvägs-
egare eller innehafvare att utgifva ersättning, då i följd af jernvägs drift
»arbetare eller arbetsförman», som är stadd i jernvägens tjenst eller arbete,
under förrättande deraf varder dödad eller skadad.
Vid läsning af detta föreslagna stadgande skulle man i första rummet
vilja tolka det så, att allenast tillfälliga arbetare afses, men ingalunda den
egentliga jern vägspersonalen, d. v. s. jernvägsbetjente vid statens jern vägar
och dem motsvarande personal vid enskilda jernvägar.
Det har emellertid från säkraste håll inhemtats, att meningen med
kongl. propositionen så långt ifrån är den, som jag nu i enlighet med det
allmänna språkbruket antydt, att tvärtom denna bestämmelse i sjelfva verket
afser att upphäfva 1886 års lag med afseende på hela betjente-klassen.
Det är mot detta — sålunda tolkade — förslag, som jag med min motion
önskar inlägga en bestämd gensaga.
Jag tillåter mig då först och främst framhålla, huru antagandet af för¬
slaget skulle beteckna en utomordentligt stor förändring i jernvägspersonalens
ställning i fråga om godtgörelse af skada till följd af olycksfall i dess tjenst
eller ^rljctG
Enligt 2 och 3 §§ af 1886 års lag skall det skadestånd, som enligt
Bih. till lliksd. Prot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 56 Raft. (N:o 174.)
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
lagen utgår, bestämmas i enlighet med de i strafflagen angifna grunder.
Dessa grunder återfinnas i 6 kap. 2 och 4 §§ strafflagen lydande sålunda:
>2 §. I mål, som kroppsskada angå, skall under skadeståndet räknas
icke allenast läkarelön och annan kostnad, utan äfven ersättning för hinder
eller brist i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller
annat stadigvarande men, om sådant blifvit honom tillfogadt.»
»4 §. Komma maka eller barn efter den, som dödad blifvit, att genom
hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med afseende
å så väl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt pröfvas,
tilläggas såsom skadestånd hvad för makan eller barnen tarfvas till dess de
sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas
att utgå på en gång eller å särskilda tider.»
Härutaf framgår således, att skadeståndet, då ej dödsfall men väl inva¬
liditet följt af olycksfallet, skall utgöra ersättning för
1) sveda och värk;
2) lyte eller annat stadigvarande men;
3) brist eller hinder i näring utan begränsning till något visst belopp;
och att det vid dödsfall skall utgå med det skäliga belopp, som för
hvarje särskildt fall pröfvas och fastställes.
Enligt kongl. propositionen skulle deremot ersättning utgå '
i händelse af fullständig invaliditet med 300 kronor om året;
i händelse af partiel invaliditet med ett belopp stäldt i proportion till
nyssnämda 300 kronor för full invaliditet;
och i händelse af dödsfall med 60 kronor till begrafningshjelp, 120
kronor till enka och 60 kronor till hvarje minderårigt barn intill femton års
ålder, dock högst 300 kronor tillhopa.
I största allmänhet kan man således säga, att i händelse af invaliditet
kongl. propositionen gifver intet för sveda och värk, intet för lyte samt alle¬
nast ett jemnstruket minimum för brist i näring.
Yid dödsfall åter afklipper det kongl. lagförslaget all hänsyn till den
aflidnes vilkor och hans efterlefvandes deraf följande särskilda behof genom
att stadga för alla lika, synnerligen lågt tilltagna lifräntebelopp.
Bäst torde olikheten mellan 1886 års lag och Kongl. Maj:ts proposition
framträda genom några exempel på hvad efter olycksfall jernvägsbetjente
eller deras efterlefvande efter nuvarande lagstiftning erhållit och hvad de
skulle enligt kongl. propositionen erhålla.
1) Extra banvakten August Wilhelm Dahlqvist, som genom olycks¬
händelse miste ena benet och led svår skada å det andra, erhöll genom
Stockholms rådstufvurätts och Svea hofrätts sammanstämmande domar (6/s
% 1899)
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
3
för sveda och värk ............................................................... kr. 500: —
för reparation af konstgjordt ben...................................... » 33: — om året
för lyte och hinder i näring................................................ » 720: — » »
Enligt kongl. propositionen skulle han allt som allt hafva erhållit
en årlig lifränta stor ............................................................ kr. 300: —
2) Extra stationskarlen Klas Arvid Dahlén förlorade genom olycksfall
ena foten och halfva underbenet (= half invalid) samt erhöll genom Stock¬
holms rådstufvurätts och Svea hofrätts sammanstämmande domar (ls/4 99,
16/s 1900)
för sveda och värk ............................................................... kr. 500: —
till reparation af konstgjordt hen....................................... » 33: — om året
för lyte och hinder i näring................................................ » 540: — » '»
Enligt kongl. propositionen skulle han inalles hafva fått:
en årlig lifränta, som sannolikt bestämts till.................. kr. 150: —
3) Extra stationskarlen Emanuel Kilsson skadade sig genom olycks¬
händelse, så att högra armen måste amputeras, samt erhöll genom Stockholms
rådstufvurätts dom den 19/j2 1899:
för sveda och värk samt lyte ....................................... kr. 1,000: —
för hinder i näring............................................................ » 400: — om året.
Enligt kongl. propositionen skulle han hafva erhållit allt som allt:
en årlig lifränta, som förmodligen bestämts till......... kr. 150: — å 200: —
4) Lokomotivföraren J. E. Ekdahl, som afled genom olyckshändelse,
efterlemnande enka och tre barn, hvilka genom Stockholms rådstufvurätts
dom den Ys 1900 erhöllo:
enkan......................................................... kr. 450: — om året
hvarje af barnen ................................... » 150: — om året till 18 års ålder.
Efter kongl. propositionen skulle enkan och barnen tillsammans hafva
erhållit — utom begrafningshjelp 60 kronor — 300 kronor. Således 900
mot 300!
5) Kolvakten K. E. Tillberg afled genom olyckshändelse samt efter-
lemnade enka och en dotter. Dessa erhöllo genom Stockholms rådstufvurätts
dom den 30 maj 1899:
enkan.......................................................................................... kr. 250: — om /jlret
dottern ...................................................................................... »150: — » »
Svea hofrätt höjde genom dom ,JZ/W 1899 beloppen till:
för enkan.................................................................................... kr. 300: — om året
och för dottern ........................................................................ » 200: — » »
Således tillhopa 500 kronor, medan kongl. propositionen allenast skulle
gifvit — utom begrafningshjelpen — åt enkan 120 kronor och åt dottern
60 kronor. Alltså 500 kronor nu emot 180 kronor efter förslaget!
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
Dessa siffror äro val så bevisande, att någon vidare'utveckling af,
hvilken verkan å jernvägspersonalens hittillsvarande ställning i förevarande
hänseende som ett antagande af den kongl. propositionen skulle åstadkomma,
ej är erforderlig.
Mig förefaller det emellertid i högsta grad motbjudande, om nu utan
vidare ett bredt streck skulle strykas öfver denna personals hittillsvarande
rättsställning. En sådan åtgärd synes åtminstone endast kunna förklaras,
derest mycket vigtiga grunder till stöd derför kunde förebringas.
Men så är alldeles icke fallet. Ser jag först på anledningen till kongl.
propositionens förslag i förevarande hänseende, är den att finna i högsta dom¬
stolens yttrande öfver det ursprungliga förslaget, hvilket jemsides med in¬
förande af jernvägstrafik bland ersättningspligtiga yrken bibehöll i gällande
kraft 1886 års lag.
Högsta domstolens samtliga ledamöter utläto sig härom sålunda:
»I fråga om ersättning för skada, som i följd af olycka vid jernvägs-
trafiken kan drabba dervid anstälda arbetare, finnas redan nu bestämmelser
i lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift. Af 7 och 8 §§
framgår, att meningen är, det sist nämnda bestämmelser skola fortfarande
gälla jemte den nya lagen. Då det icke kan anses lämpligt att i särskilda
lagar meddelas olika bestämmelser om samma sak, synes det vara ound¬
gängligen nödvändigt att, när förevarande lag träder i kraft, den äldre lagen
upphör att gälla i afseende å den personal, som den nya lagen kommer att
omfatta.»
Granskar man detta yttrande, finner man således, att högsta domstolen
har haft den uppfattningen, att »det icke kan anses lämpligt, att i särskilda
lagar meddelas olika bestämmelser om samma sak», samt att den såsom ett
medel att förebygga detta verkliga eller förmenta missförhållande angifvit
utvägen, att »den äldre lagen upphör att gälla i afseende å den personal,
som den nya lagen kommer att omfatta».
Det är emellertid ej så alldeles gifvet, att den af högsta domstolen
sålunda antydda utvägen är den enda att afhjelpa hvad samma myndighet
framhållit såsom en olämplighet.
*' Om högsta domstolen med uttrycket »samma sak» menat olycksfall i
arbetet och således ansett hvarje speciallagstiftning i det ämnet böra upphöra
i och med en generel lagstiftnings tillkomst, då är visserligen det antydda
sättet tillika det enda. Men en sådan tolkning af högsta domstolens yttrande kan
näppeligen vara origtig, alldenstund den i närmast föregående punkt förordar
vissa bergnings- och dykarearbetares undantagande från nu ifrågasatta generella
lagstiftning, derför att de mera synas tillhöra sjömännens kategori, för hvilken
en särskild lagstiftning är att förvänta.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174. 5
Tydligen har således högsta domstolen med sitt anförda yttrande inga¬
lunda velat fördöma hvarje speciallagstiftning i olycksfallsfrågan. Hvad den
afsett kan i sjelfva verket endast vara, att man ej hör i olika lagstiftningar
meddela bestämmelser af olika innehåll,!hvilka skulle kunna blifva tillämpliga
för ett och samma olycksfall, något som dock skulle blifvit följden af det
ursprungliga förslaget.
Men om denna tolkning erkännes rigtig, blifver resultatet, att det af
högsta domstolen uppstälda önskemål kan vinnas ej allenast på det sättet,
att 1886 års lag upphäfves i fråga om den personal, som skulle komma under
den nya lagstiftningen, utan äfven på det sättet, att denna lag bibehålies till
dess nuvarande verkan, men att deremot de fall, som komma att hänföras
under densamma, undantagas från bedömande efter den nya lagstiftningen.
För detta sätt att ordna saken finnas ock tungt vägande skäl.
Öfverhufvud är det väl en bland de utvägar, som staten sist af alla
bör tillgripa, att utan vidare annullera rättigheter och förmåner, som en gång
skänkts en klass eller en grupp af i öfrigt föga gynsamt lottade samhälls¬
medlemmar.
Allra minst bör väl en sådan åtgärd ifrågakomma, när man alls ej
från deras sida, livilka haft att bära de mot sådana rättigheter svarande
skyldigheter, hört klagomål öfver dessa skyldigheter.
Och hvarken från kongl. j ernvägsstyrelsen eller från de enskilde
jernvägsbolagens sida ha klagomål försports i sådan rigtning, än mindre någon
utredning förebragts derom, att 1886 års lag skulle belasta jernvägsrörelsen
med för tunga bördor.
Till dessa mera allmänna skäl komma i förevarande fall talande
särskilda grunder för att ej beröfva jernvägspersonalen dess jemförelsevis
förmånliga ställning.
Sålunda är jernvägsbetjeningens yrke en särdeles farlig verksamhet.
Visserligen finner man vid en forskning i den af Hj. Gullberg utgifna
olycksfallsstatistiken för år 1897, att vissa yrken haft att uppvisa^ en ännu
större olycksfallsprocent. Det torde dock med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida denna omständighet bevisar, att dessa yrken äro farligare. Den
kan också utgöra ett tecken på att jernvägspersonalen intar ett särdeles
framstående rum bland den kroppsarbetande klassen i afseende på nykterhet,
rådighet och personlig duglighet.
Måhända bör äfven framhållas såsom en icke oväsentlig synpunkt, da
det gäller frågan att nedtrycka jernvägspersonalens ställning, att på denna
personals ansvarsfulla pligtutöfning beror i osedvanligt hög grad andra
menniskors säkerhet till lif och lem. Och då all erfarenhet visar, att ingenting
är så egnadt att bibehålla en dylik pligtutöfning vid en hög nivå, som att
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
i möjligaste måtto befria den dermed betrodde från tyngande bekymmer och
missnöje med sitt kall, må det väl med skäl frågas, om det vore väl betänkt,
att med ett penndrag tillintetgöra hvad som hittills utgjort en ljuspunkt i
jernvägspersonalens af ständigt hotande eller lurande faror uppfylda lif: deras
jemförelsevis gynsamma ställning vid kroppsskada genom olycksfall.
Mot att låta denna ställning qvarstå orubbad har jag egentligen endast
hört ett skäl anföras, nemligen att, i händelse en generel lagstiftning om
ersättning för olycksfall i arbetet genomfördes, hvilken medgåfve godtgörelse
till långt mindre belopp än hvad lagen af 1886 gör, denna lag skulle komma
att verka såsom en »sprängkil» i förhållande till den nya lagstiftningen, i
det att såsom grund för höjandet af deri medgifna belopp skulle anföras
jernvägspersonalens gynnade ställning.
Detta argument synes mig emellertid synnerligen dåligt.
För det första är det svårt att förstå, hvarför 1886 års lag, som i
lång tid bestått, utan att man med någon synbar förkärlek sökt begagna den
såsom någon häfstång till genomdrifvande af en allmän lagstiftning, skulle,
i ^händelse en sådan lagstiftning komme till stånd, i tid och otid användas
såsom vapen mot denna.
Men vidare: äfven om nu så skedde, är det icke allt för orimligt att
för syftemålet att förekomma angrepp mot en ny lagstiftning, som skänker
vissa ytterst knappt tillmätta förmåner åt en samhällsklass, vilja slopa en
äldre lagstiftning, som skänkt skäliga förmåner åt en viss grupp inom denna
klass, änskönt denna äldre lagstiftning i och för sig alls ej framkallat några
anmärkningar?
Då det sålunda ur alla synpunkter synes mig gifvet, att 21 § i kongl.
propositionen icke bör godkännas, men å andra sidan ett fullständigt ute¬
slutande af jernvägstrafik från de ersättningspligtiga yrkena näppeligen låter
sig göra, enär 1886 års lag allenast rör olycksfall till följd af »jernvägs
drift», under hvilket uttryck antagligen icke kunna hänföras alla de slag af
olyckstall i arbete, som kunna trätfa de i jernvägs tjenst eller arbete anstälda
personer, tillåter jag mig hemställa,
att, i händelse den ifrågavarande kongl. propositionen
skulle komma att af Eiksdagen antagas, det måtte ske med
sådan ändring i densamma, att samtliga bestämmelser i
lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs
drift den 12 mars 1886 må varda bibehållna vid gällande
kraft.
Såsom en gifven följd af hvad jag anfört hemställer jag natur¬
ligtvis också,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
7
att, derest en allmän lagstiftning angående godtgörelse för
olycksfall i arbetet skulle af Riksdagen beslutas i annan
form än genom ett bifall till den kongl. propositionen —
exempelvis genom antagande af den utaf herr E. Fränekel
väckta motionen — sådant jemväl må ske med upprätthållande
af bestämmelserna i nyssnämnda lag af den 12 mars 1886.
Stockholm den 31 mars 1900.
Karl Staaff.