16
Motioner i Andra Kammaren,
1.
iV:o III.
Af herr K. bttiaff, om skrifvelse till Kongl. Maj\t angående
utarbetande af förslag till lag angående viss tid, inom
hvilken anmälan att någon blifvit såsom misstänkt för
brott häktad skall göras till vederbörlig domstol.
Bland de egenskaper, som må räknas till den svenska lagstiftnin¬
gens mera förnämliga i fråga om personer, hvilka häktats såsom miss¬
tänkta för brott, framstår försöket att sätta åtminstone några gränser
för den tid, under hvilken häktningstillståndet får fortvara. Detta försök
liar funnit sitt uttryck i 19 § 15 punkten af kongl. förordningen om
strafflagens införande den 16 februari 1864, hvilken såsom regelbindande
för frågan, inom hvad tid häktad person skall inställas vid den rätt,
som har att ransaka om brottet, hvarför häktningen skett, hänvisar till
särskild! stadgande. Detta stadgande återfinnes i sin ordning i kongl.
förordningen den 10 april 1810 och innefattar den hufvudregel för
stadsdomstol, att ransakning med häktad person skall företagas sist
inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken dertill
blifvit hos domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till staden
ankommit och i fråga om landtdomstol, att ransakning med häktad
person skall företagas inom tre veckor från det domaren fått under¬
rättelse om målet.
I rättsskipningen har den sålunda uttalade regeln ansetts norme¬
rande äfven i fråga om fortsättning af påbörjad ransakning sålunda, att ran¬
sakning med häktad person i stad i allmänhet ej får uppskjutas mera än
åtta dagar och på landet ej mera än tre veckor.
Det kan svårligen betviflas, att både 1810 och 1864 års lagstiftare
genom dessa bestämmelser trodde sig hafva skänkt den häktade fulla
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.
garantier för att inom viss tid ovilkorligen blifva stäld inför domstol.
Det synes mig således knappt på allvar kunna ifrågasättas, att för dessa
lagstiftares föreställning framträdt den möjlighet, som numera i flera
fall blifvit en verklighet, nemligen, att en häktad person i veckor, ja,
månader fått vänta, innan han stälts inför domstol. Mot förordningens
ordalag strider emellertid ej en sådan möjlighet, då nemligen utgångs¬
punkten för de åtta dagar respektive tre veckor, inom hvilka ransakning
skall börjas, räknas icke från sjelfva häktandet utan från den tid, då
underrättelse kommit vederbörande domstol tillhanda.
Här är utan tvifvel en lucka, som undgått lagstiftarne, ty det
synes otänkbart, att de skulle hafva ansett nödigt att kringgärda den
tilltalades frihet gent emot domarens godtycke men icke gent emot
åklagaremyndigheternas. Och då man frågar, huru det var möjligt att
förbise, att den tilltalade likaväl kunde behöfva sig till skydd en bestämd
tidsgräns stadgad, inom hvilken hans mål måste anmälas för domstolen
som en sådan gräns, inom hvilken hans mål efter anmälan måste före¬
tagas, kan förklaringen dertill, såvidt jag förstår, ej blifva annan än
den, att det hvarken föll 1810 eller 1864 års lagstiftare in, att ett
dröjsmål med denna anmälan skulle kunna förestafvas af ett förnuftigt
motiv, utan att de ansågo för utan vidare gifver, att en häktad person
genast skulle öfverlemnas till domstol, så att ett uppskof derutinnan
vore likstäldt med tjenstefel. Denna uppfattning låter hvad angår tid¬
punkten 1810 fullt förklara sig deraf, att då helt visst ännu ej någon
afvikelse skett från den gamla i 1734 års lag herskande grundsatsen,
att domstolen i fråga om undersökningen rörande ett begånget brott är
ensamt agerande, så att denna undersökning från första stund bör ligga
i dess hand helt och hållet.
Väl är det sannolikt, att denna uppfattning år 1864 fått maka åt
sig så till vida, att i åtskilliga mål en förberedande undersökning hölls
af åklagare- eller polismyndighet. Men förmodligen hade ej något
särskildt fall kommit att fästa uppmärksamheten på den egendomliga
ställning, i hvilken en häktad person, hvars mål icke anmälts för dom¬
stolen, befinner sig. Eljest låter det svårligen tänkas, att man år 1864
skulle åtnöjt sig med att blott upprätthålla 1810 års förordning i gäl¬
lande kraft.
Det närvarande förhållandet gestaltar sig nu sålunda. Vid landt-
domstolarne torde i allmänhet anmälan om häktad person ske utan
tidsutdrägt genom remiss, som afgår ofördröjligen efter det den häktade
ankommit till häktet. Antagligen är förhållandet enahanda i de mindre
städerna. Men i de större städerna, der å ena sidan anhopningen af
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 23 Haft. 3
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.
mål gör det synbarligen önskvärdt, att målet icke inkommer till dom¬
stolen i alldeles oförberedt skick och å andra sidan utvecklingen af
polisväsendet och det egendomliga och ej fullt lyckliga nära samband,
hvari polismyndigheten kommit att stå till åklagaremagten, gör en viss
förundersökning möjlig, har sådan öfvergått nästan till regel.
Hvad är nu den persons rättsliga ställning, hvilken friheten på
detta sätt beröfvats?
Jo, hau är i sjelfva verket rent af på nåd och onåd öfverlemnad
till åklagare och polismyndigheterna.
För det första finnes såsom jag framhållit ingen viss tid föreskrifven,
inom hvilken han ovilkorligen skall ställas för domstol utan åklagare-
respektive polismyndigheterna kunna efter sin uppfattning om den
större eller mindre nödvändigheten af en längre och allsidigare för¬
undersökning och allt eftersom dessa myndigheter sjelfva äro mer eller
mindre upptagna med andra mål och ärenden, qvarhålla honom längre
eller kortare tid.
Icke nog med det. Den sålunda qvarhållne saknar hvarje lagligt
rättsmedel emot häktningen, så länge han icke är stäld inför domstol.
Han kan sålunda (på sätt ett färskt exempel visar) icke vinna öfver-
domstols pröfning af häktningens berättigande.
Han är med andra ord, så länge åklagare-respektive polismyndig¬
heten behagar qvarhålla honom, i sjelfva verket rättslös — och det i
afseende å en af de vigtigaste menskligt grundrättigheterna, rätten till
personlig frihet.
Då detta förhållande i sin nakenhet framträdde uti ett af mig förut
antydt rättsfall, väckte det också efter hvad jag erfor en utomordentlig
uppmärksamhet i alla intresserade kretsar.
Det är klart, att här en fullständig abnormitet föreligger. Att
skydda medborgerliga rättigheter mot domstolar, som likväl kunna presu-
meras vara mera måna om att opåmint bevara dem, men lemna dem
ovärnade gent emot myndigheter, utrustade med långt mindre förutsätt¬
ningar i den rigtningen, är ju absurdt.
Vid fråga om en förändring i syfte att bättre skydda den häk¬
tade, kunde nu ifrågasättas antingen, att en bestämd tid stadgades, inom
hvilken häktning skall för domstol anmälas, hvarefter då domstolens
skyldighet enligt 1810 års förordning att hålla ransakning vidtager,
eller att införa laglig möjlighet för den häktade att få häktningen
pröfvad (antingen af särskild häktningsdomare, af underrätt eller öfver¬
rätt) eller slutligen att kombinera dessa begge garantier.
I den proposition med förslag till lag angående vissa delar af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 111. 19
rättegången i brottmål, som Konungen vid 1886 års riksdag framlade,
har frågan uppmärksammats genom ett förslag i förstnämnda rigtning,
då det i 3 kap. 16 § heter:
»Så snart anmälan om den häktades ankomst till ransaknings-
häktet, blifvit gjord, skall Konungens befallningshafvande eller polis¬
myndigheten, derest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet
till handläggning vid domstol och derom underrätta rätten eller domaren
för utsättande af tid för ransakningen.
Begär åklagare att med målets hänskjutande till domstol må anstå
för anställande af ytterligare efterforskningar, eger Konungens befallnings¬
hafvande eller polismyndigheten att, så framt giltigt skäl dertill före¬
kommer, meddela det anstånd med målets hänskjutande till domstol,
som finnes nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från
den, då den häktade ankommit till ransakningshäktet. Ej må anstånd
beviljas, utan att den häktade blifvit öfver åklagarens begäran hörd.
’ Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med
anståndet tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas
till domstol.»
I sjelfva verket synes också gifvetvis en dylik tidsbegränsning
vara den jemförelsevis enklaste utvägen att. fylla luckan. Införandet
af särskilda häktningsdomare är ju en rätt betydande förändring och
anförandet af besvär i öfverrätt öfver häktningsåtgärden har knappast
direkta analogier i lagstiftningen i öfrigt och torde i många fall knap¬
past vara synnerligen effektivt.
Då den närmare utredningen och formuleringen af ett lagförslag i
ärendet torde böra öfverlemnas till regeringen, skall jag emellertid in¬
skränka mig till att hemställa om en skrifvelse till Kongl Maj:t.
Sedan förestående motivering redan var skrifven, erhöll jag
justitieombudsmannens berättelse, deri ämnet är behandladt och fram¬
ställning gjorts till Riksdagen om en skrifvelse till Kong].. Maj:t.
Då emellertid syftet med justitieombuusmannens framställning
sträcker sig utöfver det i min motion framhållna men ett par af de
synpunkter, jag tillåter mig betona, äro något annorlunda utvecklade i
min motion än i nyssnämnda framställning, vill jag icke underlåta att
fullfölja motionen, då den ju i någon mån kan tjena att stödja upp¬
fattningen, att något i saken bör åtgöras.
På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
Riksdagen framlägga förslag till lag angående viss tid,
inom hvilken anmälan, att någon blifvit såsom miss¬
tänkt för brott häktad, skall göras till vederbörlig
domstol.
Stockholm den 28 januari 1900.
Karl Staaff.
N:o 112.
Af herr K. Staaff, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående sådan
ändring i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvar¬
under tilltalad person suttit häktad, må kunna tillgodo¬
räknas honom vid utmätande af straff.
Vid 1897 års riksdag tillät jag mig väcka en motion af följande
lydelse:
»Bland de tvångsmedel, hvilka samhället understundom finner sig
nödsakadt att använda emot för brott misstänkta personer, är utan
tvifvel häktningen det, som djupast ingriper i individens intressen.
Ty häktningen beröfvar ju, så iänge den varar, den tilltalade fullstän¬
digt hans personliga frihet, upphäfver härigenom i de flesta fall möjlig¬
heten för den häktade att fortsätta utöfvandet af sitt yrke eller sin
verksamhet och afbryter med ett slag hans familjelif och allt umgänge
med andra menniskor.
Det måste då vara af högsta vigt, att lagstiftningen i fråga om
häktningsinstitutet vidtager alla de försigtighetsmått, som kunna tjena
att i möjligaste mån förebygga obehörig häktning och att, der häkt¬
ning skett, håfva dess skadliga följder.