Lagutskottets Utlåtande S:o 33.
1
N:o 33.
Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1899, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i och
tillägg till 31 § i lagen om de svenska lapparnes rätt
till renbete i Sverige den 1 juli 1898.
131 § af lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
den 1 juli 1898 stadgas:
»Ej må å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande be¬
gagnande anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan
upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild.
Varder bete eller slåtter å dylikt område af lapparne ej användt,
och finnes upplåtelse deraf tillsvidare kunna ske utan intrång eller skada
för lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega upplåta
betet eller slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter uppstår. Kan
å dylikt område upplåtelse af rätt till jagt eller fiske ske utan skada för
lapparne, ege ock Konungens befallningshafvande att tills vidare tillåta
annan att emot afgift å området jemte lapparne utöfva jagt eller fiske.
På sådana områden, som upplåtits till utvidgning af de vid afvittringen
afsätta renbetesfjell i Jemtlands län, må jemväl inegor, som icke äro för
lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid utarrendering af bete, slåtter eller
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 21 Häft. (N:o 33). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 33.
inegor skall fästas det vilkor, att arrendator!! sjelf må freda såväl växande
som bergad gröda från intrång af renar.
Upplåtelse, som ofvan förmäles, må dock ej ega rum, utan att de
lappar, Indika ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar,
blifvit i ärendet hörda samt,. då fråga är om upplåtelse af bete, slåtter
eller inegor, dertill lemnat sitt samtycke. Medel, som inflyta genom så¬
dan upplåtelse, skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen,
användas till förmån för lapparne. »
Nu har i två särskilda inom Andra Kammaren väckta och till
lagutskottet hänvisade motioner, n:is 11 och 12, herr S. J. Kardell hem¬
stält om dels förändring i tredje stycket af denna §, dels ock tillägg till
densamma.
Förstnämnda motion är af följande lydelse:
»Då vid förlidet års riksdag Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
ny lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige föredrogs i
Andra Kammaren, beslöts på hemställan af mig i nämnda lagförslags § 31
den förändringen, att för upplåtelse till andra än lappar af bete, slåtter
eller inegor på renbetesfjellen samt på sådana områden, som i Jemtlands
län inköpts till utvidgning af dessa fjell, skulle såsom vilkor erfordras ej
blott, att vederbörande lappar i ärendet hördes, utan äfven att de dertill
lemnade sitt samtycke, och blef denna förändring sedan Riksdagens beslut
samt intagen i den nya lagen, som af Kongl. Maj:t utfärdades den 1 juli
förlidet år.
I det anförande, som jag vid nämnda tillfälle höll, gjorde jag emel¬
lertid en bestämd skilnad mellan renbetesfjellen och de till dessas utvidg¬
ning inköpta områdena, i fråga om hvilka senare jag uttalade som min
åsigt, att de »behöfva och kunna utarrenderas». Dessa senare områden,
stundom säten för gammal svensk odling, hafva inköpts dels för att för¬
skaffa lapparne nödigt utrymme för deras renhjordar och bättre renbeten,
så att de skulle hela året om kunna vistas inom åt dem upplåtna områ¬
den, dels för att åvägabringa naturliga gränser för renbetesfjellen, dels ock
för att aflägsna grunden till dessa ofta återkommande konflikter mellan lap¬
parne och de bofaste, hvilka uppstodo i följd af skador, som renarne gjorde
på de bofastes höstackar. För dessa ändamåls vinnande behöfde i allmän¬
3
Lagutskottets Utlåtande N.o 33.
het icke någon förändring i brukandet af de inköpta områdena ega rum,
i det brukarena efter inköpen tillförbundos att sj elfva skydda sitt bergade
foder äfvensom att tåla det intrång, som kunde uppstå genom renarnes
betande. Det kunde efter inköpens görande så mycket mindre komma i
fråga att från dem bortdrifva den svenska befolkningen, som de delar
åt de sålunda af kronan förvärfvade godsen, som utgjordes af inegor,
slåtter å utmarkerna samt mulbete, alls icke torde hafva behöfts för ren¬
betesmarkernas afrundning.
På ifrågavarande hemman, till hvilka bland andra höra Ljusnedal,
"V allbo m. fl., uppgår för närvarande, om man medräknar familjemedlem¬
mar och fast anstälde tjenare, arrendatorernas antal till minst 650 personer,
medan af länets 865 lappar endast 316, inklusive barn och tjenare, helt
och hållet samt 22 mera tillfälligtvis egna sig åt renskötsel. Bland de
omtalade arrendatorerna finnas flere, som tillhöra familjer, hvilka i flera
generationer innehaft samma arrenden, som nu af ättlingarne innehafvas.
Det skulle vara lika obilligt som ur kulturel synpunkt oförståndigt
att låta lapparne tränga undan denna befolkning af arrendatorer. Lap-
parne ha visserligen ännu icke i nämnvärd grad sökt på sådant sätt
göra sig till godo den magt, som de af en händelse vunnit öfver dessa
arrendatorer. Men detta utesluter ingalunda möjligheten, att de i framtiden
komma att göra det. Det torde derför vara rådligt att redan nu söka
förebygga en sådan eventualitet.
En ändring af lagen i den af mig nu föreslagna rigtning är så
mycket nödigare, som annars åtskilliga olägenheter och ekonomiska för¬
luster skulle kunna drabba staten. Konungens befallningshafvande har
nemligen vid flera tillfällen låtit meddela säljarena af hemmanen och å
desamma varande arrendatorer, att de skulle få under sin lifstid bruka
hemmanen mot uppfyllande af vissa vilkor, hvarom förbehåll äfven lär ha
gjorts i åtskilliga köpebref, medan aftalet i de flesta fäll varit muntligt.
På ett och annat ställe har kronan förpligtat sig att utgifva födoråd.
Lapparnes vetorätt låter icke förena sig med sådana förpligtelse!’.
Det yrkande, som jag fÖrlidet år i denna sak — efter mycken
tvekan — gjorde, berodde på ett misstag, så till vida som det äfven kom
att omfatta de till renbetesfjellons utvidgning tillköpta områdena, och
anhåller jag derför vördsamt att nu få hemställa, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att sista momentet i § 31 af renbeteslagen af den
1 juli 1898 måtte erhålla denna förändrade lydelse:
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 33.
Upplåtelse, som ofvan omförmäles, må dock ej ega ram, utan att
de lappar, Indika ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar,
blifvit i ärendet hörda samt, då fråga är om upplåtelse af bete, slåtter
eller inegor i Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker samt de
vid afvittringen afsätta renbetesfjellen i Jemtlands län, dertill lemnat sitt
samtycke. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de
bestämmelser, som gifvas af Konungen, användas till förmån för lapparne.»
I motionens syfte har herr P. Norberg instämt.
Till stöd för sitt förslag åberopar motionären, förutom det sätt,
hvarpå ifrågavarande bestämmelse vid nästlidet års riksdag tillkom, huf¬
vudsakligen den fara samma bestämmelse skulle innebära för den bofasta
befolkningen å de till renbetesfjellens utvidgning inköpta områdena.
Oförnekligt torde vara, att genom stadgandet, att upplåtelse af
bete, slåtter eller inegor på berörda områden icke må ske utan lapparnes
samtycke, desse erhållit ganska stor magt gentemot den bofasta befolk¬
ningen derstädes. Det synes dock utskottet kunna sättas i fråga, om ej
stadgandets betydelse i sådant afseende blifvit af motionären i någon
mån öfverskattad. Särskildt torde förtjena att erinras, att detsamma icke
utöfvar någon inverkan på de personers rätt, till bvilka upplåtelse skett
före den 1 januari innevarande år, då lagen trädde i kraft. Lapparnes
samtycke erfordras sålunda endast för de upplåtelser, som ifrågasättas
att ske efter sagda dag, och någon möjlighet för dem att undantränga
den redan befintliga bofasta befolkningen förefinnes icke annat än i den
mån tiden för äldre upplåtelser går till ända. I hvilken omfattning
lapparne komma att begagna sig af denna möjlighet lär ännu vara för
tidigt att afgöra. Enligt motionärens uppgift hafva de hittills icke i
nämnvärd mån sökt tillgodogöra sig densamma.
Något verkligt behof af den lagstiftningsåtgärd motionären ifråga¬
satt synes sålunda åtminstone icke ännu hafva framträda och kan utskottet
under sådana förhållanden icke tillstyrka att redan nu vidtaga förändring
i en lag, som så nyligen antagits. Det torde ock med visshet kunna
förutsättas, att Konungens befallningshafvande i vederbörande län och
Kongl. Maj:t icke underlåta att egna förevarande fråga sin uppmärksam¬
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 33.
het samt att, derest talande skäl för en lagändring i den af motionären
angifna rigtningen en gång anses föreligga, Riksdagen har att från Kongl.
Maj:t förvänta framställning i ämnet.
På grund af hvad ofvan anförts hemställer utskottet,
l:o) att herr Kardelis motion n:o 11 icke må af
Riksdagen bifallas.
I motionen n:o 12 anför samme motionär:
»Det är ett faktum, att åtminstone i vissa trakter af Jemtlands
län den renegande lappbefolkningen hastigt minskas. Jag har sålunda
af lappfogden i nämnda län hört uppgifvas, att i Offerdals lappby finnas
allenast tre renegande lappar, af hvilken ingen enda genom födseln tillhör
detta samhälle, och att liknande förhållanden råda i Föllinge och Idre.
År 1898 uppgick hela lappbefolkningen i Jemtlands län till 865 personer,
fördelade i följande kategorier:
1) Renskötande lappar med barn och tjenare ........................ 316 personer
2) Lappar, som slagit sig ned såsom nybyggare i fjellen,
men äfven egna sig åt renskötsel..................................... 22 »
3) Nybyggarelappar med barn och tjenare, bosatta i fjellen 135 »
4) I fjellen sig uppehållande lappar, som lefva af fiske,
tillfälligt arbete och dylikt................................................... 77 »
5) Nere på bygden sig uppehållande lappar ........................ 237 »
6) Lappar, som åtnjuta stadigvarande fattigunderstöd af staten 35 »
7) Lappar, som vistas i Norge ...................... 43 »
Summa 865 personer
Orsakerna till renskötselns tillbakagång äro tvifvelsutan flera.
Redan den allt lifligare beröringen med den bofasta befolkningen och de
unga lapparnes utbildning i missionsskolorna alstra benägenhet att öfver¬
gifva nomadlifvet och leda till försumlighet i renskötseln. Andra orsaker
torde vara: ogynsamma vintrar, ökning i vargarnes antal och kanske
äfven den minskade tillgången på renmossa.
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 33.
De lappar, som sålunda upphört med renskötsel, måste naturligtvis
egna sig åt andra näringsfång. Närmast till liands ligger det för dem att
slå sig ned på lämpliga ställen i fjellen för att der lefva af vanlig bo¬
skapsskötsel oeli fiske, om fiskevatten finnes i närheten. Det är klart,
att boskapsskötseln dervid måste vara hufvudsak, om de vilja komma till
välstånd. — Ett icke så ringa antal lappar har, såsom redan sagdt är,
också tillgripit denna utväg.
Men nu är att märka en betänklig omständighet: en lapp bär
strängt taget — ingen laglig rätt att på detta sätt blifva bofast i fjellen.
Lapparne hafva inom Jemtlands län näppeligen någonsin haft någon sådan
rätt, Der gälde förut Konungens befallningshafvandes på äldre förhållanden
grundade bref af den 24 juli 1879, som endast medgaf lapparne rätt till
renboskapsskötsel inom fjellen.
Förhållandenas magt är emellertid i längden starkare än bref och
författningar, hvadan på senare tider flera lappar, som förlorat sina renar,
med tyst medgifvande slagit sig ned i fjellen som nybyggare. Deras
besittningsrätt är naturligtvis i hög grad prekär och så osäker, att den
för lappen omöjliggör vidtagande af mera omfattande anordningar, afsedda
att förbättra hans ställning i de nya förhållandena. Han kan endast
uppföra den mest primitiva bostad, företaga blott obetydliga odlingar m. in.
Den på renbetesmark boende, icke nomadiserande lappens ställning
har icke förbättrats genom den nya lagen af den 1 juli 1898. Han kan
fortfarande intet ögonblick vara säker på att icke blifva vräkt från sin
innehafvande lägenhet.
Man kan icke undra på om, då så är, mången icke renegande
lapp föredrager att begifva sig ner åt landet och öka de der varande
proletärernas antal.
Då nu en möjlighet finnes att med begagnande af de resurser,
som renbetesmarkerna erbjuda, skydda lapparna mot detta öde, så synes
det mig, som om det vore lagstiftarens pligt att härvid ingripa. Lämpligast
torde vara att medgifva lapp, som det önskar, rätt att, med tillstånd af
vederbörande lappby samt efter pröfning af Konungens befallningshafvande,
slå sig ned såsom nybyggare för en tid af högst 20 år på område, som
honom af Konungens befallningshafvande anvisas. En sådan tjuguårig
besittningsrätt och den större trygghet, som den skulle medföra, skulle
göra det möjligt för lappen att inrätta sig fullkomligt på nybyggarevis
samt att med tiden fullständigt uppgå i den bofasta befolkningen. Han
skulle äfven 'med mycken sannolikhet kunna räkna på att också i fram¬
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 33.
tiden få behålla sålunda upplåten jord, då antagligen en tjugu år härefter
ingen enda renskötande lapp linnes qvar i åtskilliga lappbyar.
På de senare åren ha flera lappar hos Konungens befallnings¬
hafvande i Jemtlands län gjort ansökning om upplåtelse af jord på sådana
trakter i renbetesmarkerna, som icke passa för renskötsel, men Konungens
befallningshafvande har ej kunnat göra något vid saken. De bosättningar
af lappar, som der faktiskt förekomma, ha sålunda icke något lagligt
berättigande.
Att vederbörande lappbys tillstånd bör vara ett vilkor för upp¬
tagande af ifrågavarande slags nybyggen, är sjelf klart och torde ej tarfva
vidare bevisföring.
Gifvet torde äfven vara, att Konungens befallningshafvande bör i
hvarje särskildt fall pröfva i dylik fråga gjorda ansökningar samt anvisa
lämplig mark. Lappen, hvilken saknar hvarje erfarenhet som landtman,
väljer, hänvisad uteslutande till sitt eget omdöme, icke alltid, om ens i
regel, sådana platser som äro lämpliga. Valet bestämmes ofta af bi¬
omständigheter, såsom närheten till ett fiskevatten, till renskötande lappars
stamhåll eller annat; och med ett sådant misslyckad! val är ofta hela
bosättningens syfte förfeladt.
Med hänseende till det sagda och för att åtminstone i någon mån
söka afvända från lappbefolkningen det sorgliga öde, som i annat fall
synes oundvikligt förestå densamma, åtminstone inom Jemtlands län,
vågar jag härmed vördsamt hemställa, att Eiksdagen måtte för sin del
besluta tillfogande till §31 i renbeteslagen af den 1 juli 1898 af ett
moment, så lydande:
Konungens befallningshafvande eger att på till renbete upplåtet
område, efter vederbörande lappbys hörande och samtycke, anvisa åt lapp,
som anmäler sig vilja drifva boskapsskötsel i allmänhet, jord till brukande
med högst tjuguårig besittningsrätt. Om vilkoren för sådan upplåtelse
och de förmåner, som åtfölja den samma, förordnar Konungen.»
Mot hvad motionären sålunda föreslagit möta enligt utskottets för¬
menande synnerliga betänkligheter. Den hittills varande lagstiftningen
på detta område har hufvudsakligen gått ut på att söka åt lapparne be¬
vara deras ursprungliga och säregna näringsfång, att skydda dem såsom
renskötare. Motionären åter vill bereda de lappar, som egnat sig åt
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 33.
andra näringsfång, vissa fördelar, hvilka, om de tillerkändes dem, svår¬
ligen kunde annat än lända till förfång för de renskötande lapparne.
Faktiskt är, att det numera finnes ett icke oväsentligt antal lappar,
som egna sig åt andra näringsfång än renskötsel. Utan att hittills hafva
öfvergått till jordbrukare i egentlig bemärkelse, uppehålla de sig, såsom
motionären anfört, på olika sätt, men hufvudsakligen såsom boskapsskötare.
Det kan emellertid med fog ifrågasättas, huruvida dessa näringsfång för¬
tjena att omgifvas med lagens särskilda hägn. Allra minst torde skäl
förefinnas att på renbetesmarkerna söka åstadkomma en bofast boskaps-
skötande befolkning. Sådant torde nemligen icke kunna ske utan väsent¬
ligt intrång i de renskötande lapparnes rätt och skulle dessutom till sjelfva
renbetesfjellen föra samma kollision mellan bofaste och icke bofaste, som
vid gränserna af lapparnes områden föranledt så många svårigheter.
I allt fall torde förevarande fråga vara så omfattande och af så
tvifvelaktig beskaffenhet, att lagstiftning i densamma icke lämpligen kan
ske på enskild motionärs framställning. Det vill synas utskottet, som
om frågans säkra bedömande skulle förutsätta en mångsidig och grundlig
utredning rörande dithörande förhållanden, samt att, derest något skulle
anses böra göras, initiativet lämpligast borde utgå från Ivongl. Maj:t.
Utskottet föranlåtes alltså hemställa,
2:o) att ej heller herr Kardelis motion n:o 12
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 mars 1899.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.
Reservation
mot utskottets hemställan under l:o) här ofvan af herrar Husbenj och
om Stapelmohr, hvilka ansett den i ämnet väckta motionen böra af utskottet
tillstyrkas.
Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
dessa ärendens behandling inom utskottet.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1899.