Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1899, kl. 2 e. m.
Andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i an¬
ledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående minderårigas användande i arbete vid fabrik m. m.
Uti den till utskottet hänvisade motionen n:o 238 har herr Curt Wallis
hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täck¬
tes Kongl. Maj:t låta utarbeta och, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma
med förslag till ny lag angående minderårigas användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering, i hvilket förslag, på samma gång industriens,
hygienens och folkundervisningens berättigade kraf vid en sådan lagstiftning
tillgodoses, framför allt måtte tillses, att lagstiftningen blifver verksam genom
att åt yrkesinspektionen öfverlemna kontrollen öfver lagens efterlefnad.
Den sakrika motiveringen till denna motion lyder sålunda:
»En mängd allmänt kända fakta bevisa, att Sveriges industri är stadd
i en snabb utveckling. Så var t. ex. fabriksindustriens tillverkningvärde år
1840 endast 21 millioner kronor; 1860 hade värdet stigit till 69 millioner
och 1880 till 153 millioner kronor. Men det är i synnerhet sedan dess, som
en ytterst hastig ökning af fabriksindustriens årliga tillverkningsvärde är
skönjbar: år 1896 uppgick detsamma till icke mindre än 692,400,000 kro¬
nor. Samma hastiga industriella utveckling visas också af den allmänt kända,
högst betydliga förökningen af i industriens tjenst anstälda arbetare.
Inför sådana fakta frågar man sig, huru i vårt fädernesland är stäldt
med det lagstiftningsarbete, hvilket i alla länder, som genomgått en likartad
industriel utveckling, visat sig vara nödvändigt för att bekämpa de faror för
samhället, hvilka enligt all erfarenhet medfölja sagda utveckling. Hit höra
Bill. till lliksd. Vrot. 1899. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Häft. (Ko 13.) 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 4) Utlåtande N:o 13.
bland annat de faror, som af barnens och de minderårigas användande i in¬
dustriens tjenst visat sig uppkomma för dessa individers fysiska och moraliska
utveckling.
Som bekant, vunno de mångåriga sträfvandena att ernå skydd för de
i fabriksarbete anstälda minderåriga först genom 1881 års lag en större
seger i vårt fosterland. Denna lags innehåll torde vara så allmänt bekant,
att endast några hufvudpunkter behöfva framhållas. Barnens fysiska utveck¬
ling söker lagen betrygga genom att förordna, att i fabrik, handtverk eller
annan handtering ej må användas minderårig, som ej fylt 12 år eller som
till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet af det ifrågavarande arbetet
kan anses komma att lida men; i fabriksarbete få 12- och 13-åringar an¬
vändas högst 6 timmar dagligen, 14—17-åringar högst tio timmar dagligen.
Nattarbete är ej tillåtet, och arbetstiden måste delas genom raster. Skol¬
undervisningens kraf har lagen sökt tillgodose genom att fordra, att i arbete
ej må användas barn, som ej fylt 12 år och som icke inhemtat folkskolans
minimikurs, hvarjemte stadgas, att barn under 15 år, som användas i fabriks-
och handtverksarbete, skall begagna fortsatt undervisning samt till närings¬
idkare aflemna intyg derom. — Kontrollen öfver lagens efterlefnad är öfver-
lemnad åt helsovårds- och kommunalnämnderna.
Förordningen af år 1881 angående minderårigas användande i fabriker
skulle träda i kraft den 1 januari 1882, men den väckte så mycket miss¬
nöje från industriidkarnes sida, att anstånd med dess tillämpning blef bevil¬
jad till den 1 juni samma år, och hvad särskildt beträffar grufvor, masugnar
och andra verk, som afse förädling af mineralrikets alster, till den 1 novem¬
ber 1883. Innan dess hade en kongl. kungörelse utfärdats, som väsentligt
inskränkte förordningens bestämmelser angående sistnämnda verk, och genom
en kongl. skrifvelse af år 1883 meddelades den förklaringen, att 1881 års
förordning icke alls skulle ega tillämpning på sågverks- och brädgårdsrörelsen.
Oaktadt dessa inskränkningar gaf förordningen fortfarande anledning
till starkt missnöje, hvilket gaf sig luft i en mängd petitioner och skrivelser
från industriidkare och äfven tog sig uttryck i riksdagsmotioner. Till följd
häraf tillsatte Kongl. Maj:t en komité, som skulle utarbeta förslag till än¬
dringar i förordningen, och denna komité afgaf sitt betänkande den 11
mars 1892.
Detsamma inledes af en historik öfver frågans utveckling i utlandet
och här, hvarpå följer en redogörelse för den statistiska undersökning, komi-
tén företagit för att utröna, hvilka verkningar förordningen af år 1881 med¬
fört under sin då ungefär 10-åriga tillvaro. Ur denna redogörelse må huf¬
vudsakligen följande anföras: att användningen af barn och minderåriga i
industrielt arbete väsentligen aftagit, sedan förordningen trädt i kraft; att
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 3
ansökningar för anställning af minderåriga i industriel! arbete ofta tillbaka¬
visas på grund af lagens föreskrifter; att lagen i flertalet fall betraktas med
ovilja af de minderårigas målsmän; att lagen i ekonomiskt hänseende medfört
förlust för arbetsgifvarne; att den likaledes i ekonomiskt hänseende verkat
skadligt för arbetarne; att lagen i flertalet fall synts verka välgörande på de
minderårigas fysiska, men skadligt på deras moraliska utveckling.
Vi se, att resultaten af denna statistiska undersökning icke äro gläd¬
jande och att de väl motivera nödvändigheten att vidtaga förändringar i 1881
års förordning. Att denna likväl ännu består och att icke motståndet mot
densamma tvingat till dess upphäfvande, förklaras helt naturligt deraf, att,
såsom komiténs undersökningar visa, densamma aldrig kunnat i sin helhet
tillämpas, oafsedt de inskränkningar i densamma, som ofvan omtalats, utan
att den i sjelfva verket endast varit en lag på papperet. Detta beror na¬
turligtvis derpå, att kontrollen öfver dess efterlefnad varit särdeles bristfällig.
Densamma har varit anförtrodd åt helsovårdsnämnderna i stad och kom¬
munalnämnderna på landet, och en rigtig kritik af denna anordning är lemnad
i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande år 1886 angående en väckt
motion i ämnet. Utlåtandet är undertecknadt af J. H. Gr. Fredholm, och
den åsyftade passus lyder: »Hvilka förändringar man än må vidtaga med
förordningen för att göra den för sitt ändamål alltmera lämplig, så skall den
likväl komma att förblifva en mer eller mindre död bokstaf, om man ej tillika
träffar sådana bestämmelser, som möjliggöra en tillfredsställande kontroll öf¬
ver förordningens efterlefnad, och i denna meinng är utskottet ense med
motionären.»
»Att, såsom nu är stadgadt, öfverlemna öfvervakandet af minderårighets-
förordningens efterlefnad åt helsovårdsnämnderna i städerna och kommunal¬
nämnderna på landet, kan ej anses lämpligt. Kommunalnämnderna måste i
allmänhet anses ega för ringa insigt för att rätt uppfatta inspektionens vigt
och följaktligen sakna nödigt intresse för att verkställa densamma. Afhelso-
vårdsnämndernas medlemmar, hvilka sakna någon som helst ersättning, kan
man ej vänta eller fordra, att de, äfven om de egde förmåga dertill, sjelfva
skola sysselsätta sig med en så tidsödande inspektion, utan torde väl stadsläkare
i de flesta fall blifva de, som få förrätta densamma, hvilken för dem alltid skall
blifva en bisak vid sidan af deras medicinska praktik. Skall inspektionen blifva
af något gagn och ej inskränka sig till allenast en granskning af en hop
betyg, måste den således öfvertagas af särskilda inspektörer.»
Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, utan är en död
bokstaf, gör icke blott icke den åsyftade nyttan, utan den skadar genom den
känsla af osäkerhet och af orättvis behandling, dess ojemna tillämpning med¬
för, och den bör ersättas af en, som konseqvent tillämpas vid hvarje fall.
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Under komiténs förhandlingar uppnåddes full enighet om icke få ytterst
vigtiga förslag till ändringar af 1881 års lag, men beklagligtvis kunde
komiténs medlemmar ej enas om andra lika vigtiga punkter. De delade sig
i två jemnstarka partier, bestående af tre medlemmar hvardera. Pa ena
sidan stodo industriens målsmän herrar R. Almström, F. Blombergh och
Lindvall, på den andra herrar E. Beckman, C. Loven och ordföranden grefve R. de
la Gardie, och genom den senares utslagsröst blef det sistnämnda partiet segrare.
Den förstnämnda reservationen är undertecknad af de tre förstnämnda medlem-
marne och innehåller minoritetens ändringsförslag och motiven till detsamma.
De ändringsförslag, som komiténs af år 1892 alla medlemmar kommo
öfverens om, voro följande:
Minimiåldern för barns intagande i industriens tjenst skall höjas från
12 till 13 år. Skälen härtill äro dels hygieniska, lätt insedda, dels ock
framför allt pedagogiska, i det att erfarenheten visat, att folkskolans minimi-
kurs i regeln först under tolfte året afslutas. Undantag skulle dock kunna
ske från denna regel, i fall denna minimikurs redan förut tillryggalagts och
läkarebetyg presteras om att den platssökandes helsa ej lägger hinder i vägen,
och skulle då som hittills den dagliga arbetstiden ej få öfverskrida 6 timmar.
Kontrollen öfver lagens efterlefnad bör öfverlemnas åt särskilda in¬
spektörer, och komiterade föreslå här — enligt utlandets föredöme — yrkes-
inspektörerna, livilkas antal derför föreslås skola ökas. Ur motiveringen kan
följande korta passus anföras: »Det torde emellertid vara uppenbart och
numera jemväl från alla sidor erkändt, att utan tillsyn från sjelfständiga,
dertill särskild! förordnade sakkunniga personer hithörande lagbestämmelser
blifva utan egentlig verkan och, der de tillämpas, gifva anledning till så
mycket större missnöje, om å andra håll deras öfverträdande saklöst får ega
rum. Med åberopande af hvad 1875 års komité i detta ämne anfört, vill
för den skull komitén som sin mening uttala, att ett af de oeftergifligaste
vilkoren för att en lagstiftning på detta område, hvarom nu är fråga, skulle
kunna utöfva det gagn, som dermed åsyftas, är, att tillsynen öfver lagens
efterlefnad anförtros åt särskilda, af staten tillsatta inspektörer.»
En tredje punkt, hvarom komiterade blefvo ense, är den om
läkareundersökningarna. Komiterade yttra: »En af de vigtigare åtgärder
till minderåriga arbetares skydd är att sörja för läkares tillsyn öfver
deras helsa och kroppsbeskaffenhet. I detta afseende hafva de engelska
fabrikslagarna sedan länge innehållit bestämda föreskrifter, och verkningarna
deraf hafva utan gensaga befunnits välgörande.» Komiterade föreslå, att
läkareundersökning icke blott må föregå barns och minderårigas intagande i
yrkesarbete, utan att äfven årligen läkarebesigtning af de i arbete anstälda
utföres, samt att det arfvode, som härför bör utgå och som komiterade
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 5
ansett kunna för de i allmän tjenst anstälda läkare fixeras till 50 öre för
hvarje undersökt barn, bör erläggas af vederbörande näringsidkare.
Vidare äro komitémedlemmarne ense om att såsom ytterligare garanti,
för att barnen ej lida men till sin helsa genom arbete, föreslå, att minder¬
årigas användande i farligt, helsovådligt eller synnerligen ansträngande arbete
må af Konungen förbjudas eller inskränkas utöfver hvad de allmänna bestäm¬
melserna innehålla.
Slutligen äro också samtliga komiténs ledamöter ense om att för
minderåriga, fylda 15 år, föreslå en arbetstid af till och med 11 timmar,
medan 1881 års förordning för dessa ålderskategorier medgifver endast 10
timmars arbetsdag. Denna senare 1881 års föreskrift har väckt utbredt
missnöje i industriella kretsar, och komiténs ledamöter ansågo alla detta
missnöje böra förtjena afseende, hvilket så mycket mindre kan väcka för¬
våning, som de nyss omtalade läkareundersökningarna böra utgöra ett korrektiv
mot att klena individer, som kunna lida men af en sä pass utsträckt arbetstid,
komme att blifva underkastade densamma.
Men härvid stannade sämjan. I några vigtiga punkter kunde öfverens¬
kommelse ej träffas, och man kan säga, att striden mellan de två jemnstarka
partierna gälde 13- och 14-åringarna.
Herrar de la Gardie, Lovén och Beckman föreslå, att för dessa 13-
och 14-åringar ej längre arbetstid än 6 timmar skulle ifrågakomma, och de
motivera detta dermed, att det synts dem »vara af stor vigt, att de minder¬
åriga icke beröfvas tillfälle att begagna den fortsatta skolundervisning,
hvarom i § 5 i folkskolestadgan den 20 januari 1882 förmärs, och för
hvilken anordningar af flera kommuner äro vidtagna, eller undervisningen i
aftonskolor eller tekniska skolor, som å flera orter inrättats. Med en längre
arbetstid låter denna undervisning näppeligen förena sig. Vid fylda 14 år
infaller ock vanligen konfirmationsundervisningen. Yrkandet har dessutom
sitt berättigande i nödvändigheten att, så mycket som möjligt är, skydda de
yngsta arbetarne för öfveransträngning.»
Industriens målsmän anse i motsats härtill, att man genom detta
ändringsförslag skulle komma ur askan i elden; den nya lagen skulle af
näringsidkare och barnens föräldrar mötas med ännu större afvoghet än
1881 års lag. Ty i stället för att denna lags bestämmelser blefve mildrade
och för industrien mindre betungande, skulle motsatsen komma att ega rum.
1881 års lag medgifver nemligen för 14-åringarne eu arbetstid af 10 timmar
dagligen, och denna skulle nu komma att inskränkas till 6 timmar. De
yttra i den anledningen: »Af alla bestämmelser i 1881 års förordning torde
ingen hafva mötts af så stark gensaga som just den om 6 timmars arbetstid
för 13-åringar. Petitioner och utlåtanden, Indika af yrkesidkare och för¬
6 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
eningar enskilt eller på möten blifvit afgifna såväl före som efter för¬
ordningens utfärdande, hafva från mångfaldiga synpunkter framhållit denna
bestämmelses skada och olämplighet, och erfarenheten från den tid, då försök
gjordes att efterlefva förordningen, har ådagalagt det berättigade i dessa
protester, så att man endast har myndigheternas öfverseende med öfver¬
trädelse!1 mot förordningen att tacka för, att den icke bunt sämre frukter.
I detta afseende har man att söka den förnämsta anledningen till, att det
missnöje med lagstiftningens ingripande å ifrågavarande område, som, enligt
hvad komitén uppgifver, vid utfärdandet af förordningen år 1881 gaf sig så
starka uttryck, efter hand lemnat rum för en mera lugn uppfattning.»
Minoriteten föreslår alltså, att 14-åringar må som hittills få arbeta 10 timmar
dagligen och att 13-åringars arbetstid må ökas från 6 timmar dagligen till
10 timmar. Den påpekar, att skolans kraf kan tillgodoses genom bestäm¬
melsen, att minderårig, som ej erhållit afgångsbetyg från folkskolan, skall
begagna sig af den för honom af skolrådet, efter arhetsgifvarens hörande,
anordnade undervisningen och eger för den skull att två eftermiddagar i
veckan lemna arbetet så mycket tidigare som skolgången fordrar. Och
hvad de hygieniska klufven beträffar, så böra de anses tillgodosedda genom
införandet af de föreslagna läkareundersökningarna såväl vid inträdet i
arbetet som sedan en gång årligen äfvensom genom särskilda bestämmelser,
som Kongl. Maj:t skulle ega att utfärda angående minderårigas syssel¬
sättning i helsofarligt arbete.
För att göra ett val mellan de två partierna, torde det vara rigtigast
att pröfva, huru förslagen ställa sig till de fordringar, hygienen och folk¬
skolan måste ställa på en gagnelig lagstiftning i frågan, och vi börja med
hygienens fordringar, dels emedan det öfverallt är omvårdnaden om det
uppväxande slägtets fysiska helsa, som först bragt denna lagstiftning på
tal, dels också emedan denna omvårdnad hittills ansetts vara dess giltigaste
motiv. Industrimännen hafva också insett vigten af denna fråga och gjort
sitt bästa för att ur hygienens synpunkt göra sitt förslag acceptabelt.
De erinra derom, att ett 10 timmars arbete ingalunda alltid kan
anses vara för 13- och 14-åringar öfveransträngande och således för helsan
menligt. Är det lindrigt och afpassadt för deras krafter, tillåter det fullt
väl en orubbad utveckling af deras fysiska helsa, och om detta måste
anses gälla storindustrien, så gäller det i ännu högre grad andra näringar,
handtverk och handel, som enligt komiténs förslag också skulle underkastas
den nya stadgan — fullt konseqvent och till stor praktisk fördel, emedan
7
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
ett af 1881 års lags många fel består deri, att bestämmelserna angående
arbetstidens längd endast galt fabriker och ej handtverkare och lagen således
blifvit ofta svår att tillämpa äfven derför, att man i ett särskilt fall ej
visste, om denna bestämmelse gält detta fall eller ej. Men hvem kan tro,
att en 10-timmars sysselsättning som springpojke eller dylikt biträde skulle
nödvändigt vara oförenligt med 13- eller 14-åringars helsa?
Tvärtom anse industriens målmän i motsats till komiténs majoritet på
grund af långvarig erfarenhet, att ett sådant arbete i industriens tjenst
för dessa barn med sin regelbundna och väl afpassade gång, i stället för
att hämma barnets utveckling, kan icke obetydligt medverka för att stärka
såväl deras fysiska krafter som deras andliga helsa. Härtill kommer den
vigtiga omständigheten, att den större arbetsförtjenst, som tillfaller barnet
genom den längre arbetsttden, förskaffar det bättre och rikligare föda, var¬
mare och ändamålsenligare beklädnad o. s. v., något, som af litet hvar torde
- föredragas framför ledighet, förenad med nöd och brist.
Industriens målsmän söka ytterligare stärka sin ställning genom att
hemta stöd för densamma i Frankrikes lagstiftning, som tillåter en maximal¬
arbetsdag af 10 timmar för 13- och 14-åringar, och de skulle kunna vinna
ett ytterligare stöd för sin åsigt genom att citera Englands, som tillåter en
maximalarbetsdag af 10 timmar för 14-åringarna och gör det äfven för 13-
åringar, såvidt dessa afslutat folkskolan. Båda dessa länders lagstiftning
tillåter således principielt en 10 timmars arbetsdag för dessa ålderskategorier,
men dessa stöd äro ej starka, ty man kunde från flera andra kulturstaters lag¬
stiftning citera bestämmelser, som utvisa, att en sådan arbetstid förefallit lag-
stiftarne för lång — 6 eller 8 timmar för 13-åringar, 8 eller 10 för 14-
åringar äro vanliga bestämmelser, ja, i Schweiz få barnen ej i industriens
tjenst intagas förrän vid fylda 14 år.
Industriens målsmän hafva derför sett sig om efter bättre öfvertalnings-
medel för att göra sitt förslag af hygienici antagligt, och det synes, som
om de funnit ett sådant medel; det är från dem förslaget om utsträckt an¬
vändning af läkareundersökningar utgått, hvilket förslag sedan af hela komitén
accepterades.
I sjelfva verket synes det sjelfklart, att det beror på sysselsättningens
eller arbetets art, huruvida en 10-timmars arbetsdag för 13- eller 14-åring
skall vara till gagn eller skada, och det synes äfven sjelfklart, att samma
arbete kan för den ene vara oskadligt eller till och med gagneligt, medan
det för ett annat svagare barn är till skada. De faror af en 10-timmars ar¬
betsdag för 13- och 14-åringars helsa, som onekligen kunna förefinnas, skulle
helt visst kunna undvikas genom en väl anordnad läkareundersökning, som
ej blott pröfvade en platssökandes helsobeskaffenhet före platsens tillträdande,
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 13.
utan äfven årligen pröfvade, huruvida arbetet äfven fortfarande vore pas¬
sande för hans krafters beskatfenhet. Och sådana ordentligt anordnade och
bedrifna läkareundersökningar skulle dessutom medföra den stora fördelen,
att man snart finge reda på de yrken, som för barnens helsa vore farliga,
och för hvilka Kongl. Maj:t enligt komiténs förslag egde rätt stifta undantags¬
lagar, inskränkande arbetstiden eller till högre åldersklasser uppskjutande de
minderårigas inträde i yrket. Och härigenom erhålles ytterligare en vigtig
garanti för, att ej arbetet kunde medföra skada för de i detsamma syssel¬
satta minderårigas helsa.
Man bör, synes det mig, vara industriens målsmän tacksam för deras
förslag, så mycket mer som det enligt detsamma skulle vara arbetsgifvarne,
hvilka skulle bekosta dessa undersökningar. Men man bör ej lemna oanmärkt,
att undersökningarna endast på det vilkoret kunna blifva förtroendeingifvande,
att de verkställas af läkare, som stå fullt oberoende af arbetsgifvarne. I
England, der dessa läkareundersökningar spela en stor rol och visat sig
allmänt verka välgörande, är det läkare, hvilken direkt eller indirekt är in¬
tresserad i en rörelse, förbjudet att, hvad angår denna rörelse, utfärda läkare¬
betyg för der anstälda minderåriga.
Under förutsättningen af fullt opartiska läkareundersökningar och kontroll
för öfrigt genom särskilda inspektörer, såsom af komitén föreslagits, synes
alltså förslaget om 13- och 14-åringars 10-timmars arbetstid från hygienisk
synpunkt acceptabelt.
Som jag redan nämnt, var det främst den tanken, att barnens
fortsatta utbildning i folkskolan, i afton- och yrkesskolor vore oförenlig
med en längre arbetstid än 6 timmar dagligen för 13- och 14-åringar,
som föranledde majoriteten inom komitén att fordra denna arbetstid som
maximum. Minoriteten, industriens målsmän, säga, att det är dem svårt att
förstå, huru den i deras förslag bestämda arbetstiden, 10 timmar dagligen
för dessa 13- och 14-åringar, skulle kunna utöfva någon hämmande inverkan
på undervisningen. Barnen lemna ju, som komitén sjelf upplyst, i de allra
flesta fall folkskolan vid 13 års ålder, vid hvilken de, exempelvis i Stock¬
holm, inhemtat ej blott folkskolans minimikurs, utan till och med genom¬
gått 12 kurser, d. v. s. hela folkskolan. Då det likväl skulle komma att
inträffa, att i arbete anstäldes barn, som icke erhållit fullständigt afgångs¬
betyg från folkskolan, vilja de tillmötesgå dessa folkskolebildningens måls¬
mäns önskningar på det sättet, att de föreslå, att sådan minderårig skulle
begagna sig af den för honom af skolrådet, efter arbetsgifvarens hörande,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande K:o 13. 9
anordnade undervisning, och för den skull ega att två eftermiddagar i veckan
lemna arbetet så mycket tidigare, som denna skolgång fordrar.
De hålla dessutom före, att större faror för barnens såväl intellektuella
som moraliska utveckling härflyta af sysslolösheten än af ett ordnadt arbete
inom industrien, hvilket upptager större delen af deras tid. De yttra i så
hänseende:
»Det är ett kändt förhållande, att barnen i de flesta fall icke kunna
qvarhållas i skolan, sedan de fylt 13 år. Om de då till följd af lagstadgan-
den icke kunna erhålla arbete eller, då sådant undantagsvis erhålles, icke tillåtas
arbeta längre än 6 timmar dagligen, hänvisas de till mer eller mindre sysslo¬
löst lif med alla dess frestelser och faror. Följderna häraf äro lätta att inse
och hafva äfven låtit skönja sig, såsom bland annat framgår af fångvårds¬
styrelsens berättelser.»
»— — Vi välja ett yttrande af predikanten vid kronohäktet i Norr¬
köping, industristaden par preference: »På grund af gällande förordning
få minderåriga numera användas i arbete mycket färre timmar om dagen än
förr. Blefve fritiden tillbragt på rätt sätt, skulle naturligtvis nämnda åt¬
gärd i många hänseenden vara synnerligt välgörande. Men så sker icke i
vanliga fall. I stället samlas ungdomen på lediga stunder för öfvandet af
alla möjliga odygder.» — — »Det behöfver icke här påpekas, huru stort
moraliskt inflytande, som utöfvas af ett jemnt och ständigt arbete, hvilket
vid tidiga år vänjer vid ordning och idoghet samt höjer sjelfaktningen vid
medvetandet om att man är nyttig för sig sjelf och andra. Detta är så
erkändt, att förtänksamma föräldrar och målsmän äro angelägna om att
deras barn och skyddslingar så tidigt som möjligt må visa lust att inträda i
arbete och så ihärdigt som möjligt bedrifva det. Skulle omdömet utfalla an¬
norlunda och i motsatt rigtning, då det gäller arbete i industriens tjenst?
Vi äro tvärtom öfvertygade om att det är icke den minsta af de förtjenster,
som industrien inlagt om samhället, familjerna och de unga sjellva, att den
velat och kunnat lemna sysselsättning, arbetsförtjenst och utdaning åt min¬
deråriga.»
Men äfven om det nu refererade resonnementet skulle vara rigtigt,
följer ej deraf, att man egen rätt att förbise denna ungdoms kraf på fort¬
satt intellektuel utveckling under åren, sedan de inträdt i yrkenas tjenst.
Det är ett oafvisligt kraf för en sund samhällsutveckling att söka höja ar¬
betsklassens intellektuella och moraliska nivå genom att söka bereda den¬
samma ökadt tillfälle till utbildning efter genomgåendet af den egentliga folk¬
skolan; man inrättar fortsättningsklasser till folkskolan, afton- och yrkes¬
skolor. Men skola dessa anstalter göra det med dem åsyftade gagnet, måste
man också bereda tid för den ungdom, för hvilken de äro afsedda, att an-
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band■ 12 Höft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga UtsTcotts {Ko 4) Utlåtande Ko 13.
vända dessa bildningsanstalter, och de ofvan citerade anbud, industriens måls¬
män inom komitén gjort, synas för knapphändiga och behöfva ökas. Dock
måste påpekas, att det vigtigaste af dessa — förslaget, att barnen ej vid 12
års ålder, såsom nu, utan först vid fylda 13 år få inträda i yrkena — redan
innebär särdeles stora fördelar för folkskolan, och att detsamma jemte en
tillfredsställande kontroll genom yrkesinspektörer och läkare af det senaste
allmänna folkskoleläraremötet i Norrköping år 1898, hvilket möte tillkommer
förtjensten af att å nyo hafva bragt den oss sysselsättande frågan på tal,
uppsattes som folkskolans förnämsta kraf på en förbättrad lagstiftning i ämnet.
Ty genom dessa två förbättringar skulle folkskolan åtminstone komma att
till det 13:de året odeladt rå om sina lärjungar, hvilket nu mycket ofta icke
är fallet.
Jag har sökt visa, att, under förutsättning af på tillfredsställande
sätt anordnade läkareundersökningar och ökadt tillmötesgående af krafvet på
att tillfälle för de i arbete anstälda minderåriga lemnas till fortsatt under¬
visning i fortsättningsskolor, yrkesskolor och dylikt, komiténs förslag med
den af reservanterna föreslagna ändringen, att 13- och 14-åringars arbetstid
må få uppgå till högst 10 timmar dagligen, borde kunna utgöra grundvalen
för en tillfredsställande lösning af denna samhällsvigtiga fråga. Att denna
fråga måste lösas, synes mig sjelfkärt — vi äro i sjelfva verket det enda
kulturland med utvecklad industri, som icke eger någon lagstiftning angående
minderårigas användning i arbete; ty att den lagstiftning, vi ega, endast
utgöres af en lag på papperet, har många gånger påpekats. Och att nu
rätta tidpunkten är inne för en sådan lagstiftning, synes påtagligt. Frågan
har vunnit ett allt mera aktuelt intresse under de senaste åren. Fordom
sade man, att Sverige ju icke vore något industriland, och derför vore en
skyddslagstiftning för minderåriga obehöflig. Nu kan ingen komma med ett
sådant argument, såsom af de ofvan meddelade siffrorna å industriens hastigt
stigande produktionsvärden nogsamt framgår. Och denna stigning torde
komma att fortgå, då, såsom det synes, Sverige eger alla betingelserna för
ett framgångsrikt arbete på industriens område. Men för att en sådan
industriel utveckling skall kunna ega rum, fordras i främsta rummet, att det
uppväxande arbetareslägtet skyddas under sin uppväxttid. De ofvan med¬
delade omdömena om den nuvarande lagstiftningens otillräcklighet i detta hän¬
seende finna stöd i flera i den dagliga pressen meddelade uppgifter, hvilka
mig veterligen icke dementerats. Hit höra exempelvis uppgifterna om barns
användande vid glasbruk. Vid ett glasbruk i Elfsborgs län hade 65 barn
Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 4). Utlåtande N:o 13. 11
i en ålder af mellan 8 och 14 år användts vid nattarbete, och vid små¬
ländska glasbruk användas till och med barn af 6—7 års ålder till arbete
i. två olika arbetslag, af hvilka det ena börjar klockan 3 förmiddagen och
slutar klockan 12 middagen med ys timmes rast 2 gånger, medan det andras
arbetstid är från klockan 1 eftermiddagen till 10 eftermiddagen med endast
Va timmes rast.
Af allt det nu sagda framgår, att en reform af den nuvarande lag¬
stiftningen till skydd för barn och minderåriga i industrielt arbete synes hos
oss vara i hög grad af behofvet påkallad. En sådan reform synes mig böra
hufvudsakligen afse följande hufvudpunkter:
Lagstiftningen bör göras effektiv derigenom, att kontrollen öfver den¬
sammas efterlefnad öfverlemnas — liksom i utlandet med framgång skett —•
åt yrkesinspektörerna, och att lagens bestämmelser angående arbetstidens
längd, rasterna m. m. affattas på ett sådant sätt, att det blir möjligt för
dessa kontrollanter att med framgång öfvervaka lagens efterlefnad, ty er¬
farenheten från utlandet har lärt, att, om så ej sker, arbetsgifvarne hafva
många möjligheter att eludera lagen och att göra kontrollen öfver dess efter¬
lefnad icke verksam. Anordnas dessutom, såsom komiterade år 1892 enhälligt
föreslagit, en kontroll af den arbetande ungdomens helsotillstånd genom läkare,
hvilka dock böra stå i en från arbetsgifvaren fullt oafhängig ställning, så
synas mig tillräckliga garantier förefinnas, att denna lagskipning skall kunna
utföra det med densamma åsyftade gagnet, och det betyder då icke så mycket,
om till en början smärre misstag skulle begås i afseende på arbetstidens
maximum, minimiåldern för de platssökandes inträde i arbete med flera dylika
bestämmelser, ty i sådana sakkunniga, för saken intresserade och i utöfvandet
af sitt värf fria och oberoende kontrollanter eger lagstiftaren de bästa med¬
hjelpare för en vidare utveckling och fullkomning af lagstiftningen, om en
sådan af behofvet är eller blir påkallad.
Af ofvanintagna motivering jemte det komitébetänkande, hvartill den¬
samma hänvisar, äfvensom öfriga handlingar i ämnet framgår i hufvudsak:
att nuvarande lagstiftning angående minderårigas användande i arbete
vid fabrik, handtverk eller annan handtering innefattas uti kongl. för¬
ordningen af den 18 november 1881 med de modifikationer, densamma
erhållit genom kongl. brefvet den 13 april 1883 samt kongl. kungörelsen
den 22 juni 1883;
att, sedan yrkanden om ändringar i 1881 års förordning framstälts
dels i en den 1 november 1883 till statsrådet och chefen för civildeparte-
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N.o 13.
mentet ingifven petition och dels i motioner vid 1886 och 1888 årens riks¬
dagar, Kongl. Maj:t med anledning såväl deraf som ock af de frågor om
reglerande af arbetet i industriella företag och grufvor, som afhandlats vid
en i Berlin år 1890 hållen internationel konferens, nästpåföljda år tillsatt
en komité med uppdrag att, efter utredning af verkningarna utaf 1881 års
förordning samt efter öfvervägande, i hvad mån de vid omförmälda konferens
antagna grundsatser borde i Sverige tillämpas, inkomma med förslag till den
nya eller förändrade lagstiftning i ämnet, som kunde finnas, jemväl af hänsyn
till den här i riket införda yrkesinspektionen, vara af förhållandena påkallad;
att komitén den 11 mars 1892 till Kongl. Maj:t öfverlemnat sitt af
reservationer åtföljda utlåtande och förslag i ämnet, hvaraf inhemtas, att
principiel enighet inom komitén endast kunnat ernås derutinnan, att för¬
ordningens bestämmelser, som förut gält »fabrik, handtverk eller annan
handtering», i regel borde vara gällande för alla yrken, att minimiåldern för
minderårigs inträde i arbete i allmänhet borde bestämmas till 13 i stället för
12 år, att periodiskt återkommande läkarebesigtningar af minderåriga arbetare
borde hållas på arbetsgifvarnes föranstaltande och bekostnad, att för hvarje
minderårig arbetare erforderliga intyg borde sammanföras i en intygsbok,
hvarjemte register öfver anstälda minderåriga och deras arbetstid skulle föras,
att tillsynen öfver författningens efterlefnad borde anförtros åt sjelfständiga,
dertill särskild! förordnade, sakkunniga personer (yrkesinspektörerna) jemte
biträden, samt att minderårigas användande i farligt, helsovådligt eller synner¬
ligen ansträngande arbete skulle kunna af Konungen förbjudas eller inskränkas
utöfver hvad de allmänna bestämmelserna innehölle;
att, sedan öfverståthållareembetet och länsstyrelserna, industriidkare,
arbetareföreningar och andra intresserade personer äfvensom magistraterna
och vissa folkskoleinspektörer blifvit i ärendet hörda, kommerskollegium och
medicinalstyrelsen, dit samtliga utlåtanden remitterats, efter infordrande af
yrkesinspektörernas yttrande och sedan svenska teknologföreningen lemnats
tillfälle att i ämnet sig uttala, den 10 december 1892 öfver komitéförslaget
afgifvit gemensamt, underdånigt utlåtande, hvilket likasom flertalet af de öfriga
yttrandena i väsentliga delar afvek från komiténs uppfattning;
samt att embetsverken, som ansett reservanternas förslag bättre än
komitéförslaget egna sig att läggas till grund för den nya förordningen i
ämnet, hufvudsakligen endast i tre hänseenden varit med komitén i dess
helhet fullt eniga, nemligen beträffande behofvet af periodiskt återkommande
läkarebesigtningar af de uti industriel! arbete sysselsatta minderåriga, an¬
skaffande af intygs- och registerböcker samt öfverlemnande åt yrkesinspek¬
törerna att med lokalmyndigheters biträde kontrollera författningens efter¬
lefnad.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 13
Den väsentliga skiljaktighet i uppfattningen rörande grunderna för
en förändrad lagstiftning i förevarande ämne, hvilken, enligt hvad hand¬
lingarna utvisa, under utredningen af frågan yppats, har till fullo ådagalagt
svangheten att utarbeta ett ur olika synpunkter tillfredsställande reform¬
förslag samt utgör i viss mån en förklaring till att något sådant ännu icke
från regeringen framkommit.
I likhet med motionären håller emellertid utskottet före, att, så fort
ske kan, en lagändring bör komma till stånd särskilt beträffande de här
ofvan berörda punkter, hvarom full enighet emellan komitén och embets-
verken förefunnits; men som, enligt hvad utskottet inhemtat, vederbörande
departementschef i sadant afseende under sistlidne januari månad haft öfver¬
läggning med yrkesinspektörerna samt derjemte infordrat utlåtande från
Stockholms stads helsovårdsnämnd, hvadan antagas må, att frågan med
snaraste kommer att af regeringen upptagas till slutlig behandling, finner
utskottet sig under sådana förhållanden böra föreslå,
att ifrågavarande motion icke må till någon Andra
Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 april 1899.
På utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Bih. till IiiJcsd. Prof. 1899. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 12 Käft.
3