RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1899. Andra Kammaren. N:o 8.
____.
Tisdagen den 21 februari.
Kl. ]/2 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 14 innevarande februari.
§ 2.
Härefter föredrogos, hvar efter annan, Kongl. Maj:ts i senaste
sammanträdet afgifna propositioner, dervid till statsutskottet hän¬
visades följande propositioner, nemligen:
angående disposition af kronolägenheten Halmstads slottsjord;
angående försäljning af dels en under förra kronofogdebostället
% mantal Qvarnberga n:o 1 i Södermanlands län lydande utega,
dels ock ett till förra militiebostället ä/g mantal Tingaröd n:is 4,
7 och 13 i Malmöhus län hörande gatehus;
angående försäljning af tre till indragna militieboställen i
Östergötlands län hörande lägenheter;
angående upplåtelse åt enskilde af viss del af ett vid afvitt-
Hngen inom Jockmocks socken för kronans räkning afsatt område
invid Murjeks jernvägsstation i Norrbottens län;
angående försäljning af lägenheter under förra jägmästare¬
bostället V3 mantal Kåstorp n:o 2 Södergården i Östergötlands län;
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter förre
landtbrukaren Carl Johan Johansson;
angående ett till allmänna läroverket i Kalmar beviljadt lån;
samt
angående upplåtelse från kronans mark inom Piteå socken af
ett område till plats för en kapellbyggnad m. m.
Kongl. Maj:ts proposition angående mosaiske trosbekännares
fattigvård, hvilken härefter föredrogs, hänvisades till behandling
af lagutskottet.
Andra Kammarens Prot. 1S99. N:o 8.
1
N:o 8.
2
Tisdagen den 21 Febrnari.
§ 3.
Efter föredragning vidare af höra J. Nydahls på kammarens
bord hvilande motion, n:o 225, hänvisades densamma till konstitu¬
tionsutskottet.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets memorial n:o 5 och betänkande n:o 6;
lagutskottets utlåtanden n:is 12, 13, 14, 15 och 16; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5-
§ 5.
Justerades protokollsutdrag.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr J. Persson i Arboga under 8 dagar fr. o. med den 23-
dennes samt herr J. E. Nordin i Sättna under 14 dagar fr. o. m.
den 22 dennes.
Eärefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 3 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Onsdagen den 22 Februari.
3
N:o 8.
Onsdagen den 22 februari.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades det vid kammarens sammanträde den 15 inneva¬
rande februari förda protokoll.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr grefve H.
Hamilton af sjukdom är förhindrad att t. v. deltaga i riksdags-
arbetet, intygar
Stockholm 22 febr. 1899.
A. Werner.
Legitim, läkare.
Sedan herr talmannen låtit uppläsa detta sjukbetyg, tillkänna-
gaf herr talmannen, att herr A. Hedin skriftligen anmält, att han
af sjukdom vore förhindrad att bevista dagens plenum.
§ 3.
Föredrogs till en början och godkändes lagutskottets utlåtande
n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af 20 kap. 8 8
ärfdabalken.
§ 4.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
gående åtgärder för den svenska borgerliga tidens bringande i
öfverensstämmelse med den europeiska medeltiden, blef härefter
föredraget och likaledes af kammaren godkändt; och skulle detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 5.
Efter föredragning dernäst af bevillningsutskottets memorial
n:r 5, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkten
2:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 1 angående vissa delar
N:o 8.
4
Onsdagen den 22 Februari.
af tullbevillningen, blef den af utskottet i nämnda memorial före¬
slagna voteringsproposition jemväl godkänd.
§ 6.
Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
införande af frilager och frihamnsanläggningar.
Dervid anförde:
Herr Darin: Herr talman, mina herrar! Då genom det väckta
förslaget om skrifvelse till Kongl. Maj:t — en skrifvelse, om hvars
behöflighet och lämplighet jag för min del icke är öfvertygad —
frågan om frilager och frihamnsanläggningar åter blifvit föremål
för uttalande från Riksdagens sida, vill jag, med hänsyn till det
stora intresse, hvarmed denna fråga omfattas inom det samhälle,
jag har äran att här företräda, icke låta frågan passera under
tystnad.
Yi finna af den korta, men upplysande redogörelse för frå¬
gans historia, som bevillningsutskottet i sitt betänkande lemnat,
att denna fråga först frambars år 1882, och således hafva redan
17 år förflutit, sedan densamma väcktes. Under tiden har den
visserligen en gång varit föremål för ett Riksdagens beslut, som
blef afböjande, men frågan upptogs snart å nyo vid flera riksdagar
med den påföljd, att redan år 1894 en skrifvelse afläts till Kongl.
Maj:t rörande de ifrågavarande anordningarne. Om man ser till,
hvad sedan dess i frågan förekommit, kan man alldeles ej förstå,
att någon giltig anledning förefunnits, hvarför frågan ännu ej nått
sin lösning. Tvärt om syntes såväl den af eu tillsatt komité gjorda
utredningen som de öfver komiténs förslag af embetsverken afgifna
yttranden gifva anledning till ett berättigadt hopp, att frågan när¬
made sig sin lösning. Emellertid dröjer denna lösning alltjemt;
och då, som jag haft äran nämna, icke minst inom det samhälle,
jag tillhör, en liflig förväntan råder på en snar lösning af frågan,
har jag här velat gifva uttryck deråt. Denna förväntan är desto
mera berättigad och dess starkare, som Malmö stad förehar mycket
stora och dyrbara samt för hela vårt lands handel och industri
synnerligen betydelsefulla arbeten å en hamnutvidgning, och planen
för dessa arbeten måste i högst väsentlig mån påverkas — och
har redan väsentligt påverkats — af den nu föreliggande frågans
lösning.
Med hänsyn härtill vågar jag uttala den förhoppning, att Kongl.
Maj:t må finna tiden vara inne att snart förlösa vårt land och
särskild! Malmö stad från den nyss angifna, redan allt för lång¬
variga väntan.
Då jag icke kan finna, att bevillningsutskottet haft några full¬
giltiga skäl för att inlägga i sin slutkläm orden: »i händelse gjorda
framställningar om inrättande af frilager och frihamnsanläggningar
i Sverige af Kongl. Maj:t anses böra föranleda någon åtgärd» — då
Onsdagen den 22 Februari.
5
Nso 8.
jag, som sagdt, icke kan finna några skäl föreligga att här inpassa
dessa ord, utan enligt mitt förmenande tvärt om alla omständig¬
heter gifva vid handen, att frågan både bör och kan snart lösas,
har jag ansett mig pligtig att uttala den förhoppning härom, åt
hvilken jag här gifvit uttryck. För visso har jag ingen anledning,
herr talman, att yrka bifall till bevillningsutskottets uttalande i
den form, hvari det föreligger.
Herr vice talmannen: Jag skall blott tillåta mig, herr
talman, att på de af utskottet anförda skäl yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 7.
Föredrogos vidare, hvart efter annat, och biföllos lagutskottets
utlåtanden:
n:o 12, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser för
olofligt borttagande af vilda bär å annans mark; och
n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af 62 § i strafflagen för krigsmagten.
§ 8.
På föredragningslistan fans härefter upptaget lagutskottets
utlåtande n:o 14, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser
till skydd för det fria arbetsaftalet.
I en inom denna kammare afgifven motion, n:o 52, hade herr
S. Söderberg hemstält, att .Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka
åtgärder i lagstiftningsväg kunde vidtagas för bevarandet af det
fria arbetsaftalets hållande i helgd, och framlägga för Riksdagen
förslag till lag, som afsåge skydd för arbetare, som ej ville tillhöra
någon fackförening, samt skydd för arbetsgivare, som hindrades i
sin handtverks- eller fabriksrörelse af strejkande, som spionerade
omkring deras verkstäder.
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets¬
aftalet.
Utskottet hemstälde:
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motion, i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläg¬
gande för Riksdagen af förslag till sådana lagbestämmelser, som
må anses erforderliga för beredande af nödigt skydd åt i behörig
ordning ingångna arbetsaftal.
Emot utskottets hemställan hade reservationer afgifvits af
herrar Husberg, Nilsson och E. Svensson.
Nso 8.
6
Onsdagen den 22 Februari.
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
Efter föredragning af utlåtandet, begärdes ordet af
Herr Husberg, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Så¬
som berrarne finna af betänkandet, bar jag i utskottet reserverat
mig mot utskottets hemställan; och jag skall be att få i korthet
angifva de skäl, som härvid varit för mig bestämmande.
Först och främst vill jag anmärka, att, så vidt jag kan se,
föreligga icke eller hafva icke visat sig sådana förhållanden, på
grund af hvilka en lagstiftning, sådan som den, om hvilken ut¬
skottet vill att Riksdagen skall anhålla, skulle vara påkallad
eller erforderlig. Jag vill nemligen betona, att, så som utskottet
formulerat sin kläm, utskottets hemställan afser allenast, det
Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t begära en lagstiftning till skydd
för »i behörig ordning ingångna arbetsaftal». Utskottets hemställa^
rigtar sig uppenbarligen allenast på de fall, då det föreligger ett
formligt kontraktsbrott, då ett formligt ingånget arbetsaftal blifvit
i strid med aftalets bestämmelser brutet. Men, mina herrar, det
vida öfvervägande flertalet af de arbetsinställelser och strejker,
som här förekommit, hafva icke varit sådana, att de kunna sägas
hafva inneburit formliga kontraktsbrott, utan det har varit sådana
fall, der arbetarne varit, juridiskt sedt, obundne, och der det gält
en kamp för att få andra och bättre vilkor för framtida arbets¬
förhållanden. Det har icke varit i egentlig mening kontraktsbrott.
Nu rigtar sig utskottets hemställan endast och allenast på att be¬
gära af Kongl. Maj:t en lagstiftning, som skulle bestämma påfölj¬
derna af begångna kontraktsbrott. Efter min uppfattning af om¬
ständigheterna, sådana de föreligga, finnes det icke anledning att
för detta fall af kontraktsbrott begära af Kongl. Maj:t en special¬
lagstiftning, skild från den lagstiftning, som eljest gäller eller kan
komma att gälla angående kontraktsbrott.
Men vidare vill jag mot utskottet anmärka, att det är lemnadt
i utskottets utlåtande fullkomligt obestämdt, hvilka åtgärder skola
vidtagas mot dylika kontraktsbrott, sedan de inträffat. Nu undrar
jag på det hela taget icke på att utskottet lemnat den sidan af
saken obestämd, ty det är verkligen svårt att föreställa sig, hvilka
säregna påföljder af kontraktsbrott skulle inträda i detta fall,
mot hvad förhållandet kan vara i andra. Jag tycker dock, att om
man skall skrifva till Kongl. Maj:t för att för detta slag af aftals-
brott begära en speciallagstiftning, så bör med rätta kräfvas, att
man angifver de grunder, på hvilka en dylik lagstiftning skall
hvila.
Man kan säga mot mig, att jag kanske uppfattar utskottets
hemställan alldeles för snäft, då jag säger, att denna hemställan
blott rigtar sig mot formliga aftalsbrott.
Men då svarar jag, att denna min uppfattning öfverensstämmer
med utskottets både kläm och motivering; ty om utskottet ej skulle
mena det, är det svårt att veta, hvad detsamma menar med det
skydd för arbetsaftal, som utskottet här i klämmen framhållit, ty
då kan man mena hvad som helst, och då kan man om betänkan-
Onsdagen den 22 Februari.
Tf so 8.
det säga, att deri inbegripes arbetarefrågan i dess helhet. Då upp- Angående
löses allt i ovissa konturer. _ lagbestäm-
Utskottet säger i betänkandet, då det talar om de möjliga g^^fördet
sätten att reagera mot sådana aftalsbrott, att man skulle kunna f^a ärbets-
tänka på skadeersättningsskyldighet från fackföreningarnes sida aftalet.
eller ock på en lagstiftning angående skiljenämnder och dylikt. Ja, (Forts.)
mina herrar, jag tror visst, att det blir nödvändigt för statsmag-
terna att taga i allvarligt öfvervägande både frågan om en lagstift¬
ning rörande skiljenämnder och för framtiden äfven särskildt den
frågan, hvilken lagbestämd ställning sådana betydelsefulla associa¬
tioner som dessa arbetarefackföreningar skola intaga. Men båda
dessa frågor äro sannerligen i och för sig så stora, att de böra komma
fram på ett klart och distinkt sätt till Konungen utan att på
detta sätt så att säga skjutas in såsom en bifråga till eu liten
fråga om påföljderna för formliga aftalsbrott.
Således tror jag, mina herrar, att utskottets hemställan, sådan
den här är begränsad, icke kan sägas ha sin grund i något nu före¬
liggande verkligt och talande behof. Vidare tror jag, att inne¬
hållet i denna tilltänkta och af utskottet påyrkade lagstiftning är
så dunkelt och sväfvande angifvet i betänkandet, att man ej bör
gifva sig in på att biträda utskottet härutinnan; och slutligen an¬
ser jag, att denna skrifvelse ej skulle, om den aflätes, bidraga
till att bringa reda och klarhet i arbetarfrågan eller utgöra ett
fruktbart underlag för denna frågas lösning.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka afslag på utskottets
hemställan.
Med herr Husberg förenade sig herr vice talmannen samt
herrar Henricson, Petersson i Skurö, Svensson i Karlskrona, Göth-
berg, Hansson i Solberga, Waldenström, Centerwall, Eriksson i
Elgered och Nydalil.
Vidare anförde:
Herr Redelius: Herr talman! Jag anhåller deremot att få
yrka bifall till utskottets hemställan. Det är väl få i denna kam¬
mare, som kunna vara okunniga om att det under senare tider
inträffat åtskilligt af sådan beskaffenhet, att det varit egnadt att
påkalla lagstiftningens omedelbara ingripande. Och den talare,
som före mig hade ordet, utskottets ärade vice ordförande, gaf ju
sjelf ett erkännande åt att det här verkligen förelåg ett behof,
-och han antydde ju tvenne vigtiga punkter, om hvilka han ansåg,
att de voro så fordrande, att lagstiftningen förr eller senare måste
taga dem om händer. Och jag ber att få erinra äfven särskildt
derom, att dessa af honom nämnda fackföreningars sträfvanden,
enligt hvad de sjelfva låtit förstå, ju tydligt gå ut på en ändrad
lagstiftning angående arbetsaftal. Hurudan deras tilltänkta och
eftersträfvade lagstiftning skulle bli, vet man ej heller, men jag
förmenar, att den omständigheten, att det kräfves en annan lag¬
stiftning äfven från det hållet, bevisar, att det nog är åtskilligt i
N:o 8. 8
Onsdagen den 22 Februari.
Angående
lagbestäm¬
melser till
slcydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
de nu rådande förhållandena, som påkallar en revision af de för
närvarande gällande stadgandena om arbetsaftalens helgd.
Då det nu här icke ifrågasättes annat än att noggrant taga i
öfvervägande, hvilka rättmätiga kraf man på den ena eller andra
sidan — å arbetsgifvarnes och arbetstagarnes — kan hafva, samt
att lagligen befästa dessa till förekommande af framtida slitningar
o_ch. obehagligheter, kan jag för min del ej annat än finna det
riktigt klokt att taga frågan under allvarligt öfvervägande
och se till, hvad man på lagstiftningens väg kan göra för att
trygga både den enes och den andres rätt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Nilsson i Skärhus: Då jag är reservant mot hvad lag¬
utskottet här tillstyrkt, anhåller jag att få tillkännagifva, att jag
omöjligen kan vara med om det slut, hvartill utskottet kommit,
Denna fråga har varit före i lagutskottet flera gånger förut, och
vid dessa tillfällen har jag för min del uttalat, att man icke på
den föreslagna vägen kan nå det mål, hvartill motionären sträfvat.
Dör min del anser jag, att det fria arbetsaftalet bör vara den grund,.
på hvilken hvarje sådan öfverenskommelse afslutas. Inträffade
det, att någon åtoge sig ett arbete och sedan ej kunde gå i land
med detta sitt åtagande, skulle han i så fall kunna ställas under'
åtal och kanske komma i fängelse, om det förslag antoges, som
här nu föreligger.
Under sådana förhållanden och då den skrifvelse, som här
åsyftas, kan komma att medföra sådana följder, kan jag för min
del icke annat än på det kraftigaste yrka afslag på utskottets
hemställan.
Herr Ivar Månsson: Herr talman, mina herrar! Dör min
del kan jag icke fatta, huru man vid bedömandet af denna fråga
kan komma till en sådan åsigt som den, hvilken af den siste ta¬
laren här uttalats, nemligen att en person på grund af den utred¬
ning, som här är ifrågasatt, skulle kunna bli ålagd fängelse. Vis¬
serligen kan ju en sådan påföljd möjligen komma att inträffa, men
icke kan man säga, att så skall komma att ske på grund af den
framställning, som här föreligger. Det är ju här fråga om en ut¬
redning, i hvad mån arbetsaftal skola hållas i helgd, och detta är,
mina herrar, allt hvad man här begär.
Nu förstår jag icke rigtigt djupt att bedöma den här frågan,
det måste jag erkänna; men för mig, så vidt jag kunnat följa med
vår tids förhållanden, synes det, som om det vore af vigt, att nå¬
gonting gjordes i detta afseende. Landet har sitt ansvar att be¬
vara sin fred utåt, och det är min öfvertygelse, att landet ock har
skyldighet att bevara sin fred inåt. Och, mina herrar, det har
synts mig och det har synts många, som om sådana saker passerat
i vårt land, att det verkligen är på tiden, att en lagstiftning i det
afseende, som här föreligger, åstadkommes och att man gör något:
för att få en utredning af dessa förhållanden.
Onsdagen den 22 Februari.
9
N:o 8.
Nu sade den förste ärade talaren, att man icke skulle så här Angående
lösrycka en fråga. Man skulle försöka att särskildt få utredt, i laglestäm-
hvad mån fackföreningarna skulle anses såsom juridiska personer, «let
Man skulle vidare utreda, huruvida skiljenämnder vore nyttiga a arbets-
o. s. v. Efter min uppfattning kunna dessa båda saker mycket aftalet.
väl förenas med en sådan skrifvelse, som här är i fråga. Vi hafva, (Forts.)
såsom herrarne torde hafva märkt, ett förslag att behandla, väckt
af herr Göthberg, angående en skrifvelse till Kongl. Maj:t om ut¬
redning angående skiljenämnder. Det har synts mig, som om dessa
frågor voro värda att tagas i ett sammanhang: frågan om ett aftals
hållande i helgd och utredning om lämpligheten af dessa skilje¬
nämnder, och på samma gång en utredning af det utskottet i moti¬
veringen exempelvis omnämner, nemligen i hvad mån fackförenin¬
gar skola betraktas såsom juridiska personer. Nu är det ju så, att
■fackföreningarna uppmana ett arbetslag att ögonblickligen strejka
eller att lägga ned arbetet, om arbetarne icke få hvad fackförenin¬
garna anse lämpligt att de skola hafva. Men, mina herrar, en så¬
dan fackförening är icke i ringaste grad ansvarig för ett sådant
råd. Hvilket kan vara rimligare än att så vore förhållandet?
Hvilka förfärliga saker kunna icke ske genom ett sådant råd, som
den utslungar utan ringaste ansvar? Det är icke herrarne obe¬
kant, huru en sådan händelse timade i Svedala i närheten af Lund.
Det var så nära den trakt der jag bor, berörde oss så nära, att vi
sågo, hvilka enorma olyckor hade kunnat åstadkommas, derest icke
andra personer hade ingripit och räddat situationen. Vore det icke
rigtigt, att, när dylika råd gifvas eller sådana saker inträffa, något
ansvar för hvad som passerar drabbade den, som stode bakom?
Såvidt jag kan se, vore det icke annat än rigtigt.
Nu vill man icke vara med om detta, såsom den siste talaren
sade, derför att det kan föra till fängelsestraff. Visst icke. Det
kan ju tänkas, att förhållandena kunna så ytterligt tillspetsas, att
ingenting annat finnes att tillgripa. Men något sådant vill man
icke. Jag kan försäkra, att ingen af oss, som äro för förslaget,
vill åstadkomma något sådant. Nej, på annat sätt vill man hafva
frågan löst. Här är nu blott fråga om att erhålla en utredning i
denna vigtiga fråga, och jag tror att det vore på tiden, att kam¬
maren icke blundade derför. Jag har, så godt jag kunnat, sökt
sätta mig in i denna fråga. Och hvarje gång den varit före har
jag resonerat som så: Låt oss se tiden an. Må saken mogna, så
att vi få se, om en dylik åtgärd behöfs. Men jag vädjar till er,
mina herrar: Kan man icke se, både att frågan mognat i sinnena
och att händelser passerat, som visa, att någonting behöfver göras?
I detta ögonblick har det kommit till den punkt, att jag icke längre
kan tiga, utan måste uttala hvad jag tänker. Jag tänker ock, att
kammaren borde uttala sig för bifall till detta förslag, så att en
utredning måtte komma till stånd. Och i sammanhang med den
utredningen skulle jag önska, att äfven herr Göthbergs mycket
vigtiga förslag vunne beaktande. Efter hvad jag tycker mig finna,
kunna vid denna utredning båda dessa saker, som utskottets ärade
ordförande pekade på, mycket väl behandlas, och således kunna
N:o 8.
10
Onsdagen den 22 Februari.
Angående de mycket val förenas i en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Skrifva vi
lagbestäm- nu såsom utskottet föreslagit och derjemte antaga herr Göthbergs
haddEf^d t m°ti0Ib så kan vid en sådan utredning äfven den frågan icke förbi-
Sfria arbets6- gås, i hvad mån fackföreningar skola betraktas som juridiska per-
7 aftalet. sonligheter. Sedan kan på grund af denna utredning förslag fram-
(Forts.) läggas, hvilket .Riksdagen sedan, om den finner skäl dertill före¬
ligga, i mer eller mindre oförändrad gestalt kan antaga. Kort sagdt,
jag kan icke se någon fara af förslaget, men väl en nytta deraf.
Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets förslag, så¬
dant det föreligger.
Häruti instämde herrar Mallmin, Rydberg, Lundell, Sjöberg,
Bengtsson i Häradsköp, Andersson i Lölhult, Jönsson i Gammals-
torp, Persson i Killebäckstorp, Olsson i Prösvi och Ericson i
Rån sta.
Härefter yttrade:
Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! I frågor som
den nu föreliggande visa sig säkert förhållandena helt olika, bero¬
ende på den synpunkt, från hvilken jag ser dem. Ser jag dem
uppifrån, från arbetsgifvarnes synpunkt, så hafva vi både här i
motionen och af den siste ärade talaren fått veta, huru frågan då
ter sig. Se vi den nedifrån, från arbetarnes synpunkt, då hafva
vi också här i kammaren — jag tror det var i fjor — af en per¬
son, som representerar arbetarnes ståndpunkt, fått veta, huru denna
fråga från arbetarnes synpunkt ter sig. De säga: Ett fritt aftal
kan endast ingås mellan medborgare, stälda på samma fria grund,
med samma rättigheter och skyldigheter. De säga: Så länge I
vägren oss föreningsrätt, kunna vi icke ingå ett fritt aftal. De
säga: Visserligen är den frihet, som ni så mycket tala om, hos
vårt folk en negation af hvad förut varit, af slafveri och träldom,
men denna frihet hindrar icke, att detta onda uppträdt och upp¬
träder fortfarande och visar sig hvarje dag i en annan form: under
form af förtryck och orättvisor.
Jag tror det kan vara skäl, att man, då man i vårt land vill
vända sig till staten för att lagstifta i denna fråga, fäster sig nå¬
got vid och tager hänsyn till huru denna fråga står i andra län¬
der. Jag skall tillåta mig att relatera ett par förhållanden, som
inträffat i England och ganska nära beröra denna fråga. Det torde
icke vara utan sitt intresse vid bedömandet af föreliggande ärende.
Jag skall söka fatta mig så kort som möjligt.
Den stora strejken i England, som herrarne alla känna till,
hvilken började våren 1897, fortgick i 29 veckor, kostade arbetarne
en beräknad summa af 70 millioner kronor och arbetsgifvarne dels
i ren förlust, dels i indirekt förlust en beräknad summa af om¬
kring 30 millioner kronor. Den afslöts, sedan arbetsgifvarne sam-
manslutit sig till en fast organisation, som beslöt att icke vidare
gifva efter för de kraf, som arbetarne framstälde, utan ställa hårdt
mot hårdt. Som herrarne veta, har ett af de främsta medlen, våra
Onsdagen den 22 Februari.
11
NSO 8.
fackföreningar använda för att främja sina syften, bestått deri, att Angående
de vägrat arbetarefackföreningarnas medlemmar att arbeta tillsam-
mans med folk, som icke tillhör fackföreningar, och tvinga der- ^ör ^
igenom arbetsgifvarne att afskeda dessa arbetare eller att utsättas fria arbets¬
för strejk. Samma bar förhållandet varit i England sedan 1870- aftalet.
talet. I regeln hafva de engelska arbetsgifvarne gifvit efter för (Forts.)
dessa fordringar. Emellertid då nu den nämnda strejken bragts
till slut till följd af den verkliga nöd, som uppstod bland arbe-
tarne — de kunde icke hålla sig längre, det var hundratusental,
som strejkade — upprättades en förlikningshandling. I denna för¬
likningshandling står i sjelfva ingressen: »Arbetarefackföreningar¬
nas medlemmar förbinda sig att på våra verkstäder fredligt och
endrägtigt samarbeta med hvilken annan arbetare som helst, som
utaf arbetsgifvaren antages». Detta var den ena saken.
I april månad 1897 anstäldes vid en verkstad i England, der
det pågick arbeten för fartygs reparation, tvenne arbetare —• verk¬
staden hette The Glengall Iron Company, den ene arbetaren hette
William Flood, den andre Walter Taylor — båda dessa arbetare
voro utbildade både såsom skeppstimmerman och såsom jernarbetare,
det vill säga sådana jernarbetare, som förekomma vid fartygsbygg-
nad. De hade nyss förut haft anställning vid en annan verkstad
som timmermän. De fingo nu anställning som jernarbetare vid
denna andra verkstad. Det var skicklige, duglige arbetare. När
en tid pågått, vände sig de andra arbetarne vid verkstaden, hvilka
tillhörde en fackförening, till denna fackförenings chef, som hette
Allan, och fordrade af honom att han skulle ingripa, så att dessa
båda arbetare blefve från verkstaden uteslutna. Han vände sig till
arbetsgifvaren. Denne vägrade först, men efter någon tid, sedan
arbetarne hotat med strejk -— han hade stora arbeten, som skulle
utföras, och kunde icke underkasta sig strejk — afskedade han
dessa två arbetare. Nu hade förut i England vid flera tillfällen
händt, att arbetare, som blifvit så afskedade, hade på rättslig väg
gjort anspråk på skadeersättning och äfven af lägre instanser be¬
viljats sådan skadeersättning. De båda arbetarne vände sig nu till
en domstol emot chefen för arbetarefackföreningen Allan med yr¬
kande om skadeersättning. Han blef i första instansen ådömd en
skadeersättning af 386 kronor. Andra instansen, appellations-
domstolen, faststälde detta utslag. Men det öfverklagades. Då fäldes
i högsta instansen, af lordernas hus, den 12 december 1897 det ut¬
slaget, att det ligger i arbetarefackföreningarnas berättigade intresse,
att deras medlemmar icke arbeta tillsammans med folk, som icke
tillhör deras fackförening. Så lydde engelska öfverhusets utslag.
Detta skedde, som herrarne hörde, ungefär samtidigt med att den
störa strejken afslutades. Alltså^ förelågo här två alldeles mot
hvarandra stridande principer. Ä ena sidan hade arbetarne måst
medgifva att inom vissa fack arbeta med icke fackförenings¬
medlemmar; å andra sidan hade Englands högsta domstol förklarat,
att det låg i fackföreningens berättigade intresse, att så icke skulle ske.
Jag tror, att vi häraf kunna finna, att i ett sådant kulturland som
England, som är föregångsland i detta som i många andra hän-
N:o 8.
12
Onsdagen den 22 Februari.
Angående seenden, man ännu långt ifrån kommit till klarhet om huru man
lagbestäm- skall söka ordna dessa förhållanden. De öfverklagas, tidningar af
sicydd^ördet a^a farger öfverklaga dem, arbetsgifvarne öfverklaga dem, arhetarne
fria arbets- likaså. Men det är nu något öfver ett år sedan detta skedde, ock
aftalet. ännu har ingen åtgärd vidtagits i England.
(Forts.) Jag tror för min del, att lagstiftaren måste betrakta den mo¬
derna arbetarerörelsen och dessa fackföreningars verksamhet ute¬
slutande med hänsyn till den inverkan denna verksamhet har på
folket i dess helhet, på folkets lifskraft, på folkets moraliska kraft,.
på folkets fortsatta produktionskraft. Lagstiftaren kan lika litet
taga hänsyn till de ögonblickliga fördelar, som dessa fackföreningar'
tid efter annan kunna bereda enskilda grupper eller enskilda sam¬
lingar af arbetare, som han kan taga hänsyn till de förmenta rätts¬
anspråk och på tradition och häfd grundade fordringar, som fram¬
ställas från arbetsgifvarnes sida.
Först om och när den dagen kommer, att dessa fackföreningar
visat sig på våldets väg hafva åstadkommit en organisation, som
tydligen går ut på att förqväfva arbetarnes rättskänsla, försämra
deras karakter och nedsätta deras arbetskraft, deras vilja att ar¬
beta, först då, när en sådan tendens tydligt visat sig och af erfa¬
renheten bekräftats, kan, enligt mitt förmenande, vara tid för staten,
för lagstiftaren att ingripa. Till dess anser jag att alla undantags¬
lagar, stiftade i det ena eller andra hänseendet, äro och förblifva
en orättvisa, som är för en fri stat, hvilken tror sig kunna utvecklas
i den rätta rigtningen, ovärdig och olämplig.
Herr talman! Jag yrkar afslag å lagutskottets förevarande be¬
tänkande.
Herr Branting: Herr talman! Mina herrar! Det har synts
mig, som om det borde ha varit möjligt, att denna debatt i år
kunnat blifva helt kort, ty den fråga, som föreligger, har ju här två
år efter hvarandra upprepade gånger ventilerats och ganska utför¬
ligt behandlats just ur de synpunkter, som denna motion berör.
Vi få nemligen icke dölja för oss, att denna motion, fastän hof-
sammare till sin form och mera sväfvande i sin affattning, dock i
sin tankegång är precis densamma som den, hvilken föregående
år framburits af herr Jakobson från Karlshult och der det då Öppet
sades ut, att det var fråga om att sätta tvångsarbetets maktmedel i
arbetsgifvarnes och statens hand för att beherska och betvinga ar¬
betarnes sträfvan efter bättre ställning.
Nu har icke motionären i år på något sätt låtit antyda något,
dylikt. Han har i stället blott bekant sin fullkomliga oförmåga
att kunna gifva någon den ringaste anvisning, huru en lagstiftning
i det syfte, han begär, skulle taga sig ut. Och lagutskottet har
troget följt sina traditioner från de båda föregående åren och lika¬
ledes bekant sin fullkomliga oförmåga att visa på något, som man
skulle kunna bestämma sig för eller den rigtning man skulle gå.
Det står uttyckligen: »Utskottet ser sig likvisst icke i stånd att
angifva några bestämda grunder för en blifvande lagstiftning i
ämnet.»
Onsdagen den 22 Februari.
13
N:o 8.
Under sådana förhållanden borde det väl tyckas, att ockå kam¬
marens votum skulle utfalla på samma sätt som de begge föregå¬
ende åren gent emot försöken från östgötabänken. 1897 fattades
med 45 rösters öfvervigt beslut om afslag å då föreliggande motion
och lagutskottsutlåtande; och 1898 både denna majoritet för afslag
vuxit till 53 röster. Det vore då märkvärdigt, om verkligen något
kunde sägas hafva inträffat, som skulle kunna föranleda kammaren
att frångå den uppfattning, som den med så stor bestämdhet ut¬
talat två" år efter bvartannat.
Och när detta »något» icke kunnat påvisas från ett enda båll,
kan då skäl till ett sådant frånträdande verkligen föreligga? Ty
både de reala och de formella skälen mot bifall till lagutskottets
utlåtande qvarstå i orubbad och oförminskad styrka, det reala skäl
framför allt, att hela denna sak framkommit och framburits i år
liksom de föregående två åren på ett snedvridet sätt. Ty det gäller
icke bär frågan om brytande af kontrakt — såsom också den förste
talaren rigtigt framhöll •— utan de arbetsinställelser, öfver bvilka
man beskärmar sig, de ba icke i ett enda fall — så vidt jag vet
— kommit under kontraktsbrottets paragrafer; de ha endast afsett
aftal, löst slutna och som derför löst brutits med kort eller ingen
uppsägningstid, för att förnyas eventuelt under andra vilkor. Men
huru kan sådant träffas genom ändrade bestämmelser angående
straffpåföljder för brytande af kontrakt?
Och så kommer dertill den formella synpunkt, som icke kan
nog starkt framhäfvas, att det icke kan vara öfverensstämmande
med Riksdagens berättigade sätt att gå till väga att endast kasta
ifrån sig allt på Kongl. Maj:t i en fråga, der Riksdagen sjelf står
så oklar, som den gör.
Den ende talare, hvilken bär försökt att i någon mån komma
med något nytt i saken från motionärens synpunkt, bar varit
herr Ivar Månsson i Trää; och det var med anledning af hvad
ban yttrade som jag begärde ordet denna gång.
Han försökte mycket starkt framhålla, att det icke vore något
binder för kammaren att först bifalla detta betänkande och sedan
uttala sig för en lagstiftning, som skulle stödja arbetet för skilje¬
domstolars och skiljenämnders införande. Nej, mina herrar, så
optimistisk är jag icke! Har man väl fått igenom ett uttalande,
som i förbigående nämner såsom ett löst projekt, att skiljenämnder
kunde man ju tänka på, ja då skall detta, när herr Grötbbergs och
andra i samma rigtning gående motioner komma före, vara ett
starkt argument mot att ytterligare skrifva och påpeka denna sak.
Hvar och en, som något känner proceduren bär, vet, huru omsorgs¬
fullt man söker undvika att skrifva om samma sak upprepade
gånger. Det kommer då att beta från den meningsgrupp, herr
Ivar Månsson tillhör: vi ba ju redan bragt skiljenämndsfrågan
under Kongl. Maj:ts pröfning. Låt oss då icke binda Kongl. Maj:t
på förband" genom ett bestämdt uttalande, att Andra Kammaren
önskar skiljenämnder.
Den synpunkt således, som ban sökte framhålla såsom skäl
för denna motion och för detta lagutskottsutlåtande, den synpunkten
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
N:o 8.
14
Onsdagen den 22 Februari.
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forte.)
är tvärtom ett synnerligen starkt skäl för afslag. Ty faktiskt gä
vi, genom att nu bifalla motionen, beslutet om skiljenämnder i
förväg oeb hindra kammaren från en positiv opinionsyttring för
dessa skiljenämnder. På den ståndpunkten har dock denna kam¬
mare förut stått, att den ansett, att just der vore den rätta lös¬
ningen i afseende på de öfverklagade missförhållandena vid arbets¬
tvister.
Slutligen var det också eu annan synpunkt, som jag ju nog
väntade skulle komma fram. Men det fins ju andra tillfällen —
ett föreligger mycket snart, efter hvad vi sett i tidningarne i
dag —, då ytterligare tid gifves att tala om dessa förhållanden.
Herr Ivar Månsson nämnde ordet Svedala och hvad dermed
stod i sammanhang. Men han nämnde detta — huru nära han må
bo platsen — på ett sätt, som icke var rigtigt. Han framstälde
saken så, som om någon utanför stående fackförening skulle dekre¬
terat den hastigt skedda arbetsnedläggelse, som der egde rum och
hvarom framställningar i öfverdrifven form spriddes öfver riket
och väckte ganska stor förbittring. Nej, det förhåller sig så litet
på detta sätt, att i stället den afdelning af grofarbetareförbundet,
som var bildad vid Svedala, var så ny och färsk i sin verksamhet
inom arbetareorganisationen, att den icke ens kunnat, om det kom¬
mit på tal, anses vara berättigad att få understöd utaf sitt fack¬
förbund. Så litet hade fackförbundet dekreterat denDa strejk.
Och fackförbundets förtroendeman begaf sig, så fort han fick känne¬
dom om missnöjet och den hotande strejken, till denna plats för
att försöka medla. Då lyckades det icke, utan man försökte på ett
annat sätt. En kort tid derefter visade det sig dock, att ungefär
samma vilkor, som arbetarne önskade, blefvo beviljade från arhets-
gifvarnes sida. Det är det rätta sammanhanget i denna sak.
Man må nu tänka — jag skall icke nu komma in derpå —
hvad man vill angående rätten att huru brådstörtadt som helst
lemna arbetet — jag tror, att vi i detta fall icke ha så synner¬
ligen olika meningar här i kammaren. Men det vill jag bestämdt
protestera emot, att man skulle kunna hemta stöd för en lagstift¬
ningsåtgärd som denna från hvad som skedde vid Svedala eller
öfver hufvud från något uppträdande af fackföreningar för att »gifva
arbetarne råd» — som det hette — till arbetsinställelser. Allt
detta tal vittnar endast — jag har framhållit det förut här — om
obekantskap med arbetareorganisationens hela sätt att gå till väga.
Ty det är icke så, att från en centralpunkt dekreteras det ena eller
andra, utan det inkommer klagomål till centralpunkten, och der
pröfvas dessa; i fall de kunna anses befogade, få de klagande till¬
stånd att göra på den punkt, der konflikten råder, hvad de sjelfva
önska, d. v. s. nedlägga arbetet.
Ja, mina herrar, jag skall icke här upptaga tiden vidare i
denna så utdebatterade fråga. Det står fast, att här icke afses
blott en utredning, som herr Ivar Månsson i Trää sökte framhålla,
utan att på grundvalen af motionen, som den nu föreligger med
sin agrariska tendens, och på grundvalen af de motioner, som förut
förelegat och der man ännu tydligare sagt ifrån hvad man menar,
15
N:o 8.
Onsdagen den 22 Februari.
Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Makt i bestämdt syfte. Och Angående
det är mot detta, som jag hoppas att Andra Kammaren fortfarande,
i år liksom de två föregående åren, måtte stå fast och icke låta för
förleda sig att föregripa ett blifvande och, som jag hoppas, gyn- fria arbets-
samt beslut i skiljedomsfrågan genom att förhastadt räcka handen aftalet.
åt de mest reaktionära elementen på hela arbetarefrågans område. (Forts.)
Herr Höjer förklarade sig instämma med herr Branting.
Herr Thvlander: Herr talman! Då jag förlidet år af om¬
ständigheterna tvangs att på närmare håll studera en strejkfråga
och taga kännedom om dels de orsaker, som framkallat densamma,
dels verkningarne deraf, anser jag mig pligtig att göra ett kort
inlägg i den debatt, som nu pågår.
Såsom herrarne veta, hade vi i fjol i Malmö en strejk, som
vi kallade »hamnarbetarestrejken», då hamnarbetarne samt och
synnerligen nedlade arbetet; strejken pågick i ett par månader.
Såsom orsak till strejken angafs, att arbetarne fordrade högre
betalning. Men då denna fordran kom till allmänhetens känne¬
dom, kom man under fund med att en dugande arbetare kunde
förtjena 8, 14. ja till och med 16 kr. om dagen. På grund häraf
kom hvar och en utomstående till den öfvertygelse, att det an¬
förda skälet till strejken var obefogadt. Det fans dock en verk¬
lig anledning till strejken' och en sådan, som var tillräckligt stark
för att strejken skulle komma att fortgå i nio veckor. Och under
denna tid blefvo förhållandena rent af olidliga icke endast i vår
stad, utan, jag vågar säga, i hela vår provins, ja, i hela södra
Sverige. Förhållandet var, att kolimportörerna fördyrade sin vara,
en följd deraf att de fingo betala åtskilliga procent mera för loss¬
ningen af stenkolen än förut i anledning af strejken. Detta gjorde,
att äfven myndigheterna tvungos att sätta sig in i frågan och göra
försök att få strejken bilagd. Vår polismästare använde alla möj¬
liga medel för att bilägga tvisten. Man begärde, att han äfven
skulle tillgripa kraftåtgärder, men han kringgick på allt sätt denna
begäran — han gick, som man säger, liksom katten kring het gröt
— och ville icke gerna lemna någon extra handräckning, blott för
att icke försvåra saken. Enligt min öfvertygelse förelåg också här
ett tillfälle, då man icke med magtspråk kunde få bort det onda,
utan måste gå framåt på öfvertygelsens väg, söka föra parterna
tillsammans och genom öfverläggning dem emellan komma till
något slut på saken. Med anledning häraf gjordes åtskilliga för¬
sök att få personer att uppträda såsom medlare mellan parterna.
Stadsfiskalen fick sålunda i uppdrag att söka medla i saken, och
samma uppdrag lemnades äfven åt andra personer. Äfven jag var
med bland dessa, och fick i uppdrag att med min ringa person
söka bilägga tvisten. Jag var ovillig i det längsta, enär jag icke
var inne i saken, men jag tvingades emellertid att närmare stu¬
dera frågan, och slutligen måste jag också uppträda såsom bud¬
bärare mellan parterna. Då var emellertid frågan i det skede, att
den redan var nästan löst; saken gälde då ingenting annat, än att
N:o 8.
IG
Onsdagen den 22 Februari.
Angående man hängde upp sig på innebörden af två satser; den ena innehöll
lagbestäm- arbetarnes fordran och den andra arbetsgifvarnes erbjudanden,
skydd för det hviska två satser emellertid visade sig hafva alldeles samma inne¬
ha arbets- börd, så att det behöfdes ej mera än att på ett förståndigt vis
aftalet. framhålla detta, att det var precis samma innehåll i båda par-
(Forts.) ternas fordringar, blott de tolkades på rätt sätt. Dagen efteråt var
också strejken bilagd och arbetet åter i gång.
Då jag nu anfört detta, anser jag mig också pligtig anföra
något, som visar, att fastän alla utomstående ansågo strejken obe¬
fogad, så var den dock icke detta. I Malmö hamn hade nem¬
ligen under många års tid utvecklat sig ett förmånssystem, som
stälde stora svårigheter i vägen för frågans lösning. Om nemligen
en' arbetsförman hade lyckats bilda ett arbetslag och han sedan
gjorde upp aftal med en sjökapten om lossning, så uppgjordes så¬
dana ackordsaftal, att när förmannen betalt de öfriga arbetarne,
så behöll han sjelf lika mycket som alla de öfriga erhöllo tillsam¬
mans, och en arbetsförman kunde på detta sätt förtjena 50, 60, ja
100 kronor om dagen, under det att en del arbetare hade 2 kronor
eller 2 kronor 5Ö öre om dagen, ja ibland knappast det. Detta
var nu hvad jag vill kalla för öfverförmanssystem, och redan detta
var olidligt, men derjemte hade utvecklat sig ett underförmans-
system. Om nemligen 5, 6 eller 8 personer åtogo sig ett arbete
och somliga af dem voro drifna och erfarna, men andra icke detta
i lika hög grad, så att någon måste lega en eller två personer för
att kunna utföra samma arbete, som en annan utförde ensam, så
fick icke en dylik person mera betaldt, än den, som ensam kunde
utföra arbetet. Detta förmanskap hade sin styrka derigenom, att
drätselkammaren eller magistraten — jag vet ej rätt, hvilkendera
myndigheten det var — faststält reglementen för arbetarelagen, hvilka
reglementen emellertid, enligt hvad som erkändes af såväl myndig¬
heterna som arbetarne, voro omöjliga att efterlefva. Det fans
emellertid ingen möjlighet att få ändring härutinnan, och derför
ansågo sig arbetarne böra tillgripa strejk. När nu denna strejk
skulle biläggas, gälde det endast att visa arbetarne, att man icke
kunde lösa frågan genom strejk, ty derigenom kunde man icke få
bort reglementena, utan för att få detta måste man vända sig till
myndigheterna med begäran om ändring, och innan detta skett,
måste man först försöka få arbetet i gång, så att de sorgliga för¬
hållanden, som hade sin grund i hamnarbetets nedläggande, skulle
kunna upphöra.
Vidare har jag varit i tillfälle att få — åtminstone på ytan —
någon kännedom om Svedala-strejken, och hvad denna strejk be¬
träffar, så ställer jag mig icke på deras sida, som påstå, att skulden
till de sorgliga följderna af denna strejk ensamt ligga på arbe¬
tarnes sida, men jag vågar icke heller påstå, att arbetarne voro
utan all skuld. Det är sant, att när arbetarne lemnade arbetet,
så voro kanaler och rör i sockerfabriken fylda af massa, som det
kanske varit omöjligt att få bort, om den fått vara qvar någon
tid och hunnit stelna, men å andra sidan vill jag påpeka, att ar¬
betarne voro så dåligt betalda, att de knappast på något enda ställe
Onsdagen den 22 Februari.
17
N:o s.
i hela södra Sverige hade så låg aflöning. Dertill kommer, att
strejken i allt fall icke var alldeles oförberedd, ty åtskilliga veckor
förut hade en ändring i löneförhållandena begärts från arbetarnes
sida. men fabrikens disponent hade nekat härtill. Felet låg nu
endast deri, att man icke stält denna begäran till fabrikens egare
grosshandlaren Westrup i Lund, ty om så hade skett, hade helt
säkert ingen strejk behöft uppkomma. Ty med den kännedom,
jag har om hans senare ingripande i saken, är jag fullt öfvertygad
om, att han skulle förmått lösa frågan, om han blott fått göra det
i tid, men så hlef emellertid icke fallet, utan man tillgrep, som
bekant, sedan andra utvägar.
Nu säger man, att en lagstiftning i det syfte, som motionären
påpekat, är nödvändig. Det tör väl hända, att en sådan lagstift¬
ning är nödvändig, men så nödvändig är den dock icke, att man
kan påstå, att den just nu måste införas. Min enskilda öfverty¬
gelse är, att eu sådan lagstiftning blir nödig, först när vi kommit
så långt, att parterna å ömse sidor kunna göra sitt inlägg till
frågans lösning. Sådana som förhållandena nu äro, få vi dock,
mina herrar, medgifva, att det är storkapitalets män, som dragit
frågan inför den lagstiftande församlingen, och icke arbetarne.
Jag begär nu icke heller, att det senare skulle hafva varit fallet,
men jag tycker dock, att när den lefvande arbetskraften är en
kraft, som måste anlitas för att på sätt som sig bör göra storkapi¬
talet fruktbärande, så bör äfven denna lefvande kraft rådfrågas,
när man vill åvägabringa en lagstiftning, som skall utjemna stridig¬
heterna mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Särskildt då, såsom
utvecklingen nu synes gå, storkapitalet allt mer griper omkring
sig och söker tillskansa sig våra näringar, synes det vara af stor
betydelse, att också den lefvande arbetskraften får vara med vid
bestämmandet af lagstiftningen angående förhållandet mellan arbe¬
tare och arbetsgifvare.
Vidare ber jag få påpeka den omständigheten, att jag icke
tillhör dem, som anse, att ingenting bör göras, utan genom min
erfarenhet från de af mig omnämnda strejkerna har jag kommit
till den öfvertygelsen, att den åtgärd, som så snart som möjligt
måste sättas i verksamhet för biläggande af tvister mellan arbetare
och arbetsgifvare, består i skiljedomstolars införande. Jag är öfver¬
tygad om, att hade eu permanent skiljedomstol funnits, hade Malmö-
strejken varit bilagd på en vecka, i stället för att den nu varade
9 eller 10, och detsamma hade också varit förhållandet med Furu-
lundsstrejken och Svedalastrejken och kanske på än flera ställen.
Det är kanske icke heller öfverdrifvet, om man vågar tänka sig,
att äfven vid sådana tillfällen, då på grund af arbetsgifvarnes för¬
hållanden lockout inträder, skiljedomstolar skulle kunna uträtta
storverk.
Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets betänkande.
Herr Söderberg: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke
begripa, hvarför denna fråga skall röna så starkt motstånd i
denna kammare. Det är dock en fråga af så djupt ingripande
Andra Kammarens Prof. 1399. X:o 6. 2
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
>':o 8.
18
Onsdagen den 22 Februari.
Angående betydelse för hela vårt land och en fråga af sådant innehåll,
fogbestäm- <jen berör nästan alla samhällsklasser. Vi beröras ju alla af
skrd^för^det förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, och att detta för-
Sfria arbets- hållande icke på alla platser är det bästa, det visas väl oveder-
aftalet. sägligt af alla dessa strejker och arbetsnedläggelser, som under
(Forts.) sista tiden yppats. Jag kan derför icke förstå, hvarför många af
kammarens ledamöter skulle vara så obenägna för en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i syfte att få en utredning om till äfventyrs på
lagstiftningens väg skulle kunna göras något till fromma för sjelfva
saken och till fromma för såväl arbetsgifvare som arbetare. Den
högt ärade vice ordföranden af lagutskottet, som först hade ordet,
har ju framfört åtskilliga anmärkningar mot det slut, hvartill ut¬
skottet kommit, och han har bland annat vidrört den omständig¬
heten, att denna fråga kommit fram i Riksdagen i en allt för en¬
kel form. Jag medgifver detta mycket gerna, men jag vill blott
säga, att det bör väl egentligen ej kunna framställas några så syn¬
nerligen stora fordringar på en enskild motionär, att han skall gå
in i alla möjliga detaljer och i hela dess vidd taga eu sådan fråga
i öfvervägande. Derför har också min motion blifvit mycket knapp¬
händig, jag medgifver detta, men jag har icke velat ingå i några
närmare detaljer med afseende å hvad som kan och bör göras på
lagstiftningens väg, utan jag har velat öfverlemna detta åt Kongl.
Maj:t, som ju har alla möjliga förutsättningar för att framgångsrikt
kunna föra en sådan sak till något resultat -och derefter för Riks¬
dagen framlägga den utredning, hvartill frågan kan föranleda.
Herr Branting har talat om obekantskap med arbetarefrågan,
och jag erkänner, att jag icke så som han kanske känner till arbe¬
tarefrågan i hela dess vidd. Detta vill jag gerna erkänna, men
jag vill också säga, att det börjar tendera åt det hållet, att det vill
synas, som om skollärare och akademiskt bildade personer skulle
vara. mest lämpliga att bedöma arbetarefrågan, under det att, om
någon af de personer, som äro uppväxta vid arbete och under
många år arbetat på fabriker och landtbruk samt aldrig gjort an¬
nat hela sitt lif än arbetat, försöker att opponera sig något mot
den ton, som gör sig gällande ibland de stora arbetareorganisations-
ledarne, upptages detta förstås genast bland desse herrar, som om
man skulle vara obekant med arbetarefrågan. Det är icke rätt,
mina herrar.
Jag vill dock här äfven uttrycka den tanken, att jag nog tror,
att herr Branting vill respektera äfven andras öfvertygelse och
åsigter i arbetarefrågorna, som ju ligga honom närmast, samt att
han har öfverseende med att en enkel och mycket olärd man som
jag söker att göra ett inlägg för många arbetare, som verkligen
känna ett tryck att stå under eller att rangeras in under den mo¬
derna arbetarrörelsen och dess ledare.
Herr Pantzarhielm säger, att denna fråga hör ses icke från
bara ett håll, uppifrån eller nedifrån, utan från båda dessa håll.
Jag vill ock slutligen medgifva detta. Utaf hvad han anförde och
särskildt af det slut, hvartill han kom i sitt anförande, tyckes det
ändå, som om han varit ganska ensidig vid bedömandet af denna
Onsdagen den 22 Februari.
in
N:o 8.
fråga. Det framgick äfven utaf hans anförande, att han misstänkte,
såväl på gmnd af min motion om skrifvelse till Kongl. Makt i
frågan som af utskottets motivering, att frågan denna gång endast
blifvit sedd uppifrån. Nej, mina herrar, denna gång kommer frå¬
gan verkligen nerifrån.
Det är icke ofta jag umgås med arbetsgifvare, men med arbe¬
tare umgås jag dagligen och, då jag någon gång gör en liten resa
från hemtrakten, brukar jag också ofta besöka de arbetaresamhäl¬
len, som finnas å platsen. För den skull känner jag rätt många
af arbetarne på dessa ställen, och åtskilliga af dem hafva stött på
mig och sagt: kan ingenting göras med afseende å denna sak, så
att vi kunna slippa ifrån detta tvång, som utöfvas på oss af arbe¬
tareorganisationerna, samt bedt mig söka åstadkomma ändring häri.
Det förhåller sig också så, som de säga, och jag vill blott taga ett
exempel ur högen för att belysa detta. Det kommer en murare
eller arbetare i ett annat fack till eu stad. Han går till en mä¬
stare och frågar: fins det arbete för mig. Ja, svarar denne, det
gör det, men jag vågar icke taga er, ehuruväl jag skulle behöfva
det, tv det kan vara riskabelt att föra in er bland de andra arbe¬
tarne; vänd er derför till fackföreningen. Ja, han går dit och det
blir der rådplägning, hvar de skola göra af honom, och man be¬
sluter att skicka honom till den eller den mästaren. Han får vis¬
serligen plats hos någon, men måhända icke hos den mästare, han
sökt kondition hos, och till hvilken han önskar komma. Då han
kommer till den mästare, som fackföreningen uppgifvit, kanske
denne svarar: ja, jag behöfver ingen mer arbetare, ty jag har icke
arbete åt flera, än dem jag nu har. Arbetaren återvänder med
detta svar till fackföreningen, som då förklarar, att denne mästare
måste taga arbetaren, ty annars tager föreningen från honom hans
andra arbetare. År detta icke tvång? Jo, mina herrar, sanner¬
ligen ett ganska stort tvång, och jag tror, att det vore välbetänkt,
om Andra Kammaren nu i likhet med medkammaren godkände det
föreliggande skrifvelseförslaget och i enlighet med lagutskottets
hemställan beslöt skrifvelse till Kongl. Maj:t i angifvet syfte.
Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Med herr Söderberg instämde herr Nordström i Höglunda.
Herr Redelius: Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande utaf en talare på malmöbänken. Han framkastade or¬
det > storkapital» och ville, för såvidt jag förstod honom rätt, anse
arbetarefrågan såsom en strid mellan storkapitalet såsom den ena
parten och arbetarne såsom den andra. Deremot vill jag nu uttala
den mening, att så kan måhända någon gång vara förhållandet,
men för min del tror jag dock, att i det stora hela taget det icke
är så, åtminstone hvad vårt land beträffar, utan ifall man vill ställa
fram spörsmålet: storkapital och arbete, vill jag sätta storkapitalet
å ena sidan samt arbetsgifvare och arbetstagare å den andra. Ty
arbetstagare och arbetsgifvare i vårt land hafva i det stora hela,
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Förta.)
N:o 8.
20
Onsdagen den 22 Februari.
Angående enligt min mening, samma intressen, och arbetsnedläggelser eller
lagbestäm- strejker skada båda dessa parter, men skada i allmänhet icke stor-
buddfördet kapitalet. Detta går icke allenast oskadt igenom strejkerna, utan
fria arbets- kan t. o. m. vinna på dessa, ty om strejkerna utbreda sig, blir det
aftala. ett ekonomiskt nedåtgående, en ekonomisk försämring af den all-
(Forts.) manna ställningen med åtföljande räntestegring och dylikt, hvarpå
storkapitalet vinner. Understundom, när man tänker på saken,
känner man sig nästan föranlåten att framkasta det spörmålet,
huruvida det icke är just storkapitalet, som gynnar eller åstad¬
kommit dessa grupperingar i arbetarefackföreningar, för att desto
säkrare trygga storkapitalet i besittningen af magten öfver verlden,
ty, såsom sagdt, det är storkapitalet som i de flesta fall vinner.
Det är åtminstone min uppfattning i frågan. Jag anser emeller¬
tid, att här i vårt land bjuder värt intresse, såväl arbetsgifvares
som arbetstagares, att vi i stillhet arbeta derpå, att hvar och en
får äta sitt eget bröd i lugn och fred; och för mig står det klart,
att båda parterna hafva ett gemensamt intresse gent emot stor¬
kapitalet eller verldskapitalct. Äfven från den sidan sedt förtjenar
således frågan all den uppmärksamhet, som kan egnas åt densamma
samt att vi se till, hvad som kan göras för att trygga vårt lands
befolkning från obehöflig nöd och trångmål.
Jag vedervågar derför att hemställa om bifall till utskottets
förslag, men vill jag dock, innan jag slutar, ehuru jag förut icke
tänkt göra det, svara på ett ord, som herr Branting framkastade,
då han ville öfvertala kammaren att afslå detta betänkande, men
eventuelt stälde i sigte ett bifall till ett annat betänkande, som
snart kommer fram, nemligen rörande skiljedomstolar. Ja, i det
hänseende ligger saken nu så, att om kammaren bifaller det nu
föreliggande betänkandet, kommer utan allt tvifvel Kongl Maj:t att
taga frågan om skiljedomstolar under öfvervägande och se till, hvad
deraf eller deråt kan göras. Men om kammaren afslår detta be¬
tänkande, är det nog mycket ovisst, om frågan om skiljedomstolar
kommer till Kongl. Maj:t, ty herr Gröthbergs motion föreligger
ännu icke till afgörande, och man kan icke veta, huruvida båda
kamrarna kunna enas om likstämmigt beslut i denna fråga. Men
instämmer nu Andra Kammaren i det beslut, som Första Kamma¬
ren redan fattat, kommer otvifvelaktigt denna fråga under Kongl.
Maj:ts pröfning.
Jag är sålunda af en motsatt åsigt mot herr Branting uti
ifrågavarande afseende och anser det lämpligt att bifalla det nu
föreliggande betänkandet särskildt med hänsyn till frågan om
skiljedomstolar eller skiljenämnder. Jag anhåller derför fortfarande
om bifall till utskottets betänkande.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Jag
begärde egentligen ordet med anledning deraf, att den ärade mo¬
tionären i sitt anförande tycktes vilja göra troligt, att hemmans-
egarne och arbetarne skulle stå på hans sida och att det ute¬
slutande eller nästan uteslutande skulle vara skollärare och aka¬
demiskt bildade personer, som vore mot hans förslag. Den ärade
Onsdagen den 22 Februari.
21
N:o 8.
motionären kan dock trösta sig dermed, att lian i prosten Redelius Angående
åtminstone har en akademiskt bildad meningsfrände. lagbestäm-
Jag skall erkänna, att lagutskottet handlat fullkomligt konse-
qvent, då utskottet nu tillstyrkt en alldeles likadan skrifvelse, som fria, arbets¬
utskottet tillstyrkte förliden riksdag. Och till yttermera visso säger aftalet.
lagutskottet i sitt betänkande nu, att utskottet står på samma (Forts.)
ståndpunkt i förevarande fråga, som utskottet gjorde vid sistlidet
års riksdag. Det kan vara af vigt för oss att taga fasta på detta
utskottets uttalande just derför, att den motion, som vid förlidet
års riksdag låg till grund för utskottets då gjorda hemställan,
pekade mer tydligt och oförblommeradt direkt på det mål, hvartill
man i denna fråga skulle kunna komma, nemligen fängelse eller
straffarbete för den ena af de tvistande parterna.
Jag medgifver nu mycket villigt, att den ärade motionären
i mycket varsamma ordalag affattat sin motion, men jag kan icke
underlåta att nämna, att då jag läste motionen, föll det mig i tanken
ett gammalt ordspråk, nemligen detta: jag känner nog igen dig,
fast du är klädd i kapprock, sade den, som fick se sill i papper.
På samma sätt tänkte jag rörande denna motion, Jag vill dock
dermed icke hafva sagt, att motionären icke ärligt och redligt
skulle önska att få en lycklig lösning på arbetarefrågan, men jag
hyser den bestämda uppfattning nu, liksom jag förr har gjort, att
vägen till lösning af arbetarefrågan går nog icke genom fängelsets
portar, och jag tror icke, att man uti strafflagsparagrafer har att
söka medlet till biläggande af eventuella tvister mellan arbetare och
arbetsgifvare.
Jag får också säga, att jag, då kammaren två gånger förut
har så bestämdt uttalat sin uppfattning i denna fråga, hade hop¬
pats, att frågan icke nu skulle åter upptagas utan åtminstone för
någon tid anses såsom död, och allra minst kunde jag ana, att
den skulle uppstiga på dalabänken, ett förhållande, som jag för
min del beklagar.
Jag vill icke uttala något klander mot motionären, ty jag vet,
att han hyser en ärlig öfvertygelse, och för mig har han natur¬
ligtvis rätt att hafva hvilken uppfattning som helst, men jag har
dockt velat framföra min åsigt, eftersom motionären tycktes vilja
göra troligt, att han särskilda hos hemmansegare- och arbetare¬
representanterna skulle få ett särdeles kraftigt understöd för sin
motion.
Herr talman! På grund af hvad jag nu i korthet anfört yrkar
jag afslag å utskottets hemställan.
Herr Thylander: En ärad ledamot af lagutskottet har tillåtit
sig att skilja mellan arbetsgifvarne och storkapitalet och dervid för¬
klarat, att storkapitalet icke lider af arbetsnedläggelser. Om så är,
sä förstår jag ej, hvarför storkapitalet icke får, om jag så må säga,
skrinläggas och ligga, der det är. Hig har det tvärtom förefallit så,
att storkapitalet måste göras fruktbärande och användas för att
åvägabringa den verkan, som åsyftats, då det hopbragtes.
När jag i mitt förra anförande tillät mig att vid sidan af
N:o 8.
22
Onsdagen den 22 Februari.
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
hvarandra ställa arbetsgifvarne och arbetarne och dervid talade
om storkapitalet, så menade jag, att det å ena sidan fans två
krafter förenade, storkapitalet och arbetsgifvarne, eller, med andra
ord sagdt, att arbetsgifvarne hafva två resurser. De hafva först
sin andliga kraft, sin andliga förmåga att planlägga arbetet och
göra det fruktbärande. Men plus detta hafva arbetsgifvarne sitt
kapital. A andra sidan, hvad hafva arbetarne? Jo, sin lefvande
arbetskraft, men om den tages bort, så veta vi hvad som återstår.
Det var detta jag åsyftade med den jemförelse jag gjorde.
Jag har icke blifvit öfvertygad om, att denna min tanke var skef,
och derför yrkar jag fortfarande afslag å utskottets hemställan.
Herr Lindblad: Det är i dag två betänkanden på kammarens
bord, som röra arbetsaftalets helgd. Det ena, som nyss är behand-
ladt, gälde strängare straff för dem, som bryta ett visst arbets-
aftal genom rymning, sedan de genom kontrakt emottag^ anställ¬
ning vid krigsmagten. Med afseende derå har lagutskottet icke
velat vara med om strängare åtgärder, helst det redan finnes stad¬
gande om ända till två års straffarbete vid upprepande af sådan
förseelse.
Det är en mycket aktad ledamot af lagutskottet, som reser¬
verat sig mot berörda betänkande. Vi hafva dock icke hört herr
Husberg omtala sin ståndpunkt i den frågan, men det är all an¬
ledning att antaga, att han deri intager en mycket strängare ställ¬
ning än lagutskottet i öfrigt.
.Den fråga, som nu föreligger till afgörande, är också en fråga
om arbetsaftalets helgd. Här har lagutskottet blott velat förorda
en skrifvelse angående beredande af nödigt skydd åt i behörig
ordning ingångna arbetsaftal. Denna icke mildare form har herr
Husberg deremot icke velat vara med om. Jag är fullt förvissad
om, att herr Husberg kommer att försvara sin ståndpunkt i de olika
frågorna, och jag förmodar, att han — äfven utan användande af
några sofismer — skall göra det nöjaktigt, men för närvarande kan
jag, med afseende å den tystnad han intog i den förra frågan, icke
annat än stå undrande och spörjande om hans mening.
Herr Husberg ville göra den föreliggande frågan om intet
genom att påpeka, att hvad som .Riksdagen nu skulle skrifva om
är en liten, mycket obetydlig del af en mycket större fråga. Detta
är sant, mine herrar, och det är ej första gången vi här i riks¬
dagen se, att man med framkallande af en större fråga vill slå
ihjäl en mindre. Men mig förefaller det, som om man i en mindre
fråga, der man har alla skäl att lagstifta, också bör göra det, för
att såmedels kunna så småningom leda sig till lösningen af en
annan och större.
Herr Branting ansåg, att det skulle vara Riksdagen ovärdigt
att skrifva till Kongl. Maj:t i så allmänna ordalag som här före¬
slagits, och att man icke borde vidtaga någon åtgärd, då man ej
är beredd att säga, hvilka mått och steg man vill tillgripa emot
de öfverklagade missförhållandena. Ja, mina herrar, det är icke
någon lätt sak för lagutskottet att med anledning af en enskild
Onsdagen d%n 22 Februari.
N:o S.
23
motion på rak arm och i detalj klargöra hvad som kan och bör
göras. Man får nog ursäkta utskottet, att det ansett sin tid icke
förslå dertill. — Jag för min del anser det vara ännu mera ovär¬
digt af Riksdagen att trots upprepade framställningar om åtgärder
i detta syfte, — det är nu tredje gången på tre år, som jag för
min del åhör en debatt i denna fråga, — bibringa den stora all¬
mänheten den falska föreställningen, att Riksdagen och det svenska
folket skulle stå magtlösa, när det gäller att fatta beslut i en så
enkel fråga som denna om skydd för arbetsaftalets helgd.
Det har här förut påpekats af flera talare, att det icke blott
gäller att skydda arbetsgifvarne. Jag ser också denna fråga mycket
större, äfven jag anser det lika mycket vara fråga om att skydda
arbetarne, ty vi veta mera än väl, att strejkerna äro ett tveeggadt
vapen, som vänder sig lika mycket mot den ene som den andre af
de stridande parterna.
Yi hafva nyss också hört herr Ivar Månsson framhålla, huru¬
som det för denna riksdag med anledning af den föreliggande mo¬
tionen och en annan, som väckts af herr Göthberg, är tillfälle att
ingå till Kongl. Maj:t med en framställning, så att det måtte göras
allt hvad de lagstiftande myndigheterna kunna för att komma till
praktiska resultat. Herr Redelius har också visat, att det är skäl
att antaga just den här motionen, ty deraf följer såsom ett korol¬
larium, att man äfven får fram den andra frågan, frågan om skiljedom.
På grund af hvad jag nu haft äran uttala, yrkar jag bifall till
lagutskottets förslag.
Herr Söderberg: Jag vill rätta ett missförstånd, som en
ärad talare gjort sig skyldig till. Då herr Daniel Persson hade
ordet, tycktes han vilja påstå, att jag skulle sagt, att arbetarne
och landtbrukarne skulle förstå arbetarefrågan bättre än skollärare
och akademiskt bildade personer. Lyckligtvis hade jag just den
sats i mitt anförande, som han åsyftade, upptecknad på ett blad,
som jag har här, och den lyder så: »Skollärare och akademiskt
bildade personer äro ju naturligtvis mest lämpliga att bedöma
arbetarefrågan, men den, som är uppväxt i arbete och hela sitt lif varit
kroppsarbetare dels i fabriker dels i landtbruk, är naturligtvis oför¬
mögen att bedöma arbetarefrågor!» Häraf kan kammaren sjelf finna,
huruvida det var rätt af min ärade vän att göra denna anmärkning.
Vidare vttrade han, att han ej kunde förstå, huru jag kunde
förorda en sådan sak som den, hvarom nu är fråga eller, såsom
han uttryckte sig, att arbetarefrågan skulle lösas genom fängelse¬
straff och dylikt. Jag trodde verkligen, att min ärade vän skulle
hafva förstått mig bättre än så. Jag har genom min motion just
velat förebygga något sådant som det han antydde. Jag tror, att
förutsättningen för ett lyckligt samarbete emellan_ gifvare och ta¬
gare af arbete är ömsesidigt förtroende och högaktning och välvilja.
Jag minnes sedan den tiden jag var fabriksarbetare, att vi
arbetare nog ibland kunde tala illa om vår fabrikör, till och med
gifva honom öknamn och så vidare. Men jag minnes också, att
om någon person utifrån kom och sade något dåligt om vår hus-
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
N:o 8.
24
Onsdagen den 22 Februari.
Angående bonde, vår rättskänsla blef upptänd af vrede mot den personen,
melser^titt kan jao försäkra herrarne. Men nu för tiden tyckes man på
skydTför det v^ssa håll hafva kommit så långt, att om till exempel någon från
fria arbets- främmande håll kommer och lyser ut ett föredrag samt kanske
aftalet. helt öppet pekar ut vissa arhetsgifvare och kallar dem blodsugare,
(Forts.) just desses arbetare, om de äro närvarande, sitta och le åt detta
tal och finna det alldeles träffande. Nu vill jag ej förneka, att
det icke på vissa platser kan finnas något berättigad!; i ett sådant
handlingssätt, jag vill ej heller förneka, att icke till och med åt¬
skilliga strejker under vissa förhållanden kunna vara befogade, och
jag skulle kunna anföra exempel, då rättänkande personer inom
samhället med samma ståndpunkt som den jag intager, måst med¬
gifva, att det varit nödvändigt att tillgripa detta vapen, men, mina
herrar, om vi ransaka med arbetareförh&llandena under de sista
åren, så måste vi erkänna, att bra mycket har förekommit, som
man måste kalla, lindrigt sagdt, för okynne.
Jag skulle ännu en gång vilja vädja till kammarens ledamöter
att taga i allvarligt öfvervägande, huruvida det ej är skäl att bi¬
falla utskottets föreliggande betänkande. Vi hafva derigenom ej
förbundit oss till något utan helt enkelt skrifvit till Kongl. Maj:t
om utredning af frågan, och dermed är ingen skada skedd. Man
säger visserligen, att man genom ett sådant beslut skulle gifva
något på hand, att man möjligen skulle komma in i förhållanden,
der man ej kunde vända åter, och att man likasom gifvit sitt
godkännande af en skarpare lagstiftning och straffbestämmelser
gent emot arbetarne. Men, mina herrar, jag tror, att detta är att
se spöken på ljusa dagen. Nej, låtom oss se frågan rätt i ansigtet,
sådan som den är, och ej vara rädda för den utredning, som kan
komma att åvägabringas. Låtom oss se tiden an och se de re¬
sultat, som af en sådan utredning kunna föranledas.
Herr Husberg; Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande nyss af herr Lindblad. Såvida jag förstod honom rätt,
anmärkte han såsom en inkonseqvens, att jag reserverat mig mot
båda de lagutskottets utlåtanden, som i dag föreligga angående
vissa slags arbetsaftal. Inkonseqvensen skulle väl ligga deri, att
jag vill vara med om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utred¬
ning, huruvida ej skärpning kunde ega rum af bestraffningen för
första resan krigsmans rymning, men icke vara med om en skrif¬
velse angående straffpåföljder af det slags kontraktsbrott, som be¬
handlas i den nu föreliggande motionen.
Het anmärkta förhållandet är emellertid naturligtvis ingen
inkonseqvens, derför att det i förra fallet, det som beröres af herr
Wallmarks motion, är fråga om ett alldeles specielt kontrakts¬
förhållande, nemligen krigsmans tjensteförhållande, och det torde väl
alla medgifva, att detta är af den särskilda beskaffenhet, att derom
behöfves särskild lagstiftning. Eller menar herr Lindblad, att
man skall likställa detta arbetsaftal med andra? Då borde han
också mena, att så länge brytandet af andra arbetsaftal icke är i
lag belagdt med straff, icke heller krigsmans rymning bör vara i
Onsdagen den 22 Februari.
25
Pf:o 8.
lag belagd med straff. Men då vi väl äro ense derom, att krigs- Angående
mans rymning bör vara belagd med straff, så må man väl kunna bxgbeståm-
ifrågasätta, om åtta dagars arrest för första resan rymning är ett ,
tillräckligt straff eller om det ej till äfventyrs bör skärpas. $fria arbets-
Jag tror alltså, att den frågan både kan och bör hållas alldeles aftalet.
främmande från den nu föreliggande. Och härmed tror jag, att (Forts.)
den inkonseqvens, som herr Lindblad ville uppspåra, är, såsom
han sjelf förmodade att den skulle blifva, nöjaktigt förklarad.
Herr Nilsson i Sorröd: Jag begärde ordet för att tillkänna¬
gifva, att jag ämnar rösta för utskottets förslag. På samma gång
vill jag säga några ord med anledning af tvenne föregående talares
yttranden, hvilka framhållit, att motionärens förslag skulle leda
till fängelsestraff för arbetarne. Det kan då icke spåras i motio¬
nen. Men det är ju möjligt, att man kan gå så långt i brytande
af en gifven lag, att följden kunde blifva sådan. För mig synes
det, som om dessa fackföreningsherrar hade ungefär liknande mål
i syfte. Tv om deras verksamhet icke förer arbetarne rakt till
fängelsets portar, så kan den dock, derest den kommer att utveckla
sig i samma rigtning den begynt, lätt föra derhän, att en del inne-
slutes på allmänna barmhertighetsinrättningar. Här är icke fråga
om annat än frihet för arbetarne att få välja sin arbetsgivare.
Men dessa herrar vilja bringa det derhän, att det skall blifva ett
tvång för arbetarne att alltid stå under fackföreningarnas hägn
och skydd. Hvilka förvecklingar skola icke uppstå af detta i en
framtid, sedan de hunnit få sin organisation genomförd, så att
ingen arbetare kan sägas vara fri och få handla efter egen vilja
och öfvertygelse! Det blir då på det sättet, att den som behöfver
en arbetare måste vända sig till desse herrar fackföreningsmän
för att söka ernå detta. Gifvet är, eller man kan åtminstone gissa
sig till, att det torde erfordras särskild betalning för deras besvär,
och sedan får man naturligtvis uppgöra om arbetarne efter hvad
de för godt finna. Som jag förut nämnt, kunde det vara möjligt,
att det funnes karakterer, som sade: »Jag går icke in i dessa
fackföreningar. Jag vill förblifva sjelfständig och söka mitt arbete
ändå.» Men tvånget kan blifva så stort, att en sådan person blir
nödsakad att antingen underkasta sig detta eller ock gå alldeles
miste om arbete.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Bergmark: Någon erfarenhet eger man icke i min
hembygd af vare sig brutna aftal, arbetsinställelse eller dylikt, ty¬
der gäller ännu tro och lofven. Hvad man förbundit sig till, håller
man. Men hvad der anses såsom en förtjenst tyckes mångenstädes
numera betraktas som ett fel. Mot att en sådan åsigt skall vinna
terräng, ber jag att få protestera. Ty hvarthän kommer man, om
icke aftal skall gälla? Jo derhän, att rättsbegreppen blifva för¬
virrade, så att arbetarne med godt samvete kunna anse sig be¬
rättigade att begå hvilka excesser som helst. Exempel derpå hafva
vi under de senare åren icke saknat. Och drager man fullt ut
N:o s.
26
Onadageu den 22 Februari.
Angående konseqvenserna, hvart kommer man? Jo egentligen hvart som
lagbestäm- helst. Jag tänker mig blott här ett exempel. Låt arbetarne vid
skydd.6för det Stockholms brandcorps, vid Stockholms vattenledning begära högre
fria arbets- aflöning. Det kunna de ju alltid göra. Den vägras, och de besluta
aftalet. en arbetsinställelse, som sättes i verket nästa gång en gynsam
(Forts.) eldsvåda utbryter. Vattenledningen gör icke tjenst. Brandcorpsen
gör icke tjenst. Hvad inträffar? Det är icke godt att säga. Men
kanhända brinner Stockholm upp. Det der kan man ju kalla ar¬
betsinställelse. Man kan ju kalla det strejk; men det är gifvetvis
ett nidingsdåd. Beflektionerna torde göra sig sjelfva.
Jag undrar, om det icke kan vara skäl att bifalla lagutskot¬
tets betänkande. För min del yrkar jag, herr talman, bifall dertill.
Herr Sahlin: Jag förstår icke, huru så allmänt den upp¬
fattningen kan göra sig gällande, att motionärens förslag skulle
innebära ett inskridande mot en viss samhällsklass. Allt tal om
att det vore fråga om straffbestämmelser eller skärpta påföljder för
brutna aftal träffar icke motionen i fråga. Motionären har icke gifvit
anledning till eu sådan tolkning af motionen, och detta icke der¬
för, att han skulle hafva »satt på sig en kappa». Han har såsom
en ärans man burit fram sin okunnighet om huru denna fråga
skall lösas, eu okunnighet som han delar med nästan hela vårt
folk, kanske endast med undantag af en eller annan på stockholms¬
bänken. Han har också som en ärans man burit fram sitt kraf,
att frågan underkastas en allvarlig och omsorgsfull pröfning, ty
han har sett och känt, att vi här stå inför en mycket omfattande
och mycket hotande samhällsolycka. Det är förunderligt, att icke
Kongl. Maj:ts regering också känner denna samhällsolyckas hot på
ett sådant sätt, att den af eget initiativ tagit en sådan fråga i
allvarligt öfvervägande, jag menar icke blott enskildt öfvervägt
den, utan föranstaltat officiel pröfning af frågan genom hvilka
åtgärder man skulle kunna söka förebygga de alltför svåra följ¬
derna af hvad som nu hotar.
Nu vill jag göra tre frågor. Först: Finnes det någon här,
som tror, att vi icke i vårt land skulle kunna hafva något gagn
af den erfarenhet, som i utlandet är vunnen? I många länder är
nemligen ett betydande arbete gjordt i syfte att söka lösa frågor af
den art som den här föreliggande; skall det således icke vara till
gagn för ossr om en sakrik, opartisk framställning göres af sådana
försök, som der äro gjorda. Detta är den första frågan.
Sedan frågar jag: Fins det någon här, som tror, att en så¬
dan utredning verkligen kan på enskild väg presteras, att de efter¬
forskningar, som behöfvas i utlandet för att verkligen få reda på
hvad der gjorts och vunnits, kunna göras vare sig utaf arbetarne
och deras ledare eller af arbetsgifvarne och deras män på ett så¬
dant sätt, att utredningen vinner det svenska folkets förtroende?
Så frågar jag till sist: Fins det någon här, som tror, att vår
regering verkligen skaffar oss denna utredning, om Andra Kam¬
maren i dag afslår denna motion? Då jag icke sjelf tror det och
anser det som eu stor förtjenst, att motionären icke framhållit nå-
Onsdagen den 22 Februari.
27
Kso 8.
gra positiva åtgärder, icke antydt på ringaste sätt, att här vore
fråga om ^iot, om straff, nej icke heller har tänkt detta, då anser
jag det klokt, om Riksdagen antager den motion af de i denna
fråga förekommande, som ställer sig mest sväfvande. Eller anser
man det farligt att gifva regeringen lösa tyglar? Tror någon, att
regeringen derför skall skena, så tror jag icke honom.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Häruti instämde herrar Hazén, Zalcrisson, Hultkrantz, Gustafs¬
son, Lunclblad och Sandwatt.
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag frågar Er
alla, om icke det anförande, som vi nyss hörde af den »liberale»
riksdagsmannen för Örebro, var egnadt att i hög grad bekräfta de
farhågor jag uttalade, då jag förra gången hade ordet, om skilje¬
dom smotionens öde, då den kommer före. Han slöt sitt karakter¬
istiska anförande med den förklaringen, att detta utlåtande vore så
lämpligt att antaga derför, att det är det mest sväfvande. Vi, som
tro — utan att derför behöfva göra anspråk på att vara mera in-
sigtsfulla än någon annan — att verkligen det hör vara genom
öfverenskommelse mellan lika berättigade parter, på skiljedomstols-
vägen, som ett utjemnande utaf dessa ledsamma tvister, som ibland
förekomma, skall kunna försökas, vi höra åtminstone hafva rätt att
söka afvärja ett sådant attentat mot den kommande skiljedoms-
motionen, som här göres.
Det är intet tal om dessa omfattande samhällsolyckor, som
herr Sahlin ordade om, i det utlåtande, som här föreligger. Här
är icke fråga om att skrifva till regeringen och begära en allmän
utredning af arbetarefrågan, utan att skrifva till regeringen för att
få förslag till sådan lagbestämmelse, som man anser erfordras för
beredandet af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna aftal.
Af samtlige talare, som här försvarat detta utlåtande, har emeller¬
tid ingen enda gjort försök eller gittat uppvisa ett enda fall, när
en ändring i de bestämmelser, som nu i det fallet råda om enkel
skadeståndsplikt, skulle medfört, att en strejk icke egt rum, som
nu egt rum — detta helt enkelt derför att strejkerna, såsom flere
gånger upprepats här från stockholmsbänken och af andre talare,
icke rigta sig mot dessa i behörig ordning ingångna aftal, hvarom
här varit fråga.
Detta är att göra frågan så stor, att man kan derigenom få
fram en viss allmän misstämning, som här finnes mot arbetare-
röTelsen, och utmynta denna till ett votum af Andra Kammaren
mot arbetarerörelsen. Det är den taktik, som följes af dessa per¬
soner, hvilka här söka försvara detta utlåtande. Se vi verkligen
frågan som den är, är den icke stor ur den synpukten, att den
skulle afse en omfattande utredning af hela arbetarefrågan, utan
endast så till vida är den verkligen betydelsefull, att man der¬
igenom äfven i en mindre sak skall visa, om man helt och hållet
vill gå deras ärenden, hvilka försöka att på alla håll ytterligare
kringskära arbetarnes rörelsefrihet.
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forte.)
N:o 8.
28
Onsdagen den 22 Februari.
Angående Detta är den principiella betydelse som motionen bar, och det
lagbestäm- kan icke bestridas, att om Andra Kammaren, såsom det ju kanske
skyddfördet ar s^ora utsigter till, skulle frångå sin hållning de begge föregå-
fria arbets- ende år, då denna fråga var före, utan att några nya skäl tillkom-
aftalet. mit, utan att den anger någonting om hvad som skulle göras af
(Forts.) regeringen, så visar det endast, att Andra Kammaren velat ytter¬
ligare markera, att mellan den och arbetareklassen är ett svalg
befäst.
Jag hoppas, att det ändock icke skall finnas majoritet i denna
kammare för en sådan uppfattning, äfven om uttalanden i den
rigtningen skulle komma från åtskilliga renegater.
’ Herr Ivar Månsson: Jag tror icke, att det skall lyc¬
kas herr Branting att genom sina uttalanden här få fram, att
Andra Kammaren, i fall den bifaller lagutskottets föreliggande för¬
slag, dermed velat uttala någon opposition mot arbetarerörelsen
eller ställa sig längre aflägset från denna rörelse, än den hittills
visat sig stå. Nej, herr Branting, det lyckas icke, jag tror mig
kunna betyga, att de, som rösta för detta förslag, äro fullt ut lika
varma vänner till arbetarnes sak som de, hvilka föra ett annat
språk. Vi visa ju genom detta skrifvelseförslag, genom denna be¬
gäran om utredning, att vi icke sätta oss öfver arbetarerörel¬
sen, utan vilja samverka med den, men på ett klokt och förnuf¬
tigt sätt.
Hvad vi velat åstadkomma, är just hvad som talaren på
malmöbänken yttrade om en nyligen inträffad konflikt, att om allt
hade varit klargjordt förut, så skulle strejken lätt hafva blifvit
bilagd.
Det har sagts af herr Branting och dem, som på detta sätt
vilja vinna röster mot förslaget, att vi visserligen säga, att vi äro
för förslaget om skiljenämnder, men att de icke kunna tro på
denna vår försäkran. Vi kunna väl dock icke göra mer för när¬
varande än förklara, att vi äro med om införande af skiljenämnder
och att vi vilja arbeta i denna rigtning genom att understödja
herr Göthbergs motion, när den kommer före. Så många, som
vilja tro härpå, må göra det, de andra må låta bli. Jag är emel¬
lertid öfvertygad, att det är många af denna kammares ledamöter,
som stå bakom den meningen.
Det är för att häfda denna mening, som jag begärt ordet. Jag
tror icke, att man bör söka utkolportera sådana rykten, som att de,
som äro för lagutskottets föreliggande betänkande, skulle stå mera
aflägsna från allt intresse för arbetarerörelsen än de, som äro mot
förslaget.
Jag hemställer fortfarande om bifall till utskottets förslag.
Herr Arnoldsson instämde häruti.
Herr Thor: Det synes framgå af den här förda diskussionen
och i synnerhet af motionärens egen framställning, att lagutskottet
har missuppfattat hans motion. Han talar der om de svårigheter,
Onsdagen den 22 Februari.
29
N:o S.
som förefunnits och ännu förefinnas mellan arbetsgifvare och ar¬
betare, och om alla de olägenheter, som deraf hafva följt, och äfven
andra talare hafva vidrört detta och menat, att det skulle vara
nyttigt, om utskottet föresloge Kongl. Maj:t att göra en utredning
af hela arbetarefrågan i detta afseende och sedan framlägga för
Riksdagen de förslag, som kunde blifva resultatet af en sådan ut¬
redning. Men detta har utskottet icke gjort, utan i sin kläm har
det föreslagit Riksdagen att »i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till
sådana lagbestämmelser, som må anses erforderliga för beredande
af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsaftal».
Jag vill i likhet med talaren på örebrobänken fråga, om nå¬
gon tror, att Kongl. Maj:t till följd af en sådan skrifvelse skall
taga i tu med att utreda arbetarefrågan i den utsträckning, som före-
speglats af såväl motionären som flere andra talare. Jag tror det
för min del icke.
Jag vill vidare be, att man icke må tro, såsom här nyss starkt
framhållits, att här skulle åsyftas något slags fängelse eller tvångs¬
arbete såsom de åtgärder, som borde vidtagas mot dem, som bryta
arbetsaftal, men jag kan icke heller fullt frigöra mig från den före¬
ställningen, om jag läser utskottets utlåtande i år och jemför det
med dess utlåtande i fjol.
Jag skall be att tå citera några rader ur båda. I nu förelig¬
gande betänkande heter det: »Utskottet intager i föreliggande fråga
samma ståndpunkt som lagutskottet vid sistlidet års riksdag». Och
går man då till förra årets lagutskottsutlåtanden och ser efter hvil¬
ken ståndpunkt utskottet då intog, så finna vi, att det heter i lag¬
utskottets betänkande n:o 12 vid förlidet års riksdag: »Om man
nemligen fasthåller — hvad som i motionen påpekats och hvad
utskottet till förebyggande af missförstånd vill ytterligare betona
— att det icke blifvit ifrågasatt och ej kan på allvar komma i fråga
att i ringaste mån inskränka arbetarnes rätt att fritt förfoga öfver
sin arbetskraft och söka betinga sig det pris för sitt arbete, som
de anse motsvara detsamma, så kan det icke förnekas, att ett aftal
om arbete å ena och arbetspris å andra sidau bör, lika väl som
hvarje annan medveten och frivillig öfverenskommelse, uppfyllas
der så påfordras, och detta lika väl af den ena som af den andra utaf
parterna samt, till den ändan, vara faktiskt förbindande lika starkt
åt båda hållen. Behofvet af åtgärder, egnade att uppnå ifråga¬
varande syfte, synes utskottet vara praktiskt ådagalagdt genom de
arbetsinställelser af större omfattning, hvilka under senare tider
egt rum i vårt land, samt af de förluster och den skada, som deri¬
genom uppstått för såväl arbetsgifvare som arbetstagare. Men kan
man således, enligt utskottets mening, vara temligen ense om lämp¬
ligheten af särskilda lagstiftningsåtgärder till förekommande, så
långt ske kan, af ekonomisk skada genom brytande af arbetsaftal,
så torde enigheten icke vara lika stor, då fråga blir om beskaffen¬
heten af de åtgärder, som böra för detta ändamål vidtagas, och
utskottet ser sig lika litet nu som vid 1897 års riksdag i tillfälle
att närmare angifva grunderna för en sådan lagstiftning. Utskottet,
Angående
lagbestäm¬
melser till
skydd för det
fria arbets-
aftalet.
(Forts.)
X:o 8.
30
Onsdagen den 22 Februari.
Angående som icke delar motionärens åsigt, att det skadestånd, som kan ådö-
lagbestäm- mas hen, hvilken utan skäl brutit ett arbetsaftal, bör förvandlas
skydd*för det ^ allmänt arbete, anser emellertid, att någonting bör göras uti
fria arbets- den af motionären anvisade rigtning, och hyser den tillförsigt, att
aftalet. ur en allsidig utredning af hithörande förhållanden skall framgå,
(Forts.) att en effektiv lagstiftning till skydd för arbetsaftal verkligen är
möjlig, och huru en sådan lämpligast bör ordnas.:>
Utskottet säger alltså, att det icke kan vara med om att sätta
straffet till allmänt arbete, men att det ändå vill, att något skall
göras i den af motionären antydda rigtningen. Och hvilken denna
är, framgår af föregående stycke, der det redogöres för motionens
innehåll. »Af ålder», heter det der, »hade samhället egt ett kraf¬
tigt medel till skydd mot tredska hos arbetsföra män att försörja
sig och de sina. Oaktadt de fall, der dylik tredska förefunnits,
ingalunda kunde anses innebära någon allmän fara eller förlust af
nämnvärd betydelse, utan inskränkt sig till i stort sedt obetydliga
olägenheter, hade lagstiftningen ej tvekat att sätta myndigheterna
tvångsarbetets magtmedel i hand för att dermed straffa de tred-
skande och medelst respekt för det kategoriska straffet afhålla an¬
dra att göra sig skyldiga till samma förseelse.
Då alltså denna straffart vunnit tillämpning vid en så relativt
lindrig kategori af brott och i detta fall visat ett så gynsamt re¬
sultat, läge det ju nära till hands att tillämpå den äfven vid brott,
som utgjorde ett allvarligt hot mot sjelfva samhällets grund.»
Det är i denna rigtning, som motionären uttalat sig, och som
utskottet—jag vet ej, huru jag skall uttrycka det — både vill och
icke vill gå. Med detta för ögonen kan jag icke helt och hållet af¬
hålla mig från den tanken, att utskottet vill hafva särskildt straff
för arbetare, som bryta arbetsaftal, och på ett eller annat sätt be¬
röfva dem friheten. Det framstäldes i fjol till utskottet en för¬
frågan, huruvida detta vore meningen, men man fick icke något
bestämdt svar på denna fråga, och jag tror icke heller, att Kongl.
Maj:t af utskottets utlåtande skall kunna få någon annan uppfatt¬
ning, än att utskottet önskar, att ett steg måtte tagas i den nu
antydda rigtningen.
Då jag för min del icke kan vara med om ett sådant uttalande,
får jag yrka afslag på utskottets hemställan.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman! Jag skall
endast för dem, som på grund af de arbetarevänliga uttalanden,
hvilka gjorts från de håll, der man påyrkat bifall till motionen,
möjligen kunna vara litet osäkra på den ställning, de böra intaga,
framhålla en omständighet, som det kanske kan vara skäl att lägga
på minnet, då vi väl snart nog gå att rösta i denna sak. Detta
är den omständigheten, att, om vi hörde oss för bland dem, som
denna lagstiftning närmast gäller — jag menar arbetarne •—• vi säker¬
ligen icke skulle få många röster till förmån för motionen; dessa
arbetare skulle nog be gud bevara sig för de vänner, som de hafva
på den sidan. Herr Redelius yttrade något i den rigtningen, att
hvar och eu borde få äta sitt bröd i fred och ro; en annan talare
Onsdagen den 22 Februari.
31
N:o 8.
på samma sida framhöll, hurusom strejker äro ett tveeggadt vapen, Angående
naturligtvis dermed åsyftande de oerhörda förluster, som genom lagbestäm-
dessa strejker tillfogas arbetarne. Herr Ivar Månsson i Träa har skydd,6för det
sagt: hvad kan man väl mera begära, än att vi skola rösta för fria arbets-
skiljenämnder och tala för sådana? Ja, mina herrar, när denna aftalet.
fråga kommer fram, då äro arbetarne nog tacksamma för att de, (Forts.)
som stå just på den sidan, rösta för skiljenämnder; men så länge
det gäller den nu förevarande frågan, äro de tacksamma om man
säger nej dertill.
Jag yrkar afslag på utskottets betänkande.
Herr David Bergström: Herr Ivar Månsson i Träd har här
mycket skarpt markerat, att han och de, som tänka lika med ho¬
nom, äro för en utredning och eventuelt en lagstiftning beträffande
biläggande genom förlikningsnämnder och skiljedomstolar af tviste¬
mål mellan arbetsgivare och arbetstagare, och de, som tänka lika
med mig i denna fråga, äro säkerligen mycket glada öfver denna
försäkran, som nu framkommit just från det hållet. Ty för fyra
år sedan, när den frågan behandlades här i kammaren, uppträdde
den främste målsmannen på den sida, som herr Ivar Månsson till¬
hör, alldeles bestämdt mot hvarje tanke på utredning eller even¬
tuel lagstiftning i nu nämnda ngtning. Jag tror icke heller, att
jag misstager mig, om jag säger, att till de 85 röster, som då ut¬
talade sig mot ifrågavarande sak, kunna räknas åtskilliga af dem,
som nu här uttryckt sin benägenhet för densamma.
Då nu emellertid stämningen på detta håll blifvit sådan den
är, vore det då icke klokast och bäst, att vi här i Andra Kam¬
maren sökte fatta ett fullt enigt beslut i skiljenämndsfrågan? Detta
äTO vi ju i tillfälle till när vi på kammarens bord få in det ut¬
låtande, som behandlar den frågan, och då kunna vi vara förvis¬
sade om, att ett sådant enigt uttalande i Andra Kammaren icke
kommer att sakna sin verkan i medkammaren.
På dessa grunder och med hänsyn till de skäl, som förut un¬
der denna debatt framhållits, skall jag be att få yrka afslag på
utskottets hemställan.
Med herr Bergström förenade sig herr Styrlanäer.
Vidare anförde
Herr Svensson i Karlskrona: Jag har inom utskottet icke
kunnat vara med om det nu föreliggande betänkandet, derför att
utskottet icke uttalat sig om i hvad rigtning den skrifvelse skulle
gå, som nu blifvit ifrågasatt.
Här har af motionären talats om, att han vill, det arbetaren
skall få sin frihet och att denna frihet skall skyddas.
Ja, mina herrar, äfven jag vill att så skall vara förhållandet,
att arbetaren skall hafva full frihet och välja sitt arbete och att
han icke skall af strejker och strejkledare förhindras att åtaga
sig arbete, och jag har derför instämt i det uttalande, som lag-
N:o 8.
32
Onsdagen den 22 Februari.
Angående utskottet gjort beträffande eu annan vid denna riksdag väckt motion,
lagbestäm- eller i lagutskottets utlåtande n:o 18, hvilket i dag blifvit utdeladt
skydd*för det * kammaren. I denna motion vill man, att den som försöker
fria arbets- hindra en person att åtaga sig arbete skall erhålla straff, och det
aftalet. ett ganska strängt straff. En sådan motion har jag kunnat vara
(Forts.) med om att tillstyrka, men icke ett skrifvelseförslag, som går ut
i det ovissa och deri man icke säger hvad man vill hafva. Det
är derför, mina herrar, som jag yrkar afslag på utskottets betän¬
kande.
Herr Fredholm: Då denna, såsom mig tyckes mycket be¬
gränsade fråga först upptogs till behandling här i kammaren, syntes
det mig som om den förste talaren hade på ett alldeles uttöm¬
mande sätt sagt allt hvad som uti frågan borde sägas. Men under
den derefter följande långa diskussionen har man, så att säga, allt¬
jemt flutit öfver motionens gränser och talat om allt annat än som
hör till ämnet, såsom om strejker, om skiljedomstolar och om ar-
betarefrågan i sin helhet, och derigenom gjort förevarande fråga
till något helt annat än hvad den verkligen är och sådan den ka¬
rakteriserades af den förste talaren. Jag skall nu be att i minnet
få återföra de motiv för afslag, som för honom voro bestämmande.
De voro, för det forsta, att det icke förefunnes något mera kändt
behof af lagstiftning i detta ämne, ty så vidt bekant vore, hade
brott mot kontraktsenliga aftal icke egt rum i någon sådan utsträck¬
ning, att man behöft lagstifta deremot. Och för det andra hade
utskottet förklarat sig urståndsatt att angifva några bestämda grun¬
der för en blifvande lagstiftning i ämnet; och detta, eller att ut¬
skottet icke kunnat på något sätt formulera sina önskemål, ansåg
han vara tillräckligt skäl för att Riksdagen icke skulle gå in till
Kongl. Maj:t och begära, att Kongl. Maj:t skulle göra hvad hvarken
motionären eller utskottet kunde göra. Sådana skäl, som han an¬
förde, hafva i andra frågor alltid visat sig vara af den beskaffen¬
het, att Riksdagen icke velat gå in till Kongl. Maj:t och begära, att
Kongl. Maj:t skall utreda en fråga, i hvilken Riksdagen icke sjelf
har klart för sig hvad den vill, och på dessa grunder vill äfven
jag, herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Wavrinsky.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag såväl härå som
å den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den se¬
nare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som vo¬
tering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande voteringsproposition:
Den, som beträffande lagutskottets förevarande utlåtande n:o 14
33
N:o 8.
Onsdagen den 22 Februari.
afslår såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta mo¬
tionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hem¬
ställan.
Voteringen utföll med 83 ja, men 118 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 8.
Härefter föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets ut¬
låtanden:
n:o 15, i anledning af väckt motion angående ändrade bestäm¬
melser i fråga om kungörande af slutting; och
n:o 16, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af 7 § i förordningen om kyrkostämma
m. m.
§ 9.
Slutligen förelåg till afgörande Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 5, i fråga om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående åtgärders vidtagande i syfte att bringa tullstadgan
och tullverkets tjenstgöringsreglemente i öfverensstämmelse med
trafikens kraf m. m.
I fråga härom anförde:
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mine herrar.
Jag får erkänna att utskottet på ett välvilligt sätt bedömt min
motion och kanske icke utan grund till och med kommit till det
resultat, hvartill det kommit. Men jag tror icke desto mindre, att
man skulle kunna hafva något fog för att säga, att utskottet på
ett något beqvämt sätt tagit den uppgift, det fått sig förelagd, då
denna motion hänsköts till detsamma. I ett utlåtande på några
få rader .— om jag nemligen frånser tullstyrelsens citerade skrif¬
velse — i ett utlåtande på några få rader affärdar utskottet denna
fråga, som dock är af synnerligen stor vigt för hela landets han-
delsverld och på samma gång af icke liten nationalekonomisk be¬
tydelse.
Hvad är det då, som har berättigat utskottet att göra detta?
Jo, kongl. generaltullstyrelsen har några dagar efter det denna
motion blifvit i kammaren inlemnad ingått till Kongl. Maj:t med
Andra Kammarens Prat. 1899. 1V:o 8. g
Ang. omar¬
betning af
tullstadgan
m. m.
N:o S.
34
Ang. omar¬
betning af
tullstadgan
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari.
anhållan om tjenstledighet för en byråchef, på det denne skulle
få tillfälle att utarbeta ny tullstadga' Alltså, derför att general¬
tullstyrelsen efter lång väntan och efter många påstötningar ändt-
ligen börjat att röra på sig, anser utskottet öfverflödigt att på
något vis försöka påverka denna utredning, att på något sätt an¬
gifva, på hvilken väg utskottet anser, att den beramade reformen
bör gå. Emellertid torde det icke vara så alldeles afgjordt, att
generaltullstyrelsen tillgodoser de önskningar, som framställts från
allmänhetens sida och det från mycket olika håll.* Det finnes ett
gammalt ordspråk, som säger, att den hund, som piskas till sko¬
gen, gör icke mycken nytta. I detta fall har generaltullstyrelsen
icke tagit sitt nu omtalade steg af egen drift, af insigt om behof-
vet af en reform, utan den har drifvits fram af den allmänna opi¬
nionen. Derför tror jag, att det varit synnerligen nyttigt, om det
beredts tillfälle åt Riksdagen att yttra sig i denna fråga och sär¬
skilt att få angifva, i hvilken rigtning Riksdagen anser, att re¬
formen eller ändringen hör gå.
Emellertid får jag erkänna, att generaltullstyrelsen genom att,
såsom jag förut antydde, få dagar efter motionens inlemnande af¬
låta en skrifvelse till Kongl. Maj:t — denna skrifvelse, som jag
förut omnämnt och som i utskottets motivering åberopats, — jag
säger, att genom att aflåta denna skrifvelse har generaltullstyrelsen
i viss mån afskurit tillfället för Riksdagen att yttra sig och har
särskilt för utskottet försvårat tillfället att låta denna fråga komma
inför kammaren. Men jag tror, att utskottet dock skulle kunnat
hafva skäl att uttala sin åsigt. Särskild! synes det som om ut¬
skottet hade bort egna någon uppmärksamhet åt sammansättningen
— om det i detta fall kan talas om sammansättning •—_ af den
beredning, som generaltullstyrelsen förordar för denna vigtiga frå¬
gas behandling. Enligt den skrifvelse, som generaltullstyrelsen
inlemnat till Kongl. Maj:t, synes det som om denna utredning
hufvudsakligen skulle komma att bestå af eu byråchef. Han kom¬
mer visserligen att tillkalla två tulltjensteman från landsorten; men
dessa betecknas i skrifvelsen såsom biträden. Derjemte skulle åt
tre med handelns och sjöfartens intressen förtrogna personer upp¬
dragas att vid ärendenas behandling meddela erforderliga upplys¬
ningar. Således skulle, att döma af ordalydelsen, byråchefen en¬
sam hafva bestämmande- och beslutanderätt och de öfriga fem
endast utgöra en rådgifvande församling. Jag tror sannerligen
icke, att man har stora skäl att hoppas på en lycklig lösning af
frågan på denna väg. Jag är alldeles öfvertygad om att, om han-
delsverlden hade haft tillfälle att yttra sig om huru en dylik be¬
redning skulle sammansättas, man både varit ense om att i denna
beredning borde finnas representanter både för importörer, expor¬
törer, redare, tulltjensteman och kanske äfven för jurister. Den af
generaltullstyrelsen föreslagna beredningen förefaller synnerligen
misstänkt byråkratisk, och detta hade, synes det mig, bort fram¬
kalla utskottets kritik. Så mycket mera hade detta varit påkal-
ladt som, så vidt det kommit till min kännedom, denna tullsty¬
relsens anhållan icke ännu bifallits af Kongl. Maj:t, utan man kan
Onsdagen den 22 Februari.
36
N:o 8.
tänka sig, att ett uttalande af utskottet'skulle förmått vederbörande
att sammansätta beredningen på annat sätt, än tullstyrelsen före¬
slagit.
Emellertid kan jag icke undertrycka den tanken, att om i ut¬
skottet hade suttit en enda representant för den näring, som när¬
mast beröres af tull-lagstiftningen, utskottets utlåtande säkerligen
skulle fått en något annan stilisering. För min ringa del hade
jag den förhoppningen att få tillfälle att tala med utskottets leda¬
möter, innan frågan afgjordes i utskottet. Det är icke ovanligt,
att ett dylikt tillfälle beredes en enskild motionär, och jag anhöll
om något liknande hos utskottets ordförande samma dag som detta
utskott valdes. Jag hade för utskottet önskat framlägga en del
skrivelser, en del upplysningar, som kommit mig till hända efter
det denna motion blivit väckt. Jag har nu icke fått tillfälle der¬
till. Emellertid skall jag, då det bland dessa mig tillhandakomna
skrivelser särskild! är en, som jag skulle önska att den komme
till den blifvande beredningens kännedom, bedja att här i kam¬
maren få läsa upp några rader af densamma, som beröra den af
mig i motionen omordade bristande kontrollen. Jag ber att få läsa
upp detta, derför att det berör en sida af denna kontroll, som jag
i min motion icke förut upptagit. Jag läser endast upp det som
är alldeles nödvändigt. Det lyder så här:
i Limhamns och Lomma tullstationer förestås fortfarande af
ordinarie kustvakter, som debitera fartygsafgifter efter skeppshand¬
lingar affattade på utländska språk, som de alldeles icke kunna
tolka, och inkassera afgifterna utan att det är möjligt för hufvud-
tullkammaren i Malmö att kontrollera, om fel blifvit begånget vid
tolkningen af fartygshandlingarna; hvartill kommer att sagda per¬
soner i många tvistigafall måste afgöra, huruvida en vara är tull¬
fri eller tullpligtig. År varan enligt tullstationsföreståndarens»
ihär således kustvaktens) »förmenande tullbar, skall den tagas om
hand af hufvudtullkammaren i Malmö, men lemnas den tullfri af
tullstationsföreståndaren, kontrolleras denna sak aldrig på nå¬
got sätt.»
Herr talman, jag har under för handen varande förhållanden
intet yrkande att göra, men vill till slut uttala den önskan, att
den nya tullstadga och det nya tjenstgöringsreglemente, som vi
väl nu hafva att vänta inom icke allt för lång tid, må blifva så¬
dana, att publikens och statens intressen blifva verkligt tillgodo¬
sedda.
Ang. omar¬
betning af
tullstadgan
m. m.
(Forts.)
Herr Odencrants: Herr talman, mine herrar! Till en
början skall jag anhålla att få uttala min tillfredsställelse deröfver
att motionären erkänt att, om också icke utskottet tillstyrkt hans
motion, utskottet dock gillat innebörden af och syftet med den¬
samma. Detta är också helt naturligt, ty utskottet har i moti¬
veringen för sitt slutliga yrkande framhållit, dels att motionärens
bevisföring är omsorgsfull, och dels att hans framställning synts
utskottet i flera afseenden behjertansvärd. När då utskottet det
oaktadt icke kunnat komma till något annat resultat än det som
N:o 8.
36
Onsdagen den 22 Februari.
Ang. omar¬
betning af
tullstadgan
m. m.
(Forts.)
föreligger i utskottsbetänkande!;, så har detta uteslutande berott
derpå, att utskottet icke trott, att det vore lämpligt att Riksdagen
afläte en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om vidtagande
af åtgärder rörande ett ärende, som redan dessförinnan ligger under
Kongl. Maj:ts behandling. Såvidt jag kunnat inhemta, har åtmin¬
stone vid liknande tillfällen inom Riksdagen en sådan praxis förut
varit tillämpad. Rör min del skall jag såsom ledamot af utskottet
be- att få säga motionären, att, om vi icke haft generaltullstyrel¬
sens ifrågavarande skrifvelse för oss och om vi inom utskottet
kunnat komma att ingå i realitetsbehandling af hans motion, jag
och sannolikt äfven utskottets öfriga ledamöter skulle anslutit oss
till det förslag, motionären i sin motion framstält. Det förefaller
mig nemligen som om det vore en obestridlig sanning — en san¬
ning, som har bekräftats af en alltför lång tids erfarenhet — att
organisationen och arbetssättet inom vårt tullväsende alldeles icke
kan anses motsvara hvarken statsverkets intressen eller den stora
allmänhetens berättigade kraf på konseqvens, tillmötesgående samt
snabb och beqväm expedition. Man behöfver för att komma till
en sådan slutsats alldeles icke uteslutande stödja sig på de be¬
klagliga missförhållanden, som under det sista året väckt en så
sorglig och allmän uppmärksamhet. De klagomål, som ingått från
affärsmän från skilda delar af vårt land, synas mig i och för sig
vara af så allvarlig art, att de icke kunna afvisas utan påkalla en
grundlig revision af tullförhållandena. Men då, såsom sagdt, general¬
tullstyrelsen insett detta och tagit ett steg, som måste anses gå i
den rätta rigtningen, så får man väl förutsätta, att Kongl. Maj:t
äfven skall tillse, att det förslag, som efter verkstäld utredning
kommer att framläggas, blir så praktiskt och godt, som man för
närvarande kan åstadkomma. Det hade, såsom motionären redan
påpekat, tvifvelsutan varit synnerligen önskvärd!, att generaltull¬
styrelsen sjelf, när den började sitt arbete i denna fråga, hade gått
i författning om eller tänkt sig, att den stora allmänheten skulle
få mera direkt och effektivt medverka vid reformens utarbetande;
derom är jag alldeles ense med motionären. Men jag tror, att man
kan förutsätta såsom en gifven följd af motionens innehåll och af
hvad som förekommit och antagligen kommer att förekomma under
diskussionen här i kammaren i dag, att Kongl. Maj:t vid behand¬
lingen af styrelsens förslag skall af egen drift finna detsamma vara
af sådan beskaffenhet, att Kongl. Maj:t bereder ökad plats och
ökadt inflytande åt representanter för affärsverden, för industrien,
handeln och sjöfarten. Herr talman, i frågans nuvarande läge före¬
faller det mig emellertid, som om det för kammaren icke finnes
något annat att göra än att biträda utskottets hemställan. Då jag
derför yrkar bifall till densamma, så gör jag det dock under den
vissa förutsättning, att det, som motionären föreslagit och hvad
som förekommer under diskussionen uti kammaren i dag, icke lem-
nas obeaktadt af vederbörande.
Herr Apelstam: Herr talman, mine herrar! Då jag genom¬
läste utskottets betänkande och herr Karlssons motion, så får jag
Onsdagen den 22 Februari.
37
N:o 8.
upprigtigt erkänna, att jag förvånade mig öfver det knapphändiga
sätt, hvarpå utskottet affärdat ifrågavarande motion. Utskottet har
visserligen stält sig ytterst gynsamt för densamma och såsom skäl
för att motionen icke skulle till någon kammarens åtgärd föranleda
anfört, att generaltullstyrelsen redan vidtagit åtgärder för vinnande
af det syftemål, motionären afsett. Jag hade dock, i likhet med
såväl den föregående talaren som motionären, ansett, att det varit
till stort gagn och fromma, om representanter särskildt för affärs-
verlden tillkallats vid förevarande frågas utredning. Vi känna
alla, att förhållandena varit allt annat än sådana man önskat;
klagomål och berättigade klagomål hafva framstälts, men man har
icke kunnat genomdrifva hvarken den ena eller den andra reformen.
De förhållanden, som vid århundradets början existerade, äro nu
helt andra. Särskildt är det ett missförhållande, som varit omöjligt
att få afhjelpt, nemligen att få packhusområdena i olika städer ut¬
vidgade. Man har svarat: det går icke, det finnes icke tillräckligt
med folk. Detta har dock väckt förvåning, då man vet, att extra
vaktmästare kunna användas till andra göromål för en ganska dryg
ersättning.
Då nu emellertid motionären icke framställt något yrkande,
så finnes det ju för mig icke någon anledning dertill. Jag hade
dock önskat, att utskottet och Riksdagen hade stält sig väl¬
villigare mot den verkligen beaktansvärda motionen.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Fredholm: Uti den af en utskottets ledamot uttalade
önskan att Kongl. Maj:t vid ärendets beredning måtte lemna han¬
delns och sjöfartens representanter tillfälle att få göra sin mening
mera effektivt gällande än nu påtänkts, skall jag anhålla att få
till alla delar instämma.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Hya motioner afgåfvos af herr David Bergström m. fl., n:o 226,
om ändring af §§ 14 och 17 riksdagsordningen; och
herr C. Lindhagen, n:o 227, om skrifvelse till Kongl. Makt
angående eu politisk rösträttsreform, byggd på grundsatsen om all¬
män, lika och direkt rösträtt vid val till Riksdagens Andra Kam¬
mare.
De nu afgifna motionerna blefvo på begäran bordlagda.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 7, i anledning af väckt motion om förbud mot försäljning
af spirituösa drycker mot postförskott;
Ang. omar¬
betning af
tullstadgan
m. m.
(Forts.)
N:« 8.
38
Onsdagen den 22 Februari.
n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring af § 44 brän-
vinsförsäljningsförordningen;
n:o 9, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 2:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 4 i anledning
af föreslagen ändring af 47 § bränvinsförsäljningsförordningen;
n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förslag till ändringar i bevillningsförordningen, af¬
seende densammas förtydligande; och
n:o 11, i anledning af väckt motion om särskild bevillning för
jordbruksfastighet, som eges af bolag; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 17, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande bestämmelser rörande skyldigheten att deltaga i byggnad
och underhåll af kyrka m. m., prestgård samt tingshus och härads-
fängelse;
n:o 18, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen;
n:o 19, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition medför¬
slag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880,
dels och eu i anledning af nämnda proposition väckt motion; och
n:o 20, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till bestäm¬
melser rörande biträde af tolk åt domstol eller allmän åklagare.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr G. G. A. Bergendahl under den 25 dennes,
» N. Andersson i Pettersborg under 8 dagar fr. o. m. den
23 dennes,
herr J. E. Jansson i Taberg under 10 dagar fr. o. m. den 25
dennes, och
herr P. Olsson i Asak under 6 dagar fr. o. m. den 23 dennes.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,54 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Fredagen den 24 Februari.
39
Jf:o 8.
Fredagen den 24 februari.
Kl. V2 3 e. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 17 dennes.
§ 2.
Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till konstitutions¬
utskottet herr David Bergström ra. fl. motion, n:o '226, samt herr
C. Lindhagens motion, n:o 227.
§ 3.
Härefter föredrogos. men bordlädes å nyo:
bevillningsutskottets betänkanden och memorial lins 7, 8, 9,
10 och 11; samt
lagutskottets utlåtanden u:is 17, 18, 19 och 20.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. E. Behmer under 3 dagar fr. o. m. den 25 dennes och
» J. Byström » 3 » » » 28 »
§ B.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,40 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Rättelse.
I Andra Kammarens protokoll n:o 6, sid. 28 rad 17 uppifrån
står: 10,000
läs: 1,000.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1899.