KONGI, MAJ:TS OCH RIKETS KOMMERSKOLLEGII
\
KONGL. GENERALTULLSTYRELSENS
' GEMENSAMMA UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE
ANGÅENDE AF SÄRSKILDA KOMITERADE AFGIFVET UNDERDÅNIGT
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM FRILAGER
OCH FRIHAMN M. M.
STOCKHOLM,
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBORAG,
189G.
Till Konungen.
Sedan, i anledning af Riksdagens uti skrifvelse den 13 april 1894
hos Eders Kongl. Maj:t gjorda framställning, att Eders Kongl. Maj:t
måtte låta utreda, om och under hvilka vilkor frilagersinstitutionen lump-
4
ligen skulle kunna, utan uppoffringav för statsverket, bär i landet in¬
föras, samt derefter till Riksdagen inkomma med de förslag till lagstift¬
ningsåtgärder, hvartill utredningen kunde gifva anledning, äfvensom att
Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående möjligheten
och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige, Eders Kongl. Maj:t
den 5 oktober nämnda år uppdragit åt en komité att verkställa de ut¬
redningar och uppgöra de förslag, som afsåges i Riksdagens förenämnda
skrifvelse, så har denna komité under den 22 juni nästlidna år afgifvit
underdånigt betänkande i ämnet, innefattande, jemte utlåtande och motiv,
1) förslag till förordning om frilager och frihamn, jemte, såsom
bilaga dertill, särskildt förslag till förordning ensamt om frilager;
2) förslag till kungörelse angående vissa ändringar i tullstadgan
den 2 november 1877; samt
3) förslag till kungörelse, innefattande vissa ändringar i förordningen
angående frilager för proviantering af fartj*g i Öresund den 18 septem¬
ber 1874.
Genom nådig remiss den 28 juni nästlidna år har Eders Kong!.
Maj:t anbefalt Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen att i detta
ärende gemensamt afgifva underdånigt utlåtande.
Då embetsverken ansett, att, innan ärendet till slutlig handläggning
hos embetsverken företoges, handels- och sjöfartsnämnderna i vissa af
rikets mest betydande stapelstäder, nämligen Stockholm, Göteborg,
Helsingborg, Malmö, Gefle och Sundsvall, borde lemnas tillfälle att i
ämnet sig yttra, har, i öfverensstämmelse med af embetsverken den 10
september nästlidna år fattadt beslut, Kommerskollegium enligt skrivelser
af samma dag lemnat en hvar af handels- och sjöfartsnämnderna i sagda
städer tillfälle att öfver komiténs betänkande och förslag afgifva yttrande,
hvilket borde till Kommerskollegium insändas före den 1 nästpåföljande
november; och hafva i följd häraf till Kollegium inkommit yttranden från
Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt handels- och sjöfartsnämn¬
derna i Göteborg, Malmö och Gefle.
Härjemte hafva, på anmodan af Generaltullstyrelsen, yttranden i
ämnet afgifvits af tullkammaren och nederlagskontoret i Stockholm, tull¬
direktören i Göteborg samt dervarande tullkammare och nederlagskontor,
äfvensom af tullkammaren i Malmö.
Med återställande af remissakten och öfverlemnande af samtliga
omförmälda yttranden få embetsverken härmed fullgöra den genom den
nådiga remissen dem meddelade befallning, dervid embetsverken anse
sig till en början böra, under hänvisning i öfrigt till det af komitén
afgifna betänkandet, af hvad deri anförts och föreslagits här erinra om
följande.
Efter det i inledningen till betänkandet, bland annat, redogjorts
ej mindre för det af särskilde den 27 oktober 1882 förordnade komiterade
år 1884 afgifna betänkande jemte förslag till förordning om kreditupplag
och frilager samt deraf beroende ändringar i tullstadgan och handels-
balken, för Konmierskollegii och Generaltullstyrelsens den 4 juni 1885
deröfver afgifna underdåniga utlåtande och för det förslag till förordning
angående allmänt frilager, som derefter i nådig proposition den 26 mars
1886 förelädes Riksdagen, men icke af denna antogs, än äfven för do
förslag, som sedermera väckts om införande af frilagers- och frihamns-
institutionerna i vårt lands tullagstiftning, och dessa förslags behandling
och utgång i Riksdagen, har komitén i sitt utlåtande till en början er¬
inrat, hurusom dess uppdrag innefattade två skilda uppgifter, nämligen
dels att utreda om och under hvilka vilkor frilagersiustitutionen lämp¬
ligen kunde, utan uppoffringar för statsverket, här i landet införas, samt
afgifva de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde
gifva anledning, dels att verkställa utredning rörande möjligheten och
lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige. Vid den förra delen
af uppdraget både sålunda bundits det vilkor, att af frilagersinstitutionens
införande ej skulle föranledas några uppoffringar för statsverket, medan
ett sådant vilkor ej gifvits beträffande frihamnsfrågan. I afseende å
frilagersinrättningen hade komitén ock att afgifva de förslag till lag¬
stiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde gifva anledning. Rörande
frihamnsfrågan åter hade icke sådant uttryckligen ålagts komitén. Komitén
hade trott sig fatta sin uppgift i sistnämnda ämne rätt, då den funnit
utredningen böra afse, huruvida erforderliga förutsättningar funnes för
inrättande af frihamnar i Sverige; huruvida vår industri, handel och
sjöfart skulle af sådana anläggningar, i och för sig betraktade, tillskyndas
afsevärda fördelar; huruvida de direkta och indirekta uppoffringar, som
föranleddes af frihamnar, möjligen hide hinder i vägen för att sådana
skulle kunna här komma till stånd; äfvensom huruvida något allmännare
intresse och någon större offervillighet vore att för ändamålet påräkna
inom vårt land. Komitén hade tillika, med stöd af hvad vid frågans
behandling i Riksdagen förekommit, utgått derifrån, att den icke skulle
öfverskrida sitt uppdrag, om den, under förutsättning att utredningen
gåfvo vid handen, att frihamnsanläggningar i Sverige vore både möjliga
och lämpliga, yttrade sin mening angående det sätt, hvarpå, och de all¬
männa vilkor, hvarunder frihamnar borde här inrättas och rörelsen i dem
drifvas, liksom icke heller om komitén afgåfve förslag till de härför
6
påkallade lagstiftningsåtgärder, som i frågans närvarande skick kunde
finnas möjliga och tjenliga att meddela.
I den utredning af frilagersfrågan, som derefter af komitén lemnats
(pag. 72—88), har komitén uttalat don öfvertygelse, att för den affärs¬
man, som drefve handel med eller i hvars rörelse inginge användandet
af utländskt tullpligtigt gods, frilagret erbjöde afsevärda fördelar, samt
närmare redogjort för dessa fördelars beskaffenhet, hvarefter komitén —-
under framhållande, att frilagersinstitutionens införande dock uppenbar¬
ligen icke borde ifrågakomma under annan förutsättning än att för-
delarne deraf icke öfvervägdes af olägenheter, hvilka icke kunde undan-
rödjas — till bemötande upptagit de hufvudsakliga invändningar, som
blifvit gjorda eller, enligt komiténs åsigt, vidare kunde framställas mot
lämpligheten af institutionens införande. Dervid har komitén, bland
annat, beträffande en inom Riksdagen gjord anmärkning, att för do
varor, vid hvilkas förtullning vigtafdrag ej finge ske för omslag, inlägg
in. m., eu del af tullafgifterna skulle kunna undgås derigenom att godset
å frilagret befriades från detta emballage och fördes till fortullnings-
lokalen utan något emballage eller med allenast ett mycket lätt omslag,
förmält sig anse denna anmärkning fullt läglig, dock icke såsom en
anmärkning mot frilagersinstitutionen sjelf, utan så att förstå, att den
borde föranleda till förändrade bestämmelser i tulltaxan, så vidt anginge
de rubriker, som af anmärkningen drabbades. Den erinran vore väl
sann, att varuegaren äfven nu hade tillfälle att före varornas införsel i
riket vidtaga de ompackningsåtgärder, hvarom här vore fråga, och på
detta sätt kringgå tulltaxans bestämmelser i ämnet; och sådant skedde i
sjelfva verket i ganska stor omfattning. Särskilt vissa manufakturvaror
inkomme och förtullades utan omslag, medan de kartonger och dylikt,
hvari de utbjödes i detaljhandeln, inkomme för sig, ett förpackningssätt,
som vore kändt under namn af det ryska. Det kunde dock icke nekas,
att ett sådant förfarande kunde i mycket större omfattning anlitas, derest
ompackningen, på sätt händelsen skulle blifva genom frilagers inrättande,
kunde ske på samma plats, som tullbehandlingen egde rum, än om den
måste verkställas å ort utom landet. Den besparing af tullumgälder,
som importör kunde genom dylika ompackningar tillvinna sig, vore
också för vissa af de varor, rörande hvilka tulltaxan innehölle föreskrift
om förtullning brutto, så pass betydande, att den inbjöde till att af
honom eftersträfvas. Enligt hvad komitén inhemtat inginge omslagens
vigt i sagda varors bruttovigt i allmänhet med omkring 20 å 25 pro¬
cent och lägst med 5 procent. Ifrågavarande anmärkning borde dock,
på sätt redan antydts, ingalunda föranleda till att förkasta frilagers-
institutionen. Deremot ansåge komitén, att, derest denna komme till
stånd, i sammanhang dermed borde vidtagas de ändringar i tulltaxan
att, jemte borttagande vid vissa rubriker af vid dem meddelad föreskrift
att vid varans förtullning afdrag ej finge göras för vigt af omslag, askar,
inlägg in. m., tullsatserna vid dessa rubriker erhölle en motsvarande
förhöjning. Denna ändring ansåge komitén nödvändig till förebyggande
af att, genom frilagrets användande till ompackningar i angifna syfte,
vare sig staten lede minskning i tullinkomster, eller det med införsel-
tullarne afsedda skyddet för de inhemska näringarne förringades, eller
orättvisa uppstode för de importörer, som utan begagnande af frilager
införde sina varor. Till upplysning om hvilka förändringar i tulltaxan,
som deraf skulle föranledas, hade, på begäran af komitén, öfverinspek-
toren och tullförvaltaren vid härvarande packhusinspektion utarbetat en
betänkandet under bil. A. bifogad promemoria, till innehållet hvaraf
komitén, som ansett det icke tillkomma sig att afgifva detaljerade förslag
till förevarande ändringar, hänvisade.
Vidkommande öfriga af komitén till bemötande upptagna invänd¬
ningar mot frilagersinstitutionen har komitén ansett dem dels icke för¬
tjena afseende, dels, i likhet med ofvanberörde invändning, kunna genom
lämpliga lagstiftningsåtgärder undanrödja, i följd hvaraf komitén icke
i dessa invändningar funnit någon orsak att frånråda institutionens in¬
förande.
Sedan komitén derefter ingått i en undersökning, huruvida frilagers¬
institutionen skulle kunna åvägabringas under det i uppdraget åt komitén
uppstäda vilkor, eller att kostnader icke derigenom finge tillskyndas
statsverket, har komitén slutligen sammanfattat det i ämnet anförda i
ett uttalande af den åsigt, att frilagersinstitutionen lämpligen kunde här
i landet införas utan uppoffringar för statsverket.
I följd häraf har komitén uppgjort förslag till de lagstiftnings¬
åtgärder, som erfordrades för frilagersinstitutionens införande.
Beträffande hufvudbestämmelserna i detta förslag, hvilket inginge
i förslaget till förordning om frilager och frihamn, har komitén anfört:
Förslaget hvilade väl på samma hufvudprinciper som 1886 års
förslag, men det innefattade många vigtiga skiljaktigheter, påkallade af
ändrade förhållanden eller andra orsaker. Enligt komiténs förslag kunde
till frilager inrättas antingen en särskild byggnad eller ett visst område
med byggnader och upplagsplatser. Frilager kunde förläggas i stapel¬
stad, der tullkammare under tullförvaltares öfverinseende funnes, eller
undantagsvis, der särskilda lokala förhållanden det betingade, i närheten
af sådan stapelstad. För inrättandet fordrades tillstånd af Generaltull¬
8
styrelsen, dock att, om medgifvande söktes till upprättande af frilager
i närheten af stapelstad, saken skulle underställas Konungens pröfning.
Å frilager kunde varor intagas utan att underkastas undersökning eller
tullbehandling. Intagna varor kunde uppläggas, ompackas, delas, be-
arbetas och på allt sätt behandlas som om de ännu icke införts öfver
svenska tullgränsen. Frilagret skulle stå under tullbevakning och vara
anordnad! så, att tullkontrollen kunde lätteligen utöfvas. Vederbörande
tulltjensteman finge ej vägras tillträde till någon afdelning af frilagret.
Detta skulle vara strängt isoleradt genom lämplig hägnad eller annor¬
ledes och hvarje utgång bevakas särskilda Vakt- och expeditionsrum
skulle tillhandahållas af egaren, som hade att gälda statens kostnad för
tullbevakning, bokföring och expedition; och skulle för denna kostnad
ställas säkerhet. Tillstånd att inrätta frilager, hvilket gifvetvis äfven
innefattade rätt att drifva anstalten, kunde meddelas endast stadskom-
mun, aktiebolag med uteslutande svenske delegare och med styrelse,
bestående af i riket boende svenske undersåtar, handelsbolag med lika¬
ledes i riket bosatte svenske bolagsmän samt enskilde här boende sven¬
ske medborgare, som vore berättigade att i Sverige idka handel eller
annan näring, med hvars utöfvande följde skyldighet att föra handels-
böcker; och kunde tillståndet icke å annan öfverlåtas utan medgifvande
af den, som lemnat detsamma. Bestämmelser i de uti sista punkten
omförmälda hänseenden saknades i 1886 års förslag. För frilager skulle
finnas reglemente och taxa, faststälda det förra af Generaltullstyrelsen
och det senare af Kongl. Maj ds vederbörande Befallningshafvande. In¬
nan frilager finge begagnas, skulle det afsynas. Inom frilager finge
byggnad eller lägenhet ej upplåtas till eller användas såsom bostad, ej
heller lokal upplåtas till annan än den, som vore berättigad att här idka
handel eller annan näring och blifvit af Generaltullstyrelsen godkänd
såsom frilagershafvare. Efter särskildt tillstånd af Konungen kunde
inom frilager idkas industriel verksamhet, dock icke boktryckeri eller
rörelse, som vore menlig för anstalten eller der intagna varor. För¬
slaget förbjöde, i olikhet med 1886 års förslag, att inom frilager idka
detaljhandel eller att der till förtäring eller eljest till personligt bruk
använda utländska varor af tullpligtigt slag med mindre än att de förut
blifvit i riket behörigen införtullade. A frilager kunde intagas tullplig¬
tigt, förtulladt eller tullfritt gods med undantag af dels, likaledes i olikhet
med 1886 års förslag, ej mindre spannmål, än äfven bränvin och sprit
för annat ändamål än användning vid andra tillverkningar, dels ock
smittoförande samt eldfarliga eller eljest för anstalten eller der intagna
varor skadliga ämnen. Varornas in- och uttagning skedde under tullverkets
9
kontroll ocli enligt noggrant, föreskrifna regler. Öfverträdelser af gifna
bestämmelser vore belagde med delvis ganska stränga straff. Slutligen
förutsatte komiténs förslag att genom särskild lag skulle öppnas möjlig¬
het att beträffande frilagersgods skulle kunna, efter medgifvande af
Konungen, utfärdas så kallade warrants.
Komitén bär härefter öfvergått till eu utredning af frågan om
möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige, hvilken
fråga behandlats å sid. 90—104 af betänkandet; och har komitén
sammanfattat hvad derom af komitén anförts i ett uttalande af den åsigt,
att förutsättningar funnes för tillvinnande åt svensk frihamn af nödigt
trafikområde, samt att frihamnsinstitutionen, i och för sig betraktad, vore
egnad att bereda vår industri, handel och sjöfart afsevärda fördelar.
Komitén har emellertid ansett det uppenbart, att för ett sådant
företag som en frihamn kräfdes ett mått af uppoffringar, både direkta
och indirekta, som måste blifva synnerligen afsevärdt; och detta icke
blott för sjelfva anläggningens åstadkommande och drifvande, utan ock
för beredande af sådana lättnader för rörelsen, särskild! i afseende å
fartygsumgälder, att trafiken leddes till och begagnade sig af den nya
institutionen.
Till besvarande har alltså upptagits frågan om beskaffenheten och
möjligheten af dessa uppoffringar, så vidt anginge svensk frihamn; och
har komitén dervid funnit det vara gifvet, att statens medverkan för
sådana anläggningar icke kunde undvaras. Denna medverkan borde,
enligt komiténs åsigt, bestå i att främja och understödja företaget både
direkt och indirekt; direkt genom att, derest, på ansökning af vederbörande,
sådant funnes böra ega rum, staten för hamn- och andra byggnaders
åstadkommande lemnade understöd i form af lån eller statsbidrag, och
indirekt genom att staten afstode från eller medgåfve lättnad beträffande
vissa af sjöfarten nu utgående umgälder; i enlighet med hvad egt rum
i fråga om Köpenhamns frihamn beviljade skattefrihet för hamnens
område med derå uppförda byggnader; äfvensom, på sätt särskilt i
Tyskland skett, underlättade exporten genom nedsatta jern vägsfrakter
för gods, bestämdt till utförsel; hvarförutom frihamnstrafiken kunde
gynnas äfven genom subventioner åt reguliera exportlinier.
Vidkommande särskild! fartygsumgälderna bär komitén — efter
att hafva framhållit, att det väl icke läge i begreppet frihamn, att alls
inga afgifter der skulle af fartygen uppbäras, men att det snart sagd!
vore eu gifven sak, att, derest man ville vinna det med frihamn afsedda
gagnet, väsentliga lättnader måste förunnas beträffande fartygsumgäl-
2
lö
derna — vidare anfört, att. detta kraf framträdde icke minst, då det
gälde att planlägga en svensk frihamn, enär hänsyn dervid gifvetvis
måste tagas till skeppsumgälderna i den svenska frihamnen närbelägna
främmande hamnar och särskild! i Köpenhamns frihamn. För öfrigt
vore sjöfartsafgifterna i vårt land i och för sig så tryckande, att det,
vare sig frihamn komme till stånd eller icke, syntes önskligt, att lindring
i desamma måtte kunna beredas.
För åstadkommande af dylika lindringar, hvilkas vinnande således
synts komitén vara en bestämd förutsättning för att afsedt gagn skulle
kunna erhållas af en svensk frihamn, erbjöde sig i första rummet en
utväg, som redan delvis blifvit beträdd, men hvilken borde fortsättas
och fullföljas. Komitén syftade på frågan om lastpenningarne, Indika
komitén ansåge böra i sammanhang med öppnande för trafik af svensk
frihamn helt och hållet afskaffas, och detta icke blott för fartyg, som i
frihamn in- och utlöpte, utan i hela landet, då nämligen en olikhet
härutinnan skulle innebära en orättvisa mot de hamnar, som icke vore
frihamnar. Då komitén förordade borttagandet af lastpenningarne, hade
komitén icke förbisett, att denna lindring skulle komma lika väl utländ¬
ska som våra egna fartyg till godo. Men dels lade våra traktater,
innehållande klausuler om vare sig behandling af det främmande lan¬
dets fartyg i afseende å skeppsumgäld^’ lika med vårt lands, eller om
behandling såsom mest gynnad nations, hinder för ett annat förfarande,
dels vore det att hoppas, att de svenska fartygens antal just genom på¬
verkan af de nu ifrågasatta nya institutionerna skulle stiga på de ut¬
ländska, Sverige trafikerande fartygens bekostnad.
Hvad åter anginge fyr- och båkafgifterna, syntes komitén ett upp¬
häfvande af dem och ett uppförande i riksstaten, såsom fallet vore i
Danmark, af ett anslag till fyr- och båkväsendet väl icke kunna nu
ifrågasättas, helst dessa afgifter helt nyligen reglerats, hvarvid den in¬
rikes fyr- och båkafgiften bortfallit. Men komitén ansåge det emeller¬
tid med hänsyn till frihamnstrafiken oundgängligt, att ifrågavarande af¬
gifter dels nedsattes, dels ock antingen bestämdes att utgå efter lossadt
och lastadt tonnage eller ock, enligt föredömet från Köpenhamn be¬
träffande hamnafgiftema, omfördes till en afgift å varorna att uppbäras,
när dessa utginge från frihamn till afsättning inom landet, hvilken senare
väg, då frihamn i tullhänseende skulle betraktas såsom utrikes ort,
måhända vore rigtigast att beträda. Väl vore det sant, att, äfven om
afgiften beräknades direkt efter fartygets drägtighet, den likväl i sista
hand drabbade varuegaren, men det skulle sannolikt icke blifva möjligt
att få till stånd eu ordnad fartygstrafik på svensk frihamn utan någon-
11
dera af de sist ifrågastälda ändidngarnes genomförande. Knappast
torde man kunna hoppas, att svenska frihamnar alltid skulle förse far¬
tygen med, eller att fartygen städse skulle föra till sådana hamnar fulla
laster, utan torde de ofta komma att der intaga eller lössa endast en
del af sin last, och med afseende härå skulle bibehållandet af de nu¬
varande grunder för fyr- och båkafgifternas utgående onekligen hämma
eller omöjliggöra den lifligare sjöfart, som med gynsammare afgifts-
grunder syntes kunna förväntas.
Det vore tydligt, att hvad komitén yttrat om fyr- och båk-
afgifterna äfven gälde om de afgifter, som af fartyg utginge till kommu¬
nernas hamnväsen. Äfven dessa, hamnafgifterna för fartyg, borde, om
afsedt gagn skulle af frihamnen vinnas, göras så lindriga som det, med
hänsyn till förhanden varande behof af inkomster för hamnväsendet,
vore möjligt, och borde äfven de af samma skäl, som anförts beträffande
fyr- och båkafgifterna, antingen bestämmas att utgå efter lossadt och
lastadt tonnage eller ock omföras till en varuafgift. Då emellertid denna
fråga i första hand vore beroende af kommunerna, borde det beaktas
att från Stockholm, Göteborg och Malmö till komitén inkomna yttran¬
den alla innehölle ett uttalande om att vederbörande kommuner i detta
fall antoges skola göra de eftergifter, de funne möjliga.
Att utarbeta eller afgifva några detaljerade' förslag i afseende å
de åtgärder för frihamnsinstitutionens genomförande, som sålunda af
komitén framstälts såsom önskvärda eller nödvändiga, har komitén
emellertid ansett falla utom ramen för dess rörande frihamnsfrågan gifna
nådiga uppdrag.
Komitén har icke ansett det tillkomma sig att för egen del uttala
något omdöme i fråga om, huruvida utsigter funnes för att frihamnar
här i landet verkligen skulle komma till stånd, derest de blefve med-
gifna under de förutsättningar, komitén framhållit, liksom det synts
komitén icke tillhöra dess uppgift att utreda, å hvilka orter frihamnar
lämpligast bordo inrättas. Men komitén har framhållit, att, enligt hvad
ofvanberörda från Stockholm, Göteborg och Malmö inkomna yttranden
gåfve vid handen, inom dessa kommuner, hvilka syntes bjuda de största
förutsättningarne för att kunna samla den för en frihamn nödiga trafiken
och äfven vara de, hvilka kunde bringa de största pekuniära offer för
utförande af en frihamnsanläggning, frihamnsfrågan stälts på dagordnin¬
gen och äfven delvis omsatts i handling, i det att förberedande åtgär¬
der vidtagits för sakens bringande till verkställighet, då lagstiftningen
det tilläte. Finge man döma häraf, ville det således synas, som om både
intresse och offervillighet för saken vore rådande i landet. Denna om¬
12
ständighet kunde, enligt komiténs förmenande, anses gifva dess åsigt om
möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar ett ganska starkt
stöd. Vid sådant förhållande syntes det komitén, att lagstiftaren borde
tillse, det den svenska tullagstiftningen icke förhölle svenska närings¬
idkare lättnader i tullhänseende, som icke strede mot de principer, hvar¬
på samma lagstiftning hvilade, och att han alltså borde, äfven om han
icke skulle känna sig öfverbevisad om, utan till och med ställa sig något
tviflande gent emot de längst gående, på frihamnsinstitutionen grundade
förväntningarnes uppfyllelse, dock genom lagbestämmelser, som medgåfve
institutionens införande, bereda möjlighet dertill.
På grund häraf och i enlighet med den uppfattning om sitt upp¬
drag, som komitén, enligt hvad ofvan berörts, i början af betänkandet
uttalat, hade komitén att angifva sin åsigt om de allmänna vilkor, hvar¬
under frihamnar borde kunna här medgifvas och rörelsen i dem drifvas,
och då så skedde, angåfve komitén på samma gång de hufvudgrunder,
hvarpå de i dess förslag till förordning om frilager och frihamn intagna
bestämmelser om frihamnar hvilade.
Komitén har dervid först uttalat, att, enligt dess uppfattning af
hvad i ämnet förekommit inom Riksdagen, med den institution, som
ifrågasatts att under benämningen frihamn införas i den svenska tullag¬
stiftningen, afsetts icke ett sådant tullupplag med hamn, som oftast be¬
tecknades med ordet fridocka, utan en anstalt, utrustad med friheter och
lättnader, motsvarande dem, som ansetts kunna medgifvas i Hamburgs
och Köpenhamns frihamnar. Komitén vore ock för sin del öfvertygad
om att en fridocka icke skulle visa sig motsvara de fordringar, man
hade rätt att ställa på en ny tullinstitution, inrättad, bland annat, i syfte
att bjuda vårt näringslif det mest tidsenliga vapen i den ekonomiska
täflingskamp, som, hvad vårt land anginge, till hufvudsaklig del leddes
från Hamburg och Köpenhamn; och komitén hade derför vid utarbetande
af sitt förslag såsom den för sig ledande grundsatsen uppstält, att för
svensk frihamn borde medgifvas alla de friheter och lättnader i afseende
å behandling och bearbetning af gods samt utöfvande af verksamhet
inom frihamnen, hvilka, ledande till svenska industriens, handelns och
sjöfartens fromma, vore förenliga med bevarande af full trygghet för att
de faststälda tullafgifternas utbekommande icke genom frihamnen i den
r ngaste mån sattes på spel. Med tillämpning af denna grundsats hade
i komiténs förslag uttalats, att frihamn skulle i fråga om tull- och till-
verkningsafgifter anses såsom utrikes ort, hvaraf blifvit en följd att far¬
tyg och gods inom frihamn icke skulle vara underkastade vidare tillsyn
från tullverkets sida, än som erfordrades för utöfvande af kontroll å efter-
13
lefnadcn af do angående frihamn meddelade allmänna eller särskilda
föreskrifter. Fiktionen om frihamn såsom utrikes ort hade också med¬
fört de korollarier, att från inrikes ort till frihamn inkomna varor skalle
i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter, äfven¬
som i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt så¬
ledes vid återinförsel underkastas samma behandling, som direkt från
utrikes ort till frihamn inkommet gods skulle undergå, då det från fri¬
hamnen infördes i riket. Det vore af författningsförslaget utan vidare
klart, att varor äfven i frihamn finge ompackas, delas, bearbetas och i
öfrigt behandlas, alldeles som om de, ur svenska tullverkets synpunkt
sedt, icke befunne sig inom svenskt område.
Frihamn kunde, enligt förslaget, inrättas i eller i närheten af stapel¬
stad med tullkammare under tullförvaltares öfverinseende och skulle
naturligen liksom frilagret stå under tullverkets uppsigt och bevakning.
För frihamn fordrades ett till sina gränser noggrannt bestämdt område,
omfattande dels hamn och tillhörande anstalter för sjöfarten, dels ett
derinvid beläget genom hägnad från vidliggande mark afspärradt land¬
område med byggnader och upplagsplatser. Liksom frilagret skulle fri¬
hamn vara anordnad så, att erforderliga tullkontroller kunde deröfver
utöfvas. Tillträde till anstalten och lokaler derinom skulle stå veder¬
börande tulltjenstemän öppet, och samma fordringar som vid frilager
gälla vid frihamn beträffande anordnande af lämpliga vakt- och expedi¬
tionsrum, bevakning af utgång åt landsidan samt rätt för tulltjenstemän
att visitera utgående personer. Derjemte fordrade förslaget, såsom natur¬
ligt vore, särskild bevakning af frihamn äfven åt sjösidan. Deremot
hade det synts komitén billigtvis icke kunna såsom ett allmänt vilkor
för frihamns inrättande och drift uppställas, att anstaltens egare skulle
gälda statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid
frihamn; ett sådant vilkor hade heller icke, så vidt för komitén vore kändt,
blifvit af någon ifrågasatt. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att
sagda kostnad eller viss del deraf skulle utgöras af frihamns egare, voro
detta en fråga, som finge bero på särskilt beslut.
Tillstånd att inrätta frihamn, hvarmed naturligen vore förenad rätt
att också drifva anstalten, finge icke utan Konungens tillstånd öfverlåtas
å annan och kunde enligt förslaget vinnas af stadskommun eller aktie¬
bolag, som bestode af uteslutande svenske delegare, och hvars styrelse
utgjordes af här i riket bosatte svenske undersåter.
Äfven för frihamn skulle finnas reglemente, som för sådan inrätt¬
ning faststäldes af Konungen, äfvensom af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande faststäld taxa å afgifter för begagnande af byggnad, magasins-
14
rum eller upplagsplats inom frihamn. Innan frihamnen finge begagnas,
skulle vidare styrkas, att den vore utförd enligt faststäld plan. Till¬
stånd till frihamnens öppnande skulle meddelas af Generaltullstyrelsen,
som derom utfärdade allmän kungörelse.
Förslaget förbjöde äfven att inom frihamn upplåta och använda
byggnad till bostad, dock med visst af omständigheterna betingadt undan¬
tag. Deremot upptoge förslaget icke någon bestämmelse motsvarande
den, som, hvad anginge frilager, förbjöde upplåtelse af byggnad, magasins-
rum eller upplagsplats åt annan än den, hvilken, enligt hvad i förord¬
ningen sades, blifvit af Generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagers-
hafvare. En dylik inskränkning i rätten att begagna frihamn skulle be¬
lägga rörelsen derinom, hvilken fordrade friare former än frilagers-
rörelsen, med så tryckande band, att institutionens syfte derigenom skulle
väsentligen förryckas. Till frihamn torde ofta med fartyg ankomma
varor, till Indika godsegare icke anmälde sig eller hvilka icke vore af-
sedda att inom frihamn uppläggas utan allenast att passera densamma
för transitförsändning eller intagning å annat upplag. Hvad åter anginge
drifvande af industriel verksamhet inom frihamn, skulle dertill fordras
tillstånd af Konungen. Sådant tillstånd skulle likväl icke kunna afse
boktryckerirörelse eller verksamhet, egnad att medföra fara eller olägen¬
het för anstalten eller der intagna varor.
Detalj försäljning af varor skulle vara förbjuden äfven inom frihamn,
dock med det af sjöfartsrörelsen inom' frihamnen påkallade undantag,
att efter särskilt tillstånd af Konungen detaljhandel med fartygsproviant
och andra skeppsförnödenheter skulle få ega rum under de vilkor,
Konungen bestämde. Icke heller skulle till förtäring eller eljest till per¬
sonligt bruk inom frihamn få användas utländska varor af tullpligtigt
slag, som ej förut blifvit i riket införtullade, eller svenska varor, för
hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid utförseln
till frihamnen ifrågasatt; dock med vissa nödvändiga undantag i afseende
å proviantartiklars användande af besättningar å fartyg.
Hvad anginge de varuartiklar, som, enligt förslaget, skulle vara
tillåtna eller förbjudna att i frihamn införas, skulle härom gälla hvad
om varors intagning å frilager föreslagits. Dock skulle fartyg, som inne¬
hade till införsel i frihamn förbjudet gods, få, der sådant ej strede mot
föreskrift i annan författning, ingå i frihamn, under vilkor att godset
ej der lossades eller i annat fartyg omlastades.
Äfven frihamnsegare skulle gifvetvis kunna vinna rätt att an¬
gående i frihamnen upplagdt gods utfärda warrants.
Vidare lemnade förslaget de regler för trafiken till och från fri¬
15
hamn, som funnits böra i tullhänseende meddelas, dervid beträffande be¬
handling af fartyg och last inom hamnen föreslagits många till trafikens
beqvämlighet syftande och af begreppet frihamn betingade lättnader från
de enligt tullagstiftningen i allmänhet gällande regler. Den ledaude
grundsatsen hade äfven här varit den, att frihamnen vore att betrakta
såsom utrikes ort, och att formaliteter, Indika ej kräfdes för bevarande
af statsverkets rätt, borde bortfalla. Gifvet vore det emellertid, att frå¬
gan om de lättnader särskildt för den sjöväga frihamnstrafiken, Indika
i tullhänseende kunde lämpligen medgifvas, i mycket hög grad påver¬
kades af lokala förhållanden, hvadan planläggande af den nya institutio¬
nen framför allt i detta afseende varit underkastadt många vanskligheter.
Komitén voro heller icke blind för att, sedan frihamn kommit tillstånd
och någon tids erfarenhet om de nu föreslagna bestämmelserna, der de
blefve gillade, vunnits, ändringar i eller tillägg till desamma skulle fin¬
nas behöfliga. I Danmark hade man gått en annan väg, i det man, först
då den Köpenhamnska frihamnen låg färdig att öppnas, utfärdat bestäm¬
melser för frihamnstrafiken i tullhänseende, dock icke ens då slutligt utan
i form af ett interimistiskt reglemente. Den svenske lagstiftaren, hvil¬
ken uppgift nu vore att ordna frihamnsinstitutionen i allmänhet, utan
att något visst fall förelåge, borde dock enligt komiténs åsigt icke lämp¬
ligen följa samma väg och kunde svårligen underlåta att i den allmänna
författningen intaga de bestämmelser i förevarande hänseende, som kunde
blifva gemensamma för sjöfart och varuförsel till och från svenska fri¬
hamnar, helst antagligen frihamnars inrättande komme att blifva ganska
mycket beroende af de allmänna vilkor, hvarunder trafikerande finge göra
sig denna institution till godo, och hvarom alltså kännedom icke borde
saknas. Komitén hade, med afseende härå och oafsedt de vanskligheter
den mött, ansett sig böra afgifva förslag i detta ämne, dervid dock utväg
i förslaget öppnats såväl till komplettering af som till jemkning och
lättnader i de allmänna reglerna. Hvad särskildt auginge varuförsel till
och från frihamn landvägen, vore derför i förslaget bestämmelser intagna
liknande de för frilager förordade.
Till vinnande af bestämmelsernas behöriga efterlefnad vore deras
öfverträdande i allmänhet belagdt med ganska stränga straff.
Sedan derefter en närmare motivering lemnats för vissa af de sär¬
skilda bestämmelser, som innehållas i komiténs förslag till förordning
om biläger och frihamn, har komitén, beträffande det nämnda förslag
IG
såsom bilaga vidfogade förslaget till förordning ensamt om frilager,
yttrat, att, då det icke bestämdt ingått i komiténs uppdrag att utarbeta
förslag till lagstiftning angående frihamn, komitén ansett det rigtigast
att öfverlemna äfven särskilt förslag till förordning endast om frilager,
hvarför komitén ur ofvanförstberörda förslag frånskilt de bestämmelser,
som afsåge frilager, och sammanfört dessa uti ifrågavarande bilaga.
Vidkommande de af komitén föreslagna ändringar i gällande tull-
stadga har komitén förmält, att dessa i hufvudsak vore öfverensstämmande
med de i Kommerskollegii och Generaltullstyrelsens utlåtande af den 4
juni 1885 öfver komitéförslaget af år 1884 tillstyrkta ändringar i samma
stadga, som ansetts påkallade af då föreliggande förslag till förordning
angående frilager. Då alla bestämmelser angående inrättande af frihamn
samt om sjöfart och varuförsel till och från sådan hamn blifvit intagna
i komiténs förslag till förordning om frihamn och frilager, hade några
af frihamnsinstitutionen beroende ändringar ej vidtagits i tullstadgan;
men det hade synts komitén böra i denna stadga intagas en hänvisning-
till författningen rörande frihamn; och hade denna hänvisning lemnats
i en särskild paragraf, som komitén funnit lämpligast kunna införas sist
i tullstadgan.
Slutligen har komitén i fråga om det af komitén framstälda för¬
slag till ändringar i nådiga förordningen angående frilager för provian-
tering af fartyg i Öresund den 18 september 1874 anfört, att, enligt
hvad af komiténs utlåtande och förslag framginge, densamma, lika med
1882 års komité, för den ifrågastälda nya frilagersinstitutionen föreslagit
benämningen frilager. I afseende å en sådan benämning hade embets-
verken i deras utlåtande öfver om förmälda komités förslag erinrat, att
det genom nyssnämnda nådiga förordning medgifna frilagret, hvilket i
åtskilliga afseenden, såsom, bland annat, derutinnan att det gods, som
derå upplades, befunnes under godsegarens egen vård, skilde sig från
det föreslagna, icke kommo att genom detta göras öfverflödigt, och att,
då således två väsentligt olika frilagersinrättningar komme att bestå
jemte hvarandra, skäl syntes förefinnas att till benämningen på något
sätt skilja dem från hvarandra tydligare, än som skulle ske genom den
af komitén föreslagna benämningen »frilager». Denna erinran syntes
föredragande departementschefen grundad och den af embetsverken före¬
slagna benämningen »allmänt frilager» blef i stället använd i Kongl.
Maj:ts år 1886 afgifna förslag. Med fullt instämmande i de utaf embets¬
verken angifna skäl för olämpligheten af att använda en och samma
benämning för de ifrågavarande båda institutionerna, hade komitén dock
funnit en annan utväg än den af embetsverken föreslagna böra anlitas
17
för undvikande af den påpekade oegentligheten. Utom det att det syntes
olämpligt att åt den större och vigtigare institutionen gifva en tyngre
och ovigare benämning än åt den till användningen inskränktare institu¬
tionen, hade komitén, med afseende derå att i dess förslag dels upp-
stälts vissa kompetensvilkor både för frilagers inrättande och för att
innehafva lokal derinom, dels äfven stadgats vissa inskränkningar vid
frilagrets nyttjande för sitt ändamål, ansett benämningen »allmänt fri¬
lager» blifva i viss mån vilseledande., Och då härtill komme, att an¬
vändandet endast af benämningen frilager för det i 1874 års författning
afsedda särskilda upplag för proviantering af fartyg synts komitén äfven¬
ledes icke fullt egentligt, hade komitén ansett de ifrågavarande institu¬
tionerna lämpligen böra till benämningen särskiljas derigenom, att åt den
genom 1874 års förordning medgifna institutionen gåfves den ändrade
benämningen provianteringsfrilager. Komiterade hade derför uppgjort
ifrågavarande förslag till redaktionsjemkningar i sagda förordning.
Af ofvanberörda till embetsverken inkomna yttranden i ämnet in-
liemtas hufvudsakligen följande.
Handels- och sjö fartsnämnden i Gejle har ansett, att, derest fri¬
lagers- och frihamnsinstitutionerna komme till stånd, dermed skulle vinnas
eu stor förbättring och lättnad i våra handelsförhållanden, hvarför nämnden,
som till alla delar gillade hvad komitén i dessa afseenden föreslagit,
förordat antagandet af det ifrågavarande förslaget.
Handels- och sjöf'artsnämnden i Göteborg, som, enär den tid, hvar¬
inom dess yttrande skolat afgifvas, icke tillåtit nämnden att närmare
granska de föreliggande författningsförslagen, inskränkt sig till ett ut¬
talande i allmänhet öfver komiténs betänkande, har, under omförmälande,
hurusom nämnden redan länge på det lifligaste varit intresserad för
åstadkommande i vårt land af en lagstiftning och anordningar i öfrig!,
som kunde göra det möjligt för rörelsen att komma i åtnjutande af de
beaktansvärda förmåner, hvilka med frilagers- och frihamnsinstitutionerna
vore förenade, instämt såväl i den af komitén häfdade mening, att fri-
lagersinstitutionen lämpligen kunde här i landet införas utan uppoffringar
för statsverket, samt att frihamnsanläggningar i Sverige vore både möj¬
liga och lämpliga, som ock i komiténs uttalade åsigt, att afgiftslättnader
åt sjöfarten måste vara en bestämd förutsättning för att afsedt gagn
skulle kunna vinnas af svensk frihamn, hvarjemte nämnden i ändamål
18
att visa det lifliga intresse för frilagers- och frihamnsfrågornas lyckliga
lösning, som vore rådande i Göteborg, öfverlemnat ett antal exemplar
af ett betänkande, som den 4 juni nästlidna år afgifvits af en komité,
hvilken den 11 april 1894 blifvit af nämnden och Göteborgs handels¬
förenings fullmägtige tillsatt för afgifvande af förslag till ändrade be¬
stämmelser beträffande tullbehandling af varor vid import och export,
samt meddelat, att, på grund af hvad i berörda betänkande föreslagits,
vederbörligt beslut fattats om en framställning till stadsfullmägtige i
Göteborg derom att ett i betänkandet närmare omförmäldt område måtte
tillsvidare reserveras för frihamn eller frilager.
Handels- och sjö fartsnämnden i Malmö bär funnit komiténs förslag-
till förordning om frilager och frihamn ändamålsenligt, och särskilt har
det synts nämnden lyckligt, att förslaget omfattade såväl frilager som
frihamn, då dessa båda institutioner enligt nämndens förmenande i tull-
hänseende icke synnerligen skilde sig från hvarandra, samt den svenska
industrien, handeln och sjöfarten genom dem på en gång erbjödes alla
de lättnader, som i andra länder endast så småningom införts. Nämnden
har vidare anfört, att densamma med tillfredsställelse funnit, det komitén
i förslaget gifvit den billigare frilagersinstitutionen en betydligt vidsträck¬
tare omfattning än i andra länder. Denna anordning vore synnerligen
väl afpassad för vårt land, hvars i förhållande till inlandet långa kust¬
sträcka gåfve de! en mängd mindre hamnplatser, hvilka genom denna
anordning skulle sättas i tillfälle att begagna sig af frilagersinstitu¬
tionen, men aldrig någonsin skulle blifva i stånd att förskaffa sig den
vida dyrbarare frihamnsinstitutionen; och de städer, som möjligen i eu
framtid kunde nå den utveckling, som vore en nödvändig förutsättning
för en frihamnsanläggning, sattes just genom frilagersinstitutionen i stånd
att genast bereda sin handel och industri de fördelar, som med denna
lagstiftning afsåges, samt derigenom att långt hastigare nå den grad af
ekonomisk utveckling, som kostnaderna för den dyrbara frihamnsinstitu¬
tionen kräfde. Ehuru man icke med visshet kunde säga, att, derest den
föreslagna lagen blefve antagen, frihamn omedelbart derefter skulle an¬
läggas på någon bestämd plats inom landet, så vore det dock af största
betydelse, att lagstiftningen icke lade något hinder derför, utan tydligt
framhölle möjligheten deraf och sålunda sporrade utvecklingens gång
derhän, att den ytterst gagneliga frihamnsinstitutionen hastigare och på
flera ställen infördes. Hvad staden Malmö beträffade, torde behofvet af
en frihamn derstädes både hastigare komma att visa sig och lättare
kunna tillgodoses än å någon annan plats i Sverige, ty närheten till
Köpenhamns frihamn med dess tillgång på sjölägenheter komme natur¬
19
ligen att draga till Öresund cn stor del af Sveriges export och att i
södra Sverige utveckla exportindustri, så att utgående frakter i stigande
mängd komme att erbjuda sig i Malmö, och fartyg sålunda genom en
med Köpenhamn samverkande mindre frihamn der lättare stå att erhålla
än på någon annan plats i hela riket. Nämnden förutsåge nämligen att
med en sådan anordning fartyg kunde lossa och lasta å båda dessa
platser. Det vore snart 15 år sedan intresset för frihamn i Malmö fram¬
kallat det första förslaget i sådant syfte. Sedan dess hade upprepade
motioner i ämnet blifvit väckta både i stadens hamndirektion och hos
stadsfullmägtige och ledt, bland annat, till ett stadsfullmägtiges beslut
den 6 februari 1891 att inbjuda till täflan om förslag till ny hamn¬
anläggning i Malmö, omfattande jemväl hamn för . oceanångare, afsedd
att användas till frihamn, så snart lagstiftningen det medgåfve. Under
år 1895 hade stadsfullmägtige anslagit medel till omarbetande af det
förslag, som segrade vid berörda täflan, och derigenom visat, att sam¬
hällets redan gamla intresse för en frihamn derstädes fortfarande vore
lifskraftigt och rustadt till handling så snart tillfälle dertill erbjödes.
Stockholms handels- och sjöfartsnämnd har ansett, att genom komi-
téns arbete ett betydelsefullt steg blifvit taget i eu rigtning, som länge
förgäfves varit af representanterna för vårt lands handel och industri
eftersträfvad, men att dock anledning vore för handen att befara, att,
om det föreliggande förslaget blefve upphöjdt till lag, de väntade för-
delarne af frilagers- och frihamnsinstitutionerna komme att ej oväsent¬
ligt reduceras. I detta afseende vore i första rummet att anmärka de
stränga och omständliga bestämmelser, med hvilka komitén aktat nödigt
reglera rörelsen inom de från tullpligtighet fritagna områdena. Då det,
för att verksamheten inom dessa skulle blifva rätt fruktbringande, vore
åt vigt att den finge bedrifvas så mycket som möjligt utan de band,
som i tull inlandet icke kunde undvaras, hade det varit högeligen önsk-
värdt, om komitén kunnat föreslå något mindre trånga former för denna
verksamhet. Till de bestämmelser, som i synnerhet borde komma att
verka hämmande på trafiken i de tullfria områdena, vore, enligt nämn¬
dens åsigt, särskildt att hänföra de stadganden, som föresloges i §§ 22,
37, 42 och 43. Äfven syntes det nämnden väl strängt att, såsom i § 2
mom. 2 föresloges, fordra att vaktrum skulle finnas invid hvarje utgång,
således äfven vid utgångar, som i regeln hölles stängda och endast vid
särskilda tillfällen vore öppnade. Utan tvifvel skulle det ock i hög grad
bidraga att öka trafiken i cn blifvande frihamn, om bestämmelsen i §
38 b) kunde ändras derhän, att fartyg, som lossat en del af sin last i
en inrikes hamn, och hvars återstående last vore destinerad till annan
20
tullhamn inom riket, kunde berättigas att på resan till sistberörda hamn
inlöpa i frihamn. Det vore dock icke blott berörda stadganden, som,
enligt nämndens mening, skulle komma att verka menligt för de nya
institutionerna, utan jemväl andra bestämmelser, som begränsade verksam¬
heten inom blifvande frilager och frihamnar, vore i nämndens tanke
högst betänkliga. Detta gälde särskildt om förslagen, att spannmål icke
skulle få intagas vare sig å frilager eller i frihamn, samt att restitution
af erlagda tillverkningsafgifter icke skulle beviljas för varor, som intoges
å frilager. Att på detta sätt försvåra produktionsvilkoren inom de tull¬
fria områdena för alla de industrier, vid Indika spanmål samt varor, för
Indika tillverkningsafgifter skulle erläggas, kunde komma till använd¬
ning, syntes icke välbetänkt. Snarare hade man kunnat vänta att, då
afsigten vore att inom ifrågavarande institutioner framkalla industriel
verksamhet, komitén skulle hafva försökt att både bereda denna verk¬
samhet de största möjliga fördelar och tillika för de inom tullinlandet
framstälda produkter skaffa ökad användning. Hvad särskildt beträffade
spanmål, skulle antagande af komiténs förslag äfven medföra det mycket
betänkliga förhållandet, att, medan södra Sverige i Köpenhamns frihamn,
der omsättningen af spanmål utgjorde en mycket betydande del af rörel¬
sen, hade ett tullfritt upplag för sitt behof af utländsk spanmål, skulle
deremot hela det öfriga Sverige komma att sakna ett dylikt upplag.
Och betydelsen af ett sådant kunde icke skattas nog högt, då det bi-
droge i hög grad att förhindra stora prisvexlingar å varan, och detta i
såväl konsumentens som producentens intresse. Ty å ena sidan gjorde
ett dylikt upplag det möjligt att, när prisen visade tendens att stiga
allt för hastigt, genom omedelbar import från upplaget moderera dem,
och å andra sidan förhindrade det, att på den inhemska marknaden in¬
fördes mera spanmål än som motsvarade det förefintliga behofvet, hvar¬
igenom åter ett oskäligt prisfall kunde undvikas. Visserligen förefunnes
rätten att å nederlag intaga spanmål, men, frånsedt att denna rättighet
varit i fråga att borttagas, torde den större frihet att behandla de upp¬
lagda varorna, som frilager och frihamn skulle medgifva, med hänsyn
till hvad af nämnden anförts, icke skäligen böra förbjudas i fråga om
spanmål. Den skilnad, som med afseende å restitution af erlagd tull
ansetts böra föreskrifvas mellan frilager och frihamn, syntes nämnden
knappast vara tillräckligt motiverad endast med hänsyn till den nödiga
kontrollens effektivitet, men denna skilnad, likasom äfven ofvanberörda
förslag, att ej heller restitution af tillverkningsafgifter skulle ega rum
å frilager, torde komma att högst väsentligt motverka inrättandet af
frilager på de mindre betydande platse^, der förutsättningar eljest kunde
21
finnas för anläggande af ett industrielt frilager, men hvilka icke kunde
bära kostnaderna för den vida dyrbarare anläggningen af eu frihamn.
Slutligen har nämnden dels, i anledning af den i § 7 af komiténs för-
fattningsförslag förekommande bestämmelsen, att ansökning om tillstånd
att inrätta frihamn skulle vara åtföljd af, bland annat, förslag till taxa
å hamnafgifter inom frihamnen, framhållit, att uttrycket »hamnafgifter»
icke skulle vara fullt lämpligt, då ett hufvudsakligt vilkor för friham¬
nens ändamålsenliga bedrifvande borde vara frihet från de umgälder,
som under namn af hamnafgifter uppbures i andra hamnar, och att be¬
rörda uttryck derför syntes böra för undvikande af missförstånd ändras
till »utgifter» eller något liknande, dels ock anmärkt, att den tid af fem
år, för hvilken, enligt § 12 af förslaget, afgifter inom frilagar och fri¬
hamn skulle fastställas, vore ganska godtyckligt vald, och att lämpligare
skulle vara, att sådan taxa faststäldes att gälla tillsvidare, då i sådant
fall möjligen behöfliga ändringar deri skulle lättare kunna genomföras.
Tullkammaren i Stockholm har ansett, att frilagers- och frihamns-
instutioner icke skulle för vårt land få samma betydelse, som de egde
för det land, hvarmed man syntes vilja inleda täflan, eller Danmark och
ej heller stode i full öfverensstämmelse med de skyddsprinciper, som
vunnit uttryck i den af Riksdagen antagna och den 8 juni 1892 i nåder
faststälda tulltaxa med deri sedermera vidtagna förändringar, då, enligt
tullkammarens förmenande, dessa institutioner skulle i första hand komma
att gynna handeln med utländska fabriksalster och detta på ett sådant
sätt att de fördelar, som af institutionerna förväntas för vårt lands export¬
industri, blefve jemförelsevis obetydliga, hvarjemte tullkammaren fram¬
hållit, att, derest, på sätt komitén föreslagit, det blefve medgifvet
att i hvilken som helst stapelstad anlägga frihamn, detta skulle för stats¬
verket kunna medföra stora omkostnader och utgifter, hvilka blefve sär¬
skilt känbara derigenom, att tullintraderna sannolikt komme att icke
allenast ojemnt inflyta, utan äfven minskas, i händelse de ifrågasatta
institutionerna komme till stånd. Några praktiska svårigheter för insti¬
tutionernas införande i tullagstiftningen har tullkammaren emellertid icke
funnit kunna möta, men förmenat, att med meddelandet af de speciella
föreskrifter, som i sådant hänseende erfordrades, lämpligen borde anstå,
intill dess institutionerna blifvit medgifna.
Nederlag skontor en i Stockholm och Göteborg hafva inskränkt sig till
att mot komiténs författningsförslag framställa speciella anmärkningar.
Tullkammaren i Göteborg har förmält sig i hufvudsak instämma i
hvad komitén i sitt betänkande anfört, men uttalat sig dels mot den
föreslagna bestämmelsen, att spannmål samt bränvin och sprit icke skulle
22
få å frilager intagas eller i frihamn införas, hvilken bestämmelses syfte
tullkammaren förmenat kunna lika väl vinnas allenast genom att perma¬
nent eller tillfälligt förbjuda införsel till tullinlandet från frilager eller
frihamn af dessa varuartiklar, dels mot det föreslagna förbudet mot an¬
vändande inom de tullfria områdena till förtäring eller eljest till per¬
sonligt bruk af utländska, tullpligtiga, men oförtullade varor eller svenska
varor, för hvilka restitution af tull eller tillverkningsafgifter begärts,
dels ock mot att, på sätt komitén ifrågasatt, lossadt eller lastadt tonnage
skulle läggas till grund för fartygsumgälders beräknande i stället för
fartygs nettodrägtighet, hvarjemte tullkammaren i öfrigt framstäf åtskil¬
liga detaljanmärkningar mot komiténs författningsförslag.
Tulldirektören i Göteborg har framhållit önskvärdheten af införan¬
det i vårt land af begge nu ifrågavarande institutioner, hvilka, enligt
hans öfvertygelse, skulle bereda afsevärda fördelar icke blott för landets
handel och sjöfart, utan äfven för dess öfriga näringsgrenar. Vidkom¬
mande komiténs förslag till författning har tulldirektören anfört att, då
förslaget i hvad det anginge frilager i väsentliga delar öfverensstämde
med det för 1886 års Riksdag framlagda förslag till förordning i detta
ämne samt i hvad det afsåge frihamn torde kunna anses motsvara
behofvet af sådana allmänna bestämmelser derom, som i frågans nu¬
varande läge vore erforderliga, han, ehuru hvad tullkammaren och neder-
lagskontoret i Göteborg i deras i ärendet afgifna yttranden mot förslaget
anmärkt syntes honom i flera afseenden vara förtjent af uppmärksam¬
het, dock ansåge sig sakna giltig anledning att mot detsamma fram¬
ställa någon hufvudsaklig erinran, helst det, med hänsyn till svårig¬
heterna att kunna åstadkomma en fullständig och i alla dess delar fullt
ändamålsenlig lagstiftning rörande ifrågavarande för våra förhållanden
främmande institutioner, kunde antagas, att, derest de bestämmelser, som
nu kunde komma till stånd, skulle under deras tillämpning visa sig i
ett eller annat hänseende erfordra tillägg eller jemkningar, sådana ändrin¬
gar på grund af vunnen erfarenhet skulle med större sakkännedom då
kunna åvägabringas.
Tullkammaren i Malmö har icke haft något att mot komiténs be¬
tänkande erinra.
Efter att sålunda hafva lemnat en redogörelse såväl för lmfvud-
punkterna i komiténs betänkande som för det väsentliga innehållet af
de till embetsverken i ärendet inkomna yttranden få embetsverken för
egen del i underdånighet anföra följande:
Hvad först angår frågan om frilagersinstitutioners införande i vårt
land, så hafva embetsverken, på sätt ofvan berörts, redan förut en gång
23
haft tillfälle att i denna fråga gemensamt sig yttra, nämligen i det under ¬
dåniga utlåtande, embetsverken, på grund af erhållen nådig befallning,
den 4 juni 1885 afgåfvo öfver särskilda den 27 oktober 1882 förord¬
nade komiterades betänkande jemte förslag till förordningar om kredit¬
upplag och frilager samt deraf beroende ändringar i tullstadgan och
handelsbalken.
Med afseende å de väsentliga fördelar, frilagersinstitutionen, hvilken
då liksom nu förutsatts icke skola föranleda till någon kostnad för stats¬
verket, enligt embetsverkens åsigt skulle komma att medföra för den
svenska handeln, tillstyrkte embetsverken i berörda underdåniga utlåtande,
att denna institution måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
då föreliggande förslaget, i den svenska tullagstiftningen införas. Några
omständigheter hafva icke derefter tillkommit, som kunna föranleda em¬
betsverken att frångå sin då uttalade mening, om än embetsverken, med
hänsyn till de förändringar, som sedan dess vidtagits i Sveriges tull¬
system, måste i likhet med nu ifrågavarande komité finna ej mindre att
för rättigheten att inrätta och begagna frilager numera böra i åtskilliga
hänseenden stadgas vilkor, hvilka vid förberörda tidpunkt ej kunde anses
behöfliga, än äfven att till förebyggande deraf, att vissa varuartiklar, i
hvilkas vigt enligt gällande tulltaxa afdrag ej får ega rum för omslag,
askar m. m., skulle, genom att å frilager ompackas i vida lättare em¬
ballage, än hvari det vore möjligt att införa dem från utrikes ort, eller
helt och hållet befrias från emballage, kunna undgå en ofta ganska be¬
tydlig del af det bestämda tullbeloppet, institutionens införande ovilkor¬
ligen förutsätter sådana ändringar i tulltaxan att för antydda artiklar
nettoförtullning efter en förhöjd tullsats införes.
Då berörda föreskrifter om inbegripande i varans vigt af omslag
etc. hufvudsakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af
ifrågavarande artiklar samt att åstadkomma enhet deri, kunna embets¬
verken visserligen icke undgå att finna ganska stora betänkligheter möta
mot dylika ändringars vidtagande, men dessa betänkligheter synas dock
embetsverken icke böra tillmätas den betydelse att på grund af dem
frilagersinstitutionen bör tillbakavisas.
För de af komitén föreslagna förbud mot intagande å frilager af
spannmål, äfvensom af bränvin och sprit för annat ändamål än för an¬
vändning till tillverkning af andra varor anse embetsverken giltiga skäl
hafva anförts; och mot de bestämmelser rörande frilager, komitén i öfrigt
föreslagit, hafva embetsverken icke i hufvudsak funnit något att erinra,
om än desamma synts embetsverken gifva anledning till vissa detalj¬
anmärkningar, för hvilka här nedan kommer att närmare redogöras.
24
Hvad åter angår frihamnsinstitutionen, kunna embetsverken i åt¬
skilliga afseenden icke dela komiténs derom uttalade uppfattning. Till
en början h}rsa embetsverken tvifvel om, huruvida den vigtigaste förut¬
sättningen för att anläggningen af frihamn skall uppfylla det dermed
afsedda ändamål, eller tillräckligt utländskt uppland förefinnes för eu
sådan anläggning inom vårt land. Afsättningen af det egna landets
produkter, äfvensom införandet dit af produkter, som der skola förbrukas,
kunna nämligen uppenbarligen icke hafva fördel af frihamn i annan mån
än så vida denna verkligen varder, på sätt komitén förestält sig skola
blifva fallet, ett centrum för mera omfattande transit- och exporthandel,
hvilket åter förutsätter tillgången till något afsevärdt utländskt uppland.
Embetsverken hålla dock före att tillräckligt sådant hvad Sverige be¬
träffar icke finnes hvar helst en frihamn här i landet blefve anlagd, i
synnerhet som trafiken på det största, för vårt land påräkneliga utländ¬
ska trafikområdet, nämligen Finland och Ryssland, icke lärer med af¬
seende på befintligheten af Köpenhamns och Tysklands frihamnar kunna
antagas blifva på långt när odelad. Visserligen kunna embetsverken
för denna sin uppfattning lika litet åberopa några på tillförlitliga be¬
räkningar grundade skäl som komitén för sin motsatta åsigt; men er¬
farenheten från Köpenhamns frihamn, der trafiken hittills näppeligen
torde hafva motsvarat förväntningarne, oaktadt derstädes Sverige kan
såsom utländskt uppland påräknas, synes dock gifva stöd för embets-
verkens mening.
Vidare har komitén såsom en bestämd förutsättning för att afsedt
gagn skulle kunna vinnäs af svensk frihamn uppstält, att lättnader be¬
reddes i de nu å sjöfarten hyllande umgälder till statsverket, samt i sådant
hänseende ansett erforderligt, att lastpenningarne för hela landet afskaffa-
des, och att fyr- och båkafgifterna dels nedsattes, dels ock antingen
bestämdes att utgå efter lossadt och lastadt tonnage eller ock omfördes
till en afgift å varorna att uppbäras, då dessa utginge från frihamn till
afsättning inom landet. Härigenom lärer frågan om frihamnsinstitutionens
införande hafva gifvits en större räckvidd än såsom afseende allenast
frågan om inrättande af en lämplig tullupplagsinstitution. För bedömande
af frågan i denna omfattning synes embetsverken nödvändigt, att ett
öfvervägande af å ena sidan de fördelar, frihamnsinstitutionen skulle er¬
bjuda landet i dess helhet mot å andra sidan de uppoffringar, som så¬
lunda blifvit ifrågasatta, egde rum, i hvilket afseende embetsverken för
sin del anse de fördelar, som komitén framhållit skola beredas af ifråga¬
varande institution utöfver dem, hvilka frilagersinstitutionen skulle erbjuda,
så mycket mera vara tvifvelaktiga som sagda fördelar lära vara beroende
25
■uteslutande af huruvida för ändamålet tillräckligt utländskt uppland må
kunna påräknas, i fråga hvarom embetsverken dock, på sätt här ofvan
redan anförts, betvifla, att komiténs förväntningar skola varda uppelda.
I allt fall lärer, för så vidt, på sätt komitén ansett, frihamns-
institutionen skall vara betingad af de nuvarande fartygsumgäldernas
afskaffande, nedsättning eller utgörande efter andra än för närvarande
gällande grunder, vara nödvändigt, att, innan allmänna bestämmelser
meddelas rörande inrättande af frihamn, visshet varder vunnen i hvad
mån några sådana förändringar i afseende å dessa umgälder, som nyss
antydts, må lämpligen kunna genomföras.
Slutligen och med afseende å de af komitén angifna förutsättnin¬
gar, att statsverket derjemte skulle vidkännas kostnader ej mindre för
aflönande af erforderlig tullpersonal vid frihamn, än äfven i form af
bidrag för sådan anstalts anläggning m. in., anse embetsverken det
jemväl ur denna synpunkt böra kunna ifrågasättas lämpligheten att
genom generella lagbestämmelser rörande frihamn staten sålunda blindes
vid kostnader till obestämda belopp. Hvad angår de af komitén före¬
slagna speciella bestämmelserna rörande trafiken till och från frihamn,
så synes det embetsverken ej heller lämpligt att i detta ämne meddela
en för frihamnar i allmänhet gällande författning, då, på sätt komitén
ock sjelf framhållit, de i detta afseende erforderliga och lämpliga före¬
skrifter i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje hamns läge
och lokala förhållanden i öfrigt, för så vidt å ena sidan nödig säkerhet
för kronans rätt skall kunna bibehållas och å andra sidan trafikens be¬
fogade kraf å lättnader behörigen tillgodoses. Det torde nämligen vara
uppenbart, att åtskilliga bestämmelser, särskildt rörande trafiken sjöledes,
måste varda väsentligen olika för frihamn i exempelvis Stockholm än
för frihamn i Malmö med dess belägenhet omedelbart vid öppen sjö.
Med de nu gjorda anmärkningarne vilja embetsverken dock inga¬
lunda hafva uttalat, att icke möjlighet må kunna beredas en kommun
eller ett konsortium af enskilda personer, som sådant åstunda^ att an¬
lägga frihamn i Sverige, utan hålla endast före, att frågan härom bör
i hvarje särskildt fall pröfvas och bestämmelser meddelas, lämpade efter
den ifrågakomma platsens läge och lokala förhållanden. Så har ock
skett såväl i Danmark som i 'tyskland.
Embetsverkens granskning af det utaf komitén afgifna förslag till
gemensam förordning om frilager och frihamn har ock gifvit stöd för embets¬
verkens nyssberörda uppfattning derom att det vore mindre lämpligt, att
generella bestämmelser meddelades, afsedda att tillämpas för frihamn hvar
4
26
helst den anlades, enär, om än vissa af de af komitén föreslagna be¬
stämmelser äro af mera konstitutiv beskaffenhet och synas böra ligga
till grund för bestämmelser om frihamn hvarhelst en sådan må komma
till stånd, åtskilliga andra af sagda bestämmelser dock äro af den inne¬
börd, att desamma vid granskningen gifvit anledning till olika anmärk¬
ningar allt efter som frihamnen antoges skola vara belägen å den ena
eller andra af de orter, hvarom torde blifva fråga för anläggning af dylik
hamn. Vid sådant förhållande och då de ofvan såsom mera konstitutiva
antydda bestämmelserna i allmänhet sammanfalla med motsvarande be¬
stämmelser rörande frilager, hafva embetsverken ansett sig icke ega an¬
ledning att bär närmare redogöra för detaljgranskningen af förslagen om
frilager och frihamn än för så vidt de afse frilagersinstitutionen; och
öfvergå embetsverken nu till redogörelse för nämnda granskning, hvilken
fördenskull hänför sig till komiténs förslag till förordning ensamt om
frilager.
§ 1.
Enligt andra stycket af denna § skola inhemska varor, som intagas
å frilager, i olikhet med hvad i afseende å dylika varor, som inkommit
i frihamn, af komitén föreslagits, icke i fråga om rätt till restitution af
tull- och tillverkningsafgifter anses såsom ur riket utförda, ehuru de vid
återinförsel skulle behandlas lika med direkt från utlandet å frilager in¬
taget gods och således, om de äro af tullpligtigt slag, draga full tull.
De anmärkningar, Stockholms handels- och sjöfartsnämnd framstält
emot den skilnad, som i berörda hänseende af komitén gjorts mellan
frilager och frihamn, synas embetsverken befogade. Någon större svårig¬
het bör ej möta vid ett frilager än vid en frihamn att vid intagande
derå af sådana inom landet tillverkade varor, för hvilka vid utförsel till
utrikes ort restitution af tillverkningsskatt eller af erlagd tull för ut¬
ländska, vid varornas tillverkning använda råämnen eger rum, verkställa
den kontrollbehandling, som för restitutionens åtnjutande må erfordras,
och ej heller att, sedan godset inkommit inom det tullfria området,
ötvervaka, att detsamma icke derinom till förtäring eller eljest till person¬
ligt bruk användes eller derifrån obehörigen i landet åter införes. Och
ingalunda lärer det vara i och för sig med frilagersinstitutionens syfte
att främja vårt lands export öfverensstämmande, att en frilagershafvare,
som exempelvis ville för export inom frilagret förfärdiga klädespersedlar,
hvartill kunde användas sådana här i riket af utländska råämnen till¬
verkade väfnader, för hvilka vid utförsel deraf till utrikes ort tullrestitu-
tion, enligt § 9 mom. 1 tulltaxeunderrättelsema, får åtnjutas, eller till¬
verka en vara, för hvars beredning erfordrades bränvin, skulle se sig
nödsakad att dervid använda uteslutande utländska materialier.
Embetsverken anse derför att i förevarande § bör intagas en be¬
stämmelse derom, att svenska varor, som å frilager intagits, skola jemväl
i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter anses
såsom ur riket utförda.
§ 3.
Af skäl, som nedan under § 6 anföras, anse embetsverken en be¬
stämmelse om frilagersegares skyldighet att ställa säkerhet för den i
förevarande § omförmälda kostnad böra redan här meddelas. För inne¬
hållet af denna bestämmelse redogöres likaledes under § 6.
§ 4.
Det synes embetsverken kunna ifrågasättas, huruvida icke det i
denna § stadgade vilkor, att förläggande af frilager i närheten af stapel¬
stad endast må ega rum, der särskilda lokala förhållanden det betinga,
rätteligen bör intagas redan i § 1 första stycket.
För öfrigt lärer en omredigering af förevarande § i syfte att tyd¬
ligare, än med dess nuvarande lydelse skett, utmärka, att tillstånd till
frilagers inrättande i närheten af stapelstad skall af Konungen meddelas,
vara erforderlig.
§ 5.
Den i § 7 meddelade förklaring, att tillstånd att inrätta frilager
jemväl innefattar rätt att drifva anstalten, torde böra i stället införas i
denna §.
§ 6.
Enligt denna § skall, när ansökning om inrättande af frilager göres
af bolag eller enskild person, i sammanhang dermed för statens kostnad
för tullbevakning, expedition och bokföring vid den ifrågasatta anstalten
ställas vederhäftig borgen eller annan säkerhet för en tid af minst fem år.
Embetsverken anse denna bestämmelse böra ur paragrafen utgå
och i stället i § 3, hvarest stadgas, att ifrågavarande kostnader skola
28
af frilagrets egare gäldas, göras ett tillägg derom, att denne, innan fri¬
lagret må för sitt ändamål öppnas, skall för samma kostnader ställa
säkerhet, som af Generaltullstyrelsen godkännes, hvarigenom sistnämnda
§ skulle bringas i öfverensstämmelse med motsvarande § i 1886 års
förslag.
Det har nämligen synts embetsverken hvarken behöfligt eller lämp¬
ligt att fordra, vare sig att redan vid sökandet af tillstånd att inrätta
ett frilager och således vid en tidpunkt, då en beräkning af ifrågavarande
kostnader näppeligen låter sig göra, sådan säkerhet som ofvan berörts
skulle aflemnas, eller att densamma skulle ställas för eu tid af minst
fem år. För betryggande af statsverkets säkerhet kan en dylik be¬
stämmelse icke heller vara erforderlig, då vid beviljande af tillstånd att
inrätta och drifva ett frilager såsom vilkor derför gifvetvis alltid kommer
att stadgas, att ifrågavarande kostnader skola af anstaltens egare förskotts¬
vis eller omedelbart gäldas, vid äfventyr att eljest tillståndet skall vara
förverkadt och lagret ofördröjligen utrymmas, samt således ett förskju¬
tande af tullmedel utaf dylika kostnader endast undantagsvis och då
endast för en kortare tid bör kunna ifrågakomma.
Förevarande § stadgar äfven att, för den händelse ansökning
om inrättande af frilager göres af en kommun, förbindelse af kom¬
munen att under minst lem år svara för ofvan omförmälda kostnader
skall åtfölja ansökningen. Denna föreskrift synes embetsverken böra,
utan att med någon annan ersättas, ur författningen utgå, då, äfven om
det, hvilket, enligt embetsverkens åsigt, näppeligen är antagligt, skulle
inträffa, att en kommun företoge sig att anlägga och drifva frilager,
någon anledning icke lärer förefinnas, hvarför denna kommun skulle vara
befriad från enahanda skyldighet uti ifrågavarande hänseende som annan
egare af dylik anstalt.
§
Ur denna § skulle, på grund af hvad embetsverken under § 5
hemstält, orden »hvilket jemväl innefattar rätt att drifva anstaltens utgå.
I stället torde, då komitén lärer få anses hafva med stadgandet
i förevarande § afsett, att äfven rättigheten att drifva eu redan öppnad
frilagersanstalt icke skulle få öfverlåtas utan sådant medgifvande, som i
paragrafen omförmäles, deri efter ordet »frilager» böra införas orden
»likasom rätten att drifva en redan inrättad sådan anstalts.
Bestämmelsen, huru förhållas skall, derest innehafvare af ett fri¬
29
lager skulle varda försatt i konkurs eller omyndighetstillstånd, eller derest
eganderätten till frilager genom innehafvarens död öfvergår till annan,
saknas.
§ 8.
Den i denna § meddelade bestämmelse skulle, i händelse hvad
embetsverken under § 6 hemstält vinner bifall, icke vidare vara be¬
höflig och paragrafen således ur författningen utgå.
§ io.
Då tillstånd att inrätta frilager i närheten af stapelstad skulle af
Konungen meddelas, synes för dylikt frilager det i förevarande § omför-
mälda reglemente äfven böra af Konungen fastställas.
§ 16-
I mom. 1 af denna § torde böra intagas en uttrycklig föreskrift
derom, att i ansökning, hvarom i momentet omförmäles, uppgift skall
lemnas om arten af den verksamhet, sökanden afser att inom frilagret
idka.
§ 18-
Derest, på sätt embetsverken under § 1 föreslagit, varor, som å
frilager intagits, skulle i fråga om rätt till restitution af tull- och till¬
verknings afgifter få betraktas såsom ur riket utförda, påkallas deraf att
det i nu ifrågavarande § meddelade förbud mot att inom frilager till
förtäring eller eljest till personligt bruk använda utländska varor af
tullpligtigt slag, med mindre de förut blifvit i riket behörigen'införtullade,
utsträckes jemväl till sådana svenska varor, för hvilka restitution af tull-
eller tillverkningsafgifter blifvit vid varornas intagande å frilagret ifrågasatt.
§ 20.
Enligt hvad komitén föreslagit skulle ett frilager få begagnas, för¬
utom af anstaltens egare eller innehafvare, endast af den, som vore be¬
rättigad att här i riket idka handel eller annat näringsyrke och derjemte
blifvit af Generaltullstyrelsen såsom frilagershafvare godkänd.
30
' Derest dessa bestämmelser blefve lag, torde i dem ett hinder ligga
för införande, hvad frilager angår, af den uti förevarande § föreslagna
warrantsinstitutionen, då väl en förutsättning derför måste vara, att en
hvar, som genom ett warrantsbevis fått på sig öfverlåtet eganderätt till
gods, intaget å frilager, skulle vara berättigad att åtminstone i vissa
afseenden för detta gods begagna sig af frilagret.
I allt fall lärer det icke böra ifrågakomma att, på sätt i denna
§ skett, gifva på hand, att omförmälda institution skulle varda i vårt
lands lagstiftning införd, innan ännu någon närmare utredning, om och
under Indika vilkor detta skulle kunna ega rum, föreligger.
Embetsverken anse således ifrågavarande § böra utgå.
§§ 30-31.
I § 30 mom. 1 medgifves, att till utförsel sjövägen angifvet fri¬
lagersgods, som blifvit plomberadt, må, utan att af bevakning åtföljas,
föras till inlastningsstället; och enligt mom. 3 af nämnda § samt § 31
må frilagersgods, som angifvits till utförsel landvägen till annat land
än Norge eller till försändning till inrikes ort, likaledes efter verk-
stäld plombering utlemnas till frilagershafvaren mot skyldighet för denne
att inom trettio dagar från afsändningsdagen till frilagrets tullexpedition
aflemna bevis om godsets framkomst, hvarefter i § 39 stadgas, att fri-
lagershafvare, hvilken icke inom viss tid företer bevis om inlastning af
plomberadt frilagersgods, som jemlikt föreskriften i ofvanförstnämnda
författningsrum af honom fått mottagas, likasom ock frilagershafvare,
som uraktlåter att inom den i § 30 mom. 3 och § 31 stadgade tid af¬
lemna föreskrifvet framkomstbevis, skall vara förfallen till böter till be¬
lopp, motsvarande högsta gällande tullsats för hvarje kilogram af varans
bruttovigt.
Ehuruväl en dylik rätt för godsegare att sjelf taga i besittning
utländskt, oundersökt gods, som i sagda moment af § 30 och i § 31
medgifves, icke står i öfverensstämmelse med eljest antagna grundsatser,
anse embetsverken dock, med hänsyn till det stränga ansvar, som för
underlåtenhet att fullgöra ofvan omförmälda bevisningsskyldighet rörande
godsets inlastning eller framkomst stadgats, och då, om icke ifråga¬
varande rättighet blefve frilagershafvare tillerkänd, fördelarne af frilagers-
institutionen skulle i väsentlig mån förringas, sig icke böra afstyrka hvad
i förevarande hänseende blifvit, i öfverensstämmelse med 1886 års för¬
slag § 7 mom. 1, 3 och 4, af komitén föreslaget; men enär den i § 39
meddelade ansvarsbestämmelsen för sin tillämpning förutsätter, att gods,
*
31
som i § 30 mom. 1 och 3 samt i § 31 afses, varder’före dess utlem¬
nande från frilagret uppvägdt, hafva embetsverken funnit en uttrycklig
föreskrift härom böra, på sätt nederlagskontoret i Göteborg ock hem¬
stält, i dessa författningsrum intagas.
§ 33.
I denna §, hvilken handlar om uttagning af gods från frilager
för uppläggning på nederlag å samma ort, anse embetsverken, i likhet
med tullkammaren och nederlagskontoret i Göteborg, att en föreskrift
om debitering af nederlagsafgift för godset bör, i öfverensstämmelse
med hvad i § 34 skett i afseende å transitafgiften för gods, som från
frilager öfverflyttas å transitupplag, införas, hvilket lämpligen torde
kunna ske på så sätt att mellan de å fjerde raden af paragrafens andra
stycke förekommande orden »hvarefter» och »godsets» orden »a godset
belöpande nederlagsafgift debiteras» inskjutas.
§ 36.
Efter orden »som angifvits till uttagning från frilager» i denna
§ synes embetsverken böra inskjutas orden »för utförsel eller för för¬
sändning till annan inrikes ort».
§ 44.
Sedan i första punkten af denna § stadgats, att böter, som ådömas
enligt § 40, skola fördelas jemlikt § 146 tullstadgan, föreskrifves i para¬
grafens andra punkt, att af böter, som eljest ådömas enligt förordnin¬
gen, hälften skall tillfalla kronan och hälften tullstatens enskilda pen-
sionsinrättning.
Då emellertid sistberörda föreskrift tydligtvis är afsedd att gälla
jemväl beträffande böter enligt förslagets § 39, men dessa böter skulle
af tull förvaltningen kunna hos frilagershafvaren uttagas, utan att frågan
om dennes skyldighet att dem utgifva understäldes domstols pröfning,
lärer efter orden »eljest ådömas» å första raden af paragrafens andra
punkt böra införas orden »eller uttagas».
Komiténs förslag till vissa af frilagersinstitutionens införande på¬
kallade ändringar i gällande tullstadga har icke synts embetsverken gifva
32
anledning till några anmärkningar; men embetsverken hafva ansett sig
böra här erinra att efter förslagets afgifvande i en af de paragrafer det¬
samma berör, nemligen § 81, en ändring blifvit genom nådig kungörelse
den 28 juni 1895 vidtagen till följd af Riksdagens lemnade medgifvande,
att den så kallade utgående nederlagsafgiften finge upphöra.
Beträffande slutligen hvad komitén föreslagit i fråga om vissa
ändringar i nådiga förordningen angående frilager för proviantering af
fartyg i Öresund den 18 september 1874 hafva embetsverken icke funnit
något deremot att erinra.
Stockholm den 30 maj 1896.
Underdånigst:
Kommerskollegium:
RICH. ÅKERMAN.
HUGO REHBINDER. ERNST GUNTHER.
Generaltullstyrelsen:
G. W. LÖNEGREN.
AXEL EKLUND. GERHARD BERLIN.
Föredragande.
Adolf Berencreutz.