Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1900, kl. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af förordningen
angående stämpelafgiften.
(2:a A.)
En inom Andra Kammaren väckt motion n:o 77, af lierr E. Å.
Lindblad, är af följande lydelse:
Riksdagen beslöt 1894 en väsentlig förböjning af stämpelskatten dels
i foim af aifsskatt, dels också medelst stämpel på depositioner, vexlar och
obligationer, Indika dittills varit fria. På aktier och lösbref både komite-
rade, liksom äfven embetsverken, gifvit anvisning, men den kongl. proposi¬
tionen tog dem ej med af särskildt skäl; deremot föreslog Kongl. Maj:t
eu ändå allmännare stämpelbeläggning, dels på vanliga bankanvisningar
(checker), dels på postremissvexlar m. in. Riksdagen ville ej veta af denna
strängare och alltid obeqväma form af stämpelskatt, och det ar knappast
sannolikt, att ens de accepterade formerna depositions-, vexel- och obligations-
stämpeln gått igenom, om ej Riksdagen funnit sig stå inför eu oväntad
brist vid statsregleringen, som behöfde fyllas. Också förutsåg nog mången,
att den nya förordningen tålde vid jemkningar. Herr Themptander gjorde
sig särskildt till målsman för att lagen, oaktadt den då borde antagas i
befintligt skick, dock snarligen behöfde förändringar, och uttalade dervid
tänkvärda ord derom, att ofta nog nya lagar behöfva en revision redan
med stöd af de första årens erfarenheter.
Förvissningen härom har äfven bekräftat sig: alla följande Riksdagar
hafva vidtagit någon ändring i stämpelförordningen. Då statsverket haft
att uppvisa ett vida gynsammare finansläge, kan man icke undra på, att
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 5 Sami 1 Afd. 8 Höft. (N:o 9)
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
förändringarne afsett lättnader i beskattningen. Eiksdagen har bland
annat borttagit stämpeln på inrikes vexlar i allmänhet. Äfven obligations-
stämpeln har rönt anmärkning, särskilt vid sistlidne riksdag, då motion
förelåg om stämpelfrihet för allmänna hypoteksbankens obligationer. Som
skäl anfördes, att obligationen lika fullt som vexeln är en skuldsedel, och
att det i fråga om den förstnämnda ändå säkrare än om vexeln gäller,
att låntagaren får betala stämpeln. Derjemte kan man anföra dubbel¬
beskattning såsom ett ytterligare motiv, så ofta som till säkerhet för
obligationslånet ligga inteckningar, och dubbelbeskattning, för att ej säga
tredubbel beskattning, af skulder borde väl ej förekomma. Med obligations-
stämpeln har man sökt träffa »storkapitalet», men vänder sig mot alldeles
orätt person — låntagaren. Yissa bankinstitut och bruksbolag, som upp¬
lägga obligationslån, underkasta sig nog gerna stämpeln, då de fritt välja
en låneform, som för dem säkerligen medför de bästa fördelarne. Hypoteks-
banken åter saknar en sådan frihet; och att kommuner och andra menig¬
heter, som sjelfva i sin ordning måste uttaga skatt och snarare behof de
bidrag från staten, skola betala särskild skatt till staten för att få använda
den enda låneform, som torde vara lämplig för deras stora lån, det kan
knappast vara rigtigt.
Äfven inteckningsstämpeln behöfde minskas. Vid alla fastighetsköp
— som ju af gammalt särskildt beskattas — ingå numera inteckningar
såsom det vanligaste betalningsmedlet, och rätt blir det ju aldrig, att den
skuldsatte fastighetsegaren — jordbrukare eller gårdsegare i stad — drabbas
hårdast af skattelagstiftningen. Stämpeln borde väl härvid afvägas så,
att den jemnt motsvarade hvad staten har rätt att kräfva för användning
ef ett visst rättsinstitut, ej såsom någon beskattningsform. En kronas
stämpel för påbörjadt tusental kronor torde vara fullt tillräckligt härför
och kan äfven låta tala för sig såsom lämplig beräkningsgrund —
proportionsvis — så snart offentlig myndighet behöfver anlitas för vinnande
af betalning. Brister betalningen på grund af felande förmåga eller
andra svårigheter, så torde billighet från det allmännas sida väl försvara
sin plats. Och då det gäller inteckningars belåning, så kan man anföra,
att inteckningsgifvaren för den intecknade fastigheten får betala alla
ut skyl der fullt likasom för en skuldfri fastighet, under det att ingen
säkerhet finnes derom, att inteckningshafvaren alltid drabbas af skatt för
sin inkomst.
En skatteminskning i fråga om obligations-, intecknings- och andra
»skuld»-stämplar synes sålunda väl vara på sin plats, i synnerhet i dessa
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
3
statsöfverskottens tider. Bell öfver man, eller vill man, för att gå en rätt¬
visare väg, tillse, att det verkliga kapitalet hårdare anlitas, så kunde man
fordra, att den stämpel, som införts på bankdepositioner, också göres
fullt effektiv, t. ex. genom den bestämmelsen, att depositionsstämpeln
skall betalas för hvarje nytt kalenderår, depositionen fortfar att gälla,
så snart den innestår längre tid än 6 månader.
I fråga om depositionsstämpeln antyddes redan, då lagförslaget
debatterades 1894, att det fans flera sätt att undvika denna. Förut före-
kommo nog visserligen ouppsagda depositionsbevis, men då bankerna nu¬
mera infört s. k. stående depositionsbevis med vexlande ränta, så torde
det hafva blifvit mycket vanligt, att just större kapital söka sådan place¬
ring, hvarigenom stämpel blott behöfver förekomma en gång under en
längre tid. Likaså praktiseras det, att ett vederbörligen uppsagdt depo¬
sitionsbevis, i stället för att omsättas till ett nytt och förses med ny
stämpel, å nyo utsläppes med uppsägningen annullerad.
Men icke nog härmed, en helt annan bankrörelse har införts, hvar¬
igenom stämpeln alldeles bortfallit. Sparkasserörelsen har visat sig kunna
mottaga många och mycket stora insättningar, ja, i flera fall träda i stället
för verkliga depositioner. Visserligen har nu från och med 1900 års början
storleken af insättningarne blifvit begränsad till högst 3,000 kronor för
hvarje insättare, men som detta ej hindrar någon att hafva temligen be¬
tydande belopp på sådan räkning genom att använda flera olika banker,
så s}rnes stämpelförordningen ej böra medgifva ett dylikt lätt kringgående
af gällande lag.
I den kongl. propositionen n:o 53 vid 1899 års riksdag anfördes
af den t. f. departementschefen för finansärenden:
»Då stämpelskatt blifvit lagd på depositionsrörelsen, synas stats-
magterna icke böra stillatigande åse, huruledes dessa beslut kringgås
genom att depositionsrörelsen inflyttas under en annan, för densamma till
sin natur främmande lånerörelse, hvilken är fri från stämpelskatt. Så
länge en sådan stämpelskatt finnes, bör den tydligen drabba det kapital
den afser. Den utväg, som kunde synas ligga nära till hands att råda bot
för det missbruk af sparkasserörelsen, hvarigenom den göres till uppsam¬
la™ af de stora kapitalbehållningarne, vore att med stämpelskatt belägga de
å sparkasseräkning verkstälda insättningar, som öfverstiga ett visst belopp.
Men utom det att det skulle vara förenadt med betydande praktiska
svårigheter att med stämpel belägga de särskilda insättningarne i en
motbok, synes det mig vara rigtigare att söka återföra sparkasserörelsen
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
till dess naturliga omfattning och allt fortfarande lemna den liksom den
af sparbankerna drifna inlåning fri från stämpelskatt. För sådant ända¬
mål synes en i lag stadgad begränsning af det belopp, bank eger afen per¬
son mottaga till förräntande å sparkasseräkning, vara af behofvet påkallad.»
Riksdagen antog och Kongl. Magt har sedermera utfärdat den lag,
som begränsar sparkasseinsättningarne till högst 3,000 kronor för hvarje
insättare.
Rigtigast synes dock vara att använda båda medlen för att såväl
göra begränsningen fullt effektiv som förhindra kringgående af stämpel¬
förordningen. Det är att märka, att deposition sedan 1894 dragit stämpel
redan för belopp öfverstigande 100 kr. (fr. o. m. i år 500 kr.) De prak¬
tiska svårigheterna, hvarom departementschefen talat, förefinnas visserligen,
men försvinna väl i någon mån, om man blott fäster sig vid det tillfälle,
då behållningen uppgår till en viss gräns. En stämpel af 50 öre, så snart
behållningen uppgår till minst 1,500 kr., och 1 krona, då den uppgår till
minst 2,500 kr., torde få anses proportionell till den nuvarande depositions-
stämpeln, och man har dä iakttagit, att sparkassebeloppet kan förete rätt
stor rörlighet under året. Sparkasseidén har visat sig så begärlig för all
mänheten, tack vare den höga räntan och andra förmåner, att denna
lilla stämpelskatt till staten väl kan bäras.
Om man öfver hufvud vill med stämpelskatten träffa kapitalet, så
finnes väl ej något pålitligare tillfälle, då detta ger sig till känna, än i
depositionsrörelsen, och stämpelbeloppet betalas der också af förmögenheten,
ej såsom vid inteckningar och obligationer m. m. af den, som behöfver
låna. Och så länge sjelfdeklaration ej finnes införd i vårt land, så torde
det gifvas ej så få depositionsbelopp, som undgå hvarje som helst beskatt¬
ning utom den obetydliga stämpelafgiften. Men anlitar man bankdeposi¬
tionerna såsom en årlig skattekälla för statsverket, så fordrar konseqven-
sen, att äfven sparkasserörelsen drabbas af liknande bestämmelser för att
ej skapa tillfällen att lätt kringgå förordningen. Deremot torde det ingalunda
vara nödvändigt att dermed jemföra insättningarne i sparbank, enär den
placeringen af flera skäl ej blir så begärlig och föga användbar ens för de
medelstora beloppen. Någon maskerad depositionsrörelse blir det näppeligen.
År man anhängare af stämpelbeskattning, så synes äfven frågan
om stämpel å aktier och lottbref, hvilken på sin tid förordades af embets-
verken, nu hafva kommit i ett annat läge, än hvad år 1894 var fallet.
Revision af bevillningsförordningen stod då på dagordningen, och förutom
nyheten med sjelfdeklaration förelåg också fråga om att, jemte det bolag
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
5
såsom hittills skattar för sin inkomst, äfven de enskilda delegarne i
bolaget skulle taxeras för inkomst derifrån. Då dessa förslag nu icke med¬
fört något resultat, torde tiden vara inne att återupptaga frågan om
aktiers stämpelbeskattning.
Det omdömet synes sålunda efter den gångna tidens erfarenhet icke
vara förbastadt, att stämpelförordningen ej praktiskt visat sig till alla delar
uppfylla syftemålet med stämpelskattens utsträckning — att träffa verklig
förmögenhet och att utgöra ett komplement till bevillningsförordningen,
der denna icke alltid träffar. Med stöd af denna erfarenhet skulle man
kunna vilja bättre afväga förhållandet mellan »kapital»-stämpeln och »skuld»-
stämpeln eller den beskattning, kapitalisten betalar i form af stämpelskatt,
och den, som betalas af låntagare. Om också icke för ögonblicket ett
större anlitande af sjelfva skatteformen synes behöflig!, kan man med
fog ifrågasätta, om icke en verkligen förefintlig disproportion i nämnda
afseenden ändå bör rättas, i all synnerhet som klufven på statens kraf¬
tigare mellankomst såväl i fråga om fattigvård och sjukvård som väg¬
underhåll, arbetarepensionering m. m. svårligen i längden låta sig afvisas.
Redan 1894 års Riksdag uttalade sitt önskemål om 2 särskilda förord¬
ningar, och sedan dess ha ändringar årligen beslutits och af Kongl. Maj:t
utfärdats, hvadan ensamt detta synes motivera en önskan att sammanföra
bestämmelserna vare sig i en gemensam eller två skilda förordningar. En
revision torde alltså ej kunna undvikas. Då arfsskatten antogs, uttalades
också många invändningar mot beräkningssättet, och vid fjorårets öfver-
läggningar inom Första Kammaren framfördes önskningar om revision från
mycket framstående håll. Att nu framlägga något detaljerad! förslag har
jag icke tilltrott mig, emedan säkerligen ändå flera ändringar än de af mig
påpekade och dermed i direkt samband stående kunna finnas lämpliga att
iakttaga. Förutom önskvärdheten af eu allsidig utredning, som endast Kongl.
Maj:t torde vara i tillfälle att lemna, vinner man också, genom att nu
hänskjuta frågan till Kongl. Maj:ts beaktande, mer än eu mycket korttids
erfarenhet om verkningarne af senaste Riksdags inskränkningar i sparkasse-
väsendet och ser, huruvida denna åtgärd medför någon större inverkan på
depositionsrörelsen.
Med anledning af det sagda vågar jag föreslå, att Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att gällande stämpel¬
förordning revideras, och att dervid verkligt kapital vare sig i form af
tillgodohafvande i banker eller i form af aktier strängare drabbas af
stämpelskatten än det flinta kapitalet.»
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.
Det förslag, som i förevarande motion blifvit framlagdt, synes väl
närmast åsyfta åvägabringandet af eu revision af gällande stämpelförord¬
nings bestämmelser åtminstone i fråga om vissa andra slag af stämpel¬
skatt än arfsskatten. Men såväl med hänsyn till den allmänt hållna
formuleringen af motionärens hemställan som ock dertill, att motionären
i motiveringen till sin motion uttalar önskvärdheten af en allsidig ut¬
redning rörande behofvet af ändrade bestämmelser i förordningen, torde
framgå, att ändamålet med motionen varit att bringa till stånd en revision
af ifrågavarande förordning i dess helhet.
Utskottet vill dervid till en början såsom sin åsigt framhålla, att
om ock vid den diskussion inom Riksdagens kamrar, som föregick an¬
tagandet af stämpelförordningen den 9 augusti 1894, visserligen anmärktes,
att förordningens bestämmelser i mångt och mycket voro otillfredsställande
och. bristfälliga samt att derför i en framtid, allt eftersom erfarenheten
ådagalade sådant vara nödvändigt, jemkningar, kompletteringar och rättel¬
ser i förordningens föreskrifter borde vidtagas, så torde dock de af Riks¬
dagen antagna principer, hvarpå förordningen hvilar, blifvit på ett i det
hela tillfredsställande sätt i densamma genomförda. Det har äfven visat
sig, att förordningens bestämmelser i allmänhet icke mött några mera
betydande svårigheter vid tillämpningen eller vållat några mera betänk¬
liga olägenheter. De förändringar i förordningen, hvilka sedan dess
antagande blifvit vidtagna, hafva varit antingen af mindre väsentlig
beskaffenhet eller ock betingade af nya lagbestämmelser på andra om¬
råden. Åvägabringandet af dessa partiela ändringar i förordningens
bestämmelser torde sålunda hvarken till antal eller beskaffenhet kunna
anses utgöra tillräcklig anledning, hvarför stämpelförordningen i sin
helhet nn borde öfverses. Beträffande särskilt arfsskatten hafva icke
heller från motionärens sida några som helst motiv anförts för vidtagande
af ändringar i nu gällande föreskrifter och icke ens antydts, i hvilken
rigtning ändringar vore önskvärda.
I fråga om andra former af stämpelskatten än arfsskatt anser ut¬
skottet hvad motionären anfört derom, att i stämpelförordningen behörig
hänsyn icke skulle hafva tagits till skilnaden mellan verkligt och lånt
kapital, icke vara af beskaffenhet att böra föranleda revision af förord¬
ningen i nu afsedda delar. Det synes utskottet i allmänhet vara vansk¬
ligt att ur beskattningssynpunkt uppdraga en bestämd gräns mellan
verkligt och upplånt kapital, och denna svårighet är så mycket större i
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
7
fråga om stämpelskatt, som afsigten med denna är att träffa kapitalet,
när helst detta i en öfverflyttning från en hand till en annan träder fram.
Motionären har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke
aktier och lottbref samt sparkasseräkning, hvilka enligt gällande stämpel¬
förordning äro fria från stämpelskatt, lämpligen borde med sådan skatt
beläggas. Beträffande särskildt aktier och lottbref vill utskottet erinra,
att en af Kongl. Maj:t tillsatt komité, hvilken ännu icke afslutat sina
arbeten, har bland annat till uppgift att framlägga förslag till reform af
den direkta inkomstbeskattningen, hvarvid komitén knappast lär kunna
undvika att äfven uttala sig om beskattningen af aktier och lottbref, och
vill det vid sådant förhållande synas ej vara lämpligt att nu belägga
dylika värdepapper med stämpelskatt.
I fråga om sparkasseräkning har, såsom ock motionären påpekat,
genom lag den 19 maj 1899, som trädt i kraft den 1 januari 1900,
stadgats, att å medel, som på sådan eller dermed likartad räkning i
bank insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än tretusen
kronor af eu insättares tillgodohafvande. Genom denna bestämmelse har
således möjligheten för det större kapitalet att på denna väg undgå
stämpelskatt blifvit afskuren, och innehafvaren af sparkasseräkning blifvit
försatt i ett med delegare i sparbank jemförligt läge. Det kan derför
med skäl ifrågasättas, om man ej, för den händelse man skulle vilja med
stämpel belägga sparkasseräkning, då följdrigtigt äfven borde föreskrifva,
att insättares tillgodohafvanden i sparbank jemväl borde förses med
stämpel — en åtgärd, hvarigenom sparbankens ändamål skulle motverkas
och som derför ej är att tillråda. Med hänsyn härtill finner utskottet
stämpelbeläggning af sparkasseräkning icke böra ifrågasättas.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 februari 1900.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. C AV ALLI.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
Reservationer:
af heiT af Buren, som anfört:
»Då enligt min uppfattning nuvarande stämpelförordnings bestäm¬
melser rörande arfsskattens upptagande visat sig vara synnerligen otill¬
fredsställande och medföra verkliga orättvisor, synes mig i likhet med
motionären en revision af dessa bestämmelser vara af verkligt behof på¬
kallad; och har jag för den skull ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en sådan revision
af gällande stämpelföi-ordnings bestämmelser rörande sättet för arfsskattens
beräkning»;
samt af herr friherre Kling spor, hvilken instämt i hen- af Burens
yttrande.
Härjemte hafva herrar Almström, G. Jansson och Petri begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1900.