10
Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
N:o 10.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 mars 1899.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap.
sträf lag en.
(Lagutskottets utlåtande n:o 18.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag
derom, att försök till sådant brott, hvarom talas i 22 § af 15 kap. straff¬
lagen, skulle i de fall, då försöket ginge ut på att tvinga någon till del¬
tagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller
att öfvertaga erbjudet arbete, blifva lika straffbart som det fullbordade
brottet, samt att sålunda straffbart försök skulle lyda under allmänt åtal.
Ehuru våld och hot mot annan person i allmänhet äro enligt gäl¬
lande lagstiftning belagda med straff såsom särskilda förseelser, och man
alltså redan nu ingalunda saknar möjlighet att få den, hvilken genom
dylika medel sökt utöfva tvång mot annan, befordrad till ganska allvar¬
samt ansvar, har Riksdagen funnit motionärens förslag förtjena beaktande.
Den särskildt brottsliga och för samhällets lugna ekonomiska ut¬
veckling vådliga karakteren af sådant våld eller hot, hvarom här är fråga,
utgör nemligen enligt Riksdagens mening skälig anledning att belägga
detsamma med strängare ansvar än annan dylik handling. Att sådant skärpt
ansvar enligt motionärens förslag skulle åstadkommas derigenom, att våld
Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
11
eller hot, användt för att tvinga någon till arbetsinställelse eller eljest
hindra honom från att arbeta, skulle bestraffas lika strängt, vare sig det
medfört åsyftad verkan eller icke, innebär visserligen ett af vår lagstift¬
ning i regel icke erkändt likställande af försöket med det fullbordade
brottet, men torde i förevarande fall hafva skäl för sig. Det objektiva
moment, som betecknar skiljaktigheten emellan försöket och det fullbordade
brottet eller att vid det förra den afsedda effekten uteblifvit, är i fråga
om nu omhandlade brott af väsentligt mindre betydelse ur straffrättslig
synpunkt än beträffande öfriga brott, hvilka såsom försök äro i vår lag¬
stiftning med straff belagda. Drån statens synpunkt kan det anses nästan
likgiltigt, om afsigten att förmå en arbetare att deltaga i arbetsinställelse
eller hindra honom att återgå till arbete eller öfvertaga erbjudet arbete
lyckas eller ej; staten bar ett bjudande intresse af att ingripa strängt
straffande uteslutande med hänsyn till farligheten i den vilja, som rigtar
sig på handlingar i förenämd! syfte.
För antagande af den sakliga ändring, som innefattas i motionärens
förslag, talar ock kraftigt den för hvarje år allt mer framträdande nöd¬
vändigheten att söka städja det ofog, som fackföreningar och strejkledare
bedrifva genom att framkalla eller befordra oberättigade och för arbetarne
ej mindre än för arbetsgifvarne skadliga arbetsinställelser. Allmänt kända
tilldragelser i vårt land under nästlidet år hafva än ytterligare bestyrkt
den erfarenhet, som förut vunnits derom, att nu gällande lagbestämmelser
äro otillräckliga i sådant afseende. Utan att allt för högt skatta värdet
af sådana bestämmelser som de af motionären föreslagna, torde man dock
kunna hoppas, att desamma skulle icke oväsentligt bidraga till att skydda
välsinnade arbetare mot obehöriga sidoinflytelser.
Af ofvan anförda skäl har Riksdagen för sin del antagit följande
Lag
om ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
22 §.
Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt,
genom våld eller bot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
högst med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare
straff särskildt belagd är.
Lag samma vare, der man, på sätt nu är sagdt, försöker tvinga
någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till
arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete.
24 §.
Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas af allmän
åklagare, der ej målseganden angifver det till åtal eller ock genom brottet
någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till
arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 §
sägs, åtalas af annan än målsegande.
Stockholm den 8 mars 1899.
Med undersåtlig vördnad.