Lagutskottets Utlåtande N:o 57,
11
N:o 57.
Ank. till Eiksd. kansli den 28 april 1899, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag till ändring i och tillägg till vissa delar af
gällande sjölag.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 18, anför herr A. Johansson i Möllstorp:
»Då man nästan dagligen blir genoifi tidningarna underrättad om ti-
made sjöolyckor med sprida menniskolif och förstörd egendom, kan man
icke undgå att tänka på, om alla försigtighetsmått, som må hända mången
gång kunnat förhindra eu ödesdiger katastrof, blifvit vidtagna. Att t. ex.
ett fartyg för tungt lastadt icke kan i storm och hög sjö reda sig så väl
som ett lätt lastadt, är en känd sak, och att många sjöolyckor derigenom
timat, har varit en alla tiders erfarenhet. Hur mången gång händer det
icke, att en redare eller sjökapten, som kan vara större eller mindre del-
egare i fartyget, af öfverdrifvet vinstbegär låter förleda sig att intaga
större last än fartyget under vidriga förhållanden kan bära, eller huru
ofta inträffar det icke, att skepparen tvingas dertill af rederiet, om han
vill bibehålla sin plats, som i detta fall är detsamma som haris lefvebröd!
Hvilka följder uppkomma i dylika fall, får man tyvärr allt för ofta erfara.
I England, der man till fullo insett det farliga uti en obegränsad frihet i
föreliggande fall, är lag, att hvarje fartyg skall vara försedt med last-
märke, öfver hvilket detsamma icke får nedtryckas.
På ungefär samma sätt förhåller det sig med däckslasterna. Huru
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
staplas icke dessa upp i höjden och försvåra manövreringen, och vid far¬
tygens krängningar komma de ofta i olag och måste vräkas öfver bord,
då mången gång utom förlust af egendomen menniskolif stå på spel.
Äfven i detta fall stadgar den engelska lagen begränsning äfven hvad ut¬
ländska fartyg beträffar, som skola aflasta eller intaga last i engelsk hamn.
Det torde icke vara något tvifvel underkastadt, att i svenska handels¬
flottan användas ganska många gamla bristfälliga fartyg, som vid svåra
förhållanden icke ega styrka nog att emotstå den press, som de vid dylika
fall blifva utsatta för, utan ofta remna och gå till botten med man och
allt. Det skulle kunna bevisas, att en stor del af de sjöolyckor, som
under de senaste höststormarne förekommit med svenska fartyg, just haft
sin orsak i nu anförda förhållandet. Sedan besättningsmännen under hela
resan fått arbeta vid pumparna, eller, som det på deras språk kallas, bära
fartyget på armarna, har detta, sedan pumpningen icke längre hulpit,
vägrat att lyda roder, och katastrofen har varit gifven. Att en stor del
sådana »flytande likkistor» icke vidare skulle komma till användning, om
bestämmelse angående tvångsbesigtning vid seglationstidens början hvarje
år funnes föreskrifven, är ju tydligt.
Enligt min uppfattning är vår fattiga sjömansbefolkning, som mången
gång utsättes för fara och lidanden mer än den oinvigde kan drömma
om, icke omhuldad så som den borde vara. Hur mången gång hafva
icke mödrar, hustrur och barn med förtviflan fatt emottaga underrättelse
om sina söners, sina makars och fäders undergång, då de i stället haft
anledning vänta dem i sina armar, ja, måhända fått göra det, om icke
vinstbegäret i detta fall haft för stor frihet.
I detta sammanhang skulle jag vilja hemställa, om icke undersökning
borde verkställas, huru det förhåller sig med manskapets öfveransträngning
på en del fartyg, särskilt kustfarande lastångare, föranledd deraf, att
besättningen icke varit talrik nog. Det har offentligen påståtts, att eu
del sammanstötningar och andra olyckor haft sin grund i ett sådant för¬
hållande, då rormannen eller utkiken genom trötthet och förslappning
somnat på sina vigtiga poster, sedan onaturliga upplifningsförsök icke
längre hulpit.
Då enligt mitt förmenande vår i öfrigt ypperliga sjölag borde i de
fall, jag här ofvan haft äran påpeka, skärpas, på det att större trygghet
i detta hänseende måtte komma till stånd, beträffande såväl menniskolif
som egendom, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant
tillägg i sjölagen af den 12 juni 1891 — utom hvad som stadgas i dess
13
Lagutskottets Utlåtande N:o 57
26 § — att hvarje fartyg, som intager last på befraktning till in- eller
utländsk hamn, måste utvändigt på sidorna vara försedt med ett under
kontrollerande myndighets tillsyn tillkommet lastmärke;
att i afseende på däckslast bestämmelser införas i likhet med dit¬
hörande föreskrifter i engelska sjölagen, att däckslasterna begränsas till
viss höjd;
att, utom de i 41 § omförmälda besigtningar, en s. k. tvångsbesigtning
hvarje år vid seglationstidens början i den hamn, der utklarering sker,
verkställes till utrönande af fartygets sjöduglighet;
att andra momentet i 87 § borttages eller förändras till större trygghet
för fartygsbesättningar;
samt slutligen, att bestämmelser införas i syfte att förhindra öfver¬
ansträngning i fråga om arbetstid för inmönstrad besättning.
Utskottet vill till en början erinra om, att flertalet af de frågor, som
motionären bragt å bane, förut i skilda land varit föremål för utredning
och pröfning. Särskildt har så varit förhållandet i England, der desamma,
kraftigt framburna genom den bekanta s. k. Plimsollska rörelsen, delvis
mynnat ut i lagstiftningsåtgärder. Jemväl i vårt land har åt dessa frågor
egnats mycken uppmärksamhet bland annat af den utaf Kongl. Maj:t den
24 maj 1877 förordnade komitén för utarbetande af förslag till ändringar
och tillägg i sjölagen, egnade att i möjligaste mån förekomma och in¬
skränka olyckor till sjös, samt af den komité, genom hvilken vår nu gäl¬
lande sjölag utarbetades, hvarjemte desamma på allmänna nordiska sjö-
fartsmöten varit under behandling. Hittills har man emellertid ganska
allmänt enat sig om den åsigten, att mot sådana lagbestämmelser som de
af motionären föreslagna möta synnerliga betänkligheter. Hvad i sådant
afseende anförts är ej heller, såvidt utskottet kan firma, af motionären i
någon män vederlagd!
Vidkommande ^sålunda först förslaget, att för hvarje fartyg skulle be¬
stämmas en lastlinie, utmärkande det största djup, hvartill fartyget finge
lastas, lär detta förslag stranda redan på svårigheten att finna någon all¬
mängiltig grund, efter hvilken dylika lastlinie!' kunde bestämmas. Af de
olika beräkningssätt, som i sådant afseende utomlands föreslagits, lär intet
hafva befunnits fullt tillfredsställande. Frågan huru stor last ett fartyg
kan bära, är för öfrigt beroende ej blott på fartygets storlek och bygg¬
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
nadssätt utan jemväl på lastens beskaffenhet, de farvatten, fartyget skall
besöka, samt den årstid, hvarunder en resa skall ega rum, och som dessa
förhållanden kunna vara underkastade ständig vexling, torde det äfven
med de noggrannaste beräkningar vara omöjligt att för ett fartyg finna
en i alla fall lämplig lastlinie. Beaktas bör också, att införande på detta
område af en lagstiftning, hvars tillämpning lätt ledde till misstag, inne-
bure synnerlig fara att antingen föröka sannolikheten af sjöolyckor eller
ock försämra vilkoren för sjöfartsnäringen. Sättes en lastlinie för högt,
ligger häri en frestelse att intaga större last, än fartyget tål, och sättes
densamma för lågt, medför detta ett ofta väsentligt förringande af fartygets
ekonomiska bärighet.
Enahanda betänkligheter möta mot förslaget att införa allmänna be¬
stämmelser om höjden af tillåten däckslast. Då ett fartygs förmåga att
föra sådan last är beroende af dess byggnadssätt och lastens beskaffenhet,
samt hänsyn för hvarje fall jemväl bör tagas till årstid och farvatten,
kan en i allmän form gifven regel icke gerna passa för alla förhållanden.
Fartyg finnas, som äro konstruerade med särskildt afseende å möjligheten
att intaga stor däckslast. Liksom i fråga om lastlinie kan det befaras, att
en allmän regel blefve än för sträng, i hvilket fall fartygets lastnings-
förmåga och ekonomiska värde obehörigt begränsades, än motsatsen, för
hvilket fall den innebure lockelse att lasta fartyget hårdare, än försigtig-
heten kräfde.
Motionären föreslår vidare att stadga årliga besigtningar genom statens
försorg för utrönande af fartygs sjöduglighet. Sådan lagstadgad besigtning
förekommer som bekant, för närvarande i vårt land i fråga om passage¬
rareångfartyg och torde med hänsyn till den fara för menniskolif, som
bristfällig utrustning af dylika fartyg innebär, i afseende å dem vara af oaf-
visligt behof påkallad, liksom den ock, hvad dem vidkommer, är jemförelse¬
vis lätt genomförbar. Deremot torde det med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida en allmän årlig statskontroll öfver fartygs sjöduglighet vare sig
är behöflig eller kan genomföras utan alltför stora uppoffringar. I först-
berörda afseende torde förtjena bemärkas, att fartyg, afsedda för trafik på
aflägsnare farvatten, måste för att med framgång kunna täfla på frakt¬
marknaden inregistreras i något af de stora utländska klassifikationssäll-
skapen och att de så väl i anledning häraf som ock för erhållande af
assurans äro underkastade periodiskt återkommande och fullt tillförlitliga
besigtningar. Statskontrollen skulle sålunda komma att medföra ökad
trygghet hufvudsakligen i fråga om de fartyg, som användas för trafik
utefter våra kuster eller eljest i närliggande farvatten, men lär denna
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
trafik icke kunna antagas i allmänhet innebära sådana vådor, att särskilda
lagbestämmelser med hänsyn till densamma äro erforderliga.
Praktiska svårigheter torde jemväl möta att anordna dylik stats¬
kontroll. I de flesta hamnar af vårt land lära lämpliga besigtningsmän
icke stå att erhålla med mindre särskilda sådana anstäldes, hvilket åter
skulle vålla högst betydande kostnader.
Det 'förtjenar ock att erinras, att enligt 87 § af gällande sjölag be-
fälhafvaren är pligtig anordna besigtning till utrönande af fartygets sjö¬
värdighet, derest mer än halfva antalet af besättningen derom gör fram¬
ställning samt, om last redan är intagen, styrman eller maskinist å far¬
tyget i denna framställning deltager. Besättningen eger sålunda redan
enligt nu gällande bestämmelser möjlighet att befria sig från risken att
färdas å ett icke sjödugligt fartyg, och med hänsyn till de vigtiga intressen,
som för besättningen stå på spel, lär det kunna antagas, att så snart
grundadt tvifvel om fartygs sjöduglighet föreligger, erforderlig enighet om
begärande af sådan besigtning skall stå att erhålla.
I andra momentet af samma paragraf stadgas, att om vid anstäld
besigtning befinnes, att skälig anledning till klagan saknats, de, som begärt
besigtningen, skola ersätta all derigenom orsakad kostnad och förlust.
Motionären hemställer nu, att detta moment skall borttagas eller förändras
till större trygghet för fartygs besättningar. Det vill emellertid synas ut¬
skottet, som om man med hänsyn till de obehag och kostnader som
genom dylik besigtning kunna förorsakas vederbörande rederi, icke skä¬
ligen bör borttaga den i berörda bestämmelse liggande garantin för att
besigtning icke begäres i oträngdt mål.
Ytterligare föreslår motionären införande af bestämmelser i syfte att
förhindra öfveransträngning i fråga om arbetstid för inmönstrad besätt¬
ning, och förefaller det af hans framställning i ämnet, som om han här¬
med åsyftade bestämmande genom lag af fartygs besättningsstyrka. Mo¬
tionären kommer här åter in på ett område, som varit föremål för mycken
uppmärksamhet. Enligt utskottets förmenande förefinnes emellertid befo¬
gad anledning till tvekan såväl om behofvet i vårt land af dylik lagstift¬
ning som ock rörande möjligheten att åstadkomma praktiska lagbestäm¬
melser i detta ämne. Det faktiska förhållandet lär vara, att svenska fartyg,
i motsats till eu del främmande länders fartyg, i allmänhet äro tillfreds¬
ställande bemannade och att någon öfveransträngning ombord å desamma
i regel icke förekommer annat än vid de med sjömansyrket oskiljaktigt
förenade tillfällen, då på grund af öfverhängande fara för lif och egen¬
dom någon hänsyn icke kan tagas till behofvet af hvila. Å andra sidan
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
torde fackmän vara ense derom, att det möter synnerliga svårigheter att
finna en allmängiltig norm för bestämmande af fartygs besättningsstyrka,
särskildt som vid bedömande af en besättnings arbetskraft jemväl andra
faktorer än antalet böra komma i betraktande.
Utöfver hvad sålunda anförts rörande de särskilda förslag motionären
framstäf! vill utskottet framhålla vissa principiella betänkligheter mot att
lagstiftningen i syfte att betrygga sjöfolket mot de med dess yrke före¬
nade faror allt för mycket ingriper på rederinäringens område. Utskottet
finner det tvifvelaktigt, huruvida lagstiftningen i sådant afseende lämp¬
ligen kan och bör gå längre än till att såsom nu gällande sjölag fastslå
redares och befälhafvares ansvarighet för fartygs sjövärdighet. Det bästa
skyddet för besättningen kommer i allt fall att ligga deri, att redare och
befälhafvare i allmänhet ega samma intresse som besättningen af fartygs
sjövärdighet. På samma gång genom brist härutinnan besättningens lif
vedervågas, löper jemväl befälhafvaren fara för sitt lif och hotas redaren
af ekonomisk förlust.
Det torde böra erkännas, att lagstiftningen i detta ämne måste framgå
med mycken försigtighet. Sådana bestämmelser, som de af motionären
föreslagna, kunna icke tillämpas utan att medföra synnerliga besvär och
kostnader för redarne, och man torde med skäl kunna befara, att infö¬
randet af dylika bestämmelser skulle till föga fromma för sjömännen få en
ödesdiger inverkan på vårt lands sjöfart, hvarjemte ytterligare betänkligheter
mot den ifrågasatta lagstiftningen möta på den grund, att genom de band,
som sålunda skulle läggas på vår rederinäring, densamma komme i en
särdeles ofördelaktig ställning vid täflan med de flesta andra länders sjö¬
fart. Det bör i sådant afseende beaktas, att det hittills endast är England,
som vågat lägga på sin sjöfartsnäring bördan af en lagstiftning, i viss
mån sådan som motionären ifrågasatt.
Dessutom skulle genom de föreslagna lagbestämmelserna den nyligen
vunna enheten i sjöfartslagstiftning mellan de tre nordiska rikena göras
om intet, då föga sannolikhet förefinnes att åtminstone för närvarande
kunna åstadkomma gemensam lagstiftning i den af motionären angifna
retning.
Med allt erkännande af det behjertansvärda i de sträfvanden, för
hvilka motionären gjort sig till målsman, får utskottet på grund af hvad
sålunda anförts hemställa,
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
17
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1899.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
\
Bih. till Riksd Prot. 1899. 7 Sami. 35 Häft.
\