Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
1
N:o 165.
Af herrar Fridtjuv Berg1 och E. Hammarlund, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående minderårigas och qvinnors användande till ar¬
bete i industrielt yrke.
Vid de inom alla kulturstater under senare tiden gjorda bemödandena
att genom lagstiftning reglera minderårigas användning i industrielt arbete
har det städse varit tvenne syften, som man velat tillgodose: å ena sidan
ungdomens helsovärd, å andra sidan dess moraliska och intellektuella
uppfostran.
Af dessa båda syften, som för öfrigt äro med hvarandra på det
allra närmaste förbundna, har det senare i allmänhet haft försteget och
utgjort den hufvudsakliga drifkraft, som slutligen bragt en skyddslagstift¬
ning på ifrågavarande område till stånd. Särskildt har så varit förhållan¬
det i vårt land. Här har initiativet tagits nästan uteslutande af män, som
på grund af sin verksamhet stått folkskolan nära: skolrådsordförandena
C. H. Rundgren och A. V. Staaff, ecklesiastikministern F. F. Carlson, folk¬
skolläraren J. Rundbäck m. fl.
Det första förslaget väcktes vid 1856—58 årens riksdag inom preste-
ståndet af dåvarande kyrkoherden i Norrköping, numera biskop Rundgren
i Karlstad. Motionären yrkade, att strängare vilkor måtte stadgas för
barns användande i industriarbete, samt motiverade detta förslag hufvud¬
sakligen med uppfostringsskäl. »Ett kraftigt handtag», yttrade han, »skulle
derigenom gifvas åt skolans rm svaga magt öfver föräldrar och barn samt
striden emellan arbetet (d. v. s. industrialismen) och skolan, hvartill man
ofta inom ett fabriksidkande samhälle blefve åsyna vittne, förminskas.»
Bih. till Rikad. Prot. 1900. 1 Sarnl. 2 Afd. 2 Band. 47 Höft. (N:o 165). 1
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
Då frågan vid riksdagarna 1870 och 1871 återupptogs af herr Jöns
Rundbäck, skedde det ur väsentligen samma synpunkt. Motionären yrkade
bland annat, att anordningar måtte vidtagas för att bereda de minderåriga
arbetarne nödig undervisning, såväl någon kortare tid om hvardagarne
som ock i söndagsskola.
Vid 1875 års riksdag framhöllos de uti uppfostringshänseende skad¬
liga verkningarne af hvad man med ett vilseledande namn brukar kalla
»barnarbetet», d. v. s. barns användande inom industrien, af kyrkoherden
A. V. Staaff och statsrådet F. F. Carlsson. »De bedröfliga följderna deraf»,
yttrade den senare, »äro för tydliga för att behöfva vidlyftigt ådagaläggas.
Kroppslig svaghet och sjukdomsfrön för lifstiden måste på sådant sätt
ådragas, och icke 'mindre hotande är den råhet, som genom det stängda
tillträdet till undervisningens eljest för alla tillgängliga välgerningar upp¬
kommer.'»
I riksdagsskrifvelsen den 19 maj 1875 var uppfostringssynpunkten
den i främsta rummet framhållna, och i den med anledning af skrifvelsen
tillsatta kongl. komitén blef den ock jemförelsevis starkt representerad.
1 det ovanligt klartänkta och sakrika samt för sin tid verkligen utmärkta
betänkande, som komitén afgaf den 19 april 1877, blef denna synpunkt
tydligt framhållen. Med stöd af redan dä vunnen erfarenhet betonade
komitén icke blott de hygieniskt menliga följderna af det industriella barn¬
arbetet, utan ännu bestämdare de olyckliga följder uti sedligt och intellektuel!
hänseende, som de vid minderårigas användning rådande missbruken med¬
fört. »Deras inflytande på arbetarnes moralitet är», yttrade den, »vida
mera direkt och påtagligt. Snart är det lilla, i folkskolan inhemtade
kunskapsmåttet förgätet, och det är ingalunda ovanligt, att minderåriga
arbetare, då de börja sin nattvardsläsning, icke ens kunna läsa innan,
liksom de i allmänhet visa sig slöare och häglösare än andra barn. I
fråga om deras seder och uppförande utfaller omdömet ännu ogynsammare.
Skollärare och själasörjare hafva, stundom i de starkaste ordalag, fram¬
hållit, huru allmänt och hastigt barnen, äfven om de vid inträdet i arbetet
varit sediga, och välartade, tillegnat sig de dåligaste sidorna hos sin om¬
gifning och urartat till sjelfsvåld och fräckhet.» Staten måste träda
emellan för att genom sin lagstiftning åtminstone i någon mån sätta en
gräns för det industriella barnarbetets föi-derfliga följder. »Dessa hafva»,
fortsatte komitén, »måhända kunnat undgå uppmärksamheten under tider,
då näringsyrkena sysselsatte jemförelsevis ett fåtal minderåriga, och då
man för öfrigt fäste mindre afseende vid sådana sociala brister som ifråga¬
varande. Men under närvarande förhållanden kan man icke med likgil¬
tighet åse, att en hel samhällsklass i förtid ryckes undan hemmet och skolan
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
3
och prisgifves ät inflytelser, hvilka undergräfva dess fysiska saväl som sed¬
liga krafter. Ur den talrika ungdom, som under de sist förflutna tio
åren vunnit sysselsättning inom industrien, utgår inom ytterligare några
år dess egentliga stamtrupp; oeh på dennas beskaffenhet beror ytterst in¬
dustriens trefnad och utveckling.--Det ligger i arbeta nies och in-
dustriidkarnes liksom hela samhällets rätt förstådda intresse att snarast
möjligt söka återinsätta hemmet och skolan på den plats, de med afseende
ä den minderårige arbetarens uppfostran naturligen böra intaga, men hvar¬
ifrån industrien är på väg att uttränga dem.»
Man torde väl kunna säga, att detta hemmets och skolans åter¬
insättande i sin uppfostrare pligt och uppfostrarerätt var det hufvudsak-
ligaste ändamålet med komiténs förslag och den derpå grundade förord¬
ningen af den 18 november 1881.
På de få ställen, der denna förordning blifvit efterlefd, har man
funnit sig väl deraf. För den ojemförligt största delen af vårt land har
den emellertid varit en död bokstaf. Industriens män hafva mycket ofta
utan vidare satt sig öfver dess bestämmelser, enär de ansett dem hinder¬
liga för sina intressen, och flerstädes hafva de härvid haft målsmännen på
sin sida. Särskildt har detta varit fallet på sådana orter, der en utarmad
och demoraliserad fabriksbefolkning lefvat sammanpackad, ty der har,, så¬
som helt naturligt är, inom vida kretsar känslan af föräldraansvaret blifvit
förslöad och den åskådningen vunnit insteg, att barnen mindre äro före¬
mål för uppoffrande omvårdnad än ett medel för förvärf.
Det nästan fullständiga åsidosättandet af förordningens föreskrifter
har sökt sitt stöd och rättfärdigande i det betraktelsesätt, som efter hand
aflöst de störa humanitära grundsatser, för hvilka förordningen var ett
uttryck. Enligt detta betraktelsesätt, som under en följd af år varit syn¬
nerligen modernt, härröra ungdomens oarter väsentligen deraf, att den
går för mycket i skolan och kommer för sent in i fabrikerna. Långt
ifrån att försvåra barnens tidiga indragande i dessa, borde man sålunda
af omsorg för deras sedlighet oeh arbetsduglighet af afl magt befrämja
detsamma. Att ur uppfostringssynpurikt vilja inskränka det industriella
barnarbetet skulle följaktligen vara ett missgrepp.
Till belysning af denna egendomliga teori, som under de senare
åren spelat eii betydande roll, tillåta vi oss här anföra den framställning
från Sveriges allmänna folkskollärareförening, som genom dess central¬
styrelse ingafs till civildepartementet, då det blot bekant, att en kongl.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
proposition med förslag till förordning angående minderårigas användande till
arbete i industriel yrke skulle komma att föreläggas nu samlade Riksdag.
Denna i statsrådsprotokollet för den 2 innevarande månad omförmälda
framställning är af följande lydelse:
Till Konungen.
Bland de lagar och förordningar, af hvilka folkskolan är beroende, gifves det
näst sjelfva folkskolestadgan ingen, som för denna skolas uppfostrande verksam¬
het eger en så ingripande betydelse som den, hvilken fastställer vilkoren för
minderårigas användande i lönearbete. Det ligger derför i sakens natur, att vårt
lands folkskollärarekår djupt beklagat de brister, som vidlåda nu gällande be¬
stämmelser . i detta ämne, och med största intresse mottagit underrättelsen om,
att en revision af ifrågavarande bestämmelser vore nära förestående. I betrak¬
tande häraf hafva undertecknade, centralstyrelse för Sveriges allmänna folkskol¬
lärareförening, funnit det vara sin pligt" att inför Eders K. M:t framhålla de
erfarenheter och önskemål, som med afseende på denna vigtiga angelägenhet bland
folkskolans lärare gjort sig gällande.
Till en början anse vi oss böra uttryckligen framhålla, att det i främsta
rummet icke är ur helsovårdens synpunkt, som förevarande fråga af lärarekåren
betraktas. Visserligen är det uppväxande slägtets fysiska vård i sjelfva verket
endast en del af dess uppfostran och kan sålunda på intet sätt vara likgiltig för
dem, hvilka hafva uppfostran till sitt kall. Folkskolans lärare hafva ock haft
rik anledning att iakttaga det sammanhang, som eger rum mellan kroppslig
sundhet och andlig mottaglighet, samt det olycksbringande inflytande, som det
industriella barnarbetet i båda dessa hänseenden utöfvar. Men i fråga om de
sanitära skälen för nämnda arbetes begränsande kunna vi inskränka oss till att
instämma i hvad upprepade gånger härom blifvit yttradt af helsovårdens sär¬
skilda målsmän, bland annat af medicinalstyrelsens ledamöter. Den sida af saken,
på hvilken vi för vår del känna oss manade att i underdånighet fästa Eders
K. M:ts uppmärksamhet, är den, som omedelbart rör ungdomens sedliga och intel¬
lektuella uppfostran.
Af personer, som icke haft samma tvingande skäl som folkskolans lärare att
i alla enskildheter följa ungdomens uppförande och samma tillfälle att dagligen
och stundligen iakttaga de inflytelser, hvaraf detta är beroende, har man under
senare tider allt som oftast hört det påståendet framkastas, att ett tidigt indra¬
gande _ i lönearbetet skulle för ungdomens sedliga utveckling vara icke allenast
oskadligt, utan rent af förmånligt. Intet påstående kan enligt lärarekårens er¬
farenhet vara mera vilseledande. Ehuru våldsbragder och råa pojkstreck, begångna
af halfvuxen ungdom^ ingalunda äro något för våra dagar egendomligt eller sär¬
skild!; utmärkande, later det sig icke förneka, att de flerstädes höra nästan till
ordningen för dagen, ja här och hvar till och med kunna befinna sig i tilltagande.
Men de orter, der detta är händelsen, äro just de samma, der industriarbetet i
vidsträcktaste grad lyckats lägga beslag på familjernas arbetskrafter, så att det
blifvit sed icke blott att mödrarna arbeta utom hemmet, utan äfven att barnen
redan vid tidiga år tagas ur skolan för att sättas i fabrikerna. Der det indu¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
5
striella barnarbetet blifvit allmänt, der kan man ock vara viss om, att de i vår
tid ofta hörda klagomålen öfver ungdomens sedliga förvildning skola kafva sitt
största berättigande.
Om fabriks- och verkstadslifvets demoraliserande inverkan på barnens obe-
fästade sinnen hafva de lärare och lärarinnor, som tjenstgöra vid folkskolorna
inom större industrisamhällen, en lika allmän som bitter erfarenhet. Vanligen
dröjer det ej länge, innan äfven sådana gossar och flickor, som under skoltiden visat
sig välartade, tillegna sig den fräcka ton, det tygellösa uppförande, som i all¬
mänhet är för fabriksungdom utmärkande. De mer eller mindre tillfälliga sam-
manrotningar i och för bedrifvande af ofog, för hvilka våra industrisamhällen
under senare tider blifvit beryktade, uppstå ingalunda — såsom stundom falske¬
ligen blifvit påstådt — blancl de barn, som besöka folkskolan, utan så godt som
undantagslöst bland den halfvuxna eller vuxna ungdom, som är sysselsatt i fabri¬
ker och verkstäder. Visserligen händer det ej sällan, att äfven folkskolebarn
äro i de s- k. ligornas bragder inblandade, och det är vanligen endast i dylika
fall, som dessa bragder, deras förlopp och orsaker blifva gjorda till föremål för
noggrann undersökning. Hvad folkskolebarn förehafva kommer nemligen jem¬
förelsevis snart till lärarens kännedom och blir, om det är af betänklig art, under-
kast.adt ransakning. Härvid kommer det emellertid nästan alltid i dagen, att de
smärre barnens roll inskränkt sig dertill, att de — ofta utan någon klar upp¬
fattning af det orätta i sitt handlingssätt — fått tjenstgöra såsom ett slags
bulvaner och handtlangare åt andra, hvilka på grund af deras lättleddhet funnit
dem för sina syften tjenliga. Sjelfva idéen till »ligornas» företag och planen
derför befinnas i nittionio fall af hundra leda sitt ursprung från fabrikerna eller
verkstäderna.
I dessa fabriker och verkstäder äro flockar af halfvuxen ungdom dagen ige¬
nom hopade inom gemensamma lokaler samt stå i oupphörlig och liflig förbindelse
med hvarandra. Någon uppfostrande ledning, liknande den, som i skolan kommit
dem till del, kunna de af lätt insedda skäl ej erhålla, icke ens der arbetsgifvaren
hyser de allra bästa afsigter och i möjligaste måtto söker hålla på god ordning.
Sådana som förhållandena nu för tiden äro, kan det af honom svårligen förvän¬
tas, att han vid ordnandet af sin affär skall taga särskild hänsyn till de minder¬
åriga arbetarnes behof af ständig tillsyn och omsorgsfull uppfostran ej blott i
tekniskt, utan ock i moraliskt hänseende. De halfvuxna arbetarne blifva i det
väsentliga behandlade efter ungefär samma grundsatser som de vuxna, och ofta
erhålla de efter en jemförelsevis ganska kort tid nästan samma arbetsförtjenst
som dessa. Det dröjer derför ej länge, innan de hafva alldeles klart för sig, att
de äro" fria och sjelfständiga arbetare, som för sitt uppehälle alldeles icke stå i
beroende af sina föräldrar, och som i det hela kunna göra och låta, hvad de be¬
haga. Någon försyn för fadern och modern, hvilka ofta behandlat dem som en
börda och så tidigt som möjligt låtit dem reda sig på egen hand, finner man
sällan. Det arbete, hvarmed de sysselsättas, är vanligen af så enformig och
mekanisk beskaffenhet, att det icke erbjuder tillräcklig näring för deras ostadiga
tankar eller gifver nödig styrsel och ledning åt deras oklara och outvecklade
själslif, ehuru sådant just under ifrågavarande öfvergångsskede, den s. k. slyngel-
åldern, är af mera trängande behof än måhända under någon annan del af lifvet.
Några anordningar, som i detta hänseende skulle kunna ersätta och fortsätta den
reglerande och stadgande verksamhet, som skolan på sin tid utöfvat, gifvas i all¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
mänhet icke. Den halfvuxna fabriksungdomen - är derför i sedligt afseende på
det hela öfverlåten åt sig sjelf. Af helt naturliga skäl blir det bland dess bråd-
mogna skaror lätt de allra brådmognaste individerna, som genom sitt tilltagsna
och oförsynta uppträdande taga ledningen och framstå såsom de öfrigas före¬
dömen samt uppgöra planerna för de gemensamma företag, hvarmed fristunder
och fridagar skola på ett för den råa äfventyrslusten och den oodlade ungdoms-
fantasien tilltalande sätt utfyllas. Följden häraf blir det s. k. ligapojksväsendet,
hvilket sålunda, i stort sedt, endast är en konseqvens af barnens indragande i
industriarbetet och måste komma att tilltaga i samma mån, som detta får
ohindradt gripa omkring sig.
Från deras sida, hvilka yrka, att barnen så tidigt som möjligt böra få
användas i lönearbete, bar man ofta sökt göra gällande, att detta skulle vara
nödvändigt för ungdomens uppfostran till framtida arbetsduglighet. Man har
vid häfdandet af ifrågavarande uppfattning gått ända derhän, att man fordrat
rättighet att i industriel verksamhet få använda till och med tioåringar, enär
sådant skulle vara ett vilkor för ernående af nödig skicklighet i vissa yrken.
Innan dylika påståenden godkännas såsom grund för lagbestämmelser af i hygi¬
eniskt och sedligt afseende synnerligen betänklig art, måste de emellertid under¬
kastas en allsidig pröfning från sakkunnigt håll, hvilket hittills icke skett. Den
allmänna uppfattning, hvari de hafva sitt ursprung, är, så vidt lärarekårens
erfarenhet sträcker sig, icke med verkligheten öfverensstämmande. Det är för
visso alldeles rigtigt, att barnen skola öfvas i arbete, och detta redan från sina
spädaste år. Men de skola arbeta under uppfostrares ledning, och deras arbete
skall ega ett uppfostrande syfte samt ordnas så, att det motsvarar deras utveck¬
ling och är egnadt att steg för steg utveckla deras växande krafter. Der barn¬
arbetet ej är af denna art, der uppfyller det icke sitt ändamål, och följden blir,
att de ungas håg förslöas och deras krafter i förtid brytas. Rådfrågar man den
dagliga erfarenheten, så finner man ock, att ett indragande i fabriksarbetet, innan
kroppens och själens krafter någorlunda vunnit stadga och utveckling, alldeles
icke främjar arbetslusten och arbetsfarten, utan tvärtom framkallar den vana vid
att sköta förefallande sysslor på ett lamt, håglöst och tanklöst sätt, hvaröfver
med rätta så ofta klagas. De afgjordt dugligaste arbetarne äro i allmänhet att
söka bland dem, som under de egentliga barndomsåren fått tillhöra hemmet och
skolan samt der genom lämpligt arbete fått sina kroppskrafter stärkta och sin
omdömesförmåga väckt och närd. Redan nu finnas äfven hos oss flera arbets¬
givare, som inse detta, och inom kort skall utan tvifvel den öfvertygelsen vara
allmän, att vårt lands industriella framtid ingalunda beror på arbetarnes tidiga
inträde i fabrikerna, utan i främsta rummet på deras friska kroppsliga och and¬
liga energi samt på deras odlade intelligens.
Om hvad nu blifvit anfördt är rigtigt med hänsyn till det industriella
barnarbetet i allmänhet, så gäller det naturligtvis i allra högsta grad om den
qvinliga ungdomens deltagande i detsamma. Der flickorna redan från barnaåren
indragas i fabrikslifvet, der blir i de flesta fall deras sedlighet undergräfd och
deras utbildning i husliga sysslor omöjliggjord. Den minderåriga fabriksarbe-
terskan förlorar lätt den eljest hos qvinnan så naturliga känslan för hemmet, och
de mångahanda praktiska färdigheter, som särskildt för en arbetarehustru äro
så oumbärliga, blir hon aldrig i tillfälle att förvärfva. Träder hon i äktenskap,
ligger till följd häraf den frestelsen för henne nära att qvarstanna i fabriken
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
7
eller — om hon för någon tid öfvergifvit denna — att snarast möjligt återgå
dertill. Den ökning i familjens inkomster, som häraf uppkommer, kan vanligen
icke ens i ekonomiskt hänseende uppväga den förlust, som husmoderns bortovaro
från hemmet medför. Härtill kommer, att hemmets trefnad och dermed äfven
dess tilldragningskraft för mannen under sådana förhållanden till stor del för¬
svinner. De unga flickornas användande i industrielt arbete är utan tvifvel en
af de starkaste krafter, som i våra dagar verka upplösande på familjelifvet,
hvilket är uppfostrans, ja hela samhällets yttersta grundval.
Den fråga, som här blifvit berörd, eger ett så djupt sammanhang med
folkskolans verksamhet, att denna skolas lärare och lärarinnor ej kunnat undgå
att egna densamma sin synnerliga uppmärksamhet. De iakttagelser och erfaren¬
heter, som de härvid gjort, hafva öfverallt ledt till samma resultat. Detta har
tydligen visat sig vid de tillfällen, då frågan varit föremål för öfverläggningar
inom folkskollärarekåren, bland annat vid senaste allmänna svenska folkskollära¬
remötet år 1898. Detta möte, som hölls i fabriksstaden Norrköping, uttalade
såsom sin åsigt, att den obligatoriska skolgången för hvarje barn bör räcka
minst till och med det 13:e lefnadsåret, och att inom hvarje skoldistrikt bör an¬
ordnas en fortsättningskurs, omfattande minst två år. För det förra önskemålets
förverkligande kräfves — såsom ock samma möte vid behandling af frågan om
minderårigas arbetstid uttryckligen framhöll — att minimiåldern för deltagande
i industrielt arbete fastställes till fylda 13 år. Det senare önskemålet åter för¬
utsätter, att för barn i åldern 13—15 år bestämmes en maximalarbetstid af så
begränsadt omfång, att de hunna begagna sig af den fortsatta undervisning, som
för dem bör anordnas.
Det synes oss, som om dessa båda yrkanden tillsammans utgjorde det
minimum af skyddslagstiftning mot barnens för tidiga indragande i det indu¬
striella arbetet, som från uppfostrans synpunkt bör i våra dagar inom vårt land
ifrågasättas.
Utan en minimiålder af fylda 13 år gifves det ingen säkerhet eller san¬
nolikhet för, att det synnerligen blygsamma mått af allmänt grundläggande
bildning, som i den egentliga folkskolans fyra årsklasser kan erbjudas, verkligen
kommer den industriarbetande befolkningens barn till del. Sättes minimiåldern
så lågt som till 12 år, så är fara värdt, att folkskoleundervisningen inom indu¬
strisamhällena blir, pa grund af påtryckning från industrimännens sida, planlagd
med hänsyn till en afslutning före fylda 12 år. Men detta innebär, att den blir
i hög grad stympad samt att de flesta barn komma att ryckas ur skolan just
vid den ålder, då deras vetgirighet begynner på allvar vakna och de nått den
andliga mognad, att de börja blifva i någon mån mottagliga för en mera prak¬
tisk, på lifvets kraf rigtad undervisning.
Beträffande åldern 13—15 är torde böra erinras om gällande folkskole-
stadgas § 50 inom. 2, hvarigenom bestämmes, att arbetsgivare, som begagnar barns
biträde vid sin handtering, skall vara skyldig att, »jemlikt de särskilda före¬
skrifter, som derom äro eller varda gifna», så ordna deras arbete, att nödig tid
förunnas dem att erhålla stadgad undervisning. Denna bestämmelse förutsätter
tillvaron och fortvaron af en föreskrift med det innehåll, som § 7 af gällande
förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering eger, hvilken föreskrifts bibehållande måste anses nödvän¬
digt, såvida ej den fortsatta undervisningen med dess fördelar i intellektuel! och
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
moraliskt hänseende skall vara så godt som tillspillogifven just inom de skoldi¬
strikt, der den är mest al nöden, och just för de barn, som mest behöfva
densamma.
Hvad den för ifrågavarande öfvergångsålder bestämda arbetstiden angår,
så anse vi det ej nödvändigt, att en viss maximalarbetsdag blir för densamma
föreskrifven, utan torde i stället böra fastställas en viss maximalarbetsvecka,
hvilken möjligen utan svårare betänkligheter kunde bestämmas så högt som till
48 timmar. Härigenom skulle sannolikt förhållandet mellan industriarbetet och
skolarbetet kunna till ömsesidig fördel lättare ordnas, än om en för alla dagar
lika maximalarbetstid blefve föreskrifven.
Under förutsättning, att nu framhållna tvenne hufvudfordringar blefve
tillgodosedda, skulle man, enligt vår mening, för närvarande kunna afstå från
alla lagbestämmelser om förkortad arbetsdag för arbetare under åldern 15—18
år. Hela skyddslagstiftningen för minderåriga skulle derigenom blifva i högst
väsentlig mån förenklad, likaså kontrollen öfver dess efterlefnad.
Med stöd af hvad sålunda blifvit i korthet anfördt, tillåta vi oss härmed
i underdånighet anhålla, att den nya lagstiftning rörande minderårigas använ-
dande i industrielt arbete, som nu är under förberedelse, måtte komma att hvila
på följande hufvudgrunder:
att minimiåldern för anställande i dylikt arbete bestämmes till fy Ida 18 år,
att för industriarbetare under 15 år fastställes en viss maximalar bets vecka,
icke öfverstigande 48 timmar, samt
att nu gällande skolgångsskyldighet för industriarbetare under 15 år
bibehålies.
Underdånigst
A Sveriges allmänna folkskollärareförenings vägnar
Dess centralstyrelse:
(N amnunderskrifter.)
De åsigter, som i denna skrifvelse göras gällande, äro ingalunda
nya. De innebära endast ett fasthållande och ett vidare utvecklande af
den uppfattning, som framkallade 1881 års förordning. Tyvärr synes
denna uppfattning i väsentlig mån hafva blifvit åsidosatt vid utarbetande
af det förslag till förordning, som nu föreligger. Följden häraf har blifvit,
att förslaget kommit att innehålla flera bestämmelser, hvilka, i fall de blefve
gällande, skulle medföra verkningar, som med hänsyn till ungdomens upp¬
fostran vore allt annat än tillfredsställande.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
9
Då frågan om minderårigas användande i industriel arbete den 19
april 1899 behandlades inom Andra Kammaren, yttrade chefen för civil¬
departementet bland annat följande: »Hvad man bör kunna komma öfverens
om i denna sak synes vara, att man höjer minimiåldern för minderårigs
inträde i arbete i allmänhet till 13 år.»
I nu föreliggande förslag har emellertid bestämmelsen om en minimi¬
ålder af 12 år blifvit bibehållen, och skälet härför har blifvit anfördt i
det förslaget åtföljande utdraget ur statsrådsprotokollet den 2 mars. »Att
höja denna ålder exempelvis till tretton år», yttrar chefen för civildepar¬
tementet, »låter sig, enligt min tanke, icke förena med nu gällande
bestämmelser rörande folkundervisningen, och det är från dem jag har
att utgå. Sådan denna för närvarande är anordnad, har i regeln barnet
i åldern mellan tolf och tretton år inhemtat det kunskapsmått, som be¬
rättigar detsamma att afgå från folkskolan. Dermed har ock skolpligtig-
heten upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket minimiåldern för
inträde i industriens tjenst måste vara afpassad, så vida man vill undvika
att legalisera en kortare eller längre, men för den minderårige utan tvif¬
vel i hög grad skadlig period af sysslolöshet.» Industriens område rnåste,
enligt herr statsrådets uppfattning, erhålla en så vidsträckt omfattning,
att det alltid omedelbart stöter intill skolans område, huru snäfva detta
senares gränser än må vara uppdragna. Industrien bör visserligen ej
heller få inkräkta på folkskolan, men detta kraf anses fullt tillgodosedt,
såvida såsom vilkor för inträde i arbetet fastställes att hafva inhemtat det
ringare kunskapsmått, som omförmäles i folkskolestadgans § 48, det s. k.
minimum. Har detta skett, så böra barnen få användas »i lättare arbeten
under bar himmel, vid grufvor samt sågverk och dermed förenade bräd¬
gårdar» redan vid fylda 11 år (§ 8 mom. 2), och äfven innan rättighet
till afgång från folkskolan på dylikt sätt blifvit vunnen, skulle intet hin¬
der möta för användande af 12-åriga skolbarn till industrielt arbete under
deras ferier (§ 2). Detta senare medgifvande motiveras dermed, att folk-
skoleundervisningen mångenstädes är »så anordnad, att undervisningen en¬
dast pågår fyra månader af åi’et, under det skolbarnen den återstående
delen af året åtnjuta ledighet».
För denna uppfattning skulle onekligen starka skäl finnas, såvida
tillämpningen af folkskolestadgans bestämmelser vore oberoende af inkräkt-
ningsförsök från industriens sida. Chefen för civildepartementet synes
hafva förbisett, att så ingalunda är förhållandet.
Öppnar man en möjlighet för industriens män att få använda skol¬
barn under ferierna, huru långa dessa än må vara, så har man naturligtvis
gjort dem lifligt intresserade för en sådan anordning af folkskoleunder-
Bih. till Riksd. Prot. 1000. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 47 Höft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
visningen, att ferierna blifva åtta månader och lästiden fyra. Inom de
större städerna, der specialintressen af sådan art hafva svårare att göra
sig gällande, der folkmeningen är mera vaken och inflytelserik, och der
vederbörande alltid måste taga en viss hänsyn till allmänna opinionen och
tidningarna, är det visserligen ingen synnerlig fara för att dylika planer
skulle kunna genomföras. Men i de många kommuner, som beherskas af
ett mägtigt industrielt intresse, representeradt af enskilda fabriksegare eller
fabriksbolag, der ligger det mycket nära till hands, att skolrådet och kyr¬
kostämman samt dermed hela folkskoleorganisationen måste böja sig under
samma intresse.
Ehuru den ifrågasatta bestämmelsen om tillåtligheten af industrielt
feriearbete icke formelt innebär någon inkräktning på skolans område,
skulle den alltså faktiskt, så allmänt som den nu är hållen, öppna porten
på vid gafvel för en hel råd af dylika inkräktningar af synnerligen svår
beskaffenhet. Skall ett medgifvande om feriearbete för barn af viss ålder
göras, så måste det i alla händelser begränsas till de egentliga sommar¬
månaderna; eljest har man, under sken af att lagstifta om ferierna, på en
omväg desorganiserat undervisningen.
På alldeles samma sätt förhåller det sig tyvärr med den förmenta
garanti för skolan, som skulle ligga i bestämmelsen om inhemtande af det
s. k. minimum såsom vilkor för anställning i industrielt arbete. För hvar
och en, som haft anledning att närmare följa vårt folkskoleväsendes ut¬
veckling under de båda senaste årtiondena, är det en välbekant sak, att
inom flertalet kommuner, der industri-intressena äro förherskande, en
stark sträfvan gjort sig gällande bland industriens målsmän att söka få
folkskoleväsendet så ordnadt, att det bäst passar för deras behof af
minderårig arbetskraft. Visserligen skall enligt folkskolestadgan »skolåldern»
räknas »från och med det kalenderår, under hvilket barnet fyller sju, till
och med det, under hvilket barnet fyller fjorton år». Men der hos de
med höga kommunala röstetal försedda en liflig önskan förefinnes att så
tidigt som möjligt ställa barnen till industriens fria förfogande möta här¬
för inga svårare hinder. Hvarje barn, som af sin målsman förmenas att
inhemta den vanliga, ordinarie folkskolekursen, anses naturligtvis här upp¬
fylla det i folkskolestadgans § 48 för tidigare afgång uppstälda vilkoret
att af »fattigdom» hindras att begagna undervisningen, till dess nämnda
kurs är genomgången. Någon pröfning af dess »fattigdom» kommer ej i
fråga; det är no g, att dess målsman vill ha det in på en fabrik. Den
knappare kurs, som det då i stället måste hafva inhemtat, omfattar endast
katekes, biblisk historia och sång (hufvudsakligen kyrkosång) samt litet
innanläsning, skrifning och räkning, och fordringarna i dessa ämnen äro
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
11
så obestämda, att vederbörande ofta varit af den meningen, att äfven med
endast fyra månaders undervisningstid pr år afgång med »minimum» ganska
väl skulle kunna vinnas före fylda elfva år, i synnerhet om den uti peda¬
gogiskt afseende alldeles förkastliga praxis införes, att barnen i allmänhet
börja sin skolgång redan vid sex års ålder. Den bestämmelse i det nu
framlagda förslaget, som fastställer minimiåldern till tolf år (§ 2) samt i
vissa fall till elfva år (§ 8 mom. 2), innebär följaktligen en stark och
farlig uppfordran för industrimännen inom de olika skoldistrikten att söka
få »tninimikursen» införd och genomgången före 12 års ålder samt i gruf-
och sågverkstrakter före 11 års ålder.
Vill man sålunda bereda skolan en garanti mot allt för starka in-
kräktningar från industriens sida, så gifves härför, enligt vår öfvertygelse,
intet annat medel än fastställande af minimiåldern till fylda 13 år. Skulle
härifrån det undantag göras, att skolbarn af 12 års ålder linge syssel¬
sättas med industriarbete under ferierna, så måste, såsom redan förut
blifvit påpekadt-, åtminstone någon begränsning i tiden ega rum.
Blefve nu framstälda fordran uppfyld, så behöfde det alldeles icke
befaras, att det af chefen för civildepartementet omtalade mellanrummet
mellan »skolans område» och »industriens område» skulle uppkomma.
Frestelsen att låta barnen afgå i förtid har faktiskt sin grund i möjligheten
att redan vid 12 års ålder Få dem använda i lönearbete; der denna möj¬
lighet bortfaller, der bortfaller äfven frestelsen. Fastställande af 13 år så¬
som minimiålder skulle icke nödvändiggöra någon ändring af nu gällande
folkskolestadga.
Att ofvannämnda fordran från vår sida på intet sätt kan sägas vara
ytterligt gående, torde en jemförelse med förhållandena i andra land tyd¬
ligen visa. Enligt schweiziska förbundslagen af den 23 mars 1877 är allt
fabriksarbete förbjudet för barn under fylda fjorton år, likaså enligt öster¬
rikiska lagen af den 8 mars 1885. Den tyska arbetareskyddslagen af den
1 juni 1891 fastställer fylda tretton år såsom minimiålder med den ytter¬
ligare begränsning, att till och med efter uppnåendet af denna ålder barnen
icke få användas i fabriksarbete, såvida de ej fullgjort sin skolpligt, hvilket
i allmänhet icke är händelsen före fylda fjorton år. Den engelska lag¬
stiftningen sätter visserligen, i likhet med den franska, minimiåldern till
fylda tolf år, men för att ens delvis kunna fritagas från skolgång fordras
att antingen hafva aflagt en examen, hvarmed vår pröfning af »minimum»
icke kan på långt håll jemföras, eller ock under 5 års tid bevisligen hafva
bevistat skolan 300 dagar om året. För öfrigt pågår i England en oaflåtlig
rörelse till förmån för »de små hvita slafvarne i Lancashire och Yorkshire»,
och knappast någon parlamentssession förflyter, utan att något steg blir
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
taget, som afser de minderåriga proletärernas återbördande åt hemmet
och skolan.
Af särskildt intresse synes oss det »Förslag til Lov om Arbejde i
Fabrikker og dermed ligestillede Virksomheder samt det offentliges Tilsyn
dermed», som den 18 sistlidne december framlades för danska folketinget
af inrikesministern Bramsen. Bestämmelsen om minimiåldern (§ 4) lyder
der sålunda:
Born — hvorved förstaas Personer, som ikke have fyldt 14 Aar eller, uagtet
de have opnaaet denne Ålder, endnu ikke ere lovligt udskrevne af Skolen — maa
ikke anvendes til det i § 1, lste Stykke, omhandlede Arbejde.
Denne Bestemmelse finder dog ikke Anvendelse paa Drenge, der have fyldt
13 Aar, for saa vidt de i Medför af Bestemmelsen i Lov Nr. 47 af 24 Marts
1899 om forskellige Forhold vedrprende Folkeskolen § 1, naestsidste Stykke, ere
lovligt udskrevne af Skolen.
Huru ringa räckvidd detta medgifvande eger, framgår af följande ut¬
talande i inrikesministerns motivering:
Efter åt Lov af 24de Marts 1899 er traadt i Kraft, vil den i nBervmrende
Paragraf foreslaaede Undtagelse for Drenge, der ere lovligt udskrevne av Skolen,
kunne finde Anvendelse paa LP/a aarige Barn, idet Loven af 1899 § 1 tillader
Foraeldre åt udskrive et Barn af Skolen, naar det ved den senest afholdte For-
aarsprove har godtgjort åt have naaet Skolens Maal og i det paafolgende Som-
merhalvaar fy] der 14 Aar samt i övrigt paa Betingelse av, åt srerlige Forhold
i Hjemmet efter Skolekommissionens Skön tale derför.
Vi veta mycket väl, att hvad Danmarks högerregering sålunda före¬
slagit skall i vårt land ännu länge räknas såsom utopier. Vi få derför
nöja oss med mindre. Men vi kunna icke se något skäl, hvarför Sverige
i omvårdnaden om sin industriarbetarebefolknings barn skulle ställa sig sä
långt efter vårt lilla södra grannland.
Den andra hufvudpunkt i nu föreliggande förslag, som vi för vår del
måste anse i högsta grad betänklig, är det fullständiga utelemnandet af
hvarje åliggande för arbetsgifvarne att bereda sina minderåriga arbetare
tid för deltagande i fortsatt undervisning. Nu gällande förordning af den
18 november 1881 innehåller följande bestämmelse:
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
Vå
§ 7.
Minderårig under 15 år, som användes i fabrik, handtverk eller annan hand¬
tering, skall begagna undervisningen i folkskolan å de tider, skolrådet efter
näringsidkarens hörande bestämmer, eller njuta annan deremot svarande och af
skolrådet godkänd undervisning, samt en gång i månaden till näringsidkaren
aflemna intyg om åtnjuten undervisning.
Enligt den nu föreliggande propositionen skulle denna bestämmelse
alldeles försvinna.
Inom 1875 års komité tilläde man med rätta den fortsatta undervis¬
ningen en mycket stor betydelse, såsom särskildt § 4 i dess förslag utvisar;
och äfven inom 1891 års komité voro alla, såväl majoriteten som reservan¬
terna, öfverens om nödvändigheten af sådan undervisning samt om nöd¬
vändigheten af att någon bestämmelse om arbetsgifvarnes skyldigheter i
detta hänseende inrycktes i förordningen (komitéförslaget § 11 och reser-
vationsförslaget, § 3 mom. 3). Såsom chefen för civildepartementet i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet påpekar, hafva ock flera af folkskole¬
inspektörerna i sina yttranden öfver 1891 års komités förslag »framhållit
nödvändigheten af att de i folkskolan förvärfvade kunskaper genom fortsatt
skolgång underhållas och befästas och ifrågasatt stadganden härom». Här¬
till skulle vi för vår del vilja lägga, att detta underhållande och befästande
af kunskaperna dock icke på långt när är det vigtigaste, utan att hufvud-
saken alltid måste vara den rent uppfostrande inverkan, som ungdomen
just under ifrågavarande kritiska period i hög grad behof ver.
I en viss motsats mot denna uppfattning har i herr civilministerns
anförande till statsrådsprotokollet blifvit stäldt ett uttalande af den nuva¬
rande folkskoleinspektören i hufvudstaden. Vi tro dock, att man skulle
begå en orätt mot upphofsmannen till detta uttalande, som för öfrigt af¬
gafs i början af hans verksamhet, om man tolkade det såsom en förkastelse¬
dom öfver fortsatt undervisning för minderåriga arbetare. En dylik tolk¬
ning vederlägges för öfrigt af senare uttalanden från samma håll, exempelvis
i det »Underdåniga betänkande och förslag till ordnande af folkundervisningen
i vissa städer», som afgafs den 6 december 1895 af dertill i nåder utsedda
koiniterade. Så mycket våga vi i alla händelser påstå, att bland de lärare
och lärarinnor, hvilka inom industriorter arbeta i folkskolans tjenst, me¬
ningarna om den fortsatta undervisningens nödvändighet icke äro delade.
1 det gemensamma utlåtande öfver 1891 års komitéförslag, som afgafs
af kommerskollegium och medicinalstyrelsen den 10 december 1892, ut¬
talas ock den åsigten, att i en förordning om minderårigas användande i
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
industriarbete icke får saknas en bestämmelse till skydd för den fortsatta
undervisningen. »Folkskoleundervisningens ökande och utveckling är», yttra
nämnda embetsverk, »onekligen en ytterst vigtig angelägenhet. Samhället
kan ock med rätta fordra, att icke genom lagstiftningens tillskyndelse fruk¬
terna af denna undervisning icke komma att motsvara de betydande eko¬
nomiska uppoffringar, samhället ikläder sig för densamma; men det torde
utan tvifvel vara lämpligare och ändamålsenligare, att positiva åtgärder
till främjande af undervisningen, för så vidt sådant genom lagstiftningen
kan ske, vidtagas genom en omarbetning af den rörande samma undervis¬
ning särskildt gifna förordningen, än att det sker genom införande af
enstaka bestämmelse i sådant syfte i en författning, hvars hufvudändamål
är ett annat. Det torde emellertid ligga utom embetsverkens befogenhet
att vidare söka utveckla hvad som till folkundervisningens befrämjande
borde åtgöras. — — Embetsverken anse alltså, på grund af hvad nu an¬
förts, att föreskrift om utsträckt obligatorisk skolgång bör gifvas i annan
författning än den nu ifrågavarande samt då afse alla minderåriga, men
att i sistberörda författning bör intagas föreskrift om skyldighet för arbets¬
givare att, der hos honom anstäld minderårigs målsman sådant önskar,
bereda minderårig ledighet för begagnande af den fortsatta undervisning,
som är eller kan varda anordnad, undervisningen i tekniska skolor, der sådan
förekommer, deri inbegripen.»
Hvilka skäl, som detta oaktadt vållat, att ingen som helst bestäm¬
melse till skydd för fortsatt undervisning blifvit i det kongl. förslaget
upptagen, är oss obekant. Så vidt vi kunna se, är bibehållandet af en
bestämmelse ungefärligen motsvarande § 7 i nu gällande förordning nöd¬
vändigt, såvida ej å alla industriorter folkskolestadgans § 50 mom. 2 skall
blifva ett tomt ord. Fortsättningsskolans årliga undervisningskurs upptager
för öfrigt endast 180 timmar, hvilket ju icke innebär någon synnerlig
minskning i den åt industriarbetet egnade tiden.
Beträffande förordningens förhållande till folkskolan dela vi för vår
del till fullo den af kommerskollegium och medicinalstyrelsen uttalade
åsigten, att de positiva åtgärderna till främjande af undervisningen icke
böra föreskrifvas der, utan i folkskolestadgan. Vilkoren för minderårigas
användning i industriarbete äro med hänsyn till folkskolan af hufvudsak¬
ligen negativ natur, men derför icke mindre betydelsefulla: ett af deras
hufvudändamål är att kring henne uppresa ett bålverk så starkt, att hon
icke af den öfvermägtigt påträngande industrialismen krossas och förkrympes.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
15
I detta afseende uppfyller det kongl. förslaget, trots sina många och störa
förtjenster i andra delar, icke de anspråk, som ur uppfostringssynpunkt
måste på detsamma ställas.
Slutligen kunna vi icke underlåta att framhålla ännu ett önsknings-
mål, nemligen det, att den blifvande författningen i ämnet måtte antagas
såsom lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, och att sålunda
Riksdagen icke inskränker sig till att afgifva ett yttrande öfver det före¬
liggande förslaget till förordning angående minderårigas och qvinnors använ¬
dande till arbete i industrielt yrke, utan för sin del fattar beslut i ämnet.
Så skedde år 1889 med anledning af Kongl. Maj:ts då framlagda förslag
till »Förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i
arbetet»; Riksdagen antog i stället en »Lag angående skydd mot yrkes-
fara». Lagstiftningen på nu föreliggande område sammanhänger på det
närmaste med den skyddslagstiftning, som tillkom år 1889, hvadan äfven
i formelt afseende författningarna torde böra erhålla samma karakter.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få vi hemställa:
dels att Riksdagen måtte i anledning af Kong].
Majt:s proposition 'med förslag till förordning angående
minderårigas och qvinnors användande till arbete i in¬
dustrielt yrke för sin del antaga en lag i ämnet;
dels att Riksdagen måtte i författningsförslaget i
fråga vidtaga följande ändringar och tillägg:
a) åldersbestämmelsen i 2 § ändras från tolf till
tretton år;
b) raedgifvandet i samma §, att minderårig i visst
fall må användas till arbete under ferietid, inskränkes
till: ferietid, som infaller under månaderna juni, juli
och augusti;
c) ur 3 § borttagas de ord, som afse minderårig,
hvilken ej fylt 13 år;
d) 8 §, 2 mom. utgår;
e) i författningen införas sådana bestämmelser,
att de till arbete i industrielt yrke använda minderåriga,
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.
som äro under femton år, ovilkorligen komma i åt¬
njutande af fortsatt undervisning, anordnad af veder¬
börande skolråd eller ock af skolrådet godkänd, hvilken
undervisning under alla förhållanden skall omfatta minst
180 timmar årligen.
Den närmare formuleringen af våra ändrings- och tilläggsförslag
öfverlemnas åt lagutskottet, hvilket ock torde göra de jemkningar i öfriga
paragrafer, som må finnas erforderliga för genomförandet af de af oss
framstälda önskemålen.
Stockholm den 20 mars 1900.
Fridtjuv Berg.
Emil Hammarlund.
I förestående motions syfte instämma:
Aug. Pettersson.
L. Dahlstedt.
J. Persson.
Julius Centerwall.
S. J. Kardell.
Arvid Kempe.
Joh. Er. Nordin,
L. Gust. Broomé.
A. Thylander.
Henrik Hedlund.
M. F. Nyström.
A. F. Liljeliolm.
Chr. Olsson.
J. Nydal.
J. Nordin.
Oskar Eklund.
Gust. Österberg.
W. Johansson,
Karl Staaff.
J. A. Jjundström
Oja.
Stockholm 1900. Kungi Boktryckeriet, P A. Norstedt & Söner.