4
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
N:o 13. ,
Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1899, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af 62 § i strafflagen för krigs-
rnagten.
Uti en i Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 93, anför herr N~. Wallrnark:
»Strafflagen för krigsmagten af den 7 oktober 1881 innehåller uti
§§ 60, 61 och 62 bestämmelser angående det fall, att krigsman gör sig skyl¬
dig till rymning. De båda förstnämnda paragraferna angå det förhål¬
landet, att rymning sker under pågående krig eller då i anledning af krigs¬
fara mobilisering egt rum eller förestår. Den 62 § afser rymning under
fredstid. Såsom straff i sistnämnda fall föreskrifver lagen afsättning, derest
brottet blifvit begånget af officer eller underofficer, samt stadgar, för den
händelse någon af manskapet dertill gör sig skyldig, att den felande skall
straffas första gången med disciplinstraff af sträng arrest, andra gången
med fängelse i högst sex månader, tredje gången med fängelse från och
med sex månader till och med ett år samt fjerde och följande gånger till
straffarbete från och med sex månader till och med två år.
Det. disciplinstraff, som utgör påföljden af soldats rymning första
resan, kan enligt 20 § af strafflagen för krigsmagten icke blifva svårare
än åtta dagars sträng arrest.
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
Enligt min uppfattning och enligt den erfarenhet, som under senare
tider framträdt, måste sistberörda straffbestämmelse anses alldeles för låg;
och det är i syfte att vinna en ändring härutinnan som jag tager mig
friheten att nu hos Riksdagen härom väcka förslag.
Inom det län, jag tillhör och, såsom jag tror mig veta, äfven inom
andra län hafva under senare tider rymningsbrott från manskapets sida
blifvit i beklaglig grad talrika. Anledningarna härtill äro icke svåra att
finna. Den ökning i tjenstgöring, som med senaste arméorganisation in-
trädt, tillika med den ökning i tillfällena att med lätthet finna lönande
arbetsförtjenster, hvilken våra dagars ekonomiska utveckling medfört, sam¬
verka till att göra soldaten i många fall obenägen att qvarstå i den beställ¬
ning vid krigsmagten, som han åtagit sig. och innebära för honom en
frestelse att söka genom rymning undandraga sig de pligter, dem han såsom
krigsman iklädt sig. Icke minst befrämjas hans benägenhet att vedervåga
ett dylikt kontraktsbrott genom vetskapen, att, om hans undanhållande
från tjenstgöringen icke skulle komma att lyckas, utan han blefve ertap-
pad, påföljden häraf icke är annan eller svårare än åtta dagars sträng
arrest. Det inträffar fördenskull icke sällan, att soldaten eller fältjägaren
tillsäger sina rotehållare, att han icke vidare vill stå qvar i tjensten mot
åtnjutande af de förmåner, som äro i kontrakt betingade, utan fordrar en
kontant tillökning i lön af exempelvis 50, 100 eller 200 kronor årligen,
under framhållande, att, om detta icke medgifves honom, han nog skall
veta bereda sig utväg att blifva tjensten fri i allt fall. Och i de många fall,
der hotelsen sättes i verket och rymning för ändamålet anlitas, komma
rotehållarne, som under senaste åren fått skaffa fältjägare för mycket hög
lega, varierande emellan 200 och 600 kronor förutom årslönen, i ganska
stor och känbar förlägenhet.
Det missförhållande, som jag påpekat, är naturligen att beklaga,
icke från synpunkten af rotehållarnes intresse allenast, utan väsentligen
med hänsyn till att de ordningens och pligtens band, som oafvisligen
måste inom militärväsendet hållas vid magt, derigenom försvagas och upp¬
lösas. De täta rymningsbrotten och den lindriga påföljd, som inträder, i
händelse den förrymde en gång ertappas, äro ty värr alltför mycket egnade
att försvaga den känsla utaf åtagen krigsmannapligt, hvars bevarande är
af så ytterst stor vigt.
På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag fördenskull hem¬
ställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af andra stycket utaf 62 § strafflagen för krigsmagten, att den i
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
sagda lagrum stadgade straffpåföljd måtte, särskilt i hvad den afser första
resan rymning, varda skärpt.»
Uti motionen hafva tre af Andra Kammarens ledamöter instämt.
Ehuru utskottet icke vill förneka, att rymningsbrott bland krigs-
manskapet, åtminstone i vissa delar af vårt land, ganska ofta förekomma,
och att detta förhållande i någon mån kan anses sammanhänga dermed, att
straffpåföljden för första resan sådan förseelse enligt gällande lag är ganska
lindrig, hyser utskottet betänkligheter mot att tillstyrka bifall till motio¬
närens förslag.
Motionären har till stöd för detta åberopat de olägenheter, som rym-
ningsofoget skulle innebära för rotehållarne, i det att desse för att före¬
komma rymning ofta nödgades att bevilja soldaterna större förmåner, än
skäligt vore, liksom de ock, då rymning skett, med hänsyn till den höga
lega, som numera fordrades, lätt komme i förlägenhet för att skaffa annan
man i den rymdes ställe. Dessa olägenheter, huru behjertansvärda de än
må vara, synas utskottet icke i och för sig kunna gifva anledning till
skärpning af det straff', som nu finnes för första resan rymning stadgadt.
Det må nemligen uppmärksammas, att rymningsbrottets beläggande med
straff uteslutande måste anses hafva tillkommit med hänsyn till det all¬
männas intresse af att krigsmagten bevaras fulltalig och stridsduglig samt
att en god anda råder inom densamma, och ingalunda haft till syftemål
att bereda rotehållarne effektivare skydd mot kontraktsbrott från soldater¬
nas sida, än vår lag i allmänhet beredt kontrahenterna uti andra aftal.
Först om och när straffet för rymning visar sig vara från det allmännas
synpunkt af allt för ringa skärpa och detsamma ej förmår fylla det dermed
afsedda ändamålet att innebära garanti för ordningens upprätthållande inom
krigsmagten, är det enligt utskottets tanke af nöden att vidtaga åtgärd i
det af motionären angifva syftet. Huruvida ett sådant behof nu före¬
ligger, är utskottet ej i tillfälle att med bestämdhet afgöra. Man torde
emellertid kunna hysa den förvissningen, att de militära myndigheterna
hafva sin uppmärksamhet rigtad på dessa förhållanden, så att, när hän¬
synen till det allmänna intresset sådant kräfver, Kongl. Maj:t icke skall
underlåta att hos Riksdagen göra framställning om den skärpning af det
för rymningsbrottet utsatta straff, som af sådan anledning finnes erforderlig.
Förutom nu omnämnda hufvudskål mot antagande af motionärens
förslag möter mot bifall till detsamma äfven en formel betänklighet. Det
torde nemligen få antagas, att de straff, som uti ifrågavarande paragraf af
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
7
strafflagen för krigsmagten finnas stadgade för de olika resorna rymnings-
brott, stå till hvarandra i ett organiskt afpassadt saraband, hvarför det ej
kan vara lämpligt att för första resan rymning vidtaga straffskärpning utan
att samtidigt utredning sker om den straffskärpning för öfriga i paragrafen
omförmälda rymningsbrott, som deraf kan påkallas.
Med stöd af det ofvan anförda hemställer utskottet,
' v
att ifrågavarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 februari 1899.
På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.
Reservation
af herr Husberg.