Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
1
N:o 6.
Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1900, kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.
l:o.)
Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15
januari 1899 till och med den 14 januari 1900 i statsrådet förda proto¬
koll, nemligen öfver
justitiedepartementsärenden från och med den 23 januari 1899 till
och med den 13 januari 1900;
justitieärenden från och med den 27 januari 1899 till och med den
22 december samma år; **
utrikesdepartementsärenden från och med den 23 januari 1899 till
och med den 13 januari 1900;
landtför svar särenden från och med den 23 januari 1899 till och med
den 13 januari 1900;
sjö försvar särenden från och med den 23 januari 1899 till och med
den 13 januari 1900;
civilärenden från och med den 16 januari 1899 till och med den
13 januari 1900;
finansärenden från och med den 16 januari 1899 till och med den
13 januari 1900; samt
Bill. till Riksd. Prot. 1000. 3 Sami. G Höft. (N:o 6.)
1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
ecklesiastikärenden från och med den 23 januari 1899 till och med
den 13 januari 1900.
Med anledning af framstäld särskild begäran hafva derjemte till
utskottet öfverlemnats styrkta afskrifter af protokoll i kommandoärenden
för den 8 december 1899 angående fastställande af vissa delar utaf förslag
till reglemente för flottan.
Vid den, jemlikt grundlagens föreskrift, af utskottet utöfvade, nu¬
mera fullbordade granskning af ofvan omförmälda protokoll har utskottet
hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets
ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett
anledning förekomma att framställa någon anmärkning
på grund af § 107 af samma grundlag.
2:o.)
Efter derom gjord särskild framställning har ytterligare, enligt Kongl.
Maj:ts i s. k. ministeriel konselj beslutade medgifvande, till utskottet öfver¬
lemnats protokoll öfver ministeriella ärenden, hållet den 28 februari 1900,
angående förordnande för t. f. afdelningschefen vid utrikesdepartementet,
juris kandidaten Thor von Ditten att vara kabinettssekreterare vid samma
departement efter grefve Arvid Fredrik Taube, som samma dag utnämnts
till envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire vid Kejserl. Tyska,
Kongl. Bayerska, Kongl. Sachsiska och Storhertig!. Badiska hofven; och
har äfven detta protokoll varit föremål för utskottets grundlagsenliga
granskning.
Då utskottet framstälde sin begäran om utbekommande af protokoll
och handlingar rörande ifrågavarande befordringsärende, var anledningen
den, att denna befordran, genom hvilken för första gången en norsk man
utsetts till kabinettssekreterare i utrikesdepartementets afdelning af Kongl.
Maj:ts kansli, genom oflicielt tillkännagifvande i tidningarna kommit till
allmänhetens och sålunda äfven till utskottets ledamöters kännedom. Med
afseende å dylika befordringar inom utrikesdepartementet var det utskottet
ingalunda obekant, att norske män gång efter annan blifvit använda i em-
beten och tjenster inom nämnda departement, dock aldrig i högre befattning
än kansliråds eller afdelningschefs. Och det har ej heller undgått utskottets
uppmärksamhet, att dessa förordnanden af norske män till tjenster inom
en afdelning af Kongl. Maj:ts kansli, som obestridligen är en svensk em-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
3
betsinstitution, måste anses stridande mot § 28 regeringsformen, som före-
skrifver såsom regel, att endast svenske män må till embeten och tjenster
inom riket utnämnas och befordras — en regel, från hvilken undantag
hvarken för embeten och tjenster inom utrikesdepartementet eller för norske
män lagligen medgifvits. Då nemligen regeringsformens § 28 innehåller:
»Konungen eger att i Statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män
till alla de embeten och tjenster inom riket, högre och lägre, hvilka äro
af den egenskap, att Konungen fullmagter derå utfärdar», så kan — såsom
år 1860 dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen Mander-
ström uttalade å riddarhuset — meningen omöjligen hafva varit, att detta
stadgande skulle kunna eluderas derigenom, att dessa tjenster af Kongl.
Maj:t tillsattes på förordnande.
Det måste likväl erkännas, att föreningen mellan Sverige och Norge
och den deraf följande gemensamma behandlingen af de två rikenas förhål¬
landen till främmande magter blifvit af faktisk betydelse jemväl för de
institutioner — ej blott beskickningarna, utan äfven i viss mån utrikes¬
departementet — åt hvilka vården och ledningen af utrikes ärendena an-
förtrotts, äfven om man underlåtit att vidtaga deraf föranledda ändringar i
gällande lagbud. Beaktas bör ock, att anmärkning med afseende å de tid
efter annan förekommande befordringarna af norske män till befattningar
inom utrikesdepartementet endast en gång blifvit i dechargebetänkandena
framstäld, nemligen vid 1859—60 årens riksdag, samt att då vid detta
tillfälle konstitutionsutskottet på grund af sin granskning af statsrådsproto¬
kollen gjorde anmälan till Riksens Ständer med afseende å två norske mäns
förordnande till tjenster i nämnda departements expedition, denna utskottets
anmälan ej föranledde någon Riksens Ständers åtgärd.
Till stöd för att till platser inom utrikesdepartementet befordra
äfven norske män, har, då denna fråga varit å bane, hufvudsakligen
anförts, att i följd af detta departements unionella uppgift det för be¬
handlingen af vissa ärenden inom detsamma vore önskligt, att derstädes
funnes tillgång till biträde af norske män, äfvensom att tjenstgöring inom
departementet måste vara en god förskola för den diplomatiska tjenst¬
göring i utlandet, till hvilken äfven norrmän pläga befordras. Med er¬
kännande af det i viss mån berättigade i dessa skäl måste dock utskottet anse
uppenbart, att, dä ett sådant anställande af norske män i utrikesdeparte¬
mentet onekligen innebär en afvikelse från föreskrifterna i § 28 regerings¬
formen, denna afvikelse åtminstone icke bör utsträckas längre, än det med
hänsyn till nyssnämnda tvenne önskemål befinnes oundgängligen nödvän¬
digt. Utskottet vill i detta sammanhang äfven erinra derom, att då 1860
års statsrevisorer vid sin granskning af utrikesdepartementets räkenskaper
4
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
för är 1858 ansågo sig icke böra lemna oanmäldt, att den afgifna redo¬
görelsen vore upprättad och undertecknad af en i egenskap af chef för
kameralafdelningen i kongl. utrikesdepartementet derstädes anstäld norr¬
man, hvilket synts revisorerna mindre lämpligt, då bemälde tjensteman,
såsom icke svensk undersåte, svårligen torde för sina åtgöranden vid
nämnda redovisning vara efter svensk lag ansvarig, statsutskottet vid
1862—63 årens riksdag i sitt utlåtande öfver desse revisorers berättelse
beträffande denna anmärkning framhöll, att det ifrågavarande förhållandet,
enligt hvad utskottet inhemtat, dåmera upphört, och i följd deraf hem-
stälde, att anmärkningen »af sådan anledning» torde få förfalla, en hem¬
ställan, som ock blef af alla stånden godkänd.
Då emellertid nu förevarande befordringsåtgärd icke stannat inom om¬
rådet för lägre befattningar inom nämnda departement, utan genom den¬
samma ett ytterligare steg tagits i strid mot grundlagens bild i § 28
regeringsformen, i det att för första gången en norsk man utsetts att
bestrida kabinettssekreteraretjensten, en befattning, som är den högsta
inom utrikesdepartementet under departementschefens, och hvars inne¬
hafvare har till uppgift att närmast under ministern utöfva ledningen af
hela den afdelning af konungens svenska kansli, som benämnes kabinettet
för utrikes brefvexlingen, samt i egenskap af expeditionschef kan komma
att föredraga utrikesdepartementsärenden inför tillförordnad regering, så
har det synts utskottet af vigt att inhemta, hvilka vägande skäl konungens
rådgifvare haft att anföra vid tillstyrkande af en sådan utsträckning af
den hittillsvarande, i stind mot § 28 regeringsformen, tillämpade anställ¬
ningen af norske män i befattningar inom utrikesdepartementet.
Det till utskottet öfverlemnade protokollet för den 28 februari 1900
innehåller emellertid endast, att Kongl. Maj:t, på hemställan af ministern
för utrikes ärendena, i sammanhang med grefve Taubes utnämning till
ministerposten i Berlin förordnat juris kandidaten von Ditten till kabinetts¬
sekreterare. Intet yttrande af föredraganden eller konungens öfrige svenske
rådgifvare antyder på något sätt, att den med afseende å det svenska
grundlagsbudet synnerligen grannlaga och väl äfven från unionspolitisk
synpunkt beaktansvärda frågan om möjligheten och lämpligheten att jemväl
i kabinettssekreterarebefattningen bruka norsk man varit föremål för
särskildt öfvervägande. Protokollet upplyser ej heller, huruvida någon
svensk man varit jemte den utsedde norrmannen ifrågasatt att befordras
till den lediga befattningen, och några protokollet kompletterande hand¬
lingar förefinnas, enligt uppgift, icke.
Deremot bar protokollet lemnat en annan upplysning, som varit af
den natur, att derigenom oinförmälda befordringsärende måste för utskottet
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
o
framstå såsom i ännu högre grad anmärkningsvärd! Af protokollet framgår
nemligen, att befordringsfrågan handlagts icke i statsrådet, utan i mini¬
steriel konselj, i hvilken deltagit, utom föredraganden hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena Lagerheim, hans excellens herr statsmini¬
stern Boström och statsrådet Wikblad samt derjemte härvarande norske
statsminister.
Att sålunda i s. k. ministeriel konselj, d. v. s. i den ordning § 11
regeringsformen föreskrifver, handlägga ärenden, som angå befordringar
till embeten och tjenster inom riket, är enligt utskottets öfvertygelse
stridande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser, hvilka
påfordra alla sådana ärendens behandling i statsråd. Regeringsformen
stadgar nemligen i § 7: »Alla regeringsärenden, med undantag af sådana,
som i 11 och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i Statsrådet
föredragas och der afgöras»; i § 11 åter angifvas de sålunda från be¬
handling i statsråd undantagna och till handläggning i ministeriel konselj
hänvisade ministeriella målen på det sätt, att dermed »förstås alla de,
som angå rikets förhållande till främmande magter», och i § 32 stad¬
gas slutligen, att i denna ministeriella konselj äfven utnämningar af
sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna skola
ega rum.
Då §§ 11 och 32, såsom innehållande undantagsbestämmelser, måste
tolkas restriktivt, kunna, enligt utskottets mening, under inga förhållanden
frågor om befordringar till embeten och tjenster inom riket, dessa må
nu afse utnämningar eller förordnanden, de må gälla svenske eller norske
män, hänföras till ministeriella mål och sålunda göras till föremål för be¬
handling i ministeriel konselj. Dessa befordringsärenden äro regerings¬
ärenden af annan art än de i §§ 11 och 32 regeringsformen omförmälda och
måste i statsråd, på sätt jemväl § 28 regeringsformen förutsätter, före¬
dragas och afgöras.
Att annan form än den i grundlagen föreskrifna kommit till använd¬
ning vid behandling af frågor om norske mäns befordran till befattningar
inom utrikesdepartementet, har inneburit en öfverraskning för utskottet.
Det enda tillfälle, då, såsom ofvan är nåmndt, hittills ett dylikt regerings-
ärende varit föremål för konstitutionsutskottets pröfning, eller vid 1859—
60 årens riksdag, utvisade protokollet angående de två då ifrågavarande
norrmännens förordnande till befattningar inom utrikesdepartementsexpedi-
tionen, att dessa befordringsärenden behandlats såsom utrikesdepartements-
ärenden uti fulltaligt svenskt statsråd. Under den öfverläggning, som an¬
gående detta ärende uppstod å riddarhuset den 10 mars 1860, förklarade
dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen Manderström ut¬
6
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
tryckligen, att dittills sedan år 1825 alla utnämningar eller förordnanden
för norske män till befattningar inom utrikesdepartementet beslutits af
Kongl. Maj:t i statsrådet på anmälan af statsministern för utrikes ärendena.
Konstitutionsutskottet har under tiden efter år 1860 icke haft anledning
att förutsätta, att, när norske män undantagsvis förordnats till befattning
inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel konselj, och har derför
ej heller hittills underkastat dessa befordringsfrågor någon särskild under¬
sökning. Nu har emellertid utskottet dels af protokoll rörande några upp-
gifne norske mäns befordrande inom utrikesdepartementet under de senaste
årtiondena, hvilka protokoll på särskild begäran i afskrift till utskottet
öfverlemnats, dels ock af en inom utrikesdepartementet utarbetad pro¬
memoria öfver alla ärenden rörande norske mäns användande i utrikes¬
departementet från och med år 1862, hvilken tillstälts utskottet, inhemtat,
att redan sistnämnda år dylika befordringsfrågor började handläggas i
ministeriel konselj, hvarmed man sedan konseqvent fortfarit. Befordringar
af svenske män inom samma departement hafva deremot alltid grundlags-
enligt handlagts i statsråd.
Ifrågavarande länge tillämpade men derför icke mindre grundlagsstri-
diga praxis — att i ministeriel konselj behandla vissa befordringar inom
utrikesdepartementet — för hvilken icke ens något unionelt behof med fog
kan såsom stöd åberopas, har synts utskottet vara af den innebörd, att
densamma, då utskottet derom nu erhållit kännedom, icke kunnat af
utskottet lemnas oanmärkt, helst utskottets tystnad i detta fall lätt skulle
kunna tolkas såsom ett godkännande af det använda förfaringssättet.
Då grundlagen föreskrifver, att utnämningar till embeten och tjenster
inom riket skola verkställas i statsrådet, har det uppenbarligen varit grund¬
lagens mening att omhägna jemväl dessa regeringsärenden med den konsti¬
tutionella garanti, som vinnes genom deras föredragning i statsrådet, i
det att dervid dettas samtliga medlemmar eg a tillfälle att närvara och,
då de närvara, äro pligtige att under ansvar sina meningar yttra och
förklara. Ett häremot stridande förfaringssätt anser utskottet dessutom
leda till en betänklig inskränkning af möjligheten till konstitutionel kon¬
troll från Riksdagens sida, då på detta sätt ärenden godtyckligt dragas
från statsrådet, hvars protokoll alltid komma under konstitutionsutskottets
granskning, och till den ministeriella konseljen, hvars protokoll »endast i
det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må
kunna fordras».
Då nu anmärkta förfaringssätt onekligen står i strid med rikets grund¬
lag, torde väl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid § 106 regerings¬
formen bort tillämpas. Utskottet har dock ansett hänsyn böra tagas der-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
7
till, att de Konungens rådgifvare, som närvoro i den ministeriella konselj,
der det ifrågavarande förordnandet meddelades, endast låtit utan invänd¬
ning bero vid en praxis, som redan länge tillämpats. Visserligen kan det
icke anses, att nämnda praxis skulle hafva af konstitutionsutskottet eller
Riksdagen gillats, ty förevarande grundlagsstridiga förfaringssätt kan inga¬
lunda sägas hafva varit för konstitutionsutskottet eller Riksdagen hittills
bekant; än mindre har detsamma blifvit efter granskning godkändt eller
lemnadt oanmärkt. Emellertid har denna praxis synts utskottet vara af
den betydelse, att de nuvarande statsrådsledamöternas uraktlåtenhet att
göra föreställningar mot den ministeriella konseljens användande för be¬
handling af dylika befordringsfrågor icke bör betecknas såsom en förbry¬
telse, hvilken enligt § 106 regeringsformen bort föranleda åtal inför riksrätt.
Men då, enligt § 107 regeringsformen, »allt hvad Riksdagen efter
granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit decharge
i afseende på det granskade», har utskottet ansett sig ovilkorligen höra
tillkännagifva, att utskottet icke för sin del kan godkänna den behandling, som
från Konungens rådgifvares sida kommit ifrågavarande befordringsärende
till del. Enligt utskottets åsigt måste af Konungens rådgifvare fordras,
att de alltid, jemväl i sådana fall, då fråga kan uppstå om att bryta med
en redan gammal lagstridig praxis, noga se till, att grundlagens otvetydiga
bud efterlefvas. En uraktlåtenhet i detta hänseende kan svårligen anses
förenlig med statsrådsledamots pligt att i sina rådslag iakttaga rikets sann¬
skyldiga nytta eller en föredragandes skyldighet att med nit, skicklighet
och drift sitt förtroendeembete utöfva.
Utskottet har af ofvan anförda skäl ansett såsom sin pligt att för Riks¬
dagen tillkännagifva,
att utskottet funnit det i protokoll öfver ministe¬
riella ärenden den 28 februari 1900 omförmälda rege-
ringsärende angående förordnande för juris kandidaten
Thor von Ditten till kabinettssekreterare vid kong],
utrikesdepartementet vara af beskaffenhet att böra, jem-
likt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.
Stockholm den 27 april 1900.
På utskottets vägnar:
G. RUDEBECK.
8
Konstitutionsutskottets Memorial N:o G.
Reservationer:
vid punkten l:o)
af herrar Behm, Blomberg, Sä ve och Trygger, som ansett, att det i
statsrådsprotokollen för den 6 och 11 oktober 1899 omförmälda ärende
angående Kongl. Maj:ts förklaring, att hvad i sjette punkten af nådiga
brefvet till unionskomitén den 20 juni 1844 föreskrifvits, upphört att gälla
i fråga om norska handelsflaggan från och med den 15 december 1*99,
bort jemlikt 107 § regeringsformen hos Riksdagen anmälas.
af herr Johnsson, som anfört:
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 14 april 1899, 6:o)
»I anledning deraf, att förut gällande skogshushållningsplan för kyrko¬
herdebostället l7/s mantal n:o 1 Hof jemte 25/48 mantal n:o 1 Storlängden
i Torsåkers församling af Vesternorrlands län den 1 maj 1898 ginge till
ända, har vederbörande skogstjensteman afgifvit förslag till ny sådan plan
för bostället och dervid föreslagit, att skogen skulle, såsom genom nådigt
beslut den 14 december 1877 förklarats böra tills vidare ega rum, fort¬
farande bibehållas under boställshafvarens bevakning och skötsel, med rätt
för denne att åtnjuta hälften af behållna ordinarie afkastningen, som under
perioden uppskattats till 982 stycken timmerträd årligen, hvarjemte, inom
vissa delar af skogen, gallring borde företagas samt genom extra afverkning,
under periodens tre första år, ansetts böra uttagas 1,258 träd. Derefter har
kongl. domänstyrelsen genom resolution den 31 januari 1898 faststält ny
skogshushållningsplan för bostället, att gälla under en tid af 20 år från
den 1 maj 1900, och i sammanhang dermed hos Kongl. Maj:t gjort
underdånig framställning i fråga om disposition af skogen och dess af¬
kastning; i hvilket afseende styrelsen, enär af den ordinarie afverkningen
beräknats uppkomma ett årligt öfverskott utöfver husbehofvet af 982 tim¬
merträd med värde af omkring 4,800 kronor, och afkastningen sålunda i
betydligare mån öfverstege boställets behof af skogsfång, i underdånighet
hemstält, att skogen, jemlikt föreskriften i 19 § af nådiga förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894, måtte ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning
samt tillika, med tillkännagifvande att den hälft af behållna afkastningen,
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
9
som boställshafvaren hittills egt åtnjuta, under åren 1889—1897 utgjort
i medeltal 1,210 kronor 68 öre, föreslagit att, såsom tillförene i liknande
fall medgifvits, innehafvare!! af bostället måtte berättigas att under den
tid, den nya indelningen vore afsedd att gälla, från presterskapets löne-
regleringsfond årligen från den 1 maj 1898 uppbära ett visst belopp,
förslagsvis 1,200 kronor, hvilket dock styrelsen ansett böra bestämmas
med hänsyn till den inkomst i öfrigt, som med kyrkoherdebeställningen
vore förenad.
Öfver denna framställning hafva infordrats yttranden från ej
mindre boställshafvaren och de tre särskilda församlingar, hvaraf Torsåkers
pastorat består, än äfven vederbörande domkapitel samt Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, statskontoret och kammarkollegium, af hvilka ytt¬
randen inhemtas, bland annat, att församlingarna, med hvilka boställs¬
hafvaren instämt, yrkat att — då kyrkoherden på grund af hög ålder och
sjuklighet är i behof af ständig företrädare, hvartill kommer, att Kong],
Maj:t den 19 mars 1869 förordnat, att Ytterlännäs församling skall efter
nuvarande komministerns afgång afskiljas från Torsåkers pastorat för att
bilda eget gäll, och då dertill kommer, att kyrkoherden måste köpa ved,
enär de 3,5 och 4,7 mil aflägsna skogsskiftena ej kunna anlitas i detta
afseende för den dyra transportens skull — kyrkoherden måtte af den årliga
af kastningen erhålla af skogsmedel 2,250 kronor, samt att, då för full¬
görande af socknens byggnadsskyldighet af kyrka och prestgård, enligt
hushållningsplanen, endast 517 stycken träd reserverats, men då redan nu
förestode nybyggnad af stall och ladugård å kyrkoherdebostället samt
påläggning af nytt tak å Torsåkers kyrka, detta antal vore alltför otill¬
räckligt för det nuvarande behofvet och således intet återstode för fyllande
af behof under närmaste 20 år, ett större antal träd må för detta behof
afsättas; samt att öfverjägmästaren förordat, att boställshafvaren skulle be¬
rättigas att årligen uppbära 2,250 kronor, enär sistnämnda belopp beräknats
motsvara halfva årliga afkastningen. Domkapitlet ansåg att om än skäl
ur försteg synpunkt kunde åberopas för domänstyrelsens förslag att ställa
skogen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, ehuru enligt
domkapitlets åsigt tillfredsställande vård skulle kunnat beredas boställets
skog, om den, i enlighet med den af extra jägmästaren Sjöstedt föreslagna
anordning, fortfarande bibehållits under boställshafvarens värd och skötsel,
dock detta icke borde inverka minskande på boställshafvarens andel af
skogsafkastningen, och ville derför gent emot kongl. domänstyrelsen ut¬
tala, att denna andel borde sättas till hälften af den årliga, skogsafkast¬
ningen. Då hänsyn toges dertill, att den presterliga tjenstgöringen i Norr¬
land på grund af säregna förhållanden vore synnerligen betungande, att
Bih. till Riksd. Prot. 1900. 3 Sami. 6 Höft. 2
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
lefnadskostnaderna i denna del af riket voro mycket stora och de kom¬
munala utskylderna oftast särdeles höga, talade de kraftigaste skäl för
att inkomsterna vid presterliga beställningar icke nedsättas. Inom Tors-
åkers pastorat tillkommo särskilda omständigheter, som voro förtjena
af ett allvarligt beaktande. Den nuvarande kyrkoherden vore på grund
af hög ålder och sjuklighet i behof af ständig företrädare. Utom det
arfvode, han hade att utgifva till vice pastor, måste han ock, såsom af
handlingarne framginge, till aflönande af vikarie för komminister i Ttter-
lännäs annexförsamling, alldenstund komministerns löneinkomster voro
ganska knappa, lemna ett årligt bidrag af 1,000 kronor; och då Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 19 mars 1869 förordnat, att Ytterlännäs för¬
samling skall efter nuvarande komministern G. O. Stjernbergs afgång af-
skiljas från Torsåkers pastorat och bilda eget gäll, samt då komministern
Stjernberg uppnått en ålder af mer än 86 år, och den tidpunkt, då Ytterlännäs
blir eget pastorat, menskligt att döma, ej torde vara aflägsen, syntes det, då
afseende fästes dervid, att den ojemförligt större delen af pastoralierna till
kyrkoherden i Torsåker nu utgår från Ytterlännäs, för bemälde kyrkoherde
vara af största vigt att af skogen å sitt boställe erhålla största möjliga
inkomst. Domkapitlet hemstälde derför att boställshafvaren under^ om-
förmälda tid måtte erhålla halfva ordinarie alkastningen; och hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande på de af domkapitlet anförda skäl i under¬
dånighet hemstält, att skogen å Torsåkers kyrkoherdeboställe, under den
tid, som den af kongl- domänstyrelsen nu faststälda hushållningsplan om¬
fattade, stäldes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, dock
under förutsättning, att boställshafvaren under samma tid tillerkändes
halfva ordinarie virkesafkastningen; hvaremot kongl. kammarkollegium och
statskontoret förordat kongl. domänstyrelsens förslag.
Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t måtte, i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med hvad kammarkollegium och statskontoret hemstält och-
utan afseende å pastoratsboarnes omförmälda framställning, förordna, att
boställets skog skulle ställas under skogsstatens omedelbara vård och för¬
valtning, äfvensom medgifva, att till vederbörande boställshafvare Ange
från presterskapets löneregleringsfond tillsvidare, under den tid nu gällande
lönereglering tillämpas, utgå ett belopp af 1,200 kronor årligen.
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 3 augusti 1899, 5:o)
Efter det plan för skogshushållningen vid kyrkoherdebostället i
Torsåkers församling af Gefleborgs län blifvit af skogsstyrelsen den 15
december 1877 faststäld att gälla för en tid af 20 år från och med den
1 maj 1877, under hvilken tid boställets skog bibehållits under boställs-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
11
hafvarens skötsel och bevakning, med rätt för denne jemlikt nådigt bref
den 30 november sistnämnda år att åtnjuta hälften af skogens afkastning,
har domänstyrelsen, sedan berörda indelningsperiod tilländagått, låtit upp¬
rätta och genom resolution den 27 juni 1898 för 20 år, räknade från den
1 maj 1897, fastställa ny skogshushållningsplan för omförmälda boställe
och dervid hemstält, att, då afkastningen af ifrågavarande boställes skog i
betydligare mån öfverstege boställets behof af skogsfång, densamma, med
undantag af hagmarken, måtte ställas under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, samt att, då nuvarande boställshafvaren, som för den tid
han innehaft bostället under föregående indelningsperiod, åtnjutit hälften
af boställsskogens behållna ordinarie afkastning, skulle, derest skogen stäl-
des under skogsstatens förvaltning, gå miste om en påräknad inkomst,
nuvarande innehafvaren af Torsåkers kyrkoherdeboställe måtte berättigas
att under den tid, den nya indelningen kommer att gälla, från prester-
skapets löneregleringsfond årligen från den 1 maj 1897 uppbära ett visst
belopp.
öfver denna underdåniga framställning ha, efter derå erhållen re¬
miss och infordrade yttranden, revirförvaltaren, öfverjägmästare!!, krono¬
fogden, Kongl. Maj:ts befallningshafvande samt vederbörande kontrakts¬
prost och domkapitlet uti särskilda yttranden hufvudsakligen anfört, att,
då den egentliga skogen å bostället ej ens uppginge till 400 hektar, sko¬
gen fortfarande måtte bibehållas under boställshafvarens vård och förvalt¬
ning med rätt till enahanda andel i behållna afkastningen, som förut stad¬
gats i nådiga brefvet den 30 november 1877. Boställshafvaren och för¬
samlingen hafva förenat sig i de af omförmälda myndigheter afgifna ytt¬
randen, hvarjemte boställsinnehafvaren anfört beträffande den del af be¬
hållna afkastningen, som tillkommit boställshafvaren, att denna behållning
utgjort för ecklesiastikåret 1895—1896 1,256 kronor 70 öre, för 1896
1897 2,622 kronor 42 öre, samt att verkliga medelbeloppet under nu¬
varande innehafvares tjenstetid utgjorde 1,939 kronor 56 öre.
Kongl. kammarkollegium har, med erinran att, enligt tabeller, som
inom domänstyrelsen utarbetats till ledning för den af Kongl. Magt för¬
ordnade prestlöneregleringskomitén, vederbörande boställshafvares andel i
behållna försäljningsmedlen för ordinarie skogsafkastningen från ifråga¬
varande boställe för tiden från den 1 maj 1886 till den 1 maj 1896 ut¬
gjort i medeltal 1,067 kronor 84 öre om året, hemstält, att ifrågavarande
boställsskog ställes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
samt att till nuvarande boställshafvaren eller hans rättsinnehafvare måtte,
så länge de under ifrågavarande indelningsperiod innehafva bostället, i er¬
12
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
sättning för mistad andel i boställsskogens afkastning, utgå från prester-
skapets löneregleringsfond ett årligt anslag af 1,000 kronor.
Kongl. regeringen fann, jemlikt föredragandens yttrade mening, godt
dels, med bifall till domänstyrelsens förslag, förordna, att ifrågavarande
boställsskog med undantag af hagmarken ställes under skogsstatens omedel¬
bara vård och förvaltning, dels ock medgifva, att till nuvarande boställs-
hafvaren eller hans rättsinnehafvare må, så länge han eller de, under den
tid omförmälda af domänstyrelsen genom resolution den 27 juni 1898
faststälda hushållningsplan för boställets skog tillämpas, innehafva bo¬
stället, derest under denna tid den nuvarande för församlingen faststälda
lönereglering fortfarande vore gällande, utgå från presterskapets löne¬
regleringsfond ett anslag af ett tusen kronor om året, räknadt från den
1 maj 1897.
Innebörden af dessa regeringsärenden är af beskaffenhet att förtjena
särskild uppmärksamhet.
Uti 9 § 2 mom. af kongl. förordningen angående allmänt ordnande af'
presterskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgas, att inkomster, soin
grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmans-
räntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex-och mensal¬
hemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af
befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles in¬
dragas, det senare dock endast i det fall, att de icke vore presterskapet
för all framtid tillförsäkrade.
De inkomster, som vid behof kunna öfverflyttas eller indragas, äro
således genom förordning noggrant preciserade, och dit får icke hänföras
inkomst från bostadsboställen.
Beträffande afkastningen af de ecklesiastika boställsskogarne hafva
Riksens Ständer i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 25 november 1863 yttrat,
bland annat: Med antagande att boställsskogarnas afkastning genom deras
regelbundna behandling och sorgfälliga vård skulle kunna i framtiden åt¬
minstone fördubblas, syntes alla billiga anspråk vara tillgodosedda, om
kronan, ehvad hon sjelf öfvertoge skogshushållningen eller endast förbe-
hölle sig kontroll derå, tillerkände sig hälften af skogens afkastning så¬
som sin andel. Då emellertid härvid mötte den betänklighet, att genom
indragning till kronan af någon del utaf de ecklesiastika boställenas af¬
kastning intrång kunde synas hafva skett i presterskapets privilegier, an-
såge Ständerna kronan böra till presterskapet afstå hela sin andel i de
ecklesiastika boställenas afkastning till förbättrande af dithörande embets-
mäns löner.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
13
Innehållet i denna Riksens Ständers skrifvelse kan icke missförstås.
Meningen dermed är tydligen, att, om genom en regelbunden behandling
och sorgfälligare vård af de ecklesiastika boställsskogarne afkastningen
skulle komma att, enligt Riksens Ständers uppfattning, åtminstone för¬
dubblas, kronan för denna skogsvård, vare sig kronan öfvertoge den¬
samma eller endast derå utöfvade kontroll, förbehölle sig halfva af¬
kastningen, hvilken afkastning, för att intrång ej kunde anses hafva
skett i presterskapets privilegier, skulle användas till förbättrande af dit¬
hörande embetsmäns löner. Innehafvare af ecklesiastikt bostadsboställe är
således af Riksens Ständer tillförsäkrad hälften af den årliga afkastnin¬
gen af boställets skog, vare sig staten öfvertagit vården af skogen eller
derå öfvar kontroll. En afvikelse från denna grundsats skulle strida mot
Riksdagens förenämnda beslut. Bestämmelsen i § 24 af kongl. för¬
ordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 29 juni 1866 samt §§ 19 och 20 kongl. förordningen den 26 januari
1894, att, i fråga om hvad af boställsskogs afkastning må, efter införande
af ordnad hushållning derstädes, boställshafvaren tilläggas, skogsstyrelsen
— numera domänstyrelsen — skall innan hushållningsplan för bostället
fastställes, göra underdånig framställning hos Kongl. Maj:t, som vill i
hvarje särskildt fall förordna, afser dels civila boställen och militieboställen,
dels vissa, af kronan till presterskapets aflöning anslagna hemman, hvilka,
enligt kongl. förordningen den 23 november 1877, skola utarrenderas, men
kan deremot icke afse ecklesiastikt bostadsboställe, enär det icke kan för¬
utsättas, att Kongl. Maj:t, som på grund af omförmälda Riksens Ständers
skrifvelse utfärdat 1866 års skogsordning — med deruti den 7 mars 1879
och den 26 januari 1894 föreskrifna ändringar — kunnat hafva genom sist¬
nämnda förordningar stadgat bestämmelser, som vore stridande emot den
af Riksdagen föreskrifna, vederbörande ecklesiastika boställshafvare tillför¬
säkrade rätt till afkomst af boställets skog, hvilket dock skulle vara fallet,
derest Kongl. Maj:t velat utsträcka pröfningsrätten utöfver de af Riksdagen
beslutade grunder för den behållna skogsafkastningens fördelning. Uppen¬
bart är, att grunderna för fördelningen af behållna afkastningen af eckle¬
siastikt boställe, som utgör bostadsboställe för tjensteinnehafvaren, hvilka
grunder icke kunna ändras utan Riksdagens och kyrkomötets bifall, icke
kunna likställas med grunderna för förvaltningen af civila boställen och
militieboställen eller af de till presterskapets aflöning af staten anslagna
och utarrenderade hemman, då vid de sistnämnda beträffande innehafvarnes
rätt till skogens afkastning gäller, hvad derom i hvarje särskildt fall upp¬
rättade aftal innehålla.
14
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
Är ifrågavarande beslut således stridande emot Riksdagens föreskrif¬
ter och vederbörande församlingars rätt, så äro de från billighetssynpunkt
i än högre grad beaktansvärda. Det förhållande, att skogen ställes under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, lärer ej böra föranleda en
minskning i den del af skogens afkastning, som tillförsäkrats bostälk-
hafvaren. Att en boställshafvare, som med fog hyst förhoppning, att
ökad behållning af skogen skulle i någon mån lemna tillgång för täckande
af ökade utgifter, men som får denna afkomst fixerad och nedsatt under
den andel i af kastningen, som hittills åtnjutits, utan rätt att njuta förmån
af stegradt värde å skogsalster, och dertill har förpligtelse att ansvara för
egendomens alla utgifter och onera, som i en del orter äro mycket be¬
tungande och medtaga en stor del af det boställshafvaren tillagda belopp
af skogsafkastningen, skall finna denna kränkning af sin rätt känbar, är
förklarligt.
Då förevarande regeringsärenden innefatta en afvikelse ifrån de af
Riksdagen föreskrifna grunder angående fördelning af den behållna af-
kastningen af de ecklesiastika boställenas skog, har jag yrkat, att utskottet
ville om detta förhållande hos Riksdagen gorå sådant tillkännagifvande,
som 107 § regeringsformen omförmäler.»
vid punkten 2:o)
af herrar Berg, Gustaf Axel och Tham, Sebastian, som icke kunnat
godkänna utskottets motivering och i fråga derom särskildt ansett, att den
gjorda anmälan om herr von Dittens förordnande till kabinettssekreterare
icke bort stödja sig på annat förhållande än det, att förordnandet medde¬
lats i s. k. ministeriel konselj i stället för i den uti 7 § regeringsformen
föreskrifna ordning.
af herrar friherre Barnekow, Olsson i Ättersta och Pettersson i Öster-
haninge, som anfört:
»Då af det till utskottet öfverlemnade protokollet öfver ministeriella
ärenden, hållet den 28 februari 1900, inhemtas, att norske undersåten juris
kandidaten Thor von Ditten blifvit i ministeriel konselj förordnad till
kabinettssekreterare i utrikesdepartementet, hafva äfven vi ansett, att härutin¬
nan eu afvikelse från gällande grundlag egt rum. Det kunde derför ifråga¬
sättas, huruvida icke det anmärkta förfaringssättet, som uppenbarligen
saknar stöd i rikets grundlag, vore af den art, att § 106 regeringsformen
härvid bort tillämpas. Men då, enligt vårt förmenande, hänsyn bör tagas
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
15
dertill, att under en lång följd af år för hvarje gång norske män förordnats
till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel konselj,
hvilket förfaringssätt af konstitutionsutskottet och Riksdagen lemnats utan
anmärkning, hafva vi icke inom utskottet -kunnat göra något yrkande på
användande af § 106 regeringsformen beträffande omförmälda ärende.
Icke heller hafva vi kunnat biträda utskottet i den uppfattningen, att
ärendet är af beskaffenhet, att det jeinlikt § 107 regeringsformen bör hos Riks¬
dagen anmälas, emedan det skulle innebära, att de konungens rådgifvare,
som närvoro i den ministeriella konselj, då ifrågavarande förordnande med¬
delades, uraktlåtit att iakttaga rikets sannskyldiga nytta, så mycket mindre
som vi anse att det för unionens behof kan vara både önskligt och be-
höfligt för behandlingen af vissa ärenden inom utrikesdepartementet, att
norske män der vinna anställning, och på samma gång utbildning för den
diplomatiska tjenstgöring i utlandet, till hvilken äfven de vinna befordran,
hvilket önskemål dock bäst betryggas derigenom, att i grundlagen införes
någon bestämmelse som medgifver anställning för norske män i utrikes¬
departementet.»
af herrar M. Dahn och ,/. Andersson, som yttrat:
»Utskottet har funnit omförmälda regeringsärende af den 28 februari
1900 angående förordnande för norske undersåten Thor von Ditten att
vara kabinettssekreterare i kongl. utrikesdepartementet vara af beskaffenhet
att böra jemlikt § 107 regeringsformen hos Riksdagen anmälas. Detta
förordnande skulle nemligen stå i strid mot såväl § 28 som § 11 regerings¬
formen.
Det är en känd sak att ända sedan år 1825 norske män förordnats till
embets- och tjenstemän inom utrikesdepartementets expedition; och den
enda gång anmärkning öfver befordring af norrmän till befattningar inom
nämnda departement af konstitutionsutskottet blifvit i dechargebetänkande
framstäld, nemligen vid 1859—60 årens riksdag, föranledde utskottets an¬
mälan ej någon Riksdagens åtgärd. Af denna 75-åriga orubbade praxis
synes sålunda framgå, att det varit med Riksdagens medgifvande att äfven
norske män befordrats till platser inom utrikesdepartementet, något som
utskottet också finner berättigadt (se sid. 3 utskottets utlåtande). Det är
att beklaga, att nämnda praxis, hvarmed väl afsetts högre mål — unionens
befrämjande — ej af statsmagterna lagfästs medelst ett lämpligt tillägg till
§ 28 regeringsformen, afseende rättighet för konungen att äfven förordna
norrmän till tjenstgöring i utrikesdepartementet, ty då hade antagligen
den andra anledningen till anmärkning, nemligen förordnandet i ministeriel
konselj af norske män till befattningar inom departementet, ej förekommit.
16
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
Emellertid föreligger äfven härvidlag en nära 40-årig praxis och,
utan att förbise innehållet af § 83 regeringsformen, torde vid sådana
exeptionella, förhållanden som här förefinnas — nemligen att, huru
lämpligt och önskvärd! det än befunnits vara att äfven norrmän för¬
ordnats inom utrikesdepartementet, det ej kan ega rum utan lagöfver-
trädelse, vare sig förordnandet sker enligt § 28 i statsrådet eller enligt §
11 i ministeriel konselj — tanken hellre böra rigtas på en i detta hän¬
seende både nödig och nj^ttig grundlagsändring, än på framställning om
anmärkning enligt den enda åtalsparagraf, som efter grundlagens tydliga
bud här bör komma i fråga — § 106 regeringsformen. Men då vi ansett
det anmärkta förfarandet ej vara af beskaffenhet att föranleda anställande
af tilltal inför riksrätt och ej heller funnit § 107 regeringsformen vara
tillämplig, hafva vi ansett, att någon anmälan till Riksdagen ej bort ske.»
af herr Johnsson, som anfört:
»Då utskottet förklarat sig erkänna, »att föreningen mellan Sverige
och Norge och den deraf följande gemensamma behandlingen af de två
rikenas förhållanden till främmande magter blifvit af faktisk betydelse
jemväl för de institutioner — ej blott beskickningarna, utan äfven i viss
mån utrikesdepartementet — åt hvilka vården och ledningen af utrikes
ärendena anförtrotts, äfven om man underlåtit att vidtaga deraf för¬
anledda lagändringar»; då utskottet jemväl erkänt giltigheten af »de skäl,
som anförts till stöd derför att till platser inom utrikesdepartementet be¬
fordrades äfven norske män, enär, i följd af detta departements unionella
uppgift, det för behandlingen af vissa ärenden inom detsamma vore ömk¬
ligt, att derstädes funnes tillgång till biträde af män, som vore med norska
förhållanden förtrogna, äfvensom att tjenstgöring inom departementet
måste vara en god förskola för den diplomatiska tjenstgöringen i utlandet,
till hvilken äfven norrmän pläga befordras», samt att detta faktiska för¬
hållande fortgått allt sedan år 1825, i det att alla utnämningar eller för¬
ordnanden för norske män till befattningar inom nämnda departement be¬
slutats af Kongl. Maj:t i statsrådet på anmälan af statsministern för ut¬
rikes ärendena, till år 1860 och derefter i ministeriel konselj; så är här¬
igenom ådagalagdt, att utskottets beslut att hos Riksdagen enligt 107 §
regeringsformen anmäla de statsråd, som den 28 februari 1900 tillstyrkt
Konungen att förordna t. f. afdelningschefen vid utrikesdepartementet,
juris kandidaten Thor von Ditten att vara kabinettssekreterare vid samma
departement, från realitetssynpunkt sakna allt berättigande.
Det är svårt att förstå sammanhanget emellan hvad utskottet anfört
beträffande innehållet af 28 § regeringsformen, att Konungen eger att i
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
17
statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de embeten
och tjenstår inom riket, högre och lägre, hvilka äro af den egenskap, att
Konungen fullmagter derå utfärdar, samt hvad utskottet omedelbart der¬
efter yttrat om den länge tillämpade praxis, att i ministeriel konselj be¬
handla vissa befordringar inom utrikesdepartementet, ehuru något unionelf
behof med fog icke. kan såsom stöd derför åberopas. Förefinnes icke något
unionelt behof, som bör föranleda att i ministeriel konselj behandla be¬
fordringar inom utrikesdepartementet, så måste väl i detta uttalande ligga
den mening, att förordnanden af tjensteman inom utrikesdepartementet,
hvilket utskottet erkänt såsom faktiskt unionellt, jemväl då norrmän der¬
till förordnas, bör ske i statsråd. Jag vill gerna medgifva, att sistnämnda
form för dylika utnämningar är att föredraga framför ministeriel konselj,
då i förra fallet nödig kontroll öfver ärendenas behandling derigenom
vinnes. Anledningen att behandling af frågor angående förordnande af
norske män till tjenster inom utrikesdepartementet har blifvit Överflyttad
ifrån statsrådet till ministeriel konselj är, på sätt utskottet omförmäla
det förhållande, att konstitutionsutskottet vid 1859—1860 års riksdag an¬
märkte, att i statsråd två norske män förordnats till tjenster inom departe¬
mentet, hvilket syntes strida emot innehållet af 28 § regeringsformen.
Det är med anledning af konstitutionsutskottets omforma,Ida anmärk¬
ning, som den ändring vid behandling af ärenden angående förordnande
af norske män till uppehållande af tjenster i utrikesdepartementet vidtagits,
att dessa ärenden öfverflytta,ts från statsrådet till ministeriel konselj. Det
lärer under dessa förhållanden icke kunna med fog ifrågasättas, att de
Konungens rådgifvare, som, i enlighet med praxis, uppkommen just genom
konstitutionsutskottets nämnda anmärkning, i ministeriel konselj tillstyrkt
Konungen att förordna norsk man till uppehållande af en tjenstebefattning
i utrikesdepartementet, dervid icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta.
Uppgiften att konstitutionsutskottet under tiden efter år 1860 icke
haft anledning att förutsätta, att, när norske män undantagsvis förordnats
till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel konselj,
har jag ingen rätt att betvifla, men lärer den få antagas endast afse ut-
skottsmajoriteten personligen. Det kan nemligen med fog uppfattas såsom
en förolämpning emot de föregående årens konstitutionsutskott att vilja
göra gällande, att konstitutionsutskottet, som har att vaka öfver de rådslag,
som tillstyrkas Konungen, således jemväl förordnande af tjensters uppe¬
hållande, skulle hafva saknat kännedom om ifrågavarande till tjensters
uppehållande gjorda förordnanden inom ett statens departement. Visst är,
att konstitutionsutskottet icke allenast haft kännedom om ifrågavarande
förordnanden, utan jemväl vid mer än ett tillfälle, vid förhandlingar i hit-
Bili. till Riksd. Prof,. 1900. 3 Sand. 6 Höft. 3
18
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
hörande frågor, vant inom utskottet berörda, ehuru särskild åtgärd icke
synts deraf påkallas.
Då de unionella bestämmelserna icke inrymts i grundlagarna, kan en
skenbar motsägelse i mer än ett hänseende vid tillämpningen uppstå emellan
de förra och de senare, särskilt då hithörande ärenden måste behandlas
med hänsyn dertill hett de två rikenas förhållande till främmande magter
blifvit af faktisk betydelse’. Men då grundlagarna måste vika för de unio¬
nella bestämmelserna såväl de lagstadgade som de faktiska i öfrigt, om
Indika senare det, enligt utskottets medgifvande, här är fråga, borde i
detta hänseende någon tvekan ej råda derom, att utskottet saknat skäl, som
kunna anses fullt giltiga för en anmälan till Riksdagen af förevarande
ärende.»
af herr Darin, som yttrat:
»Såsom skäl, hvarför utskottet ansett som sin pligt att, jemlikt § 107
regeringsformen, hos Riksdagen anmäla den ifrågavarande åtgärden, har
utskottet anfört, dels att norsk man förordnats till den högsta befattningen
inom utrikesdepartementet, dels ock att detta skett i den ordning, som
angående ministeriella mål föreskrifves i § 11 regeringsformen.
I fråga om den förstnämnda omständigheten säger utskottet, att »det
ingalunda var utskottet obekant, att norske män gång efter annan blifvit
använda i cmbcten och tjenster inom nämnda departement, dock aldrig i
högre befattning än kansliråds eller afdelningschefs» (sid. 2) — hvilket
förhållande egt rum allt sedan 1825 (sid. 6) —, samt att, såsom skäl för
sådana åtgärder, anförts, »att i följd af detta departements unionella upp¬
gift det för behandlingen af vissa ärenden inom detsamma vore önskligt,
att derstädes funnes tillgång till biträde af norske män, äfvensom att tjenstgö¬
ring inom departementet måste vara en god förskola för den diplomatiska
tjenstgöring i utlandet, till hvilken äfven norrmän pläga befordras» (sid. 3).
På samma gång utskottet erkänner det i viss mån berättigade i
dessa skäl, uttalar utskottet dock den meningen, att en afvikelse från
föreskriften i § 28 regeringsformen »åtminstone icke bör utsträckas längre,
än det med hänsyn till nyssnämnda tvenne önskemål befinnes oundgäng¬
ligen nödvändigt» (sid. 3), och utskottet anmärker derför, att »nu föi’e-
varande befordringsåtgärd icke stannat inom området för lägre befattnin¬
gar inom nämnda departement, utan genom densamma ett ytterligare steg
tagits i strid mot grundlagens bud i § 28 regeringsformen, i det att för
första gången en norsk man utsetts att bestrida kabinettssekreteraretjensten,
en befattning, som är den högsta inom utrikesdepartementet under departe¬
mentschefens» (sid. 4). — För min del kan jag icke annat än finna den af
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
19
utskottet gjorda åtskilnaden mellan den högsta och lägre befattningar inom
utrikesdepartementet vara från utskottets ståndpunkt fullkomligt godtyck¬
lig och i detta sammanhang, der det, enligt utskottets uppfattning, är fråga
om ett förfarande, som strider emot § 28 regeringsformen, högst betänklig.
Beträffande åter utskottets andra och särskilt betonade skäl för
dess anmälan, nemligen det förhållandet, att det anmärkta förordnandet
meddelats i »ministeriel konselj» och icke i statsrådet, måste det väcka
synnerlig förundran, då utskottet säger, att denna form för norske mäns
anställande inom utrikesdepartementet »inneburit eu öfverraskning för ut¬
skottet» (sid. 5). — Huru är det möjligt, att ett. förfaringssätt i fråga om
norske mäns användande i utrikesdepartementet, hvilket sedan 1862 allt¬
jemt upprepats vid icke mindre än 34 tillfällen före det nu anmärkta och
på föredragning af alla de chefer för utrikesdepartementet, som under
denna tidrymd suttit i Konungens råd, från och med den af utskottet i
annan syftning åberopade grefve Manderström till och med den senast af-
gångne, hittills kunnat vara obekant för utskottet, för hvilket det, enligt
dess egen utsago, ingalunda varit obekant, »att norske män gång efter
annan blifvit använda i embeten och tjenster inom nämnda departement,
dock aldrig i högre befattning än kansliråds eller afdelningschefs» (sid. 2),
och för hvilket hvarje år till granskning framläggas samtliga de i stats¬
råd et förda protokollen?
Emellertid är nu anmärkta förfaringssätt »enligt utskottets öfver¬
tygelse stridande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser,
Indika påfordra alla sådana ärendens behandling i statsråd» (sid. 5). Att
utskottet med eu sådan uppfattning af sakens beskaffenhet och grundlagens
tillämpning kunnat ifrågasätta, »huruvida icke härvid § 106 regerings¬
formen bort tillämpas» (sid. 6), kan icke rimligtvis förundra någon, men
desto mei’a förvånande är det, att utskottet, med åberopande af § 107 re¬
geringsformen, kunnat antaga, att Riksdagen på de skäl, som af utskottet
anförts, skulle kunna finna rikets väl kräfva att hos Konungen anmäla sin
önskan, att han ville ur statsrådet skilja dem, emot Indika anmärkning
blifvit gjord. För min del liar jag funnit ett sådant antagande sakna all
grund, och har jag derför varit förhindrad att biträda utskottets beslut.
Då utskottet slutligen ansett, att man nu bort bryta med ofvan
berörda sjuttiofemäriga praxis, hade det, enligt mitt förmenande, följd-
rigtigt bort till Riksdagen inkomma med förslag till sådana grundlags¬
ändringar, som kunnat finnas vara för ändamålet nödiga och tjen-
liga. För min del anser jag, att inga skäl förebragts, hvarför icke sagda
praxis, hvilken väl med rätta kan betecknas som eu af omständigheterna
framkallad modus vivendi, äfven framdeles må följas och status quo på
20
Konstitutionsutskottets Memorial AT:o 6.
det ifrågavarande området upprätthållas, till dess de förändrade grundlags¬
bestämmelser, som må kunna finnas i detta hänseende vara önskvärda,
kommit till stånd.»
af herr Boethius, som anfört:
»Genom unionen med Norge hafva förhållanden uppstått, som icke
kunde förutses vid fastställandet af 1809 års regeringsform och som derför
icke heller blifvit genom denna ordnade. Ett sådant förhållande är, att
norske män kunna behöfva anställas inom utrikesdepartementet, ett behof
som också af konstitutionsutskottet blifvit erkändt såsom befintligt. Det
måste emellertid beklagas, att detta behof ej tillgodosetts på ett konstitu¬
tionelt sätt, utan genom en praxis, som ej väl låter sig förena med vår
regeringsforms § 28. Denna praxis har dock nu tillämpats i ej mindre
än 75 år och, hvad vigtigare är, den har länge af svenska Riksdagen varit
känd utan att från dess sida föranleda något inskridande. Att så är för¬
hållandet framgår ej blott af hvad konstitutionsutskottet anfört om den
anmälan, som skedde genom dechargebetänkandet vid 1859—60 årens
riksdag, utan ock af den omständigheten, att vid 1877 års riksdag väcktes
en motion — af herr S. A. Hedin — om tillägg till § 28 regeringsformen,
gående ut på att åvägabringa full öfverensstämmelse mellan regerings¬
formen och nämnda praxis, men att Riksdagen afslog motionen utan att
göra något uttalande mot det af motionären omförmälda, i konstitutionelt
hänseende mindre tillfredsställande tillvägagångssättet. Under sådana för¬
hållanden synes det mig olämpligt, att konstitutionsutskottet med åbero¬
pande af § 28 regeringsformen enligt samma lags § 107 gör en anmälan
mot statsråd af den anledning, att de ej afrådt eu norsk mans befordran
till en plats inom utrikesdepartementet. Märkas bör nemligen, att denna
åtgärds laglighet eller olaglighet icke beror af att herr von Ditten för¬
ordnats till kabwetssekreterare. Det hade varit lika mycket stridande mot
§ 28, om han förordnats till en annan plats inom departementet. Utskottet
har derför, eldigt min åsigt, genom att åberopa § 28 mot det nämnda
förordnandet inlåtit sig på något, som utskottet ej bort befatta sig med,
ty när Riksdagen låtit en af densamma känd, i konstitutionelt hänseende
mindre tillfredsställande praxis under långa tider tillämpas utan att vid¬
taga åtgärder deremot, så är det ej längre konstitutionsutskottet, utan
Riksdagen sjelf, som bär ansvaret för saken.
Emellertid är det ej fullt tydligt, om meningen verkligen är, att
hvad som anförts mot, att herr von Ditten förordnats till kabinettssekre¬
terare, skall vara motiv för den af utskottet gjorda anmälan. Utskottets
betänkande är nemligen så affattadt, att den s. k. »klämmen» ej framställes
Konstitutionsutskottets Memorial N.o 6.
21
såsom eu konseqvens af hvad i denna sak yttrats, utan af något helt annat:
af hvad som anförts om att förordnandet skett i s. k. ministeriel konselj.
Men är det ej meningen, att utskottets anmälan skall grundas på sjelfva
det nämnda förordnandet, utan på sättet derför, så synes mig ej heller i
sådant fall något om den förra synpunkten hafva bort i betänkandet in¬
tagas, ty enligt min uppfattning tillkommer det ej konstitutionsutskottet
att till Riksdagen göra andra framställningar angående resultatet af stats¬
rådsprotokollens granskning än sådana, på hvilka utskottet verkligen grun¬
dar en anmälan enligt § 107 regeringsformen.
Vare sig deras mening, som bestämt betänkandets affattning, varit
den ena eller andra, så anser jag derför, att det stycke af motiveringen,
som börjar sid. 2 med orden: ’Då utskottet framstälde sin begäran’ ....
och slutar sid. 4 med orden: 'och några protokollet kompletterande hand¬
lingar förefinnas, enligt uppgift, icke’, ej bort i utskottets betänkande
inflyta.
Helt annat är deremot förhållandet med det motiv till en anmälan
enligt § 107 regeringsformen, som framställes i den följande delen af ut¬
låtandet, eller att det ifrågavarande förordnandet skett i ministeriel kon¬
selj i stället för i statsråd och sålunda i strid med §7 regeringsformen.
Visserligen har äfven härvid eu ganska långvarig praxis blifvit följd, men
denna praxis har hittills ej varit bekant vare sig för konstitutionsutskottet
eller för Riksdagen. Det'är i hög grad ömkligt, att de unionella förhål¬
landena ordnas på ett för båda de förenade rikena tillfredsställande sätt,
men detta bör ske i laga ordning. I detta fall kan jag ej inse, att något
unionelt behof gjort ett mot regeringsformen stridande förfaringssätt be-
höfligt, men om så också vore fallet, hade lösningen ej bort åstadkommas
genom en utan Riksdagens vetskap införd och fullföljd grundlagsvidrig
praxis, utan genom en grundlagsändring. Det vore för båda rikena i hög
grad skadligt, om deras unionsförhållanden i tysthet utvecklades genom ett
successivt vidtagande af åtgärder, som stå i strid med det enas eller det
ändras grundlagar. Då det nu kommit till konstitutionsutskottets känne¬
dom, att en grundlagsvidrig praxis existerar med afseende på sättet för
norske mäns anställning i utrikesdepartementet och i nu ifrågavarande fall
blifvit tillämpad, har jag ansett det vara utskottets ovilkorliga pligt att
bringa saken inför vederbörligt forum och har derför inom utskottet röstat
för att eu anmälan om § 107 regeringsformen borde ske med anledning
deraf, att herr von Dittens förordnande i^ strid med § 7 regeringsformen
egt lana i s. k. ministeriel konselj. 1 den del af utskottets motivering,
som rör denna sak, instämmer jag visserligen i hufvudsak, men kan dock
ej fullständigt förena mig derom, hvarför jag här nedan i ett samman-
22
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
hålig anför, huru enligt inin mening utskottets utlåtande under moment 2)
bort lyda:
2:o)
Sedan utskottet, bifallit ett inom detsamma väckt förslag om be¬
gäran, att till utskottet måtte öfverlemnas protokollet öfver ministeriella
ärenden af den 28 februari 1900 angående förordnande för t. f. afdel-
ningschefen vid utrikesdepartementet juris kandidaten Thor von Ditten att
vara kabinettsekreterare vid samma departement, och utskottet enligt
Kongl. Maj:ts i ministeriel konselj beslutade medgifvande utbekommit
nämnda protokoll, har utskottet deraf funnit, att ifrågavarande befordrings¬
fråga behandlats på ett enligt utskottets mening synnerligen anmärknings¬
värd! sätt. Af protokollet framgår nemligen, att densamma handlagts icke
i statsrådet, utan i ministeriel konselj, i hvilken deltagit, utom föredra¬
ganden hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, hans
excellens herr statsministern Boström och statsrådet Wikblad samt derjemte
härvarande norske statsminister.
Att sålunda i s. k. ministeriel konselj, d. v. s. i den ordning § 11
regeringsformen föreskrifver, handlägga ärenden, som angå befordringar
till embeten och tjenster inom riket, är enligt utskottets öfvertygelse
stridande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser, hvilka
påfordra alla sådana ärendens behandling i statsråd. Regeringsformen
stadgar nemligen i § 7: »Alla regeringsärenden, med undantag af sådana,
som i 11 och 15 §§ oinförmälas, skola inför Konungen i Statsrådet
föredragas och der afgöras»; i § 11 åter angifvas de sålunda från be¬
handling i statsråd undantagna och till handläggning i ministeriel konselj
hänvisade ministeriella målen på det sätt, att dermed »förstås alla de,
som angå rikets förhållande till främmande magter», och i § 32 stad¬
gas slutligen, att i denna ministeriella konselj äfven utnämningar af
sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna skola
ega rum.
Då §§ 11 och 32, såsom innehållande undantagsbestämmelser, måste
tolkas restriktivt, kunna, enligt utskottets mening, under inga förhållanden
frågor om befordringar till embeten och tjenster inom riket, dessa må
nu afse utnämningar eller förordnanden, de må gälla svenske eller norske
män, hänföras till ministeriella mål och sålunda göras till föremål för be¬
handling i ministeriel konselj. Dessa befordringsärenden äro regerings¬
ärenden åt annan art än de i §§ 11 och 32 regeringsformen omförmälda
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
23
och måste i statsråd, på sätt jemväl § 28 regeringsformen förutsätter,
föredragas och afgöras.
Att annan form än den i grundlagen föreskrifna kommit till använd¬
ning vid behandling af frågor om norske mäns befordringar till befatt¬
ningar inom utrikesdepartementet, har inneburit en öfverraskning för ut¬
skottet. Det enda tillfälle, då, såsom ofvan är nämndt, hittills ett dylikt
regeringsärendc varit föremål för konstitutionsutskottets pröfning, eller vid
1859—60 årens riksdag, utvisade protokollet angående de två då ifråga¬
varande norrmännens förordnande till befattningar inom utrikesdeparte-
mentsexpeditionen, att dessa befordringsärenden behandlats såsom utrikes-
departementsärenden uti fulltaligt svenskt statsråd. Under den öfverlägg¬
ning, som angående detta ärende uppstod å riddarhuset den 10 mars 1860,
förklarade dåvarande statsministarn för utrikes ärendena excellensen Mander-
ström uttryckligen, att dittills sedan år 1825 alla utnämningar eller
förordnanden för norske män till befattningar inom utrikesdepartementet
beslutits åt Kongl. Maj:t i statsrådet på anmälan af statsministern för
utrikes ärendena. Konstitutionsutskottet bär under tiden efter år 1860
icke haft anledning att förutsätta, att, när norske män undantagsvis för¬
ordnats till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel
konselj, och har derför ej heller hittills underkastat dessa befordringsfrågor
någon särskild undersökning. Nu har emellertid utskottet dels af proto¬
koll rörande några uppgifne norske mäns befordrande inom utrikesdeparte¬
mentet under de senaste årtiondena, hvilka protokoll på särskild begäran
i afskrift till utskottet öfverlemnats, dels ock af en inom utrikesdeparte¬
mentet utarbetad promemoria, öfver alla ärenden rörande norske mäns
användande i utrikesdepartementet från och med år 1862, hvilken tillstälts
utskottet, inhemtat, att redan sistnämnda år dylika befordringsfrågor bör¬
jade handläggas i ministeriel konselj, hvarmed man sedan konseqvent
fortfarit. Befordringar af svenske män inom samma departement hafva
deremot alltid grundlagsenlig! handlagts i statsråd.
Ifrågavarande länge tillämpade men derför icke mindre grundlags-
stridiga praxis — att i ministeriel konselj behandla vissa befordringar
inom utrikesdepartementet — för hvilken icke ens något unionelt behof
med fog kan såsom stöd åberopas, har synts utskottet vara af den inne¬
börd, att densamma, då utskottet derom nu erhållit kännedom, icke kun¬
nat af utskottet lemnas oanmärkt, helst utskottets tystnad i detta fall lätt
skulle kunna tolkas såsom ett godkännande af det använda förfarings¬
sättet. Då grundlagen föreskrifver, att utnämningar till embeten och
tjänster inom riket skola verkställas i statsrådet, har det uppenbarligen
varit grundlagens mening att omhägna jemväl dessa regeringsärenden med
24
Konstitutionsutskottets Memorial N:o B.
(len konstitutionella garanti, som vinnes genom deras föredragning i stats-
årdet, i det att dervid dettas samtliga medlemmar ega tillfälle att närvara
och, då de närvara, äro pligtige att under ansvar sina meningar yttra och
förklara, Ett häremot stridande förfaringssätt anser utskottet dessutom
leda till en betänklig inskränkning af möjligheten till konstitutionel kon¬
troll från Riksdagens sida, då på detta sätt ärenden godtyckligt dragas
från statsrådet, hvars protokoll alltid komma under konstitutionsutskottets
granskning, och till den ministeriella konseljen, hvars protokoll »endast i
det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må
kunna fordras».
Då nu anmärkta förfaringssätt onekligen står i strid med rikets
grundlag, torde väl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid § 106 re¬
geringsformen bort tillämpas. Emellertid har i vårt konstitutionella, lif
den uppfattningen gjort sig gällande, att § 106 regeringsformen ej
har afseende på sådana fall, då en eller flere ledamöter af statsrådet
endast af bristande uppmärksamhet tillstyrkt eller underlåtit att af¬
styrka en olaglighet, utan att den afser en uppenbar afsigt hos veder¬
börande att kränka grundlagar eller allmän lag; men något sådant synes
ej med fog kunna sägas om de ifrågavarande statsrådens deltagande i
nämnda befordringsärende, hvarvid de endast utan invändning läte bero
vid en praxis, som redan länge tillämpats. Det vore dock för hela vårt
konstitutionella statsskick ödesdigert, om af en sådan uppfattning af § 106
skulle följa, att mindre svåra lagöfverträdelser, hvilka Konungens råd¬
gifvare vid utöfvandet af sitt kall möjligen kunna begå, undandroges all
konstitutionel kontroll. Detta behöfver dock ej blifva fallet, om § 107
regeringsformen kan tillämpas på dylika lagöfverträdelser, och då utskottet
anser en sådan tolkning af nämnda parapraf berättigad samt håller före,
att det kan ifrågasättas, huruvida statsråd, om de låta en visserligen häfd¬
vunnen, men dock grundlagsstridig och för Riksdagen okänd praxis fort¬
farande följas, hafva med nit, skicklighet och drift sitt embete utöfvat
eller i sina rådslag iakttagit rikets sannskyldiga nytta, så har utskottet
ansett sig böra för Riksdagen tillkännagifva,
att utskottet funnit det i protokoll öfver ministe¬
riella ärenden den 28 februari 1900 omförmälda rege-
ringsärende angående förordnande för juris kandidaten
Thor von Ditten till kabinettssekreterare vid kongl.
utrikesdepartementet vara af beskaffenhet att böra, jem¬
lik! § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.»
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
25
af herr P. Waldenström, som yttrat:
»Då jag icke kan i allo gilla konstitutionsutskottets memorial n:o 6,
så anser jag mig pligtig att'deremot anföra min reservation.
Att norske män anställas såsom embets- och tjensteman i utrikes¬
departementet, är en praxis, som fortgått alltsedan år 1825. Att denna
praxis är en oundviklig följd af unionen, erkänner äfven utskottet. Då
utrikesdepartementet handlägger ärenden, som äfven angå Norge, dels sär¬
skild!, dels gemensamt med Sverige, så är det af behofvet påkalladt, att
inom detsamma finnes tillgång till biträde af norske män, som äro fullt
förtrogna med sitt lands förhållanden. Såsom ytterligare skäl kan dertill
läggas, att Norge med afsevärda belopp bidrager till utrikesdepartementets
utgifter, hvarförutom det ock måste anses ega ej ringa betydelse, att en
tids tjenstgöring inom departementet är en god förskola för den blifvande
diplomaten.
Men utskottet framhåller med eftertryck upprepade gånger, att nor¬
ske mäns anställande såsom embets- och tjensteman i utrikesdepartementet
strider emot § 28 regeringsformen. Derom kunna dock tvifvel uppstå.
Redan den omständigheten, att saken, allmänt bekant, kunnat utan an¬
märkning fortgå så lång tid, toi'de ådagalägga, att dess af utskottet på¬
stådda grundlagsvidrighet icke är så solklar, som utskottet förmenar. Vid
1859 — 60 årens riksdag gjorde konstitutionsutskottet en anmälan derom,
dock utan direkt anmärkning. Denna anmälan föranledde emellertid icke
någon Rikets Ständers åtgärd. Saken kom åter på tal vid 1862 63 årens
riksdag med anledning af en anmärkning från 1860 års statsrevision, men
den föranledde icke heller då något uttalande åt Rikets Ständer. Sedan
dess har hvarken inom konstitutionsutskottet eller Riksdagen någon röst
höjt sig deremot. Huru skulle detta kunna förklaras, i fall sakens grund¬
lagsvidrighet vore höjd öfver allt tvifvel?
§ 28 regeringsformen är i den del, som här skulle ega tillämpning,
äldre än unionen, och ingen lärer väl kunna förneka, att när nya histo¬
riska förhållanden af större vigt inträda, så medföra de nödvändigt vissa
modifikationer i tillämpningen af lagstadganden, som äro skrifna med hän¬
syn uteslutande till det förut bestående, utan att man derför har rätt att
tala om öfverträdelse af samma stadgande!!. Man må anse det önskvärdt,
att stadgandena ändras med hänsyn till de nya förhållandena, men så länge
man icke funnit en fullt tillfredsställande form för sådan ändring, så måste
man nöja sig med en efter förhållandena lämpad modifikation i tillämp¬
ningen af de stadganden, som finnas, eller tillåta, att vid sidan af dem
om ej i uppenbar strid mot dem — utbildar sig en praxis, som förhål lan-
Bih. till liiksd. Prat. 1900. 3 Sami. 0 Höft. 4
26
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
dena framtvinga. Ett sådant förfaringssätt har väl historien för sig på de
flesta — om ej alla — områden af ett rikes lagskipning och administration.
Men äfven oafsedt detta torde det vara skäl att närmare skärskåda
här ifrågavarande ärende i ljuset af § 28 regeringsformen. Denna para¬
graf lyder sålunda: 'Konungen eger att i Statsrådet utnämna och befordra
infödde svenske män till alla de embeten och tjenster inom riket, högre
och lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmagter derå ut¬
färdar — — — —.’
Man kan hafva olika tankar angående omfattningen af denna bestäm¬
melse. Men när det gäller att döma, så har man icke att till grund för sin dom
lägga den på mer eller mindre goda skäl förmodade meningen, utan endast den
skrifna ordalydelsen. Och denna talar om embeten och tjenster, som äro af den
beskaffenhet, att Konungen fullmagter derå utfärdar. Här deremot är fråga
endast om förordnande utan någon fullmagt. Redan vid 1859—60 årens
riksdag fäste detta förhållande konstitutionsutsottets uppmärksamhet, hvar¬
för utskottet sade: 'Det har icke undfallit utskottets uppmärksamhet, dels
att fullmagter å ifrågavarande tjenster icke blifvit utfärdade, dels — —
— —.’ Derför kunde utskottet icke såsom grund för sin anmälan anföra,
att Kong!. Maj:ts åtgärd att till embeten inom utrikesdepartementet för¬
ordna två norrmän strede mot ordalydelsen, utan endast att den ’icke stode
i öfverensstämmelse med andan af föreskriften i 28 § regeringsformen'.
Att det är en icke obetydlig skilnad mellan fullmagt och förord¬
nande, det kan svårligen bestridas. Derför göres äfven i det officiella
språket bestämd skilnad mellan, att Konungen 'utnämner och förordnar’,
samt att Konungen endast 'förordnar'. Det förra medför fullmagt med
alla derpå grundade förmåner, det senare icke. Och att kabinettssekre¬
terarebefattningen i utrikesdepartementet är af den senare beskaffenheten,
så att Konungen icke eger att åt dess innehafvare utfärda fullmagt, det
framgår af den nu gällande staten för samma departement, hvilken icke
tillägger honom lön, utan endast arfvode.
Under sådana förhållanden kan jag icke förstå, i hvad syfte utskottet
upprepade gånger betonar, att det är stridande mot svenska regerings¬
formen, att norrmän utses till tjensteman i utrikesdepartementet. Ut¬
skottet erkänner ju sjelft, att det är en oundviklig följd af unionen; ut¬
skottet erkänner tillika, att det en gång varit för Riksdagen anmäldt och
då af Riksdagen leinnats utan anmärkning; ja, utskottet uttalar för egen
del intet ogillande af förhållandet, icke heller någon önskan, att det må
ändras, emedan det inom vissa gränser synes utskottet vara 'oundgäng¬
ligen nödvändigt’ (sid. 3 rad. 3 nedifr.). Och hvad kan då utskottet vilja
med sitt tal om dess grundlagsvidrighet?
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
27
Detta hindrar naturligtvis icke, att olika tankar kunna göra sig gäl¬
lande om lämpligheten att till kabinettssekreterare, utrikesministerns när¬
maste man, förordna norsk undersåte, hvithet nu för första gången skett.
Men om sjelfva principen erkännes, så blir det alltid svårt att för alla fall
uppdraga en viss gräns, då en sådan gräns hvarken kan grundas på orda¬
lydelsen i § 28 regeringsformen eller på något vigtigt unionelt intresse.
Så mycket mindre torde det böra sättas i fråga numera, då den politiska
utvecklingen obestridligen går i den rigtningen, att man mer och mer
allmänt önskar en sådan förändring af regeringsformen och riksakten, att
äfven utrikesministern sjelf må kunna vara norrman.
Fullkomligt ogrundad anser jag den farhåga vara, som utskottet på
sid. 4 antyder, att nemligen en norrman, i fall han förordnas till kabinetts¬
sekreterare, skulle kunna komma att, i egenskap af expeditionschef, före¬
draga utrikesdepartementsärenden inför tillförordnad regering. År nem¬
ligen utrikesministern hindrad att sjelf föredraga, så finnes ingen, som näst
honom är sjelfskrifven föredragande, utan ankommer det på Konungen i
statsrådet att sådan förordna. Men att Konungen skulle dertill förordna
en icke svensk man, måste anses otänkbart.
Deremot synes det mig alldeles klart, att det sätt, hvarpå v. Ditten
blifvit utnämnd, icke låter sig förenas med regeringsformens stadganden.
Utan afseende på frågan om åtskilnaden mellan fullmagt och förordnande,
måste hvarje af Kongl. Maj:t skedd utnämning eller befordran erkännas
vara ett regering sär ende. Och såsom sådant måste det enligt regerings¬
formen § 7 inför Konungen i statsrådet föredragas och der afgöras, en¬
dast med de undantag, som i samma § uttryckligen omförmäla^, nemligen
s. k. ministeriella ärenden — hvarmed i § 32 likställas utnämningar af
sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna —
samt kommandomål.
Af denna anledning har jag inom utskottet yrkat, att utskottets ut¬
låtande måtte, efter ett referat af sjelfva saken, erhålla följande lydelse:
»Utskottet anser sig icke kunna lemna denna sak utan anmärkning.
Regeringsformen stadgar nemligen i § 7: »Alla regeringsärenden med un¬
dantag af sådana, som ill och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen
i statsrådet föredragas och afgöras». Den senare af dessa §§ handlar om
kommandomål, den förra om ministeriella mål, hvilka definieras så, att
dermed »förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande mag¬
ter». Enligt 32 § skola: i samma ordning, som i 11 § i fråga om mini¬
steriella måls behandling föreskrifven är, nämnas »sändebud hos främmande
magter och tjensteman vid beskickningarna». Till ingendera af dessa
kategorier kan här ifrågavarande regeringsärende hänföras, hvarför det
28
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
enligt de tydliga ordalagen i 7 § skolat i statsrådet föredragas och af-
göras.
Så mycket mer anmärkningsvärd är denna sak, som hvarje utnäm¬
ning eller förordnande af svensk man till embete inom utrikesdepartemen¬
tet sker i statsrådet. Att sålunda ett och samma regeringsärende behand¬
las på ett sätt, när det gäller svensk man, på ett annat sätt, när det gäl¬
ler norrman, det kan enligt utskottets mening icke med något grundlags-
stadgande försvaras, ej heller kan till stöd derför med fog anföras något
unionelt förhållande — så mycket mindre, som, enligt uppgift af dåva¬
rande utrikesministern, excellensen Manderström å riddarhuset den 10
mars 1860, en uppgift, hvars rigtighet utskottet dock icke varit i tillfälle
att kontrollera, alla utnämningar eller förordnanden för norske män till
befattningar inom utrikesdepartementet från år 1825 till år 1860 blifvit,
på anmälan af statsministern för utrikes ärendena, af Kongl. Maj:t i stats¬
rådet gjorda.
Härjemte tillåter sig utskottet att påpeka, att då grundlagen före-
skrifver, att utnämningar och förordnanden, som göras af Kongl. Maj:t,
skola, med undantag af dem, som omnämnas i § 32 regeringsformen, i
likhet med alla andra regeringsärenden, ske i statsrådet, så ligger deri en
dubbel konstitutionel garanti: l:o) ega i statsrådet alla regeringens med¬
lemmar tillfälle att närvara samt äro då pligtiga att under ansvar sina
meningar yttra och förklara, 2:o) äro alla regeringsärenden, som ske i
ststsrådet, underkastade Riksdagens kontroll, alldenstund alla i statsrådet
förda protokoll skola utlemnas till granskning af konstitutionsutskottet.
Hela denna garanti upphäfdes naturligtvis, om dessa utnämningar och för¬
ordnanden i visst fall öfverflyttas från statsrådet till den ministeriella kon¬
seljen.
Det säger sig dessutom sjelft, att om förordnande af svensk man
sker i statsrådet, af norsk man i ministeriel konselj, så måste det i hvarje
fall, då förordnande sker, på förhand, innan ärendet kommer inför Kongl.
Maj:t, vara afgjordt, huruvida en svensk eller norsk man skall utses.
Men hvar och huru skall ett sådant afgörande grundlagsenligt kunna ske?
Och huru skall något jemförande inför Kongl. Maj:t af den enes och den
andres meriter eller duglighet kunna ske, då begges sak icke kan före¬
dragas inför samma forum?
Att denna grundlagsstridiga praxis kunnat fortfara i fyra årtionden
utan att blifva föremål för anmärkning, har säkerligen haft sin grund
deri, att den hittills icke varit känd. Den ministeriella konseljens proto¬
koll utlemnas nemligen icke till konstitutionsutskottet och kunna icke af
utskottet fordras, utom »i det, som rörer allmänt kända och af utskottet
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
29
uppgifna händelser». När handlingarna rörande von Dittens förordnande
af konstitutionsutskottet infordrades, emedan utskottet önskade se, af hvad
anledning Kongl. Maj:t nu — för första gången — till kabinettssekrete¬
rare förordnat en norsk undersåte, så var sättet för ärendets behandling
hos Kongl. Maj:t för utskottet fullkomligt obekant, hvarför det blef en
stor öfverraskning, när utskottet genom handlingarna fick kännedom
derom.
Sedan emellertid saken blifvit bekant, lärer det icke vara tvifvel un-
derkastadt, att det är konstitutionsutskottets ovil k örliga skyldighet att
icke med tystnad förbigå densamma, så vida det annars är utskottets pligt,
att utan politiska eller andra sidohänsyn värna om rikets grundlagar.
Att konstitutionsutskottet icke ansett sig böra tillämpa § 106 re¬
geringsformen, beror derpå, att i vårt konstitutionella lif den uppfattning
gjort sig allmänt gällande, att § 106 regeringsformen endast har afseende
på sådana fall, då någon ledamot af statsrådet uppsåtligen tillrådt Konun¬
gen att öfverträda lag eller underlåtit att göra föreställningar mot sådan
öfverträdelse. En sådan uppfattning torde ock hafva en ej alldeles ogiltig
grund i de i samma § tillagda orden: »eller den (öfverträdelsen) vållat
och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning», hvilka
ord onekligen antyda, att der är fråga om brottsligt uppsåt. Men att
antaga något sådant, dertill finnes i förevarande fall ingen anledning.
Saken har enligt utskottets mening sin förklaring i ett föranledt förbise¬
ende af grundlagens bud af en redan länge tillämpad praxis, som rege¬
ringen trott sig ega anledning antaga vara för Riksdagen bekant och a.f
densamma, om ej uttryckligen godkänd, dock icke ogillad.
Deremot torde icke kunna förnekas, att de i ärendet deltagande
statsråden icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, då de, afvikande från
grundlagens föreskrift, behandlat här ifrågavarande ärende i ministeriel
konselj och derigenom, i hvad på dem ankommit, undandragit detsamma
de konstitutionella garantier, som, enligt hvad ofvan är framhållet, ligga
dels deri, att ärende föredrages och afgöres i statsrådet, dels deri, att så¬
dant ärendes behandling alltid varder underkastadt Riksdagens kontroll, i
och med det att statsrådsprotokollen varda till konstitutionsutskottets
granskning öfverlemnade. Och då en upprepning af detta förfaringssätt
bör förebyggas, har utskottet ansett det såsom sin pligt att för Riksdagen
tillkännagifva,
att utskottet funnit det i protokoll öfver ministe-
riella ärenden den 28 februari 1900 omförmälda re-
geringsärende, hvarigenom juris kandidaten Thor v.
Ditten förordnats till kabinettssekreterare i kongl. ut¬
30
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
rikesdepartementet, vara, hvad angår ärendets behand¬
ling i ministeriel konselj, af beskaffenhet att böra,
jemlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.»;
samt af herr Liljeholrn, som ansett, att utskottets utlåtande i denna
punkt bort hafva följande lydelse:
»Efter derom gjord särskild framställning har ytterligare, enligt
Kongl. Maj:ts i s. k. ministeriel konselj beslutade medgifvande, till ut¬
skottet öfverlemnats protokoll öfver ministeriella ärenden, hållet den 28
februari 1900, angående förordnande för t. f. afdelningschefen vid utrikes¬
departementet, juris kandidaten Thor von Ditten att vara kabinettssekreterare
vid samma departement efter grefve Arvid Fredrik Taube, som samma
dag utnämnts till minister i Berlin; och har äfven detta protokoll varit
föremål för utskottets grundlagsenliga granskning.
Af protokollet framgår, att ärendet angående von Dittens befordran
handlagts icke i statsrådet, utan i ministeriel konselj, i hvilken deltagit,
utom föredraganden hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Lagerheirn, hans excellens herr statsministern Boström och statsrådet Wik-
blad samt derjemte härvarande norske statsminister.
Att sålunda i s. k. ministeriel konselj, d. v. s. i den ordning § 11
regeringsformen föreskrifver, handlägga ärenden, som angå befordringar
till embeten och tjenster inom riket, är enligt utskottets öfvertygelse stri¬
dande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser, hvilka på¬
fordra alla sådana ärendens behandling i statsråd. Regeringsformen stadgar
nemligen i § 7: 'Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i
11 och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas
och der afgöras’; i § 11 åter angifvas de sålunda från behandling i statsråd
undantagna och till handläggning i ministeriel konselj hänvisade ministe¬
riella målen på det sätt, att dermed Törstås alla de, som angå rikets för¬
hållande till främmande magter’, och i § 32 stadgas slutligen, att i denna
ministeriella konselj äfven utnämningar af sändebud hos främmande magter
och tjensteman vid beskickningarna skola ega rum.
Enligt utskottets mening kunna under inga förhållanden frågor om
befordringar till embeten och tjenster inom riket, de må gälla svenske
eller norske män, hänföras till ministeriella mål och sålunda göras till
föremål för behandling i ministeriel konselj. Dessa befordringsärenden äro
regeringsärenden af annan art än de i §§ 11 och 32 regeringsformen om-
förmälda och måste i statsråd, på sätt jemväl § 28 regeringsformen förut¬
sätter, föredragas och afgöras.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
31
Att annan form än den i grundlagen föreskrift^ kommit till använd¬
ning vid behandling af frågor om norske mäns befordran till befattningar
inom utrikesdepartementet, har inneburit en öfverraskning för utskottet.
Det enda tillfälle, då ett dylikt regeringsärende varit föremål för konstitu¬
tionsutskottets pröfning, eller vid 1859—-60 årens riksdag, utvisar proto¬
kollet angående två norske mäns förordnande till befattningar inom utrikes-
departementsexpeditionen, att dessa befordringsärenden behandlats såsom
utrikesdepartementsärenden uti fulltaligt svenskt statsråd. Under den öfver¬
läggning, som angående detta ärende uppstod å riddarhuset den 10 mars
1860, förklarade dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen
Manderström uttryckligen, att dittills sedan år 1825 alla utnämningar eller
förordnanden för norske män till befattningar inom utrikesdepartementet
beslutits af Kongl. Magt i statsrådet på anmälan af statsministern för
utrikes ärendena. Konstitutionsutskottet har under tiden efter år 1860
icke haft anledning att förutsätta, att, då norske män undantagsvis för¬
ordnats till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel
konselj, och har derför ej heller hittills underkastat dessa befordrings¬
frågor någon särskild undersökning. Nu har emellertid utskottet dels af
protokoll rörande några uppgifne norske mäns befordrande inom utrikes¬
departementet under de senaste årtiondena, hvilka protokoll på särskild
begäran i afskrift till utskottet öfverlemnats, dels ock af en inom utrikes¬
departementet utarbetad promemoria öfver alla ärenden rörande norske
mäns användande i utrikesdepartementet från och med år 1862, hvilken
tillstälts utskottet, inhemtat, att redan sistnämnda år dylika befordrings-
frågar började handläggas i ministeriel konselj, hvarmed man sedan konse¬
qvent fortfarit. Befordringar af svenske män inom samma departement
hafva deremot alltid grundlagsenligt handlagts i statsråd.
Ifrågavarande länge tillämpade praxis — att i ministeriel konselj
behandla vissa befordringar inom utrikesdepartementet — för hvilken icke
ens något unionelt behof med fog kan såsom stöd åberopas, har synts ut¬
skottet vara af den innebörd, att densamma, då utskottet derom nu er¬
hållit kännedom, icke kunnat af utskottet lemnas oanmärkt, helst utskottets
tystnad i detta fall lätt skulle kunna tolkas såsom ett godkännande af det
använda förfaringssättet. Då grundlagen föreskrifver, att utnämningar till
embeten och tjenster inom riket skola verkställas i statsrådet, har det
uppenbarligen varit grundlagens mening att omhägna jemväl dessa rege¬
ringsärenden med den konstitutionella garanti, som vinnes genom deras
föredragning i statsrådet, i det att dervid dettas samtliga medlemmar ega
tillfälle att närvara och, då de närvara, äro pligtige att under ansvar sina
meningar yttra och förklara. Ett häremot stridande förfaringssätt anser
32
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
utskottet dessutom leda till en betänklig inskränkning af möjligheten till
konstitutionel kontroll från Riksdagens sida, då på detta sätt ärenden
dragas från statsrådet, hvars protokoll alltid komma under konstitutions¬
utskottets granskning, och till den ministeriella konseljen, hvars protokoll
'endast i det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser,
må kunna fordras’.
Då nu anmärkta förfaringssätt onekligen står i strid med rikets
grundlag, torde väl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid § 106 rege¬
ringsformen bort tillämpas. Emellertid har i vårt konstitutionella lif den
uppfattning gjort sig gällande, att § 106 regeringsformen ej har afseende
på sådana fall, då en eller flera ledamöter af statsrådet endast af bri¬
stande uppmärksamhet tillstyrkt eller underlåtit att afstyrka en olaglighet,
utan att den afser en uppenbar afsigt hos vederbörande att kränka grund¬
lagar eller allmän lag. Men något sådant synes ej med fog kunna sägas
om de ifrågavarande statsrådens deltagande i nämnda befordringsärende,
hvarvid de endast utan invändning läto bero vid en praxis, som redan
länge tillämpats. Det vore dock för hela vårt konstitutionella statsskick
ödesdigert, om af en sådan uppfattning af § 106 skulle följa, att mindre
svåra lagöfverträdelser, hvilka Konungens rådgifvare vid utöfvandet af sitt
kall möjligen kunde begå, undandroges all konstitutionel kontroll. Detta
behöfver dock icke blifva fallet, om § 107 regeringsformen kan tillämpas
på dylika lagöfverträdelser, och då utskottet anser en sådan tolkning af
nämnda paragraf berättigad samt håller före, att det kan ifrågasättas,
huruvida statsråd, om de låta en visserligen häfdvunnen, men dock grund¬
lagsstridig och för Riksdagen okänd praxis fortfarande följas, hafva med
nit, skicklighet och drift sitt embete utöfvat samt i sina rådslag iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, så har utskottet ansett sig böra för Riksdagen
tillkännagifva,
att utskottet funnit det i protokoll öfver ministe¬
riella ärenden den 28 februari 1900 omförmälda rege-
ringsärende, hvarigenom juris kandidaten Thor von
Ditten förordnats till kabinettssekreterare vid Kong],
utrikesdepartementet, vara, hvad angår ärendets behand¬
ling i ministeriel konselj, af beskaffenhet att böra,
jemlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.»
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.
33
Herr friherre Wrangel von Brehmer har begärt få här antecknadt,
att han på grund åt sjukdom icke deltagit i den slutliga behandlingen
af de i detta memorial omförmälda ärenden.
Herr Behm har anmält, att han icke deltagit i den slutliga behand¬
lingen af det under punkten 2:o) afhandlade ärende.
Herr Pettersson, Carl F., har begärt få antecknadt, att han ej del¬
tagit i behandlingen af det i herrar Behms m. fl. reservation omförmälda
ärende.
Bill. till Rilcsd. Prof. 11)00. 11 Sami,
6 Höft,