Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
1
tf:o 172.
Af herr C. Wallis, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående minderårigas och qvinnors
användande till arbete i industrielt yrke.
Erfarenheten från alla industriländer har visat, att industriidkarens
begär att draga ekonomisk fördel af barns och minderårigas användande i
industrielt arbete är förenadt med vådor för dessa ungas fysiska och in¬
tellektuella samt moraliska utveckling. I alla kulturländer hafva derför
under det senast tilländalupna århundradet ansträngningar gjorts att genom
lagstiftningsarbete skydda den i industrielt arbete under utvecklingsåren
anstälda ungdomen. I en motion vid förflutna års riksdag tillät jag mig
söka påvisa de enligt min uppfattning förnämsta bristerna i vår nuvarande
lagstiftning och angaf de synpunkter, enligt hvilka enligt min mening en
ändrad lagstiftning borde danas. Jag angaf också som min åsigt, att just
nu en sådan förbättrad lagstiftning vore i högsta grad af behofvet påkallad,
då uppenbart vore, att Sverige vore stadt i en snabb industriel utveckling,
som af helt naturliga skäl ökade vådorna af barnens användande i
industrielt arbete.
Motionen, i hvilken hemstäldes, »att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta, och så fort
ske kan, till Riksdagen inkomma med förslag till ny lag angående minder-
Bih. till Rilcsd. Prof. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 54 Bäft. (N:o 172).
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
årigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering,
i hvilket förslag, på samma gång industriens, hygienens och folkundervis¬
ningens berättigade kraf vid en sådan lagstiftning tillgodoses, framför allt
måtte tillses, att lagstiftningen blifver verksam genom att åt yrkesinspektionen
öfverlemna kontrollen öfver lagens efterlefnad», vann ej Andra Kammaren
bifall af det skälet, att det tillfälliga utskott, till hvars behandling motionen
öfverlemnats, fått veta, att Kongl. Maj:t till nästa års riksdag ämnade
inkomma med förslag till ny lagstiftning i frågan. Detta förslag föreligger
nu, och anhåller jag att i det följande få pröfva, huruvida detsamma öfver-
ensstämmer med de af mig föreslagna ändringarna i den nu gällande lag¬
stiftningen.
Förslaget utgör ett förslag till förordning angående minderårigas och
qvinnors arbete i industrielt yrke och liknar i detta afseende den förra
lagstiftningen, hvilken, som bekant, utgöres af Kongl. Maj:ts förordning i
frågan, utgifven år 1881. En för samhällets intressen i så hög grad vigtig
lagstiftning som den ifrågavarande synes mig vara af den art, att i den¬
samma bör af Riksdag och Kongl. Maj:t gemensamt beslutas och att icke
Riksdagen endast i densamma bör höras; i lagstiftningen angående yrkes-
fara — som dock tvifvelsutan är af långt mindre ingripande betydelse än
den ifrågavarande — har Riksdagen redan stiftat lag gemensamt med Kongl.
Maj:t, och som de två lagstiftningarnes områden tangera hvarandra och
lagarnes efterlefnad skall kontrolleras af samma myndigheter, synes mig
fordran, att lagstiftningen i fråga skall utgöras af en lag, stiftad af Konung
och Riksdag gemensamt, vara fullt befogad. Härtill kommer, att erfarenheten
från åren 1882 och 1883, då förordningen af år 1881 skulle träda i kraft,
lemnar säkert stöd för det antagandet, att det för Kongl. Maj:t borde
kännas välkommet att i en lagstiftning, som så lätt kan stöta emot mägtiga
ekonomiska intressen, finna hjelp i Riksdagens auktoritet.
I § 2 af förslaget bestämmes minimiåldern för inträde i industrielt
yrke till 12 år. I min motion hade jag föreslagit denna minimiålder till
13 år, hvilket i den angående motionen i kammaren förda debatten syntes
civilministern antagligt. Gent emot det kongl. förslaget vidhåller jag min
uppfattning, att 13 år bör vara minimiåldern, såsom vid allmänna folkskol¬
läraremötet i Norrköping år 1898 enhälligt ansågs rigtigast af pedagogiska
skäl, angående hvilka skäl jag torde kunna hänvisa till den af herrar F. Berg
och E. Hammarlund vid innevarande års riksdag med anledning af Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet väckta motion. Till dessa skäl komma äfven
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
hygieniska. 12-åringarnes dagliga maximalarbetstid utgör 6 timmar enligt
Kongl. Maj:ts förslag. För så vidt dessa minderåriga skola användas som
handtlangare åt de fullvuxna arbetarne, kommer för industriidkarne en
ständig frestelse att förefinnas att utsträcka deras arbetstid till samma
längd som de fullvuxnas, och om de återigen arbeta i sjelfständigt arbete
under bar himmel, torde kontrollen öfver att de ej användas mer än i lag
stadgad tid, för så vidt § 15 i Kongl. Maj:ts förslag antages oförändrad,
blifva särdeles svår. Ett böjande af minimiåldern från 12 till 13 år borde
dessutom icke vara särdeles svårt att genomföra eller kunna anses vara
för mycket begärdt; i Tyskland är 13 år minimiåldern och i Schweiz 14
år, och då 12-åringarnes maximalarbetsdag skulle enligt kongl. förslaget
begränsas till 6 timmar, så blefve den — för så vidt ej förhoppningar om
lagens eluderande hägra — föga eftersträfvansvärd för arbetsgifvarne. Det
i samma § gjorda medgifvandet, att 12-åring, som ej afslutat sin folkskole-
kurs, må få användas i industrielt, yrke äfven under ferietid, har af herrar
F. Berg och E. Hammarlund i deras nyss citerade motion underkastats en
ingående kritik, och instämmer jag i denna, medan jag alltså i likhet med
dem anser, att ofvan omtalade medgifvande bör inskränkas till ferietid,
inträffande under juni, juli och augusti månader.
I § 3 föreslås 13—17-åringarnes arbetstid till högst 10 timmar.
Från hygienisk synpunkt har denna § i det kongl. förslaget, hvilken inne¬
bär, att 13-åringarne skola kunna få arbeta i 10 timmar, väckt de största
betänkligheterna, och erkända auktoriteter på hygienens område hafva vid¬
hållit, att om ej den i kongl. förordningen af 1881 för denna åldersklass
stadgade maxim al arbetstiden af 6 timmar dagligen kunde bibehållas, maxi¬
malarbetstiden dock ej skulle få utsträckas öfver 8 timmar.
Det är naturligtvis för att tillmötesgå industriidkarnes intressen, som
13-åringarnes 10-timmars arbetsdag blifvit föreslagen. Minoriteten i den
komité, som, tillsatt för revision af förordningen den 18 november 1881,
år 1892 afgaf sitt betänkande, utgjordes af industriens målsmän, och de
yttra angående denna fråga följande:
»Af alla bestämmelser i 1881 års förordning torde ingen hafva
mötts af så stark gensaga som just den om 6 timmars arbetstid för 13-
åringar. Petitioner och utlåtanden, hvilka af yrkesidkare och föreningar
enskildt eller på möten blifvit afgifna såväl före som efter förordningens
utfärdande, hafva från mångfaldiga synpunkter framhållit denna bestäm¬
melses skada och olämplighet, och erfarenheten från den tid, dä försök
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
gjordes att efterlefva förordningen, har ådagalagt det berättigade i dessa
protester, så att man endast har myndigheternas öfverseende med öfver-
trädelser mot förordningen att tacka för, att den icke burit sämre frukter.
I detta afseende har man att söka den förnämsta anledningen till att det
missnöje med lagstiftningens ingripande å ifrågavarande område, som, enligt
hvad komitén uppgifver, vid utfärdandet af förordningen år 1881 gaf sig
så starka uttryck, efter hand lemnat rum för en mera lugn uppfattning.
Om uti denna punkt, som tydligen ligger industriidkarne i så hög
grad om hjertat, medgifvanden måste göras af hygienici, så är det klart,
att detta endast kan ske med stor tvekan och under den förutsättningen,
att ett korrektiv mot den öfveransträngning af barnen, hvilken så tydligt
är att befara, kan erhållas i form af årliga, af särskilda härtill beordrade
läkares undersökningar af de arbetande barnens helsotillstånd. Sådana
undersökningar äro som bekant i den kongl. propositionen föreslagna, men
om härigenom de hygieniska invändningarne mot 13-åringarnas 1 O-timmars
arbetsdag förlorat i kraft, återstå dock de inkast, som man från folkunder¬
visningens synpunkt kan mot bestämmelsen andraga. Dessa äro af de
ofvannämnda motionärerna herrar F. Berg och E. Hammarlund utförligt fram-
stälda och synas mig befogade. Det synes mig rigtigt, att öfverallt, der
tillfälle till fortsatt undervisning i folkskolan är beredd åt 13- och 14-
åringarna, dessa kunna komma i åtnjutande af denna undervisning, deri¬
genom att i lagen stadgas, att barnens lagstadgade maximalarbetstid så
förkortas, att de i undervisningen kunna deltaga, samt att i lagen också
stadgas, att barnen äro skyldiga att i undervisningen deltaga under en tid
motsvarande minst 180 timmar årligen.
Mom. 2 i § 8 af det kongl. förslaget stadgar, att minderårig, som
fyllt 11 år, må användas högst 6 timmar i lättare arbeten under har
himmel vid grufvor samt sågverk och dermed förenade brädgårdar. Det
är klart, att mot detta medgifvande ännu mycket större såväl pedagogiska
som hygieniska betänkligheter resa sig än mot stadgandet, att 12-åringar
få användas i industriel arbete. Faran för öfveransträngning växer i snabb
progression med sänkandet af åldersgränsen, och särskildt torde ytterliga
svårigheter komma att visa sig vid kontrollen af att ej den lagstadgade
maximalarbetstiden öfverskrides, då det gäller arbetet af dessa barn vid
grufvor och i brädgårdar, hvilka äro sysselsatta med sjelfständigt arbete,
såsom malmskridning, timmermärkning m. m. Till följd af det ringa
värdet af dessa barns korta arbetstid — kort, så vida en effektiv kontroll
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
kan utöfvas, i annat fall lång och såsom hittills hygieniskt otillständig —
borde ej heller större svårigheter möta att få detta medgifvande åt de nämnda
industrierna struket, så mycket mindre som medgifvandet, enligt civil¬
ministerns yttrande till protokollet, icke skulle få någon större betydelse,
eftersom, enligt det kongl. förslaget, minderårig på 11 år, som icke slutat
folkskolan, icke heller skulle få med sådant arbete, hvarom nu är fråga,
sysselsättas annat än under ferietid.
Kontrollen öfver författningens efterlefnad är enligt Kongl. Maj:ts
förslag anförtrodd åt yrkesinspektörerna, men dessa hafva i de föreslagna
årligen återkommande läkarebesigtningarna, hvarom i förslagets § 11 ordas,
erhållit ett godt stöd. Det är att hoppas, att dessa läkarebesigtningar ej
blott skola tjena till att ur de minderåriga arbetarnas leder utgallra de
individer, för hvilka arbetet är för betungande, och hvilkas helsa det således
undergräfver, utan också att med det intresse, hvarmed numera, sedan lämplig
undervisning i ämnet under de medicinska studierna införts, vår läkarekår
omfattar hygienen, småningom skall utrönas, hvilka industrier särskildt äro
menliga för de minderårigas helsa och angående hvilka således särskilda
bestämmelser, enligt förslagets § 10, måste anses behöfliga. Först härigenom
kan denna skyddslagsstiftning blifva verkligt gagnelig, ty det lider intet
tvifvel, att icke stora olikheter mellan de särskida industrierna råda med
afseende på betydelsen för den minderårigas helsa af det arbete, som de
i dessa industrier underkastas, och att en lag, som tillstädjer en maximal¬
arbetsdag af 10 timmar för 13 och 14-åringar, kan komma att i många
fall verka skadligt till följd deraf, att somliga yrken af flera skäl äro mera
skadliga för helsan än andra. Då den i § 11 omtalade undersöknings-
läkaren eger i likhet med yrkesinspektören tillträde till arbetsställe, der
minderårig i arbete användes, bör han äfven, utan sådant förordnande, som
i § 10 omförmäles, få tillfälle att kunna taga närmare kännedom om de
industriers hygieniska förhållanden, i hvilka de minderåriga, hvilka han
skall besigtiga, blifva använda. Men om man således enligt min åsigt har
rätt att hoppas, att dessa läkare skola i hög grad kunna befordra det med
deras anställande afsedda ändamålet, så fordras dock enligt mitt förmenande
med nödvändighet härför, att de äro fullständigt såväl direkt som indirekt
oberoende af de industriidkare, hvilkas arbetsställen och arbetande minder¬
åriga de äro sända att inspektera. Endast i så fall kan om dem antagas,
att de skola ega full handlingsfrihet, och endast i så fall kommer deras
arbete att ingifva fullt förtroende. I utländska lagstiftningar, t. ex. Eng-
b Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
lands, äro i afseende på sådana inspicierande läkare stränga föreskrifter i
berörda _ hänseende införda, och det finnes icke något skäl, hvarför dessa
lamare icke liksom yrkesinspektörerna blefve genom särskilda stadganden,
såsom mom. 3 i § 5.i lagen mot yrkesfara, stälda utanför frestelsen att
genom personliga motiv af ett eller annat slag frestas att i utöfningen af
sitt embete förfara med partiskhet.
b som innehåller förslag till bestämmelser angående yrkes-
lnspektörernas befogenhet vid utöfvandet af sin kontroll å lagens efterlef¬
nad, är föreslaget, att de ega tillträde till arbetsställe, der minderåriga
sysse sättas, under den tid arbetet pågår, efter tillsägelse hos vederbörande
yrkesidkare eller arbetsföreståndare. Det synes mig sjelfklart, att påbudet
om att en tillsägelse om inspektionen skall föregå densammas utförande
smil högst väsentligt minska densammas effektivitet. Om arbetsgifvaren
är i samförstånd med barnen och deras föräldrar, hvilka ofta äro anstälda
i hans tjenst och liksom han hafva ekonomiskt intresse i öf ver träd elser af
.en föreslagna lagen, sa kunna de med lätthet använda det uppskof i
inspektionens utförande, som genom anmälningsskyldigheten förorsakas, till
att hindra inspektören att erfara sanningen om lagens efterlefnad helt enkelt
genom att aflägsna minderåriga, som mot lagens stadgande i den inspicierade
abrik^ skulle varit sysselsatta och som der af inspektören skulle i arbete
anträffats, om han kommit oanmäld. All erfarenhet från utlandet talar för
boittagandet af detta medgifvande åt industriidkarne, och dess förekomst i
lagen mot yrkesfara, i hvilken lag detsamma enligt yrkesinspektörernas uppgift
icke veikat skadligt, jäfvar ej nyss uttalade omdöme om faran af dess upp¬
tagande i föreliggande lagförslag. De förseelser, som af yrkesidkaren eventuelt
begåtts mot lagen mot yrkesfara, kunna nendigen af honom ej i en hand¬
vändning undanrödjas, och att inspektionen genom anmälningsskyldigheten
ej kommer oväntadt, har derför ej densamma deletära betydelse, som
samma skyldighet kan hafva vid en inspektion, som har kontrollen af lagen
om minderårigas arbetstid till mål. Medgifvandet kan så mycket bättre
saklöst utgå, som denna anmälning lär enligt civilministerns uppgift i hans moti¬
vering till förslaget inskränka sig till en formalitet, nemligen ett besök å
kontoret å arbetsstället strax före inspektionens början. Som emellertid,
såsom ofvan papekats, en dylik höflighetsvisit kan hafva förstörande följder
för kontrollens effektivitet, såsom all erfarenhet från utlandet visar, och an¬
mälningsskyldigheten derför ur utlandets lagstiftning i ämnet är struken,
torde den äfven i vårt land böra strykas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 172. 7
§ 16 i det kongl. förslaget lyder: »Hvad i denna förordning säges
om yrkesinspektör galle i tillämpliga delar jemväl hos yrkesinspektör i
vederbörlig ordning anstäld assistent.» Då de i denna § omnämnda
assistenter, för hvilka Kongl. Maj:t i särskild proposition begär anslag, äro
embetsmän, som i inspektörernas ställe skola kunna verkställa inspektionen
och som enligt Kongl. Maj:ts sist omnämnda proposition skola kunna blifva
förordnade att upprätthålla yrkesinspektörens tjenst under dennes tjenst¬
ledighet, och som angående deras kompetens ingenting är förordnadt, anser
jag det vara af största vigt att genom tillägg till nu föreliggande lagförslag
stadgas, att dessa assistenter förbjudas att för egen eller annans räkning
drifva fabrik eller idka annat industriel yrke eller att i dem hafva del
eller anställning. Så har i lagen mot yrkesfara skett med afseende å
yrkesinspektörerna, och det är enda sättet att betrygga åt dem den sjelf¬
ständighet vis å vis industrien, hvarförutan deras kontroll af lagens efter¬
lefnad visat sig icke kunna blifva effektiv.
* *
*
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa,
dels att Riksdagen måtte i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
minderårigas och qvinnors användande till arbete i in-
dustrielt yrke för sin del antaga en lag i ämnet;
dels att Riksdagen måtte i författa ingsförslaget i
fråga vidtaga följande ändringar:
a) åldersbestämmelsen i 2 § ändras från tolf till
tretton år;
b) medgifvandet i samma §, att minderårig i vissa
fall må användas till arbete under ferietid, inskränkes
till ferietid, som infaller under månaderna juni, juli och
augusti;
c) ur 3 § borttagas de ord, som afse minderårig,
hvilken ej fylt tretton år;
d) 8 § 2 mom. utgår;
e) i författningen införas sådana bestämmelser,
att de till arbete i industrielt yrke använda minder-
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.
ånga må kunna beredas tillfälle att komma i åtnjutande
af fortsatt undervisning, der sådan af vederbörande
skolråd är anordnad eller af skolrådet godkänts;
f) i 11 § intagas bestämmelser derom, att de till
den i nämnda § omförmälda besigtningen förordnade
läkarne måtte komma att utgöras af personer, hvilka
hvarken direkt eller indirekt stå i beroende af eller
äro intresserade i de industriella inrättningar, hvilka
deras besigtning gäller;
g) ur § 15 utgå orden »efter tillsägelse hos
vederbörande yrkesidkare eller arbetsföreståndare»;
h) i § 16 (eller på annat ställe i lagen) införas
angående de i denna § omförmälda assistenterna be¬
stämmelser, hvilka afse detsamma som de angående
yrkesinspektörerna i § 5 mom. 3 i lagen mot yrkes-
fara befintliga bestämmelserna.
Den närmare formuleringen af dessa ändrings- och tilläggsförslag
öfverlemnas åt lagutskottet, hvilket oek torde verkställa de jemkningar i
öfriga paragrafer, som må finnas erforderliga för genomförandet af de af
mig framstälda önskemålen.
Stockholm den 30 mars 1900.
Curt Wallis
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, 1900.