i
Lågutskottets Utlåtande N:o 36.
Nco 25.
Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 65 § utsök¬
ningslagen och 30 § konkurs!agen.
Uti 65 § utsökningslagen stadgas, att der utväg saknas till nödtorftigt
underhåll, skola från utmätning undantagas, bland annat, nödiga arbetsred¬
skap eller andra lösören, dock ej öfver ett värde af sjuttiofem kronor, och i
30 § konkurslagen finnes en motsvarande bestämmelse, i det der föreskrifves,
att gäldenär skall, der han sig ej annorledes försörja kan, vara berättigad
från konkursboet utbekomma och behålla nödiga arbetsredskap eller andra
lösören, dock ej öfver nyss angifna värde.
Ändring i dessa bestämmelser har vid innevarande riksdag blifvit
ifrågasatt uti en i Andra Kammaren af herr Bergmark väckt och till lag¬
utskottet hänvisad motion, n:o 94, i hvilken föreslagits, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, i hvad det rör landsbygden, att i stället för siffran 75 i
65 § utsökningslagen och 30 § konkurslagen skall införas siffran 300.
Till stöd för detta förslag anför motionären i hufvudsak:
En hvar, som varit i tillfälle att på nära håll iakttaga verkan af
bestämmelserna i nu gällande lag, jemförda med den äldre lagens, der bestämmel¬
sen om 75 kronors värde saknades, måste erkänna det relativt humana i de¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 25.
5
samma, men motionären trodde ej, att beloppet 75 kronor under alla för¬
hållanden vore det rätta.
Om man jemförde existensvilkoren för arbetarebefolkningen i städerna
och motsvarande samhällsklass å landet, funne man att dessa vore mycket olika.
Vore det blott den förstnämnda eller i allmänhet arbetare, anstälde
hos andra, som kunde blifva föremål för ifrågavarande lagrums tillämpning,
vore sannolikt icke någon höjning af nämnda belopp behöflig, ty vilkoren för
sin existens, nemligen arbete, verktyg och redskap, Ange de hos arbetsgifva-
ren samt följaktligen sin aflöning och dermed sitt dagliga bröd. Oberoende
af utmätning eller konkurs fortginge deras arbete, utan afbrott stode deras
arbetsförtjenst till deras förfogande och någon synneidig olägenhet kunde
icke sägas uppstå derigenom, att deras husgeråd eller lösören reducerades
till ett värde af 75 kronor.
Annorlunda stälde sig förhållandet för de med dem närmast likstälda
å landet, nemligen mindre jordegare, mindre arrendatorer, brukare, torpare
o* s. v. Arbetare vore dessa lika väl som de andra; skilnaden vore blott
den, att då de förra funne sin utkomst genom att arbeta hos en arbetsgivare
å hans verkstad, vid hans maskiner eller i alla händelser med hans verktyg,
så funne de senare sin utkomst genom att med egna verktyg, åker- och
körredskap bearbeta den jord, de förvärfvat eller på ena eller andra vilkoret
fått åt sig upplåten. De förra behöfde icke ega redskap eller verktyg; de
senare måste ega sådana och dertill dragare för att kunna använda dem
liksom ock ett eller annat husdjur för att förädla en del produkter, som
deras jord frambringade.
För att bereda båda kategorierna samma möjlighet att arbeta och exi¬
stera, måste åt dea senare verktyg och redskap bevaras, liksom ock de djur,
som nödtorftligen behöfdes för att kunna använda dem.
Då nuvarande bestämmelser år 1877 tillkommit, hade Andra Kammarens
åsigt varit den, att 100 vore rätta siffran, och Första Kammarens den, att 50
vore den rätta; genom samman jemkning hade den biff vit 75.
Sedan dess hade på det ekonomiska området stora förändringar skett,
och mångenstädes spelade nu 300 kronor icke större roll än 100 kronor år 1877.
Att utbyta siffran 75 mot 300 vore det minsta möjliga, om de verktyg,
nemligen dragare, djur och redskap, åt landtmannen skulle bevaras, med
hvilka hau kunde fortsätta sitt yrke och med detsamma möjlighet till ekonomisk
återupprättelse efter utmätning eller konkurs vore honom beredd.
I olika länder vore motsvarande belopp olika, inen i det land, der
landtmännen vore i ekonomiskt afseende lyckligast, nemligen Frankrike, upp-
gåfves detsamma vara 300 francs och i en del af Amerikas stater många
gånger högre, ända upp till 1,000 dollars.
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 25.
Då »egna hem »-frågan nu äfven i vårt land stode på dagordningen
och man begärde statens mellankomst för att upprätta nya hem, vore ock
skäl att med en bestämmelse sådan som den föreslagna skydda de hem på
landet, som redan funnes.
Förslag om förändrade bestämmelser rörande värdet af den egendom,
som må vid utmätning undantagas, hafva förut varit föremål för Riksdagens
pröfning utan att dock till någon åtgärd föranleda. Sålunda väcktes vid 1892
och 1893 årens riksdagar inom Andra Kammaren af herr Olof Olsson motioner,
i hufvudsak gående ut derpå, att det värde, till hvilket egendom finge undan¬
tagas, skulle höjas till etthundrafemtio kronor, och vid sistnämnda riksdag
af herr O. A. Brodin motion om bestämmande af detta värde till femhundra
kronor. Lagutskottet, till hvilket dessa motioner hänskötos, afstyrkte de¬
samma, och anförde utskottet till stöd härför bland annat följande:
Enligt utskottets uppfattning borde lagstiftningen på förevarande om¬
råde i främsta rummet afse att med billighet mot gäldenären förena full
rättvisa mot borgenären, så att den förre icke gynnades på den senares be¬
kostnad, och utskottet hade icke kunnat undgå att finna, att i det stadgande,
deri ändring ifrågasatts, berörda uppgift hlifvit löst på ett i det hela tillfreds¬
ställande sätt. Utskottet insåge väl, att hvarje siffra för det värdebelopp,
som finge från utmätning undantagas, måste lida af en viss godtycklighet
och föranleda en viss ojemnhet i tillämpningen, och utskottet ville icke heller
förneka, att skäl kunde tala för någon höjning af det maximibelopp, som
funnes stadgadt uti ifrågavarande afseende, men utskottet vågade på samma
gång antaga, att gäldenärs skäliga anspråk på undseende då ännu vore med
gällande stadganden nöjaktigt tillgodosedt, och att sålunda den föreslagna
höjningen icke vore af verkligt behof påkallad.
Såsom framginge af de motiv, som lagts till grund för ifrågavarande
motioner, hade de båda motionärerna i ämnet valt i viss mån olika utgångs¬
punkter för sina framställningar. Sålunda afsåge herr Olof Olsson uteslutande
att bereda lindring åt gäldenären, medan herr Brodin, i syfte af konsumtions-
kreditens inskränkande, jemväl ville hos långifvaren väcka ökad betänksamhet
mot beviljande af sådan kredit. Mot herr Brodins framställning ansåge sig
utskottet böra erinra, att lagstiftaren af en i sig sjelf berättigad sträfvan att
förebygga en osund utveckling af konsumtionskrediten icke finge låta förleda
sig att för de mindre bemedlade i samhället göra det allt för svårt att komma
i åtnjutande af den kredit, till hvars anlitande cde mången gång för ett
torftigt uppehälle vore oundgängligen hänvisade. A andra sidan vore det af
icke mindre vigt att ej gifva ökad näring åt den obetänksamhet vid iklädandet
Lagutskottets Utlåtande N:o 25.
7
af förbindelser, som redan allt för ofta gjorde sig gällande. Ur båda dessa
synpunkter mötte betänklighet att bifalla herr Brodins förslag.
Tydligtvis kunde ock, ehuruväl i mindre mån, samma betänkligheter
göras gällande i fråga om herr Olof Olssons ej så långt gående förslag.
Genom hvarje förändring i den af motionärerna angifna rigtning äfventyrade
man nemligen, att de båda ofvan framhållna synpunkterna icke blefve till¬
börligt beaktade eller att den ena gjordes gällande på den andras bekostnad.
De skäl för bibehållande af nu gällande bestämmelser i detta ämne, som
lagutskottet vid föregående riksdagar anfört, synas utskottet fortfarande ega
giltighet. Mot förhöjning af det värdebelopp, till hvilket egendom må vid
utmätning eller i konkurs undantagas, möta betänkligheter så väl i det afseendet,
att den mindre bemedlade derigenom mången gång skulle utestängas från en
kredit, hvilken, om den äfven stundom missbrukas, likväl ofta är för honom
verkligt behöflig, som ock med hänsyn dertill, att benägenheten för onödig
skuldsättning sannolikt skulle tilltaga, om möjligheten att freda egendom från
borgenärernas kraf utsträcktes.
Utskottet, som ä andra sidan icke vill underkänna betydelsen af de
skäl, som kunna tala för en motsatt åsigt, finner emellertid i förslagets be¬
gränsning att endast gälla landsbygden ett ovilkorligt hinder att skänka det¬
samma sitt understöd. Att i här förevarande afseende införa olikhet mellan
land och stad torde så mycket mindre hafva skäl för sig, som af den kropps¬
arbetande befolkningen på landet åtminstone industriarbetarnes stora klass, i
fråga om hvad densamma för sitt arbete behöfver, lefver under fullkomligt
enahanda förhållanden som arbetarne i städerna.
Utskottet får följaktligen hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 24 februaÄ 1899.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.
Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ären¬
dets behandling inom utskottet.