Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
1
N:o 104.
Af herr C. Lindhagen, om skrifvelse till Kongl. Maj.t angående
åstadkommande af nya, så vidt ske kan, öfverensstäm¬
mande civillag ar för de tre skandinaviska länderna.
I den borgerliga eller civila rättens historia hos skilda folk framträda
merendels såsom skiljemärken rättsnormernas med vissa mellantider före¬
tagna sammanfattning, i en lagbok. Dessa civilrättsliga kodifikationer utgöra
nödvändiga led i utvecklingen. Deras ändamål är nemligen att dels, sedan
lagstiftningen alltmer upplöst sig i splittradt detaljarbete, åter i rättssäker¬
hetens intresse öfversigtligt och tydligt fastslå, hvad som skall anses såsom
lag, och dels i rättsutvecklingens intresse gifva hemort åt de ur nya för¬
hållanden framgångna rättstankar, för hvilka den gamla lagen står främ¬
mande.
En dylik kodifikation af civilrätten utgjorde giftermåls-, ärfda-, jorda-,
byggninga- och handelsbalkarne i Sveriges rikes lag af år 1734. Denna
lag gäller ännu, men redan i början af förra århundradet ansågs behof
af en ny lag föreligga. Sedan nemligen vid riksdagen 1809—1810 stän¬
derna på initiativ af lagutskottet begärt tillsättande af en komité att arbeta
på lagars och författningars redaktion och förenkling, beslöt Kongl. Maj:t
att den lagkomité, som i anledning häraf tillsattes, skulle arbeta bland
annat på en ny allmän civillag. Denna komité uppgjorde ett slutligen år
1826 i omarbetadt skick publiceradt förslag till allmän civillag, inne¬
fattande nya giftermåls-, ärfda-, jorda-, byggninga- och handelsbalkar.
Förslaget öfverlemnades sedan vid 1834 års riksdag till ständerna, men fragan
uppsköts för vidare utredning, hvarefter förslaget i anledning af ständernas
år 1841 gjorda framställning ytterligare granskades af en lagberedning,
Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Häft. (N.is 104,105). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
som år 1847 afgaf nytt förslag till giftermåls-, ärfda-, jorda- ocli bygg-
ningabalkar. Men icke heller detta senare förslag blef föremål för Riks¬
dagens omedelbara pröfning. I stället har man allt hitintills fortsatt att
genom partiella förbättringar söka afhjelpa de obestridliga bristerna i den
civilrättsliga lagstiftningen.
I Norge gäller fortfarande Kong Christian V:s Kor ske Lov af år 1687.
I början af förra århundradet ansågs en ny kodifikation så behöflig, att
till och med i norska grundlagen af 1814 intogs en särskild föreskrift
derom, att en ny allmän civil lagbok skulle föranstaltas att utgifvas på
första eller, om detta ej vore möjligt, på andra ordinarie storting. En för
ändamålet tillsatt lagkomité upptog arbetet men kom ej till något resultat.
Grundlagens förordnande väntar derför ännu på sin uppfyllelse.
Danmarks ännu gällande lagbok är Kong Christian V:s Danske Lov
af år 1683. Redan i medlet af 1700-talet sysslades under en lång följd
af år med att åstadkomma en ny mera tidsenlig och omfattande lagkodex.
Detta arbete ledde dock endast till mindre betydande förarbeten och har
sedan ej återupptagits, ehuru behofvet af en kodifikation blifvit alltmer
trängande.
De skandinaviska länderna intaga sålunda för närvarande alldeles
enahanda ställning i afseende å beskaffenheten af deras civilrättsliga lag¬
stiftning. Denna består nemligen i alla tre länderna af dels en mycket
gammal lagbok, hvilkens ännu bestående rester till stor del äro föråldrade
samt hindra rättsskipningen beträda tidsenliga banor; dels en mängd efteråt
utfärdade specialförfattningar, hvilka, äfven dessa delvis föråldrade, till¬
kommit utan enhetligt sammanhang sins emellan och med det hela och
utan att arbetet adlats af någon betydelsefull uppgifts inflytelse, dels en
omtvistad och kasuistisk oskrifven lag, nödtorfteligen skapad af teori och
praxis i syfte att söka fylla luckorna och tillgodose nya rättskraf, hvilket
i månget fall måste ske genom förtolkning eller uppenbart åsidosättande
af gällande lagbud. Det bör sålunda ej finnas mer än en mening om, att
både i Sverige, Korge och Danmark tiden nu är öfvermogen för en ny
civilrättslig kodifikation, hvilken synnerligen påkallas både i rättssäker¬
hetens och rättsutvecklingens intresse.
Under sådana förhållanden tränger sig emellertid mägtigt fram ange¬
lägenheten af att detta lagarbete sker efter samråd i ändamål att åstad¬
komma en gemensam nordisk lagbok eller rättare sagdt nya till innehåll
och form, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de skandina¬
viska länderna. Det är klart, att i många stycken, såsom vissa delar af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
3
jordabalken, full öfverensstämmelse ej kan vinnas. Men i det störa hela
lämpar sig civilrätten väl för ett gemensamt lagstiftningsarbete, då hvarken
ländernas administrativa egendomligheter eller stridiga sociala åskådningai
här spela samma rol som t. ex. i processrätten och straffrätten.
Tanken på lika lagstifning för de nordiska länderna är för öfrigt icke
ny och möjligheterna för dess åstadkommande icke heller opröfvade.
Särskildt bör i detta afseende erinras om 1876 års Eiksdags, i anledning
af en motion inom Andra Kammaren, gjorda anhållan, att Kongl. Maj.t
täcktes vidtaga åtgärder för utarbetandet så skyndsamt som möjligt af en full¬
ständig handelslag för Sverige, utan att viss annan angifven lagstiftning der¬
igenom tillbakasattes, äfvensom egna omsorg deråt, att, så vidt ske kunde,
derigenom åstadkommes öfverensstämmelse med motsvarande norsk och dansk
lagstiftning. Lagutskottet hade afstyrkt motionen, men numera torde till¬
fredsställelsen vara enhällig öfver, att Riksdagen behjertade frågans vigt
och betydelse. Ty Riksdagens ifrågavarande hemställan har redan ledt
till antagande i alla tre länderna af åtskilliga öfverensstämmande lagar inom
vigtiga delar af den speciella handelsrättens område, nemligen vexellag,
lagar om varumärken samt om handelsregister, firma och prokura, sjölag
och checklag.
Bestämmande för 1876 års riksdagsskrivelse var, bland annat, äfven
det anförda skälet, att genom ett uppskof skulle tillfälle till åstadkom¬
mande af likformighet inom vissa grenar af den speciella handelsrätten gå
förloradt. Enahanda fara uppstår nu genom ett undanskjutande af frågan
om vinnande af enhet i den allmänna privaträttens bestämmelsoi, den in¬
begripet dithörande delar af handelsrätten. Ty i sådant fall kan man
i stället med visshet förutse, att under den närmaste tiden i de olika
länderna företagas kodifieringar af civillagen eller åtminstone antagas
nya författningar i alla afsevärdare delar af densamma.. Det är derför af
största vigt att med framsynthet och energi begagna sig af en läglig tid¬
punkt, som kanske aldrig återkommer.
Huruledes hos andra sins emellan närbeslägtade folk enhetstanken
mägtat öfvervinna långt större svårigheter i lagstiftningsväg, derpå lemnar
också den nya tyska civillagen af den 18 juni 1896 ett exempel, som manar
till efterföljd. Genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1900,
erhåller nemligen tyska riket en gemensam borgerlig rätt, i stället för den
mångskiftande, delvis på vidt skilda principer bygda lagstifning, som förut
gält i de särskilda staterna. Ifrågavarande tyska kodifikation, med dess
storartade på jemförelsevis kort tid åstadkomna förarbeten, bör dessutom
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
gifva värdefulla uppslag samt öfver hufvud taget väsentligen underlätta arbetet
för en nordisk lagbok, ehuruväl å andra sidan lagen till form och innehåll
i många afseenden gifvetvis kommer att äfven lända mera till varning än
efterföljd.
Om sålunda de yttre betingelserna för en sträfvan att bringa öfverens¬
stämmelse i de skandinaviska folkens civilrättsliga lagstiftning för när¬
varande äro mycket gynnsamma, så framstår äfven innebörden af ett sådant
arbete såsom icke mindre betydelsefullt.
Först och främst föreligga de bästa utsigter, att den i alla tre län¬
derna sedan länge på dagordningen stående frågan om nya civillagar skall,
upptagen i sådan form, kunna i hvarje land bringas till utförande inom
en så pass kort tid, att ej redan förarbetena hinna föråldras och den en¬
hetliga ledningen kommer att saknas. Uppgiftens större betydelse och
inflytandet af en mångsidigare representerad erfarenhet och sakkunskap
skola visa sig egnade lösa en uppgift, som hvarje land för sig hitintills ej
mägtat. Erfarenheterna från lagstiftningen inom den speciella handelsrätten
gifva också vid handen, att ett samarbete leder till fruktbarare resultat.
De ledande hufvudsynpunkterna komma derigenom i förgrunden och oväsent¬
liga betänkligheter om detalj spörj smål tvingas underordna sig i sjelfva
sakens intresse.
Det behöfver vidare knappast erinras om, hvilken vigtig insats en
gemensam civillag skulle göra i det gamla, nu af tidsförhållandena upp-
lifvade sträfvandet att närma de nordiska folken på de kulturella områ¬
dena och derigenom bereda dem ett rikare lif i ett större fädernesland.
Att särskildt rättsvetenskapen och rättsskipningen derigenom skulle taga
ett stort uppsving ligger i öppen dag. För framgången af ett fortsatt
gemensamt lagstiftningsarbete är dessutom öfverensstämmelse i den allmänna
privaträttens principer grundläggande. Vid förut åberopade samarbeten
inom vissa speciella rättsområden visade sig också de största svårigheterna
ligga i ländernas olika lagstiftning på angränsande områden af den all¬
männa privaträtten.
Slutligen skall en nordisk lagbok gifva den skandinaviska rättsupp¬
fattningen tillbörligt inflytande och magtställning utåt. Å ena sidan kan
den, genom att för alla tre länderna upptaga vissa allmännare omfattade
rättsgrundsatser, lemna vigtiga bidrag till förverkligandet af rättens uni-
versalitet. Men å andra sidan får den likaledes till uppgift att upprätt¬
hålla de nordiska folkens rättstraditioner och bringa dem till inflytande i
den universella rättsbildningen. Gå nu de nordiska folken skilda vägar
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
med sin borgerliga lagstiftning, är det fara värdt, att de alldeles förspilla
det framstående arf, de af gammalt fått att vårda i förenämnda afseende.
Denna sista synpunkt framhölls särskildt i ett tal, som professor Julius
Lassen i Köpenhamn vid universitetets reformationsfest i slutet af förra året
höll om nödvändigheten af den danska privaträttens kodifikation. Efter att
hafva utvecklat, hurusom en ny »dansk lag» hörde till de uppgifter, som
det 20:de århundradet redan i sin början borde söka lösa, tilläde han föl¬
jande slutord: »Jeg ser nok åt Opgaven egentlig bor stilles hojere, og åt
en nordisk Lovbog burde vcere Afaalet. En for alle skandinaviske Diger
ftelles, ved forenede danske, norske og svenske Krsefter skabt Lovbog "vilde
sikrere og kraftigere give de ejendommelige nordiske Hetstanker Udtryk.
En nordisk Lovbog vilde staa med en Autoritet, som den danske, norske
og svenske hver för sig vilde savne, og vilde i Förbindelse med en dertil
knyttet, fsolles skandinavisk Hetsvidenskab magte den skandinaviske Hets
Mission i den almindelige borgelige Hets Udvikling, som Mtcgleren mellem
den romanistisk-tyske Ket og den engelsk-amerikanske Het. Skulde denne
Vej vise sig farbar, bor den folges.»
På grund af hvad sålunda anförts och då jag djupt känner, hvilket
stort ansvar i förevarande afseende livilar på den nuvarande generationen
inför kommande tider, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes snarast möjligt taga erforderliga
initiativ till en samverkan i syfte att åstadkomma nya,
såvidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre
skandinaviska länderna.
I en dylik framställning ligger naturligtvis äfven inneslutet, att de
frågor om vigtigare ändringar i civillagen, hvilka tilläfventyrs för närva¬
rande äro på pröfning beroende, helst böra endast i den ordning nu antydts
vidare fullföljas.
Stockholm den 28 januari 1900.
Carl Lindhagen.