Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
1
N:o 80.
Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1899, kl. 4 e. ni
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
pension för statistikern hos telegrafstyrelsen E. S. Severin.
(I. A.)
. Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 38) af den 10
sisthdne februari meddelas, hurusom telegrafstyrelsen, enär statistikern
hos ^styrelsen Erik Sixten Severin på grund af sjuklighet numera vore
urståndsatt att sköta sin tjenst, i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 6
december 1898 gjort framställning om beredande af pension åt Severin.
Severin vore född den 22 november 1841. Efter aflagd kameral¬
examen hade han år 1861 antagits till extra ordinarie kammarskrifvare
hos telegrafstyrelsen samt den 27 december 1872 befordrats till ordinarie
kammarskrifvare och den 16 december 1878 till tjensteman af första
graden hos styrelsen såsom statistiker. I sådan egenskap åtnjöt han i
årlig aflöning 3,000 kronor, deraf 1,800 kronor såsom lön och 1,200
kronor såsom tjenstgöringspenningar, hvarjemte han uppbure två ålders-
tiilägg med tillhopa 1,000 kronor. Såsom delegare i telegrafverkets
pensionsinrättning vore Severin först vid slutet af år 1906 berättigad
I ill hel pension eller 2,800 kronor.
Enligt ett af doktor F. Svensson i Stockholm den 3 december 1898
uifärdadt, läkarebetyg lede Severin af progressiv muskelatrofi, som för-
Hih. till Kilad. Prut. t tf 1)9. 4 Sami. / Afd. 00 lfa//,. (N:o 80— 84). 1
2 Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
orsakade obotlig oförmåga att skrifva. Enligt samma läkarebetyg vore
Severin i följd af benbrott i venstra höftleden oförmögen att gå och
dessutom nästan fullständigt döf, på grund hvaraf han vore för framtiden
urståndsatt att sköta sin tjenst eller något som helst arbete.
I berörda skrifvelse hade telegrafstyrelsen anfört, att Severin ådragit
sig den i läkarebetyget omförmälda höftskada under hösten år 1897,
då han en dag på väg från sin tjenstgöring halkade omkull på gatan.
Efter att under vintern hafva för detta benbrott vårdats å sjukhus och
sedermera i sitt hem, hade Severin under förliden sommar börjat åter¬
taga sitt arbete och hade äfven sedan dess tidtals försökt uppehålla sin
tjenst. Han kunde emellertid icke inställa sig i embetsverket på annat
sätt än genom att först färdas i vagn och sedermera bäras upp på sitt
tjensterum, hvarjemte endast några timmars oafbrutet sittande vore för
honom förenadt med svåra plågor.
Uppenbart vore, att en person, hvars helsa vore så bruten och
hvars fordom stora arbetsförmåga numera vore fullkomligt nedsatt, icke
kunde förrätta det arbete, som kräfdes af hans tjenst. Det statistiska
arbetet inom styrelsen, hvilket i sig sjelft vore af stor betydelse såsom
grundval för ständigt återkommande taxeberäkningar och ledning vid
det oafbrutna följandet af telegram- och telefontrafikens gång, stälde
för öfrig! numera, efter denna trafiks betydliga ökning, större fordringar
på statistikern än förut. Då enligt läkarebetyget utsigt ej förefunnes,
att Severin skulle vidare kunna blifva tjenstbar, måste under eventuel
ständig tjenstledighet för honom hans tjenst uppehållas medelst vikarie.
Det skulle dock för telegrafverket vara omöjligt att med de fordringar,
som, på sätt telegrafstyrelsen framhållit, måste ställas på vikarien, er¬
hålla eu sådan endast för tjenstgöringspenningarne, hvilket vore allt
hvad Severin under ifrågavarande förhållanden behöfde afstå af sin
aflöning.
Om Severin erhölle afsked år 1900, egde han att från' telegraf¬
verkets pensionsinrättning uppbära afkortad pension till belopp al 998
kronor. Men då han hade tre ännu i skolåldern varande barn och hans
ekonomiska förhållanden vore sådana, att han för sin familjs uppehälle
vore uteslutande hänvisad till sin aflöning, vore det för honom omöjligt
att lemna sin tjenst, så vida han icke lör sin återstående lefnad finge
sig tillförsäkrad! ett understöd, som jemte den afkqrtade pensionen
åtminstone motsvarade den pension, han vid fylda 65 år egde uppbära,
eller 2,800 kronor. Det belopp, som kräfdes af telegrafverkets medel
för att möjliggöra Severins afsked redan år 1900, utgjorde således 1,802
kronor. Den verkliga utgiften i anledning af en dylik anordning skulle
Statsutskottets Utlåtande N:o 80. 3
emellertid ej ens uppgå till sistberörda belopp. Då nemligen Severius
efterträdare under de första fem åren ej finge uppbära något ålders tillägg,
utan först efter denna tids förlopp kunde erhålla 500 kr. och efter
ytterligare fem år 1,000 kr. i sådan löneförhöjning, komme således
telegrafverkets medel att för den ifrågasatta pensioneringen af Severin
faktiskt tagas i anspråk endast med 802 kronor under de första fem
åren, med 1,302 kronor under de derefter följande fem åren, och först
efter tio år med hela beloppet 1,802 kronor. Skulle deremot Severin
under åtnjutande af ständig tjenstledighet qvarstå vid sin befattning
till dess han uppnått 65 års ålder, blefve telegrafverkets utgifter till
dels hans lön, dels ock aflönande af vikarien större, dervid beloppet
komme att bero på den sistnämndes arfvode utöfver tjenstgörings-
penningar. Tjenstens uppehållande medelst vikarie vore för öfrigt,
enligt telegrafstyrelsens åsigt, för' tjenstens egen skull i hög grad oför¬
delaktigt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde telegrafsty¬
relsen, att Severin måtte efter afskedstagande! få uppbära årlig pension
till så stort belopp, att detta tillsammans med den pension, hvartill
han vore berättigad från telegrafverkets pensionsinrättning, utförde
2,800 kronor.
Med afseende å hvad i ärendet förekommit lian Kong]. Maj:t före¬
slagit Riksdagen att medgifva, att Severin måtte från och med måna¬
den näst efter den, i hvilken afsked ur telegrafverkets tjenst blefve
honom beviljadt, under sin återstående lifstid af telegrafverkets medel
uppbära en årlig pension af ett tusen åttahundratvå kronor.
Då styrkt blifvit, att Severin är alldeles oförmögen att sköta sin
tjenst, och med afseende å de ömmande omständigheter, som i ifråga¬
varande fall föreligga, får statsutskottet, till hvars förberedande be¬
handling denna proposition blifvit hänvisad, hemställa,
att Kongl. Maj:ts omförmälda framställning må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 1 maj 1890.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.