Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
1
N:o 1.
Af herr P. Waldenström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående införande af mera betryggande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar.
Vid sistlidne riksdag väckte jag en motion om nödvändigheten
att bereda de omyndiga större trygghet för bevarandet af dem till¬
hörande egendom, som staten öfverlemnar i förmyndares vård. Min
motion afstyrktes af lagutskottet, afslogs vid votering i Första Kam¬
maren, men bifölls af Andra Kammaren utan votering. Uppmuntrad
af det understöd, den fann, anser jag mig böra påkalla Riksdagens för¬
nyade uppmärksamhet för denna sak, som synes mig vara af så stor
vigt, att den icke bör lernnas å sido, förrän den blifvit på fullt till¬
fredsställande sätt ordnad. »Man kan icke», har en gång en justitie¬
ombudsman yttrat i sin berättelse till Riksdagen år 1881, »man kan icke
utan bekymmer tänka på de omyndiges ställning, och man kan icke
blifva overksam i en angelägenhet, hvilken så nära rör alla och så
djupt ingriper i familjelifvet som denna om de omyndiges rätt och för¬
valtningen af deras egendom.»
Hufvudfelet i vår sedan gammalt gällande lagstiftning angående
förmynderskap är den stora magt att disponera omyndigs egendom, som
tillkommer förmyndare, en magt, som — utom hvad angår fast egen¬
dom, hvilken han icke utan domstols tillstånd kan sälja eller med gäld
belasta — kan sägas vara oinskränkt. Efter upprepade motioner i
Riksdagen och upprepade påpekningar af justitieombudsmannen aflät
Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1869, hvari den
uttalade, att en offentlig myndighet borde inrättas, »till hvilken för-
Bih. till Rifod. Prat. 1900. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 7 Haft. (N:o l.J
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
myndare hade . att aflemna myndlingarnes penningtillgångar antingen
kontant eller i sådana värdepapper, som af samma myndighet kunde
godkännas». Denna myndighet, som kallades nämnd, och som skulle
»tillsättas för hvarje domkrets eller annat lämpligt område», skulle det
åligga att förvalta medlen samt till förmyndarne för deras myndlingars
räkning på bestämda terminer utbetala den upplupna räntan. Sedan
Kongl. Maj:t funderat på denna skrifvelse i sju och ett hälft år, för¬
klarade han den 19 november 1876, att Riksdagens skrifvelse icke kunde
till någon åtgärd föranleda. Orsaken dertill var emellertid säkerligen
icke den, att då gällande lagstiftning ansågs tillfredsställande, utan att,
såsom justitieministern redan den 12 mars 1870 hade förklarat i Andra
Kammaren, sammansättningen af den föreslagna nämnden förutsatte »en
allmänanda och ett kommunallif», som »ännu icke allestädes vore till¬
räckligt utvecklade», för att man skulle utan fara kunna lemna omyn¬
diges medel åt »en af kommunen vald nämnd, som svårligen kunde
åläggas någon af lag bestämd ovilkorlig ansvarighet».
År 1881 bragte justitieombudsmannen saken åter på tal. Han för¬
ordade en lagstiftning efter mönstret af den norska »Lov av 28:de
Sept. 1857», enligt hvilken omyndiges medel administreras under offent¬
lig kontroll. Riksdagen accepterade icke detta förslag, men skref
emellertid till Kongl. Maj:t den 19 april 1881 med anhållan om förslag
till bestämmelser, som mera än de dåvarande kunde bereda trygghet
för förvaltningen af omyndiges medel, ehvad det kunde ske genom än¬
dring i 1861 ars förordning med »bibehållande af dess hufvudbestäm-
melser» eller genom förvaltningens byggande på »andra grunder». Till
svar derpå anförde justitieministern i statsrådet den 17 juli 1882, att
man »åtminstone för närvarande» icke torde kunna komma längre än
till en revision af förordningen den 24 september 1861. Emellertid
erkände han »vigden af de skål, som blifvit anförda för en längre gående
förändring» samt stälde i utsigt möjligheten af en »successiv öfver¬
gång till en ännu mer betryggande ordning».
Resultatet inskränkte sig emellertid till lag angående tillsyn af
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, ge¬
nom hvilken man visserligen försökte bättre ordna tillsynen, men lem-
nade hufvudfrågan på samma punkt som förr. Förmyndares magt att
förvalta sin myndlings egendom qvarstår lika oinskränkt som förr. Och
tillsynen är i verkligheten mycket mer sken än sanning. Förmynda¬
ren skall inför af kommunerna utsedda »godemän» »afgifva räkning öfver
allt, hvad han har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvil¬
ken den omyndiges reda penningar äro utsatta». Han behöfver icke upp¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1. 3
visa denna säkerhet eller förete myndlingens värdehandlingar, derest icke
godemännen särskildt begära det. Det kan ga åratal, innan detta sker,
ja, i vissa fall sker det aldrig. Godemännen äro ofta försynta och
vilja icke antyda något misstroende mot förmyndaren genom att be¬
gära att få se dem. Men äfven om de en gång om året se dem, så
kunna handlingarna då vara för tillfället anskaffade samt redan nästa
dag åter stå ute såsom säkerhet för förmyndarens egna affärsförbindel¬
ser. På detta sätt mister den ena mydlingen här, den andra der, hvad
deras föräldrar, ofta under mycken försakelse, för egen del med svett
och möda samlat för sina barns uppfostran.
Med rätta sade justitieombudsmannen i sin embetsberättelse till
1881 års Riksdag: »Det är just den hufvudsakliga bristen i den rätts-
anstalt, som genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet,
utvecklas och stadgas, att den nemligen icke’ förmår att bereda säker¬
het för bevarandet af de omyndiges tillgångar i reda penningar,
fordringsbevis och andra värdepapper».
»En hvar, som gjort sig förtrogen med äldre tiders lagstiftning i
detta ämne och känner den sorgfällighet, med hvilken förmyndares
pligter emot de omyndige voro utstakade och öfvervakade, samt den
försigtighet och omtanke, som först egnades åt bevarande af de omyn¬
diges medel för förskingring och förstöring genom förmyndares för¬
sumlighet eller oredlighet, — hvilken omvårdnad kortast och kraftigast
fann sitt uttryck i den bekanta satsen: »ej må barnagods eller pennin¬
gar sjunka eller brinna» — och sedan, när en förmansrättsordning i
lagen infördes, satte de omyndiges rätt framför deras, som för sina
fordringar hade inteckning i förmyndarens fasta egendom, måste för¬
vånas, att i vår tid sist berörda rätt med ett penndrag kunnat beröfvas
de omyndige, utan annat vederlag än den säkerhet, som 1861 års för¬
ordning erbjuder». Tyvärr ega dessa ord sin fulla tillämpning än i
dag. 1884 års lag lemnar icke den omyndige större säkerhet än 1861
års förordning.
Nu kan invändas, att lagen förordnar, att om godemännen anse
nödigt, att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för
myndlings medel, så ega de att anmäla det för rätten, som sedan efter
förmyndarens hörande förordnar så som nödigt och skäligt pröfvas (§ 11).
Men då kan det vara för sent. Hans egendom kan då vara så in¬
tecknad, att en inteckning derutöfver icke ens är värd så mycket som
det papper, hvarpå den är skrifven, och den stämpel, hvarmed den är
belagd. Och att prestera annan säkerhet lär väl ej bli lätt, sedan hans
ställning blifvit så tvifvelaktig, att godemännen ansett sig böra taga
4 Motionerji Andra Kammaren, N:o 1.
detta steg. När myndlingen sedan skall hafva ut sitt, linnes litet eller
intet att taga och ingen är, som ersätter honom hans förlust eller
delar den med honom. Han får bära den ensam. Staten, domstolen
godemannen äro utan allt ansvar. Jag känner till en händelse, der
förmyndaren hade spekulerat med sin myndlings penningar. Hade det
lyckats, sa hade han gjort sig en god förtjenst. Nu misslyckades det,
och vid redogörelsen för sitt förmynderskap lemnade han den myndin
blifne fra 120 ^usen kronor i fullkomligt värdelösa värdepapper
rormyndaren var fullkomligt insolvent; en rättegång hade endast åstad¬
kommit skandal inom en förnäm familj utan ett öres vinst för den
andre. Och så fick saken i all tysthet passera. Och i tyst sorg- be-
grafvas nog de flesta händelser af detta slag.
I ett i Upsala universitets årsskrift 1883 infördt vetenskapligt
arbete, med titel: »Om tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndins
egendom _ samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt», har den nu¬
varande justitieombudsmannen med stor grundlighet behandlat denna
traga. Och han slutar sin framställning med följande ord:
»Vill samhället, hvilket måste vara dess oeftergifliga pligt, vifva
de inyndige en fullkomlig trygghet att få behålla sina egodelar, är det
nödvändigt, att detsamma ikläder sig skyldighet att svara för de förluster,
som vid förvaltningen kunna uppkomma. Förbinder sig samhället, vare
sig staten eller kommunen, till en sådan ansvarighet, lärer väl5 deraf
H?e~. nödvändighet följa, att staten eller kommunen också öfvertager
sjelfva förvaltningen, hvadan tanken att råda bot emot bristerna endast
genom skärpta kontroller får öfvergifvas. Frågan blir då denna: bör
staten eller bör kommunen förvalta den omyndiges egendom och garan¬
tera densamma? Vi tro det vara rigtigast, att staten sjelf åtager sig
denna sak. Vore det endast fråga om förvaltning, kunde kommunen
mahända vara lämplig att ombesörja denna; men om med förvaltningen
maste förenas ansvarsskyldighet, blir bördan för tung att skäligen kunna
aggas pa vare sig de större eller de mindre kommunerna, hvilka måste
anses mindre egnade att hvar inom sitt område ansvara för möjliga
torluster än staten att bära alla riskerna för hela riket.»
»Man må ej emot ett statens öfvertagande af ifrågavarande för¬
valtning och ansvarsskyldighet invända, att staten derigenom skulle
a raga sig alltför känbara utgifter. Den summa, hvarför staten hade
att ansvara, blefve visserligen mycket stor, men sjelfva förvaltningen
borde naturligtvis så ordnas, att de omyndige finge bära kostnaderna
erfor, och ej heller skulle statens garanti medföra några utgifter, om
det likaledes på de omyndiges bekostnad bildades en reservfond, hvilken
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1. 5
borde kunna blifva nog stor att betacka äfven de mest utomordentliga
förluster. Genom dessa åtgärder vederfores de omyndige ingen orätt¬
visa: kostnaderna för förvaltningen af sin egendom borde de naturligt¬
vis, liksom alla andra, sjelfva bära, och till kostnaderna för en god
förvaltning måste räknas jemväl de nödiga tillskotten till en reserv¬
fond. Ej heller skulle dessa kostnader blifva särdeles betungande för
de omyndige. Visserligen är det antagligt, att desse ej kunde påräkna
fullt så hög ränta å sina medel, som de nu i allmänhet åtnjutamen
sådant vore ju i sin ordning, enär säkerheten för medlen nu ej kan
sägas vara fullgod, men densamma, om staten öfvertoge förvaltningen
och iklädde sig ansvaret, blefve den bästa möjliga.»
»Danmark gifver ett exempel på genomförandet i detalj af dessa
grundsatser. Vi vilja ej inlåta oss på den frågan, huruvida med lag¬
stiftningen i detta länd till förebild en central, för hela riket (möjligen
med undantag af vissa nordliga delar) gemensam förmyndarekammare
i liufvudstaden lämpligen kunde inrättas och förses med filialkontor i
orterna hos dertill egnade embetsmyndigheter eller penninginrättningar,
eller om möjligen flera förmyndarekamrar blefve af nöden. Dermed
vare huru som helst. Hufvudvigten ligger deruppå, att staten, tager
förvaltningen i sin hand, och att staten i sammanhang dermed ikläder
sig skyldighet att svara för de förluster, som kunna uppkomma. Förr
än man kommit derhän, tro vi ej, att frågan fått sin rätta lösning.»
Det torde bli svårt att jäfva dessa ord. Och det lär väl icke heller
vara nödvändigt att antaga, att det -»ännu icke», som justitieministern
uttalade i Andra Kammaren den 12 mars 1870, och det Ȍtminstone
icke för närvarande», som han uttalade i statsrådet den 17 juli 1882,
måste räcka till dagarnes ände. Det torde år 1900 kunna ändras till
ett Dnu, just nu».
Under frågans behandling i Andra Kammaren vid förlidet års riks¬
dag yttrade sig ej mindreän 59 af kammarens ledamöter dels i särskilda
anföranden, dels genom instämmanden, och af dessa 59 var det endast
två, som förordade lagutskottets afstyrkande hemställan. Alla de öfriga
förordade en vid lagutskottets betänkande fogad reservation. Af dessa
57 voro 3 landshöfdingar, 2 landskamrerare, 1 hofrättsråd, 2 hofrätts-
assessorer, 1 borgmästare, 1 radman, 2 häradshöfdingar. Alla dessas
erfarenhet, samlad från olika trakter i vart land pa administrationens
och jurisdiktionens område och bekräftad af en sa. stor mängd andra,
såväl landt- som stadsrepresentanter, torde böra tillmätas den största
vigt. Inom Första Kammaren uppträdde två ledamöter af lagutskottet,
förordande bifall till lagutskottets hemställan, men utan att någondera
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
aj dem kunde taga utskottets motivering i försvar. Den ene (utskottets
ordförande) hade nemligen icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet och den andre (professor Trygger) hade icke sett utskottets
motivering förrän den dag, då ärendet förekom till afgörande inom
kammaren. Mot dessa ledamöters optimistiska uppfattning af det när¬
varande tillståndet torde emellertid herr Lars Berg hafva träffat den
nakna veikligheten, da han i sitt anförande mot herr Trygger, dervid
stödd på en vidtomfattande erfarenhet, yttrade: »Jag skall endast med
några ord bemöta, hvad den siste talaren sade om, att den nuvarande
lagen icke har ledt till förskingring eller förlust af myndlings gods.
Det verkliga förhållandet är enligt min erfarenhet det motsatta, enär
det tvärtom inträffar mycket ofta, att myndlingars gods går förloradt
till följd af bristande redovisning från förmyndare. Oförklarlig synes
mig okunnigheten härom hos både utskottet och nämnde talare vara,
då exemplen härpå stundligen visa sig, och då följderna af den bri¬
stande kontrollen för icke länge sedan framträdt till och med bland
denna kammares ledamöter och föranledt både förmyndarens och de
anförtrodda medlens uppseendeväckande undergång. Att detta icke
ofta kommer till domarens eller häradsrättens officiella kännedom, är
helt naturligt, ty det gäller förhållandet mellan barn och föräldrar och
mellan äldre och yngre skyldemän, och dem kan myndlingen icke gerna
tänkas hvarken vilja eller förmås att draga inför rätta.»
Som en illustration till sanningen af dessa herr Bergs ord tillåter
jag mig meddela följande:
Jag har, sedan jag väckte min motion år 1899, till följd af slägt-
skapsförhållanden haft anledning att efterforska ett testamente på 24,000
kronor, . hvars fleste delegare befinna sig i mycket bekymmersamma
ekonomiska omständigheter. Resultatet var det ej ovanliga: medlen
längesedan förskingrade; ej ett öre att få, absolut ingen utsigt att
genom rättegång vinna något.
Allom bekant är ock den sorgliga historien om vice häradshöfding
Arfvidsson i Jönköping, en äldre, aktad och väl betrodd man, som för
kort tid sedan afhände sig lifvet efter att hafva förskingrat förmyndare-
medlen till belopp af mer än 60 tusen kronor.
Herr professor Trygger, hvars ord ju måste tillmätas en betydande
vigt, då han är ju ris professor vid vårt största universitet, yttrade
också bland annat: »Carl XII utfärdade ett påbud, att de omyndiges
medel skulle skickas till Stockholm för att läggas i en stor kassa.
Hvarför? Jo, för att användas till kriget. Så skedde också, och en
stor del af de omyndige fingo säkerligen aldrig dessa medel tillbaka.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1. •
Jag tror icke, att det vore fördelaktigt att hafva en stor kassa, som
toge hand om alla förmyndaremedel, ty man kan tänka sig situationer,
då denna kassa skulle kunna behöfva tagas i anspråk för landets vig-
tigaste intressen. Det är visserligen bra, öfver hufvud taget, att vid
kritiska tillfällen hafva så många och stora kassor som möjligt, inne¬
hållande första klassens papper, men om det vore lyckligt för de
omyndige, vågar jag sätta i fråga.»
Men vore dessa ord verkligen bevisande för den åsigt, som lian
försvarade, då skulle — för att anföra endast ett exempel inrättan¬
det af postsparbanken vara ett af de gröfsta misstag, som Konung och
Riksdag på senare tider begått, då ju denna bank afser att öfver hela
landet samla småfolkets besparingar till en stor kassa, som kanske vid
»ett kritiskt tillfälle» kunde komma att — tillgripas för krigsändamål
utan utsigt för de skinnade att »få sina medel tillbaka». För resten
må anmärkas, att ingen af 1899 års motionärer i frågan föreslagit bil¬
dandet af en enda sådan der stor kassa af förmyndaremedel.
Att en under statens kontroll och ansvar stående förvaltning af
omyndiges medel skulle vålla, att afkastningen af myndlingens medel
blefve mindre än nu, är en ofta upprepad invändning mot alla förslag
i nämnda rigtning. Dels skulle nemligen, menar man, förvaltnings¬
kostnaderna medtaga en del af nämnda afkastning, dels skulle förmyn¬
daren beröfvas den rätt, han nu eger, att begagna sig af gynsamma
konjunkturer för att placera sin myndlings penningar i papper eller
företag, som gåfve honom högre ränta, än han annars kunde beräkna.
pfvad då först angår förvaltningskostnaderna, så är den närvarande
förvaltningen alls icke utan omkostnader, ty ingen förmyndare är skyl¬
dig att göra sitt arbete för intet. Bekant är ock, att åtskilliga för¬
myndare hafva högst af sevärda inkomster af sitt förmynderskap. Den
i vissa fall möjliga skilnaden i »förvaltningskostnader» till myndlingens
nackdel under en eventuel statsförvaltning torde derför icke förtjena
något afseende.
Hvad vidare beträffar den andra invändningen, är det, enligt mm
mening, så långt ifrån, att den har något skäl för sig, att det tvärtom
bör vara en af den åstundade reformens vigtigaste uppgifter att förhindra
användningen af myndlingens penningar i lockande affär sspekulationer, ty
l:o) är det just på sådana spekulationer, som de största och flesta
förlusterna ske, vanligen desto större, ju mer lofvande saken såg ut;
2:o) är det väl det vanliga, att om spekulationen lyckas, så betalar
förmyndaren sin myndling den ränta, som han är skyldig, men ingen¬
ting mer; resten stannar i hans egen ficka;
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
3:o) kan det under ingå förhållanden vara rätt att utsätta somliga
myndlingars penningar för risken att gå förlorade och försvara detta
på den grund, att andra myndlingar derigenom möjligen kunna vinna
högre inkomst af sina.
Man har också anmärkt, att föräldrar kunna genom särskildt testa¬
mente bestämma till förmyndare någon person, som de kunna lita på.
Men dels kommer det sällan i fråga hos oss, att man upprättar sär¬
skilda testamenten, när man lemnar efter sig bröstarfvingar, dels är
det icke sagdt, att den, som en fader önskar till förmyndare för sina
barn, kan vid hans frånfälle åtaga sig uppdraget, äfven om han förut
under andra förhållanden lofvat det, dels är det alls icke gifvet, att
föräldrars omdöme om eventuelt efterlefvande personers pålitlighet är
rigtigare än domstolens.
_Att vid en lagstiftning i här antydda rigtning åtskilliga praktiska
svårigheter skola uppstå, det är nog att vänta. De framhöllos ock
vid senaste riksdag särskildt af lagutskottets ärade ordförande. Så¬
dana svårigheter äro väl dock förenade med hvarje lagstiftning. Men
är principen rigtig, och är krafvet på trygghet för de omyndigas egen¬
dom berättigadt, så lider det intet tvifvel, att lagstiftaren skall kunna
öfvervinna svårigheterna.
Jag skall dock icke här upprepa mitt yrkande i förra årets motion,
utan hemställa om Riksdagens bifall till innehållet i den reservation,
som var bifogad samma års lagutskotts betänkande, och som vann
Andra Kammarens godkännande, nemligen
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta me¬
del och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant
fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag i ämnet.
Stockholm den 17 januari 1900.
P. Waldenström.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1900.