Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
1
Av o i3<5.
Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 13 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 13 —■' —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af inom Riks¬
dagen väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande
af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig
egna hem.
(Statsutskottets utlåtande n:o 93.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen hafva väckts följande förslag i fråga om åtgär¬
der för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig
egna hem, nemligen:
dels att Riksdagen ville hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes lata utreda, huruvida och i hvilken omfattning
staten kunde anses böra medelst lån med låg ränta och lång amor¬
teringstid understödja arbetarne på landsbygden i deras sträfvan att
förvärfva egna hem, samt till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda;
dels att Riksdagen behagade i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag rörande lån af statsmedel åt mindre bemedlade för
liih. till Iiiksd. Vret. 1899. 10 Sand, 1 Afl. 1 Band, 31 ljuft. (N:o 135.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
att skaffa sig egna kem, samt till de bestämmelser som i sammanhang
dermed kunde anses erforderliga; samt
dels att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t an¬
hålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda den så kallade egna-
hems-frågan, så väl med afseende å denna frågas betydelse för vårt
fosterland i politiskt, socialt, ekonomiskt och sedligt hänseende som
ock med afseende å den form och de betingelser, under hvilka i vårt
land egna hem åt mindre bemedlade skulle kunna eventuelt genom
statens mellankomst beredas, samt derefter till Riksdagen inkomma
med de förslag till frågans lösning, hvartill denna utredning kunde
gifva anledning.
Till stöd för det förstnämnda af dessa förslag har af motionären
anförts följande.
Att de hittills i vårt land gjorda försöken att på lagstiftningens
väg trygga arbetsklassen mot de ekonomiska vådor, af hvilka denna
klass mer än andra hotades, icke haft framgång, vore icke, enligt mo¬
tionärens förmenande, beroende på bristande intresse hos någon af
statsmagterna, utan derpå att den rigtning, i hvilken försöken skeft,
icke varit den rätta. Den obligatoriska arbetareförsäkringens idé, hem-
tad från Tyskland, hade icke ens i sitt hemland vunnit odeladt bifall,
utan erkändes det derstädes allmänt, att densammas genomförande icke
förminskat det sociala missnöjet. Hos oss hade man i tid beaktat vå¬
dorna af en sådan försäkring, det orättvisa gynnande af en klass på
andra klassers bekostnad, som densamma innebure, tvångets menliga
inverkan, faran af den fondbildning, som försäkringen förutsatte, äfven¬
som att densamma stode i strid med det hos oss brukliga och natur¬
liga sättet att lemna understöd åt behöfvande hufvudsakligen in natura.
Lyckligtvis kunde samma mål efter motionärens mening nås genom
andra medel, hvilka icke vore förenade med sådana olägenheter, nem¬
ligen genom statens ingripande för att bereda arbetsklassen på landet
egna hem.
Att frågan dervid borde begränsas till arbetsklassen på landet,
berodde på flera skäl. Dels vore det oförnekligt, att arbetarne på lan¬
det i många afseenden lefde under mindre lyckliga förhållanden än
arbetarne i städerna. Statens ingripande till förmån för stadsarbetaren
vore derför mindre behöfligt, på samma gång man skulle kunna hoppas,
att en förbättring i berörda hänseende af landtarbetarens ställning
skulle motverka den allt mer tilltagande strömningen af arbetare till
städerna och i någon mån råda bot å den redan nu förefintliga bristen
på landtbruksarbetare. Dels egde stadsarbetarne med deras rikare till¬
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
gång på penningar och större lätthet att associera sig möjlighet att
sjelfva förskaffa sig egna hem, i den mån behof af sådana hos dem
framträdde. Dels gjorde de hygieniska fördelar, som med egna hem
vore förenade, sig företrädesvis gällande å landet. Dels kunde man
förutse, att ett allsidigt genomförande af den ifrågasatta reformen skulle
ställa så stora anspråk på statsverket, att begränsning vore nödvändig.
Att arbetarne på landet i regel lefde i afsaknad af egna hem
med dertill hörande större eller mindre områden jord berodde, såsom
motionären vidare anför, derpå, att erforderliga penningmedel för för¬
värfvande af egna hem icke funnes för dem tillgängliga, och vore det
i detta afseende som det enligt motionärens förmenande vore önsk¬
värd t, att staten räckte arbetarne en hjelpsam hand genom att blifva
deras förlagsgifvare på billiga vilkor. Statens framträdande såsom för¬
lagsägare i liknande fall vore något för vårt land långt ifrån okändt.
Motionären ville särskildt erinra om de så kallade odlingslånen, enär
han förestälde sig, att utlåningen af statsmedel till förvärfvande af
egna hem i mångt och mycket skulle kunna ordnas efter samma grun¬
der som dessa.
Hufvudtanken skulle vara, att staten upptoge lån till belopp, som
pröfvades skäligt, och deraf i sin ordning försträckte de arbetare, som
önskade förvärfva egna hem, för sådant ändamål erforderliga medel
under närmare bestämda vilkor, rörande hvilka särskildt förtjenade att
framhållas önskvärdheten af att amortering tillätes ske på mycket lång
tid, samt att räntan sattes så lågt som för staten vore möjligt. Häri¬
genom skulle säkerligen lånevilkoren för arbetaren kunna ställas så
fördelaktigt, att han med en årlig afgift, icke större än den han i van¬
liga fall erlade i hyra för sin bostad, inom ett antal år amorterade lånet
och sålunda utan känbara uppoffringar så väl åtnjöte fördelen att hela
tiden bo i eget hem som ock vid amorteringstidens slut i detta hem
egde en sparad kapitaltillgång. Rörande den säkerhet, som skulle er¬
fordras för lånens beviljande och för desammas användande för upp-
gifvet ändamål, förestälde sig motionären, att praktiska bestämmelser
utan svårighet skulle kunna träffas. För den händelse sådant befunnes
lämpligt, kunde till större säkerhet för de låntagande arbetarnes famil¬
jer, i likhet med hvad utomlands flerstädes egde rum, lånerörelsen
kombineras med lif- och lifränteförsäkring af låntagarne.
Maximibelopp för de särskilda lånen borde fastställas i kategorier,
vexlande efter låntagarens behof och öfriga förhållanden. Det blefve
ock af nöden att förbehålla staten pröfningsrätt af de lokala betin¬
gelserna, då olika platser kunde vara olika lämpliga för anläggning af
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
egna hem. Likaledes borde bestämmas, att någon jord, åtminstone träd¬
gårdsland, städse skulle vara förenad med bostäderna, hvaremot i öfrigt
några allmänna bestämmelser icke komme att erfordras rörande omfån¬
get af de egna hemmen, utan detsamma borde öfverlemnas åt låntaga¬
rens godtycke inom de gränser, som lånesummans storlek uppdroge.
Naturligt vore, att individuella och faktiska förhållanden i sådant afse¬
ende måste föranleda till stora olikheter. Lånerörelsen borde nemligen
i motionärens tanke omfatta alla klasser åt landtarbetare, både jord¬
bruks- och industriarbetare; och vore det härvid gifvet, att en jord¬
bruksarbetare, hvilken skulle ur jorden hemta all sin inkomst, behöfde
mycket mera jord än en annan arbetare, som hade hela sin förtjenst
elier åtminstone större delen deraf på annat håll och af det egna hem¬
met hufvudsakligen begärde en hostad, liksom ock att jordens beskaf¬
fenhet, brukningssättet, klimatet, afsättningsförhållandena och annat i
skilda delar af vårt land måste göra måttet af den jord, en jordbruks¬
arbetare behöfde, mycket olika. Såsom ett önskningsmål särskildt vid
arbetares förvärf af jord förtjenade framhållas, att bestämmelserna rö¬
rande jords styckning och lagfart blefve enklare och billigare än nu
vore förhållandet.
Att arbetsklassens förvärfvande af egna hem skulle på densamma
utöfva eu särdeles välsignelserik inverkan i moraliskt, ekonomiskt och
socialt afseende vare, enligt motionärens förmenande, lika otvifvelaktigt
som att möjligheten till sådant förvärf skulle af flertalet bland arbetare
helsas med synnerlig glädje och tacksamhet, såsom innebärande ett
förverkligande af deras käraste önskningar. En egen torfva, en egen
härd vore för de allra fleste, åtminstone i vårt land, något särskildt
tilldragande. Säkerligen skulle också i följd häraf den erbjudna möj¬
ligheten i mycket stor utsträckning anlitas af arbetarne, och deras ekono¬
miska ställning derigenom betryggas i en omfattning, som aldrig skulle
kunna genom tvång åstadkommas på en väg, som de motvilligt följde.
Ett eget hem innebure en sparad penning så god som någon annan
och vore ett godt skydd mot nöd, vare sig den förorsakades af olycks¬
fall, sjukdom, ålderdom eller familjeförsörjarens frånfälle.
Trefnaden i de egna hemmen skulle motarbeta böjelsen för utelif
och derigenom befrämja nykterheten. Vissheten att vara oberoende af
hyresvärdar, att icke kunna godtyckligt uppsägas, skulle innebära en
hittills för de flesta arbetare okänd trygghet, särskildt värdefull för
dem med stora familjer, hvilka nu mer än andra ofta vore utsatta för
obehag i sådant afseende. De hygieniska förhållandena, hvilka i våra
dagars arbetarekaserner ofta vore mycket otillfredsställande, skulle i
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
de egna hemmen blifva väsentligt gynsammare, och intresset samt an¬
svaret för den egna härden skulle uppmuntra till renlighet. Brist på
bostad skulle ej längre lägga hinger i vägen för giftermål; med tidigare
giftermål följde en talrikare och kraftigare afkomma, och det nya slägtet
skulle växa upp under goda förutsättningar att få en sund andlig och
lekamlig utveckling.
Socialt skulle arbetarens ställning höjas ett trappsteg, då han
blefve jordegare, och jemväl hans politiska åskådning skulle röna in¬
flytande af förändringen i hans yttre förhållanden. En person, hvilken
såsom jordegare hade egna intressen, som vore beroende af samfunds- '
ordningens bestånd, blefve ej gerna socialist eller omstörtningsman.
Erfarenheten lärde, att bofasta arbetare i allmänhet vore utmärkta
både arbetare och medborgare.
Oafsedt dessa för staten synnerligen afsevärda sociala och poli¬
tiska följder skulle egna-hem-frågans lyckliga lösning äfven ekonomiskt
för landet i dess helhet medföra en vinst, som säkert skulle på längden
vida öfverväga kostnaderna för förslagets genomförande. Folkökningen
skulle tillföra landet en rikedom af nya arbetskrafter, i samband hvar¬
med äfven landets ekonomiska bärkraft och försvarskraft skulle ökas.
Emigrationen skulle aftaga, då tillfälle bereddes arbetaren att i hem¬
landet, nå den trygga och sjelfständiga ekonomiska ställning, som han
nu ofta måste söka i främmande land. Den ökade efterfrågan efter
jord skulle medföra uppodlande af de delar af landet, dit odlingen hit¬
tills ej hunnit. Härvid förtjenade att bemärkas, att de förut omnämnda
odlingslånen icke fylde behofvet af understöd till landets uppodlande,
otillräckli ga som de vore särskilt i det afseendet, att de icke lemna de
medel till uppförande af bostäder.
Att frågan om beredande af egna hem åt arbetare förtjenade allt
afseende, borde icke möta någon gensägelse. Men, hvad mer vore, det
vore nödvändigt att just staten toge frågan om hand, då den enskilda
företagsamheten och offervilligheten här alltid måste blifva otillräckliga.
Endast staten egde den möjlighet att i stor utsträckning på billigaste
vilkor anskaffa och utlåna penningar, hvilket för frågans praktiska lös¬
ning vore en oundgänglig förutsättning. Låg ränta och lång amorte¬
ringstid vore lifsvilkor för egna-hem-frågan.
Vidare har i förevarande ämne anförts, att frågan om bildande af
en fond för beredande af lättnader för mindre bemedlade att förskaffa
sig egna hem, vore i mer än ett hänseende af största vigt, för vårt land.
Visserligen hade ju statsmagterna under senare år vidtagit åtgärder för
att underlätta för mindre bemedlade och obemedlade att förvärfva jord,
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
genom föreskrifter rörande hemmansklyfning, egostyckning och dylikt,
men såväl dertill som till bostäder på land och i stad fordrades pen¬
ningar. Utan att någon verklig hjelp i detta hänseende lemnades af
staten, kunde likväl för mången en aldrig så liflig önskan om ett hem
i eget hus ej genomföras; och det behöfdes väl ej att orda om hvad
det i socialt afseende innebure att söka utsträcka möjligheten för be¬
folkningen i ett land att bilda eget hem samt allt mer väcka känslan
för hemmet och dermed äfven kärleken till det stora gemensamma
hemmet, fosterlandet.
Särskilt i vårt grannland Danmark hade denna fråga också varit
föremål för representationens uppmärksamhet, och år 1897 hade af
folketinget antagits ett lagförslag, som gått ut på att åstadkomma om¬
kring ett tusen så kallade husmanslotter årligen i fem år, hvilket för¬
slag landstinget dock ej godkänt.
I vårt land vore nog särskilda förhållanden för stora delar af
Norrland att taga i betraktande vid bedömande af denna fråga, men i
öfriga trakter af Sverige såväl i stad som å landsbygden borde gemen¬
samma bestämmelser i fråga härom tillämpas.
När det då vore nödigt, att staten trädde emellan för att föra
denna fråga framåt, syntes det, att det skulle kunna ske på så sätt, att
af statsmedel lemnades till mindre bemedlade för att skaffa sig egna
hem å landet eller i stad amorteringslån mot samma ränta och amor¬
tering som den, för hvilken staten kunde erhålla penningar. Dervid
borde bland annat bestämmas, till hvilket värde ungefärligen en lägen¬
het eller ett hus i förevarande hänseende skulle få uppgå samt huru
stort belopp staten dertill skulle lemna, hvilket dock till en början, med
hänsyn till det antagligen störa antal lånesökande, ej borde årligen un¬
derstiga en summa af två millioner kronor. Lånen åter skulle kunna
utlemnas af riksbanken emot inteckning inom tre fjerdedelar af fastig¬
hetens värde, efter det att Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befall¬
ningshafvande låtit verkställa utredning angående låneansökningens be¬
fogenhet.
Ytterligare har i en i detta ämne väckt motion andragits följande.
I vårt land hade på enskild väg en både aktningsvärd och beak-
tansvärd början blifvit gjord både i ett par städer, särskild! Stockholm
och Göteborg, samt på landsbygden, att kalla egna-hem-frågan till lif
och föra den framåt. Egna-hem-föreningar hade bildats i Östergötland
och derifrån utbredt sig till närgränsande provinser. Man hade från
dessa föreningar gjort försök att intressera landsting, hushållnings¬
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
sällskap och Riksdag att genom anslag befrämja rörelsen, hittills, för
så vidt motionären hade sig bekant, utan någon nämnvärd framgång.
Visserligen hade också i vårt land statsmagterna haft uppmärk¬
samheten hänvänd på önskvärdheten att åt mindre bemedlade bereda
tillfälle att förvärfva mindre jordlotter, men de hittills vidtagna åtgär¬
derna syntes mera hafva gått i rigtning att kolonisera Norrland och
andra aflägset belägna landsdelar samt genom utdikning och torrlägg¬
ning af mossar och sanka utmarker bereda ödlingslägenheter. Hufvud-
syftemålet i de vidtagna åtgärderna syntes nästan mindre hafva varit
en önskan att tillgodose arbetarebefolkningens trängtan efter egna hem
än tast mera eu önskan att så billigt och beqvämt som möjligt få våra
vidsträckta ut- och ödemarker koloniserade och uppodlade, således till¬
komna mera af ren statsekonomisk än social hänsyn. Detta syntes
motionären framgå så väl af Riksdagens skrifvelse i frågan den 14 maj
1891 som af den för jordbrukslägenhetskomitén utfärdade instruktionen.
Riksdagen hade i sin skrifvelse framhållit, att eu talrik befolkning af
sjelfständiga mindre jordbrukare vore i hög grad egnad att gifva sam-
fundsbyggnaden styrka och trygghet samt vore äfven under vissa för¬
utsättningar i stånd till att på ett vida fullständigare och intensivare
sätt begagna de i jorden slumrande krafterna, än förhållandet vore med
de störa jordbruken; att det för dessa större jordbruk också skulle
blifva till afsevärd fördel att i sitt granskap hafva en stam af fria
bofasta arbetare att lita på och hvilka vid de helt säkert talrika tillfällen,
då deras eget lilla jordbruk icke lade beslag på deras egen och deras
familjers hela arbetskraft, till egen fördel kunde använda en del deraf
till arbete i det stora jordbrukets och industriens tjenst; att detta sista
mål kunde och borde uppnås hufvudsakligen på privat väg genom af¬
söndring från de stora godsen af afsides belägna mindre områden, men
att det på sina ställen nog kunde vara ändamålsenligt, om tillfälle
gåfves att bilda dylika mindre jordlägenheter genom utskiftning i mindre
lotter af sådana statsdomäner, som kunde afyttras, utan att staten derför
behöfde besväras med några egentliga omkostnader. I jordbrukslägen-
hetskomiténs utredning och betänkande stäldes heller icke i fråga, att
staten skulle göra något som helst tillskott för att jorden skulle öfver-
låtas åt arbetare på billigare vilkor, än som svarade mot dess fulla
värde. Tvärtom menade komitén, att det vore ådagalagdt, att mindre
jordbruk och byggnadstomter på dertill lämpliga ställen vore så efter¬
sökta, att det icke behöfde befaras, att staten genom att taga en dylik
^styckning om hand skulle behöfva frukta någon ekonomisk förlust.
I den regeringsproposition i ämnet, som förelagtB 1894 års Riksdag,
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
var ur komitébetänkandet uteslutet såväl planen om torrläggning af
staten tillhöriga sankmarker som komiténs koloniseringsförslag. Riks¬
dagen å sin sida plockade ytterligare sönder betänkandet och skärpte
i öfverensstämmelse med regeringsförslaget vilkoren för köpeskillingens
erläggande. I afseende å den för jordbruket ödesdigra öfverflyttningen
af arbetskraft från landet till städerna och andra industricentra har
motionären vidare anfört, att grunden till denna utvandring till städerna,
hvilken äfven hos oss gjort sig märkbar, ehuru ännu så länge i mindre
grad — år 1890 t. ex. minskades i Sverige landtbefolkningen med
5,384 personer, under det att samtidigt städernas befolkning betydligt
ökades — borde sökas i de ekonomiska, psykiska och etiska moment,
hvilka öfver hufvud ligga till grund för vår tids sociala fråga. Trängtan
efter oberoende, en högre social ställning och aktning för personlig¬
heten trängde allt djupare ned i massan i folket. Idealen af vällefnad,
frihet och menniskovärde, som förut ansetts som de s. k. bildade klas¬
sernas privilegium, ville delas af mängden. De intelligenta och kraftiga
personligheterna droge bort för att söka nå dessa ideal, som de
kanske ofta förgäfves — sökte i städerna, de mindre begåfvade och
svagare individerna stannade qvar på landsbygden och avancerade der
tåligt och undergifvet, som far gjort före dem, den sociala rangskalan
uppåt från vaktpojke till dräng och statkarl eller torpare och nedåt
igen till bortauktionerad understödstagare och fattighjon. Samtidigt
liotadeB på många håll jordbruket att gå under till följd af brist på
arbetsfolk.
Vid sådant förhållande måste man med- eller motvilligt, förr eller
senare ordna arbetareförhållandena på landsbygden så — och det vis¬
serligen ej minst i jordegarnes eget intresse —, att. tillfälle bereddes
den ordentlige och skötsamme arbetaren att inom sitt eget yrke, sitt
eget verksamhetsområde kunna klättra stegen uppför till en i någon
mån åtminstone oberoende och sjelfständig samhällsställning,, såsom
egare eller arrendator af eget hem. Härigenom skulle äfven bildas en
fast stam af uppväxande jordbruksarbetare, som mot daglön biträdde
vid sådana större jordbruk, som ej kunde skötas af egaren och hans
närmaste. Äfven skulle utan tvifvel härigenom vår jord komma under
intensivare bruk och kunna föda kanske dubbelt så många yrkesjord-
brukare som nu.
Hushållningssällskapen och landstingen kunde enligt motionärens
förmenande, utan afse värda kostnader i hög grad främja frågans fram¬
gång genom att hvar inom sitt område ställa sig i spetsen för rörelsen,
med råd och dåd understödja den enskilda företagsamheten, väcka
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
allmänhetens intresse för saken och genom folkskrifter och anordnande
af föredrag sprida en allmännare kännedom om egna-hem-frågan och
dess välsignelserika verkningar. Staten hade genom sin kring hela
landet spridda jordegendom i vårt land, mera än som förhållandet vore
i de flesta andra länder, redan i sin hand en naturlig möjlighet och
på samma gång det förnämligaste medlet att genom en sannolikt ganska
enkel egostjckning underlätta bildandet af egna hem och dermed äfven
befordra skapandet af ett statsarrendesystem i vid omfattning till vä¬
sentlig fromma för jordbruket. Derjemte måste staten träda emellan
i och för åstadkommande af ett rationelt kreditväsende, genom hvilket
å ena sidan genom billiga, kanske ofta räntefria lån möjlighet skulle
beredas obemedlade stadsborgare att förskaffa sig egna hem, på samma
gång å andra sidan en olycksbringande skuldsättning skulle förekommas.
Den fråga, som nu föreligger, är utan tvifvel af stor vigt. Också
har den ej af Riksdagen lemnats obeaktad. Afsevärda åtgärder för
beredande af egna jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade
hafva af Riksdagen vidtagits; och torde i sådant afseende böra erinras
om Riksdagens beslut angående försäljning af mindre kronolägenheter
samt dess ofvannämnda år 18t)4 gifna medgifvande i fråga om styckning
af och afsöndring från kronodomäner. Riksdagen vill dock ej förneka
att önskligt vore, om ökade tillfällen till förvärfvande af egna hem
kunde beredas den del af befolkningen, som deraf är i behof. Härvid
har Riksdagen emellertid trott sig finna, att åtgärder i förenämnda
syfte för närvarande böra inskränkas till underlättande af tillfälle för
mindre bemedlade arbetare att å landsbygden förvärfva denna förmån.
Frågor angående anordnande af arbetarebostäder inom städerna torde
nemligen vara af helt annan innebörd än dem, som afse beredande af
egna hem å landsbygden. Dervid torde dock höra erinras, att åtgärder
till underlättande för arbetare att förskaffa sig egna hem å landet synas
böra afse äfven de obemedlade arbetare inom städerna, för hvilka för¬
hållandena medgifva, att de kunna bo å närliggande landsbygd.
Det har framhållits, att ifrågavarande ändamål skulle kraftigt
främjas, om tillfälle kunde beredas dem, som sökte förvärfva sig egna
hem, att mot billiga vilkor erhålla lån af staten. Riksdagen har visser¬
ligen ansett, hvad i sådant afseende blifvit anfördt, vara värdt, att
uppmärksammas; men då någon utredning i detta ämne icke föreligger,
har Riksdagen icke velat inlåta sig på bedömande af de antydda åt¬
gärderna. Att denna liksom öfriga på förevarande angelägenhet in¬
verkande frågor underkastas en allvarlig pröfning, syns emellertid vara
önskvärdt; och har Riksdagen derför trott sig böra med anledning af
Bill. till Rilcsd. Prof. 189,9. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 31 Höft. 2
10»-
Riksdagens Skrifvelse N:o 135.
de anförda motionerna begära Eders Kongl. Majrts åtgörande för vinnande
af denu utredning, som i förevarande afseende- kan vara erforderlig,
dervid de kostnader, som af utredningen kunna föranledas, torde kunna
af Eders (Kong!.: Maj:t af tillgängliga medel förskjutas.
Riksdagen får alltså hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders
Kongl: Majjt ( behagade föranstalta i om utredning, huruvida och i hvilket
afseende ytterligare åtgärder må kunna vidtagas för beredande af tills
fälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva sig
egna hem, samt derefter till Riksdagen inkomma med. det förslag,
hvartill denna utredning må föranleda.
Stookholm den 13 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1899.