RIKSDAGENS PROTOKOLL
1899. Första Kammaren. N:o 7.
Lördagen den 18 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Claéson aflemnade Kongl. Majrts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående disposition af kronolägenheten Halmstads slotts-
jord;
2:o) angående försäljning af dels en under förra kronofogde¬
bostället ä/8 mantal Qvarnberga n:o 1 i Södermanlands län lydande
utega, dels ock ett till förra militiebostället B/s mantal Tingaröd
n:is 4, 7 och 13 i Malmöhus län hörande gatehus;
3:o) angående försäljning af tre till indragna militieboställen
i Östergötlands län hörande lägenheter;
4:o) angående upplåtelse åt enskilde af viss del af ett vid afvitt-
ringen inom Jockmocks socken för kronans .räkning afsatt område
invid Murjeks jern vägsstation i Norrbottens län;
5:o) angående försäljning af lägenheter under förra jägmästare¬
bostället V, mantal Råstorp n:o 2 Södergården i Östergötlands län;
6:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre landtbrukaren Carl Johan Johansson;
7:o) angående ett till allmänna läroverket i Kalmar bevil-
jadt lån;
8:o) angående upplåtelse från kronans mark inom Piteå socken
af ett område till plats för en kapellbyggnad m. m.; och
9:o) angående mosaiska trosbekännares fattigvård.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Första Kammarens Prot. 1899. N:o 7.
1
N:o 7. 2
Lördagen den 18 Februari.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial och
betänkande:
n:o 5, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 2:o i utskottets betänkande n:o L angående vissa delar
af tullbevillningen; och
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående införande af frilager och frihamnsanläggningar;
äfvensom
* lagutskottets utlåtanden:
n:o 12, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser
för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark;
n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af 62 § i strafflagen för krigsmagten;
n:o 14, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till
skydd för det fria arbetsaftalet;
n:o 15, i anledning af väckt motion angående ändrade bestäm¬
melser i fråga om kungörande af slutting; och
n:o 16, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående ändring af 7 § i förordningen om kyrko¬
stämma m. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 11.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 17
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 15 och 17 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
Punkterna 1—5.
Hvad utskottet hemstälr bifölls.
Lördagen den 18 Februari.
3 N:o 7.
Punkten 6.
Lades till handlingarna.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 15 och 17 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
Punkterna 1—3.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 4.
Första stycket.
Hen- Tamm. Hugo: Detta är ju en mycket liten fråga, och Ifrågasatt
mycket litet är det anslag man begär, men kammaren torde erinra till den
sig, att vid frågans behandling i fjol blef densamma afstyrkt utaf neua frefo.
statsutskottet, och utskottets hemställan bifölls af Riksdagen. Då byrån i Bern.
frågan nu åter kommit upp och denna gång blifvit af utskottet
tillstyrkt, har jag för min del ansett utskottet sakna skäl att frångå
sin förra året uttalade och af Riksdagen då godkända åsigt, hvar¬
för jag också ansett mig böra afgifva min reservation.
Man har såsom ett nytt element i frågan anfört det ryska
manifestet samt de diplomatiska anordningar, hvilka i afseende å
detsamma blifvit mellan staterna vidtagna. Ja, mina herrar, det
sättet förstår man nog, det är ingenting ovanligt, då det gäller
för stater att behandla ärenden af denna art. Deremot förefaller
det väl bra egendomligt att för statens räkning ifrågasätta anslag
till utländska obetydliga, om än aldrig så välmenande föreningar,
om hvilka man egentligen ingenting vet. Att denna fredsbyrå i
Bern just icke rönt någon större anslutning, framgår af de små
belopp, öfver hvilka den förfogar, och för mig, likasom förmod¬
ligen äfven för kammarens ledamöter, är dess verksamhet skäligen
obekant. Teoretiskt är ju onekligen idén alldeles rigtig, och det
lär väl icke finnas någon, som ej i princip önskar framgång åt
dessa sträfvanden för den allmänna freden, men då skulle man väl
också för konseqvensens skull anslå medel till alla de internatio¬
nella föreningar med etiska syften, hvilka åtminstone efter min
uppfattning äro fullkomligt lika vigtiga och lika angelägna som
någonsin dessa fredssträfvanden. Jag kan ej neka till att den
erfarenhet, vi åtminstone hafva om dessa föreningar här i norden,
är skäligen — jag skulle nästan vilja säga afskräckande. Åt¬
minstone hafva ifrån det håll, der man ifrigast teoretiserat för
N:o 7. 4
Lördagen den 18 Februari.
Ifrågasatt fredssaken, dessa sträfvande!! efter min uppfattning ej visat sig
anjntHnMtiJn ver^a synnerligen fridsamt, och den största förkämpen för sär-
nella fr eds- skilda skiljedomstolar, hvilken vi ega i norden, hvad han gjort,
byrån i Bern. ej har han åstadkommit någon större frid mellan nordens riken
(Forts.) eller nordens folk.
På dessa skäl anhåller jag om afslag å motionen och bifall
till vår reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föredragna stycke af föreliggande punkt endast
yrkats, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
godkänna den vid punkten afgifna reservation, så vidt anginge
punktens första stycke.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.
Andra stycket.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 15 och 17 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 11, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor.
Punkten 1.
Ang. skilna- Herr Fränekel: Sällan har väl ett betänkande angående riks-
den mellan gäldskontorets förvaltning innehållit så få erinringar som det nu
Sfer 6förmera-föreliggande, icke derför att ej nu, likasom under många före-
vägslån och gående år, riksgäldskontorets förvaltning varit sådan, att Riksdagen
inkomster af dermed endast kunnat uttrycka sin tillfredsställelse. Så är äfven
trafikmedel förhållandet nu, och jag är den siste att icke vilja erkänna detta.
m- m- Men till denna redogörelse har statsutskottet allt sedan år 1883
fogat en uppgift å de inkomster, som statsverket haft till bestri¬
dande af räntor och amortering å de lån, hvilka upptagits i och
för jern vägsändamål. Skälet, hvarför statsutskottet under så många
år lemnat dylika uppgifter, torde vara ganska klart. Det är ju
nemligen så, att vårt land är i den lyckliga belägenhet att ej
hafva några andra skulder än dem, hvilka uppstått i följd af våra
jern vägsanläggningar, sålunda för produktiva ändamål, och få län-
Lördagen den 18 Februari.
5 N:o 7.
der torde finnas, Indika i detta fall kunna skatta sig så lyckliga An9- skilna-
som vårt land. Denna lyckliga omständighet bär ytterligare för‘ wtai/
bättrats derigenom, att, tack vare näringarnas uppblomstring under ter y(„. jern.
de senare åren, icke endast räntor utan äfven amortering kunnat vägslån och
täckas genom den afkastning, som dessa produktiva företag hafva inkomster af
lemnat. Om alltså dessa uppgifter öfver hufvud taget måste helsas
med största tillfredsställelse, så kan dock icke förnekas, att man (Forts\
Od granskningen af desamma i denna redogörelse saknar den
kontinuitet, som i sjelfva verket uppstått deraf, att dessa inkomster
är efter år hafva stigit ända derhän, att från och med år 1896
icke blott räntorna blifvit betäckta, utan äfven öfverskott uppstått.
Om man nemligen går tillbaka till motsvarande uppgifter under
föregående år, så skall man finna, att från den tidpunkt, som jag
nyss nämnde, eller 1896, då öfverskotten började, voro desamma
för berörda år i rundt tal 896,000 kronor, för påföljande år 4,015,000
kronor, men för 1898 gå de ned till 1,347,000 kronor. Man gör
sig då den frågan: hvad är det väl som föranledt, att denna lyck¬
liga uppåtgående skala med deraf följande möjlighet att bereda
statsverket inkomster utöfver annuiteterna på våra jernvägslån med
ett slag kunnat gå ned så betydligt för det sista året. Jo, svarar
man, skälet ligger deruti, att 1897 var det s. k. expositionsåret,
hvilket förde med sig betydliga inkomster och således äfven betyd¬
liga öfverskott, och det blef då möjligt för statens jernvägar att
leverera en behållning uppgående till 13,800,000 kronor, hvilka
inflöto till statskontoret, som derefter i sin ordning öfverlemnade
medlen till riksgäldskontoret. Om jag då går till det uti detta utlåtan¬
de omnämnda öfverskott, hvilket från statens jernvägar öfverlemnats
till statskontoret och derifrån till riksgäldskontoret, så finner man,
att denna summa nedgått ända till 11,000,000. Redan den omstän¬
digheten. att siffran sprungit ned så betydligt, gaf mig och åtskilliga
andra anledning att söka utfinna, hvarpå detta berodde. Det befans
då, att jern vägsstyrelsen i december fann sig föranlåten att ingå till
Kongl. Maj:t med framställning om att af sitt öfverskott få till kassa¬
förlag innehålla en större summa än hvad som under normala för¬
hållanden varit behöflig, och skälet, hvarför styrelsen ansåg sig
kunna göra detta, var det, att i riksstaten upptagits en pretention
på endast 9,000,000. Styrelsen är i tillfälle att lemna 11,000,000,
och då får väl staten eller, rättare sagdt, Riksdagen vara nöjd?
Men. med hänsyn till detta ärendes föregående behandling inom
Riksdagen, ansåg styrelsen dock rådligast att icke handla på egen
hand. utan man hänsköt saken till Kongl. Maj:ts pröfning, och
detta förefaller så mycket mindre underligt, då man betänker, att
1895 års statsrevisorer framstälde anmärkning mot jern vägsstyrel¬
sen derför, att dess förlagskapital hade svällt ut ända till 1,600,000
kronor, och statsrevisionen satte i fråga, huruvida ens detta vore
behöfligt, att reservera en så stor summa i form af kassaförlag
åt jernvägarne. — I sitt svar påpekade styrelsen då sjelf, hvilka
N:o 7. 6
Lördagen den 18 Februari.
Äng. Mina- vägar Riksdagen åt den anvisat i afseende å besparingarnas af-
* tatern ‘ \tgif- 1e mnan(le. — Kammaren behagade påminna sig, att då statens jern-
ter för jern- vägar började få en betydligare utsträckning, så att dess inkomster
vägslån och och annuiteterna å jernvägslånen kommo att spela en allt betyd-
wkomsteraf ligare roll i budgeten, fann man sig nödsakad att taga in dem i
m mdd hela deras vidd uti Riksdagens räkenskaper. Snart fann man
(Forts) emellertid, helst det gälde en industriel institution sådan som sta¬
tens jernyägar, det vara mindre lämpligt att öka budgetssilfrorna
såväl på inkomst- som utgiftssidan med så stora belopp, hvarför
Riksdagen år 1869 beslöt att uti skrifvelse till regeringen anhålla,
att för framtiden i statsbudgeten blott intoges öfverskottet å jern-
vägarnes inkomster, och att man således ej skulle behöfva taga
någon befattning med detaljerna i jernvägsräkenskaperna, äfven¬
som att Kongl. Maj:t ville fastställa en särskild omkostnadsstat
för hvarje år för jernvägarne från denna tid. Men när denna Riks¬
dagens önskan blifvit af Kongl. Maj:t godkänd och det uppdrogs
åt styrelsen att förfara i enlighet härmed, så bestämdes samtidigt
härmed, att jernvägsstyrelsen skulle till en början månadsvis, men
sedan vid årets slut till statskontoret inleverera sin behållning »i
jemna tusental», hvilken behållning således skulle anses såsom en
för styrelsen icke vidare disponibel tillgång. Det är väl å andra
sidan alldeles klart, att sedan denna anordning vidtagits, man hade
inslagit på den rätta vägen, eftersom Riksdagen åtog sig att i
låneväg anskaffa de medel, som behöfdes för jern vägsändamål, och
då var ju ingenting naturligare, än att jernvägarnes behållna af¬
kastning Äfven oafkortad blefve af jernvägsstyrelsen genom stats¬
kontoret till riksgäldskontoret öfverlemnad. Ty huru skulle väl
eljest riksgäldskontoret kunna bestrida låneannuiteterna, i fall dessa
medel på annat håll disponerades!
Går man då till de siffror, hvilka nu föranledt en så liten
afsättning som 11,000,000 kronor för 1898, så skulle man ju kunna
tro, att denna lägre behållning uppstått till följd af minskade in¬
komster eller ökade utgifter. Men så är ej förhållandet. In¬
komsterna för 1898, hvilka nyss blifvit publicerade, sluta på den
respektabla siffran af 37,733,882 kronor. Jemföres denna siffra
med den af Kongl. Maj:t för samma år faststälda omkostnadsstat
för utgifterna, så slutar denna på 22,585,720 kronor. Ergo skulle
ju den, som vore något sangvinisk, kunnat hoppas, att skilnaden,
eller i rundt tal 15,000,000, skulle blifvit insatta i statskontoret i
stället för de nu figurerande 11,000,000 kronor. — Jag skall för
min del dock icke sträcka mig så långt som till 15,000,000, endast
till de 13,800,000, som nästföregående år insatts på detta konto,
och frågar hvad anledningen månde vara, att här ej inlevererats
mera än dessa 11,000,000. Derpå svarar jernvägsstyrelsen i sin
skrifvelse till Kongl. Maj:t, att styrelsen på af styrelsen anförda
skäl ansett sig böra kunna få behålla resten. Dermed är ju på
sätt och vis ingen skada skedd, ty dessa medel förefinnas. Skadan
7 N:o 7.
Lördagen den 18 Februari.
ligger, synes mig, deruti att den kontinuitet, hvilken jag nyss be- A»9- *kilna-
rörde, med hänsyn till statens egen ställning till sina lån listaten»*ulfrf-
afbräck genom denna afprutning, och det enda skäl, hvilket blifvit ter för jern.
af styrelsen anfördt och hvilket jag anser vara något skäl, det vägslån och
är att jern vägsstyrelse n förutsätter, att det under innevarande år
förestår mvcket stora utgifter för jernvägarnes behof, såsom större e
rälsinköp och en ökning intill 50 % af kolbehofvet, hvilket skulle ,Fort8')
betinga så stora summor, att styrelsen fruktade att komma till
korta med sitt kassaförlag. Dessa skäl har Kongl. Maj:t utan
vidare godkänt, och derom är ingenting att säga. Men om vi gå
till de verkliga tillgångar, som för dessa ändamål stå styrelsen till
buds, så finna vi, att något verkligt behof att innehålla så stort
belopp som 2,800,000 kr. icke föreligger. Det är visserligen sant,
att dessa störa utgifter förestå, men dertill har också Kongl. Maj:t
i den för 1899 faststälda omkostnadsstat, hvilken slutar på 26,800,000,
och hvilken alltså vuxit med 4,100,000, tagit vederbörlig hänsyn.
Men en annan sak är, huruvida Kongl. Maj:t bort bereda jern-
vägsstyrelsen tillgång på en sådan post, som rätteligen bort till¬
komma statskontoret, och så långt i förväg? Jag vill i detta fall
påminna om. att när Riksdagen fattade det för våra jernvägar så
lyckliga beslutet att sammanslå jernvägsbyggnadsstyrelsen och
jernvägstraiikstyrelsen till en styrelse, så var ett af hufvudskälen
dertill, att samma styrelse borde disponera öfver anslagsmedlen
till såväl jernvägsbyggnaderna som trafiken. Af de medel, som
Riksdagen redan nu stält till disposition för jernvägsbyggnadernas
fortsättning, är styrelsen berättigad att från den 1 januari i år lyfta
i rundt tal 10,000,000 kr., deraf för Ofoten-banan 5,400,000 kronor,
för Kalix-banan 1,200,OCX) kronor samt för Krylbo—Örebro-banan
3,200,000 kronor, hvarförutom styrelsen eger rätt att lyfta alla för
nybyggnad samt om- och tillbyggnader af redan trafikerade banor
beviljade extra medel. Detta visar ju, att någon penningbrist hos
jernvägsstyrelsen under åtminstone det första halfåret 1899 ej gerna
bör kunna ifrågakomma, och att dessutom redan då 5,000,000 kronor
bör vara intjenta af de medel, som äro disponerade såsom behållning-
för 1899. Jag ber att i detta sammanhang få fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att när Riksdagen beslöt uttrycka sin önskan,
att den verkliga behållningen af statens jern vägsdrift skulle öfver-
lenmas till statsverket, så beslöts på samma gång, att till nybygg¬
nader samt större om- och tillbyggnader skulle Riksdagen bevilja
särskilda extra medel, på det att ingen inblandning i detta fall
skulle ifrågakomma, och så har också skett. Om man nu sam¬
manställer dessa skål, så kommer man till det resultat, att om
också för det närvarande någon ändring uti hvad som nu skett
icke gerna bör kunna förekomma, så torde dock många skäl tala
för att ett arrangement sådant som detta för framtiden ej bör få
repeteras, och ehuru jag för tillfället icke har något yrkande att
göra. så har jag ansett, att det möjligen skulle kunna vara gagne-
N:o 7. 8
Lördagen den 18 Februari.
Ap- skij!la- ligt att bringa denna fråga på tal, då såväl december månads
statens 6utgå'- Protokoll från civildepartementet komma att föreligga hos konstitu-
ter för jern- tionsutskottet, som ock revisorerna för 1898 äro valde.
vägslån och
inkomster af Herr statsrådet von Krusenstjerna: Den ärade talare, som
m m ny«s hade ordet, slutade sitt anförande med att förklara, att lian
(Forts) allenast önskat bringa denna fråga på tal inom kammaren. Jag
kan då å min sida icke annat än framhålla, att det varit önsk¬
värd^ att han förut velat underrätta mig om denna sin afsigt.
Jag är nemligen alldeles viss derom, att ändamålet med hans upp¬
trädande här endast kan hafva varit att få erfara fullständiga
motiv för den åtgärd, som blifvit vidtagen, så att denna Kongl.
Maj:ts åtgärd måtte för kammaren framstå uti den bästa möjliga
dager, och detta hans välvilliga syfte hade bäst befrämjats,
om han på förhand velat underrätta mig, hvarigenom jag blifvit
satt i tillfälle att kunna lemna kammaren och honom bättre och
fullständigare upplysningar än jag nu kan göra, då jag endast
tillfälligtvis i går erfor, att han möjligen hade för afsigt att yttra
sig om denna fråga.
Den ärade talaren började med att erinra derom, att det
öfverskott utaf jernvägstrafikmedel, som var beräknadt att för år
1898 inflyta till statsverket, utgjorde 9 millioner kronor, och han
anförde vidare, att från jern vägsstyrelsen inlevererats 11 millioner
kronor. Detta kallade han för en liten insättning. Ja, det är ju
eu smakfråga, men jag för min del tycker redan, att 2 millioner
kronor utöfver det beräknade beloppet är en ganska betydlig
summa. Men hans klander gick egentligen ut derpå, att icke hela
eller åtminstone större delen af statens jern vägars behållning för
år 1898 blifvit till statsverket inlevererad, utan att ett förlag till
ett belopp af omkring 2 millioner kronor undantagits. I fråga
om denna åtgärds laglighet uttalade han ju intet tvifvel. Han
erinrade tvärt om om det Riksdagens beslut år 1869, hvarigenom
bestämdes, att öfverskottet af jernvägsmedel skulle till statsverket
inlevereras, men dervid glömde lian, tror jag, att nämna, att Riks¬
dagens beslut af nyssnämnda år innebar, att öfverskottet skulle
till statsverket inlevereras, sedan derifrån afdragits hvad jern-
vägarne i förlagskapital behof de.
Det är således icke här fråga om åtgärdens laglighet, utan
frågan gäller åtgärdens lämplighet, och med anledning deraf vill
jag nu lemna kammaren några upplysningar. Anledningarne till
att jernvägsstyrelsen ansett nödvändigt, att ett extraordinärt stort
förlagskapital reserverades för statens jernvägars räkning för inne¬
varande år, äro tvenne.
Först och främst är behofvet af rälsinköp vida större nu än
förr. Det är nemligen så, att den starkt ökade trafiken på vissa
bandelar, å hvilka i följd af tåghastigheten och andra skäl spåren
äro utsatta för en särdeles stor påkänning, kräfver ett större räls-
Lördagen den 18 Februari.
9 N:o 7.
utbyte än förr. Dessa bandelar äro linierna Stockholm—Upsala, Ang. sUlna-
Stockholm—Malmö, Katrineholm—Göteborg samt äfven i viss mån (}ef mell^n
linien Gellivare—Luleå till följd af den derstädes rådande starka^ter ^r^ern-
malmtransporten. Dessa bandelar hafva en sammanlagd längd af vägslån och
1.004 kilometer. Af dessa 1,004 kilometer är det omkring 730 inkomster af
kilometer, som ännu i dag äro belagda med skenor af 31 kilo- trafikmedd
grams vigt, och en stor del af dessa skenor äro ända till 24 år fportg\
gamla. Det är endast på en sträcka af 240 å 250 kilometer å or s'
dessa bandelar, som man hunnit lägga ut skenor om 40 1/2 kilo¬
grams vigt. Nu är det tydligt, att dessa bandelars trafikförmåga
i närvarande stund är så pass ansträngd, att med en förbättring
och förstärkning af öfverbyggnaden icke utan bestämda olägen¬
heter och, jag vore färdig att säga, icke utan en viss fara kan
anstå någon längre tid. Det är derför nödvändigt, att dessa räls¬
utbyten påskyndas, hvarför också jernvägsstyrelsens afsigt är att
ordna saken så, att efter tre års förlopp, d. v. s. vid 1901 års
utgång, skola de nu af mig omnämnda bandelarne vara belagda
med skenor af 40 V, kilograms vigt. Redan under år 1899 skulle
nära 300 kilometers banlängd beläggas med dylika skenor. Detta
kostar visserligen penningar, men det är en följd af den glädjande
företeelsen af den jemt sig ökande trafiken på våra banor. Denna
ökade trafik kräfver mera hastiga tåg, hastigare tåg kräfva tyngre
lokomotiv, tyngre lokomotiv och större tåghastighet kräfva tyngre
skenor.
Uti den omkostnadsstat, som är faststäld för statens jernvägar
för innevarande år. är för rälsutbyte beräknadt ett belopp af
1.850.000 kronor. Detta är emellertid icke den verkliga kostna¬
den för inköp af nya räls, tv denna är vida större, utan
detta belopp motsvarar kostnaden för inköp af nya räls efter af¬
drag af den köpeskilling, man erhåller för den utbytta rälsen.
Kostnaden för ny räls kan beräknas till 88 kronor per ton, under
det man beräknar värdet å begagnad men ännu brukbar räls till
75 kronor samt å kasserad räls till 40 kronor pr ton. Det är
således skilnaden mellan inköpssumman och försäljningssumman,
som representeras af detta belopp på 1,850,000 kronor. Äfven
torde böra anmärkas, att på nyss anförda skäl utbytet bör taga
sin början så tidigt som möjligt, hvaremot betalningen för den
försålda rälsen icke inflyter förr än vid slutet af året.
Behofvet af ett större rälsutbyte var alltså det ena skälet för
vidtagande af den afhandlade åtgärden. Den andra anledningen
var nödvändigheten af att anskaffa ett större förlag af kol. Kol¬
konsumtionen vid statens jernvägar uppgår med den nuvarande
trafiken till ungefär 20,000 ton per månad. Vid 1898 års början
utgjorde kolförrådet 80,000 ton, det vill säga det var tillräckligt för
fyra månaders behof. Under årets förra hälft nedgick emellertid
detsamma, så att det i juni månad endast utgjorde mellan 30,000
och 40,000 ton, således icke mera än en å två månaders behof.
N:o 7. 10
Lördagen den 18 Februari.
Ang. skilna■
den mellan
statens utgif
ter för jern-
vägslån och
inkomster af
trafikmedel
m. m.
(Forts.)
Under senare delen af år 1898 ökades emellertid kolförrådet åter,
så att det vid innevarande års början utgjorde 100,000 ton. Me¬
ningen är nu, att, tack vare detta förlagskapital, som jemvägs-
styrelsen erhållit Kongl. Maj:ts medgifvande att behålla, kol¬
förrådet under året skall än ytterligare ökas, så att det den 1 januari
år 1900 utgör 200,000 ton för att slutligen bringas upp till 240,000
ton, det vill säga motsvarande behofvet för ett år. Då nu, såsom
kammarens herrar ledamöter hafva sig bekant, statens jernvägar,
för sitt kolbehofs fyllande, till allra största delen äro hänvisade
till kolimport från England, och om man vidare besinnar, huru¬
som det ganska väl kan inträffa, att, utaf en eller annan anled¬
ning, såsom i följd af strejk, hvilket ju numera är en snart sagdt
daglig företeelse, eller utaf inträffande krig, denna möjlighet att
importera kol ifrån England hejdas för en längre tid, så synes
det mig vara med full evidens ådagalagdt, att det är en absolut
nödvändighet för statens jernvägar att söka skaffa sig ett så stort
förråd af kol, att man för en längre tid kan vara oberoende af
dylika eventualiteter, som jag nyss antydde.
Visserligen blir följden af detta en ränteförlust, men den för¬
lusten synes man mig icke kunna undvika. Långt ifrån att jern-
vägsstyrelsen, då den fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på
vigten och nödvändigheten af en sådan åtgärd, gjort sig förtjent
af klander, synes mig jernvägsstyrelsen genom detta sitt förslag
hafva gjort sig väl förtjent af erkännande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, lades förevarande
punkt till handlingarna.
Punkterna 2—4.
Lades till handlingarna.
Punkten 5.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 17
innevarande månad bordlagda memorial och utlåtande:
n:o 12, angående utvidgad plan för registret till Riksdagens
kamrars protokoll med bihang från och med år 1867, och
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jern vägsanläggningar,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.
Ixjrdagen den 18 Februari.
11 N:o 7.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 15 och
17 i denna månad bordlagda betänkanden:
n:o 2, i anledning af väckt motion om förhöjning af tullen å
färgadt eller blekt silke,
n:o 3, i anledning af väckt motion om upphörande af den
personliga sjukvårdsafgiften, och
n:o 4, i anledning af föreslagen ändring af 47 § bränvins-
försäljningsförordningen,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 15 och 17 inne¬
varande februari bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af
3 mom. i förordningen om biskops- och superintendentsval den 30
maj 1759, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 17 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om
frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld.
Herr Rudebeck: Såsom ledamot af lagutskottet deltog jag
förlidet år der i behandlingen af denna fråga och var då af skilj¬
aktig mening emot utskottets majoritet. Den mening, som jag då
inom utskottet uttalade, biträddes vid ärendets föredragning i
kammaren af lagutskottets dåvarande och nuvarande ordförande
likasom äfven af en annan ledamot af utskottet, herr Öländer.
Enligt hvad jag nu har erfarit, har lagutskottets ordförande
i år anslutit sig till den mening, som fortfarande är lagutskottets
och som han förlidet år under inga förhållanden kunde godkänna,
och således öfvergifvit den ståndpunkt i frågan, som han då intog.
För min del kan jag icke frångå den åsigt, som jag hade förra
året, utan hyser fox-tfarande samma uppfattning i frågan.
Jag kan icke finna annat, än att det är en högst betänklig
åtgärd, som skulle vidtagas genom den lösning af frågan, som
lagutskottet i år liksom förra året tänkt sig, ehuru utskottet icke
bestämdt angifvit sättet för lösningen. Lagutskottets ordförande
framhöll i sitt yttrande i denna fråga vid förliden riksdag de skäl,
som då voro för honom och ännu äro för mig bestämmande för
afsteg å utskottets framställning. Han påvisade då, hvad jag nu
vill å nyo påvisa, hurusom utskottet sagt, att utskottet »ej ser sig
i stånd att anvisa någon bestämd rigtning, hvari frågan synes
Om från¬
styckad hem¬
mansdels eller
af stind rad
jordlägenhets
frigörande
från vissa
inteckningar.
N:o 7. 12
Lördagen den 18 Februari.
Om från- kunna lösas», men att det, såsom hans ord folio, icke finnes mer
mmsilels^dler^1 sätt, och det är att mot inteckningsinnehafvarens vilja
af söndrad tvinga honom att taga betalning till större eller mindre del för
jordlägenhets en sin fordran. Och detta är ett så våldsamt ingrepp i den en-
frigorande skildes rätt och så skadligt för fastighetskrediten, att det under
intel V-lssa. ingå förhållanden kan tillstyrkas eller godkännas. Ja, detta våld-
(Forts) samma ingrepp är för dem, som gilla lagutskottets förslag, den
enda utväg, som finnes, och någon annan lärer väl icke kunna
med det förslaget utfinnas. Att tvinga en person, som i laga
ordning vunnit en rätt, att till större eller mindre del eftergifva
den, det är, enligt min uppfattning, en åtgärd, som icke kan för¬
svaras, och uppenbart är, att den skulle verka högst menligt på
fastighetskrediten.
Utskottet föreslår nu i hemställan till Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t ville »taga under öfvervägande, huruvida, utan skada för
fastighetskrediten, egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
lägenhet må kunna beredas tillfälle att utan medgifvande af in-
teckningshafvare få sin fastighet frigjord från inteckningar, som
gemensamt besvära denna och den fastighet, från hvilken styck¬
ningen eller afsöndringen skett, samt, om så finnes lämpligt, före¬
lägga Riksdagen förslag till lagbestämmelse i sådant syfte».
Det heter här visserligen utan skada för fastighetskrediten,
men det kan icke vara möjligt annat, än att fastighetskrediten
komme att väsentligen lida derigenom, att en inteckningshafvare
mot sin vilja tvingas att afstå från den säkerhet han har, låt vara
att han får betalning för en del af sin fordran, och då han enligt
låneaftalet icke är skyldig att underkasta sig ett dylikt betalnings¬
sätt mot sin vilja, blir ett sådant tillvägagående, enligt min mening,
högst betänkligt.
När jag fann, att utskottet äfven i år föreslog en hemställan
till Kongl. Maj:t i detta ärende, förestälde jag mig, att utskottet
i sin motivering hade att bjuda på någon ny anvisning eller
antydan huru frågan skulle lösas, men så är icke förhållandet,
utan utskottet befinner sig fortfarande ur stånd att gifva förslag-
till sätt för frågans lösning. Men att endast och allenast begära
en utredning hos Kongl. Maj:t, utan att i någon mån angifva rigt-
ningen, torde väl inglunda vara lämpligt. Det säges någon gång,
att Riksdagen allt för mycket anlitar Kongl. Maj:t med skrifvelse!’,
och jag, liksom hvad jag tror på grund af hvad som förekom vid
förra riksdagen, flere andra inom kammaren hålla ovilkorligen
före, att en skrifvelse sådan som den nu föreslagna icke har det
minsta fog för sig, då Riksdagen här skulle skrifva utan att i
ringaste mån hafva klart för sig, huru frågan skall lösas. För
öfrigt är jag öfvertygad derom, att den utredning, som begäres,
verkligen icke skulle kunna föra till det resultat, motionären äskar
och utskottet förordar.
Visserligen tyckes utskottet hafva tänkt sig ett sätt för frå-
13 N:o 7.
Lördagen den 18 Februari.
gans lösning, då utskottet yttrar, att det af motionären antydda Om från-
> förslaget att utsträcka tillämpligheten af det vid expropriation eller
använda förfarandet förtjenar att tagas under öfvervägande». För afsöndrad
min del tror jag dock, att hvarken jordegaren eller afsöndrings- jordlägenhets
egaren skall blifva tillfredsstäld med ett sådant tillvägagående, en frigörande
så besvärlig och med stora kostnader förenad åtgärd som en
expropriation för att vinna ändamålet. Lägenheten är mången (]rorts)
gång icke värd dessa kostnader.
Jag har visserligen icke en så stor erfarenhet angående jord-
afsöndringsförhållanden, som ordföranden i lagutskottet förlidet år
— då han påvisade hur omöjligt utskottets förslag är —• framhöll
från sin domsaga på uland, men jag har dock haft tillfälle att icke
så litet bedöma dylika förhållanden, ty egostyckningar och af-
söndringar förekomma rätt mycket i den domsaga, der jag har
min verksamhet, men jag känner icke derifrån något sådant miss¬
förhållande som det motionären angifver. Der har på senare tider
iakttagits ett mycket enkelt tillvägagående, när en innehafvare af
en jordegendom velat afsöndra tomter derifrån eller stycka denna
i större skala. Han har då låtit förut döda inteckningarna, och på
så sätt har saken på öfverenskommelsens väg ordnats.
Så ordnas saken bäst och vida bättre än genom en tvångs¬
åtgärd af den beskaffenhet, hvarom här är fråga. Ingen kan vil¬
ligare än jag erkänna önskvärdheten utaf bildandet af egna hem,
hvithet ju skall vara skälet till motionen, och allt, som kan göras
för att främja detta mål, synes mig äfven böra göras. Men för
lösningen af den frågan finnas så många andra utvägar, så att
man icke behöfver anlita just denna föreslagna utväg, hvilken
innebär ett tvång och en kränkning af en lagligen förvärfvad
rätt. tv det kan ej vara rigtigt, men är i flera hänseenden ovil¬
korligen betänkligt och ganska farligt. Ty slår man in på den
vägen att genom tvångsåtgärder rubba en i laga ordning vunnen
rätt. och denna ej är säker och tryggad af lagen, utan af lag-
stiftarne på ganska lösliga grunder kan förändras, då beträder
man en ganska farlig väg. Nu säger man, att det allmänna bästa
främjas genom egna hems bildande. Men hvarför skall man icke
för vinnande af detta ändamål kunna välja andra åtgärder, som
lika väl. ja ännu bättre, kunna leda till målet, och detta utan
någons förfång eller skada. Den här ifrågasatta åtgärden är,
som sagdt, bestämdt icke riktig, hvarförutom densamma, enligt
min öfvertygelse, icke är möjlig att genomföra.
Att under sådana förhållanden Riksdagen nu i år skulle, med
frånträdande af sin flere gånger förut uttalade mening, tillKongl.
Maj:t aflåta en sådan skrifvelse som den här föreslagna, kan jag
för min del icke annat än afstyrka. Herr grefve och talman!
Jag afslutar mitt anförande med samma ord, hvarmed lagutskottets
ordförande slutade sitt yttrande i frågan vid förra årets riksdag:
»denna fråga har varit före i kammaren flere gånger förut och
N:o 7. 14
Lördagen den 18 Februari.
Om från- alltid blifvit afslagen, och jag hoppas, att kammaren äfven nu
mansdd^eUer m^e afstå det ifrågavarande skrifvelseförslaget».
afsöndrad
jordlägenhets Herr Trygger: När man säljer en fastighet och denna
frigörande fastighet är behäftad med en inteckning, det må nu vara en in-
inteckniZar Vekning för fordran, en nyttjanderättsinteckning eller en annan
(Förtal inteckning, gäller ju, såsom bekant, den regeln, att köparen får
finna sig deri, att inteckningen eger bestånd. Detta finna alla
rätt och billigt, derför att inteckningshafvarens rätt är äldre än
köparens. På samma sätt förhåller det sig, när man icke säljer
hela fastigheten, utan bortsäljer endast en del deraf: inteckningen
eger bestånd, dock så, hvad inteckning för fordran • beträffar, att
den, enligt lagens bestämmelser, fördelar sig på de särskilda
delarne af fastigheten, ehuru visserligen hvarje del står i subsi-
diärt ansvar för den del af inteckningen, som faller på den eller
de andra delarne af fastigheten. Det är tydligen i båda fallen
samma rättsgrund, som kräfver detta resultat, och hvilken rätts¬
grund är det? Jo, såvidt jag kan förstå, är det den i-ättsgrund,
på hvilken hela vår privaträttsliga ordning hvilar, nemligen den.
att man icke får för den ene enskildes skull uppoffra en annan
enskilds välförvärfvade rätt: den, som har en tidigare rätt, skall
icke vika för den, som har en senare eller sämre rätt, utan får
behålla sin förmån. Nu behöfver man emellertid icke alltid
respektera dessa välförvärfvade rättigheter, men då fordras det,
att det skall vara ett allmänt intresse, som kräfver en inskränk¬
ning i rätten, och herrarne hafva sig ju väl bekant, hurusom det
just är denna grundsats, som gjort sig gällande i expropriations¬
lagen. Man får expropriera för allmänna behof, men för enskilda
får man icke göra det. När således ett allmänt intresse kräfver
en inskränkning i rätten, bör man icke tveka att göra den. Nu
anser jag för min del, att frågan om egna hem är en fråga, som
berör ett allmänt intresse. Då kan det ifrågasättas, att det en¬
skilda intresset bör vika för det allmänna, och det är just detta,
som jag anser i denna fråga om egna hem böra af Kongl. Maj:t
utredas: huruvida detta spörsmål är ett sådant, att dess lösning
kräfves af samhället, och i hvad mån uppoffrandet af enskild rätt
motsvaras af vinst för det allmänna.
Men dermed har icke lagutskottet nöjt sig. Lagutskottet
fordrar, att Kongl. Maj:t skall undersöka, huruvida det icke finnes
något sätt, hvarpå hvilken köpare som helst, så snart han köpt
en del af en fastighet, skall kunna få fastighetsdelen frigjord från
inteckning — och detta utan skada för fastighetskrediten. Detta
förbehåll har ju blott afseende på penningeinteckningar, men hur
går det t. ex. med nyttjanderättsinteckningar? En egostyckning
han ju ske på det sätt, att man klyfver ett hemman i två delar.
Om nu detta hemman är utarrenderadt, så skulle enligt detta
skrifvelseförslag den, som fått ena delen af hemmanet på sig
Lördagen den 18 Februari.
15 N:o 7.
efterlåten af den ursprunglige egaren, härigenom hafva fått möj- °m fyl¬
lighet att få inteckningen dödad i denna hemmansdel. Finnes h^r
det någon rimlighet i detta? afsöndrad
När man begränsar frågan till bildandet af egna hem, då får jordlägenhets
frågan också sina rätta dimensioner; då är det endast fråga om frigörande
mindre bitar af en fastighet. Men när man skrifver på det sätt, Jism
som lagutskottet föreslagit, då finnes det icke någon begränsning: m ** 9
man kan ju stycka bort 99 hundradedelar af hemmanet, och det
finnes då ej mer qvar än en hundradedel för den ursprunglige
egaren och för inteckningen.
För min del skulle jag icke hafva något emot att kammaren
afsloge hela skrifvelseförslaget, då jag nemligen är öfvertygad, att
frågan om egna hem på annan väg kommer under Kongl. Maj:ts
pröfning och att Kongl. Maj:t då kommer i tillfälle att öfverväga,
huruvida befordrandet af bildandet af egna hem kräfver särskilda
anordningar för lossande af inteckningar i de afsöndrade hem-
mansdelar, som skola användas till egna hem. Jag har dock i
utskottet varit med om skrifvelsen med den begränsning, att den
skulle afse endast befordrandet af egna hems bildande, och detta
har jag gjort derför, att Andra Kammarens ledamöter i utskottet
voro af den uppfattningen, att här vore den punkt, på hvilken
frågan om egna hem hvilade, och att det följaktligen vore på denna
väg. som frågan skulle lösas.
Jag vidhåller hvad jag i utskottet häfdat såsom min stånd¬
punkt och hemställer alltså om återremiss till utskottet, på det
att utskottet må komma i tillfälle att förändra sin hemställan så,
att hvad som är föreslaget begränsas till de fall, då det gäller
befordrandet af egna hems bildande.
Herr Dickson: Efter de föregående talarnes anföranden
kan jag icke behöfva vidare fästa mig vid den omständigheten,
att utskottet förklarat sig icke kunna angifva något sätt för frågans
lösning. Icke heller behöfver jag närmare påvisa den ofantliga
skilnaden mellan att anvisa ett expropriationsförfarande, när det
gäller vigtiga samhällsintressen såsom en jern vägsanläggning, och
då det, såsom i detta fäll, gäller att stycka en egendom för att
derigenom få bättre betaldt för densamma. Jag tror — och det
är nog påtagligt för hvar och en — att redan det, att man nöd¬
gas hänvisa till expropriationsförfarandet, ådagalägger, att man är
inne på en farlig väg.
Jag har försökt tänka mig in i hur det skulle gå till, i den
händelse att en sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle
komma till stånd. Då skulle väl den, som ville hafva en inteck¬
ning lossad från en inköpt jordlott, vända sig till häradsrätten,
deponera löseskillingen samt förete gravationsbevis, och härads¬
rätten skulle genom stämning i tidningarne kalla inteckningshaf-
varne för att höras i ärendet. De skulle då först hafva att yttra
N:o 7.
16
Lördagen den 18 Februari.
Om från- sig, om de vore belåtna med den erbjndna summan. Vore de
‘Inamdtls ^eller s^u^e det vara nödvändigt att genom expropriations-
afsöndrad nämnd eller på annat sätt bestämma det värde, som den afsön-
jordlägenhets drade jordlotten skulle hafva, och redan denna åtgärd komme att
frigörande blifva mycket dyrare än att lossa inteckningar på det sätt, som
från viss. _ nu vanligen låter sig göra, nemligen att samtliga inteckningar
''Forts) loretes ocn torses med bevis, att de lossats från ifrågavarande
' 0 s' jordstycke. Men huru skall det gå, om de, som innehafva inteck-
ningarne, icke infinna sig på den utsatta dagen? Jo, naturligtvis
så, att, utan hinder deraf att inteckningen icke uppvisas, inteck¬
ningen förklaras dödad i denna fastighetsandel. Men intecknings-
handlingen finnes qvar med samma lydelse som förut. Då skulle
ju följden blifva den, att när jag får en inteckning i en fastighet
på landet, så vet jag icke, om den icke till äfventyrs blifvit dödad
i en eller annan del af fastigheten. Den kan, såsom herr Trygger
nyss sade, hafva blifvit dödad i nittionio hundradedelar af fastig¬
heten. Jag måste således skaffa mig en särskild utredning om
att så icke skett, och sedan jag fått en inteckning, så måste jag
ständigt vara beredd på, att ansökningar kunna komma om dess
dödande i en eller annan hemmansdel —- och icke nog härmed,
jag måste sitta och läsa hvart enda nummer af Post- och inrikes
tidningar för att bevaka min rätt. Hvem vill under sådana för¬
hållanden hafva värdepapper af denna beskaffenhet? Ingen en¬
skild kan stå ut med att bevaka sina rättigheter på det sättet,
och äfven bankerna, tror jag, skulle draga sig derför.
Jag finner således åtgärden ytterst farlig och betänklig samt
egnad att undergräfva tilliten till inteckningar i fastighet på lan¬
det ; och detta så mycket mer, som utskottets förslag skulle kunna
göras tillämpligt i ganska stor omfattning. Detta framgår deraf,
att utskottet säger, att förslaget afser icke blott afsöndrade lägen¬
heter, utan äfven frånstyckade hemmansdelar. Således skulle detta
förfärande kunna användas, så snart man säljer ett hemman i två
delar! Jag tror, att målet kan vinnas bättre på enskild väg genom
inteckningens uppvisande och förseende med påskrift om död-
ningen, och å andra sidan tror jag icke, att frågan om bildande
af egna hem har något samband med denna fråga. Vill någon
stycka sin egendom i mindre delar för att derigenom bereda
mindre bemedlade tillfälle att skaffa sig egna hem, så är den
enklaste utvägen, att han först låter döda inteckningarne i dessa
delar och sedan säljer dem.
Jag ber att få förena mig med herr Rudebeck i hans yrkande
om utslag.
Herr Hasselrot: På sätt ett par ärade talare påpekat, har
jag vid föregående tillfällen, då denna fråga förelegat i kamma¬
ren, uttalat mig i den rigtning, som dessa talare gjort. På teore¬
tiska grunder har jag bestridt eu skrifvelse1 i samma syfte som
Lördagen den 18 Februari.
17
N:o 7.
det förslag, hvilket nu föreligger från lagutskottet och som jag nu
tillstyrkt. Jag har ändrat min ståndpunkt af praktiska skäl och
skall tillåta mig att i korthet redogöra för dessa skäl.
Det har af föregående talaren erkänts, och jag är viss om,
att det af ingen motsäges, då jag påstår, att frågan om bildande
af egna hem på landet för den arbetande klassen är bland de
vigtigaste, som stå på dagordningen och kräfva sin lösning ju
förr desto hellre för samhällets sanna båtnad; och i motsats mot
de föregående talarne vågar jag påstå, att ingen åtgärd är så
kraftigt befordrande för egna hems-frågan, som just lättar möjlig¬
het att få gemensamma inteckningar dödade i afsöndrade eller
afstyckade delar af hemman. Här hafva vid denna riksdag väckts
flera motioner i syfte att understödja denna sträfvan att bilda
egna hem. såsom genom direkta understöd af staten m. m.; och
detta är nu godt och väl, men det hjelper icke i så hög grad,
som den nu föreslagna åtgärden skulle göra.
Förhållandet är, som bekant, att större delen af jorden i vårt
land besväras af inteckningar. Om och när lägenheter afsöndras
från intecknad jord — vare sig en eller annan eller i större flertal
- så blifva de afsöndrade lägenheterna besvärade af de inteck¬
ningar. som förut besvärat den gemensamma egendomen. Om
det nu vore så lätt, som de föregående talarne sagt, att få reda
på dessa inteckningar och få dem dödade, så vore ingen sådan
lagstiftning som den ifrågasatta behöflig. Men erfarenheten visar,
att det hvarken är så lätt för jordegaren att skaffa rätt på dessa
inteckningar eller så vanligt, att innehafvarne af dessa inteck¬
ningar vilja låta döda dem, äfven om ingen skada derigenom
sker. och jag vågar påstå, att största antalet af dessa afsöndrade
lägenheter fortfarande besväras af de inteckningar, som gravera
hemmanet i sin helhet. Hvad betyder nu detta faktum? Jo. det
betyder, att eganderätten till den jord, som man köpt och hvarpå
man nedlagt arbetskostnad till kanske mångdubbla värdet af sjelfva
jorden, är beroende på den tillfälliga utgången af en utmätnings-
auktion. hvari lägenheten måste gå med för att betacka inteck¬
ningar i hela hemmanet. Det är ju fullt rigtigt, att afsöndringen
står i ansvarighet för den gemensamma inteckningen, men resul¬
tatet blir lätt nog, att lägenhetsegaren får gå ifrån sin väl-
förvärfvade egendom. Kunde således något göras för att undanrödja
dessa svårigheter, så vore det synnerligen lyckligt för lösningen
af frågan om bildandet af egna hem i större omfattning.
Det har sagts, att en sådan lagstiftning, som här är ifråga¬
satt. skulle rubba grundvalen för hela vår privaträtt ocli vara
skadlig för fastighetskrediten. Jag erkänner, att, om frigö¬
rande frän inteckning skulle få ske i den omfattning, som före¬
gående talare förutsatt,, sådant kunde vara skadligt. Derför har
lagutskottet insatt som ett nödvändigt vilkor, att frigörandet
skulle kunna ske utan skada för fastighetskrediten. Om Riksdagen
Första Kammarens Prof. 1899. K:o 7, 2
Om från-
styckad hem-
mansdels eller
afsöndrad
jordlägenhets
frigörande
från vissa
inteckningar.
(Forts.)
N:o 7. 18
Om från-
styckad hem-
mansdeh eller
afsöndrad
jordlägenhets
frigörande
från vissa
inteckningar.
(Forts.)
Lördagen den 18 Februari.
aflåter en sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit, blir Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet fäst på, att vi ej vilja hafva en lagstift¬
ning af beskaffenhet att skada fästighetskrediten, och vi riskera
då ej en lagstiftning af den art, som man behagat måla på väggen
för att sedan slå. Följer Kong]. Maj:t den anvisning, som gifves
i skx-ifvelsen, blir lagstiftningen ej sådan.
Vidare är det sagdt af den näst siste talaren, att lagutskottet
gått för långt, och att lian för sin del skulle vilja gå med på
aflåtande af en skrifvelse uti ifrågavarande ämne, om den be¬
gränsades till att afse åtgärder för underlättande af bildande af
egna hem. Men detta är just hvad den föreslagna skrifvelsen
afser: väl ej i sjelfva klämmen; men om man läser motionerna,
finner man, att syftet med dem varit att befordra bildandet af
egna hem, och läser man lagutskottets motivering, finner man, att
utsigten att kunna främja sistnämnda mål uteslutande varit utskottets
motiv för dess skrifvelseförslag. I skrifvelsen till Kongl. Maj:t
kommer uppenbarligen att framhållas, att detta är motivet och
icke något annat; och klämmen kommer naturligtvis som en följd
af motiveringen, så att Kongl. Maj:t ej får tolka klämmen i skrif¬
velsen annorlunda än i sammanhang med motiveringen.
Nu liar äfven sagts af herr Trygger, att det vore bra, om
man streke orden »från styckad hemmansdel», enär eljest den
ifrågavarande utvägen att frigöra en hemmansdel från inteckning-
kunde komma att fä anlitas i fall, då detta icke borde vara till-
låtet. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att egostyckning
och jordafsöndring förekomma promiscue vid bildande af smärre
jordlägenheter: att, efter livad erfarenheten visat, små lägenheter
lika ofta tillskapas genom egostyckning som genom afsöndring
och lika små genom det förra som genom det senare förfarandet.
Vill man målet, måste man då naturligtvis taga samma hänsyn
till båda dessa tillvägagångssätt. Det kan ju icke vara rimligt,
att i fråga om en mindre lägenhet, tillkommen genom egostyck¬
ning, vägra vidtagande af en åtgärd, som under enahanda för¬
hållanden är medgifven för en icke mindre lägenhet, tillkommen
genom afsöndring.
Jag vill emellertid helt ärligt erkänna, att jag har en ytterst
ringa förhoppning, att Kongl. Maj:t på grundvalen af en sådan
förutsättning, som här är gifven, skall kunna finna någon utväg
att tillfredsställande lösa frågan. Men det vore förmätet af mig,
om jag skulle våga påstå, att, derför att jag icke kan finna någon,
en sådan utväg alls icke finnes. Skulle en sådan finnas, är den
för visso af den stora vigt, att ingenting bör underlåtas för att
den skall komma till användning, då den vore egnad att under¬
lätta vinnande af ett vigtigt mål.
Det har också sagts, att man ej bör skrifva till Kongl. Maj:t
i ett dylikt ärende, när man ej kan hänvisa på något sätt, hvarpå
män önskar, att det skall lagstiftas. Denna grundsats är ju fullt
19 N:o 7.
Lördagen den 1£ Februari.
rigtig och har i allmänhet fasthållits af denna kammare. Men på fien¬
de sista åren har kammaren dock afvikit derifrån. Så skedde,^nsdelsMer
för att nämna ett exempel, beträffande frågan om skiljande af afsöndrad
den kommunala beskattningen från statsbeskattningen. Man kunde jordlägenhets
ej alls visa, huru detta skulle ske, utan sade blott, att det gälde frigörande
ett vigtigt och stort mål, och att man derför borde aflåta en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Kammaren beslöt då skrif- ”(FortsN*
velses aflåtande, trots utskottet afstyrkt det. Den nu föreliggande
frågan är af fullt lika stor vigt som den nyss omnämnda, och
utsigten att komma till något resultat är i den föreliggande frågan
enligt min uppfattning åtminstone icke mindre än i den andra,
trots den stora komité, som har att söka lösa densamma.
Jag tillåter mig att yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Le man: Det synes mig, som om utskottet i sitt betänkande
väl mycket hyllat satsen: ändamålet helgar medlen; och jag
tyckte, att den siste ärade talaren medgaf det. Det är verkligen
ett godt ändamål, som utskottet velat befordra, men utskottet har
förklarat sig icke kunna finna något lämpligt medel. Till slut
har utskottet dock påpekat, att man skulle kunna använda samma
förfarande med inteckningar uti ifrågavarande fall som vid ex¬
propriation — men. tillägger utskottet, endast om det går för sig
utan att fastighetskrediten rubbas. Men då frågar jag: vore det
ej att söka förena två orimligheter? Man vill något, men det
får ej genomföras på det enda sätt, det rimligen kan ske.
Då utskottet icke kunnat påvisa någon rimlig utväg och då
ej heller någon af de ärade talare, som här haft ordet, kunnat
det. frågar jag: hvad tjenar det till att besvära regeringen med
en skrifvelse i denna fråga? Den föregående talaren sade: jag
är ej nog förmäten att tilltro mig att kunna hitta på en utväg,
om sådan finnes. Ja, icke heller jag kan finna någon. Men jag
hemställer, om det kan vara sannolikt, att det finnes någon utväg,
då denna fråga varit före år efter år, men likväl ingen uppstått,
som. om han äfven. ej kunnat lösa hela gåtan, åtminstone kunnat
angifva den rigtning, i hvilken gåtan skulle kunna lösas.
Här har mest talats om penninginteckningar, men frågan blir
sannolikt ej lättare löst, om man tager hänsyn t. ex. till servituts-
inteckningar. Jag antager, att en inteckning meddelats för servi¬
tutsrätt till vattenuppdämning, vattenledning eller dylikt. Skall
denna inteckning kunna på dylikt sätt dödas, då är det ganska
illa stäldt med rättssäkerheten.
För öfrigt vill jag påpeka, att det ej är länge sedan en fråga
af något liknande art blifvit afgjord af Riksdagen. Det väcktes
för några år sedan i Riksdagen förslag om bestämmelse rörande
inteckningsförhållandena, då man i stad behöfver afsöndra en del af
en intecknad tomt för att lägga till en annan. Då ifrågasattes verk¬
ligen, huruvida man ej borde få tvinga den, som hade inteckning i
N.o 7. 20
Lördagen den 18 Februari.
Om från- den fastighet, från hvilken en del skulle afskiljas, att taga lösen
man^hellerderför. Men som kammaren funnit af en'till årets Riksdag aflåten
afsöndrad proposition, har Kongl. Maj:t ej velat ingå på, att en intecknings-
jordlägenhets häfvare skulle kunna tvingas att taga betalning, utan hemstält om
frigörande bestämmelse, att, för så vidt tomtdelen skall kunna få frånstyckas,
Jrim mssa (jen skall vara fri från inteckning, och att, förrän detta visats,
lU ''Vört*)' lagfai'i å tomtdelen ej kan erhållas. Ja, detta är en anordning,
som äfven skulle kunna införas att gälla i fråga om frånstyckade
och afsöndrade områden å landet. Man skulle icke kunna fä
lagfart å ett sådant område, innan det visats, att detsamma vore
fritt från inteckning. Det skulle tvinga säljare att mycket mera,
än nu är fallet, i förväg ordna inteckningslorhållandena.
Det vore ju godt, om, såsom herr Trygger förordar, ett sådant
förfaringssätt som det ifrågavarande kunde begränsas till de fall,
då bildande af egna hem vore ändamålet med jordförvärf. Men
huru skrifva detta i en lag? Huru definiera begreppet egna hem ?
Skulle man säga: när någon köper ett stycke jord för att derå
bygga hus endast för sig sjelf, då skall denna lag gälla; men när
man inköper ett jordområde för att derå bygga ett hus att hyra
ut eller anlägga en fabrik, då skall lagen ej gälla? Jag tror ej,
att begreppet Degna hem» fått en så fast terminologi, att man
kan införa det i lagstiftningen. Derför tror jag, att det tjenar till
intet att återremittera ärendet till utskottet.
Jag kan ej se någon utväg att lösa frågan annat än genom
en våldsåtgärd, och detta anser jag ej vara lämpligt, äfven om
man derigenom kunde vinna det stora målet. Derför hemställer
jag om af slag å utskottets skrifvelseförslag.
Herr Unger: Då lagutskottets högt ärade ordförande af sina
filantropiska ansatser låtit förleda sig att nu tala för en sak, som
han förra riksdagen talade emot, har han, för att kunna göra det,
krupit bakom detta »utan skada för fastighetskrediten.»“Han
säger, att det ändock vore utmärkt, om man kunde tinna någon
möjlighet att utan skada för fastighetskrediten låta egare af från-
styckad jord äfven utan inteckningshafvarnes medgifvande blifva
fria från inteckningarna i deras lägenheter. Ja, det vore visst
alldeles utmärkt, om de det kunde blifva. Men som detta uppen¬
barligen ej är möjligt utan skada för fastighetskrediten, hemställer
jag, om det kan vara skäl att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande något, som man på förhand måste inse vara omöjligt.
Jag har all möjlig aktning för Kongl. Maj:ts förmåga att lösa
stora och svåra uppgifter. Men här är det fråga om något, som
hvarje man med praktisk blick kan genomskåda och på förhand
inse vara omöjligt att genomföra utan skada för fastighetskrediten.
Det har sagts, att bildandet af egna hem skulle befordras
mycket, om det kunde beredas lägenhetshafvare någon möjlighet
att blifva fria från inteckningar i deras lägenheter. Med förlof,
Lördagen den 18 Februari.
21 N:o 7.
det finnes redan sådan möjlighet för dem. Och denna möjlighet
begagnas alla dagar: att på den godvilliga uppgörelsens väg be¬
frias från inteckningar. Enligt hvad jag från min erfarenhet kan
vitsorda, anstränga sig hemmansegarne i trakter, der det bildas
municipalsamhällen, och vid stora jern vägsstationer, der det van¬
ligen förekommer mycket afsöndringar, till det yttersta för att
kunna frigöra sina hemman från inteckningar, så att de sedan
med framgång skola kunna frånsälja mindre områden. Denna
utväg är den enklaste och reelaste. Men sant är, att det icke
alltid är för stamhemmanens egare möjligt att helt och hållet
frigöra sig från inteckningar.
Om man nu skulle stifta en lag angående frigörande från
inteckning vid egostyckning och jordafsönäring, komme väl att
bestämmas, att till inteckningshafvare skulle utgå liqvid för så
stor del af hans inteckning, som belöpte å det frånstyckade eller
afsöndrade området med hänsyn till områdets värde efter särskild
uppskattning. Men nu är att märka, att det ofta ej vore så för¬
delaktigt för en lägenhetshafvare att få en sådan uppskattning af
sin lägenhet. Uppskattningen skulle, om man beträdde den väg,
som lagutskottet velat anvisa, vanligen icke hinna verkställas förr
än ett eller annat år efter upplåtelsen. Under tiden hade lägen-
hetshafyaren odlat och byggt, och derför komme kanske, vid
inteckningarnas fördelande, så mycket på hans lott, att det inteck-
ningsbelopp, han måste svara för, bestege sig till mera än hela
köpeskillingen. Då vore föga vunnet med en dylik anordning.
Jag tror, att den enskilda uppgörelsens väg är den bästa och
den enda, som kan anlitas utan skada för fastighetskrediten. Och
som lagutskottet nu velat bereda möjlighet till frigörande från
inteckning allenast med det vilkor, att fastighetskrediten icke skulle
derigenom skadas, men detta är omöjligt, ber jag att få yrka afslag
å lagutskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet, och dels att utskottets hemställan
skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 15 och 17 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt
motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om ut¬
om från-
styckad hem-
mansdels eller
afsöndrad
jordlägenhets
frigörande
från vissa
inteckningar.
(Forts.)
N:o 7. 22
Lördagen den 18 Februari. *
arbetande af förslag till lag om sameganderätt till fast och lös
egendom, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 14 och 15
i denna månad bordlagda utlåtande och memorial:
n:o 5, med anledning af väckta motioner och i öfrigt fram-
stäldt förslag om inrättande af nya afdelningskontor af riks¬
banken, och
n:o 6, angående inköp af en fastighet för riksbankens blif¬
vande kontor i Kristianstad,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält-
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, denna dag aflemnade nådiga propositioner till
Riksdagen:
l:o) angående disposition af kronolägenheten Halmstads
slottsjord;
2:o) angående försäljning af dels en under förra kronofogde¬
bostället ä/8 mantal Qvarnberga p:o 1 i Södermanlands län lydande
utega, dels ock ett till förra militiebostället 5/s mantal Tingaröd
n:is 4, 7 och 13 i Malmöhus län hörande gatehus;
3:o) angående försäljning af tre till indragna militieboställen
i Östergötlands län hörande lägenheter;
4:o) angående upplåtelse åt enskilde af viss del af ett vid
afvittringen inom Jockmocks socken för kronans räkning afsatt
område invid Murjecks jernvägsstation i Norrbottens län;
5:o) angående försäljning af lägenheter under förra jägmästare¬
bostället V2 mantal Råstorp n:o 2 Södergården i Östergötlands län;
6:0) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre landtbrukaren Carl Johan Johansson;
7:o) angående ett till allmänna läroverket i Kalmar beviljadt
lån; och
8:0) angående upplåtelse från kronans mark inom Piteå socken
af ett område till plats för en kapellbyggnad m. m.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
mosaiske trosbekännares fattigvård.
Lördagen den 18 Februari. 28
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Almqvist
under tio dagar från och med den 20 innevarande månad.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 12,44 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
i
N:o 7.
flis 7. 24
Tisdagen den 21 Februari.
Tisdagen den 21 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 14 i denna månad.
Vid föredragning af bevillningsutskottets den 18 innevarande
februari bordlagda memorial n:o 5, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande punkten 2:o) i utskottets betänkande
n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringsproposition.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 18 innevarande månad bordlagda betän¬
kande n:o 6 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtan¬
den n:is 12—16.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hasselrot
under tre veckor från denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,38 e. m.
In fidem
A. v. Krusemtjema.
Onsdagen den 22 Februari.
25 N:o 7.
Onsdagen den 22 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m
Justerades protokollet för den 15 i denna månad.
Upplästes ett inkommet läkareintyg, så lydande:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, ryttmästare!!
G. Tornerhjelm på grund af sjukdom {luftrörskatarr) under den
närmaste tiden är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygas
härmed på begäran.
Stockholm den 22 februari 1899. *
Erik Tengstrand,
legitimerad läkare.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden
och memorial:
n:o 7, i anledning af väckt motion om förbud mot försäljning
af spirituösa drycker mot postförskott;
n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring af § 44 brän-
vinsförsäljningsförordningen;
n:o 9, i anledning af kamrames skiljaktiga beslut rörande
punkten 2:o) i utskottets betänkande n:o 4 i anledning af före¬
slagen ändring af 47 § bränvinsförsäljningsförordningen;
n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förslag till ändringar i bevillningsförordningen,
afseende densammas förtydligande; och
n:o 11, i anledning af väckt motion om särskild bevillning
för jordbruksfastighet, som eges af bolag; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 17, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande bestämmelser rörande skyldigheten att deltaga i byggnad
M:o 7. 26 Onsdagen den 22 Februari.
och underhåll af kyrka m. m., prestgård samt tingshus och härads-
fängelse;
n:o 18, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen;
n:o 19, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880,
dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt motion; och
n:o 20, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till bestäm¬
melser rörande biträde af tolk åt domstol eller allmän åklagare.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 18 och
21 innevarande februari bordlagda betänkande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande
af frilager och frihamnsanläggningar, biföll kammaren hvad
utskottet i detta betänkande hemstält.
IjVågasutUi Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 21 innevarande
8tmaserför m^na^ bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion
olofligt bort- om straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å
tagande afl annans mark.
vilda bär å
annans mark. Herr Leman: Såsom af betänkandet synes, har jag reserverat
mig mot vissa delar af motiveringen, och jag anhåller att i korthet
få redogöra för skälen dertill.
Utskottet uttalar till en början, »att det i gällande svensk lag
icke är belagdt med straff att å annans skog eller mark taga vilda
bär». Det torde, enligt min tanke, vara alldeles otvetydigt att så
är, ty lagstiftaren uppräknar i 24 kap. 3 § strafflagen så noga
allting, hvars olofliga tagande är belagdt med straff, såsom t. ex.
gräs, ollon, nötter m. m., men då han icke upptager skogsbär och
markens blommor, synes det vara klart, att ett olofligt tagande af
dessa icke är belagdt med straff. Så långt är jag alltså ense med
utskottet.
Men sedan yttrar utskottet: »Den enda påföljd, som af ett
sådant tillegnande kan uppkomma, är enligt utskottets förmenande
skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordegaren, men
en dylik skadeersättningsskyldighet torde ej inträda i andra fall,
än då jordegaren, genom utfärdande af förbud mot bärplockning
å hans mark, upphäft den presumtion om samtycke dertill, som
eljest enligt vår svenska rättsuppfattning torde få anses föreligga».
I denna del är jag deremot icke ense med utskottet. Jag
har nemligen den åsigt, att lagstiftaren har lemnat vilda bär och
27 N:o 7.
Onsdagen den 22 Februari.
blommor ur räkningen och ansett dessa såsom »res nullius», Ifrågasätta
d. v. s. ingens eller allas tillhörighet. Samma förhållande råder 8
å vissa orter i fråga om fiske. Så t. ex. i Bohuslän eger hvar och 0i0jngt bort-
en att med rörlig redskap fiska vid enskildas stränder. Fisket der tagande af
är ingens eller allas. Och ingalunda lär man kunna komma till vilda bär ä
den slutsats, att den, som fiskar, skall betala skadeersättning, utan amuj-™ ™ark-
så länge som lagstiftningen, på grund af gammal åskådning, har
ansett, att detta är allmän egendom, så länge torde icke, synes det
mig, någon skadeersättning komma i fråga.
Jag har velat yttra detta, på det att, då denna fråga antagligen
vid någon följande riksdag återkommer, den nu uttalade uppfatt¬
ningen om skadeerssättningskyldighet icke skall vara alldeles
oemotsagd. En skadeersättningsskyldighet kan naturligtvis komma
i fråga, om den, som plockar vilda bär och blommor, fager olofliga
gångstigar eller dylikt, men då blir detta på grund af en helt
annan rättsprincip.
Med anledning af hvad jag nu anfört, kan jag icke instämma
i utskottets motivering, men till det slut, hvartill utskottet kommit,
skall jag anhålla att få yrka bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 18 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, i andledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring af 62 §
i strafflagen för krigsmagten, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nvo lagutskottets den 18 och 21 innevarande Om lagbe-
månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt motion
om lagbestämmelser till skydd för det fria arbetsaftalet. arbetmftal
Herr Leman: Jag har icke deltagit i detta ärendes behand¬
ling inom utskottet, men hade jag det gjort, hade jag reserverat
mig. Ty i år liksom föregående år, då samma fråga varit före,
har jag den åsigt, att det ännu är för tidigt att lagstifta i detta
ärende. Under de jäsningsförhållanden, som nu råda, tror jag icke,
att en lugn och rättvis lagstiftning kan ifrågakomma. Som vi veta,
håller man i Tyskland på med att försöka åstadkomma en sådan
lagstiftning, och det synes mig i detta fall, att vi mycket väl kunna
vänta och se, huru man lyckas i Tyskland, och icke här försöka
att i ett så svårt ämne som detta experimentera på egen hand.
För min del får jag alltså afstyrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
N:o 7. 28
Onsdagen den 22 Februari.
Om lagbe¬
stämmelser
till slcydd för
arbetsaftal.
(Forts.)
Herr Trygger: För min del, herr grefve och talman, är jag
visserligen icke någon entusiast för den skrifvelse, som utskottet
när beslutat, men jag har dock biträdt förslaget på den grund,
att åtskilliga andra förslag, som jag anser olämpliga, till lösande
af denna arbetarefråga, hafva framkommit och delvis vunnit under¬
stöd. Den nu föreslagna skrifvelsen åter är, enligt mitt förmenande,
det bästa sättet att komma till ett godt slut i saken, när Kongl.
Majrt icke tycks sjelf vilja taga initiativet.
• •, ^?en straffrättsliga vägen torde först då böra beträdas, när den
civilrättsliga visat sig icke leda till målet, och det är just denna
senare väg, som företrädesvis här är föreslagen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare på
afslag derå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upp¬
repades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 18 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 15, i anledning af väckt motion angående ändrade be¬
stämmelser i fråga om kungörande af slutting, och
n:o 16, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående ändring af 7 § i förordningen om kyrko¬
stämma m. in.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Ifrågasatt be- Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 18 innevarande
»Zon lfa» februan bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion
Zn läfa Tn0m ändring af 20 kaP- 8 § ärfdabalken.
omyndig att
vara förmyn- Herr Pettersson, Carl: Till en början ber jag att få kon-
a,e‘ statera, att lagutskottet i denna fråga i år intager en annan ställ¬
ning än år 1891, då utskottet tillstyrkte den ifrågasatta lag-
förändrmgen, hvilken emellertid föll derpå, att Första Kammaren
icke ville gå in på densamma. Således har, enligt min tanke,
lagutskottet förkofran sig derutinnan, att det denna gång icke
velat gå in på hvad samma utskott föreslog för 8 år tillbaka,
Mången skall kalla detta för reaktion, men jag tror, att det är ett
framsteg.
Om vi läsa lagutskottets föreliggande betänkande, så fastslår
det i förra avdelningen, att den bestämmelse, emot hvilken före¬
varande motion är rigtad, är uttryck för en rigtig princip. Då
Onsdagen den 22 Februari.
29 N:o 7.
tycker jag. att lagutskottet skulle helt enkelt föreslagit, att denna Ifrågasatt be-
motion icke måtte af Riksdagen bifallas. Men så yttrar sigper^onatan-
lagutskottet i den senare delen på ett visst. kompromissande sätt lära än
(och menar tro på. »att det icke kan förnekas, att dess undantags- omyndig att
lösa upprätthållande mången gång kan medföra verkliga praktiska vara fbrmyn-
olägenheter». Ja, det skulle det kunnat för några år tillbaka, <lare'
men nu. då religionsfriheten tagit en sådan utsträckning, kan (F°rts-)
man väl icke tänka sig, att vare sig metodister eller medlemmar
af hvilket religionssamfund som helst, som tillåtits att bygga och
bo i detta rike. icke skulle kunna finna personer till förmyndare,
som äro af samma religion som den omyndige. Det förefaller mig
med hänsyn härtill, som om det vore alldeles onödigt att besvära
Kongl. Maj:t med en skrifvelse i detta syfte. Kong! Maj:t får
så många skrivelser och framställningar från Riksdagen med
begäran om utarbetande af förslag i det ena och andra ämnet,
att Kongl. Maj:ts tid är, enligt min tanke, tillräckligt upptagen
af mycket vigtigare frågor än denna, som jag påstår vara en
ringa sak. Om nu så skulle vara, att man för en myndling af
en viss trosbekännelse icke kan finna en passande person af
samma lära till förmyndare, så är jag öfvertygad om, att våra
domstolar skola kunna finna rättskaffens och samvetsgranna per¬
soner. som äro fullt lämpliga till förmyndare, äfven om deras och
myndlingens religiösa åskådning icke i allt är densamma. På
grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag att få yrka afslag
på utskottets hemställan.
Herr Afzelius: Den föreliggande motionen och lagutskottets
derpå grundade hemställan kan ju vid första påseende förefalla
ganska tilltalande och synas gå i rätt rigtning — upphäfva en rätts¬
lig åtskilnad, som man är benägen att mer och mer utplåna.
Men för min del anser jag denna förändring af lagen vara ganska
obehöflig och i sjelfva verket gå djupare, än man vid första påseen¬
det vill antaga.
Vår lag ställer myndling och förmyndare i nära förhållande
till hvarandra. Förmyndare är icke blott förvaltare af mynd¬
lingens penningar och öfriga egendom, utan han sättes till mynd¬
lingen, kan man säga, i faders ställe. Med denna uppfattning
stämmer också förträffligt den beskrifning, som vår lag med sitt
ålderdomliga ordasätt gifver på hvad en förmyndares pligt är:
»Förmyndare skall låta den omyndige upptuktas i rätta evange¬
liska läran, gudsfruktan, dygd och ära, och till sådana öfningar
och handteringar hålla, som dess stånd, vilkor och ämne kräfva.»
Med denna intima ställning mellan förmyndaren och mynd¬
lingen stämmer det utomordentligt väl, att man stadgat, att för¬
myndaren skall vara af samma lära som myndlingen. Det är
ingalunda så, att häri ligger någonting intolerant mot den ena eller
andra läromeningen, ty den ena läran ställes ju fullkomligt lika
N:o 7.
Onsdagen den 22 Februari.
Ifrågasatt be¬
hörighet för
person af an¬
nan lära än
omyndig att
vara förmyn¬
dare.
(Korts.)
30
god som den andra — man har så stadgat derför, att man vill
från detta intima förhållande mellan förmyndare och myndling,
detta rent personliga förhållande utesluta religiösa kontroverser,
ja, till och med skenet af misstanke om, att förmyndaren obe¬
hörigen inverkar på myndlingen. Detta är vår lags klara stånd¬
punkt i det stycket, och jag kan icke finna någonting onaturligt,
någonting stötande deri.
Men, säger nu motionären, när det är föreskrifvet i lagen,
att den icke får vara förmyndare, som är af annan lära än mynd¬
lingen, så måste ju detta leda till, att en fader icke kan vara
förmyndare för sin son, om fadren är af annan lära än sonen.
Om detta vore förhållandet, vore det ett missförhållande, som
funnits ända sedan 1734, ty så gammal är denna antagna mot¬
sägelse i lagen. Jag bekänner, att jag aldrig hört, att en fader
blifvit utesluten från förmynderskapet för sin son på den grunden.
Detta derför, att, med allt skäl tror jag, man antagit, att dessa
bestämmelser i 8 §. som göra en förmyndare inhabil — de lyda
så: »ej må den vara förmyndare, som litet vetande, gäldbunden,
slösare, eller barnens vederdeloman är, eller den, som ej fyllt
25 år, eller är så gammal och vanför, eller så fattig, att han
förmynderskapet ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller den
af annan lära är, eller den, som häfver kronans eller andra så¬
dana medel under händer», med allt skäl, säger jag, har man an¬
tagit, att dessa bestämmelser icke gälla fader, som ju är sin sons
naturliga målsman, lika väl om modren lefver som eljest, och der¬
för icke behöfver något förordnande att vara förmyndare. Jag
tror, att om man skulle tillämpa motionärens uppfattning af detta
stadgande konseqvent och sålunda säga, att fader, som har kronans
medel om händer, skall vara utesluten från att vara förmyndare
för sina barn, så kommer man till någonting ganska orimligt. Att
den, som är »litet vetande», »gäldbunden» eller »slösare» m. m.,
icke kan vara förmyndare för sina barn mer än för andras, är
en naturlig följd deraf, att han icke ens kan vara förmyndare för
sig sjelf. Som sagdt, detta skäl tillägger jag icke den ringaste
betydelse, och lagutskottet synes icke heller tillägga det någon
betydelse. Men lagutskottet har funnit ett annat skäl, det prak¬
tiska skälet, att detta stadgande skulle kunna å vissa orter medföra
svårighet att för minderåriga, tillhörande främmande trosbekännelse,
erhålla lämpliga förmyndare. Om nu här förelåge ett verkligt
och känbart praktiskt behof, skulle jag kunna finna mig i nöd¬
vändigheten att rubba en grundsats, som jag anser rigtig. Men
jag tror icke, att lagutskottet kan anses ha visat detta, och vid
sådant förhållande kan jag icke finna, att det föreligger något
allvarligt skäl att rubba grundsatsen. Lagutskottet söker nu modi¬
fiera motionärens förslag. Utskottet vill icke som han helt och
hållet utesluta detta hinder för utöfvande af förmynderskap, utan
vill göra dess tillämpning beroende på pröfning i särskilda fall.
Onsdagen den 22 Februari.
31 N:o 7.
Hvad denna anordning beträffar, så vore i mitt tycke detta en Ifrågasatt be-
synnerligen olycklig utväg. Om lagen säger, att en person icke llöri9hetfor
får vara förmyndare för en omyndig af annan bekännelse, så finner PZmlära än
jag mig i att vara utesluten; i en sådan bestämmelse ligger icke omyndig att
någonting för personen nedsättande. Men om deremot det skulle förmyn-
lemnas åt domarens skön att säga: jag anser, att den mannen med (\are-
hänsyn till hans religiösa bekännelse icke är lämplig att vara (Forts.)
förmyndare, då först kan man komma att klaga öfver intolerans,
då får saken en förhatlig form.
Till dess det föreligger bättre skål, än nu synas vara för
handen, tror jag alltså kammaren bör vidblifva sitt beslut af år
1891 och afslå utskottets hemställan.
Herr Trygger: För min del har jag inom utskottet gjort
gällande samma uppfattning, som de begge föregående talarne här i
kammaren. Att jag emellertid icke reserverade mig, beror
derpå, att jag icke tillerkänner den föreslagna förändringen en så
stor betydelse som den siste talaren. Jag förenar mig dock gerna
i yrkandet om afslag på utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande endast yrkats, att hvad
utskottet hemstält skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter kammaren åtskildes kl. 12,34 e. m.
In fidem
A. v. Krasenstjerna.
N:o 7. 32
Fredagen den 24 Februari.
Fredagen den 24 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad.
. Upplästes tre inlemnade läkareintyg af följande lydelse:
Att öfversten m. m. herr W. Bréhmer är af sjukdom (influ¬
enza) tills vidare hindrad att bevista Riksdagens sammanträden,
intygas.
Södertelje den 23 februari 1899.
A. T. Barm,
l:ste stadsläkare.
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, landssekre¬
teraren och kommendören herr P. Krok på grund af lungkatarr
är tills vidare förhindrad att deltaga i Riksdagens arbeten, intygas
vid heder och samvete.
Malmö den 22 februari 1899.
Carl Asp,
med. doktor.
Att häradshöfding Gustaf Berg, som lider af influenza-sviter,
på grund häraf är tills vidare urståndsatt att deltaga i Riksdagens
sammankomster, intygas.
Stockholm den 22 februari 1899.
F. Lennmalm,
med. doktor, professor.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 100, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående åtgärder
Fredagen den 24 Februari.
33 N:o 7.
för den svenska borgerliga tidens bringande i öfverensstämmelse
med den europeiska medeltiden, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 22 innevarande månad bordlagda betän-
kanden n:is 7 och 8.
Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets
den 22 innevarande februari bordlagda memorial n:o 9, i anled¬
ning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkten 2:o) i
utskottets betänkande n:o 4 i anledning af föreslagen ändring af
47 § bränvinsförsäljningsförordningen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 22 i denna månad bordlagda betänkanden
n:is 10 och 11 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda ut¬
låtanden n:is 17—20.
Herr von Ehrenhoim erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag får för kammaren anmäla, att från riksbankens afdelnings-
kontor i Mariestad har till fullmägtige i riksbanken ingått följande
telegram:
»Sedan Första Kammarens revisorer anmält sig hindrade del¬
taga i årets revision och suppleanterna inkallats, har af dessa
Hedenstierna i dag anmält sjukdomsförfall.»
Herr vice talmannen: Med anledning af nu anmälda för¬
hållande och då det är föreskrifvet, att revision vid bankkontoren
skall förrättas den 1 mars, får jag vördsamt hemställa, att kam¬
maren behagade besluta att vid morgondagens plenum verkställa
val af två revisorer för afdelningskontoret i Mariestad.
På derom af herr talmannen gjord proposition beslöt kam¬
maren att vid morgondagens sammanträde anställa val efter herrar
J. A. Kjellberg och Wald. Wsern af två revisorer för granskning
af riksbankens afdelningskontors i Mariestad förvaltning och räken¬
skaper år 1898.
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 7.
3
N:o 7.
34
Fredagen den 24 Februari.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Schröder
under tio dagar från den 27 innevarande månad.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter kammaren åtskildes kl. 2,49 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1899.