RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1899. Första Kammaren. N:o 25.
Måndagen den 1 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 77, angående anläggning af en centralverkstad för reparation
af lokomotiv för mellersta och södra Sveriges statsbanor; och
n:o 78, angående fullbordande af statsbanan mellan Krylbo och
Örebro samt fortsättning af statsbanan från Göteborg till Skee.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 29 nästlidne april bordlagda ärenden, nemligen konstitu¬
tionsutskottets utlåtande n:o 12, statsutskottets utlåtanden n:is 10 och
73—76, bankoutskottets memorial nås 12 och 13, lagutskottets ut¬
låtanden nås 55—57, äfvensom särskilda utskottets utlåtande n:o 1.
Ledighet från riksdagsgöromålen till innevarande riksdags slut
beviljades herr Lithander från och med den 4 och herr Home från
den 6 i denna månad.
På framställning af herr talmannen beslöts, att statsutskottets
utlåtanden nås 77 och 78 skulle sättas främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,41 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1899. N:o 25.
1
N:o 25. 2
Tisdagen den 2 Maj.
Tisdagen den 2 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 25 sistlidne månad.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets memorial n:o 79, i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut angående beräkningen af postverkets stater för år
1900 m. in.;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 7, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande väckta motioner rörande
folkskolelärares aflöning;
bankoutskottets memorial n:o 14, angående instruktion för nästa
Riksdags bankoutskott; äfvensom
sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
ersättning till utskottets sekreterare.
Upplästes följande ingifna läkareintyg:
Ått ledamoten af Riksdagens Första Kammare, godsegaren m. m.
Herman Helmi af akut ledgångsreumatism är förhindrad att tills vidare
deltaga i riksdagsarbetet, intygar.
Stockholm den 2/5 1899.
H. Wetterdal,
med. doktor.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 77 och 78.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att på föredragningslistan för morgon¬
dagens plenum statsutskottets utlåtande n:o 73, med anledning af en
inom Andra Kammaren väckt motion angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville inleda förhandlingar om
aftal mellan Sverige, Norge och Danmark rörande en samfäld deklara¬
tion till öfriga magter, hvarigenom de skandinaviska staterna förklara
Tisdagen den 2 Maj. 3
sig för prineipielt och permanent neutrala, uppföres näst efter stats¬
utskottets utlåtande n:o 76, angående ett till allmänna läroverket i
Kalmar beviljadt lån, att derefter uppföres statsutskottets utlåtande
n:o 77, angående anläggning af en centralverkstad för reparation af
lokomotiv för mellersta och södra Sveriges statsbanor, derefter samma
utskotts utlåtande n:o 78, angående fullbordande af statsbanan mellan
Pryl bo och Örebro samt fortsättning af statsbanan från Göteborg till
Skee, och derefter särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag an¬
gående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m., dels
ock sju i anledning af samma proposition väckta motioner, samt att
öfriga två gånger bordlagda ärenden uppföras i den ordning, hvari de
för närvarande äro uppställa.
Denna hemställan bifölls.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragnings¬
listan till morgondagens sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Pettersson, Fredrik
Emil, från den 4 i denna månad till innevarande riksdags slut.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 o e. in.
N:o 25.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
N:o 25. 4
Onsdagen den 3 Maj.
Onsdagen den 3 maj.
Kammaren sammanträde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 26 sistlidne månad.
Upplästes ett inkommet läkareintyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, kammarherren
J. Kennedy på grund af halssjukdom är förhindrad bevista Riksdagens
sammanträden, intygar,
Stockholm 3 maj 1899,
Vinc. Lundberg,
leg. läkare.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 38
och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen;
n:o 14, i anledning af väckta motioner, afseende förändrade be¬
stämmelser i fråga om vilkoren för valrätt till Riksdagens Andra
Kammare;
n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
bestämmelser rörande behandlingen af ministeriella ärenden;
n:o 16, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
grundlagsbestämmelser om behandlingen af kommandomål;
n:o 17, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regerings¬
formen; och
n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring af § 15 regerings¬
formen;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pension
för statistikern hos telegrafstyrelsen E. S. Severin;
n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående under¬
stöd åt förre sergeanten F. Bergman;
Onsdagen den 3 Maj.
5 N:o 25.
n:o 82, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående under¬
stöd åt arbetsledaren August Andersson;
n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående arrendefri
upplåtelse till Jönköpings läns fångvårdsfÖrening af förra militiebostället
1/2 mantal Långanäs n:o 1 i nämnda län;
n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispo¬
sition af kronolägenheten Halmstads slottsjord samt en inom Riksdagen
i samma ämne väckt motion; och
n:o 85, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontor;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:
n:o 8, i anledning af väckt motion om bemyndigande för riks¬
gäldskontoret att i vissa fall till riksbanken öfverlemna svenska stats¬
obligationer; och
n:o 9, angående anvisande af ersättning till utskottets kansli;
bevillningsutskottets betänkande n:o 29, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1900;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 58, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande;
n:o 59, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse af § 8 i lagen angående köttbesigtning
och slagthus den 22 december 1897; och
n:o 60, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förändrade föreskrifter rörande förvaltningen af omyn¬
diges egendom; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 10, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t
beträffande befrielse för fattigvårdsstyrelse i gränskommun från befatt¬
ningen med fortskaffande af från grannlanden hitförpassade arbetsföre,
men nödstälde svenske undersåtar; och
n:o 11, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående åtgärder för säkrare förvaring af de under pastors
uppsigt varande arkivalier.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 79, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
beräkningen af postverkets stater för år 1900 m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemstält,
N:o 25. 6
Onsdagen den 3 Maj.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets sistlidne dag bordlagda memorial
n:o 7, äfvensom bankoutskottets samma dag bordlagda memorial n:o 14.
Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets näst-
lidne dag bordlagda memorial n:o 2, angående ersättning till utskottets
sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.
Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 29 sistlidne
april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 12, i anled¬
ning af väckta motioner i fråga om ändring i bestämmelserna om de
ständiga utskottens sammansättning m. in., biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 29 nästlidne april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Punkterna 1—14.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Ang. pension I *!()'! /it C il 15.
för e. o. pro.
fessom m. G. Herr Billing: Såsom berrarne finna, har jag anmält mig såsom
Rnsenius. reservant mot utskottets förslag i denna punkt, och jag står som ensam
reservant. Detta är en mycket betänklig position för en reservant i
statsutskottet, och jag kan icke för mig sjelf förklara, att jag sålunda
blifvit ensam reservant, på annat sätt, än att jag i utskottet måtte
hafva mycket illa försvarat den kongl. propositionen, så att jag med
mitt försvar måtte rent af hafva skadat densamma, då jag nemligen
anser, att den borde kunnat af Riksdagen bifallas utan något försvar
alls. Att det emellertid icke blott är subjektiva grunder, som motiverat
reservationen, det kunna herrarne finna deraf, att statskontoret, som
är ett mycket kritiskt embetsverk och allra minst torde kunna anklagas
för att ledas af falska känslohänsyn, utan ringaste reservation till¬
styrkt^ Kongl. Maj:ts förslag, och för mig är det också alldeles klart,
att, så vida man icke vill här göra ett undantag från de regler, som
eljest pläga i liknande fall följas i Första Kammaren och som sedan
genom gemensam votering bekräftats af Riksdagen, den kongl. propo¬
sitionen bör bifallas.
Såsom herrarne hafva sig bekant, finnes icke för de extra ordinarie
professorerna någon i lag bestämdt gifven pensionsrätt, utan för hvar
och en, som skall erhålla pension, anses behöfligt att derom för Riks¬
dagen framlägga särskildt förslag. Gång efter annan har dock Riks-
7 N:o 25.
Onsdagen den 3 Maj.
(lagen bifallit sådana propositioner, och derför har genom häfd blifvit Ang. pension
fastslaget såsom eu rätt för extra ordinarie professorerna, att de eS&^Jrn°Mpr^
att erhålla pension, när de i öfrigt uppfylt tjenste- och äldersvilkoren/ Bosenius_
Att således extra ordinarie professorn Rosemus skall få pension, derom (Forts ^
har egentligen icke varit någon tvist uti statsutskottet. Frågan gäller
allenast beloppet. Nu förhåller det sig så, att de extra ordinarie
professorerna hittills erhållit en pension af b,500 kronor — således samma
summa, som statsutskottet föreslagit åt Rosenius. Så långt är stats¬
utskottet således, om jag får så säga, aritmetiskt konseqvent. Men
hvarför hafva de extra ordinarie professorerna förut erhållit 3,500 kronor
i pension? Den siffran är icke tagen på höft, den är icke beviljad på
grund af särskild godhet från Riksdagens sida, utan denna siffra har
tagits i öfverensstämmelse med de grunder, som eljest äro bestämmande
för tjenstemäns pensionering, och enligt hvilka grunder gäller, att de
skola erhålla lönen i pension. Lönen har för extra ordinarie profes¬
sorer till 1898 års riksdag varit 3,500 kronor, derför hafva de också
fått i pension 3,500 kronor. Nu förändrades löneförmånerna för de extra
ordinarie professorerna vid 1898 års riksdag, så att lönen inberäknadt
ålderstillägg blef 4,300 kronor. Efter alla de grundsatser, som inom
den svenska staten hittills gjort sig gällande i fråga om pensionsrätter
skulle då häraf blifva en konseqvens, att hädanefter de extra ordinarie
professorerna, om de få pension, böra erhålla denna till belopp af 4,300
kronor. Det har händt, när man förbättrat lönevilkorén för en tjenste-
mannaklass, att man gjort den inskränkningen, att denna förbättring
icke skulle öfva inflytande på pensioneringen. Så gjordes dock icke
vid 1898 års riksdag i fråga om de extra ordinarie professorernas
pensionsrätt. Efter all konseqvens borde derför de extra ordinarie
professorerna efter år 1898 erhålla pension af 4,300 kronor. Sa har
också Kongl. Maj:t i den proposition angående ordnandet af pensions-
väsendet i allmänhet, hvilken äfven i dag ligger på kammarens bord,
föreslagit, att de extra ordinarie professorerna skulle hafva 4,300 kronor
i pension, och jag är alldeles viss om att i det särskilda utskott, som
behandlat detta ärende, icke förekommit och att, äfven om Första
Kammaren skulle ingå i eu detaljgranskning åt det kongl. förslaget,
ej heller der skulle förekomma någon opposition mot att de extra
ordinarie professorerna skulle erhålla 4,300 kronors pension.
För mig har denna punkt, så obetydlig den kan synas, ganska
stor betydelse, tv det är nu första gången efter löneregleringen för de
extra ordinarie professorerna, som eu proposition föreligger om pension
åt någon af dem, och hvad här i dag beslutas, torde derför åtminstone
kunna åberopas som ett prejudikat vid följande liknande framställ¬
ningar. Mitt påstående är, och det vågar jag stå för och det vågar
jag försvara, att, för så vidt de extra ordinarie professorerna hädanefter
skola erhålla pension och för så vidt vi vilja behandla dem efter samma
regler, som gälla för andra tjenstemän, de böra erhålla 4,300 kronor i
pension.
Då säger man möjligen: ja, detta kan gälla om de extra ordinarie
professorerna i allmänhet, men det gäller icke om Rosenius. Na väl,
om Riksdagen vill förklara, att de extra ordinarie professorerna i all¬
mänhet skola få 4,300 kronor i pension, ehuru Rosenius icke skall
N:o 25. 8
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. pension hafva denna pension, så är för mig den stora hufvudsaken vunnen, tv
kämpar icke för Rosenius personligen, utan för de extra ordinarie
Rosenius. professorerna i allmänhet. Kunde Riksdagen i dag besluta, att de extra
(Forts.) ordinarie professorerna skola hädanefter få 4,300 kronor i pension,
men att Rosenius får nöja sig med 3,500 kronor, så finge jag vara
till freds dermed, men något sådant kan icke Riksdagen besluta, och
om vi också skulle förklara, att beslutet i dag icke skall utgöra något
prejudikat, så veta herrarne väl, att sådant icke har alltför stor be¬
tydelse, då det gäller pensionsfrågor.
Om. det nu är så, att man icke vill nekade extra ordinarie profes¬
sorerna i allmänhet 4,300 kronor i pension, hvilka skulle då skälen
vara för att Rosenius ej bör hafva så mycket? Statsutskottet har här¬
för anfört två skal, det ena att Rosenius icke har lön på stat, utan att
hans lön utgår i form af prebendepastorat, och det andra att han varit
tjenstledig sedan 1808. Men äro dessa två skäl verkligen af reel be¬
tydelse? I fall den omständigheten, att Rosenius icke haft lön på stat,
utan blott haft ett prebendepastorat, skulle hafva inflytande på frågan
om hans pensionering, skulle den möjligen kunna föranleda slutled¬
ningen, att han icke borde hafva någon pension alls, men herrarne kunna
icke bevisa, att, derför att hans lön icke utgått kontant, utan i form af
prebendepastorat, lian bör hafva 3,500 kronor och icke 4,300 kronor.
Det är alldeles omöjligt att försvara den konklusionen. Icke ligger i
den omständigheten, att han har ett prebendepastorat, något skål för
att han skall nöja sig med 3,500 kronor och icke få 4,300.
Utskottets andra skäl är, att han haft tjenstledighet sedan 1898.
Då _ hemställer jag, om från den omständigheten, att en extra ordi¬
narie professor blifvit så sjuk, att han icke kunnat tjenstgöra sista
året, kan dragas den^ konklusionen, att han skall hafva en mindre
pension? Skall det såsom ett nytt vilkor för att en extra ordinarie
professor skall vara pensionsberättigad uppställas, att han icke får hafva
haft tjenstledighet under sista året.
Om Riksdagen skulle besluta, att de extra ordinarie professorerna i
allmänhet skola hafva 4,300 kronor i pension, men Rosenius blott 3,500,
skulle jag säga: det var nu en välsignad sak, att man medgaf' det
första, men det var obilligt att påyrka det senare. Men då nu Riks¬
dagen icke kan besluta det första, synes mig det enda rigtiga vara,
att man låter de extra ordinarie professorerna genom Riksdagens be¬
slut i dag få ett erkännande af den pensionsrätt, som bör tillkomma
dem i allmänhet, och ej gör något undantag i fråga om Rosenius, som
är sjuttiofyra år gammal och som tjenstgjort så många år, att han bal¬
ett stort öfverskott öfver hvad som fordras för att hafva uppfylt pen-
sionsvilkoren. 1
På grund af hvad jag anfört får jag yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr statsrådet Claeson: Af utskottets motivering svnes framgå,
att utskottet i princip erkänner, att efter den i fjol skedda lönereg¬
leringen pensionen för extra ordinarie professor bör vara 4,300 kronor,
eller samma belopp som Kongl. Maj:t föreslagit åt extra ordinarie
professorn Rosenius, men, säger utskottet, detta bör icke vara tillämp-
9 N:o 25.
Onsdagen den 3 Maj.
ligt på Rosemus af två skäl. Det ena är att hans lön utgår allenast Ang. pension
i form af prebendepastorat och det andra att han under sista åren/7"' e- °'/r°'
. . . o , 1- , i fessorn M. G.
åtnjutit tjenstledighet. _ 0 . . Rosenius.
Hvad angår det första skälet, eller att lian icke åtnjutit kontant (Forts.)
lön af statsverket, utan endast haft ett godt prebende, så är detta full¬
komligt riktigt, men jag ber att få nämna, att inkomsten af detta
prebende är beräknad till öfver 6,000 kronor — om jag icke minnes
orätt är den beräknade siffran 6,490 kronor. Således har Rosenius,
fastän han är extra ordinarie professor, haft högre aflöning än ordi¬
narie professorer i allmänhet, och det förefaller då att vara en bra
stor afknappning för honom att, när man gifver honom pension, han
får icke blott lägre sådan än ordinarie professorer, utan till och med
lägre än hvad Riksdagen synes vilja bestå åt extra ordinarie pro¬
fessorer i allmänhet.
Det andra skälet, utskottet åberopat, är att Rosenius under sista
tiden åtnjutit tjenstledighet. Det har han gjort, och hans läkare¬
betyg innehåller, att han sedan 1897 års vår lidit af kronisk bjern-
sjukdom med deraf härledande oförmåga till ansträngande intellektuelt
arbete och till följd deraf är urståndsatt att sköta sitt embete, utan
att någon sannolikhet förefinnes, att han kan blifva i stånd att åter¬
inträda i tjenstgöring. Rosenius är född 1825 på sommaren och blir
således snart sjuttiofyra år gammal. Jag ber vidare att få fästa
kammarens uppmärksamhet på att det icke är Rosenius, som väckt
frågan om pension åt honom, utan det är det akademiska konsistoriet
i Lund, som två särskilda gånger hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl.
Maj:t, för att tillgodose ett rätt skötande af den akademiska under¬
visningen, måtte vidtaga åtgärder för Rosenius’ försättande på indrag-
ningsstat. Rosenius har sedan i en skrifvelse, som inkommit strax
efter konsistoriets sista framställning, förklarat sig villig att afgå mot
en pension af 4,800 kronor, och han har dervid såsom skäl för denna
siffra åberopat den i fjol gjorda löneregleringen för de extra ordinarie
professorerna. Det pensionsbelopp, hvarom bär är fråga, är noga taget
blott 800 kronor. Utskottet har föreslagit Riksdagen att bevilja 3,500
kronor, och Kongl. Maj:t har begärt 4,300 kronor. Med hänsyn
till Rosenius’ ålder och det upplästa läkarebetygets innehåll föreställer
jag mig också, att det icke skall vara för sä synnerligen lång tid,
som dessa 800 kronor årligen kunna komma att utgå, men deremot
är det en synnerlig vinst för universitetet i Lund, om denne otjenst-
bare professor får pension och eu ny kraft kommer i stället och
verkar på hans plats.
På grund af de omständigheter jag anfört, ber jag att få rekom¬
mendera Kongl. Maj:ts framställning i kammarens välvilja.
Friherre von Otter: Den förste, högt ärade talaren vet nogsamt,
att åtminstone bland en del ledamöter i statsutskottet funnos lifiiga
sympatier för den mening, han förfäktat, likväl under förutsättning
att några skäl blefve anförda, som kunde anses uppväga de skäl,
hvilka talade emot den högre pensionen. När frågan om pensionering af
de extra ordinarie professorerna första gången för 5—6 år sedan förevar i
Riksdagen, inkom statsutskottet med en hemställan om att någon sådan
Nso 25. 10
Ang. pension
för e. o. pro¬
fessorn M. G
Rosenius.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
pensionering icke måtte åt dem beredas, dock under uttalande af den
förhoppning, att eu allmän pensionsreglering måtte ske för såväl desse
'som öfrige lärare. Denna mening godkändes icke af Riksdagen, som
efter gemensam votering tillerkände de extra ordinarie professorer,
om hvilka då var fråga, pension af 3,500 kronor. Nu har föreslagits
en höjning af denna pension till 4,300 kronor, detta på den grund att
vid förra riksdagen de extra ordinarie professorernas lön blifvit höjd
till detta belopp. På föredragningslistan för i dag finnes äfven uppförd
till behandling en kongl. proposition, deri föreslagits, att dessa extra
ordinarie professorer måtte erhålla den pension, som enligt vanliga
grunder betingades af deras lönevilkor, men, såsom herrarne finna af
utskottets utlåtande angående denna proposition, har Kongl. Maj:ts
framställning enhälligt afstyrkts under hemställan om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida icke från
tjenstemännen sjelfva skulle kunna erhållas något bidrag till deras
pensionering, och i förväntan på denna utredning blir säkerligen icke
heller nu någon pensionsrätt faststäld för de extra ordinarie profes¬
sorerna i allmänhet. Skulle nu i dag åt Rosenius bestämmas eu
pension af 4,300 kronor, skulle detta beslut möjligtvis kunna komma
att inverka på den blifvande allmänna pensionsregleringen eller åt¬
minstone icke kunna då uppehållas.
Detta är en synpunkt, hvartill hänsyn icke tagits vid förevarande
ärendes behandling i utskottet, emedan utredning härom då icke förelåg,
men utom de skäl, som omnämnts af de föregående talarne, har ut¬
skottet grundat sin framställning om eu lägre pension åt Rosenius än
Kongl. Maj:t föreslagit på två omständigheter. Den ena är, att extra
ordinarie professorer vid tre föregående tillfällen erhållit pension af
3,500 kronor. Och vidare hafva för icke mer än ett år sedan det
större akademiska konsistoriet i Lund, universitetskansleren och stats¬
kontoret tillstyrkt en pension af 3,500 kronor åt Rosenius samt Rose¬
nius sjelf förklarat sig belåten med att fä detta belopp i pension. Jag
hemställer då, om utskottet ur utskottssynpunkt kunnat här föreslå
någon annan summa än 3,500 kronor.
Såsom jag yttrade i början af mitt anförande, hade säkerligen,
i fäll man kunnat finna tillräckliga skäl att tillstyrka Kongl. Maj:ts
proposition, den ärade reservanten icke i utskottet varit ensam om siu
mening, och får lag på grund af de skäl lag nu anfört yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Billing: Den siste talaren betonade, så vidt jag hörde ho¬
nom rätt, såsom det starkaste skälet för utskottets förslag den om¬
ständigheten, att förra året det akademiska konsistoriet, universitets¬
kansleren och statskontoret tänkt sig en pension af 3,500 kronor åt
professor Rosenius. Men ingenting annat ligger i det förslaget än
det, som jag sökt betona mycket starkt i mitt förra yttrande, nem¬
ligen att sä länge som extra ordinarie professorernas lön var 3,500 kronor,
så tillstyrkte man en pension af 3,500 kronor. Det var ju omöjligt
att i fjol tänka sig något annat, men nn har den väsentliga för¬
ändringen inträda att extra ordinarie professorernas lön blifvit omreg¬
lerad vid 1898 års riksdag, då lönen sattes till 4,300 kronor. Genom
Onsdagen den 3 Maj.
ll N:o 25.
att nu föreslå en pension af 4,300 kronor vidhåller man just den^«<?- pension
princip, som i fjol följdes. I stället för den pension af 3,500 kronor,^so*n
som konsistoriet, kanslern och statskontoret förut föreslagit, hafva de^^jV^
i år konseqvent föreslagit icke 3,500 utan 4,300 kronor. Att pro¬
fessor Rosenius i fjol förklarade sig villig taga emot 3,500 kronor be- 01 s'
rodde naturligtvis derpå, att lian icke kunde för sig begära mer än
andra extra ordinarie professorer då kunde erhålla. Att han i år
icke anser sig behöfva vara nöjd med mindre än 4,300 kronor, beror
naturligtvis på, att han anser sig icke behöfva behandlas sämre än
andra extra ordinarie professorer.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Lindgren: De skäl, som anförts för att peusionen åt professor
Rosenius måtte bestämmas till 4,300 kronor, synas mig så alldeles sjelf-
klara, att jag knappt kan finna, att man billigtvis kan säga något
deremot. Det af statsutskottet anförda skäl för en lägre pension kan
jag icke fatta. Situationen är ju den, att Rosenius har eu lön, som
vida öfverstiger och kanske är dubbelt så stor som en ordinarie profes¬
sors. Det är således för honom alldeles ingen olycka att icke få pension,
utan det är en ekonomisk fördel för honom att få sitta qvar och behålla
sin lön. Tjenstgöra kan han icke, då han är sjuk. För universitetet
är det eu annan sak. För universitetet är det en svårighet att icke
kunna besätta platsen med friska krafter och universitetet har derför
repeterade gånger anhållit om pension åt Rosenius. För de extra ordi¬
narie professorerna är det vidare vigtigt att, då första gången efter
förhöjningen af lönen fråga om pension åt eu extra ordinarie professor
förekommer, denna pension bestämmes enligt de grunder, som gälla för
andra tjenstemäu.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Herr Alin: Efter den uttömmande utredning, som förut lemnats,
skulle jag icke behöfva här yttra mig, men jag ber dock att till
hvad de föregående talare, som uppträdt för reservationen, anfört få
lägga några ord. Jag kan verkligen icke finna något skäl, som talar
för utskottets framställning, byggd på de synpunkter, som här fram¬
hållits af den ledamot af utskottet, som här fört utskottets talan, eller
att det ännu ligger i vida fältet, när eu pensionsstat skall fastställas
för extra ordinarie professorer, och att man derför skall hålla sig vid en
pensionssumma, som icke står i samma proportion till lönen som det
pensionsbelopp, hvilket utgår för andra tjensteman. Det vore väl lägligt
att, då man väntar en reglering, följa de regler, som eljest tillämpas.
Här vill man bestämma pensionen till 3,500 kronor, då lönen höjts till
5,500 kronor. Det är att lemna den principiella ståndpunkten och
intaga godtyckets. Jag vill så mycket hellre rigta mig deremot, som
ett dylikt beslut i sådana frågor som denna, första gången, sedan lönen
bestämts till sitt nuvarande belopp, ganska lätt och naturligt får bety¬
delse af ett prejudikat, som sedan blir normerande. Hvad skulle detta
betyda med afseende å det ändamål, som Riksdagen velat främja, då
den höjt lönen för extra ordinarie professorer? Jo, det skulle betyda, att
i följd af den betydliga skilnaden mellan lön och pension läraren skulle,
N:o 25. 12
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. pension så länge som möjligt och äfven om hans krafter icke räckte till fullo
ffV 6 V^11- s^i hvar Pa s:*n plats1, då han icke finge lemna den mot en pension,
eSRo$enius Pa hvilken han kunde lefva. Detta skulle i väsentlig mån förringa
(Forts) betydelsen af hvad Riksdagen gifvit universiteten genom att anslå de
löner åt extra ordinarie professorer, somförlidet år beviljades och hvarmed
afsigten väl varit, icke att gynna några tjensteman, utan att främja
verksamheten vid universiteten, så att den blifver sådan, som den skall
vara och som landet och dess intressen hafva rätt att fordra.
Jag förenar mig i yrkandet på bifall till reservationen.
Herr Tamm, Hugo: Jag brukar mycket väl kunna förstå den
förste ärade talarens uppfattning i allmänhet, men jag får bekänna,
att jag i denna fråga icke har kunnat följa med den uppfattning, som
hyses af honom. Det är troligtvis derför, att vi icke förstå hvarandra,
som vi komma till så olika slut. De, som stå på en annan stånd¬
punkt än utskottet, vilja framhålla, att pension åt e. o. professorer
skall fastslås alldeles som de vore ordinarie. Nu är förhållandet, att
dessa e. o. professorer icke äro berättigade till någon pension. Deraf
följer enligt min uppfattning, att pensionsfrågan rörande dem i hvarje
särskildt fall skall pröfvas. Således är det här mera fråga om billig-
hetsskäl, än hvad andra vilja hafva det till, en rättsfråga, och derför
äro utskottets skäl sådana de äro.
I detta särskilda fall, då denne person, professor Rosenius, har
haft mycket större lön såsom e. o. professor än öfriga e. o. professorer,
och detta under en följd af år; då han vidare en gång förut erbjudit
sig att afgå för 3,500 kronor, synas billighetsskälen tala för att pen¬
sionen för honom ej ställes högre än förut gifvits e. o. professorer.
Men dertill kommer enligt min mening ett annat skäl, och det är
detta: Att nu begagna det förhållandet, att e. o. professorslönen är
höjd sedan den 1 januari, och tillämpa detta på en person, som aldrig
en enda olag tjenstgjort under den tid, den högre lönen gält, det
synes mig icke rigtigt. Det förhållandet synes mig göra, att man i
detta fall med fullt skäl kan ställa den e. o. professor, hvarom här är
fråga, såsom hörde han till gamla staten, och således, i full konseqvens
med hvad man förut gjort, bevilja 3,500 kronor i pension åt honom.
Något prejudikat kan jag icke finna att man härmed skapar. Men
nog är det billigt att begära, det en person, för att erhålla pension
på grund af en ny stat, skall någon dag hafva tjenstgjort under den
nya staten. Således är jag öfvertygad att, utan att man behöfver
fatta något särskildt beslut i det syftet, man, genom att afslå en pen¬
sion af 4,300 kronor åt professor Rosenius, icke fastslagit, att nästa
gång, då det gäller pension åt e. o. professorer, dessa icke skola få
4,300 kronor, ty de hafva då tjenstgjort under den nya staten, och då
följes den gamla häfdvunna regeln att i pension gifva 80 procent
af lönen.
Af dessa skäl har jag stält mig på utskottets sida, och jag an¬
håller om bifall till dess hemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jem-
likt de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bi-
13 N:o 25.
Onsdagen den 3 Maj.
tall till utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bi¬
falla denna framställning oförändrad; och förklarades den förra propo¬
sitionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Funklen 16. *Ä
Herr Tamm, Hugo: I denna punkt har jag pa samma skäl, j;J{rkman.
som jao- anförde i den förra punkten, icke kunnat biträda utskottets
förslag,^det skälet nemligen, att det i dessa frågor är vigtigt att iakt¬
taga 'eu viss konseqvens. I denna fråga, som nu är före, är förhål¬
landet det, att kollegan Björkman tjenstgjort dels vid pedagogi, dels
vid allmänt läroverk — i Luleå — och dels derefter kommit åter till
pedagogi. Nu är förhållandet det, att desse lärare vid allmänna läro¬
verk äro berättigade till pension, men att — man kan val säga genom
förbiseende — lärarne vid pedagogierna icke innefattats i kongl. bref-
vet af den 16 mars 1858 angående pension åt lärarne vid elementar¬
läroverken. som de allmänna läroverken då benämndes, fastän pedago¬
gerna i allt äro att betrakta såsom allmänna läroverk. De vid peda¬
gogierna anståide lärarne äro, saväl i fråga om kompetensvilkor till
af^dem innehafda befattningar som beträffande lön, tjeustgöringeus
omfattning, delaktighet i elementarlärarnes enke- och pupillkassa in. nu,
likstälde med lärarne vid de egentliga allmänna läroverken, hvarför också
statskontoret säger, att det med fog kunde ifrågasättas, huruvida icke
lärarne vid pedagogierna vore, om de eljest uppfylt vilkoren, pensions-
berättigade på grund af 1858 års bref, men då de icke särskildt blifvit
der nämnde, hafva de ansetts ej kunna erhålla pension utan särskild
framställning. Hade Björkman nu varit qvar vid allmänt läroverk,
hade han erhållit 3,000 kronor i pension, men derför, att han vid
slutet af sin bana är anstäld vid pedagogi, har utskottet följt den
gamla regeln, att pensionen bör sättas till 80 procent af lönen. Men
hvad som gjort att jag reserverat mig är, att utskottet stöder sitt
förslag på det skälet, att utskottet icke anser sig i förevarande fall
böra frångå den hittills vid liknande tillfällen af utskottet i allmänhet
följda grundsats, att pensionsbeloppet icke bör sättas högre än till
åttio procent af lönen. Ja väl, men utskottet åberopar härför ett af
statskontoret omnämndt prejudikat af 1884, hvarmed sig förhåller så,
att utskottet, som framhåller konseqvenseu häraf, ehuru ingen af ut¬
skottets ledamöter var ledamot i det utskott, som yttrade sig 1884,
då visserligen föreslog en pension af 2,800 kronor, men märken väl,
att Riksdagen bestämde den till 3,000 kronor. Det förefaller mig då
konstigt af utskottet att åberopa konseqvensen med sitt beslut, då
Riksdagen förkastat samma utskottets förslag. Ville man åberopa det
prejudikatet, skulle det heta, att utskottet anser pension af 2,800 höra
föreslås, fastän Riksdagen 1884 bestämt 3,000 kronor. Men ehuru jag
är ledamot af utskottet, anser jag dock Riksdagen vara en högre auk¬
toritet, och jag anhåller derför om bifall till Kongl. Maj:ts törslag.
25 N:o. li
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. pension Herr statsrådet Claeson: Jag är väsentligen förekommen af den
VofeZT*I,talare’ som liyss hade ordet> ocl‘ jaR skall blott be att få såsom ett
Björkman, 'komplement till hvad han yttrade få anföra en del af innehållet af
(Forts.) riksdagens beslut 1858 rörande pension åt lärarne vid elementarläro¬
verken. Detta beslut meddelades af Kongl. Maj:t i kongl. brefvet den
16 ^inars 1858, och det bestämdes deri, att lärare, som uppbure en lön
af 3,000 kronor eller derunder, skulle undfå hela beloppet i årlig pen¬
sion, men att de, som åtnjöte högre löu, skulle erhålla i pension 80
procent eller fyra femtedelar af totalsumman af lönen, dock så att de
lärare, hvilkas aflöning utgör mer än 3,000 men mindre än 3,750
kronor, icke skulle erhålla lägre pension än 3,000 kronor. Nu är
förhållandet med Björkman det, att han har 3,500 kronor i lön. Hade
lian varit anstäld vid allmänt läroverk och icke vid en pedagogi, hade
han varit absolut berättigad till eu pension åt 3,000 kronor eller
samma belopp, som Kongl. Maj.'t föreslagit.
Herr Ekdahl: Till hvad förut blifvit yttradt ber jag få nämna, att
denne man, kollegan Björkman, tjenstgjort i 40 år, men icke lyckats
komma, i den ekonomiska ställning att vara fri från sina skulder från
studietiden. Han sitter nu med stor familj och måste se på hvarje
skilling, som lian kan förskatta sig. Skulle nu Riksdagens beslut
blifva, att han endast skulle beviljas en pension af 2,800 kronor, så är
lian nödsakad att icke taga afsked, utan stå qvar så länge som möjligt.
Och skulle han i så fall åtnjuta 2,895 kronor utom hvad han får lemna
åt vikarien, således 95 kronor mer, om han ej afgår, än om han tager
den pension, statsutskottet föreslår. I fråga om läroverk har Söder-
telje i förhållande till andra platser blifvit mycket styfmoderligt be-
handladt. Ehuru staden har 7,000 invånare, finnes der endast en
pedagogi och lärareantalet är blott två. Det läses emellertid, med
Kongl. Maj:ts tillstånd, på flere klasser genom att staden aflönar tre
extra lärare, så att Björkmans tjenstgöring varit likstäld med sådan
vid större läroverk, men blifver det nu så, att Björkmans befattning
skötes af vikarie, finnes det vid skolan eu ordinarie och fyra extra
lärare. En läroanstalt kan dock icke lämpligen skötas på det sättet,
då man ena året har en och andra året en annan extra lärare.
Allt talar således för regeringens förslag, och jag får fördenskull
förena mig med dem, som dertill yrkat bifall.
Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då ingen redogjort för de
skal, som vant bestämmande för utskottets hemställan i denna fråga,
vill jag, då jag varit med om den förberedande behandlingen, redogöra
för denna sak. Jag ber på samma gång få säga, att de föregående
talarnes uppfattning har mycket fog för sig. Men då den förste talaren
klandrade utskottet för att utskottet åberopat ett prejudikat af 1884,
undrar jag, om detta klander var berättigadt. För det första brukar
man alltid söka efter föregående precedensfall, på det pensioner under
likartade förhållanden ma utgå med lika storlek, så att icke gemen¬
samma voteringar må höja pensionen för den ene, under det den andre
blir lidande; och^för det andra har just detta precedensfall tillämpning
bär, ty det är åberopadt i Kongl. Majrts proposition. Jag erkänner,
15 >:o 25.
Onsdagen den 3 Maj.
att både rättvisa och billighet fordra, att lärarne vid pedagogierna Ang. petition
jemnställas med elementarlärarne i fråga om pension, men efter kongl/0'’toroo*rÄ*'
brefvet den ld mars 1858 är dock icke så fallet. Åtminstone har ^Björkman.
Kongl. Maj:t hittills tjdt det så, att särskilda framställningar böra (]?ol.t8.)
göras med afseende på dessa pedagogilärare.
Hvad fallet från år 1884 beträffar, så framstäldes inför utskottet
den skilnad mellan detta och nu ifrågavarande fall, att den man,
hvarom då var fråga, hade varit rektor i 42 år vid pedagogi, och i
den debatt, som föregick beslutets fattande inom denna kammare, på¬
pekades också af båda de talare, som uppträdde, särskildt denna hans
chefsbefattning såsom den, hvilken borde ställa fram billighetsskälet i
främsta rummet. Vidare var Brandbergs både lefnads- och tjenste-
ålder större än den nu ifrågavarandes, och den högre pensionen fast-
stäldes för honom med endast sex rösters öfvervigt — 153 mot 159.
Det var denna olikhet med det föregående precedensfallet, som utskottet
tagit i betraktande.
Härtill kommer eu sak — att Brandbergs lön var 2,500 kronor,
under det lönen för den person, som nu är i fråga, är 1,500 kronor,
ehuru, jag erkänner det, deras samtliga aflöningsförmåner genom ålders-
tilläggen uppgå till detsamma.
Det har som sagdt varit dessa skäl, som gjort att utskottet vid
pröfningen af frågan stannat vid den lägre siffran, och äfven om ut-
sigterna skulle vara gynsamma för det högre beloppet, anser jag mig
dock, på grund af hvad som förefallit, böra yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Sä ve: Jag ber att få förena mig med de herrar, som till¬
styrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Såsom motiv derför ber
jag att särskildt få framhålla, att enligt min öfvertygelse vederbörande
lärare i högsta lönegraden vid pedagogier äro berättigade till pension
ä 3,000 kronor på grund af 1858 års bref. Derom må man ju dock
kunna tvista, men hvad som är tydligt och klart är, att om läraren
i fråga icke sökt transport från ett af de läroverk, som nu äro samman¬
fattade under rubriken »allmänna läroverk», till pedagogien i Söder-
telje, hvilken äfven faktiskt är ett allmänt statens läroverk, hade han
i denna stund utan gensägelse från något håll varit berättigad till
pension å 3,000 kronor.
Ser man på arten af hans verksamhet vid Södertelje pedagogi, så
är den fullkomligt likartad med hans verksamhet vid det statens läro¬
verk, vid hvilket han förr tjenstgjort. Pedagogien i Södertelje hör till
den grupp af pedagogier, som fått benämningen »egentliga pedagogier»,
och som äro i allo likstälda med elementarläroverken. Pedagogien är
visserligeu på stat endast tvåklassig, men undervisningen skötes dock
med Kongl. Maj:ts medgifvande på fem klasser, så att pedagogien är
likartad med de femklassiga elementarläroverken, med hvilka den med
afseende på det gagn den gör bör likställas. Det är alldeles uppen¬
bart för hvar och en, som känner förhållandena, att då de af staten
aflönade lärarekrafterna här äro så ringa, ansenliga utgifter måste för
bestridande af omkostnaderna för de extra lärarekrafterna läggas på
Södertelje samhälle. Men nu blifver Södertelje samhälle ytterligare
Nso 25- 16
iOnsdagen deu 3 Maj.
Ang. pension ogy nsamt stridt deri, att de ordinarie lärare, som staten har att aflöna,
kollegan F Xej .^’^va. lätta att anskaffa, då de äro underkastade risken att icke
Björkman, blifva likstälda i pensiousförhållande med andra statens lärare, med
(Forts.) hviska de i alla andra afseenden äro likstälda, såsom i fråga om tjenst¬
göring och löneförmåner och om uppflyttning i högre lönegrad.
Jag anhåller alltså om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen i enlighet med derunder förekomna yrkanden gjorde proposi¬
tioner, först pa bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten
hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig frän Kongl. Majrts i ämnet gjorda
framställning, skulle bifalla denna framställning utan förändring;
och förklarades deu senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Punkterna 17—23.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 29 sistlidne april
och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 74, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjette hufvudtiteln
gjorda framställning om anslag till aflöningar och öfriga utgifter vid
Ultima landtbruksinstitut, dels ock Kongl. Maj:ts proposition angående
slutlig organisation af nämnda institut, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.
Anslag for Föredrogs å nyo statsutskottets den 29 nästlidne april och den 1
tlbyggnad-'er innevarar,de maj bordlagda utlåtande n:o 75, angående Kongl. Maj:ts
m. m. vid i statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln gjorda framställ-
akademiska ning om anslag för till- och ombyggnader in. m. vid akademiska sjuk-
sjukhuset i huset i Upsala.
Upsala.
Herr Alin: Som hvar och en lätt inser, är denna fråga för Upsala
universitet, dess verksamhet och till och med dess fortvara af den
största vigt. Det skulle derför hafva varit synnerligen glädjande,
om Kongl. Maj:ts proposition hade kunnat af utskottet oförändrad bi¬
fallas, detta med hänsyn till de svårigheter, som utan tvifvel komma
att möta för att få de vilkor uppfylda, som blifvit af utskottet upp¬
ställa för bifall till propositionen. Jag kan emellertid å andra sidan
nu icke förneka, att den synpunkten, hvarur utskottet uti ifrågavarande
afseende motiverat sin framställning, kan synas hafva sitt berättigande.
Skulle svårigheterna blifva sådana, att de icke kunna öfvervinnas, har
jag också i utskottets utlåtande funnit ett yttrande, som gör, att jag
dock kan trösta mig dermed, att universitetet i alla fall skulle få sina
behof tillfredsstälda, i det utskottet, som funnit dessa behof vara ådaga-
17 Sko 25.
Onsdagen den 3 Maj.
lagda, utgår från den förutsättningen, att universitetet har rätt att, Anslag för
om behofven icke kunna på annat sätt tillgodoses, få dem fullständigt
afhjelpta genom statens egen försorg. mf m.°vid
Jag skall till följd af hvad jag nu yttrat icke göra något yrkande akademiska
mot hvad af utskottet föreslagits. sjukhuset i
Upsala.
Herr statsrådet Claeson: Statsutskottet har i sitt utlåtande för- (Fort8-)
klarat, att utskottet funnit den framlagda planen för akademiska sjuk¬
husets i Upsala till- och ombyggnad vara lämplig, och utskottet har
icke haft någonting att mot densamma erinra. Såsom kammaren behagade
finna af statsverkspropositionen och äfven af statsutskottets betänkande,
var afsigten att sammanbringa den för byggnadsarbetet nödiga summan
genom att skaffa penningar från tvenne håll. Universitetet skulle till¬
skjuta 61,000 kronor. Det var allt, hvad universitetet ansågs kunna
komma ut med. Vidare skulle landstinget tillskjuta 107,353 kronor
64 öre. Denna summa betingades deraf, att landstinget förut hade
lemnat ett understöd på 1860-talet till akademiska sjukhuset, hvarigenom
landstinget skulle få att fordra en summa af 150,000 kronor. Staten
skulle tillskjuta resten eller 293,835 kronor. Nu har utskottet ansett,
att landstinget för billigt kommit ifrån den saken och att landstinget
borde lemna ett vida större bidrag. Ja, gör landstinget detta, hvilket
jag innerligen hoppas, att landstinget måtte göra, så är ju allting bra,
men skulle den olyckan inträffa, att landstinget finner de af utskottet
uppstälda vilkor en för hårda, så att landstinget vill gå sin egen väg
i sjukvårdsafseende, d. v. s. inrätta eget sjukhus, då kommer, så vidt
jag förstår, den kliniska undervisningen vid Upsala universitet att lida
högst betänklig skada, ty större delen af de patienter, som användas
vid undervisningen, äro från landstingsområdet, och skulle nu dessa
komma att få eget sjukhus, blifver patienternas antal för visso ganska
ringa.
Det må tillåtas mig nämna för kammaren, att medicinska fakulteten
i Upsala anser redan nu, att materialet är för litet, och fakulteten har
gjort flera försök att fa det förökadt, bland annat derigenom, att då
det för åtskilliga år sedan byggdes nytt fattighus i Upsala, ville fakulteten
ombesörja sjukvården der, men stadsfullmägtige gingo ej in derpå.
Vidare ifrågasatte fakulteten att få taga hand om sjukvården å
epidemisjukhuset, men icke heller detta vann bifall.
Så ifrågasattes på privat väg af medicinska fakulteten att få öfver¬
taga sjukvården på det s. k. Gillbergska barnhuset, men äfven detta
utan framgång.
Jao- har tagit mig friheten att fästa uppmärksamheten vid, att den
ekonomiska sidan af denna sak efter mitt förmenande icke är den
vigtigaste, utan den vigtigaste är, att akademien icke saknar tillräckligt
material för den kliniska undervisningen.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 25.
N:o 25.
18
Onsdagen den 3 Maj.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 29 nästlidne april
och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtanden:
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett till
allmänna läroverket i Kalmar beviljadt lån, och
n:o 73, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion,
angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl Maj:t
ville inleda förhandlingar om aftal mellan Sverige, Norge och Danmark
rörande en samfäld deklaration till öfriga magter, hvarigenom de skan¬
dinaviska staterna förklara sig för principielt och permanent neutrala,
äfvensom af samma utskotts den 1 och 2 i denna manad bordlagda
utlåtande n:o 77, angående anläggning af en centralverkstad för repara¬
tion af lokomotiv för mellersta och södra Sveriges statsbanor,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 2 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 78, angående
fullbordande af statsbanan mellan Krylbo och Örebro samt fortsättning
af statsbanan från Göteborg till Skee.
Ang. full- Punkten I.
bördande af
statsbanan Herr Åkerman: När vid 1897 års riksdag frågan om anläggande
förebrå.’^ en jernväg för statens räkning mellan Örebro och Krylbo förevar
till behandling, framhöllos mycket starkt de fördelar i strategiskt hän¬
seende, som vore att vänta af den föreslagna banan, och på mig såsom
varm försvarsvän inverkade i väsentlig grad just sagda förhållande, så
att jag tvärt emot tvenne enskilda jernvägars intresse och dermed
äfven mitt eget gaf min röst för denna bana. Nu finner man emel¬
lertid till sin förvåning, hurusom hela den sidan af saken alldeles
negligeras. På den tiden — år 1897 — fick man till och med höra,
hurusom denna jernväg i strategiskt intresse var af sådan vigt, att den
skulle kunna uppväga en ny befästning i vestra Mälare-trakten, och
icke förty är det nu meningen att stryka ett streck öfver de strategiska
fördelar för försvaret, som den nya banan skulle lemna. Utskottet går
till och med så långt, att detsamma nästan litet hållande bemöter
motionärens förslag att upptaga 775,000 kronor såsom tilläggssumma i
kostnaden för att göra Örebro—Frövi-banan dubbelspårig och dymedelst
ernå, att den i strategiskt hänseende så vigtiga nya förbindelsen mellan
sydvestra och nordöstra Sverige efter hela sin längd finge sitt sär¬
skilda spår, äfven om man frånginge banans år 1897 beslutade ut¬
slutning öfver Ullersäter till Örebro. Ja, utskottet förringar nu till den
grad betydelsen af att hela vägen få ett andra spår, att utskottet
alldeles icke ifrågasätter, att Örebro—Frövi-banan på länge skall komma
att göras dubbelspårig, äfven om Örebro—Ullersäter—Spånga-jern-
vägen icke kommer till stånd. Frågan om ett nytt spår skall enligt
utskottets mening framskjutas till en oviss framtid och får icke tagas
med i den beräknade kostnaden. Men jag hemställer, om man med
Onsdagen den 3 Maj.
19 N:o 25.
fog kan begära att i lämplig tid få veta, att till följd af ett snart Ang. fall-
förestående krig den rätta tidpunkten är inne för ett nytt spårs ut-bordandet af
läggande. Ingen kan tillräckligt långt i förväg bestämma en sådanm‘euanKn/lbo
tidpunkt, och icke lärer det väl under en mobilisering hvarken blifva och Örebro.
tid att utlägga det nu omtvistade jernvägsspåret eller fås bättre till- (Forts.)
gång på arbetskrafter än för närvarande. Nu skall man emellertid,
derför att det är midt om arbetskrafter, icke sätta i fråga att bygga
banan, såsom den år 1897 beslöts, utan inbespara den der biten från
Frövi till Örebro. Mig synes detta från försvarssynpunkt sedt vara högst
menligt, och ett sådant förfaringssätt är så mycket betänkligare, som
man genom detsamma tillintetgör de förhoppningar om en förbättring
för värt försvarsväsen, som förespeglades vid fattandet af 1897 års
beslut om den nya banans anläggning.
Härtill kommer vidare, atf betydande och från flera olika syn¬
punkter ' inverkande enskilda intressen skadas genom ifrågavarande
inköp. Så omintetgöres de förbättrade förbindelser med Örebro, som
den år 1897 beslutade banan stälde i utsigt för de närmast nordost
om sagda stad belägna landsdelarne. Vidare skulle genom det nu af
utskottet förordade förslaget en del kommuner komma att få i betydlig
grad ökade skatter, som de förut haft att dela med de stationer, som
nu tillhöra eu enskild bana, men som genom köpet skulle komma i
statens ego. Äfven detta bör väl räknas som en olägenhet, men långt
värre är dock, att Stockholm—Vesterås—Bergslagsbanan kommer att
få väsentligt försvårade förhållanden, dels genom att Köping—Örebro-
banan skulle komma att fa tvä egare med deraf följande samtrafiks-
afgift, samt dels genom att godstrafiken mellan Stockholm och Örebro
efter statens inköp af Örebro—Frövi-jernvägen kommer att fråntagas
Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg.
De finnas, som befara, att statsjernvägarne efter ifrågavarande in¬
köp äfven skulle komma att försvåra möjligheten för Vesterås-banan
att bibehålla persontrafiken mellan Stockholm och Örebro, men så långt
sträcker sig dock icke min fruktan. Åtminstone känner jag mig viss,
att under den nuvarande jernvägsstyrelsen man kan vara lugn i sådant
afseende, men det är i alla fall tydligt, att Vesteråsbanans förhållan¬
den komma att högst väsentligt försvåras genom statens inköp af jern-
vägen mellan Frövi och Urebro.
Mig synes således så många skäl tala för, att den af motionären
föreslagna och år 1897 beslutade jernvägen måtte helt och hållet
komma till utförande, att jag icke kan annat än yrka afslag på stats¬
utskottets hemställan och bifall till motionärens förslag.
Friherre Gripeustedt: Såsom kammaren torde funnit af utskottets
betänkande, har jag låtit anteckna mig såsom reservant mot utskottets
beslut att tillstyrka den kongl. propositionen om inköp af banan Frövi—
Örebro, och jag beder att i korthet få motivera min åsigt om det
mindre lämpliga häri. Till eu början vill jag då beröra kostnads¬
frågan, hvilken afhandlats i så väl den kongl. propositionen som uti
herr Sahlins motion. De uti denna motion anförda siffrorna hafva
blifvit något kritiserade i utskottets betänkande, och jag ställer mig
ingalunda solidarisk med honom härutinnan, men i alla fall framgår
Jf:o 25. 20
Ousdngen den 3 Maj.
Ang. full- tillräckligt tydligt, att det ena alternativet, inköp af Örebro—Frövi-
bordandet «/jernvägen, ställer sig betydligt dyrare än fullföljandet af den ur-
meUanTZwosprungliga planen. För att hålla sig till jernvägsstyrelsens uppgifter,
och Örebro, skulle det först nämnda alternativets utförande i rundt tal kosta
(Förta.) 3,977,000 kronor, under det att för det andra kostnaden uppginge till
endast 2,207,000 kronor. Om dertill lägges inköpspriset 450,000 för
bangården i Örebro samt för spåret till Skebäck, hvilket inköp jag icke
motsätter mig, då det ju är nödvändigt för anläggandet af redan utaf
kammaren beslutade verkstäder, så skulle kostnadssumman för sist¬
nämnda alternativ uppgå till 2,657,000 kronor och skilnaden mellan
båda blifva 1,320,000 kronor, hvarmed således Frövi-alternativets kostnad
skulle öfverstiga det andras. Nu vill jag icke lägga hufvud vigten på
kostnadsfrågan; om blott motsvarande fördelar vunnes genom det dyrare
priset, vore derom icke något att säga, men sådant torde ingalunda
vara fallet. Visserligen skulle enligt jernvägsstyrelsens utsago det före¬
slagna inköpet vara en utmärkt affär i anseende till den mycket starka
och inkomstbringande trafiken på denna handel, och detta är ju sant,
men äfven den föreslagna nya banan skulle efter all sannolikhet blifva
mycket starkt trafikerad, och enligt jernvägsstyrelsens egen uppgift är
det mycket svårt att utreda, huru stor del af trafiken, om inköpet icke
komma till stånd, skulle belöpa sig på bandeleu Frövi—Örebro och
huru mycket på Ullersäter— Örebro. — Så kommer sjelfva hufvud-
skälet och det är, att för staten vore fördelaktigt, om den frakt¬
konkurrens kunde undvikas, som blefve eu följd af byggandet utaf
jernvägslinien Örebro—Ullersäter. Detta är hufvudskälet till det före¬
slagna inköpet, att man vill blifva af med en besvärlig konkurrent.
Jag kan emellertid icke förstå, att konkurrensen på de korta sträckorna
Frövi—Örebro och Ullersäter—Örebro är något att tala om för de
stora jernvägslinier, som här skulle vara konkurrerande, men gå i så
olika rigtningar, statens jernväg från Norrland till Örebro och den
enskilda från Stockholm till Örebro. Sannolikt har man således med
talet om konkurrens icke menat den emellan dessa små bansträckor,
som dessutom skiljas åt af sjön Väringen, utan säkerligen afsett en
helt annan konkurrens, nemligen den, som gäller den stora trafiken
mellan Örebro och Stockholm. Det är denna konkurrens man vill
komma., till lits, och det är just derför jag motsätter mig inköpet af
banan Örebro—Frövi. Icke nog med, att jernvägsbolaget Stockholm—
Vesterås—Bergslagen skadades härigenom, utan jag är öfvertygad, att
äfven den trafikerande allmänhetens norr om Mälaren insressen komme
att lida genom störandet af nuvarande trafikförhållanden mellan Örebro
och Stockholm. Nu kan man invända, att det jern vägsbolag, som
trafikerar limon Örebro—Frövi och som är villigt sälja nyss berörda
handel, sjelf mycket väl kan fatta innebörden af en sådan försäljning,
och det. må vara, men det är tvenne bolag, som tillsammaus trafikera
linien Örebro—Stockholm, nemligen Stockholm—Vesterås—Bergslagens
jernvägsbolag, hvars trafik ovilkorligen blefve lidande, och Grängesbergs-
bolaget, som besitter jernvägarne Oxelösund—Flen—Vestmanlaud,
Frövi—Ludvika och Örebro—Köping samt har trafikrättigheten för
Örebro —Svartå jernväg. Detta bolag, som endast beböfver se sig sjelft
till godo, skulle deremot icke förlora mycket genom ifrågavarande för-
21 Nso 25.
Onsdagen den 3 Maj.
säljning. Dess liufvudintresse ligger uti trafiken Grängesberg—Oxelö- Ang. full-
Kind och det säljer derför gerna sin handel Frövi—Örebro, helst när6“£tublnaf
det sker mot en »rundligt tilltagen» summa. o . , . mellan Krylbo
För min del finner jag emellertid icke något tilltalande deruti, och Örebro.
att staten på detta sätt störande ingriper i eu så upparbetad och hittills (Forts.)
så mönstergilt skött jernvägstrafik som den, hvilken eger rum på
linien Örebro—Stockholm. Hellre, än att staten .under nuvarande
förhållanden inköper den lilla banstumpeu Frövi—Örebro, borde den
förvärfva hela denna vigtiga pulsåder för trafiken, jernvägen Örebro—
Stockholm, men detta förslag föreligger icke nu, och jag vill icke
heller säga, att jag anser detta önskvärdt.
På hvad sätt skulle emellertid staten blifva lidande, om den lilla
återstående bandelen af Örebro—Krylbobanan från Ullersäter ny¬
byggdes? Enligt min uppfattning på intet sätt. Säkerligen skulle fullt
tillräcklig trafik för båda banorna finnas, och det är icke värdt att
tala om. att denua bana, Frövi—Örebro, ensam skulle kunna sörja lör
den trafik, som söderifrån hopar sig i Örebro och norrifrån i Frövi.
Jag vill icke tala om da ofta använda strategiska skälen, som skulle
på^ denna sträcka nödvändiggöra dubbla spår, såvida icke två banor
byggas. Dessa tror jag väl beliöfliga äfven för fredliga ändamål, då
båda banorna mycket väl kunna bestå vid sidan af hvarandra. Om
den enskilda jernvägen Stockholm—Vesterås—Bergslagen ginge ända
fram till Frövi, och staten förvärfvade sig den enda jernväg, som för¬
binder Örebro med Frövi, så skulle förstnämnda jernvägs styrelse, derom
är jag fullkomligt öfvertygad, finna fördelaktigt att gå i författning
om bvggandet af egen jernväg ända fram till Örebro, för att på detta
sätt luta den enskilda jern vägstrafiken fortgå ända fram till sistnämnda
punkt. Men det är nu icke sa, utan ifrågavarande bana slutar i Köping,
dess trafik går icke längre, och det är här skon klämmer. . En enskild
jernväg med den trafik, som för närvarande eger rum pa linien Stock¬
holm—Örebro, måste hafva en fördelaktig ändpunkt för sin trafik och
denna bör här vara Örebro. Vid en jemförelse med norra Öster¬
götlands jernväg se vi, att denna, som nu slutar i Palsboda, finner det
fördelaktigt att bygga ända fram till Örebro. Nu kan det sägas, att
denna jernväg är smalspårig och att undvikandet af omlastning i Påls-
boda måste för densamma vara af vigt. Må vara, att häruti en skilnad
finnes, men i alla fall vidhåller jag, att den stora trafiken, som gär
direkt mellan Stockholm och Örebro, blefve lidande på, att de enskilda
banorna, som ombesörja densamma, skulle sluta i Frövi. Utskottet
anför äfven såsom motiv för inköpet: »Ur nationalekonomisk synpunkt
funnes det mindre rigtigt att anlägga eu ny bana, då trafiken_ i fräjda
kunde fullt ut besörjas genom anlitande af en redan befintlig. En
sådan användning af landets kapitaltillgångar syntes utskottet icke rätt
kunna försvaras.» Detta är en argumentering, som jag tror i en framtid
skall kunna användas vid hvarje tillfälle beträffande byggandet af nya
banor, och skulle äfven kunnat användas emot hela Krylbobanan, ty
den blifvande trafiken på denna kunde ju ombesörjas på de gamla
banorna. Jag gillar således icke detta utskottets motiv, och tär det
stå för utskottets räkning. Ett annat skäl är det, att arbetskrafter
skulle besparas genom att icke fullborda banan enligt den ursprungliga
N:o 23. 22
Onsdagen den 3 Maj.
Ana- fuU- planen, men jag erinrar häremot, att de för jernvägsbyggandet be-
*te^6anan öfliga arketskrafterna redan äro anvärfda, och jag tror icke nya
mellan Kry ^Qb ehöfv as för fullföljandet af nämnda plan. Dessutom förefaller det
och Örebro, mig, som om detta skäl icke vore fullt på sin plats, då det användes
(Forts.) från håll, der man så starkt ifrar för de stora jernvägsbyggnader, som
nu pågå; och äfven flertalet af dem, som i fjol röstade emot Gellivare—
Ofotenbanan, hvaribland jag sjelf, gjorde det af helt andra motiv, icke
derför att de befarade brist på arbetskrafter. Om de då underkände
betydelsen åt denna synpunkt, borde de enligt mitt förmenande icke
draga fram densamma i fråga om eu så obetydlig banstump som den
ifrågavarande.
Sjelf har jag icke det ringaste personliga intresse i vare sig det
ena eller andra alternativets antagande, utan bedömer saken, såsom
jag tror åtminstone, fullt objektivt dels från statens synpunkt, dels
från det läns, som jag representerar, och dels från Örebro stads. Nu
vet jag visserligen, att min mening icke omfattas enhälligt i länet, och
min vän och läskamrat inom utskottet kan derom lemna besked;
jag vet ju sålunda, att utefter Ervalla—Nora—Karlskoga-banan åt¬
skilliga hyttegare finnas, som gerna skulle se, att statens jernväg ginge
ända fram öfver Frövi till Örebro, ty deras från Norrland fraktade
träkol blefve i sådant fall något billigare, än om öfvergångsafgifter
skulle erläggas först vid öfvergången till Örebro—Köping-banan och
sedan vid öfvergången till Ervalla—Nora-banan. Detta intresse må
vara fullkomligt berättigad^ men jag anser icke dess tillgodoseende
uppväga de olägenheter, som skulle tillskyndas den trafikerande all¬
mänheten, derigenom att jern vägsdriften mellan Örebro och Stockholm
konnne att rubbas eller skötas sämre än hittills.
Såsom jag redan förut sagt, gör jag mig icke solidarisk med herr
Sahlin i afseende å de af honom anförda siffrorna, men jag ber dock,
herr grefve och talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan
samt bifall till den uti herr Sahlins motion befintliga klämmen.
Herr Bolinstedt: Den förste ärade talaren åberopade, att strate¬
giska skäl talade till förmån för byggandet af den handel, Ullersäter
— Örebro, som hall förordade. De af kammarens ledamöter, som deltogo
i 1897 och 1898 års Riksdagar, då frågan om Ofotenbanans byggande
förevar, hafva säkerligen i friskt minne, huru de strategiska skälen i
den kongl. propositionen 1897 starkt framhöllos, och huru stora for¬
dringar stäldes på befästningar och utveckling af Norrlands försvar
såsom ett vilkor för denna banas byggande, men huru året derpå i
den kongl. propositionen till 1898 års Riksdag icke fäns ett ord om
denna fästningsfråga, dessa strategiska och militära frågor, livilka
endast svagt berördes i en reservation. För dem antager jag således,
att de strategiska skälen icke vidare hafva någon betydelse. De äro
en vara, som numera icke har någon marknad, utan synes vara skäl,
som man tyckes anse sig berättigad begagna, när de behöfvas, men
som kastas bort, när de kännas besvärliga. — För vårt försvar skulle
de dock hafva varit af stor betydelse, om de iakttagits, innan byggan¬
det af Ofotenbanan beslutats; men för nu ifrågavarande jernväg, Uller-
säter—Örebro, äro de utan värde, då det här gäller endast byggandet
23 N:o 25.
98,200,
237,500,
300,000, samt
500,000
Onsdagen den 3 Maj.
af en jernväg på c:a 25 kilometer i en trakt, der jernvägar redan Ang. full-
finnas tätt bredvid hvarandra, och afståndet mellan den föreslagna
banan och Köping—Örebro-jernvägen skulle, der det är störst, ickemcWan KryU>0
uppgå till mer än c:a åtta kilometer. — Det torde derför icke vala och Örebro.
på sin plats att här tala om strategiska skäl eller om behofvet af (Forts.)
dubbla jernvägar.
För att nu något granska de skäl, friherre Gripenstedt an¬
förde för denna banas byggande, redogjorde han till en början för
det pris, som staten skulle erlägga för den till inköp föreslagna
Frö vi—Örebro-jernvägen. Såsom herrarne torde hafva funnit af ut¬
skottets betänkande, föreligga tvenne förslag, det ena framstäldt i
den kongl. propositionen och det andra i herr Sahlins motion. Den
af KongL Maj:t föreslagna Frövi—Örebro-jernvägen skulle med tomter
i Örebro och Skebäcks-spåret ko-ta .................. kronor 3,160,000;
härtill kommer, för den nya sammanbindnings-
linien mellan Frövi—Ludvika och Köping—
Hults jernvägar ........................................... »
för kompletteringsarbeten å Frövi—Örebro-
banan .......................................................... 2
inköp af materiel för linien Spånga—Örebro »
för fullbordande af statsbanan från Krylbo till
Frövi .................................................'..... 2_
summa kr. 4,295,7Q0,
i hvilken summa värdet af tomter ingår med omkring 450,000 kronor.
Vid detta alternativ, slutande med en summa af omkring 4,300,000,
har man pålagt alla möjliga kostnader, som behöfvas för att sätta
banan Frövi—Örebro i fullfärdig! skick. Banan är, såsom åtminstone
en del af herrarne torde veta, i särdeles god kondition, och då ytter¬
ligare för dess komplettering afsedda kostnader nedläggas, kan man
våra fullkomligt viss, att banan kommer i fullt statsbanemessigt skick.
Hvad det andra i herr Sahlins motion förordade alternativet beträffar,
upptager det först 450,000 kronor till inköp af tomt m. in. i Örebro,
samt °begäres vidare återstoden af det belopp, som af Riksdagen be¬
viljades, då Krylbobanan beslöts; och detta återstående belopp är
2,254,000 kronor, således tillsammans 2,704,000 kronor. Herr Sahlin
torde dock här hafva beräknat allt för knappt, då han anser, att den
ifrågavarande jernvägeu, Ullersäter—Örebro, skulle till följd af de
stegrade arbets- och materialprisen kunna byggas för samma belopp,
som beräknades för tre år sedan, hvarjemte han bortglömt kostnaderna
för stations-anordningarna vid Ullersäters station och de dryga kost¬
naderna för utvidgning af Örebro station, som häraf skulle blifva eu
följd.
På sid. 3 i motionen säger han, att bolagsstyrelsen förklarat sig
villig att försälja ifrågavarande tomt särskildt för sig med verkstad
och spår för ett pris af 450,000 kronor, med vilkor, bland annat, att
till bolaget med eganderätt lemnades lämplig plats i närheten af
Örebro norra station för ett lokomotivstall med dertill hörande verkstad
och dit ledande spår. Kostnaden för nämnda plats bör tilläggas, men
har motionären i sitt förslag ej dertill upptagit något belopp. Antag
N:o 25. 24
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full- dock, att hans siffror vore rigtiga, så är kostnadsskilnaden mellan de
bVat3ifar,an h^rd alternativerii Kongl. Maj:ts och motionärens, ungefär 11/2 million
meUanKrgWo^}'0^01'- Då är frågan den: kan verkligen denna summa utbetalas med
och Örebro, fördel för staten? och kan staten deraf erhålla motsvarande nytta? Jag
(Forts.) svarar derpå obetingadt ja, ty genom inköpet af Frövi—Örebro-banan
kommer staten, såsom min ärade vän friherre Gripenstedt nyss sade,
att slippa konkurrensen med eu annan bana, och synes det ur national¬
ekonomisk synpunkt orätt att bygga eu ny bana på så nära afstånd
från en förut befintlig som bär, der största afståndet mellan begge
banorna endast är c:a 8 kilometer.
Ett annat skäl för inköpet är, att staten här blir egare af en i
utmärkt skick varande, med full trafik redan försedd bana, som dess¬
utom berör tvenne bredspåriga jernvägar, Frövi—Ludvika och Nora—
Karlskogabanorna, med hvilka en samtrafik naturligtvis vore för stats¬
banorna i hög glad fördelaktig.
Det pris, som staten skulle betala, är synnerligen fördelaktigt,
såsom tydligen framgår af den i utskottsbetänkandet på sid. 11 före¬
kommande redogörelsen för banans afkastning under de senaste sju
åren. Trafikbruttoinkomsten utgjorde 1892 omkring 312,000 kronor
och 1898 omkring 385,000, och både under hela denna, tid successivt
vuxit. Medel-nettobehållniugen för de tre sista åren är beräknad till
150,000 kronor, således, efter en räntefot af 4 procent, ränta å ett
kapital af 3,800,000 kronor. Statens hela utgift blifver, om — såsom
ej dithörande — kostnaden för fullbordandet af banan mellan Krvlbo
—Frövi, uppskattad till 500,000 kronor, frånräknas, icke fullt 3,800^000
kronor, och är tomten i Örebro deri inräknad för 450,000 kronor.
Dertill kommer, att af köpeskillingen icke behöfver kontant erläggas
mer än 160,000 kronor tillika med 98,200 kronor för sammanbind-
ningsspåret. Återstoden skulle icke erläggas förr än 1907, och under¬
tiden betalas ränta efter fyra procent, men staten kan redan nu be¬
räkna inkomst till 4 % å köpeskillingen. Då trafiken å banan Krylbo
—Örebro kommit i gång och till den redan nu existerande stora
trafiken lägges den blifvande trafiken mellan norra och södra Sverige,
kan med visshet beräknas, att staten åtminstone icke gör förlust, utan
säkerligen får en god vinst.
Jag anser sålunda, att, om saken ses från denna sida, alla skäl
förefinnas för bifall till förslaget, och jag vet icke, hvarför icke äfven
staten kunde hafva rättighet: att någon gång göra en så kallad god
affär, när det erbjudes.
Ett ytterligare skål för inköpet är, att staten blir ensam på Örebro
station, en sak af mycken vigt, ty en statsbana Ullersäter—Örebro,
s°m komme insmygande på Örebro station som en tjuf om natten i
stället för efter inköpet af Frövi—Örebro-biten i rak linie med stationen,
skulle förorsaka dryga kostnader och utvidgningar, och finge säkerligen
Riksdagen da inom få är nödgas tillsläppa flera hundra tusen kronor
till bekostande af förändringar vid Örebro station.
I afseende å herr Sahlins motion tillåter jag mig göra en an¬
märkning rörande ett i densamma omnämndt förhållande, som är rätt
eget. På sid. 12 i denna motion talas om en årlig vinst af 90,000
kronor, som staten skulle bereda sig genom öfverförande af trafik från
Onsdagen den 3 Maj.
25 N:o 25.
den norra linien till den södra. Härmed förhåller det sig så, att för Ang. fall-
närvarande finnes en uppgörelse mellan statsjernvägarne och de enskilda
jernvägar, som förmedla kommunikationen mellan Stockholm och örebromeHan Kryibo
norr om Mälaren, att allt gods, direkt gående mellan nämnda orter, och Örebro.
hvarannan månad skickas den södra och hvarannan den norra vägen. (Forts.)
De inkomster, som på grund af denna uppgörelse förut tillfallit de
enskilda jernvägarne, skulle de hädanefter gå miste om. Herr Sahlin
förmenar, att. öfverförandet af denna trafik på den redan förut tungt
belastade' linien Katrineholm—Stockholm skulle påskynda anläggning
af dubbla spår på nämnda linie. Detta argument kan jag icke förstå,
tv kan den omuämnda linien nu hvarannan månad ombesörja trafiken,
finnes enligt min åsigt intet hinder, att den kan upptaga samma
trafik hvarje månad.
Vidare hafva vi privata intressen att taga hänsyn till, och jag
medgifver, att dessa möjligen kunna få en liten stöt, men jag tror
dock icke, att de så hardt beröras, som man framhållit. Den förste
ärade talaren nämnde beskattningen och beklagade, att den skulle
blifva så stor i vissa kommuner, som äro vana att uppbära skatt af
jernvägen. Jag tror dock, att detta är något, som man icke behöfver
så allvarligt fasta sig vid, i synnerhet som de nu ifrågavarande icke
äro fattiga kommuner. Trafikanternas fruktan, att jernvägsdriften på
Vesteråsbanan skulle komma att i väsentlig män försämras med de
förändrade förhållandena, tror jag äfven vara öfverdrifven. Ty nog
kan man vara alldeles förvissad om, att staten å sin sida skall gorå
allt för att underlätta trafikförhållandena. Detta har äfven jernvägs-
styrelsens chef uttalat, då han vid Frövi-banans besigtigande yttrade,
att, i fall inköpet kommer till stånd, allmänheten kunde vara för¬
vissad, att, hvad på jernvägsstyrelsen och honom sjelf såsom chef an-
komme. allt skulle göras för att underlätta samtrafiken mellan stats¬
banan och norra mälarbanan. Farhågor i denna rigtning tror jag
således vara fullkomligt ogrundade.
Då jag anser mig icke behöfva längre upptaga kammarens tid
med vidare yttrande i ämnet, anhåller jag, herr vice talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Schröder: Då jag för min del finner köpekontraktet rörande
Örebro—Frövi-banan i flera afseenden för staten ofördelaktigt, ber jag
få framlägga skälen för detta påstående. Jag erinrar då först derom,
att 1898 års statsverksproposition innehöll bland annat, att regeringen
underhandlat om nämnda banas inköpande för 3 millioner kronor, men
att, dä säljaren stälde sig på basis af ett pris, uppgående till 3'/2
millioner, underhandlingarna förfallit och jernvägsstyrelsen förständigats
att utstaka och planlägga jernvägslinien Spånga—Ullersäter—Örebro,
i öfverenstämmelse med Riksdagens förut fattade beslut. Det har nu
kommit så långt, att utstakning och planlägguing är färdig och
Konungens befallningshafvande har yttrat sig angående stationernas
läge och namn. Då, sedan underhandlingarna afbrötos, ingenting före¬
kommit, som i någon mån förhöjer Örebro—Frövi-banans värde, har
det, efter detta kraftiga uttalande i statsverkspropositionen, varit öfver¬
raskande, att underhandlingen åter upptagits, icke på basis af 3, utan
N:o 25.
26
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full- 31/* millioner kronor såsom inköpspris, och detta så mycket mera, som
b0»ttttianan en. ,uoggrau utredning nu föreligger, enligt hvilken det hela skulle
mellan Krgiba ,^'in‘ för staten, förutom det förhöjda inköpspriset, mycket dyrare, än
och Örebro, man tänkt sig vid föregående underhandling. För att bevisa detta,
(Forts.) vill jag i herrarnes minne återföra 1897 års riksdagsbeslut om Krylbo-
banans byggande. Detta innehöll, att för statens räkning skulle byggas
en bana från Krylbo öfver Ullersäter till Örebro, med rätt för "rege¬
ringen att från föreningspunkten vid Spånga i stället för till Ullersäter
draga fram banan till Frövi, så vida Frövi—Urebro-banan tillsammans
med ett Köping—Hults jernväg tillhörigt område vid Örebro kunde
köpas för ungefär 2 millioner kronor.
Detta var i början af april 1897. Men derförut hade af jern-
vägsstyrelsen afgifvits en den 1 mars dagteckuad promemoria af rätt
märkligt innehåll, och det är denna, som till en del legat till grund
för underhandlingarna om inköpet till 3,000,000. I denna promemoria
står mycket noggrant redogjordt för de skäl, som föranledt jernvägs-
styrelsen att bjuda två millioner. Men lägger man till grund de
uppgifter, som inkommit från Köping—Hultbolaget och 1896 års trafik-
netto, blir resultatet ett helt annat. Detta trafiknetto, kapitaliseradt,
blir tre millioner. Promemorians författare tager bort vissa punkter
och lägger till andra, men bufvudsumman blir i alla fall tre millioner.
Det hör åtminstone till ovanligheterna, att ett köp baseras på ett års
nettoresultat, det må gälla fast egendom eller jernväg; det vanliga
är väl, att man räknar efter medeltalet för 10 år. Men huru som helst,
så vågar jag i alla fall påstå, att grunden för beräkningen är här
ohållbar, derför att Frövi—Örebro-linien är en bana hufvudsakligen
afsedd för transitotrafik. Ingen trafik är så svår att beräkna, och detta
på grund af flera omständigheter. Nya banor uppstå, konkurrensen
med de förut befintliga blir större och de tunga effekterna leta sig
den kortaste och billigaste vägen. Såsom ett slående exempel kan
anföras, att det förbindelsespår, som skall byggas från Ludvika-banan
till Ullersäter—Köpingsbanan, hvarigenom eu stor del af Lindes bergs¬
lags trafik icke kommer Frövi station till godo, och i denna trafik
ingå 200 å 300 jernmalm vagnar dagligen. Detta inverkar på nettot för
Frövi—Örebro-banan. Men icke nog med det! Det tinnes mycket
påpassligt folk, och i närvarande stund är en jernväg under planlägg¬
ning mellan Nora och Störa. Hvad är meningen med denna? Jo,
den trafik, som möjligen finnes qvar från Lindes bergslag, kommer att
sommartiden gå öfver Nora, Karlskoga, Offerbäcken till Göteborg. På
detta sätt blir Örebro—Frövi-banan till största delen beröfvad Lindes-
bergstrafiken. Men man kan ju äfven tala om de banor, som äro till-
ämnade, ehuru icke för dagen bestämda, t. ex. Örebro—Pålsboda-banan.
Beträffande denna är det en tidsfråga, när den skall dragas upp genom
Kil till Nora. _
Jag kommer nu tillbaka till transitotrafiken. Såsom det är stål dt
nu, går trafiken mellan Stockholm och Örebro än öfver Vesterus, än
öfver Hallsberg. Nu köper staten Frövi—örebro-banan. Det är då
den naturligaste sak i verlden, att staten vill draga trafiken öfver
Hallsberg till Stockholm, och då blir nettot mindre för Frövi—Örebro-
banan. Jag skall villigt erkänna, att Hallsberg—Katrineholmslinien
Onadagen den 3 Maj.
27 N:o 25.
derigenom får en förmån, men sjelfva den linie, hvarom nu är fråga, Ang. full-
i n IT* no n i» i i i SLOLLSOuflUfl
•lag skall nu bedja ia framlägga en otversigt otver kostnadernamgKcm xrylbo
sådana som jag för min del finner dem. Denna beräkning är icke och Örebro.
fullkomligt öfverensstämmande med den, som förekommer i den kongl. (Forts.)
propositionen, men jag skall anföra mina skäl härför. Jag jemför då
kostnaden för inköp af Frö vi—Örebro-banan med kostnaden för byggandet
af banan öfver Ullersäter. För det förstnämnda alternativet ställa sig
kostnaderna på följande sätt: inköpspris 3,160,000 kronor, förbindelse¬
spår vid Frövi 98,200 kronor, vägport 16,800 kronor — denna är upp¬
tagen bland hufvudkostnaderna för banan Krylbo—Örebro, men är
föranledd af köpet och då skall den väl äfven höra dit, hvarför jag
tager mig friheten upptaga den bland utgiftsposterna — vidare jern-
vägsanläggning mellan Spånga och Frövi 308,000 kronor, ränteförlust
50.000 kronor, lifräntor 75,000 kronor; sedan kommer en post på
510.000 kronor — eller, efter afdrag af 31,500 kronor, 478,500 kronor
— som är uppdelad i två poster, en på 241,000 kronor och en på
269.000 kronor, af hvilka den senare är nödvändig genast och den
förra skulle först framdeles blifva erforderlig. Men jag frågar: om
brister i banan förefinnas, hvilkas afhjelpande klöfver dessa 510,000
kronor, skall icke hela detta belopp då tagas med vid kalkylen? Om
penningarne icke behöfva utbetalas i år, så blir det dock ett annat år.
Jag tror således dessa kostnader rätteligen böra medräknas. Slutligen
hafva vi den rullande materielen 300,000 kronor. Detta gör samman-
lagdt 4,518,000 kronor eller, minskadt med förenämnda 31,500 kronor,
ett belopp af 4,486,500 kronor.
Hvad Ullersätervägen angår, skulle . kostnaderna ställa sig på
följande sätt: banbyggnad Spånga—Örebro 1,872,000 kronor, förenings-
station vid Ullersäter 200,000 kronor, inköp af jernvägsområde i Örebro
460.000 kronor — då jag medräknade detta i den förra kalkylen, måste
jag göra det äfven här — och slutligen rullande materiel 300,000
kronor, eller tillhopa 2,832,000 kronor. Drager jag detta belopp från
kostnaden för inköp af Frövi—Örebro-linien 4,486,500 kronor, så blir
skilnaden 1,654,000 kronor. Tager jag bort kostnaden för verkstads-
området i Örebro, som icke egentligen hör till jernvägsbyggnaden,
kostar banan mellan Spånga och Örebro öfver Frövi 134,216 kronor
per bankilometer och öfver Ullersäter 71,878 kronor; skilnaden blir
62,338 kronor per bankilometer.
Eftersom vi äro inne på jemförelser, kan jag kanske framhålla,
att enligt hvad jag hört berättas, var här i Riksdagen — jag tror
1875 — fråga om inköp af Köping—Hult-banan med rullande materiel
för 8,000,000 kronor. Nu kostar Vg-del af banan utom rullande mate¬
riel öfver hälften af denna summa.
Sjelfva hufvudskälet, som i den kongl. propositionen framhållits
för detta inköp, ett skäl, som äfven uppmärksammats af statsutskottet,
är, att detta .skulle medföra en betydlig lättnad i arbetareförhållandena
på landsbygden. Jag är villig erkänna, att på landet är det för när¬
varande ofantligt midt om arbetskraft, men det är väl icke jernvägs-
byggandet enbart, som åstadkommit detta. Man talar icke om de
stora massor af arbetare, som industrien tager, om den stora inflytt-
gör ovilkorligen förlust.
bordandet af
statsbanan
N:o 25. 28
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full- ningen till städerna. Att emellertid jern vägar ne dragit betydligt med
bordandet affolk från landtbruket, är oomtvistligt, men icke torde antagandet af
meUan^ryibo^ e,la e^er andra af de nu ifrågasatta alternativen medföra någon
och Örebro, synnerligt stor skilnad. Efter hvad jag i jernvägsstyrelsen inhemtat,
(Forts.) skulle banans anläggning öfver Ullersäter draga endast 3 å 4 månaders
längre tid. Dessa infalla på hösten, och har landtbrukare!! varit af
med arbetskrafterna på sommaren, kan han nog också undvara dem på
hösten. Jag tror således icke detta skäl spelar så stor roll, som man
låtit påskina, men det finnes ett annat skäl, som enligt mitt för¬
menande är mera vägande i fråga om hvilket af de föreslagna alter¬
nativen bör föredragas, och det skälet är, att vi genom ett inköp af
Frövi—Örebro-banan fullständigt försumma att tillgodose vårt försvar.
T. f. chefen för generalstaben sade 1897, att Örebro—Krylbo-banan
hade en stor betydelse för försvaret, i det att vid mobilisering i
Mälardalen trupper och träng komma vester ifrån öfver Svartå och
söder ifrån öfver Hallsberg till Örebro. Men vid Örebro knyter det
sig. Banan der har icke förmåga att framföra mer än de trupper, som
ankomma på endera af dessa laner. Nu säges i den kongl. proposi¬
tionen: »Såsom en sista invändning deremot skulle kunna räknas, att
t. f. chefen för generalstaben i utlåtande den 5 februari 1897, för hvilket
är närmare redogjordt uti statsrådsprotokollet för den 26 i samma
månad, uttalat sig till förmån för byggandet af linien Spånga—Uller¬
säter—Örebro på den grund, att man på detta sätt skulle erhålla två
sjelfständiga transportlinier norr och vester om. Mälaren, nemligen Krylbo
■—Örebro—Hallsberg och Tillberga—Frövi—Örebro—Svärta. Häremot,
vill jag nu endast erinra, att, enligt hvad jag inhemtat, bandelen
Örebro—Frövi genom sitt fördelaktiga läge i tekniskt hänseende har
en ovanligt stor trafikförmåga, hvartill kommer, att, till följd af be¬
stämmelserna i 1852 års privilegiebref för Köping—Hults jernväg,
den till inköp föreslagna bandelen å hela sträckan redan har mark
för dubbelspår samt alla broars landfästen anordnade för dubbelspår,
om ock, till följd af ökade fordringar på utrymme mellan spåren, dessa
landfästen nu äro något för smala. Det skulle sålunda icke möta synner¬
ligen stora svårigheter att vid behof utlägga dubbelspår å den 25
kilometer långa sträckan mellan Frövi och Örebro, då de omförmälda
dubbla transportlinierna skulle vara minst lika fördelaktigt ordnade,
som om Ullersäter-alternativet nu valdes.» Jag tager mig friheten
fråga: hvad menas med att »vid behof utlägga dubbelspår»? I det
sammanhang, detta står med det relaterade uttalandet af t. f. chefen
för generalstaben, måste jag tänka mig, att detta behof skulle uppstå
vid anordnande af en mobilisering. Är det så, då lyckönskar jag jern¬
vägsstyrelsen, som kan förändra och nygöra tre broar, utaf hvilka två
öfver våldsamma vattendrag, utfylla 25 kilometer jernvägsbank, räls-
lägga och ändra spårvexlar vid stationerna förutom att anlägga eu mängd
militärstationer och hållplatser vid hela stambanenätet och göra allt
detta vid en mobilisering. Jag tror icke, att det kan gå för sig. För
så vidt jag vet, är detta första gången ett från generalstabschefen
infordradt yttrande öfver en jernvägsanläggning alldeles lagts å sido.
Och jag för min del hade från försvars vänlig synpunkt varit tacksam,
29 Nso 25.
Onsdagen den 3 Maj.
om regeringen tagit steget fullt ut och, eftersom köpet skall ske, på Ang. full-
samma gång begärt anslag för anläggande af dubbla spår. b°suasban<m
Slutligen måste jag uttala mitt beklagande och min ledsnad öfvermeHan Krglbo
att statsutskottet icke velat eller kunnat behjerta de i kontraktet 0cA Örebro.
namugifna 113 personernas pensionsförhållanden. Det står, att vid (Forts.)
uppgifrelsen skola dessa ställas på 3 månaders uppsägning, nöja sig
med de platser, jernvägsstyr elsen anordnar, och så slutligen att alla,
som äro under 40 år och få fast anställning, kunna den 1 februari
1900 komma in i statens jernvägars pensionsinrättuing. Och hvad
bänder, då de komma dit? Jo, att deras föregående tjenstgöringsår
strykas — detta lär vara i öfverensstämmelse med reglementet. Men
hvad få de betala enligt pensionsreglementets bestämmelser? Jo, eu retro¬
aktiv afgift samt en årlig pensionsafgift af bland annat 6 å 7 %å lönen!
Och hvad få de i pension? Jo, 40 %, då andra statens jernvägstjenste-
män få 80 %, och detta är ju dock något till hjelp på gamla dagar.
Men hvad få de, som ställas på uppsägning? Vid pensionsåldern be¬
hålla de två tredjedelar af lönen, men om de af sjukdom blifva urstånd¬
sätta att tjenstgöra, tills pensionsåldern är inne, eller om någon af
dessa familjeförsörjare afiider inom sagda tid, hvad inträlfar då?
Jo, för dem återstår att vid behof vända sig till fattigvården, ty
från jernvägen hafva de icke rätt att få något. Man kunde dock
tycka, att staten borde föregå med godt exempel, då det gäller att
behandla gamla utslitna tjenare.
På grund af hvad jag nu anfört och då jag, såsom herrarne finna,
i hufvudsak anslutit mig till det af motionären i ämnet, herr Sahlin,
framstälda förslaget, beder jag vördsamt, herr vice talman, få hemställa
om afslag å statsutskottets förslag och bifall till herr Sahlins motion.
Herr Fränekel: Bland de skäl, den siste talaren anförde för afslag
ä föreliggande kongl. proposition, var det, att han ansåg, att regeringen,
när den förra gången lade fram detta förslag, hade klargjort för Riks¬
dagen, att det skulle vara i statens intresse att förvärfva biten Frövi—
Örebro, men att regeringen ansåge, att det högsta pris, som kunde
betalas, vore tre millioner. Nu säger samme ’ alare: hvad kau då an¬
ledningen vara, att förslaget lägges fram, oaktadt priset på banan nu
är högre, än regeringen då ansåg sig höra betala, så mycket hellre
som förarbeten för Ullersätersbanan framskridit mycket längre, än då
var fallet? För min del skulle jag endast kunna tyda detta så, att
regeringen icke kunnat underkänna vigten utaf att denna länk i jern-
vägssystemet kommer i statens hand. Och jag kan icke finna annat,
än att regeringen dervidlag handlat i full konseqvens med hvad Riks¬
dagen förut uttalat, nemligen att statens jernvägar måste skötas affärs-
inessigt och icke få vika för den konkurrens, som uppstår omkring
dem. Regeringen har i full konseqvens med detta Riksdagens utta¬
lande ansett, att denna länk är för ett ekonomiskt skötande af statens
jernvägar i denna trakt synnerligen vigtig, och för min del tror jag,
att så också är fallet. — Men jag vill icke repetera de många skäl, som
anförts för bifall. Jag vill dock i främsta rummet framhålla, att om
man gör en jemförelse endast mellan det pris, som nu skall betalas
för banan med dertill hörande behof, och det pris, till hvilket den nya
?i:o 25. 30
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full- Ullersätersbanan kan byggas, så är det odisputabelt, såsom regeringen
bordandet «/oc]jgä sag^ at.t inköpet är dyrare. Men huru ställer sig hela frågan
mellan <KrJlboeYonova^i ? Jo, den största delen af köpeskillingen för banan, nem-
oeh Örebro, ligen tre millioner, skall enligt kontraktet icke liqvideras förr än år
(Forts.) 1907. Till dess bar staten skyldighet att till det säljande bolaget er¬
lägga 4 proc. derå. Den kalkyl, som, ehuru ganska hög, här framlagts,
visar, att, såvida inga särskilda omständigheter tillstöta, staten under
tiden bör å det nedlagda kapitalet hafva en ränteafkastning af 4 procent;
således kommer banan 1907 i statens hand, om jag så får säga, till
samma pris, som man i dag utfäster sig att betala för densamma. Det
hör då vara klart, att om vi i dag få en bana, som icke betalas förr
än 1907, hafva vi fått en bana, hvars stora trafikutveckling under hela
denna tid kommit oss till godo. Och ingen lär väl vilja bestrida,
att denna bana 1907 i trafikhänseende stigit betydligt i värde. Jem-
för jag detta pris med priset på Ullersätersbanan, som skulle blifva
1,000,000 å 1,200,000 kronor billigare, hvad får jag då i afkastning
af det kapital, som nedlagts i sistnämnda bana? Jo, till en början
föga eller intet, ty jag har nedlagt det i en ny bana, som konkurrerar
med den redan befintliga och som under de första åren med all säker¬
het icke kan gifva någon nämnvärd ränteafkastning. Man måste så¬
ledes anse, att åtminstone två tredjedelar af det kapital, som jag nu
kan lägga ned i ett företag, som genast gifver afkastning, på det
sättet lägges ned i en ny bana, som icke på länge lemnar något öfver¬
skott alls. Ed jemförelse mellan dessa båda banor i afseende å det
totala ekonomiska resultatet vid den tidpunkt, 1907, då jag skall göra
slutliqvid, måste således utfalla till fördel för inköpet. Hvad är det
nu egentligen, som skulle kunna motverka denna sak? Ur trafik¬
synpunkt skulle det, såsom jern vägsstyrelsen klart visat, vara till fördel
för staten att komma i besittning af banan. En af de faktorer, som
påverka motsidan, skulle vara, att man anser, att Stockholm—Vesterås
—Bergslagens jernväg skulle lida intrång genom detta köp. I visst
afseende kan detta vara rigtigt. Såsom nu är stäldt, går nemligen den
godstrafik, som kommer från Örebro, dels öfver Köping—Hult-banan
och Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg och dels öfver statsbanan
till Stockholm. Men en sådan delning af trafiken kommer i framtiden
icke att ega rum, och på sådant sätt kommer Stockholm—Vesterås—
Bergslagens jernväg att lida något afbräck i sin godstrafik. Ställer
jag mig på statsbanans ståndpunkt, kan jag icke taga hänsyn till detta,
eller medgifva, att statens jernvägar skulle i längden kunna afstå denna
godstrafik till en privat jernväg. Så vidt jag kan se, måste statsbanan
i detta fall odelad taga emot denna godstrafik och göra den nedsätt¬
ning i frakterna, som påfordras, möjlig ju förr dess hellre. Hvad passa¬
geraretrafiken beträffar, kan det deremot icke dragas i tvifvelsmål, att
den kommer att gå samma väg som förut, vare sig Frö vi—Örebro-
banan befinner sig i statens eller i ett privat bolags hand. De hastiga
persontågen, som skola befordra trafiken från Örebro till Stockholm,
måste hädanefter som förut gå samma väg öfver Stockholm—Vesterås
—Bergslagens jernväg; och så vidt jag kan finna, .skulle i detta hän¬
seende denna bana icke lida något intrång.
Hvad är det då, som vidare spelar in i denna fråga? Jo, det är
31 N:o 25.
Onsdagen den 3 Maj.
Örebro såsom stadssamhälle och den möjliga minskning i kommunal- Ang. full-
skatteinkomster, som Örebro genom detta köp skulle komma att få vid- b°rdandet af
kännas. Men jag hemställer till en hvar intresserad örebro-bo, om ickem’^* Kryibo
fördelen att få ytterligare en statsbana utgående från Örebro med alla och Örebro.
dess många konseqvenser skall fullt ersätta Örebro samhälle den lilla (Forts.)
differens, som uppstår i afseende å kommunalskatten. Jag vill derför
icke på detta skäl spilla några ord.
Ett annat skäl, som qvarstår och som utskottet måst anse vara
ett berättigad! skäl, är, att för de orter, som ligga mellan Ullersäter
och Örebro och som haft förhoppning att nu få en jernväg, blifva dessa
förhoppningar gäckade, i händelse Riksdagen beslutar inköp af Frövi-
banan. Men då man ser de för landet vigtiga intressen, som hvila på
detta köp, föreställer jag mig, att dessa mindre ortsintressen böra
få vika.
Återstår då det, om jag så får säga, skrämskott, som affyrats ur
försvarssynpunkt. Jag tror, att om man skulle fråga chefen för gene¬
ralstaben, huruvida han hellre vill befordra sina trupper på en dubbel¬
spårig bana Örebro—Frövi än på en enkelspårig bana Örebro—Frövi och
dertill en enkelspårig Ullersätersbana, skulle han svara, att han föredroge
att få sina trupper framförda på den dubbelspåriga. Och jag kan icke före¬
ställa Ting annat, än att det vid hastiga trupptransporter skall vara lättare
att befordra dessa på en dubbelspårig bana än på två enkelspåriga banor,
der jag måste vid stationerna vänta, tills mötande inkommande tåg kom¬
mit in vid stationen. Jag tror således, att man ur försvarssynpunkt
genom inköpet af banan snarare gör eu förbättring än tvärtom. Den enda
invändning, man möjligen kan göra, är, att detta härför behöfliga
dubbla spår, om det skall byggas, bör byggas redan tidigt. Jag tror,
att, med den uppmärksamhet, man fäster vid försvaret, och om en
mobilisering visar, att detta i sådant afseende kräfves, man icke skall
underlåta att i sinom tid och i god tid begära att få bygga detta
dubbla spår. Men för min del kan jag deremot icke tänka mig, att
kostnaden för det dubbla spåret skall på långt när gå upp till det
belopp, som herr Sahlin beräknat. Här finnes redan mark inköpt för
dubbelspåret, vidare äro broar och landfästen utlagda, som visserligen
äro något för korta, men som dock redan nu finnas, och är det för
mig då icke tänkbart, att kostnaden för det dubbla spåret på den till
inköp föreslagna sträckan kan gå upp till 775,000 kronor.
Jag tror mig således hafva visat, att detta inköp ur de synpunkter,
jag tagit mig friheten anföra till de många, som redan anförts, är för
staten fördelaktigt. Oberoende häraf kan jag dock icke förstå, huru
det skulle vara möjligt, att Riksdagen, på sätt herr Schröder och några
reservanter från denna kammare tänkt sig, skall kunna fatta beslut i
öfverensstämmelse med herr Sahlins förslag. Här föreligger ju en
kongl. proposition om inköp af en bana med hvad dertill hör och
verkställande af de kompletteringar, som äro behöfliga, således hela
frågan i utredt skick. Skulle det då vara möjligt, att Riksdagen med
anledning af ett endast citeradt anbud från direktionen för den andra
jernvägen angående försäljning af några tomter, ett anbud, som icke
blifvit slutligen pröfvadt af regeringen, kunde fatta beslut i öfverens¬
stämmelse dermed? Om dessa herrar yrkat afslag å den kongl. pro-
N:o 25. 32
Onsdagen deu 3 Maj.
Ang. full■ positionen, kunde jag förstått dem, .men det kafva de icke vågat göra,
bordandet af ^y mail jnserj att dessa områden i Örebro äro allt för vigtiga att för-
meUan^ryibo'ärfva. Men att ställa sig på motionens ståndpunkt och föreslå Riks-
oeh Örebro, dagen ett beslut, för hvilket ingen officiel utredning ligger till grund,
(Forta.) kan jag icke finna lämp gt. Af dessa skäl torde antagandet af Kongl.
Maj:ts proposition nu vara det enda rätta, och anhåller jag derför om
bifall till densamma.
Herr Tamm, Hugo: Då jag varit med om att behandla denna
fråga på afdelningen, skall jag be att få yttra några ord.
Såsom kerrarne finna, så komma de personer, som beräkna de
olika förslagens kostnader, till alldeles olika resultat. Den ene räknar
med eller tager ifrån några utgiftsposter, den andre räknar med eller
tager ifrån helt andra. Och jag bar ännu icke funnit två personer,
som godkänt samma kalkyl. Jag tror, att detta är helt naturligt och
beroende på hvad man vill taga in uti den ena eller den andra be¬
räkningen.
Hvad som för mig ligger klart och som frågan först gäller, är,
att dessa 3,160,000 kronor, som här äro ifrågasatta som köpeskil¬
ling, ej kunna sägas för högt tilltagna; att säljarne fordra för
mycket, kan jag ej inse, ty denna summa har beräknats efter den nu
varande vinsten, oafsedt framtida utsigten på en stegring i inkomster.
En sådan beräkningsgrund är fullt berättigad och för staten som be¬
räkningsgrund vida värdigare, än då man vid inköpet af Yestkustbanan
betalade den del, som gaf 10 % lägre än den del, som gaf 3 % —
med stöd af en oklar punkt i koncessionen. Alla sådana beräkningar
kunna vridas och vrängas efter behag utan att bevisa något egentligt.
Då man jemför förslagen i stort, får man besinna, att det ena,
nemligen Kongl. Maj:ts förslag, är bygdt på mer kända förhållanden
— på full vetskap om hvad det kostar att lägga ut gröfre räls och vid¬
taga nödiga förbättringar vid stationerna. Dessa äro faktorer att taga
på — sedan kan man lägga dit mer eller mindre af supponerade
framtida utgifter och ränteförluster m. m. — men det andra förslaget
hvilar på mycket osäker grund vid en jemförelse. Ty det förslaget
gjordes upp för några år sedan, och ingen torde kunna säga, att det
är en säker grund att nu stödja sig på. Man måste på grund af
stegrade pris lägga till ganska mycket till de siffror, som det gamla
förslaget innehåller.
Det är vidare gifvet, och det veta alla, som hålla på med jern-
vägar, att det är en betydlig skilnad, då eu ny jernväg skall anläggas,
mot att öfvertaga en gammal god sådan. På den gamla har man blott
att beräkna underhållet och sådana utvidgningar, som en växande trafik
framkallar. Vid en ny åter kräfves alltid öfver det första kostnads-
förslaget betydliga kostnader, reparation af vallarue, som sätta sig,
omläggning af rälser, tillbyggnader af stationer m. m. Det är en oänd¬
lig mängd saker, som under den första tioårsperioden måste läggas
till. Jag tror således, att herr Sahlins på en gammal utredning grundade
förslag kräfver betydligt större kostnad än den uppgifna, och att begge
förslagen i utgiftssumma fålla ganska nära hvarandra — åtminstone
ej skilja sig så, som motionären uppgifver.
Onsdagen den 3 Maj.
33 N:o 25.
Jag skall icke ingå i utredning i afseende å rentabiliteten enligt Ang. full
det kongl. förelaget. Min öfvertygelse är, att den blir mycket god, bordandet af
äfven om jag i likhet med hvad en ledamot i Första Kammaren, somm*^*6^a"feo
står såsom reservant, yttrade, icke känner mig behagligt berörd af och Örebro.
särskilt en post, som just ökar rentabiliteten af banan. (Forts.)
Till alla de beräkningar öfver inkomster, som tillflyta banan, till¬
kommer en post på 90,000 kronor, d. v. s. räntan på 2 millioner
kronor. ..Den uppkommer på den grund, att hittills har fraktgodset
mellan Örebro och Stockholm hvar annan månad gått norr öfver på
enskilda och hvar annan söder öfver på statens banor, men efter inköpet
kommer allt detta att gå på statens. Det är således eu direkt inkomst,
som beröfvas de enskilda banorna. Detta är en sak, som man icke
kan känna sig behagligt berörd utaf, äfven om man kan säga, att det
är en naturlig följd af all konkurrens.
Med afseende på de strategiska skälen skall jag be att få yttra
några ord, då särskilt tvenne talare upptagit dessa förhållanden.
Dervid är det otvifvelaktigt, att först och främst blir denna bana
mycket bättre än förut för trupptrausport, då den kommer att byggas
med gröfre räls. Det föreligger dessutom flera förslag om banor, som
skola springa ut ifrån Örebro, t. ex. en bana åt Eskilstuna-sidan,som äfven
kan bli en förmedlande bana. Slutligen har utskottet framhållit, att
banan är redan rustad för dubbelspår, hvilka blott behöfva ditläggas,
en åtgärd, som här kräfver jemförelsevis ringa kostnad, — Utskottet
har således icke ringaktat de strategiska skälen, men sagt, att de
militära krafven ej böra afskräcka — och detta så mycket mindre, som
ganska säkert snart af ekonomiska skäl dubbelspår komma att läggas
och behöfva ej i kalkylen mot inköp upptagas. Jag tillägger detta så
mycket hellre, som jag i det fallet ber att få åberopa motionären sjelf.
Han förklarar visserligen på den ena sidan detsamma, som herr Schröder
nämnde, att den norra trafiken går redan öfver Örebro—Frövi-linien,
och att denna bana således ej kan beräknas tillföras ny trafik genom
Krvlbobanans tillkomst. Men vänder man tillbaka ett par sidor, så
förklarar motionären tvärtom, att »om köpet kommer till stånd och
bandelen Örebro—Frövi skall begagnas både för trafiken på Norrland
och för trafiken på Vesterås—Stockholm, är kanske i alla händelser
icke den tid aflägsen, då ett dubbelspår måste utläggas.
Jag tror dock, att man kan beräkna en stor trafik här, och till
följd häraf och äfven på grund af strategiska skäl måste dubbla spår
komma till stånd, och då är det temligen säkert, med den tyngd, som
de strategiska skälen dessutom hafva, att detta antagligen icke kommer
att dröja länge.
Den sista betänkligheten, som framstäldes af herr Schröder, var
den, att utskottet icke skulle haft någon tanke på jern vägens betjening.
Jag tror dock, att kammaren kan intyga, att gent emot betjente har
jern vägsstyrelsen verkligen varit synnerligen välvillig och har icke
underlåtit att gifva dem all möjlig rättvisa, och Riksdagen har i det
fallet gång på gäng visat sig behjerta deras ställning. Jag tror så¬
ledes, att man icke behöfver hysa någon farhåga i detta fall, att de
skulle komma att blifva orättvist behandlade eller att jernvägsstyrelsen
skulle säga, att de få gå till fattighuset.
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 25.
3
N:o 25. 34
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full■ Jag skall icke beröra några vidare skäl, utan anhåller om bifall till
bordandet af Kongl. Mai:ts förslag.
statsbanan °
moTörebro° Herr Bill ing: Om de strategiska skälen för den ena eller den
(Forts.) andra banans rigtning skall jag icke tillåta mig att säga någonting,
då jag icke förstår dem. Icke heller skall jag inlåta mig på frågan
om hvilkendera af de här föreslagna banorna är ekonomiskt fördel¬
aktigare, ty icke heller denna fråga tilltror jag mig att kunna besvara.
Jag har reserverat mig emot utskottets hemställan och har nu begärt
ordet från en annan synpunkt, som jag ju kan kalla den jernvägs-
moraliska synpunkten.
Ifrån denna synpunkt sedt, är min mening den, att, om också in¬
köpet af Frövi—Örebro banan skalle vara i strategiskt afseende
fördelaktigare och äfven om inköpet af denna bana skulle vara,
ekonomiskt sedt, för staten fördelaktigare, man ändock här har skäl
att rösta för den andra banan, om man tager hänsigt till den af mig
nämnda synpunkten.
Det är ju ett faktum, att när Riksdagen beslöt anläggningen af
Krylbo—Örebro-banan, så afskar Riksdagen från några andra banor,
Sala—Tillberga-banau och Stockholm—Yesteräs-banan, ett af dessa
banors förnämsta tillflöden. Det fans dock för dessa banor qvar ännu
ett tillflöde. När 1897 års kongl. proposition förelåg, fans icke egent¬
ligen någon anledning till fruktan, att detta andra tillflödes-område
skulle afspärras. Den kong], propositionen i år föreslår ett sådant af¬
spärrande. — Dessa af mig nämnda banor spärras på båda sidor från
de områden, som skulle vara för dessa banor de fördelaktigaste. Det
är en konkurrens med de enskilda banorna, som jag, från min syn¬
punkt sedt, icke kan anse vara berättigad. Rigtigare synes det mig
vara att välja en annan rigtning, äfven om staten derpå icke skulle
göra sä stor vinst som med den andra. *
Mycket ringa eller så godt som inga utsigter förefinnas till eu
annan utgång af denna fråga än den, utskottet hemstält om, och derför
kan den, som har samma uppfattning som jag i denna fråga och
dessutom har den i detta ögonblick föga afundsvärda skyldigheten att
representera Vestmanland, icke göra stort annat än att å ena sidan
beklaga, hvad som nu kommer att ske och å andra sidan uttala den
lifliga önskan, att staten icke måtte med alltför hårda händer begagna
sig utaf den magt öfver dessa banor, som staten nu far. — Den nu¬
varande jernvägsstyrelsen har, såsom vi alla veta, och såsom vi nyss
hörde under diskussionen, utlofvat, att, hvad på den ankommer, dessa
enskilda banor icke skola blifva mera illu-farna, än nödvändigt är. —
Jag litar på detta löfte, men jag vet också, att sådana löften icke
mycket lång tid äro gällande. De äro personligen gifna och person¬
ligen hållas de, men snart är den personliga garantien borta.
Jag har velat uttala detta, ehuru jag naturligtvis också vet, att
detta uttalande alldeles icke betyder något i fråga om sakens afgörande.
Herr statsrådet von Krusenstjerna: Då Kongl. Maj:ts proposi¬
tion blifvit tillstyrkt af statsutskottet och statsutskottet här har så
talangfulla försvarare, skulle jag icke ett ögonblick förlänga diskus-
Onsdagen den 3 Maj.
35 N:o 25.
skuren, såvida jag icke dertill fått anledning genom ett yttrande, som Ang. full-
tåldes af min högt ärade vän, den förste talaren i diskussionen i dag.
När han berörde de strategiska skälen för denna bansträckning Tiller -meöare Krylbo
säter—Örebro, yttrade han, att, när frågan framlades år 1897, man och Örebro.
genom dessa skäl skaffade röster för en sak, som sedermera icke full- (Forts.)
följdes. — Det skulle ju vara rätt ledsamt, om så vore förhållandet,
i. synnerhet för mig, som kontrasignerade 1897 års proposition om
Örebro—Krylbo-banan och som äfven kontrasignerat den nu före¬
liggande kongl. propositionen. Jag ber da kammaren fästa sig vid
hvad å sid. 4 i utskottets utlåtande nu finnes återgifvet, der det
erinras om några af de yttranden, som chefen för civildepartementet,
d. v. s. jag, den 26 februari 1897 afgaf till statsrådsprotokollet. Då
proposition om Örebro—Krylbo-banau beslutades, yttrade jag, »att
goda skäl syntes hafva andragits för, att staten, i stället för att från
Spånta bygga ny jernväg öster om sjön Yäringen, lämpligen borde
bygga allenast linien Spånga—Frövi samt inköpa den del af Köping
Hults jernväg, som sträckte sig mellan Frövi och Örebro på vestra
sidan af sagda sjö, men att, då Köping—Hults jernvägsaktiebolag icke
vore skyldigt att på några förut bestämda vilkor till staten afstå
allenast denna handel och för ty frågan om inlösen af densamma
måste blifva beroende på de vilkor, för hvilka den kunde förvärfvas,
samt bolaget ännu icke derom lemnat. definitivt besked, det för det
dåvarande icke syntes kunna föreslås annat än att draga fram linien
från Spånga öster om Vänligen till Örebro, dock att, derest antagligt
saluanbud å linien Frövi—Örebro af bemälda bolag afgåfves, förändrad
framställning i anledning deraf kunde till Riksdagen göras». Och att
Riksdagen, när den beslutade denna bana, hade detta fullt klart för
sig, synes just af den form, Riksdagens beslut erhöll, den form, som
herr Schröder erinrade om, då han redogjorde för detta beslut.
För mig har hufvudskälet för att man borde söka inköpa ban-
delen Örebro—Frövi — jag ber friherre Gripenstedt om ursäkt, att
jag fortfarande icke kan finna annat, än att detta skäl är fullkomligt
rigtigt — varit det också af statsutskottet framhallna, att det måste
anses mindre rigtigt att anlägga en ny bana, då trafiken kan fullt
ut besörjas genom anlitande af en redan befintlig. Fn sådan använd¬
ning af kapitaltillgång synes mig icke rätt kunna försvaras. Det är
med denna uppfattning, som jag redan från början, då denna fråga
uppkom, ansett önskvärdare, att Örebro—Frövi-banan inginge i Örebro
—Krylbo-banan, än att man skulle bygga en ny bana bredvid den
gamla. — När emellertid bolaget icke lemnat något antagligt anbud
är 1898, hade regeringen icke något annat att göra än att anmäla
detta för Riksdagen. Nu har ett anbud kommit, som enligt regerin¬
gens uppfattning är antagligt. Det är, såsom också utskottet vits¬
ordar, sådant, att köparen bör kunna vara tillfredsstäld dermed ur
finansiel synpunkt. Vid sådant förhållande synes det mig, att rege¬
ringens ställning i denna fråga varit alldeles klar. Det har varit,
regeringens skyldighet att lägga fram frågan för Riksdagen, på det
att Riksdagen må komma i tillfälle att välja emellan det billigare
och det dyrare förslaget och att afväga hvilka fördelar, som tala för
det ena eller det andra. För sin del har regeringen, efter en nog-
N:o 25. 36
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full- grann utredning, kommit till den uppfattning, att detta inköp i flera
bordandet »^hänseenden är förmånligare än att bygga en ny bana, och det är
mellan Xr?ttoc*enna uppfattning, som jag, trots de gensagor, som har gjorts, fort-
och Örebro, farande icke kan finna annat än vara befogad.
(Forts.) Den siste talaren uttalade en förhoppning, att, när, som han antog,
Örebro—Frövi-bandelen skulle öfvergå i statens ego, staten icke måtte
begagna alltför hårda händer vid utförande af den ökade magt, som
staten derigenom erhåller öfver de enskilda jernvägarne. Han sade,
att han vore öfvertygad om, att den nuvarande jernvägsstyrelsen hade
en sådan uppfattning, »till den kraft och verkan det kunde hafva»,
tilläde han, under erinran om, att löften i sådana saker äro endast
personliga.
Jag kan försäkra, att den nuvarande civilministern har alldeles
samma uppfattning. De enskilda jernvägarne äro alldeles för vigtiga,
deras betydelse för staten i dess helhet är alldeles för stor, för att
staten icke skulle vara försigtig och icke tränga in på deras ekonomiska
område mera, än som är absolut nödvändigt.
Slutligen vill jag, då en ärad talare yrkat bifall till herr Sahlins
motion, fästa uppmärksamheten på, hvad som redan från annat häll
framstälts, att det är kanske litet lätt att besluta anslå 2,254,000
kronor till fullbordande af banan från Krylbo till Örebro. Huru häl¬
ben- Sahlin fått denna siffra? Jo, han har tagit den siffra, som år
1897 anvisades till banan Örebro—Krylbo, sedan har han dragit der¬
ifrån de summor, som anvisades vid 1897 och 1898 årens riksdagar
till nämnda bana, och för återstoden föreslår han, att man skall bygga
sträckan från Spånga till Örebro.
Det har emellertid redan framhållits af flere, att förhållandena
särskildt genom de ökade arbetsprisen hafva i mångt och mycket så
förändrats sedan år 1896, då kostnadsförslaget uppgjordes, att man
icke har visshet om, att den summa, som då ansågs tillräcklig, skulle
i denna stund kunna förslå.
Det är vidare eu sak, som jag vill fästa uppmärksamheten på,
och det är, att, sävidt jag kan förstå, herr Sahlin i sin kalkyl alldeles
uteglömt en post, som jernvägsstyrelsen framhållit såsom nödvändigt
tillkommande, nemligen 200,000 kronor för att bygga en station vid
Ullersäter.
Skulle Riksdagen bestämma sig för herr Sahlins motion, ser jag
icke anuat, än att det är nödvändigt att till denna Riksdag inkomma
med eu kongl. proposition om ökadt anslag för banans fullbordande.
Herr Wijk: Då den talare, som inledde diskussionen, uttalade de
åsigter, jag hyser, skulle det kunna vara onödigt, att jag yttrade mig,
men den andre talaren på nerikesbänken påstod, att vid detta inköp
skulle banan lemna en ränta af 4 procent. Jag tror icke, att detta
håller streck. Inköpet är bestämdt till 3,977,000 kronor. Men efter
hvad jag kan se, bör dertill läggas 300,000 kronor för rullande materiel
äfvensom de 241,000 kronor, som beräknats för framdeles erforderlig
komplettering af Örebro—Frövi-banan, men hvarmed ej bör upp¬
skjutas. Det är tyvärr många enskilda banor, som varit i penningnöd,
som måst göra så och derpå lidit under eu lång följd af år.
37 Nso 25.
Onsdagen den 3 Maj.
Vi komma då upp till ett belopp af 4,518,000 kronor, och dessa Ang. full-
lemna en ränta af 31/2 procent. . ^»tltsbana^
Men jag fäster mig mindre vid, om det blifver 3, 3/2 eller ^meuan Kryibo
procent. För mig är det vigtigare, att, der man skall bygga en stam- och Örebro.
bana, man tager hänsyn icke endast till den trakt, den går igenom, (Forts.)
och den rentabilitet. man kan förvänta sig af densamma, utan äfven
till högre syften. Man måste se på hela landets bästa, taga den
militära5 och den strategiska synpunkten i betraktande. Det har förut
framhållits hvad som yttrats af chefen för generalstaben. Nu säger
man, att denna nya bana vore så fördelaktig i tekniskt hänseende.
Men det är ju uppenbart, att en enkelspårig bana icke kan motsvara
en dubbelspårig. Då jag för öfrigt är öfvertygad om, att denna bana
Krylby—Örebro kommer att under alla förhållanden lemna en nöj¬
aktig ränta, så vet jag icke något skäl, hvarför man skulle köpa in
Frövi—Örebro-banan. Lat det enskilda bolaget behålla sin bana, och
staten må bygga sin, som den tänkt sig densamma.
Jag yrkar bifall till herr Sahlins motion och afslag å utskottets
hemställan.
Friherre Gripenstedt: Jag skall be att fa svara nagla ord på
herr Fränckels anmärkningar. Han sade, att han kunde första, i fall
ett rent afslagsyrkande framkommit, men ett bifall till herr Sahlins
motion ansåg han vara omotiveradt, da det icke finnes officiella papper
på bolagets tomter och anbudet beträffande desamma. Det heter dock
i den kongl. propositionen: »Sedan dess hade visserligen ett mindre
jordområde frånsålts, men å andra sidan jordvärdet betydligt stegrats.
Vid sädant förhållande och då bolagsstyrelsen förklarat sig villig att
försälja ifrågavarande egendom särskild! för sig för ett pris af 450,000
kronor med vilkor, bland annat, att till bolaget med eganderätt lef¬
nad es lämplig plats i närheten af Örebro norra station för ett lokomotiv¬
stall med dertill hörande verkstad och ditledande spår, torde samma
egendoms värde numera icke kunna beräknas lägre än till 460,000
kronor.» För min del tycker jag detta vara officielt nog. Att rege¬
ringen icke framlagt något detaljeradt förslag för detta alternativ,
förvånar mig mindre, då regeringen bestämdt håller på det andra.
I annat fall hade man nog fått en mera officiel och detaljerad ut-
itidnNu säger herr civilministern, att herr Sahlins siffror icke skulle
stämma, utan äro föråldrade, och att planen skulle blifva dyrare, än
han föreslagit. Ja, det är ju mycket möjligt, men det står i alla fall
fast hvad jernvägsstyrelsen yttrat, att alternativet Frövi Örebro skulle
betinga eu betydligt större kostnad än alternativet Ullersäter Örebro.
Eu annan anmärkning, som herr Fränekel gjorde, var den, att om
Örebro går miste om en del kommunalutskylder, så far det riklig
ersättning derför i det förhållande, att en statsbana kommer dit. För
min del får jag säga, att jag icke ansett detta uteblifvande af j n. ~
vägens bidrag till kommunalutskylderna hafva någon afgörande be¬
tydelse, och jag har icke anfört detta skäl för afslag. — Men jag vill
likväl invända emot herr Fränekel, att äfven om Ullersäter-alternativet
N:o 25. 38
Onsdagen den 3 Maj.
Ang. full- fullföljes, kommer en statsbana i alla fall in till Örebro. Således för¬
ordande!: af f'a]}er iiaus argumentering i det hänseendet.
mellan <Kryibo Herr Fräuckel anförde vidare, att staten har rätt att befria sig
och Örebro, från en konkurrent. Ja, juridisk, men icke alltid moralisk rätt; om
(l'orts.) det är fråga om att möta en blifvande konkurrens, har staten att
vidtaga sina försigtighetsmått, men om det är fråga om en konkur¬
rent, som redan finnes, då tycker jag icke, att staten har rätt att,
utan vigtigare skäl, genom inköp af en eller annan banstump befria
sig ifrån denne konkurrent.
Örebro sträfvar att blifva en centralpunkt, dit åtskilliga banor
komma att inlöpa. Då tycker jag det är naturligt, att dessa enskilda
bankomplex få bibehålla både den trafik, de hafva, och sin slutpunkt
i Örebro.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens för¬
handlingar, jemlikt under öfverläggningen förekomna yrkanden proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält
samt vidare derpå att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr vice talmannen, efter att hafva upp¬
repat den förra propositionen, sig finna densamma vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten I af sitt
utlåtande n:o 78, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 49.
Punkten II.
Utskottets hemställan bifölls.
Herr talmannen, som återtagit ledningen af förhandlingarna,
tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7 e. m.
Onsdagen den 3 Maj.
39 N:o 25.
Föredrogs å nyo särskilda utskottets den 29 sistlidne april och
den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m., dels ock
sju i anledning af samma proposition väckta motioner.
Herr Anderson, Albert: Jag tillåter mig föreslå, att utlåtandet
måtte punktvis föredragas, och då de under punkterna 4:o till och
med 9:o af utskottet behandlade motioner afse ändringar i sjelfva lag¬
förslaget, hvilket behandlas under första punkten, hemställer jag, att
först måtte föredragas första och i sammanhang dermed fjerde till
och med nionde punkterna och sedermera, hvar för sig, andra och
tredje punkterna.
Denna hemställan bifölls.
Punkterna 1 och 4—9.
Ang. ord¬
nande af det
. r . ,, m • i i civila pension»-
Herr statsrådet grefve Wachtmeister: Jag^ ber att ta inleda väsendet.
de få ord, jag har att yttra i den föreliggande frågan med den för-
klariiig, att det icke är min afsigt att ifrågasätta någon förändring i
det beslut, som utskottet tillstyrker Riksdagen att fatta. Jag an haller
endast att få erinra om, huru denna omfattande fråga om det civila
peusionsväsendets ordnande förelåg, då Kongl. Maj:t hade att fatta sitt
beslut om de åtgärder, som deri vore att företaga. _
Frågans uppkomst berodde, som kammaren behagade påminna sig,
derpå, att civilstatens pensionsinrättnings ställning ansågs vara sä god,
att creuom förändrade bestämmelser rörande denna pensionsinrättning
en minskning i statsutgifterna för det civila pensionsväsendet ansågs
kunna beredas. Det befans emellertid snart, sedan utredning komnnt
till stånd, att den temligen allmänt gängse föreställningen om pen-
sionsinrättningens goda ställning saknade grund och att i stället hos
kassan förefans eu betydande kapitalbrist, vid 1896 års slut uppgående
till öfver sju och eu half millioner kronor. Frågan tvingades da tram
af en anledning, i viss mån motsatt den förra, nemligen nödvändig¬
heten att på ett eller annat sätt upphjelpa pensionsinrättnmgens stall¬
ning på samma gång som det fortfarande ansågs önskvärdt att bringa
enhet och likformighet i pensionsbestämmelserna, bereda trygghet ror
pensionernas utgående och besparing i statsverkets utgifter. Den ör
ändamålet tillsatta komiténs arbete resulterade i ett förslag, som icke
gjorde några större förändringar i de stora hufvudgrunderna för pen-
sionsväsendet, men deremot i många afseenden förordade förbättringar
och förtydliganden af gällande bestämmelser. Som herrarne veta, ar
det civila pensionsväseudet för närvarande faktiskt så ordnadt, att de
pe nsionsafgifter, som ansetts kunna uttagas af tjenstemännen, hufvu
saklföen gå till beredande af pensioner för deras enkor och barn,
hvartill också staten bidrager, medan staten hufvudsakligen ensam be¬
kostar pensioneringen af tjenstemännen, om man bortser från den
obetydliga pensionering, som utgår från civilstatens pensionsinratt-
mng.
N:o 25. 40
Onsdagen den 3 Maj.
naZe af det , !■?' “ fotlag gick nu ut pa, att, sä att säga, ett skifte skulle
ZZpIsioZ ™1^11™ Pa d,et satt’ att staten ensam skulle bekosta tjenstemännens
väsendet. pensionering och tjenstemännen sjelfva pensioneringen af enkor och
(Forts.) barn. I öfverensstämmelse härmed föreslog komitén, att civilstatens
pensionsinrättning, hvarifrån tjenstemännens pensionering bestrides,
skulle upphöra och att civilstatens enke- och pupillkassa, som ensam
borde öfvertaga pensioneringen af enkor och barn, skulle ombildas och
dess bestånd betryggas derigenom, att dels tjenstemännens bidrag be¬
tydligt ökades och dels kassan befriades från den s. k. postpensione¬
ringen. Herrarna veta, hvaruti denna pensionering består. Medan
eu igt reglementet för civilstatens pensionsinrättning den tjensteman,
nied pension frän allmänna indragningsstaten, icke är be¬
rättigad till pension från peusionsinrättningen, så gälla ej samma
bestämmelser i afseende å postverkets tjensteman, livilka äro berätti¬
gade till pension från postverkets pensionsstat. Reglementet tilläm-
Pade,s, Yka posttjeustemännen och andra tjensteman ända till på
io (U-talet, da postverkets ställning blef bekymmersam. Då uppkom
den praxis, som sedermera blifvit lagfäst, att posttjeustemännen i
forsta rummet uppbara den pension från civilstatens pensionsinrättning,
hvartill de aro berättigade, och derjemte uppbära fyllnadspension från
postveikets pensionsstat. Detta var nog i öfverensstämmelse med bok-
statven, ehuru svårligen med andan i reglementet. Dertill kommer, att
utaf den kapitalbrist till belopp af öfver Vj2 millioner, som nu före-
nnnes i kassan, nära hälften, eller ungefär 3!/2 millioner, beror pa
denna pensionering, hvilken, om den skall fortsättas, skulle komma att
betydligt oka kassans kapital brist.
Sedan komitéu afgifvit sitt betänkande, har detta varit föremål
iör eii omfattande granskning af vederbörande myndigheter. Då för¬
slaget framgick ur denna granskning, hade det visserligen undergått
andringar och förtydliganden med hänsyn till åtskilliga bestämmelser,
men hutvudgrundeina qvarstodo temligen orubbade. Men då hade
emellertid pensionsfrågan inträdt uti ett i viss mån förändradt skede.
Riksdagarne 1897 och 1898 gåfvo på ett oförtydbart sätt till känna sin
mening, att det civila pensionsväsendet borde ordnas på den grund, att
tjenstemännen sjelfva borde bidraga till sin egen pensionering. Under
vanliga förhallanden skulle naturligtvis denna omständighet varit eu
mer an tillräcklig anledning för pensionsfrågans återremitterande till
ny komitebehandlmg. Att sa emellertid icke skedde, berodde af tvenne
orsaker Den nya utredningen af frågan, hvilken dä skulle kommit
att omfatta äfven fragan om bildande af en ny pensionskassa för
civila tjensteman, skulle gifvetvis kräfva ganska läng tid, och fara
toreiag, att civilstatens pensionsinrättning under denna tid skulle
ömma uti ett så ogynsamt läge, att den endast med svårighet skulle
kunna hallas uppe. Och vidare ansåg regeringen lämpligt, att det
omfattande, nära tioanga arbete, som blifvit nedlagdt på denna pen¬
sionsfrågas utredning, ej utan .vidare skötes åt sidan, utan framlades till
Riksdagens granskning, något, som gifvetvis regeringen ända icke skulle
hafva bestämt sig for, derest icke det hufvudsakligen på de af komitéu före¬
slagna grunder fotade förslaget ansetts ega vissa företräden framför ett
foislag i det af Riksdagen angifna syfte. Hvaruti dessa företräden an-
Onsdagen den 3 Maj.
41 JS:o 25.
setts bestå, är uti statsrådsprotokollet angifvet, och jag sakuar anled- Ang. ord-
ledning att nu upprepa desamma. nande af det
Nu blir, om Riksdagen, såsom jag förmodar, kommer att bifalla^”^^*1”"8'
utskottets hemställan, ställningen den, att Kongl. Maj:ts på samma (forts)
hufvudsakliga grunder som komiténs betänkande fotade förslag har
varit framlagdt till Riksdagens granskning, men att Riksdagen ansett
sig böra begära en utredning af pensionsväsendet, fotad på den grund,
att tjenstemänneu sjelfva komma att bidraga till sin pensionering, och
vidare att Riksdagen genom att befria pensionsinrättningen från post¬
pensioneringen för framtiden, nemligen för de tjenstemän, hvilka afgå
från och med år 1900 — ehuru det visserligen varit önskvärd!, att
pensionsinrättningen befriats från de pensioner, hvilka redan nu utgå
till afskedade posttjenstemän — beredt pensionsinrättningen rådrum
att fortlefva under den tid, som utredningen kommer att kräfva.
Under sådana förhållanden är jag både oförhindrad och villig att
tillstyrka Kongl. Maj:t att gå i författning om den utredning, hvilken
utskottet här har föreslagit.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskot¬
tet i nu föredragna punkter hemstält.
Punkterna 2 och 3.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 29 sistlidne april
och den 1 innevarande maj bordlagda memorial:
n:o 12, angående beviljande af bvggnadsanslag för riksbaukens
kontor i Halmstad, Kristianstad, Falun och Luleå; samt
n:o 13, angående väckta förslag om ändringar i bankoreglementet
och aflöningsstaten,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 nästlidne april
och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 55, i anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående registre¬
ring af jemväl andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verk¬
samhet till sin uppgift, biföll kammaren hvad utskottet i detta ut¬
låtande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 sistlidne april och den 1 ifrågasatt in-
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning af Yé.cki^’Anhning i
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inskränkning i aktie- aktieb,i’la9s
bolags rätt till förvärf af fastighet å landet. värf af fånig-
het å landet.
Herr Asker: Om man jemför lagutskottets utlåtande i denna
fråga förra året med det, som nu afgifvits, så finner man till sin för¬
N:o 25. 42
Onsdagen den 8 Maj.
ifrågasatt m-våning, att samme motionär med samma motivering och samma yr-
*kränkning sjunde Jå föranledde utskottet att hemställa’, att motionen icke skulle
rätt11 tilla/ör- till någon Riksdagens åtgärd föranleda, under det att utskottet i år
värf af fastig-ansett sig höra föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t i enlighet med
het å landet, motionärens önskan. Förra året biföll Första Kammaren lagutskottets
(Forts.) hemställan, i år tyckes meningen vara, att kammaren skulle i motsats
till sitt beslut förra året bifalla motioneu.
Hvad är det nu, som föranledt utskottet att i år intaga en annan
ställning till frågan än i fjol? Jo, säger utskottet, det är särskildt
en utaf motionären framhållen synpunkt, nemligen att under aktie-
bolagslagstiftningens skydd fast egendom i Sverige skulle kunna öfvergå
i utländska mäns händer. Från min synpunkt sedt, fans deDna fara
sistlidet år lika väl som i år, och när lagutskottet då ej hyste någon
fruktan för denna eventualitet, fattar jag ej rätt, huru utskottet kan
tänka sig, att kammaren nu skulle vilja öfvergifva sin ståndpunkt
från föregående år och inslå på en ny princip.
Lagutskottet säger sig icke vara i okunnighet om, att man till¬
förene ansett åstadkommandet af en begränsning i utländingars del¬
aktighet i våra fastighetsegande bolag möta synnerliga praktiska
svårigheter, men utskottet föreställer sig, att så icke torde vara för¬
hållandet, och anger tvenne utvägar för denna frågas ordnande. Den
ena vore ett ovilkorligt förbud mot aktiers ställande på inuehafvareu,
och den andra, att öfverlåtelse utan Kongl. Maj:ts medgifvande till
utläuding af aktie i fastighetsegande bolag skulle anses ogiltigt. Hvad
den första utvägen vidkommer, kan jag icke finna annat, än att den
skulle komma att göra eu väsentlig förändring i den af Konungen och
Riksdagen nyligen antaga aktiebolagslagen, och hvad den andra angår,
sä undrar jag, om man icke derigenom stänger möjligheten för aktie-
egare inom landet att belåna sina aktier i utlandet; ty om egande-
rätten till eu aktie skulle öfvergå till fordringsegaren, men denne seder¬
mera vägras tillstånd att innehafva aktien, så blir ju hans panträtt
värdelös.
Vidare säger utskottet: »Vidkommande härefter motionärens för¬
slag, i hvad dermed åsyftas eu allmän begränsning af aktiebolags
rätt att förvärfva fastighet på landet, anser sig utskottet böra uttala,
att mot de ofta hörda klagomålen öfver den stora utveckling aktie¬
bolagen tagit i vårt land befogade erinringar synas utskottet kunna
göras. Utskottet vill i sådant afseende betona ej blott den nytta
vårt lands industri haft af aktiebolagen, utan jemväl, att dessa bolag
i regel på ett äfven med hänsyn till framtiden tillfredsställande sätt
förvalta de fastigheter, som kommit i deras händer.»
Efter detta vackra vitsord åt aktiebolagen går utskottet med tan¬
ken på, huru den sjelfegande jordbrukareklassen kan komma att genom
aktiebolagen minskas, raskt fram till sitt mål och säger, att utskottet
»ansett sig böra skänka sitt förord åt motionärens hemställan».
Antingen är nu, enligt mitt förmenande, aktiebolagsformen för
industriel verksamhet skadlig för den sunda utvecklingen i vårt land,
och då bör den utdömas, eller ock är den förtjent af det vackra vits¬
ord, som lagutskottet gifvit aktiebolagen, och då kan jag icke finna,
Onsdagen den 3 Maj.
43 N:o 25.
att man bör genom restriktiva lagbud söka att hindra vare sig aktie- ifrågasatt
bolagen eller deras delegare att i vårt fria land fortfarande fritt få "drankning
kopa och sälja, det ma vara tast eller los egendom. rätt m
På denna sistnämnda grand och med åberopande af hvad jag i värf pj fastig-
öfrigt anfört tillåter jag mig att vördsamt yrka afslag å utskottets nuM å landet.
föredragna hemställan. (Forts.)
Herr Philipson: Helt säkert har det nu föredragna, från lag¬
utskottet atlåtna betänkandet hos de flesta, som med uppmärksamhet
läst detsamma, väckt, jag vill ej säga endast förvåning, utan rent af
förundran. Detta betänkande resulterar uti en hemställan diametralt
motsatt den, hvartill utskottet förra året vid behandling af samma
motion kom, och man har gjort det efter en motivering angående aktie¬
bolags inköp af skogsegendomar, hvilken åtminstone jag för min del
finner vara eu motivering mera för afslag än för bifall till herr Åker¬
lunds motion. Dock ej nog med, att man kommit till den hemställan,
som nu föreligger till afgörande, man har äfven uti betänkandets motive¬
ring i öfrigt uttalat åsigter och önskningar jemte denna hemställan så
egendomliga, att jag ej tvekar att säga, att för affärsverlden dylika
åsigter måste synas vara rent af förunderliga. Man har i betänkandet icke
blott biträdt herr Åkerlands motion och hvad deruti anförts, utan man
har uttalat önskningar vida längre gående, än han synes hafva tänkt
sig lämpliga eller åtminstone uttalat. Icke allenast att man, som
herrarne säkert funnit, gått ut från den förutsättning, att det vore
lämpligt, ja, att.det vore behöfligt, att Riksdagen i underdånig skrifvelse
anhölle, »det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke,
till tryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende af
främmande inflytande, inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af
fast egendom å vår landsbygd finnes erforderlig», utan har till och med
gatt så långt, ehuru motionären ej ifrågasatt något dylikt, att man
förordat, det aktiebolags rätt att förvärfva fastighet i stad borde tagas i
öfvervägande vid möjligen blifvande lagstiftning i ämnet!
Nu ber jag att i likhet med den föregående talaren få fråga:
hvad har då egentligen förefallit i vårt land beträffande denna fråga
sedan förra riksdagen, under hvilken lagutskottet hemstälde om afslag
å dylik motion. Ej kan det väl vara det något eller mycket ökade
jobberiet med aktier, hvilket föranledt denna förändrade åsigt hos
utskottets ledamöter, och icke heller kan det väl vara den omständigheten,
hvilken väl snarare borde verka en motsatt uppfattning, att under
senare åren från utlandet åter införts en mängd aktier i svenska
aktiebolag liksom svenska obligationer, hvilka tillhört utländingar.
Ej heller lär det väl vara det felet, att valutabehållningen i landet,
som vi alla veta är ganska klen och för hvars förstärkande Riksdagen
ansett sig böra fatta ett mindre vanligt beslut. Tvärt om böra väl
sådana förhållanden, som visa, att vi behöfva utländskt kapital, mana
till att icke inskränka den rätt, som aktiebolagens delegare kunna och
böra ega, att låta utländingar få fritt och utan hinder köpa deras aktier,
och jag kan således icke finna annat, än att dylikt förslag är eu, jag
må så säga, ansats till förtryckande af den associationsanda, som i
vårt land så lyckligt och så tydligt gjort sig framträdande, och genom
N:o 25. 44
Onsdagen den 3 Maj.
ifrågasatt hvilken allena vårt näringslif vunnit sådana högst betydande fördelar
inskränk rang QQh erhållit en utsträckning, som man förr aldrig hade kunnat ana
'räu 'och S01T1 bett säkert aldrig kommit till stånd, derest ej aktiebolagslagen
värf af fattig-både funnits och föranledt den sammanslutning till aktiebolag, hvarom
het å landet, de mindre kapitalstarke nu förenat sig. Det är detta slag mot aktie-
(Forts.) köksväsendet, som jag funnit vara beaktansvärdt i utskottets betänkande,
och det är mot detta slag jag ber att få inlägga min skarpa protest;
ty ingen kan väl förneka, att om ock en och annan gång af smärre bolags
styrelser oegentligheter, ja, låtom oss säga mindre korrekta handlingar
blifvit begångna, så har dock de svenska aktiebolagen jemte den stora
nytta, de gjort värt land, öfver hufvud taget väl häfdat sitt anseende
för redbarhet och rättskaffenshet. Under sådana förhållanden har det
synts mig egendomligt, att utskottet i sin motivering velat framkomma
med förslag eller åtminstone antydningar, huruledes man skulle kunna
hindra svensk jordegendom och svensk fastighet att komma i utlän-
dingars hand genom att såsom ogiltig förklara försäljning utan Kongl.
Maj ds tillstånd af aktier i svenska bolag till utländske män. Jag
fattar icke, hur det är utförbart att förhindra det fria förfogandet af
aktier, och jag tror mig åtminstone ej behöfva befara, att, om verkligen
Riksdagen — denna kammare gent emot sitt beslut i fjol och gent
emot min förhoppning — skulle biträda lagutskottets hemställan, vår
regering skulle komma att framlägga förslag i det syfte, betänkandets
motivering angifver.
Man har i betänkandet uttalat, att det kanske vore lämpligt, att
aktiebolag ej skulle få förvärfva fastigheter. Vet man dä, hvad detta
skulle betyda, och kan man nämna några af de aktiebolag, som ej ega
fastigheter och Indika ej för sin verksamhet äro nödsakade att förvärfva
sadana. Jag behöfver ej erinra om alla våra industriella bolag, om de
stora sockerbruken i Skåne och annorstädes, jag erinrar blott om
bolag, hvilka visserligen kunna undvara fastigheter, men dock besitta
sådana, jag menar våra bankaktiebolag. Är det tänkbart, att här i
vart land finnes aktiebolag, som ej är eller har fördel af att blifva
fastighetsegare V Ja, så vidt jag känner, ett enda, det eger visserligen
ingen fastighet, det kallas Teaterobligationshandelsaktiebolaget.
Nu är utskottets afsigt tydligen den, att vi skola söka hindra ut-
ländingar att besitta svensk jord och svenska skogar. Ja, så långt är
jag med, d. v. s. jag skulle gerna vara med, derest det vore utförbart.
Men, mina herrar, det är ej utförbart, och allra minst på det sätt, som
här föreslås. Låt vara, att, mot all rimlighet, den föreslagna skrifvelsen
beslutas och Kongl. Maj:t sedan framlägger förelag till lag i det syfte,
betänkandet innehåller, och en dylik lag varder antagen, tron I, mina her¬
rar, att det skulle kunna hindra utländingar att besitta svensk egendom?
Skulle icke följden snarare blifva den, att exempelvis, då man grundar
ett företag, hvartill behöfves ett kapital af 1 million kronor, för hvithet
belopp man nu utgifver aktier, man i stället utsläpper endast en half
million i dylika, mot det att man upplägger lån af eu half million
kronor i obligationer, hvilka senare försäljas till utlandet. Kan man
tänka sig, att, om ock en lag mot all rimlighet komme till stånd, som
skulle förhindra aktiers försäljande till utländingar, den skulle gå så
långt att äfven kunna förhindra obligationers försäljning till dessa, för
45 N:o 25.
Onsdagen den 3 Maj.
så vidt Kcragl. Maj:t ej gifver sanktion derå? Jag tviflar derpå, ehuru ifrågasatt
det vore konseqvent, men följden blefve då den, att om obligationerna
köptes in af utländingar och om bolaget sedan går öfver ända, sålrätt ™a°j®*.
säljas fastigheterna på konkursauktion, men få ej af utländingar köpas \eårj af fattig-
Skulle nu den lagen träda i kraft, är ej svårt att förstå, hur det skulle het å landet.
gå med vår svenska kredit. Hvilka svårigheter skulle det icke blifva (Forts.)
för såväl kommuner som enskilda att i utlandet få sin lånebehof fylda,
och tron 1 icke, mina herrar, att svårigheter äfven skulle yppa sig för
statens lånebehof. Närmast ligger ju dessutom den tanken, Huru men¬
ligt på krediten för våra aktier en sådan af lagutskottet såsom önsk¬
värd ansedd lag skulle inverka, och detta till stor skada, då många af
oss. som äro aktieegare, kanske icke ligga inne med aktierna i egna
kassaskåp, utan ofantligt många af dessa finnas belånade i våra banker
och säkerligen en stor del äfven i utländska bankinrättningar.
Jag skall, innan jag slutar, anhålla att för de af herrarna, hvilka
måhända ej tänkt sig denna associationsandas orimligt stora betydelse
och ej hafva kännedom om, hvilka kapital som samlats genom bolagens
sammanskott, nämna, att från och med år 1888 till och med 1898
hafva inregistrerats eller utaf Kongl. Maj:t sanktionerats bolag med ett
aktiebelopp af tillhopa ungefär 500 millioner kronor. Nu kan visser¬
ligen sägas, att aktiebolagslagen, som stiftades år 1848, icke i början
medförde bildande af så många och så kapitalstarka aktiebolag, men
från denna tid och intill nuvarande kan dock utan öfverdrift antagas,
att det af svenska aktiebolag sammanskjutna kapital uppgår till i
rundt tal en milliard, och hvad det betyder att rubba grundvalen för
associationsandans bestånd eller dess nuvarande frihet, är ej svårt att
förstå, liksom ej heller att fatta den fara för vårt näringsliv som
den antydda lagstiftningen skulle föra med sig.
Då jag läste betänkandet och de åsigter, som utskottet deruti ut¬
talar, trodde jag verkligen, att slutet skulle blifva någonting annat,
någonting radikalt och genomgripande, att utskottet helt enkelt skulle
hemställa om förslag till en lagstiftning, der första och enda paragrafen
i lagen skulle lyda så: »i Sveriges rike få inga aktiebolag finnas.»
Jag anhåller få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Hasselrot: Den första anmärkning, som af de föregående
ärade talarne gjorts emot utskottet, var, att utskottet i år ändrat ställ¬
ning. Jag erkänner faktum och skall be att få försöka gifva skäl för
detsamma.
En af anledningarna för utskottet att i år intaga en annan stånd¬
punkt än i fjol är att söka i den omständigheten, att utländingar i
vårt land kunna begagna aktiebolagslagstiftningen såsom ett medel att
i stor skala blifva jordegare. Nå väl, säger den förste ärade talaren,
men den eventualiteten förefans redan år 1897. Det är sant, men
dock hade dylika förvärf af jordegendom då icke vunnit eu sådan
utveckling som under den senaste tiden. Man måste verkligen blifva
orolig för den sunda utvecklingen i vårt land, då man hör berättas,
hurusom det ena stora millionbolaget efter det andra vecka efter vecka
inköpes af utländska kapitalister. Jag för min del tror, att uti detta
förhållande ligger en allvarlig fara för vårt lands framtid och för dess
N:o 25 46
ODsdagen deD 3 Maj.
Ifrågasatt m-sjelfständiga ställning. Det är ju ett kändt faktum, huru hänsynslöst
*aTftf*oIaVs*ora uMan<*ska magter skydda sina undersåtar, då de komma i kolli-
rätt till för- s’on me(l rättsförhållandena i små stater. Den rättssynpunkten är ju
värf af fattigt dan i vårt land erkänd, att ingen utländsk undersåte får besitta
het å landet, svensk jord, med mindre han vunnit Kongl. Maj:ts tillstånd. Jag
(Forts.) frågar då, om icke den närmaste konseqveusen af detta stadgande är,
att man försöker få en lagstiftning till stånd, hvilken hindrar utlän-
dingar att på omvägar nå samma mål, och detta i mycket högre grad.
än hvad som kan ske beträffande en eller annan enstaka egendom?
På denna flaga har lagutskottet äfven ansett sig höra svara ja, och
granskar man det sätt, 'hvarpå lagutskottet tänkt sig, att det önskade
resultatet skulle kunna vinnas, så tror jag, att man i motsats till den
siste ärade talaren måste erkänna, att den föreslagna vägen mycket väl
kan beträdas. De föregående rättsförhållandena skulle nemligen lemna»
oberörda, men man kunde mycket väl få in den bestämmelsen i aktie¬
bolagslagen, att alla aktier skulle vara stälda till viss man, och der¬
jemte stadga, att öfverlåtelse af sådan aktie till utländing icke blefve
giltig, förrän Kongl. Magt godkänt öfverlåtelse». Så är förhållandet
beträffande all annan fastighet; ett köpebref till utländsk man eger
giltighet endast, om Kongl. Maj:t gifvit sitt godkännande.
Nu säger man visserligen, att detta i hög grad skulle skada vår
kredit, enär man icke med samma lätthet som nu skulle kunna belåna
aktier, och att man sålunda skulle nödgas se sig om efter åtskilliga
andra utvägar för att erhålla penningar. Jag medger, att vår kredit
på detta sätt skulle kunna blifva i viss mån inskränkt, men jag tror
också, att olägenheten deraf icke är särdeles betydande, utan att vi
finge finna oss i densamma.
Redan nu hafva vi ju samma svårighet, när det gäller att i ut¬
landet placera inteckningar i fastighet, hvilken en utländsk innehafvare
af inteckning ej far köpa utan Kongl. Maj:ts tillstånd. Värdepapper
kunna dock icke till följd af dylika bestämmelser förlora sitt reella
värde.
Man invänder vidare, att följden skulle blifva den, att aktiekapitalen
blifva mindre, och att vederböraude i stället skola föredraga att taga
stora obligationslån och placera dem i utlandet. Ja, det går natur¬
ligtvis för sig att så göra, men olyckan blir då mycket liten, ty under
sådana förhållanden få fordringsegarne icke annat än fordringsrätt, på
samma sätt som de genom hypotekslånen hafva en dylik rätt till våra
intecknade fastigheter. En dylik rätt gifver icke utländingarne an¬
ledning att komma i beröring med våra domstolar och våra admini¬
strativa myndigheter, då de ej hafva någonting att säga rörande egen¬
domens skötsel eller förvaltning. De få nöja sig med sin fordran,
den må nu heta inteckning eller obligation, och skall fastigheten säljas,
sä^ få de ej köpa den utan att dertill hafva erhållit Kongl. Maj:ts till¬
stånd. Jag tror således, att i denna del, som är den första delen af
lagutskottets betänkande, mycket goda skäl kunna anföras för utskottets
förslag.
Jag erkänner, att senare delen af betänkandet är svagare, hvadan
jag från början var benägen att ställa mig som reservant mot utskottets
betänkande i denna del. Lagutskottet har nemligen, utom hvad jag
Onsdagen den 3 Maj, f. in.
47 N:o 25.
nyss nämnde, jemväl ifrågasatt åstadkommandet af en utredning, huru -ifrågasatt in-
vida icke en inskränkning af aktiebolags förvärf af fastighet i all- drankning i
mänhet kunde vara behöflig. Utskottet har dock i sammanhang här- råt^tm^hr-
med erkänt fördelarne af dylika bolag och allt det goda, som de ut -värf qf fastig-
rättat. Det kan också icke nog kraftigt betonas, att vårt land för sin het å landet.
utveckling och sin starka ställning i väsentlig mån haft att tacka aktie- (Forts.)
bolagen, dessa sammanslutningar af de små kapitalen till stora företag.
Detta bar utskottet erkänt såväl i afseende på landtbruket och industrien
som äfven i afseende på bibehållandet af våra skogar. Men — det finnes
nemligen ett men — det råder en alltmer och mer allmän klagan i
värt land, att aktiebolagen på vissa trakter tränga undan den sjelf-
egande allmogeklassen, och då det för vårt lands framtid och dess
inre politiska ställning är af väsentlig vigt, att dessa mindre jordegare
icke alltför mycket minskas i antal, synes det icke vara orimligt att i
sammanhang med den först begärda utredningen rörande utländingars
rätt jemväl ifrågasätta en utredning om lämpligheten att i viss mån
inskränka aktiebolags rätt att förvärfva fastighet. Det har aldrig, det
vågar jag säga den ärade representanten på norrköpingsbänken, varit
ifrågasatt af någon, såvida jag hört åtminstone, att aktiebolags för¬
värf af fastighet skulle förbjudas, och icke heller att rätten härtill i
väsentlig män skulle inskränkas, utan man har endast begärt, att
Kongl. Maj:t måtte tillse, huruvida en begränsning kan och hör i detta
afseende ega rum. Skulle en sådan utredning — hvilket jag håller
för mycket sannolikt — visa, att en dylik begränsning icke är erfor¬
derlig, hafva vi då icke alla vunnit hvad vi åsyftat? De, som nu äro
oroliga, skulle blifva lugnade genom en dylik utredning, och de, som
äro nöjda med de nuvarande förhållandena, skulle icke behöfva emotse
någon förändring. Kammaren må icke tro, att denna oro är inskränkt
till några fä personer, ty det har visat sig, att Andra Kammaren gång
efter annan i känslan af denna oro antagit skrifvelseförslag i den
åsyftade rigtningen. Jag tror sålunda, att ur denna synpunkt sedt
frågan är väl värd att genom Kongl. Maj:ts försorg blifva utredd af
opartiska myndigheter.
Det är på sådana grunder, jag jemväl, ehuru med en viss tvekan,
anslutit mig till lagutskottets hemställan äfven i dess senare del, hvadan
jag alltså nu tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr von Ehrenheim: Om lagutskottets förslag kan man åt¬
minstone säga, att det står i öfverensstämmelse med den afgifna
motionen, och att det sålunda icke i formelt afseende kan möta några
betänkligheter. Men detta är mer, än man kan säga om sjelfva be¬
tänkandet. Betänkandet innehåller nemligen en framställning om
inskränkning för utländing uti rätten att besitta grufvor, det inne¬
haller en framställning om begränsning af rätt för utländing att köpa
aktier, hvaraf icke något spär tinnes uti lagutskottets hemställan, lika
litet som der talas om inskränkning af utländiugs rätt att köpa fastig¬
het i stad. Mig synes det dock vara ganska betänkligt att uti ett
utskottsbetänkande införa framställningar, som gå ut på en blifvande
lagstiftning, utan att denna framställuing sedermera förekommer uti
utskottets förslag till beslut. Riksdagen tager nemligen endast i skär-
X:o 25. 48
Onsdagen den 3 Maj.
Ifrågasatt skådande utskottets förslag till beslut, men när sedan Riksdagens skrif-
TXZboTaqlvelse 1 anledlling af detta beslut justeras, kan det lätt hända, att
rätt till för- dessa lagutskottets i betänkandet uttryckta förslag och önskningar,
värf af fastig- hvilka kamrarne i sjelfva verket icke hafva pröfvat, kunna blifva
het å landet, uttryckta i skrifvelsen, då ju hvar och en vet, att dylika skrivelser
(Forts.) icke blifva underkastade den granskning, som de under sådana för¬
hållanden otvifvelaktigt skulle behöfva.
Hvad nu sjelfva saken beträffar, så delar jag alldeles icke den
farhåga för utländingar och den önskan att isolera Sverige, som på
så manga håll framträdt. Jag vill dock icke nu uppehålla mig sä
mycket vid denna min uppfattning, utan jag skall stanna vid sjelfva
lagutskottsbetänkandet, hvilket går ut på, att aktiebolag skola in¬
skränkas i sin rätt att förvärfva fastighet. En sådan inskränkning
strider efter min uppfattning i hög grad mot alla sunda lagstiftnings-
grundsatser liksom ock emot alla sunda nationalekonomiska åsigter.
Jag vill äfven erinra derom, att man genom att inskränka bolags rätt
att köpa fastighet tillika inskränker alla svenska medborgares rätt att
sälja fastighet; ty får ej bolag köpa fastighet, så får heller ingen
sälja fastighet till bolag. Det lär väl vara uppenbart, att huru stora
olägenheter det också måste blifva för bolagen, om de icke skulle få
förvärfva den fastighet, de behöfva, så blifva olägenheterna icke mindre
för den, som önskar sälja sin fastighet, dä han nemligen genom en
dylik lagstiftning som den här ifrågasatta skulle vara förhindrad att
sälja sin fastighet till ett bolag, hvilket till äfventyr kunde vara
benäget att för fastigheten betala en större köpeskilling än någon
annan. Nu har motionären gjort ett slags utredning om utvecklingen
af bolagens egendomar under senare tid. Jag vill då icke fästa mig
vid, att motionären genom sin uppställning af siffrorna — eller snarare
genom det sätt, hvarpå han skrifvit dessa siffror — kommit till det
resultat, att bolagen inom de nordligaste länen, Norrland och Koppar¬
bergs län, skulle ega 1,061,000 mantal, under det att enligt den offi¬
ciella statistiken rikets hela mantal uppgår till 67,001 och ett bråktal.
Jag vill icke fästa mig härvid, ty jag har af lagutskottets ordförande
fått den upplysning, att detta beror pa, att de tre siffrorna, som stå
efter det sista kommat, skola vara decimaler, fastän de äro lika höga
som de, hvilka stå framför kommat. Men allt detta rör de norrländska
länen och Kopparbergs län. Nu är det likväl att märka i afseende å
dessa län, att de af många — d. v. s. icke Kopparbergs län, som varit
derifrån befriadt — ansetts böra stå under ett visst förmynderskap.
Så har beträffande de norrländska länen år 1894 aflåtits en skrifvelse,
hvilken^ äfven föranledt en undersökning, som lärer vara fullbordad;
men något förslag i anledning af denna undersökning har jag åtmin¬
stone mig icke bekant. Jag kan mycket väl förstå, hvarför det icke
framkommit något sådant förslag, ty att åstadkomma ett sådant är
nog förenadt med ganska stora svårigheter. Emellertid kan jag med
anledning af 1894 års riksdagsskrifvelse icke behöfva särskildt yttra
mig om de norrländska länen och Kopparbergs län. Men i afseende
å det öfriga Sverige säger motionären, att bolagen ega till 81 Vj
millioner taxerade fastigheter. Skilnaden mellan taxeringsvärdet för
hela Sverige och för Dalarne och Norrland uppgick år 1897 till 1,858
Onsdagen den 3 Maj. 49 ^';0 25.
millioner. Då torde väl siffran 81 */2 millioner icke vara så afskräckande, ifrågasatt
i synnerhet om man erinrar sig, att i denna siffra ingår troligen till inskränkning
allra största delen sådau egendom, som förut varit sannad på en hand,1
men sedan med anledning af arfskifte eller andra förhållanden gått Xf af fattig-
ötver till bolag. Det synes mig således, som om det icke i dessa ket å landet.
siffror, som motionären får antagas hafva sökt göra så afskräckande (Forte.)
som möjligt, skulle ligga någon anledning till en exceptionel lag¬
stiftning.
Hvad nu bolagens verksamhet beträffar, så har den blott fått för¬
delaktiga vitsord äfven af lagutskottet, och något annat lärer väl icke
heller vara möjligt för den, som känner till den industriella utveck¬
lingen före och efter det bolagen börjat verka i något högre grad.
Det är temligen säkert, att utan bolagen skulle vi hafva varit utan
de enskilda jernvägarne, det är temligen säkert, att utan bolagen
skulle alla de stora industriella etablissementen antingen icke upp¬
kommit eller åtminstone icke vunnit den stora utsträckning, som för
närvarande är förhållandet, och det är med all säkerhet ett fullkomligt
ogrundad! påstående, att bolagen förvalta sin egendom eller behandla
sina underordnade sämre, ån de enskilde göra. Det finnes tvärtom
många skäl att antaga motsatsen. I spetsen för ett bolag sättes van¬
ligen en person med stor duglighet och stora insigter, och att eu
dylik person får ledningen af en enskild egendom beror dock mera
på en tillfällighet. Bolagen hafva dessutom större krafter än den
enskilde, och ser man på våra stora bolag, skall man nödgas erkänna,
att det sätt, på hvilket de sörja för sina underhafvande, är särdeles
förträffligt och förtjenstfullt.
Min uppfattning är således den, att man icke liar anledning att
rida spärr mot bolagen, och att man således icke heller bör under¬
kasta dem eu så äfventyrlig och principielt ovigtig lagstiftning, som
nu af lagutskottet blifvit ifrågasatt.
Jag yrkar utslag å utskottets hemställan.
Herr af Buren: Jag ber att få betona, att här är icke fråga om
bildandet af bolag i allmänhet, utan här är endast fråga om att be¬
gränsa bolagsförvärfvandet af fäst jordegendom på landet.
Den ärade talaren från Norrköping utbredde sig öfver, att det icke
fans några bolag, som ej egde fastighet. För min del, och jag tror
äfven utskottet, vilja vi ingalunda hindra den ärade talaren eller hvem
det vara ma att bilda fastighetsbolag, såsom bankbolag, försäkringsbolag,
industribolag m. fl. andra bolag, men detta kan ske och sker utan att
flera qvadratmil jord dertill behöfva förvärfvas.
Den ärade talaren från uplandsbänken kritiserade de af motionären
angifua decimalsiffrorna, ehuru motionären i full öfverensstämmelse
med statistiska cetralbyråns på nådigste befallning utarbetade redo¬
görelse upplyst oss om, att ifrån år 1885 till år 1895 sågverksaktie-
bolagens förvärf af jordegendom inom Dalarne ocli Norrland stigit från
555,4 6 7 mantal med ett taxeringsvärde åt 18,249,500 kronor år 1885
till 1,061,222 mantal med ett taxeringsvärde af 47,008,230 kronor år
1895. För min del tackar jag motionären för denna upplysning och
anser det vara ett mycket sorgligt förhållande. Den ärade talaren
Första Kammarens Frat. 1899. A:o 25.
4
N:o 25. 50
Onsdagen den 3 Maj.
ifrågasatt nämnde äfven, att för öfrigt i vårt land bolagsförvärfvet af fast jord-
inskränkningegen dom på landet är en-obetydlighet. Må så vara, men all anledning
td'« /ör ar förmoda det, att alla större jordegendomar, som ännu äro i
värf af /as^.enskild mans ego, så småningom komma att förvandlas till bolags-
het å landet, egendom, sedan det numera är omöjligt att förvandla dem till fidei-
(F orts.) kommiss.
Ett faktum är, att den sjelfegande jordbrukare-och hemmansegare-
klassen år efter år förminskas just på grund af det obegränsade bolags-
förvärfvet, och då denna samhällsklass enligt mitt förmenande utgör
nationens merg och den i bästa mening samhällsbevarande delen af
vårt folk, så är min öfvertygelse den, att det nu rådande förhållandet
utgör en stor våda för landets lugna och sunda utveckling uti en sam¬
hällsbevarande anda. Den personlige arbetsgifvaren och det personliga
husbondeväldet ställer sig långt högre och för landet lyckligare än det
opersonliga bolagsväldet.
Det skulle derför, enligt min uppfattning, vara synnerligen att
beklaga, om Första Kammaren ännu en gång afvisade tillfället att
besluta, såsom utskottet härutinnan föreslagit. Jag anser mig derför
för min del skyldig att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Dahlberg: Jag har icke begärt ordet för att direkt yttra
mig rörande betänkandet i dess helhet. Men jag anser mig uppfordrad
att uttala mitt beklagande af, att motionären i sin motion gjort följande
uttalande: »I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert
ganska allmänt antagits, att den nya lagen om egostyckning, hemmansklyf¬
ning och jordafsöndrin g skulle vara egnad att delvis håfva de missförhål¬
landen, som aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens hemman
och skogar i våra norra län förorsakat, hvarför man der förvånades»
— märken väl, mina herrar: »förvånades» — »öfver den välvilja, hvar¬
med denna lag emottogs af målsmän för trävarurörelsen derstädes såväl
som ock af' tidningar, livilka tyckas stå denna rörelse nära. Ledsamt
nog har jag först sent omsider fått anledning förmoda, det välviljan
mot den nya lagen i allmänhet icke just härrörde från önskan att
inom de orter, hvarest trävarurörelsen slagit under sig nära nog all
jord, som tillhörde enskilde, äter se ett fritt och burget bondestånd
uppkomma, utan fast hellre deraf, att lagen i fråga dels är egnad att
mildra den ovilja, hvarmed skogsbolagens tilltagande välde numera
åses» o. s. v. Jag vågar bestämdt påstå, att motionären här begått
ett fullständigt misstag, och då jag i min obetydliga mån sökt bidraga
till den ifrågavarande lagens tillkomst, kan jag icke utan förvåning
finna, att ett dylikt uttalande förekommer i en offentlig handling. Jag
vågar säga, att flertalet af de större sågverksegarne i Norrland fort¬
farande med mycken tillfredsställa skola se, om till följd af egostvck -
ningslagen ett fritt och burget bondestånd kan utveckla sig.
Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talman¬
nen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hem-
Onsdagen den 3 Maj.
51 N:o 25.
stält samt vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
56, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 3 2;
Nej — 63.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 nästlidne april och den 1 ifrågasatt
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 57, i anledning af väckiändring i Hissa
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande delaJ' SJ0'
och framläggande af förslag till ändring i och tillägg till vissa delar agen'
af gällande sjölag.
Herr Sandberg; Då jag i 30 års tid bott i en sjöstad, hvarifrån
en mängd trävaror exporteras, har jag ofta nog haft tillfälle att se,
till hvilken orimlig höjd däckslaster i senare tid uppstaplats, äfvensom
att fartyg, som sannerligen icke sett ut för att kunna uthärda det
minsta oväder, utan besigtning fått afsegla till hvilken ort som helst.
Jag anser derför, att motionären icke saknat anledning att väcka före¬
varande motion. Och då det äfven af utskottet medgifves, att de af
motionären föreslagna lagbestämmelserna stå i någorlunda öfverens¬
stämmelse med hvad som är lag i Eugland, är väl hans förslag icke
så opraktiskt, som utskottet påstått.
Jag har endast velat uttala denna min åsigt utan att framställa
något yrkande.
Sedan öfverlägguingen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 29 sistlidne
månad bordlagda utlåtanden;
N:o 25. 62
Oasdagen den 3 Maj.
n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 86, 87, 123 och 148 §§ i strafflagen för
krigsmagten den 7 oktober 1881,
n:o 53, i anledning af väckt motion angående ändring af 27 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet, och
n:o 54, i anledning af väckt motion med förslag till lag om be¬
räkning i vissa fall af tid, som afses i lagen om skydd för vissa mönster
och modeller,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Upplästes följande två ingifna läkareintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, friherre G. Åker-
hielm är af sjukdom (Broncnitis subacuta) hindrad att under dagens
lopp lemna sina rum, intygas härmed.
Stockholm den 3 maj 1899.
Tor Lamberg,
legit. läkare.
Att excellensen grefve Douglas för genomgående af eu brunnskur
i Karlsbad är i behof af 6 veckors tjenstledighet, intygar,
Stockholm den 21 april 1899,
Jonas Wcern,
rced. d:r, professor.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på före¬
dragningslistan till morgondagens sammanträde,
hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3,3o e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Torsdagen den i Maj.
63 N:o 25.
Torsdagen den 4 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 27 nästlidne månad.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets memorial n:o 7 a, angående fastställande af ett
ordinarie anslag under sjette hufvudtiteln, äfvensom
lagutskottets utlåtande och memorial:
n:o 61, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar
i lagstiftningen rörande inteckning i fast egendom; och
n:o 62, i anledning af ej mindre återremiss från Första Kammaren
af vissa delar af det i utskottets utlåtande n:o 51 framlagda förslag till
lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, än äfven
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande samma förslag.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets för¬
slag till Riksdagens skrifvelse, n:o 59, till Konungen, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 32, med förslag till lag angående
vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjerde hufvudtiteln i punkten 34 gjorda
framställning om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts
proposition n:o 33, angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring
i visst fall under år 1900.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: konstitutions¬
utskottets utlåtanden n:is 13—18, statsutskottets utlåtanden och memo¬
rial n:is 80—85, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande och
memorial n:is 8 och 9, bevillningsutskottets betänkande n:o 29, lag¬
utskottets utlåtanden n:is58—60, äfvensom Första Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtanden n:is 10 och 11.
Första Kammarens Prof. 189.9. N:o 25.
5
N:o 25. G4
Torsdagen den 4 Maj.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att å föredragningslistan till morgon¬
dagens plenum måtte bland två gånger bordlagda ärenden uppföras
först bevillningsutskottets betänkande n:o 29, derefter sammansatta
stats- och lagutskottets betänkande n:o 7 och statsutskottets be-
tänkanden n:is 80, 81 och 82 i nu angifven ordning samt vidare öfriga
ärenden i den ordning, hvari de förekomma å föredragningslistan för
detta plenum.
Denna hemställan bifölls.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammauträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,46 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1899.