RIKSDAGENS PROTOKOLL
1899. Andra Kammaren. N:o 31.
Onsdagen den 3 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammmanträdet.
Interpella¬
tion.
Herr Waldenström, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Under en följd af år bar på två eller tre ställen i närheten af Trossnäs’
exercisfält i Yermland, till nytta för manskapet och till fromma för
nykterheten, idkats svagdricksförsäljning af tvenne svagdricksbryggare,
som heta Båge och Kässel. Förlidet år, 1898, begärde dessa personer
rättighet att å nyo idka samma försäljning; men Konungens befallnings¬
hafvande afslog deras anhållan på grund deraf, att vederbörande
militärchefer afstyrkte densamma. Såväl kommunalnämnden som
kommunalstämman hade tillstyrkt försäljningen, och länsmannen och
kronofogden på platsen hade, hvad ordningen beträffar, mycket väl
vitsordat densamma. Men öfverstarne för Vermlands regemente och
Vermlands fältjägare hade, som sagdt, på anförda skäl förklarat sig
icke kunna gifva sitt tillstyrkande till dess förnyande.
Med anledning häraf reste jag sistlidne sommar, när jag befann
mig på en resa i Vermland, till Trossnäs fält för att samtala medöfversten
för Yermlands regemente. Han visade mig en af de platser, der för¬
säljningen hade egt rum, och sade, att han för sin del icke hade
det ringaste att anmärka emot densamma; den hade icke på något
sätt åstadkommit någon oordning, som hav, haft skäl att beklaga
sig öfver; men från befälet vid fältjägarecorpsen hade han fått en
anmodan att sätta sig emot sökandenas begäran. Jag frågade, hvad
motiv jägarne kunde hafva dertill, och då svarade han: »Det har
jag icke haft någon anledning att ingå i undersökning om». Jag
försökte derför att taga reda på saken utomkring; och allmänt trodde
man, att anledningen var, att en löjtnant på fältjägarecorpsen året
färut hade blifvit verkställande direktör för ett stort ölbryggeri i
Karlstad, hvarifrån man sålde Öl till exercisplatsen.
Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 31. 1
§ I-
Ordet lemnades till
N:o 31. 2 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Interpella■ Emellertid rådde stort missnöje bland manskapet och folket öfver
tim. denna åtgärd, ett missnöje så mycket mer berättigad!, som det på
(Forts.) platsen icke finnes något annat dricksvatten än Norselfvens vatten,
hvilket lärer vara mycket dåligt. Följden af förbudet var alltså, att
manskapet, som under flera föregående år haft stor nytta af svagdricks-
försäljningen, tvungits att dricka antingen Norselfvens vatten eller
också öl från bryggeri i Karlstad. Missnöjet har, som sagdt, varit
mycket stort. klagomål öfver Konungens befallningshafvandes
resolution anfördes hos Kongl. Maj:t, men Kong!. Maj:t afslog dem,
helt naturligt, ty det står i 9 § af maltdrycksförordningen, att vid
lägerplats får ingen sådan maltdrycksförsäljning ega rum, utom på
hemställan af vederbörande militärbefäl.
Nu stundar den tid, då mötena åter skola begynna. Och jag
har ansett, att, ehuru nu omordade sak närmast gäller allenast en
plats i landet, den dock kan hafva eller få betydelse för flera
exercisplatser, och att den derför bort här offentligt omnämnas. Jag
skall derför bedja att få till herr statsrådet och chefen för kongl.
landtförsvarsdepartementet framställa ett par spörsmål:
»År det för herr statsrådet bekant, att en under åtskilliga före¬
gående år i närheten af Trossnäs’ exercisfält till både soldaters och
beväringsmäns gagn idkad, af kommunalnämnd och kommunalstämma
tillstyrkt samt af såväl länsman som kronofogde, hvad ordningen
angår, väl vitsordad svagdricksförsäljning blifvit vid sistlidet års
möten på grund af vederbörande militärchefers yrkande förbjuden?
Kan icke herr statsrådet något göra, för att den fördel, som
nämnda försäljning, särskildt med afseende på det å platsen före¬
fintliga dricksvattnets dåliga beskaffenhet, beredt manskapet, må åt
detsamma blifva återgifven?»
Den af herr Waldenström sålunda framstälda anhållan begärdes
på bordet och bordlädes.
Angående§ 2.
anläggning
af en central- Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
färrevara- utlälande 11:0 angående anläggning af en centralverkstad för
tion af loko- reparation af lokomotiv för mellersta och södra Sveriges statsbanor.
motiv.
Dervid lemnades enligt förut skedd anteckning ordet till:
Herr Zotterman, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Den
föreliggande frågan gäller ju anläggandet af eu central reparations¬
verkstad för lokomotiv; och har Kongl. Maj:t på begäran af kong],
jernvägsstyrelsen för påbörjande af denna verkstad äskat för nästa
år 350,000 kronor. Statsutskottet har tillstyrkt bifall till denna
Kongl. Maj:ts hemställan, men deremot finnes en reservation af åtta
ledamöter af statsutskottet, hvilka önska uppskof för närvarande.
Till en början vill jag nämna, att jag till alla delar eller rättare
i hufvudsak instämmer i hvad herr Henricson på förmiddagen uttalat
3
N.o 81.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
i frågan. Jag vill derför vara mycket kort i mitt anförande nu och Angående
endast gifva ett supplement till herr Henricsons anförande. aTmcentral
Kougl. jernvägsstyrelsen förklarar, att det tinnes endast två verkstad
platser att välja på, nemligen Örebro och Motala, och den har funnit för repara-
Örebro synnerligen lämpligt, men för fullständig utrednings skull tion af loko
har den också tagit frågan om Motala under ompröfning. Men med motiv.
afseende på detta uttalande om fullständig utredning vill jag säga, (Forts')
att det synes mig, som om denna utredning icke är tillfyllestgörande.
Den första punkten, hvaruti jernvägsstyrelsen velat undersöka, om
Motala kunde vara likstäld med Örebro, är, huruvida der finnes
»behöflig! jordområde med god byggnadsgrund, tillhörande staten och
ej för annat statsändamål taget i anspråk, samt dessutom stort nog
äfven för framtida utveckling af anläggningen».
Litet längre ned på sid. 3 säger jernvägsstyrelsen, att, hvad
punkten 1 anginge, de båda orterna kunde anses jemnstälda. När
jag jemför detta jernvägsstyrelsens uttalande med statsutskottets
uttalande i samma fråga på sid. 5, förefaller det mig som en bestämd
motsägelse. Statsutskottet säger nemligen der:
»Af stor vigt för frågans afgörande är gifvetvis det jordområde,
som kan för anläggningen disponeras. Vid Motala skulle härtill
kunna användas en nära jernvägsstationen belägen hagmark, till¬
hörande kronohemmanet Dufvedal. Genom att för ändamålet taga i
anspråk detta område, skulle ett åtminstone någorlunda tillräckligt
utrymme kunna vinnas för verkstaden, dock icke för de nödvändiga
uppställnings- och vexliugsspåren. För möjliggörande af verkstadens
utvidgning måste emellertid angränsande, enskild mark inköpas, och
i allt fall skulle särskilda kostnader föranledas genom byggandet af
ny landsväg i stället för den nuvarande, som går tvärs igenom den
för anläggningen afsedda hagmarken.»
Hvem skall man nu tro, jernvägsstyrelsen, som säger, att marken
på begge ställena är fullt jemgod, eller statsutskottet, som säger,
att Örebro-marken är afgjordt öfverlägsen, och att den mark, som
finnes vid Motala, icke är tillräcklig? Om jag då härmed jemför
ett tredje uttalande, som är afgifvet från med platsen väl bekanta
personer, ett uttalande, som finnes i ett tryckt blad från Motala
sockens förtroendemän, som är utdeladt i kammaren, så står der:
»Emot denna senare åsigt måste vi på det kraftigaste lemna vår
gensaga, enär Dufvedals och Boudebacka kronodomäner, som gränsa
omedelbart intill statens jernväg och dennas_ båda stationer Motala
och Motala verkstad, innehållande en areal af 390 tunnland» — —.
Då frågar jag verkligen: Kan man icke få rum med jernvägs-
spåren för nämnda verkstad på en mark af 390 tunnland? År den
i Örebro större? Detta är en fråga, som icke är nöjaktigt utredd,
och det är en anledning för mig att biträda reservationen. Det synes
mig, att en närmare utredning bör förekomma, innan frågan definitivt
löses.
Vidare vill jag nämna såsom ett andra skäl för behofvet af en
sådan utredning, att jernvägsstyrelsen säger sig i femte rummet fästa
särskild vigt vid möjligheten att erhålla elektrisk drifkraft, och
säger: »att billig elektrisk drifkraft kunde erhållas i Örebro från
N:o 81. 4 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående en närbelägen, med vattenkraft drifven, stor elektrisk anläggning,
aTenwntral uncier det att i Motala färdig tillgång till dylik drifkraft för närvarande
verkstad saknades.»
för repara- Detta uttalande är, enligt min åsigt, fullkomligt stridande mot
tion af loko■ det verkliga förhållandet. Det tinnes verkligen i Motala en elektrisk
motiv. drifkraft; och, såsom kammaren behagade finna, hafva vi här ett
(Forts.) erbjudande från den person i Motala, som anlagt denna drifkraft,
att han vill ötverlemna och garantera medelst första inteckning i
tillräckligt stor fastighet en drifkraft af ända till 300 hästkrafter för
ett pris af 75 kronor pr hästkraft, således 25 kronor pr hästkraft
billigare, än hvad som blifvit erbjudet vid Örebro. Det förefaller
mig, som om äfven i detta fall en närmare utredning är af nöden.
Ty har man påstått, att ingen kraft finnes i Motala, då den finnes
der, och finner man sedan, att man kan få denna billigare än i
Örebro och till större antal hästkrafter, än som behöfves, så synes,
att i den punkten har man icke utredt frågan nog.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten, på det synnerligen
egendomliga, att när man har en drifkraft i Örebro, belägen fyra
mil från platsen och som man skall förhyra af dess egare, då håller
man så strängt på den och anser, såsom det framhölls före middagen,
att den är tillräcklig. Men då staten eger vattenfall nära intill den
mark eller den trakt, som skulle vara tillämnad i Motala, då vill
man icke tillgodogöra sig den, då vill man utarrendera den till
enskildes anläggningar. Det synes mig ligga en inkonseqvens i ett
sådant resonnement. Och då i fråga om drifkraft i Motala anbud
finnes till billigare afgift än i Örebro, så synes mig, att denna fråga
bör tagas under förnyad ompröfning. Jag vill icke yttra mig vidare
i frågan. På de skäl, som blifvit anförda såväl nu af mig som på
middagen af herr Henricson, och för öfrigt med hänvisning till de
skäl, som föreligga i detta betänkande, anhåller jag om bifall till
reservationen.
De skäl, som eljest här nu under diskussionen förebragts, synas
för en enskild riksdagsman icke böra få vara så talande som de
skäl, som framlagts till offentlig granskning, och dessa skäl äro
enligt min uppfattning hvart enda ett mera talande för Motala än
för Örebro. Då jag dessutom anser, att ifrågavarande verkstad bör
läggas der, hvarest den är mest gagnande för landet, och då de
andra inom kammaren framhållna skälen hvila på outredd grund,
så yrkar jag, som sagdt, bifall till reservationen och afslag å ut¬
skottets hemställan.
Häruti instämde herr Olsson i Åsak.
Herr Pehrson i Törneryd: Det förundrar mig ingalunda, att
det göres så många anmärkningar mot det föreliggande, af jernvägs-
styrelsen väckta och sedermera af Kongl. Maj:t för Riksdagen fram¬
lagda förslag till åstadkommande af en centralverkstad för reparation af
lokomotiv för statens jernvägar. Om de skäl, som i propositionen
äro anförda för denna framställning, kan litet hvar stå tveksam,
huruvida man bör till- eller afstyrka densamma. Just till följd af
5
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
en sådan tveksamhet stälde jag mig vid behandlingen af detta ärende Angående
inom utskottets riksgäldsafdelning på deras sida, hvilka påyrkade en 5^^”^
bättre utredning, för såvidt att den kunde åstadkommas under riks-a'Verkstad
dagens lopp. Én sådan utredning är nu, såsom herrarne finna, verk- för repara-
stäld af ingeniör Richert, och jag har för min enskilda del ingen Ro» af loko
anledning att betvifla, att denna utredning icke är fullt opartisk och, motiv.
såvidt möjligt är, grundar sig på fullt verkliga och säkra förhållanden. (Forts.)
Men innan jag går att yttra mig något närmare om denna ut¬
redning, så vill jag säga, att det förundrar mig ingalunda, att så
många hafva fäst så stort afseende vid, att Motala icke kunnat blifva
föreslaget till plats för verkstaden i fråga lika väl som Örebro. När
man nemligen tänker på den vattenkraft, som staten eger vid
Motala, vill det synas som bra nära påtagligt, att man skulle kunna
tillgodogöra sig densamma just vid ett tillfälle sådant som detta, och
när man vidare erfar, hvilket jordområde, som staten har invid
Motala — det är särskildt omnämndt i ett till oss utdeladt tryckt
blad, att detta område utgör 390 tunnland — så gör man sig helt
naturligt den frågan, som äfven den siste talaren framstälde, om det
icke är möjligt att på detta område erhålla tillräckligt utrymme för
verkstadsanläggningen med hvad deraf kommer att följa. Jag för¬
undrar mig verkligen icke öfver, att man uppställer för sig detta
spörsmål, men hade, såsom jag nyss antydt, en bättre utredning legat
till grund för den ifrågasatta verkstadsanläggningen, så hade den
visat bland annat följande: att af dessa 390 tunnland större delen
är olämplig för en verkstadsanläggning. Jag vill för min del fästa
mig vid endast det område, tillhörande kronohemmanet Dufvedal,
som ligger emellan Motala stad och Motala verkstads station samt
hemmanet Bondebacka. Endast detta område kan enligt min tanke
ifrågakomma för verkstadsanläggningen. Nu utgör detta område i
sin helhet en areal af 106 tunnland, men det är att märka, att hela
detta område ingalunda är tjenligt för anläggningen, utan endast en
mindre del deraf eller det område, som ligger emellan Motala stad
och Motala verkstads station. Man gör sig nu gerna den föreställ¬
ningen, äfven när man är på platsen och ser detta sistnämnda om¬
råde, att detsamma skulle vara fullt tillräckligt för ifrågavarande an¬
läggning, och äfven efter det besök, som riksgäldsafdelningen gjorde i
Motala på samma gång som i Örebro, var jag af den öfvertygelse,
att detta område skulle vara tillräckligt för anläggniugen i fråga.
Af sådan anledning hyste jag äfven vid vår resa från Motala den
uppfattning, att det skulle vara möjligt att förlägga verkstaden dit.
Sedan dess har emellertid senast antydda område blifvit närmare
planlagdt och verkstadsbyggnaden utlagd på en eskisskarta, som varit
framlagd i statsutskottet, och deraf framgår, att området mellan Motala
stad och verkstadsstationen visserligen är fullt tillräckligt för den
anläggning, som nu är ifrågasatt, men otillräckligt, när man tager
hänsyn till en blifvande utvidgning af verkstaden samt anläggande
af ytterligare en reparationsverkstad för vagnar. Det är väl möjligt
att tränga in verkstadsbyggnaderna der, men alldeles icke återstår
sedermera något utrymme för de nödvändiga uppställnings- och vex-
lingsspåren. Den närmaste marken, som kunde ifrågakomma för
N:o 31.
6
Angående
anläggning
afen central
verkstad
för repara¬
tion af loko
motiv.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
sistnämnda ändamål, ligger i omedelbar närhet till Motala verkstads
station; den är delvis bebyggd och består delvis af afsöndrade lägen¬
heter, hvarför det blir en rätt dyr affär att från detta område erhålla
tillräckligt utrymme för dessa vexlingsspår m. in.
Jag håller således före, att det icke är möjligt att med mindre
än att underkasta sig eu allt för stor kostnad förlägga den före¬
slagna verkstadsanläggningen till Motala under den förutsättning, att
den skall erhålla det omfång, som blifvit föreslaget i den kongl.
propositionen, nemligen att verkstaden skall omfatta reparationsplats
icke endast för 20 lokomotiv nu, utan för 40 lokomotiv framdeles, och
derjemte plats för en reparationsverkstad för vagnar.
Beträffande den vattenkraft, som man så gerna önskar använda
vid Motala för ifrågavarande anläggning, så har jag tillhört dem, som
i det längsta hållit derpå och ansett det vara en stor fördel för staten
att tillgodogöra sig den, om icke så mycket för det närvarande, men
för framtiden. Nu har det emellertid visat sig af den utredning, som
ingeniör Richert verkstält, att den vattenkraft, som staten har att
påräkna vid de två öfverstå fallen vid staden Motala, är nätt opp
tillräcklig för den första anläggningen, men alldeles otillräcklig, sedan
verkstaden blifvit utvidgad, och beträffande det nedersta fallet vid
Dufvedalsqvarn, så har det visserligen betydligt större kraft att erbjuda
och räcker till samt blir öfver för den första anläggningen, men
lemnar ej tillräcklig kraft, sedan verkstaden blifvit utvidgad på sätt
man nu tänkt sig.
Visserligen får jag icke glömma att omnämna, att, om man vill
tänka sig eu reglering af vattnet i Vettern på det sätt, som ingeniör
Richert framhållit, man får tillräckligt med vattenkraft från Dufve-
dalsfallet, men icke kan man uppskjuta åtgörande! af ett ärende
sådant som detta, till dess man reglerat vattenståndet i Vettern, och
dessförinnan är krafttillgången — enligt Richerts utredning — otill¬
räcklig. Den lemnar högst 190 hästkrafter, då det fordras 250, sedan
verkstaden vunnit den utvidgning, som det är afsedt, att den skall
erhålla.
Med afseende., på den andra platsen, som blifvit föreslagen af
Kong!. Magt, vid Örebro, så får jag säga, att jag af besöket der fick
det intrycket, att den för ändamålet i fråga icke blott är fullt jem¬
förlig med den, som erbjudes vid Motala, utan till och med något
bättre, Jag fäster mig icke vid den lilla skilnad, som kan ligga i
den billigare kostnaden för byggande af verkstäder vid Örebro än
vid Motala. Men jag anser mig vara skyldig att nämna, att jag tror,
att hvar och eu, som varit i tillfälle att göra jemförelse mellan dessa
två platser, skall erkänna, att den föreslagna byggnadsplatsen vid Örebro
är bättre. Dertill kommer, att utrymmet är fullt tillräckligt och mer än
tillräckligt. Men om det icke anses vara förmätet af mig, skulle jag vilja
säga några ord om en sak, som jag visserligen —jag erkänner det gerna
— icke fullt förstår, men som jag i alla fall tillåter mig med några
ord beröra. Då riksgäldsafdelningen var på platsen vid Örebro på
de s. k. Alnängarne för att bese området för verkstäderna, så var
det föreslagna området utstakadt genom flaggor på stolpar. Det före-
Onsdagen den 3 Maj, e, m.
faller mig, som om den planen ingalunda skulle vara den bästa, utan
i stället syntes det mig påtagligt, att verkstadsbyggnaderna skulle
förläggas något så när intill och parallelt med jernvägsspåret till
Skebäck och byggnadernas rader sins emellan parallela, hvarigenom
man i framtiden skulle kunna utvidga sig på ett ändamålsenligare
sätt, än om man förlägger verkstäderna så, som man nu tänkt sig.
Jag’ gör icke anspråk på någon vidare sakkännedom uti detta af-
seende; men jag anser mig ändå böra framhålla detta till den kraft
och verkan det hafva kan.
Af hvad jag således haft tillfälle att anföra framgår, att jag från
början varit ganska tveksam och stått snarare på den sidan, att verk¬
städerna i fråga hellre borde förläggas till Motala än till Örebro. Men
med anledning i synnerhet af de två saker, jag^ nu framhållit, dels
att det jordområde vid Motala, som derstädes på allvar kan ifråga¬
sättas för verkstadsanläggningen, icke är tillräckligt, och dels att
den vattenkraft, som man hoppats på vid Motala, blir temligen dyr
och före vattnets reglering i Vettern otillräcklig i en framtid, och
slutligen med anledning deraf, att verkstadsanläggningen är en fråga,
som icke bör uppskjutas, har jag ansett, att i det skede, frågan nu
kommit, det bästa skulle vara att bifalla Kongl. Maj:ts af statsutskottet
tillstyrkta framställning, till hvilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.
N:o 13.
Angående
anläggning
af en central
verkstad
för repara¬
tion af loko
motiv.
(Forts.)
Herr Ersson i Vestlandaholm instämde häruti.
Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande, som
fäldes åt' en talare här midt emot, nemligen herr generaldirektör
Nordström, som sade, att det icke skulle vara tillräckligt med vatten¬
kraft i Motala. Det återstår att se till, hvad jernvägsstyrelsen ansett
vara behöfligt för en reparationsverkstad, vare sig den förlägges på
det ena eller andra stället. Utskottet säger: »Enligt från jernvägs¬
styrelsen lemnad uppgift skulle för verkstaden, med den omfattning,
hvaruti den närmast borde komma till utförande, erfordras 60 häst¬
krafter, men vid den utvidgning, som för framtiden stälts i utsigt, komme
kraftbehofvet att uppgå till 250 hästkrafter.» Såsom herrarne se af
den utredning, som är bifogad utskottets betänkande, kan det åstad¬
kommas icke endast denna kraft, utan till och med 315 hästkrafter.
Då tror jag icke, att man kan vara tveksam, huruvida det kan vara
tillräckligt. , ,
Vidare yttrade herr Pegelow, att frågan om den kraft, som vore
erforderlig för verkstädernas drifvande, spelade en liten roll. Ja, vi
se hvilken roll det spelar. I Örebro skulle kostnaden för verkstadens
kraftbehof, beräkuadt till 250 hästkrafter, blifva efter 100 kronor pr
hästkraft 25,000 kronor, och efter det erbjudande, som gjorts från
Motala, skulle priset blifva 18,750 kronor. Skilnaden gör icke så
litet, då en gäng verkstäderna komma i det skick, som ärnnadt är.
Jag nämnde i ett föregående yttrande, att en fackman sagt, att Tomte¬
boda skulle kunna utvidgas så, att man sluppe bygga en ny verkstad.
Jag häller fast vid detta, synnerligast då ingen bestridt, att icke sa
kan ske. Jag vidhåller således fortfarande mitt yrkande.
N:o 31. 8
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
anläaanina , ^err Larsson i Mörtlösa: Det har redan af en talare bakom mig
af en central- sa§ts> att den utredning, som lemnats i denna sak, är otillfredsställande
verkstad oc“ ofullständig. Det har också medgitvits af chefen för jernvägs-
för repara- styrelsen, att hrad beträffar bostadsförhållandena och tillgängen på
h0nmaL, •'/förnödenheter den uppgift, som lemnats i den kongl. propo-
CForts ^ sitionen, icke är fullt exakt Nu sade en talare på blekingebänken,
k att det område, som finnes i Örebro, skulle vara öfverlägset det, som
finnes vid Motala. Men jern vägsstyrelsen säger, att jordområdena äro
jemngoda, och jag måste väl sätta tro till hvad'jernvägsstyrelsen
sagt. Det synes mig också märkvärdigt,., att man skall finna det
fördelaktigare att hyra elektrisk kraft vid Örebro från en kraftkälla
som ligger på flera mils afstånd, då man vid Motala kan få vatten¬
kraft, som staten eger, och som är obegagnad. Dessutom är det
upplyst, att elektrisk kraft der kan fås af enskild person för betyd¬
ligt billigare pris, än hvad som lenmas vid Örebro. Jag tror för den
skull, att, om man vill se saken opartiskt, man måste medgifva att
reservanternas förslag är det rätta, och jag ber derför att få yrka
bifall till reservationen och utslag pa Kongl. Majrts proposition.
Häruti instämde herr Rydberg.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Kru senstj erna:
Jag skall tillåta mig sammanföra de skäl, som här anförts.
Alla äro vi ense om behofvet af ökade platser för reparationer
af statsbanornas lokomotiv.
Från fullt kompetent håll, af herrar Nordström och Pegelow, har
visats, att vid statsbanornas redan befintliga verkstäder i mellersta
och södra Sverige icke ökadt utrymme kan beredas för intagande
åt lokomotiv i och för reparationer.
Således måste en ny verkstad inrättas, en centralverkstad.
Betydelsen af en sådan centralverkstad har framhållits på ett
enligt min mening öfvertygande sätt af herr Pegelow.
Hvar skall nu denna verkstad förläggas? Jo, centralt. Det är
ju obestridligt, att Örebro har det mest centrala läge derigenom, att
der från alla håll sammanflyta jernvägar. Verkstaden bör också
ligga centralt i det hänseendet, att den är skyddad så mycket som
möjligt mot angrepp. Äfven detta pekar på Örebro.
Men, säges nu af flere reservanter: Vi skola hafva en utredning,
om icke Motala är lika., bra som Örebro. Påståendet gäller icke, att
Motala är bättre än Örebro. Det har sträckt sig hufvudsakligen
endast derhän, att Motala skulle vara lika bra som Örebro. Men
jemförelsen gäller de afjernvägsstyrelsen framhållna moment, nemligen
i fråga om verkstadsplatsens belägenhet och beskaffenhet, i fråga om till¬
gång på vattenkraft, i fråga om möjligheten att erhålla föda och bostäder
för arbetarne. Det är dessa punkter, jemförelsen gäller. Efter min
uppfattning har, framför allt af talaren på blekingebänken på det
mest ötvertygande sätt visats, att i det första af dessa afseenden Motala
hggei under Örebro; och den bevisföring, han åstadkom, synes mig
förtjena så mycket större betydelse, som han ju sjelf erkänt, att
Onsdagen den 3 Maj, e. m. 9
han börjat med att vara böjd för antagandet, att Motala hade före¬
träde framför Örebro, ehuru han sedan genom besök på stället kommit
till en annan öfvertygelse.
Men, mina herrar, härmed må vara huru som helst. Antagom
äfven, att Motala skulle vara lika bra som Örebro, så qvarstår ju i
alla fall det faktum, att sjelfva Örebro såsom en centralare plats
erbjuder öfvervägande fördelar för en centralverkstad. Jag .frågar
herrarne, hvartill en ytterligare utredning väl skulle tjena, då Örebro
har företräde i den af mig nu anförda omständigheten. En sådan
utredning skulle endast tjena till att åstadkomma ett uppskof med
en åtgärd, som så snart som möjligt måste vidtagas och som är
bestämdt påkallad såväl ur statsbanornas intresse som äfven ur den
stora allmänhetens. Ty den allmänhet, som har att fläkta effekter
på statens jernvägar, lider ju af denna mycket öfverklagade brist på
dragkraft.
Herr talman! Jag hemställer om bifall till statsutskottets förslag.
N:o 31.
Angående
anläggning
af en central
verkstad
för repara¬
tion af loko
motiv.
(Forts.)
Herr Ivar Månsson: Hvarför vi reservanter, åtminstone jag,
anmält reservation, har varit den omständigheten, att jag ansett,
att, då staten skall bygga en centralverkstad, en så väsentligt stor
verkstad för reparationer å lokomotiv och vagnar, det varit för mig
motbjudande, att staten skulle behöfva hyra drifkraft för en sådan
affär. Det har varit hufvudsakligen denna omständighet, som gjort,
att vi reservanter trott, att det kunde vara skäl att ännu en gång
tänka pa denna sak. Vi lära väl alla hafva så mycket erfarenhet,
att vi veta, hvad den lefvande drifkraften är värd mot den, som skall
förskaffas antingen genom kol eller på annat sätt. Då nu denna
verkstad kommer att bli af så stor omfattning, synes det mig ligga
stor vigt uppå, att man tager i öfvervägande, huruvida staten kan
sjelf skaffa sig drifkraft för detta ändamål. Nu är det visserligen
sagdt, att denna kraft kan få köpas för 100 kronor pr hästkraft om
året. Men hvem vet, huru länge det räcker? Hvem vet, om det
räcker längre, än till dess verkstaden är färdig. Sedan kommer kanske
anspråk på höjning af detta pris. Mig synes, att det är lösa boliner
aott ställa sig på, om man ordnar en sådan affär på detta sätt.
Åtminstone borde den, som gör ett sådant prisanbud, ställa garanti
för någon längre tid, så att man får säkerhet, att icke staten blir
uppskörtad inom kort tid, efter det verkstaden blifvit färdig. Det
synes mig också, att det är något ovisst i detta. Jag betviflar icke,
att ej den ärade talaren på blekingebänken uttalade sin ärliga och
bestämda öfvertygelse i denna fråga. Men han sade, att då han
var vid Motala och reste derifrån, gjorde han det med den öfver-
tygelsen, att Motala mycket väl skulle kunna lämpa sig för ifråga¬
varande verkstad. Sedermera bar han dock, med stöd af den före-
bragta utredningen och den karta, som förevisats honom, kommit till
en annan åsigt. Nu beror det naturligtvis mycket på, huru man
använder en plats, då man gör upp en karta sådan som denna. Det
beror ofantligt mycket på, huru man använder den plats, som är
gifven. Det förefaller mig besynnerligt, om på den ifrågasatta egen¬
domen Dufvedal, hvilken innehåller 106 tunnland, icke skulle före-
N:o 31. 10
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående finnas så mycket plats, att man derå skulle kunna på lämpligt sätt
ÄS.uPPföra en sådan verkstad. Hvad arbetarebostäderna beträffar, är det
'verkstad naturligtvis — i fråga om höjdförhållanden och dylikt — af ingen
för repara- vigt, hvar de placeras. Hufvudsaken är, att verkstäderna och spåren
ti°n af loka-kunna förläggas på ett fullt lämpligt sätt, och det synes mig be-
motw. synnerligt, om icke detta skulle kunna låta sig göra. Då det nu
(Forts), förhåller sig så, att man vid Dufvedals qvarn kan få den drifkraft,
som verkstaden till en början skulle behöfva, eller 60 hästkrafter, och
då man vidare, i den män ytterligare kraft, behöfves, har två andra
vattenfall att disponera, så synes det mig, som om man i detta
afseende skulle kunna vara trygg för en ganska lång tid framåt.
Och, mina herrar, då vi hafva eu kraft, som både är billig och säker
och hvilken staten sjelf egen att disponera utan att stå i beroende
af enskild person, synes mig denna omständighet vara så talande,
att den rent af bjuder kammaren och jernvägsstyrelsen att ännu en
gång taga donna fråga i skärskådande. Frågan står väl icke så för
lifvet, att man icke skulle kunna uppskjuta den ett år för att få saken
fullt utredd, så att vi i detta fall bestämdt veta hvad vi göra. Vi
veta, att jernvägsstyrelsen står i begrepp att inköpa en massa nya
lokomotiv. Det synes under sådana förhållanden, som om, äfven om
för reparationer användas allenast de verkstäder vi nu hafva, vi
skulle kunna undvika att i detta afseende komma i lägervall.
Det är dessa skål, som för reservanterna, eller åtminstone för
mig, varit bestämmande. Vi neka icke till, att något behöfver göras.
Vi hålla det äfven för lämpligt, att en sådan verkstad förlägges inuti
landet. Då man nu talat om dessa båda platser, Örebro och Motala,
synes det mig vara ganska svårt att med afseende å läget gifva den
ena platsen företräde framför den andra. Om man befinner sig vid
en så vigtig knutpunkt som llalsberg, kan jag icke finna, att.det är
någon stor skilnad, vare sig man reser till Motala eller till Örebro.
Det förefaller mig sålunda vara temljgen ovigtigt, huruvida lokomotiven
gå ned till Motala eller gå till Örebro. För den skull synes mig
denna omständighet icke böra vara afgörande för frågans bedömande.
Jag håller jemväl mycket starkt på, att vi böra sätta i verket
den tanke, som bär många gånger uttalats och för hvilken Riksdagen
alltid visat sig vara varmt intresserad, nemligen att vi skola använda
den lefvande kraften i våra vattenfall, och dertill hafva vi just nu ett
ypperligt tillfälle.
Herr talman! Det är dessa skäl, som gjort, att jag anslutit mig
till yrkandet om uppskof och derför tillåter mig nu hemställa om
afslag å utskottets förslag.
Herr Hjelmérus: Jag skall blott be att i den förevarande dis¬
kussionen få inlägga några få ord.
Jag har särskildt tagit i betraktande den jemförelse, som jernvägs¬
styrelsen gör på sid. 3 i statsutskottets betänkande, mellan de båda
föreslagna platserna, Örebro och Motala. Jernvägsstyrelsen har der
yttrat sig angående de punkter, som vid en jemförelse kunna ifråga¬
komma. För att icke upptaga herrarnes tid alltför länge, skall jag
icke ens citera detta jernvägsstyrelsens yttrande. Hvad angår den första
11
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
och den andra punkten, anser jernvägsstyrelsen, att Motala och Örebro Angående
kunna vara ungefär jemnspelta, men i fråga om de följande punkterna Tl^^.9al.
håller styrelsen före, att Motala ligger under och Örebro ligger öfver. ' verk8ta(i
Hvad är* det då fråga om i dessa följande punkter? Jo, det är först för repara-
fråga om bostäder åt arbetarne och tillgång på lifsförnödenheter. Ition af loko-
dessa afseenden skulle Motala vara underlägset i förhållande till motiv.
Örebro. (Forts.)
Hvad angår bostäderna, vill jag erinra derom, att det väl är
temligen klart, att det måste vara lika billigt att förse arbetarne med
bostäder i Motala som i Örebro. Eller af hvilken orsak skulle hyrorna
ställa sig dyrare i Motala än på andra ställen?
Återstår så frågan om lifsmedlen. Visserligen kan det ju hända,
att någon känner sig benägen att se saken så, att Örebro i detta
afsende skulle ega något företräde. Men jag tillåter mig dock hem¬
ställa till herrarne, om icke Östergötland skulle ega möjlighet att
förse några verkstadsarbetare med de lifsförnödenheter, som äro för
dem nödvändiga. Man bör komma i håg, att bär är blott fråga om
några verkstadsarbetare,; det är icke fråga om kongl. jernvägs-
styrelsens förflyttning till Östergötland, i hvilket fall jag naturligtvis
skulle ödmjukt be om undskyllan och aldrig någonsin insistera på
denna sak. Men att Östergötland icke skulle förmå att försörja några
stycken verkstadsarbetare, är för mig rent ofattligt. Jag kan icke
ens tänka mig detta såsom ett skäl.
Hvad sedermera angår drifkraften, håller utskottet före, att det
vore synnerligen fördelaktigt stäldt i Örebro. Det finnes der möjlig¬
het att byra elektrisk kraft från en kraftkälla, belägen på 4 mils
afstånd. I Motala finnes det visserligen ett vattenfall omedelbart i
närheten, men, säger man, det skulle blifva besvärligt att anlägga ett
elektricitetsverk och det lämpade sig icke rätt bra att använda den
tillgängliga kraften. Då stiger Motala fram och säger: Ni får byra
elektrisk kraft äfven här och till billigare pris än i Örebro. Nej,
det passar i alla fall icke; det vore dock, menar jernvägsstyrelsen,
äfven ur denna synpunkt bättre, om man valde Örebro.
Jag kan icke fatta, huru det kan vara möjligt att se saken på
detta sätt. Men det är väl sä, att när man eu gång föresatt sig
någonting, så håller man på det, äfven om aldrig så goda skäl före¬
bringas för en motsatt mening. Det är icke konstigt, i fall man här
endast vill fästa sig vid hvad som är sanning och rättvisa, att bilda
sig en mening. Det ligger mycket nära till hands, hvarthän man då
skall komma. Men är man fången af förutfattade — jag kan nästan
säga fördomar, så hjelper ingenting, och då är det heller icke lönt
att strida för en annan mening.
Jag skall i alla fall, herr grefve och talman, tillåta mig att yrka bi¬
fall till reservationen och utslag å utskottets betänkande.
Herr Anderson i Vestra Nöbhelöf: Då denna fråga först fram¬
kom, stälde jag mig ganska tveksam till densamma. Såväl Örebro
som Motaja äro platser, som ju kunna vara lämpliga för detta ända¬
mål; Motala har särskild! sin stora vattenkraft att tillgå. Men när
N.o 31. 12 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående ärendet skulle slutbehandlas inom utskottet, kunde jag omöjligen
af m central- ann.at än 8talla niiS Pa den ståndpunkt, som utskottet bär har in-
1 verkstad Såsom redan blifvit antydt, är det nemligen alldeles nöd¬
ror repara- vändigt att så snart som möjligt göra någonting, derest icke verk¬
tio» af loko- städerna skola år från år komma på balans med de reparationer,
motiv. som är0 af nöden. Det vore ju ganska orimligt, om icke materielen
(Forts.) skulle kunna repareras i samma mån som den blir försliten. Således
kan det enligt min tanke icke blifva fråga om uppskof, ty detta
skulle vara en ren förlust, utan vi böra i närvarande stund besluta
oss antingen för Motala eller för Örebro.
Det skal, som för mig varit bestämmande, har framhållits af alla
sakkunniga och alla dem, som besökt de båda platserna. Jag bar
nemligen ansett mig böra taga hänsyn till deras omdöme i detta fall,
då jag icke sjelf varit i tillfälle att taga de båda platserna i be¬
traktande. Den punkt, på hvilken jag sålunda lägger den största
vigten, är frågan om utrymmet å de olika platserna Ty om vi en
gång skola förflytta den reparationsverksamhet, som för närvarande
är förlagd till Göteborg, till en annan, mera centralt belägen plats,
så är det alldeles nödvändigt, att vi nu bestämma oss för en plats,
der utrymmet är tillräckligt, så att vi slippa att å nyo flytta till en
annan plats.
Då det nu är tydligt visadt, att det bästa utrymmet lins i Örebro,
har detta skäl bestämt mig för att biträda utskottets förslag, och
jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan i förevarande punkt.
Herr Pegelow: Jag skall endast med ett par ord bemöta hvad
herrar Sjö och Ivar Månsson anfört i afseende å betydelsen af till¬
gången på drifkraft vid en sådan verkstad, som här är i fråga. Jag
tillät mig i förmiddags säga, att kraftfrågan för en jernvägsverkstad
af denna omfattning icke spelar någon nämnvärd roll. Kanske bör
jag gifva några skål för detta uttalande.
Herr Sjö har räknat ut, att, då denna verkstad en gång blir ut¬
vidgad till en sådan storlek, att de omnämnda 250 hästkrafterna er¬
fordras, skilnaden i priset på drifkraften i Örebro och i Motala skulle
belöpa sig till ungefär 6,500 kronor för år, och detta anser herr Sjö
vara ett atsevärdt belopp. Ja, det beror på hvad man har att jemföra
med. Eu jernvägsverkstad, som kräfver 250 hästkrafter, bör emeller¬
tid sysselsätta ungefär 1,000 arbetare. En sådan jernvägsverkstad
kommer att hafva en årlig omsättning på ungefär två millioner kronor
1 arbetslöner och materialkostnad; den kommer att årligen reparera
2 å 300 lokomotiv och 3 å 4,000 vagnar. Om det nu ur inre trafik¬
synpunkt är lämpligt att till en plats sådan som Örebro draga all
materiel och derifrån utsända den fullt reparerade materielen — och
det är just i denna punkt, som jag anser Örebro vara Motala öfver-
lägset — så är det visst, mina herrar, att på ett par hundra loko¬
motiv och 3 å 4,000 vagnar spela 6,500 kronor en mycket liten roll.
Det är derför, herr talman, som jag fortfarande yrkar bifall till ut¬
skottets förslag.
13 N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats dels Angående
bifall till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället ^äggning
till den vid betänkandet fogade, af herr E. Fränekel m. fl. afgifnaa verkstad
reservation. Herr talmannen, som nu upptog dessa yrkanden till för repara-
proposition, fann det förra vara med öfvervägande ja besvaradt. tion af loko-
Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf uppsattes, justerades motiv.
och anslogs följande voteringsproposition: (Forts.)
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande ut¬
låtande n:o 77, röstar
«Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hem¬
ställan, bifallit den af herr E. Fränekel m. fl. afgifna, utskottets be¬
tänkande vidfogade reservation.
Omröstningen utvisade 129 ja mot 77 nej; och hade utskottets
hemställan alltså af kammaren blifvit bifallen.
§ 3.
Angående
Statsutskottets utlåtande n:o 78, angående fullbordande af stats -fullbordande
banan mellan Krylbo och Örebro samt fortsättning af statsbanana' mellan0™
från Göteborg till Skee, föredrogs derefter. Krylbo och
Örebro m. m.
Punkten 1.
Uti en till Riksdagen den 6 sistlidne mars aflåten proposition,
n:o 62, hade Kongl. Majd gjort framställning dels om fortsättning af
statsbanan från Göteborg till Skee, dels ock beträffande fullbordandet
af statbanan mellan Krylbo och Örebro.
I sistnämnda hänseende hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att, med godkännande, till hufvudsakliga delar, af de vid statsråds-
Erotokollet öfver civilärenden den 6 mars 1899 fogade förslags-
ontrakt angående, förvärfvande för svenska statens räkning af bandelen
Örebro—Frövi af Örebro—Köpings., jernväg och angående öfvertagande
af kontrakt om trafikerande af Örebro—Svartå jernväg, ej mindre
bemyndiga riksgäldskontoret att enligt bestämmelserna i förstnämnda
kontrakt fullgöra liqviden af köpeskillingen med tillhörande ränte¬
betalning samt utbetala godtgörelse för anläggning af ett förbindelse¬
spår vid Frövi, än äfven för år 1900 anvisa
N:0 81.
14
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående till kompletteringsarbeten å bandelen Örebro
fullbordande —Frgvi .................................................................. kronor
a'8mellan m till inköp af rullande materiel för limen
Krylbo och, Spånga—Frövi—Örebro ...................................... »
Örebro m. m. till fullbordande af statsbanan mellan Krylbo
(Forts.), och Frövi jemte spårutvidgningar i Örebro......... »
eller tillsammans kronor
237,500: —
300,000: —
500,000: —
1,037,500: —
att utgå af riksgäldskontor^.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 240, både herr
E. Sahlin hemstält, att Riksdagen, med afslag ä Kong!.. Maj:ts propo¬
sition n:o 62 i den del, som afsåge fullbordandet af Örebro—Krylbo-
banan, ville för år 1900 anvisa till..inköp af Örebro—Köpings jern-
vägsaktiebolags verkstadsområde i Örebro och den dermed samman¬
hängande bibanan till Skebäck........................... kronor 450,000: —
till fullbordande af statsbanan från Krylbo
till Örebro återstoden af den beräknade anlägg¬
ningskostnaden ...................................................... » 2,254,000: —
eller tillsammans kronor 2,704,000: —
Efter föredragning af punkten yttrade:
Herr Sahlin: Herr talman! Mina herrar! Jag befinner mig i
denna fråga i ett synnerligen dåligt läge, så till vida som statsutskottet,
som uttalat sin förkastelsedom öfver min motion, icke har velat hjelpa
motionären genom att i sitt utlåtande införa någonting nämnvärdt af
motionärens motivering. Icke ens mina jemförande kostnadsberäk¬
ningar har statsutskottet ansett lämpligt att införa i sitt utlåtande,
åtskilliga vigtiga synpunkter, som jag framhållit, äro af statsutskottet
i dess uttalande fullkomligt förbisedda, och i en punkt har stats¬
utskottet, såsom jag snart skall hafva äran visa, afgifvit ett synnerligen
vilseledande yttrande.
Till en början vill jag framhålla motionens syfte. Regeringen
hade i december 1897 förklarat underhandlingarne rörande köpet af
Örebro—Frövi jernväg vara afbrutna och hade dervid gifvit i upp¬
drag åt jernvägsstyrclsen att inkomma med ett fullständigt detaljeradt
förslag rörande banans sträckande från Spånga öfver Ullersäter till
Örebro. Sedermera kom regeringen helt nyligen plötsligt med en
anmodan till jernvägsstyrelsen, att denna måtte upptaga underhand¬
lingarne på basis af ett pris af 3,325,000 kronor — den hade förut
afbrutit underhandlingarne, derför att man icke velat underhandla på
basis af 3 millioner kronor. Regeringen hade således betydligt öfver-
skridit det förut faststälda maximipriset. Redan det förhållandet,
att regeringen — utan att några nya omständigheter förelågo —
ansåg sig böra på detta sätt plötsligt böja priset, var, enligt min
mening, föga rekommenderande. Jag anser, att när regeringen sagt
sitt ord bestämdt — och så bestämdt som i detta fall — skulle rege¬
ringen också stå för detta ord. Jag vill i detta hänseende endast
erinra kammarens ledamöter om förhållanden, som borde för en och
15
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. ra.
hvar vara ganska lätta att beräkna. När regeringen en gång så be- Angående
stämd t har förklarat, att banan bör få en viss rigtning, litar man natur- fullbordande
ligtvis i de orter, som banan skall gå igenom, på regeringens ord,a'
och en hel del affärer uppgöras inom dessa trakter just med afse- Krylbo och
ende derpå, att banan skall komma att gå fram der. Örebro m. m.
Nu föreslår regeringen Riksdagen att förkasta sitt förra beslut (Forts.)
och fatta beslut om att inköpa eu bana. Det föreligger sålunda ett
val mellan hvad Riksdagen förut beslutat och hvad regeringen nu
föreslår. För detta val har regeringen framstält alla de gynsamma
omständigheterna för det eua alternativet, utan att göra någon fram¬
ställning af de omständigheter, som kunna göra det andra alterna¬
tivet gynsamt. Och ändå fans det här en omständighet, som var ny,
när Kongl. Maj:ts proposition aflemnades till Riksdagen, den omstän¬
digheten nemligen, att Örebro—Köpings jernvägsstyrelse förklarat sig
villig att till. staten försälja de områden, som Örebro—Köpings jern¬
väg eget- i Örebro stad och Längbro socken. Fördelen af detta anbud,
om det gamla riksdagsbeslutet skulle ega bestånd, har jag i motionen
framhållit. I den kongl. propositionen har nemligen intet afseende gjorts
vid anbudet, såvidt det gäller det s. k. Ullersätersalternativet, utan
i stället efter kongl. jernvägsstyrelseus föredöme framhållits såsom
en fördel med Frövialternat.iyet, att man genom att antaga detsamma
skulle komma att vinna Örebro—Köpings jernvägs egendom inom
Örebro stad och Längbro socken. Att jernvägsstyrelsen och sedan
äfven regeringen kunnat göra detta, ehuru både jernvägsstyrelsen och
herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet visste, att man
kunde förvärfva denna egendom äfven med Ullersätersalternativets
bibehållande, har förefallit mig hiigst besynnerligt. Men jag har i
min motion framhållit den synpunkt, från hvilken jag ansett det vara
rimligt, nemligen att så kort tid förflutit mellan den tidpunkt,..då jern¬
vägsstyrelsen fick detta meddelande från styrelsen för Örebro—
Köpings jernväg, och den, då dess utlåtande och den kongl. propo¬
sitionen affattades. Jag har således sökt se saken ur den synpunkten,
att hvarken jernvägsstyrelsen eller regeringen haft tid att beräkna
de fördelar för Ullersätersalternativet, som skulle följa med detta nya
sakernas läge. Men det har väckt min förvåning, dä jag ser, att
det kanske icke varit blott denna omständighet, att tiden icke räckt
till att åstadkomma en förändring i utlåtandet, utan att det måtte
hafva varit någon annan grund än den. Jag förstår hvarken, huru
herr statsrådet och chefen för civildepartementet kan stå för sina ord
i detta stycke, ej heller hur jernvägsstyrelsen kan göra det. Jag
hänvisar till det föreliggande utskottsutlåtandet, sid. 10, der det i
jernvägsstyrelsens skrifvelse heter: »Ehuru alternativet Spånga—Frövi
-Örebro alltså skulle betinga en betydligt större kostnad, erbjöde
det, enligt styrelsens förmenande, betydligt större fördelar» — således
större än Ullersätersalternativet. Hvilka fördelar då? Styrelsen fort¬
sätter: »Till en början erhöiles genom detta någonting mera än en
jernvägslinie från Spånga till Örebro, nemligen bolagets fasta egen¬
dom i Örebro jemte bibanan till Skebäck med lastplatsen vid Svartån.»
Detta är dock efter den 23 febr. 1899 icke en fördel endast på Frövi-
alternativets sida, utan det är en fördel, som kan beredas, vare sig
N:o 31. 16 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Riksdagen står fast vid beslutet om Ullersätersalternativet eller Riks-
fvdlborduande dagen följer Kongl. Maj:ts förslag och antager Frövialternativet.
a'8mellan an Huru kan då kongl. jernvägsstyrelsen säga dessa ord, att den för-
Krylbo och delen talar för det ena alternativet? Hur kan herr statsrådet och
Örebro m. m. chefen för civildepartementet anföra äfven denna grund, när han
(Forts.) sedan kommer med sitt eget utlåtande och nämner de fördelar, som
skola vara på den ena sidan, då detta är — såsom äfven statsrådet
och chefen för civildepartementet torde finna — en fördel, som kan
beredas vid båda alternativen. Jag beklagar, att Kongl. Maj:ts pro¬
position icke innehåller en fullständigare utredning af båda alterna¬
tiven. Det är för att kunna fixera fördelarne äfven med det andra
alternativet och för att kunna för dem, som möjligen intressera sig
för denna fråga, framlägga dessa fördelar, som jag affattat och väckt
min motion.
Det är emot två poster i mina beräkningar rörande Frövialter¬
nativet, som statsutskottet rigtat en kritik. Den gäller först de
241,000 .kronor, som kongl. jernvägsstyrelsen anfört såsom behöfliga,
för att Örebro—Frövi-banan måtte komma att blifva i statsbanemessigt
skick försatt. Kongl. jernvägsstyrelsen har förklarat, att dessa 241,000
kronor icke böra upptagas, när det gäller kostnadsberäkningarne,
utan att de i stället böra räknas till posten »jernvägens framtida
underhåll». Kongl. Maj:t har för sin del gjort på samma sätt. Nu
frågar jag herrarne: är det rimligt, om man anser, att vissa kost¬
nader behöfvas, för att banan skall komma i statsbanemessigt skick
— är det rimligt att föra öfver ungefär hälften af dem — 241,000
kronor — och säga: dem räkna vi icke med, när det gäller att be¬
räkna kostnaderna för detta köp, dem skola vi räkna till underhålls¬
kostnaderna. Är det rimligt att säga, att hälften af kostnaden skall
läggas på underhållet och hälften på köpet? Göra vi så, när vi
eljest öfverlägga om ett köp? Statsutskottet har emellertid för sin
del förklarat, att det finner detta vara ett rigtigt sätt att se saken.
Den andra posten i mina beräkningar rörande Frövialternativet,
hvilken statsutskottet kritiserat, är de 775,000 kronor, som jag upp¬
tagit för utläggande af dubbelspår på bandelen Örebro—Frö vi. Jag
bär uttryckligen sagt, att jag ville ställa den ena jernvägen och den
andra jernvägen så lika som möjligt, så att den fördel, som vinnes
genom den ena, också skall vinnas genom den andra. Nu är en af
de fördelar, som skulle vinnas genom den af Kongl. Maj:t år 1897
föreslagna och af Riksdagen beslutade jernvägen, att man för mili¬
tära behof skulle, såsom det finnes omförmäldt i t. f. generalstabs-
chefens yttrande den 5 februari 1897, få dubbla linier. Men skall
man vinna den fördelen, måste man för Frövialternativet tillägga
kostnaden för ett andra spår, draget jemsides med det första spåret.
Jag är öfvertygad om, att donna kostnad är af mig för lågt beräk¬
nad, men jag bär varit angelägen om att icke upptaga siffrorna för
höga. Man har icke heller rigtat någon anmärkning mot denna post
ur den synpunkten, att den skulle vara för hög, om man ville vinna
det omförmälda syftemålet, utan man har endast sagt, att man icke
ville vinna detta syftemål för närvarande. Här är just den punkt,
i hvilket statsutskottet enligt min mening gifvit en bestämdt vilse-
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
17
N:o 31.
ledande framställning. Om herrarne nemligen se efter på sidan 18 Antfwde
i utskottsutlåtande!, så förekommer der längst ned på sidan följande ae statsi)anan
mening: »Det förefaller i viss mån egendomligt, att motionären, ehuru mellan
han anser de afsedda fördelarna i strategiskt hänseende icke kunna Krylbo och
vinnas genom utläggande af dubbelspår å bandelen i fråga, likväl Örebro m m.
vill belasta inköpsalternativet med kostnaden härför.» Jag vädjar till (Forts.)
eu hvar af statsutskottets ärade ledamöter i denna kammare, om
någon af eder kan säga mig, hvar den punkt i min motion finnes,
som gifvit utskottet rätt att i sitt utlåtande antyda en sådan åsigt,
som bär för min läkning blifvit framstäld. Jag har sjelf icke den
åsigten, tv jag begriper, att om man utlägger dubbelspår på Örebro
Frövibanan, vinner man den strategiska fördel, som t. f. general-
stab^chefen för regeringen framhållit såsom önskvärd. Skulle det i
min motion i det hänseendet finnas några uttryck, som kunna tydas
på olika sätt, så förklarar jag den tydning, som jag nu gifvit, vara
den rätta. Jag betviflar dock, att någon af statsutskottets ärade le¬
damöter skulle kunna visa mig den punkt, som rimligtvis kan gifva
den tydning, utskottet velat gifva åt min framställning..
De öfriga siffrorna, som jag anfört rörande Frövi-alternativet,
hafva icke af statsutskottet underkastats någon anmärkning. Då nu
Frövi-alternativet, om jag också räknar bort de 775,000 kronorna för
utläggning af dubbelspår, men räknar in de 241,000 kronorna, som
enligt mitt förmenande rättvisligen måste räknas till kostnaderna för
denna linie, skulle komma att kosta 4,486,500 kronor eller i rundt
tal 4'/2 millioner kronor, men deremot Ullersäter-alternativet endast
2,052,000 kronor, blifver skilnaden således i det närmaste 2V2 millio¬
ner kronor.
Jag var på förmiddagen en stund inne i Första Kammaren och
åhörde en del af debatten i denna fråga. Då jag är oviss om, huru¬
vida jag i ämnet ytterligare kommer att begära ordet, skall jag be
att nu till besvarande få upptaga två anmärkningar, som i Första
Kammaren från statsrådsbänken framstäldes mot motionen. Herr stats¬
rådet och chefen för civildepartementet framkastade den frågan: hvar¬
ifrån har herr Sahlin fått sina siffror? Det förvånar mig icke syn¬
nerligen mycket, att den frågan framstäldes, ty både Kong]. Maj:ts
proposition och kongl. jeruvägsstyrelsens ulåtande äro ganska svåra
att reda sig med. Der finnas så många yttranden sammantälda på
olika håll, att det verkligen är svårt att taga ut de rätta siffrorna och
lägga ihop dem och säga: här har jag kommit till ett slutresultat.
Jag har också, under det jag utarbetade motionen och sedan, när
jag talat vid åtskilliga af mina kamrater i kammaren, vid flera till¬
fällen fått höra de mest underliga tolkningar af hvad Kongl. Maj:t
och kongl. jernvägsstyrelsen anfört. Det förvånar mig derför, såsom
sagdt, icke, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet frå¬
gat, hvarifrån jag fått mina siffror. Men jag har tagit dem från herr
statrådets eget yttrande till statsrådsprotokollet. Nu frågar jag: hvar¬
ifrån har herr statsrådet fått sina siffror? Från kongl. jernvägs-
stvrelsen. Men när har kongl. jernvägsstyrelsen afgifvit dessa siffror?
Det antyddes nemligen på förmiddagen, att mina siffror voro för
gamla. Tillåt mig att i detta afseende fä anföra två data: kongl.
Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 31. 2
N:o 81. 18
Onsdagen den 3 Maj, é. m.
Angående jernvägsstyrelsen hade på Kong], Maj:ts förständigande i december
fullbordande 1898 till regeringen inlemnat en skrifvelse med detaljförslag rörande
a*Smellan Ullersäteralternativet. Denna skrifvelse känner jag icke till. Men
Krylbo och kong!, jernvägsstyrelsen inkom åter på grund af Kongl. Maj:ts fram-
örebro m m. ställning i februari 1899 med ett yttrande, som jag känner till, eme-
(Forts.) dan det finnes uttryckt i Kong], Majrts proposition. Är det nu möj¬
ligt, att kongl. jernvägsstyrelsen skulle i februari 1899 hafva fram¬
kommit med siffror, som voro för gamla, då kongl. jernvägsstyrelsen
sjelf i december 1898 framlagt ett detaljerad!;, förslag med kostnads¬
beräkningar rörande Ullersäteralternativet? Är jag icke tvärt om be¬
rättigad att antaga, att de af mig i min motion citerade, af kongl.
jernvägsstyrelsen anförda och i statsrådsprotokollet upptagna siffrorna
äro sådana, att man kan lita på dem? Jag har härmed svarat herr
statsrådet och chefen för civildepartementet på frågan, hvarifrån jag
fått mina siffror: från ett kongl. jernvägsstyrelsens utlåtande detta
år, som jag antog vara föranledt af ett kongl. jernvägsstyrelsens ut¬
låtande af december i fjol, då kong], jernvägsstyrelsen föreslog
Kongl. Maj:t åtgärder med afseende på Ullersäteralternativets för¬
verkligande. Detta var den ena anmärkningen, jag i förmiddags
hörde, och som jag här velat beröra.
Den andra anmärkningen, jag också vid samma tillfälle hörde
från samma håll, väckte min häpnad. Jag; hörde nemligen, att jag i
mina beräkningar rörande kostnaderna för Ullersäteralternativet icke
skulle hafva tagit med 200,000 kronor, som kongl. jernvägsstyrelsen
uppgifvit såsom erforderliga för en förbindelse mellan den planerade
Örebro—Krylbo-banan och den redan befintliga Örebro—Köpings-
banan, nemligen förbindelsen vid Ullersäter station.
Jag tillåter mig hänvisa till sidan 19 i Kongl. Maj:ts proposition
eller sidan 9 i statsutskottets förevarande betänkande. Der anföres
öfverst å sidan 9 i detta betänkande posten 200,000 kronor såsom en
post, med hvilken kostnaden för Ullersäterslinien skulle komma att
ökas. Förut är anförd siffran 1,872,000 kronor — på midten af sidan
9 finna herrarne denna siffra — och läggas så dertill dessa 200,000
kronor samt de 135,000 kronor, som ansågos nödiga för att få ett
spår från Örebro—Frövibanan nedåt Skebäck, för den händelse man
ej köper den egendom, som Örebro—Köpings jernväg eger inom Öre¬
bro stad, så kommer man till den af jernvägsstyrelsen anförda
slutsumma af 2,207,000 kronor. I min motion har jag utgått just
från denna slutsiffra 2,207,000 kronor; derifrån har jag dragit först
135.000 kronor för den enligt mitt förslag obehöfliga banan till Ske¬
bäck och vidare 20,000 kronor för en vägöfvergång, som ej heller
skulle behöfvas enligt mitt förslag, och så kommer jag till summan
2.052.000 kronor. Herrarne i Andra Kammaren torde sålunda ganska
lätt finna, att jag ej glömt bort dessa 200,000 kronor.
En annan fråga, i hvilken råder meningsskiljaktighet mellan mig
och statsutskottet, är frågan om nettoinkomsten på linien Örebro—
Frövi—Spånga. Jag har emot jernvägsstyrelsen och herr statsrådet
och chefen för kongl. civildepartementet anfört, att man ej bör be¬
räkna affärens rentabilitet efter blott de tre sista åren, utan bör gå
tillbaka något längre tid för att få en säker utgångspunkt; och jag
19
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. na.
bär vidare med officiella siffror — eller med siffror, som jag beräknat Angående
ur officiella siffror — visat, att de tre sista åren hafva för statens^g^Ts6a«rr»
jernvägar varit synnerligen vinstgifvande, jemfördt med de närmast0-' meuan
föregående åren. Klokheten synes derför bjuda, att man i stället Krylbo och
för att taga tre års rentabilitet som utgångspunkt för beräkningen Örebro m. m.
tager rentabilitefen under tio år. Jag föreställer mig också, att det (Forts.)
ej skall förefalla herrarne i denna kammare orimligt, att man på detta
sätt begär att få till grund för beräkningarne lägga en erfarenhet
under tio år i stället för tre år — och dessa tre år de bästa i statens
jernvägars historia. — Jag har för detta mitt yrkande anfört äfven
ett särskild! skäl, nemligen det, att man just nu bär i vårt land liksom
i England har att motse stigande arbetslöner och dessutom stigande
kolpriser. När man vet, att kolpriser och arbetspriser befinna sig i
stigande, är det då skäl att taga de tre sista, så vinstgifvande åren
till utgångspunkt för sina beräkningar? — Hvad har statsutskottet
svarat härpå? Endast att jag anmärkt, att driftkostnaden »borde
sättas betydligt högre». Man har försigtigtvis aktat sig att tala något
om de tio åren. Uet förefaller ju också vara ganska lämpligt detta,
att, när man nödvändigt vill ha fram ett visst alternativ, man talar så
litet som möjligt om innebörden af de skäl, jag anfört för min motion.
Nettoinkomsten på statens jernvägar söder om Storvik utgjorde
år 1897 47 procent af bruttoinkomsten, men medeltalet af denna
nettoinkomst för åren 1888—1897 är icke fullt 38 procent. Hvad
särskild! linien Storvik—Krylbo beträffar, så utgjorde nettoinkomsten
der under perioden 1886 — 1895 endast 27l/2 procent af bruttoinkom¬
sten. Det vill synas," som vore dessa siffror dock förtjenta af ett
visst afseende, när det gäller att beräkna nettoinkomsten af den jern¬
väg, som här är i fråga.
Det är sant, att Örebro—Köpings jernväg haft mycket större
nettoinkomst — eller mindre driftkostnad, som är detsamma — men
så har varit fallet med de enskilda jernvägarne i allmänhet. Det
beror på något förhållande, som ingen kan utreda, att det alltid blir
dyrare för staten än för ett enskild! bolag att trafikera en bana, och
jag har äfven framhållit i min motion — såsom ett faktiskt förhål¬
lande, som ej af någon kan jäfvas — att utgifterna på Örebro—
Frövi-banan äro exceptionelt små i förhållande till hvad vanligen är
fallet vid statens jernvägar.
Ja, sedan kommer frågan om Örebro—Svartå jernväg och det
mycket invecklade kontraktet..angående trafiken på denna bana, som
skulle följa med köpet af Örebro—Frövi-banan. Så vidt jag kan
förstå, är det för staten fullkomligt omöjligt att med fördel öfvertaga
detta trafikkontrakt. Jernvägsstyrelsen ger på denna punkt ett mini¬
mum af utredningar; och dock synes mig detta vara en punkt,
som förtjenar utredning, derför att detta kontrakt, så vidt jag kan
förstå och kunnat genom samtal med erfarne män utröna,- teinligen
säkert kommer att föranleda jernvägsstyrelsen och Kongl. Maj:t att
föreslå och förmodligen äfven Riksdagen att besluta inköp af denna
bana. Det låter kanske främmande för herrarne just nu, emedan
det gäller en så pass aflägsen sak och som derför ej skulle passa
att draga fram som en konseqvens af det beslut, hvarom nu är iråga,
N:o 81.
20
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Avgående nemligen om inköp af Örebro—Frövi-banan. Det fins emellertid i
af'statsbanan trafikkontrakt en punkt, som synes mig visa, att det kommer
mellan && just så; och det är punkten om den ersättning, som trafikan-
Krylbo och ten af banan enligt kontraktet eger få för de kostnader, han ned-
örebro m. m. lägger på banan, underhåll af materiel och nyanskaffning m. m.
(Forts.) penna ersättning skulle nemligen utgå i C-aktier i Örebro—Svartå
jernväg, och jag tror, att jag icke säger för mycket, då jag anser,
att dessa C-aktier kunna föras inom marginalen i rikshufvudboken.
Jag tror, att de komma att ha bra litet värde, så vida icke staten
såsom innehafvare åt dessa C-aktier lcöper jernvägen — då kan för¬
hållandet blifva ett annat.
I min stad anser man också, såsom jag tror, ganska allmänt, att
detta köp kommer att följa med köpet af Örebro—Frövi-banan. Jag
är angelägen att framhålla detta, enär man privation från många
håll sagt mig, att jag här talar i egen sak, eller i eu sak, som rör
min egen stads fördel. Ja, det är mycket sant, att Örebro stad —
tack vare det underliga förhållandet, att staten ej skall skatta för
inkomst af jernvägar — kommer att genom detta köp gå miste om
de kommunalutskylder, som Örebro—Köpings jernväg nu betalar till
Örebro stad. Men å andra sidan kommer staden i följd af köpet
att slippa betala ut 50,000 kronor för Örebro—Ullersätersbanans an-
låo§n’n? samt dessutom att återfå det kapital, som staden tecknat i
Örebro—Svartå jernväg, eller 100,000 kronor. Vi räkna derför i Öre¬
bro helt enkelt så: kommer köpet till stånd, få vi småningom 150,000
kronor inbesparade; kommer köpet icke till stånd, få vi kanske in
9.000 kronor årligen i kommunalutskylder. Nu är det visserligen
sant, att 9,000 kronor är mera än räntan på 150,000 kronor; men
skilnaden är dock icke större, än att man för inbesparingen af
150.000 kronor kan utan svårighet offra dessa kommunalutskylder.
För Örebro stad är sålunda denna fråga i detta hänseende icke så
vigtig, som herrarne måhända allmänt föreställa sig.
Jag öfvergår så till frågan om konkurrensen mellan den före¬
slagna nya jernvägen och den redan befintliga Örebro—Frövibanan,
hvarom anföres åtskilligt i jernvägsstyrelsens betänkande likasom i
herr statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet och i statsutskottets
betänkande. Jag har icke lyckats förstå, hvari denna konkurrens
egentligen skulle bestå. Jag har visat i min motion, att jernvägarne
gå fram på hvar sin sida om Väringen och Käglan och icke mellan
sig hafva något afsevärdt trafikområde. På den lilla biten söder om
Väringen kan konkurrensen icke spela någon nämnvärd ro!. Hur är
det då med trafiken på aflägsnare orter? Örebro—Krylbo jernväg
år ju beslutad för att skapa en gen förbindelse mellan norra samt
mellersta och södra Sverige. Den trafiken kommer gifvetvis, om
Riksdagens beslut vidhålla?, att gå på Örebro—Krylbo-banan öfver
Ullersäter. Köping—Hults jernväg är byggd för eller har åtminstone
på senare tid tjenat till att i förbindelse med Stockholm—Vesterås
—Bergslagens jernväg förmedla trafiken mellan Örebro och trakten
deromkring samt Stockholm och trakten deromkring. Denna trafik
kommer att, om Riksdagens beslut får ega bestånd, fortsätta på
samma väg öfver Örebro—Frövi—Vesterås till Stockholm. Hvar fin-
21 N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
nes då den konkurrens, som skulle vara så besvärlig och som man Angående
vill undvika? fullbordande
Så är det en punkt, som statsutskottet bar förbigått — och jaga „“e®ja“”an
undrar ej derpå —; det är frågan om förbindelsespåret vid Frövi. Krylbo och
Det bar anfört?, att den andel i Frövi station, som nu skulle vinnas, Örebro m. m.
utöfver hvad Örebro—Köpings jernväg eger vid stationen, är värde- (Forts.)
rad till 82,000 kronor, hvilken siffra man fått genom att sammanslå
kostnaderna för alla de arbeten, som nedlagts på området derom¬
kring — bergsprängningar och fyllningar m. m. Så mycket är denna
andel värd, säger man, och den får man gratis. Men vilkoret här¬
för är, att man betalar ut ungefär 98,200 kronor och dessutom kostar
på 16,800 kronor, så att summan blir 115,000 kronor. För denna
summa, 115,000 kronor, får man sålunda »gratis» hvad som är vär-
deradt till 82,000 kronor. Och dertill kommer, att denna värdering
af Frövi—Ludvika-banans andel i stationen till 82,000 kronor kanske
ändock till sist är något för hög. Hvarför har man behöft vid Frövi
station förvärfva ett så stort område, att arbetena derpå kunna upp¬
skattas till 82,000 kronor? Jo, derför att vid Frövi stöter till en
annan jernväg med liflig trafik, som gör en stor stationsplan nöd¬
vändig. Men för de 115,000 kronor, som staten skulle kosta på, be¬
reder den sig den måttliga fördelen att få ett spår, genom hvilket
den andra jernvägens trafik icke kommer att gå in å statens jernväg
vid Frövi — de stora tågen från Lindetrakten komma helt enkelt
att gä förbi Frövi utan att bereda staten någon fördel. Således —
först och främst äro de 115,000 kronorna försvunna ur statens kassa,
och för det andra äro de 82,000 kronor, hvartill stationsandelen vär¬
derats, ej så mycket värda, emedan den hufvudsakliga trafik, som
nu går in till stationen, derefter skulle gå förbi densamma. Jag
undrar ej på, att statsutskottet förbigått detta.
Så är det de enskilda intressena, som af mig berörts. Stats¬
utskottet fäster intet afseende vid dem. Först ha vi Näsby kom¬
mun, hvars namn kerrarne känna från en debatt här i kammaren för
två år sedan, då det var fråga om kommunalskatten och det då blef
påpekadt, huru illa denna kommun skulle råka ut, om staten köpte
denna jernväg, som nu till Näsby kommun betalar så dryga afgifter.
Förhållandet torde kunna betecknas så, att donna kommun skulle få
fördubblade kommunalutskylder genom den stora lyckan att få staten
till egare af den jernväg, som redan nu fyller kommunens behof full¬
ständigt. — Jag har också i min motion berört Glanshammar-intresset.
Glanshammar är eu ganska bördig bygd, nordost om Örebro, ge¬
nom hvilken den af Riksdagen beslutade jernvägen skulle komma
att gå. Denna kommun blir utan jernväg, om man skulle följa
Kongl. Maj:ts nådiga förslag till denna Riksdag. — Jag har också
talat om trafikanterna på jernvägen mellan Örebro och Stockholm.
Jag tror icke, att det skall gå så synnerligen lätt att ordna trafiken
på samma beqväma sätt, som nu är fallet, då det blir tre egare till
jernvägen mellan Örebro och Stockholm och då den ena af dessa är
staten, som alltid har vissa svårigheter att träffa överenskommelser
med enskilda jernvägsegare. ■— Slutligen har jag också framhållit,
hurusom Stockholm—Vesterås—Bergslagernas jernväg, derest det af
N:o 81. 22 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Kong!. Maj:t föreslagna köpet kommer till stånd, förmodligen skall
af statsbanan^11 ^ör'ust) derigenom att den trafik, som nu går från Örebro till
mellan Stockholm och tvärt om norr om Mälaren, till stor del eller kanske
Krylbo och helt och hållet kommer att gå söder om Mälaren; ty detta är.val
Örebro m. m. ändock den reelaste fördelen af att staten blir ensam egare till Öre-
(Forts.) bro station, att staten kan sköta trafiken mellan Örebro och Stock¬
holm på hvad sätt den finner för godt. Jag har visserligen hört för¬
säkras, att jernvägsstyrelsen icke vill Stockholm—Vesterås—Bergs¬
lagernas jernväg något ondt och att icke heller regeringen vill det.
Men det är nu, som det går att försäkra detta; om några år skall
man deremot finna det ganska naturligt, att det vore klokare för
staten att draga trafiken söder om Mälaren och derigenom bevara
densamma helt och hållet åt statsbanan, och på det sättet få en ökad
inkomst af 90,000 kronor om året, enligt hvad jag fått uppgifvet för
mig. Jag har också hört somliga säga, att det ju är ganska fördel¬
aktigt, att staten får sådana inkomster. Men, mina herrar, är det
staten värdigt att på ett dylikt sätt begagna det öfvertag, som den
har i konkurrensen med de enskilda jernvägarne, är det staten vär¬
digt att draga ifrån ett enskildt bolag den inkomst, som detta bolag
har arbetat sig upp till genom att väl sörja för trafikanternas behof?
Efter min mening får staten visserligen drifva affärer, äfven jernvägs-
affärer, men den bör hålla synnerligen strängt på den måttfullhet,
som äfven bland enskilda anses nödig af hänsyn till andras berätti¬
gade intressen.
Vidare kommer jag till frågan om arbetskraften. Regeringen
har hälft i förbigående erinrat om, att det åtgår flera arbetare, om
man skall bygga en ny jernväg, än om man köper en redan färdig.
Jag tror icke, att man i herr statsrådet och chefens för civildepar¬
tementet yttrande kan finna denna fråga framhållen såsom väsentlig,
men i statsutskottets utlåtande säges: »Härjemte bör ock vid den i
närvarande tid knappa tillgången på arbetskrafter uppmärksammas,
att genom Krylbobanans framdragande öfver Ullersäter gifvetvis större
anspråk skulle ställas på arbetsmarknaden än genom bifall till det
af Kongl. Maj:t föreslagna alternativet.» Det är en skärpning i det
motiv, som herr statsrådet och chefen för civildepartementet i förbi¬
gående framhållit. Jag har i min motion försökt att uträkna, huru
stor deuna vinst af arbetskraft skulle blifva. Denna sak är vansklig
att gifva sig in på, men en metod är dock den, som jag användt.
Man ställer upp kostnaderna för arbetet i det ena fallet och kostna¬
derna för arbetet i det andra fallet, och sedan ser man till, hvilken
skilnaden blir för kostnaderna af de tvenne arbetena, och man
kan naturligtvis med ledning af detta beräkna, huru pass stor
skilnaden skulle blifva i afseende å den arbetskraft, som göres ledig.
Enligt Frövialternativet skulle efter mina beräkningar anläggnings¬
kostnaderna, om jag drager ifrån de 775,000 kronorna för utläggning
af ett dubbelspår, utgöra omkring 1,000,000 kronor, och enligt det
andra alternativet skulle arbetet utföras för en kostnad af omkring
2,000,000 kronor. Det är mig sagdt, men jag får icke citera källan,
att man anser, att denna jernvägsbit från Spånga till Örebro kan
göras färdig på två månader, och att dessa skulle infalla på hösten
23
N:0 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
år 1900. Är detta rigtigt, så är också dermed visadt, kura liten rol Angående
arbetarefrågan spelar i afseende å valet mellan dessa båda jernvägs
alternativ. . mellan
Jag kommer slutligen till bufvudargumentet i statsutskottets be- Krylbo och
tänkande. Utskottet säger på sid. 20: »Af största betydelse vid af- Örebro m. m.
görandet åt denna fråga anser utskottet emellertid vara, att det ur (Forts.)
nationalekonomisk synpunkt måste befinnas mindre rigtigt att anlägga
en ny bana, dä trafiken i fråga kan fullt ut besörjas genom anlitande
af eu redan befintlig. Eu sådan användning af landets kapitaltill¬
gångar svnes utskottet icke kunna rätt försvaras».
Ja, det synes mig dock vara både nationalekonomiskt rigtigt och
försvarligt att så göra, om det finnes något för landet bärande in¬
tresse, som dermed tillgodoses. Jag bar med stöd af generalstabs-
chefeu anfört ett verkligt bärande intresse, man kan ju kalla det för
ett strategiskt. Generalstabschefen visar, att det är önskvärd!, att
det finnes två förbindelseleder mellan Örebro och trakten omkring
Frövi, om man skall lätt kunna begagna de jernvägsresurser, som
finnas sydvest om Örebro, och dem, som finnas nordost om Frövi.
Derför bär också gereralstabschefen förordat anläggandet af Uller-
säterslinien. Då förelåg icke frågan om en dubbelspårig bana mellan
Örebro och Frövi, eljest både väl generalstabschefen framhållit, att
detta vore ett annat sätt att lösa frågan, ty så vidt jag förstår saken,
tillgodoses äfven på det sättet de. militära intressena. När regerin¬
gen år 1897 framlade förslag om Örebro—Krylbobanans anläggande,
både den funnit lämpligt att som ett stöd för detta sitt förslag an¬
föra ett yttrande, som infordrats af generalstabschefen; det återfinnes
i Kougl. Maj:ts proposition till 1897 års Riksdag. Hvarför har re¬
geringen icke äfven detta år gitvit generalstabschefen tillfälle att
yttra sig om regeringens framställning till Riksdagen, eller om rege¬
ringen, fastän jag icke kunnat höra det, beredt generalstabschefen
tillfälle att yttra sig i denna fråga, hvarför har icke regeringen i
sin proposition framlagt det af generalstabschefen infordrade utlåtan¬
det? Och om detta utlåtande är så litet värdt år 1899, hvarför an¬
fördes det då år 1897? När man vill få fram en jernväg, begär man,
att generalstabschefen skall yttra sig, om man tror, att han skall
tala för jernvägen, men om man tror, att han skall tala mot den,
får han icke veta, att något dylikt är före. Det har väckt min stora
förvåning, att herr statsrådet och chefen för kong! landtförsvars¬
departementet kunnat för sin del instämma i detta förslag, och jag
beklagar, att han icke är här i dag närvarande, då jag skulle vilja
säga några andra saker, som jag hoppas skulle hafva uppfordrat honom
att yttra sig i denna fråga. För mina öron låter det som ett han,
när herr statsrådet och chefen för civildepartementet säger på sidan
16, att det vid behof skulle vara ganska lätt att lägga detta spår,
som behöfdes för att man skulle få den dubbla förbindelsen mellan
Örebro och Frövi. Hvad menas väl med detta »vid behof»? Stats¬
utskottet följer regeringen i denna del och säger, att utskottet för
sin del icke kan finna, att, åtminstone för den närmaste framtiden,
behofvet af denna dubbla förbindelse är ådagalagdt. På hvad sätt
skulle det behofvet kunna framträda och göra sig gällande under
N:o 31. 24
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
gående nuvarande fredstider. Det är ju ett behof, som enligt generalstabs-
af statsbananchefens utlåtande skulle göra sig gällande i nödens stund, när man
7 mellan t. ex. beköfde hastigt göra truppförflyttningar från vestra och syd-
Krylbo och vestra Sverige upp till gränsen mellan Upland och Vestmanland.
Örebro m. m. Det synes mig också vara klart, att vid blifvande krigstillfällen skulle
(Forts.) detta vara ganska vigtiga truppförflyttningar. Enligt herr statsrådet
och chefens för civildepartementet mening skulle man således vid
behof ganska lätt kunna lägga ut ett spår. Om herr statsrådet med
behof menar detsamma som jag, skulle det betyda, när dessa trupp¬
förflyttningar skulle behöfva ega rum. Det skulle vara af intresse
att höra, om också herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvars¬
departementet anser, att detta spår vid behof ganska lätt kan ut¬
läggas.
Jag har ännu en liten punkt, som jag vill anföra. I köpet af
Örebro—Frövi-banan ingår också köpet af 113 personer, som skulle
öfvergå från den enskilda jernvägens tjenst till statstjenst. För dessa
stalla sig framtidsutsigterna genom köpet ganska bekymmersamma.
Så t. ex. skulle de, som nu äro mellan 30 och 40 år, få synnerligen
svåra pensionsvilkor. Det ser ut, som om personer, hvilka vid köpet
äro 38 ä 40 år och förut tjenstgjort i bolagets tjenst i 20 års tid,
skulle efter ytterligare 20 år i statens jernvägars tjenst endast er¬
hålla 40 procent af sina löner i pension, och härvid tillåter jag mig
att framhålla såsom en möjlighet, att dessa personers löner kanske
komma att nedsättas något, när de inträda i statens tjenst. Hvad
detta betyder, synes mig framgå af en jemförelse mellan dessa per¬
soners ställning och deras ställning, som för närvarande tjena hos
statens jernvägar. Dessa äro nemligen efter lika många tjensteår,
vid 57 eller 60 lefnadsår, berättigade till BO procent af sin lön i
pension. Jag beklagar, att icke statsutskottet, när det behandlade
denna fråga, fann tillfälle att behjerta dessa mäns efter min mening
ganska bekymmersamma ställning. Dertill komma vidare svårigheter
för dem, som vid köpet äro för gamla för att vinna inträde i stats-
jernvägarnes pensionskassa, om de icke tjena qvar vid statsbanan
till 65 års ålder, då de skulle vara berättigade att erhålla den lif¬
ränta, som Kongl. Maj:t har föreslagit. Om dessa personer i det en¬
skilda bolagets tjenst före 65 års ålder blifva urståndsätta att arbeta,
hafva de rätt att erhålla pension, men om nu staten köper eu lif¬
ränta, som utfaller först vid 65 års ålder, huru skall det då gå med
dessa personer, om de före 65 års ålder upphöra att vara arbetsföra?
Jag vill, herr talman, på grund af hvad jag nu har anfört, yrka
bifall till min motion och alslag å utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Gustafsson.
Herr Nordström i Stockholm: Frågan om inköp af bandelen
Frövi—Örebro är icke ny, den var före år 1897. Frågan om köpet
grundade sig då på ett köpeanbud å 3,500,000 kronor. Deu ärade
motionären har en misskrifning,., i det han nämner, att det äfven då
var fråga om 3,000,000 kronor. Äfven dä förekom uti köpetransaktionen
en summa af 160,000 kronor; förhållandet var nemligen det, att
25
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Köping—Hults bolag, som då egde banan, hade lånat af staten, Angående
och var skyldigt att återbetala lånet till staten, när banan öfvergick ffigtåfabanan
i andras ego. Sådant inträffade under den tid, då underhandlingar a„,aeWa“naw
p.ågingo, i det Köping—Hult-bolaget öfverlät sin bana å bolaget Köping— Krylbo och
Örebro. Kongl. Maj:t ansåg emellertid, att underhandlingarna då Örebro m. m.
borde afbrytas, enär jernvägsstyrelsen var af den meningen, att man (Forts.)
icke borde betala mer än 3,160,000 kronor. Så var det tyst med
saken tills vidare. I slutet af förra året — jag kommer icke ihåg
datum — ingick på grund af nådig föreskrift jernvägsstyrelsen med
förslag till färdigbyggande af linien Spånga—Ullersäter—Örebro.
Efter det att detta hade skett, tick emellertid jernvägsstyrelsen höra,
att Köping—Örebro-bolaget vore villigt att sälja banan för det år 1897
af jernvägsstyrelsen ifrågasatta priset eller 3,160,000 kronor. Naturligtvis
var det jernvägsstyrelsens skyldighet att derom göra anmälan hos
Kongl. ålaj:t; och styrelsen tick då bemyndigande att underhandla
med bolaget på basis af sagda pris.
Emellertid framstälde Örebro—Köpings jernvägsbolag vid dessa
underhandlingar ytterligare en fordran, nemligen på ett förbindelse¬
spår vid Erövi station, på hvilket den betydande malmtrafiken skulle
kunna föras från Grängesberg till Oxelösund, utan att de stora malm¬
tågen beböfde gå in på, vexla och rangeras vid Frövi station.
Nu kan man fråga sig: hvad ha vi för fördel att inlåta oss på
denna affär?
För att utreda denna sak har man sökt göra så noggranna be¬
räkningar som möjligt öfver kostnaderna och dervid för fullständig-
hetens skull upptagit en siffra, nemligen 50,000 kronor i s. k. ränte¬
förlust, hvilket belopp den ärade motionären upptagit såsom hörande
till det egentliga inköpspriset, medan detta i sjelfva verket uppgår
till 3,160,000 kronor, ehuru bland utgifterna i öfrigt för affären dess¬
utom förekommer en del andra saker.
Hvilka fördelar skulle emellertid vinnas? Jo, för det första för-
värfvar man bolagets område i Örebro jemte bibanan till Skebäck —
hvilken senare är synnerligen värdefull för den tilltänkta central¬
verkstaden vid Alnängarna. Derigenom, att man blir ensam herre
öfver Örebro station, kan man der med större lätthet vidtaga en
mängd anordningar, hvilka utan tvifvel med den ökade trafiken i
framtiden lära blifva nödvändiga, såsom t. ex. ändring och utvidgning af
stationens spårsystem, flyttning af magasin etc. — saker, som emeller¬
tid äro så pass detaljerade, att det icke är lämpligt, att jag här
vidare inlåter mig på dem, helst som jag möjligen ur minnet skulle
kunna säga något, som icke vore fullt korrekt. — Örebro stations
utvidgning skulle alltså gifvetvis, derest icke förenämnda område nu
förvärfvades, komma att i framtiden förorsaka vida större omkostnader
än nu för staten genom egendomsvärdenas stegring och så vidare.
Vidare skulle staten äfven blifva herre på Frövi station. Den
ärade motionären har förvånat sig öfver, att man der behöfde en så
stor station. Det ifrågasattes emellertid, som bekant, i fråga om
banan Ullersäter—Örebro att anlägga en station vid Ullersäter föl¬
en kostnad af 200,000 kronor — och det är en ganska stor kostnad.
Det visar sig således, att man äfven i detta fall ansett en mera
N:o 31. 26 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående betydande station erforderlig vid föreningspunkten emellan de från
af statsbanan Krylbo och Stockholm kommande banorna.
y mellan _ Vidare måste med afseende på sträckningen Örebro—Frövi renta-
Krylbo och biliteten blifva mycket större — detta enligt beräkningar, som verk-
örebro m. m. stälts inom jernvägsstyrelsen. Man utgick dervid från de tre senaste
(Forts.) årens trafikinkomster och lade dem till grund för denna beräkning.
Men för att få resultatet så tillförlitligt som möjligt, reducerade man på
kontrollkontoret dessa inkomster till hvad de skulle hafva utgjort,
derest staten egt banan. Derigenom kommo inkomsterna att upp¬
tagas till ett belopp, som med 15 proc. understeg hvad de i verklig¬
heten utgjort. Icke desto mindre visade det sig, att staten skulle
kunna beräkna eu afkastning af 4 proc. å utgifterna för köpet, såväl
köpeskillingen som öfriga omkostnader för bandelens förvärfvande
och förbättrande.
Motionären har ansett, att en del af de omkostnader, som
af styrelsen förts på bandelens underhåll, rätteligen bort ingå i
kostnaden för förvärfvet af densamma. Banan underkastades en nog¬
grann inspektion af dåvarande öfverdirektören, numera öfveringeniören
Sundberg, och han kom till den åsigt, att, för att bandelen Örebro—
Frövi skulle blifva fullt statsbanemessig, d. v. s. komma i förstklassigt
skick, vissa åtgärder behöfde omedelbart vidtagas; dit hörde bland
annat utbytande af äldre mer eller mindre redan förslitna räler mot
den nya sorts räler, som hädanefter skall användas på statsbanorna,
åtminstone tills vidare söder om Ange, nemligen 40 kilograms räler,
vidare förstärkande af befintliga broar med mera; och beräknades
kostnaden för dessa arbeten till 237,500 kronor. Dertill kom en del
utgifter för andra förbättringar, Indika voro önskvärda, men som man
kunde efter hand och så småningom verkställa, hvarför man också
ansåg sig kunna uppföra kostnaderna för dessa bland underhålls¬
kostnaderna. Och så kom man att dit räkna dessa 241,000 kronor.
Jag vill för öfrig! påpeka, att, äfven om Ullersäterlinien komme till
stånd, den naturligtvis skulle kräfva underhåll.
Nu kan man svara: Det blefve ju en ny bana; den kunde icke
kosta så mycket i underhåll de första åren som de här beräknade
241,000 kronor. Det är mycket rigtigt; det kan man nog säga. Men
erfarenheten från andra statsbanebyggnader ger vid handen, att, huru
noggrant man än sökt inrätta banan på ett fullt trafikmessigt sätt,
det dock alltid kommer en liten eftersläng, som faller på underhållet
de närmaste åren. Jag tror derför, att i detta afseende det kan vara
hugget som stucket i fråga om de båda alternativa banorna.
Det ligger i sakens natur, att det af jernvägsstyrelsen förordade
alternativet med större sannolikhet kommer att bereda staten in¬
komster än det andra. Detta framgår af en jemförelse. På banan
Krylbo—Ullersäter—Örebro skulle hufvudsakligen endast den trafik-
qvamitet gå, som kommer norrifrån och från orten omkring banan;
vi kunna kalla denna qvantitet A. På Krylbo—Frövi—Örebro-banan
skulle i det närmaste samma qvantitet A komma att gå, men der¬
jemte en annan qvantitet B, som kommer från öster, från Stockholm—
Vesterås—Bergslags-banan med dess tillflöden: Frövi—Ludvika, Nora—
Karlskoga, Sala—Tillberga, Tillberga—Kärrgrufvan o. s. v. Denna
27
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m,
qvantitet B kommer således här till. Det kan väl hända, att qvatiteten Angående
B icke blir så stor som den godsmängd, hvilken nu går från Frövi statsbanan
sträckan, men det blir ändock en väsentligen större godstrafik, som ' n^enan an
kommer att gå på Frövi—Örebro än på Ullersäter—Örebro-linien. Krylbo och
Således är det större sannolikhet för, att den förra banan skall blifva Örebro m. m.
mera räntebärande än. den senare. (Forts.)
Vidare är Frövi—Örebro-banan ur trafikekonomisk synpunkt fördel¬
aktigare. Den har, såsom jernvägsmannen säger, eu tracé, som är
utmärkt, d. v. s. det förekommer endast små stigningar — ingen
stigning öfver 1: 250 — ej heller några starka kurvor, utan banan
ligger nästan horisontelt och rak. Trafikkostnaderna på en sådan
bana som denna blifva mycket mindre, än hvad fallet är med afseende
på den andra af de alternativa banorna, der det t. ex. vid passerandet
af Käglans skogs- och bergstrakter äfvensom på andra ställen skulle
uppkomma lutningar på 1:100 på flere kilometer långa sträckor och
ej obetydliga kurvor. Derför är icke denna bana så fördelaktig,
trafikkostnaden skulle der ställa sig jemförelsevis högre. Alltså är
Frövi—Örebro-banan, som sagdt, trafikekonomiskt bättre.
Det ena med det andra har gjort, att jernvägsstyrelsen, som
icke kunde anse den begärda köpesumman för hög,., icke tvekade att
hemställa till KoDgl. Maj:t om inköp af banan Örebro—Frövi för
detta pris äfven med de uppoffringar, som skulle komma till utöfver
de af bolaget begärda 3,160,000 kronor.
När nu detta styrelsens utlåtande var i det närmaste färdigt och
skulle afgå till Kongl. Magt, kom till styrelsens kännedom, att bolaget
var villigt att i och för sig sälja sitt förberörda område i Örebro.
Styrelsen gjorde då genast anmälan derom hos Kongl. Maj:t, men
erhöll icke något uppdrag att underhandla med bolaget på denna
basis. Frågan har emellertid, såsom herrarne kunna finna, blifvit i
vederbörlig ordning anmäld hos Kongl. Maj:t.
Det lider intet tvifvel, att äfven en sådan åtgärd som den af
motionären föreslagna i och för sig skulle vara mycket bra, derest
det icke vore bättre att köpa banan i dess helhet.
Den ärade motionären uttalade någon fruktan för, att trafiken
på Stockholm skulle lida men derigenom, att staten nu komme att
öfvertaga Örebro—Frövi-banan; och han sade, att sådana saker måste
skötas med tillmötesgående. Jag är fullkomligt ense med den ärade
motionären deri, att sådana saker måste skötas med tillmötesgående,
och anser, att kommunikationsanstalterna, enkanneligen statens, äro
pligtiga att se till, att landets industriidkare och jordbrukare, ja, med
ett ord trafikanter få det så väl stäldt som möjligt i afseende på
kommunikationer — naturligtvis med vederbörlig hänsyn till statens
jernvägars ekonomi. Den ärade motionären kan derför vara lugn
för, att jernvägsstyrelsen, i hvad på den..ankommer, skall söka ställa
förbindelserna mellan Stockholm och Örebro lika fördelaktigt som
hittills. Det kan väl hända — det vill jag icke fördölja — att det
kan blifva en prisförhöjning på grund af gällande samtrafiksaftal. Men
det är en sak, som icke kan undvikas. Och det kan ju hända, att
vid en revision af samtrafiksaftalen i framtiden andra förhållanden
kunna inträda i detta afseende.
N:o 31. 28 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Den ärade motionären talade också om arbetsmarknaden och
af statsbanan 8a<^e> att det antydts, att, i händelse man valde Frövi-liuien, mindre
mellan folk skulle tagas i anspråk och dragas bort från annat nyttigt arbete
Krylbo och — ehuru han för sin del ej tycktes hylla denna åsigt.
Örebro m. m. Ja, det är nog verkligen ett faktum, att så skulle blifva för-
(Forts.) hållandet. För närvarande användas vid jernvägsbyggnader ungefär
40 man per bankilometer. Det skulle således på linien Spånga—
Frö vi blifva 200 man, som toges i anspråk, under det att, derest
man skulle nybygga hela sträckan till Örebro via Ullersäter, omkring
1,400 man skulle blifva sysselsatta. Det är således en skilnad på
1,200 arbetare i det ena och det andra fallet. Således blefve det ett
ej oväsentligt antal arbetare lediga, om det kongl. förslaget ginge
igenom.
Skulle inköpet ske, bar öfveringeniören sagt, att han tror, att ban-
delen Spånga—Frövi skulle vara färdigbyggd i augusti 1900 — det
är ju en sak, som man ej kan exakt bestämma, men så der omkring.
Och derigenom skulle, när byggandet af Bokusläns-banan komme att
med full fart börjas, dessa lediga arbetskrafter der kunna användas,
utan att man beböfde taga andra från annat båll. Det bör således
äfven i detta afseende blifva en lättnad.
Den ärade motionären sade vidare, att man skulle köpa folk. Ja,
jernvägsstyrelsen bar en dyrköpt erfarenhet af hvad det vill säga att
öfvertaga folk, och derför bar den ordnat det så, att för dem, som icke
kunna följa med och öfvergå i statens tjenst, får det gamla bolaget
draga försorg. För dem, som äro så gamla, att de, derest de öfvergå i
statens tjenst, dock icke kunna uppnå pension enligt statens jern-
vägars pensionsreglemcnte, skulle inköpas lifräntor till.samma belopp
som de pensioner, bvilka bruka utdelas af Köping—Örebro-bolaget.
Detta bolag har icke någon pensionskassa, utan gifver visst belopp i
pension, och detta belopp — hvars storlek jag icke törs angifva till
siffran — står på grund af häfd i ett visst förhållande till personalens
aflöning. Genom inköp af lifräntor skulle nu tillförsäkras vissa af
personalen en lika stor summa som detta belopp. De öfriga, som icke
uppnått högre ålder, än att de hade utsigt att kunna erhålla pension
vid statens jernvägar, skulle beredas tillfälle att ingå i statens jern-
vägstrafiks pensiousinrättning. Man bar således för dessa personer
sörjt ganska hyggligt och ordentligt, vida bättre för öfrig t, än för¬
hållandet var, när vestkustbanan inköptes.
Man har således bjudit till att åstadkomma eu så fullständig
utredning som möjligt, och derigenom har eu massa siffror kommit
till, som kunna vara svåra att hålla reda på. Kanhända ha också
de personer, som hållit på med utarbetandet af denna sak och för
hvilka dessa siffror äro klara, icke kommit att gruppera dem så lätt¬
fattligt, som varit af nöden, för att deras innebörd skulle blifva
tydlig för personer, som äro med saken alldeles obekanta.
Den ärade motionären nämnde också, att Svartå-banan var en svag
punkt. Ja, det är mycket sant, att det är en svag punkt. Men
äfven då frågan om banans inköp förra gången var uppe, hade
Svartå-kontraktet kommit med, ty kontraktet är af 1895, fastän
banan icke kom i gäng förr än 1897. Man har således en
29
N:o 81.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
ganska liten erfarenhet af densamma, och någon utredning har icke Angående
kunnat göras, då man saknat material för en sådan. Man vet enda st, fullbordande
att banan byggdes på entreprenad af kapten Borgström under kontrolla* * mellan™
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det har visat sig, att ingen Krylbo och
anledning finnes för antagandet, att denna bana skulle vara sämre Örebro m. m.
än andra på entreprenad i Sverige byggda banor. De personer för (Forts.)
öfrigt, som upprättade kontraktet angående trafikeringen mellan nämnda
bana och Köping—Hult-jernvägen, vore de mest erfarna jernvägs-
trafikkännare i Sverige. Den man, som i detta hänseende brukar
åberopas som en auktoritet, var då själen i Köping—Hult-bolaget,
liksom han fortfarande är det i Köping —Örebrobolaget. Har han nu
kunnat upprätta detta kontrakt för det bolag, han representerade, tror
jag man kan vara lugn för, att det icke är så farligt.
Det är nog sant, att när staten skall komma att trafikera banan,
kommer man att ställa större fordringar på trafiken, det vill jag visst
icke förneka. Men å andra' sidan går denna bana fram genom en
trakt med stor trafikmägtighet, — om jag. får begagna det uttrycket —
och sammanbinder vestra stambanan med Örebro; antagligt nog kommer
ock trafiken, då den blifvit fullständigt ordnad, att årligen ge mera,
än den nu gör. I det afseendet tror jag således icke man har något
särskilt att frukta. Derigenom att staten blir egare till Svartå—
Örebro- bolagets C-aktier, får staten på denna bana ett inflytande af
annan sort än det, som trafikkontraktet medför. Skulle i framtiden
man finna anledning att köpa banan, är staten redan egare af den
del af banan, hvilken tillfallit staten genom dessa aktier.
Jag tror derför icke det ställer sig så farligt, hvadan jag icke
hyser någon tvekan mot att här yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Schenström: Herr talman! Då Örebro—Köpings jern-
vägs aktiebolag nu erbjudit staten, som behöfver förvärfva bolagets
fasta egendom i Örebro jemte bibanan till Skebäck och lastplatsen
vid Svartån, att köpa denna..egendom utan att på samma gång till¬
handla sig bandelen Frövi—Örebro, hafva väl förhållanderna i detta
hänseende, såsom herr Sahlin i sin motion utgår från,betydligt förändrats,
å idare kan, i fall Ullersäter-alternativet nu antages, för landets för¬
svar år 1901 i stället för uti en obestämd framtid erhållas två sjelf-
ständiga transportlinier norr och vester om Mälaren, hvilket ju anses
vara af stor vigt, hvaremot Frövi-alternativet, som redan nu enligt
kongl. jern vägsstyrelsens utlåtande komme att kosta omkring 1,300,000
kronor mera, än om banan droges öfver Ullersäter, behöfver för att
tillfredställa omförmälda försvars behof, kompletteras med dubbla spår,
hvilket åter beräknas att medföra en kostnad af omkring 775,000
kronor. Härtill kommer, att om banan från Spånga bygges enligt
ursprungliga förslaget öfver Ullersäter, skadas icke stora privateko¬
nomiska intressen, och olägenheter vållas icke för flere provinser
genom sannolikt uppstående svårighet att ordna trafiken å linien Örebro
—Köping—Vesterås—Stockholm.
På grund af dessa skäl, som synas mig giltiga nog, tillåter jag
mig, herr talman, yrka afslag å Kongl. Maj:ts nådiga proposition
och bifall till herr Sahlins motion i denna fråga.
N:o 81.
30
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusens tj er na:
fullbordande Chefen för jernvägsstyrelsen har enligt min uppfattning fullständigt
a'Smellanan bemött motionärens anförande. Jag anhåller derför egentligen att få
Krylbo och dröja vid de delar af hans anförande, deri han rigtade direkta an-
Örebro m. m. grepp mot mig.
(Forts.) Dessa angrepp gingo derpå ut, om jag rätt uppfattade honom,
att jag skulle hafva sökt förmå Riksdagen att frånträda sitt föregående
beslut. Första gången frågan förelåg, skulle det nemligen galt. byggan¬
det af banan mellan Örebro och Krylbo, och jag skulle nu hafva
sökt förmå Riksdagen att frånträda detta beslut.
Jag skulle vidare, yttrade han — och det var eu anmärkning,
som från hans håll förundrar mig — ha begagnat t. f. generalstabs-
chefens auktoritet på det sätt, att när man ifrån honom vill hafva
ett yttrande i en viss rigtning, då hör man honom, men finner man
det olägligt, att han får tillfälle att göra sig hörd, då underlåter man
att höra honom. Och han yttrade vidare, att den skildring, som
återfinnes i den kongl. propositionen beträffande kostnaderna och
fördelarne i fråga om den ena eller andra af linierna, skulle vara
partisk.
Hvad nu såväl den första som den andra anmärkningen angår,
så torde de kammarens herrar ledamöter, som voro närvarande vid
1897 års riksdag och togo kännedom om den af Kongl. Maj:t då
framlagda propositionen om byggande utaf banan Örebro—Krylbo,
erinra sig, att jag — hvilket. också här finnes återgifvet i stats¬
utskottets utlåtande på sid. 4 — när förslag om denna bana fram¬
lades, yttrade, »att goda skäl syntes hafva andragits för att staten, i
stället för att från Spånga bygga ny jernväg öster om sjön Vä-
ringen, lämpligen borde bygga allenast linien Spånga—Frövi samt
inköpa den..del af Köping—flults jernväg, som sträckte sig mellan
Frövi och Örebro på vestra sidan af sagda sjö, men att, då Köping
—Hults jernvägsaktiebolag icke voro skyldigt att på några förut be¬
stämda vilkor till staten afstå allenast denna handel och förty frågan
om inlösen af densamma måste blifva beroende på de vilkor, för
hvilka den kunde förvärfvas, samt bolaget ännu icke derom lemnat
definitivt besked, det för det dåvarande icke syntes kunna föreslås
annat än att draga fram linien från Spånga öster om V är i ngen till
Örebro, dock att, derest antagligt saluanbud å linien Frövi—Örebro
af bemälda bolag afgåfves, förändrad framställning i anledning deraf
kunde till Riksdagen göras». Det finnes fullständigt återgifvet i stats¬
utskottets redogörelse förden kongl. propositionen vid 1897 års riksdag.
Det var således för Riksdagens ledamöter, när de 1897 pröfvade
frågan, ..ingalunda främmande, att, beträffande den slutliga delen af
banan Örebro—Krylbo, det skulle bero på framdeles skeende utred¬
ning eller anbud från bolagets sida, huruvida en ny bana skulle
byggas eller inköp af den redan befintliga bandelen skulle ske.
När chefen för generalstaben hördes öfver förslaget angående
banan Örebro—Krylbo, förelädes honom båda dessa alternativ — att
köpa eller bygga helt och hållet nytt — och han uttalade sig då
för det senare alternativet såsom enligt hans åsigt ur strategisk syn-
31
No 81.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
punkt det mest lämpliga. Han hade således båda dessa planer att
välja mellan och han uttalade sig för den ena.
Fans det då något skäl för Kongl. Maj:t, när Kongl. Maj:t funnit
det andra alternativet, som redan 1897 framlades för generalstabs-
chefen, lämpligare, att nu å nyo höra honom deröfver? Kan det
kallas att begagna sig af generalstabschefen på så sätt, att man hör
honom, när man finner det lämpligt, men underlåter att höra honom,
när man finner detta lämpligt?
Den ärade motionären yttrade vidare, att skildringen skulle vara
partisk. Jag tror tvärtom, att Kongl. Maj:t bemödat sig om att för
Riksdagen tydligt framlägga alla de kostnader, som äro förknippade
med inköpet Örebro—Frövi bandelen, Jag lät mig angeläget vara
att icke på något sätt öfverraska Riksdagen eller föra den bakom
ljuset. För att icke göra mig skyldig till något sådant, iufordrades
derför på mitt initiativ yttrande ifrån jernvägsstyrelsen, hvilken af¬
gå f ett fullständigt utlåtande öfver alla möjliga förbättringar, som
denna handel kunde behöfva undergå för att bli fullt statsbane-
messig, och detta uttalande är framlagdt för Riksdagen. Något för¬
sök att måla den ena banan i en bättre färg än den andra tror jag
derför icke med fog kan tillvitas Kongl. Maj:ts regering i detta fall.
I detta sammanhang vill jag erinra om en sak — som jag för
öfrigt tror, att talaren på stockholmsbänken fäst uppmärksamheten
på — nemligen att motionären klandrat regeringen för att den inte
upptagit hela kompletteringskostnaden 500,000 kronor såsom ny-
byggnadskostuad, utan endast en del deraf, och utelemnat 241,000
kronor, enär denna senare summa kunde anses tillhöra underhållskost¬
naderna, såsom till reparationer o. d., hvilka först senare komme i. fråga.
Om motionären vill lägga till dessa 241,000 kronor på Örebro-
Frövi-alternativet, synes billigheten bjuda, att man lägger till ungefär
samma summa äfven på Spånga—Ullersäter—Örebro-linien, ty äfven der
komma sannerligen inom några år dylika kompletteringsarbeten att
blifva behöfliga och skulle sålunda öka underhållskostnaden. Vill
man dä i stället lägga detta belopp på kompletteringskostnaden vid
det ena alternativet, bör man göra det äfven vid det andra.
Den ärade motionären upptog ett af mig under förmiddagen i
medkammaren fäldt yttrande af innehåll, att jag ansåge det belopp
af 2,254,000 kronor, som motionären föreslagit Hiksdagen att bevilja
såsom slutsten i anslaget till Örebro—Krylbo-banan, vara otillräck¬
ligt och att motionären utlemnat en post å 200,000 kronor. Motionä¬
ren yttrade nu, att han icke kunde förstå, huru jag kunde säga något
sådant. Ja, jag skall då tillåta mig upplysa motionären, huru der¬
med sig förhåller. Motionären har tydligt utgått från det antagan¬
det, att man blott hade att räkna, hvad banan Spånga—Ullersäter—
Örebro kostar, och så lägga till dessa 200,000 kronor för Ullersäters
station. Men motionären synes hafva helt och hållet förbisett, hvad
han eljest kunnat åt sidan 26 i Kongl. Maj:ts proposition finna anled¬
ning antaga, att de 6,800,000 kronor, som redan äro af Riksdagen bevil¬
jade för bansträckningen Örebro—Krylbo, icke räcka till för att komma
fram ända till Spånga. Det är således ej nog att nu begära blott
kostnaden för banan emellan Spånga och Örebro, utan det kommer
Angående
fullbordande
af statsbanan
mellan
Krylbo och
Örebro m. m.
(Forts).
N:o SI. 32
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående att ytterligare behöfvas en del medel. Man bar af Riksdagen begärt
fullbordande afrundadt anslag per år, inen deraf följer icke, att man med dessa
redan beviljade anslag kommer fram till Spånga. Det är visserligen
Krylbo och sant således, att efter afdrag från hela det till Örebro—Krylbo-banan
Örebro m. m. beräknade anslag, 9,054,000 kronor, af redan beviljade 6,800,000
(Forts.) kronor det återstår ett belopp af 2,254,000 kronor; men det, som är
qvar, räcker ej, äfven om man frånser de 200,000 kronor, som ju
särskiidt måste beräknas för Ullersäters station. Detta var anled¬
ningen till mitt påstående, att den af motionären föreslagna siffran
ej var rigtig.
Hvad motionärens detaljanmärkningar beträffar, så äro de, som
jag nämnde,., upptagna och bemötta af chefen för jernvägsstyrelsen.
I fråga om Örebro — Svartå-banan vill jag, utöfver hvad han derom
yttrade, endast erinra kammaren om, att så vidt jag kan se, är den
erfarenhet, man har om denna bana under första tiden af dess tillvaro
— den öppnades den 1 oktober 1897 — alls icke otillfredsställande,
utan synes tvärtom för en så ny bana ganska lofvande. Ser jag på
inkomsterna per dag och bankilometer under sista månaden i hvarje
qvartal af år 1898, så utgjorde den för mars 6 kronor 51 öre, för
juni 9 kronor 50 öre, för september 8 kronor 17 öre och för december
7 kronor 80 öre. Jemför jag så den sista månad, för hvilken jag
har trafikuppgifter, nemligen februari månad 1899 med samma månad
1898, så visar det sig, att då inkomsten per dag och bankilometer i
februari 1898 var 6 kronor 25 öre, uppgick den för samma månad
år 1899 till 8 kronor 60 öre. Detta är ju eu stegring; och det är,
jag upprepar det, ingalunda dåliga siffror för eu ny bana.
Här har vidare i..fråga om de trafikberäkningar, som gjorts af
jernvägsstyrelsen för Örebro—Frövi-banan, sagts, att desamma vore
kanske väl sangviniska; och motionären har i sin motion — jag mins
ej, om han upprepade det i sitt muntliga yttrande - särskiidt an¬
märkt, att den utgiftsprocent, som jernvägsstyrelsen beräknat för
Örebro—Frövi-banan, eller 53 procent, skulle vara val låg. Men kan
den vara det, mina herrar, då utgiftsprocenten för banan under åren
1896 och 1897 var 37 ’/2 procent'.'* Om man då höjer denna utgifts¬
procent med ej mindre än nära 50 procent, synes väl detta vara till¬
räckligt, helst banan, då den kominer i statens ego, skall undergå
ganska dryga kompletteringsarbeten för att blifva en förstklassig bana.
Motionären sammanstälde i sitt anförande värdet af Frövi station
med kostnaderna för det grenspår, staten åtagit sig att bekosta, och
sade ungefär så: »det är ju ett komplett missförhållande, att, då statio¬
nens värde är 82,000 kronor, grenspåret kommer på omkring 115,000
kronor.» Ja, dessa siffror äro alldeles rigtig,i, men icke bör man väl
ställa dem emot hvarandra. Hvar är det uppgifvet, att man för detta
grenspår får den der andelen i Frövi station?..Utan, som kammarens
ledamöter fullväl veta, är det så, att bolaget Örebro—Köping icke är
skyldigt att sälja banan, utan har rättighet att derför uppställa sina
vilkor. Nu stälde bolaget upp detta vilkor att få ett grenspår. Detta
var icke något pris för Frövi station, utan endast ett af bolaget
uppstäldt, för detsamma förmånligt vilkor. Kong! Maj:t hade då
blott att pröfva, om detta tillskott till den af bolaget fordrade köpe-
33
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
skilliugen var af beskaffenhet att göra affären mindre rentabel
eller icke.
Ja, detta var detaljanmärkningarna.
Skälet, hufvudskälet för mig åtnnnstone, hvarför jag ansett
lämpligt att söka förvärfva bandelen Örebro—Frövi, är det, som stats-
utkottet på sid. 20 i betänkandet framhållit, eller att det är »mindre
rigtigt att anlägga en ny bana, då trafiken i fråga kan fullt ut be¬
sörjas genom anlitande aV en redan befintlig» och att »en sådan an¬
vändning af landets kapitaltillgångar icke synes kunna rätt försvaras».
Detta har varit och är min uppfattning, och derför bär jag, allt sedan
denna fråga väcktes, sträfvat för att man skulle inköpa bandelen
Örebro—Frövi för att få in den som en länk i Örebro—Krylbo-banan
i stället för att bygga en ny bana så till sägandes bredvid en redan
befintlig. Emellertid erhöll man icke något antagligt köpeanbud från
bolaget, och derför fick jag vid förra riksdagen anmäla, att frågan då
syntes hafva förfallit. Sedan inkom ett anbud, som syntes regeringen an¬
tagligt, åtminstone sä pass antagligt, att regeringen ansåg sin skyldighet
vara att framlägga det för Riksdagen, så att Riksdagen blefve i tillfälle
att välja, huruvida den för något mindre kostnad vilie bygga eu ny
bana eller för ej obetydligt högre kostnad förvärfva eu redan befintlig
bana med upparbetad trafik. Enligt min åsigt har det senare alterna¬
tivet, det af regeringen föreslagna, företrädet; och statsutskottet har
gifvit mig rätt i min uppfattning, att denna affär ingalunda skulle
blifva för staten förlustbringande, utan tvärtom bör anses ganska
förmånlig.
För 25 år sedan, vid 1873 års riksdag, förelåg för Riksdagen
ett förslag om förvärfvande af banan Örebro—Köping för en köpe¬
skilling åt, vill jag erinra mig, mellan 6,200,000 och 6,300,000 kronor.
Detta förslag både åtskilliga försvarare inom denna kammare; och
en af de mest nitiske bland dem var dåvarande representanten för
Örebro. Han var framsynt den gången; han förstod banans ut¬
vecklingsförmåga och fördelarne för staten af detta köp. Jag tror,
att vi, med den erfarenhet vi nu ha, måste säga, att det hade varit
förmånligt för staten, om den då köpt banan för det erbjndna priset.
Jag tror, att efterverlden skall kunna säga detsamma om oss,
om vi nu köpa bandelen Örebro—Frövi, att vi då handlat med
iakttagande af svenska statens sanna intresse. Det är ur denna
synpunkt, herr talman, jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Eriksson i Bäck: Jag börjar med att gifva till känna,
att jag kommer att yrka bifall till utskottets utlåtande och skall ej
yttra så mycket härutöfver; men jag anser mig böra lemna några
upplysningar om de lokala förhållandena, då jag ju så väl känner
till dem. Jag lofvar dock, som sagdt, att ej yttra många ord.
Herr Sahlin talade om, hvilken förlust Näsby kommun skulle göra
i skatteafseende. Ja, jag vill då säga honom, att detta dock ej be¬
tyder så mycket för Näsby kommun, ty de hafva förut ej högre
kommunalskatt än 32 öre per fyrk. Om de då få en liten förhöjning,
kan det ju ej blifva så känbart. -Men de få ju i ersättning för denna
Andra Kammarens Prat. 1899. N:o 31. 3
Angående
fullbordande
af statsbanan
mellan
Krylbo och
Örebro m. m.
(Forts.)
N:0 31.
34
Angående
fullbordande
af statsbanan
mellan
Krylbo och
Örebro m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
förlust en anknytning med statsbanan norrut, och detta är ju en
fördel, utan något bidrag från kommunen.
Enligt 1897 års kong!, proposition är den af herr Sahlin nu
förordade linien, som skulle återstå att bygga, 31 kilometer lång.
Jag har i kongl. jern vägsstyrelsen förfrågat mig, huru mycket linien
skulle komma att förlängas genom föreningen med Ullersäters station,
och erhöll då det svar, att den blefve förlängd 2 kilometer, så att det
blefve 33 kilometer från Spånga till Örebro. Den andra linien öfver
Frövi är 30 kilometer lång. Med Ullersäterslinien finge sålunda all
trausitotrafik fraktas 3 kilometer längre väg, och om man kapitali-
serar fraktkostnaden för dessa 3 kilometer, torde det blifva ett af-
sevärdt kapital.
Jag vill vidare tillkännagifva, att på linien Örebro—Ullersäter
tinnes det ganska litet lokaltrafik. Trakten är klent bebyggd, så att
det icke kan blifva någon vidare trafik, något, som ock framhölls
vid Örebro—Krylbo-frågans behandling här i kammaren 1897.
Herr generaldirektören (Nordström yttrade, att det på Ullersäters¬
linien finnes en plats, som är mycket svår i trafiktekniskt hänseende.
Jag vill förtydliga och understryka detta genom att citera några
rader ur jernvägsstyrelsens utlåtande af är 1897, som dock ej tinnes
infördt i den kongl. proposition, som då lemnades till Riksdagen.
Det är i fråga om ett stycke på linien af 13 kilometers längd, som
jernvägsstyrelsen säger: »Oaktadt linien under oafbrutet skarpa krök-
ningar sökt undvika de från sidorna framspringande, af djupa tvär¬
dalar afskinna bergsryggarne, erfordras ändock på sträckningen från
Sommaboda söderut högst betydande terasseringsarbeten samt jemväl
i den derifrån ledande sluttningen ned emot Tjugestasjöns aflopp.»
Stigning och kurvor äro de starkast tillåtna. Som herrarne kunna
förstå, blir denna bit mycket dyr att bygga och äfven mycket svår i
trafiktekniskt hänseende. Eu kunna herrarne ju tänka som så, att
det i alla fall bär utför, då man åker tillbaka. Ja, det är sant;
men det bär också uppför, innan man kommer till högsta punkten,
så att det blir ungefär, som om man tänker sig köra upp på ett tak
— det bär uppför från båda sidorna. Och derför blir det mycket
svårt i trafiktekniskt hänseende på denna plats.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet yttrade, att hvad
som var af liiksdagen bcviljadt för linien till Spånga ej komme att
räcka till hela den sträckan. Det tror jag också, ty beräkningarna
för 1897 års proposition gjordes upp år 1896; och herrarne veta väl
något hvar, att såväl arbetslöner som materialpris stigit högst be¬
tydligt sedan dess. Det är då ej tänkbart, att banan skulle kunna
fullbordas lör det belopp, som föreslogs är 1897.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.
Herr Sahlin: Herr talman! Jag ber först att få erinra kam¬
maren om, att det uttryck, som herr statsrådet och chefen för civil¬
departementet begagnade, när herr statsrådet redogjorde för mitt
anförande, nemligen ordet partisk, icke var mitt uttryck.
Herr statsrådet erinrade om, att han vid 1897 års riksdag fram¬
höll, hurusom det kunde befinnas lämpligt — och efter hans öfver-
Onsdagen den 3 Maj, e. m. 35 N:o 31.
tygelse skulle det nog också blifva lämpligt — att, i stället för att
fullborda banföretaget enligt Ullersäters-alternativet, inköpa Örebro af ståtsbanan
—Frövi banan. Det är mycket sant. Och jag bar också erinrat om ' mellan
detta på alla de ställen, der en sådan erinran vederbör. Men herr Krylbooch
statsrådet och chefen för civildepartementet torde ej heller hafva Örebro m. m.
förgätit, hvilket pris regeringen då tänkte sig och för Riksdagen (Forts.)
framlade såsom antagligt pris för denna bana. Det var enligt kongl.
jernvägsstyrelsens beräkning 2,000,000 kronor, eller senare högst
3,000,000 kronor, hvarpå det då gick ut.
Herr statsrådet talade vidare om de 241,000 kronorna. Jag kan
icke låta hvad herr statsrådet yttrade i denna del vara utan svar å
min sida. Herr statsrådet sade, att om man skall anföra dessa 241,000
på deu ena sidan, skall man också anföra dem på den andra. Men,
mina herrar, låt oss se efter, hvilka poster ingå i dessa 241,000
kronor. År det tillfälliga och helt och hållet oberäkneliga repara¬
tioner, som alltid komma, då en jernväg trafikeras? Jag skall icke
besvära kammaren med många poster, utan jag skall endast taga
några de största. »Dyka bruk: Nytt stationshus af sten — 30,000.»
>Ervalla: Uppförande af ekonomihus af sten — 4,000; vexel- och
signalsäkerhetsanläggning — 10,000.» »Uppförande» på samma ställe
»af betjeningshus af sten med åtta lägenheter å 1 rum och kök —
30,000; Frövi: Vexel- och signalsäkerhetsanläggning — 12,000.»
Det är väl ändå icke herr statsrådets mening, att sådana utgifter
verkligen behöfde förekomma, om man hade en jernväg, som vore
nybyggd och i fullgodt skick. Om vi nu fortsätta, finna vi under
rubriken »Banbevakningsbostäder» vid fyra vaktstugor posten»ladugård
med foderbod», hvarje gång upptagen till 1,100 kronor; vidare vid
Ervalla: »Ny banmästarebostad med källare, ladugård m. m.» —
7,500 kronor, och vid Frövi bro ny vaktstuga 5,000 kronor. Detta
är väl icke, mina herrar, sådana utgifter, som verkligen böra föras
på reparationskontot äfven för en ny jernväg, utan dessa äro väl
endast förbundna med Frövi-alternativet. Och således var det icke
så orimligt ändå, när jag för min del försökte göra gällande, att
dessa kostnader hade af såväl jernvägsstyrelsen som statsrådet bort
upptagas och redogöras såsom kostnader i samband med köpet. Jag
skall endast, utöfver de kompletteringsarbeten, som jag redan berört,
anföra ännu en post. Bland de »arbeten, som omedelbart efter statens
öfvertagande af bandelen böra utföras», upptages räler: 63,612 kronor.
Bland »öfriga erforderliga kompletteringsarbeten, som framdeles
behöfva utföras», finna vi räler: 88,624 kronor.
Detta är icke heller, synes det mig, en post, som alltför snart
skulle komma i fråga, då det gäller en ny jernväg, utan hvad angår
denna sista post, torde väl både jernvägsstyrelsen och Kongl. Maj:t
böra gifva mig rätt, när jag säger, att äfven denna kostnad bör
uppföras såsom en med köpet förenad kostnad.
Herr statsrådet talade om de 200,000 kronor, som jag förut talat
om, och herr statsrådet anförde dervid, att dessa 200,000 kronor blif-
vit af mig utelemnade. Han citerade sid. 26 i den kongl. propo¬
sitionen, der det är fråga om anslaget för i år, men jag skall tillåta
mig att å nyo fästa herr statsrådets uppmärksamhet på sid. 19 i
N.o 31. 36 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående propositionen och påpeka, att der står det uttryckligen, att enligt af
af statsbanan j c r n vägs s ty re 1 s en» uppgjord beräkning, betingade en dylik anläggning
mellan — nemligen en station vid Ullersäter — en kostnad för staten af
Krylbooch omkring 200,000 kronor». Och denna siffra är också medräknad i
Örebro m. m. den af mig angifna kostnaden 2,207,000 kronorna. Huru kan då
(Forts.) herr statsrådet och chefen för civildepartementet säga, att jag verk¬
ligen glömt bort denna siffra? Kanske 200,000 kronor för ofrigt äro
bortglömda. Om dem yttrade jag mig icke, men jag håller icke alls
otroligt, att, då betänkandet är så svårfattligt som det är i afseende
på Ullersätersalternativet, dessa 200,000 kronor skulle kunna vara
att söka på annat ställe. Men, som sagdt, de 200,000 kronor, som
beräknats för Ullersäters station, hafva icke blifvit af mig utelemnade.
Herr statsrådet talade vidare om den alltför höga utgiftsprocent,
som jag beräknat. Denna är dock grundad på siffror, som äro af
jernvägsstyrelsen uppgillra. Och att den kunnat blifva så låg vid Örebro
—Köpings jernväg, som deu verkligen varit, synes mig dels bero
derpå, att detta är ett enskildt bolag, som tack vare dess ytterst
omsorgsfulla skötsel, hvilken allmänt blifvit vitsordad såsom förträfflig,
kunnat drifva ned kostnaderna mycket lägre, än eu statsbana kunnat
göra, dels ock derpå — livilket jag anser vara en mycket vigtig
anmärkning mot inköpet af banan — att eu större malmtrafik nu
berör banan vid Frövi och går in på sjelfva stationen, hvilken trafik
emellertid genom de anordningar, som föreslagits, icke skulle komma
att beröra statsbanans station Frövi. Det är alldeles påtagligt, synes
det mig, att utgiftsprocenten skall blifva eu annan, än den hittills
varit, när förhållandena så omkastas.
Jag är herr generaldirektör Nordström tacksam för det erkän¬
nande han dock gifvit mig, att Svartåbanans trafikkontrakt är eu
svag punkt i denna fråga. I min motion har jag utförligt visat
detta, men statsutskottet berör icke alls denna sak. Jag bär der
visat, att den driftkostnad af 1,900 kronor per bankilometer, som kär
är angifven, är synnerligen låg och lägre, än hvad någonstädes är
fallet vid statsbanorna. Vid en liten bana Boden—Bräcke är visser¬
ligen driftkostnaden endast 2,011 kronor per bankilometer och å
linien Sköfde—Karlsborg 2,901 kronor, men i medeltal för Sveriges
statsbanor söder om Storvik utgör den 7,342 kronor. Men det är
väl dock ett bra långt steg från de 1,900 kronor per bankilometer,
med hvilka Örebro—Köpings jernvägsaktiebolag trafikerat Svartå-
banan, och till de 7,342 kronor pr bankilometer, som kräfvas för¬
svenska statens banor söder om Storvik.
Herr generaldirektören anförde också, att det är en framstående
man i jernvägsafseende, som uppgjort det kontrakt, enligt hvilket
Örebro—Köpings jernvägsaktiebolag trafikerar Svartåbanan. Jag har
också sjelf gång på gång privatim hört den frågan: tror verkligen
motionären, att en så framstående man som denne skulle göra upp
ett kontrakt, som vore för hans bolag ofördelaktigt? Nej, det tror
jag icke. Men jag tror på möjligheten af att Örebro—Köpings jern-
vägsÄktiebolags styrelse sköter Svartåbanan mycket billigare, än
staten någonsin skall kunna sköta den. Denna jernväg är anlagd
på entreprenad. Jag törs icke säga, om den är sämre än andra
37 N:o 31.
Onsdagen den 3 maj, e. m.
jernvägar här i landet, hvilka också äro anlagda på entreprenad, Angående
men det påstår jag, att denna jernväg har måttligt anseende för
förträfflighet i afseende å anläggningen. Och derför tror jag också, 7 meuan
att kostnaden för staten att trafikera banan, hvari naturligtvis också Krylbo och
ingår kostnaden för underhåll af banan, skulle visa sig vara betyd- Örebro m. m.
ligt stor. (Forts.)
Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.
Herr Sjö: I olikhet mot den nästföregående talaren anser jag
det nu ifrågasatta köpet ganska fördelaktigt för staten. Priset är vis¬
serligen med kompletteringsarbeten 3,960,000 kronor, men då man
beräknar, att i detta pris ingår förvärfvandet af en värdefull jord i
Örebro stad jemte verkstäder och dylikt, hvilket anses vara värdt
minst 460,000 kronor, skulle inköpspriset i sjelfva verket endast blifva
3,500,000 kronor. Jemför man dä siffrorna, som uppstå, om man
skulle bygga Ullersätersjernvägen i stället för att inköpa bandelen
Örebro—Frövi, skulle summan derför uppgå till 2,207,000 kronor,
och det blefve alltså icke större skilnad än 1,293,000 kronor mellan
att inköpa och att bygga.
Härtill kommer vidare, att man slipper att bygga, hvilket ju un¬
der nuvarande svåra arbetstider måste anses vara ganska fördelaktigt,
enär'‘det, såsom generaldirektören för statens jernvägar uppgaf, skulle
åtgå icke mindre än 1,200 man för sommaren till byggandet af den
ifrågasätta jernvägslinien. Och sannerligen, det är icke litet. Dessa
arbetare kunna användas till andra arbeten, icke allenast i trafik-
hänseende, utan äfven, om så icke behöfdes, till bruk för jordbruket
och andra näringar. Den jernväg, som det nu är ifrågasatt att in¬
köpa, har, enligt hvad utdrag af räkenskaperna visa, lemnat 4 pro¬
cent på i det närmaste 4,000,000 kronor. Och detta är icke det be¬
lopp, som vi skulle gifva för jernvägen, utan det är ju betydligt
mindre. Dessutom skulle det vara ganska fördelaktigt, om man ge¬
nom ett inköp komme i åtnjutande af alla de fördelar, som denna
jernväg nu lemnar, om man, så att säga, komme till dukadt bord.
Detta är en fördel, som synts mig så talande, att jag inom utskottet
icke kunnat annat än biträda det kongl. förslaget; och jag skall för
den skull be att äfven nu få yrka bifall till detsamma.
Herr Nordström i Stockholm: Jag vill ännu en gång påpeka,
att de 241,000 kronor, hvarom den ärade motionären talat, afse upp¬
förandet af hus, säkerhetsinrättningar och dylikt, samt inläggning efter
hand af nya skenor. Detta är just förbättringar af samma slag som
de, hvilka" årligen efter hand utföras å alla banor och i den mån ba¬
norna blifva mer trafikerade. De skenor, som ingå i beloppet 237,500
kronor, afse redan nu förslitna skenor, som genast måste utbytas,
hvarför beloppet derför för dessa skenor äfven genast måste utgå, men
det andra, högre beloppet afser sådana skenutbyten, som komma
efter hand. Motionären har anfört åtskilligt angående utgiftsprocen-
ten. Den är en mycket vansklig faktor att räkna med, och man
måste noga känna förhållandena för att kunna draga rigtiga slut¬
satser beträffande densamma. Hvad nu angår Karlsborg—Sköfde-
N:o 31. 38
Onsdagen den 3 maj, e. m.
fidlhnrTdJ ^aD,au s‘^ ^Ia!' c^en inrättats för ett alldeles särskild! ändamål; den
af statsbanan trafikeras hufvudsakligen af staten, som använder den för att derå
mellan frakta materiel till fästningen m. m. Frakten utgår der efter en
Krylbooch mycket låg taxa, och man får derför icke taga med denna bana i
Örebro m. m. jemförelse, och samma är förhållandet med andra af de banor, som
(Forts.) motionären här omnämnde.
Eäknar man bort de starkt trafikerade stambanorna söder om
Storvik, skulle, ansåg motionären, utgiftsprocenten der bli 62. Så är
dock icke förhållandet, ty gör man denna uträkning riktigt, visar det
sig att, utgiftsprocenten blir 57.
Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan vidhåller helt
enkelt mitt yrkande.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! För min del skall
jag icke fästa mig så mycket vid de många siffror, som här i afton
blifvit anförda, i synnerhet som jag märker, att man på vissa håll
på ett mycket ogeneradt sätt användt dem. Jag vill i stället, om
möjligt, försöka fästa mig vid frågans hufvudsynpunkter och särskildt
vidröra en omständighet af största vigt, men som hittills under diskus¬
sionen icke blifvit berörd.
Först vill jag emellertid,., beträffande nybyggnaden af linieu
Spånga öfver Ullersäter till Örebro, påpeka, att man icke kan an¬
skaffa donna handel för det pris, som den ärade motionären beräknat.
Hans beräkning grundar sig på de kostnadsberäkningar, hvilka, om
jag icke tager fel, uppgjordes år 1896. Sedan dess ha naturligtvis
prisen på både arbetskrafter och materiel betydligt stigit, så efter
mitt förmenande är det alldeles omöjligt att bygga den bandelen för
det belopp, som motionären har tänkt sig.
Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, hvilken ofantligt
stor skilnad det är på att trafikera en bana, som har en upparbe¬
tad trafik mot att trafikera en ny bana.
Man får derför icke räkna såsom motionären gjort och lägga alla
möjliga utgifter på inköpet, utan man får äfven komma i håg, att
med byggandet af den nya banan följa eu del olägenheter, som icke
af honom blifvit framhållna. Bland annat blir det t. ex. under bygg¬
nadstiden en icke obetydlig ränteförlust, och äfven under de första
åren efter banans tillkomst, innan man fått trafiken upparbetad, kom¬
mer det att uppstå en betydlig ränteförlust, eller, rättare sagdt, rän¬
tan på anläggningskostnaderna blir mycket låg, under det att, om vi
inköpa bandelen Örebro—Frövi, redan från början en nöjaktig ränta
på inköpssumman erhålles. Det är vidare att beakta, att bandelen Öre¬
bro—Frövi ur trafikekonomisk och trafikteknisk synpunkt är vida
öfverlägsen Ullersäterlinien, så att någon likställighet i detta afse¬
ende icke kan ifrågasättas. Detta bär naturligtvis för framtiden en
ofantligt stor betydelse.
Men härtill kommer enligt mitt förmenande en annan ganska
vigtig omständighet, som här ännu icke blifvit framhållen.
Vi köpa 1899 en bana för ett sådant pris, att man kan beräkna,
att den redan från början lemnar 4 procent på inköpssumman, och
hvad är för {ifrigt naturligare, än att trafiken å densamma skall ökas
39 N:o 31.
Onsdagen den 3 maj , e. m.
år ifrån år. Nu skall den hufvudsakliga delen af köpeskillingen icke -Angående
betalas förr än år 1907, och om trafiken allt jemt är i stigande, korn-
mer banan 1907 att lemna betydligt större afkastning än nu, och att mMan
trafiken i högst väsentlig mån kommer att växa, är alldeles säkert. Krylbo och
Vi få således en bana, som år 1907 eger betydligt större värde än Örebro m.m.
det pris, hvarför den inköptes år 1899,v och detta ökade värde utgör (Forts.)
en ren vinst. Detta skäl anser jag vara af synnerlig vigt att beakta.
På grund af dessa skäl och hvad i öfrigt framhållits för in¬
köp af banan, hemställer jag, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de framstälda yrkandena, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
Punkten 2.
Bifölls.
§ 4.
Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets memorial n:o 72,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående utgifvande af
eu handbok öfver gällande föreskrifter rörande de i rikshufvudboken
uppförda anslag och fonder.
§ 5-
I ordningen dernäst företogs till behandling statsutskottets ut- Angående
låtande, n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och inärag-pindraqnings.
ningsstaterna. staterna.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
Punkten 3.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, hade herr
E. Hammarlund föreslagit, dels att Riksdagen måtte besluta, att det
högsta lönebelopp, för hvilket delaktighet i folkskol elär arnes pensions-
inrättning finge ega rum, måtte bestämmas till 1,600 kronor, och
dels att Riksdagen för detta ändamål måtte höja det såsom bidrag
till folkskolelärarnes pensionering uppförda årsanslag med 5,000 kronor.
Utskottet hemstälde, att herr Hammarlunds ifrågavarande motion
icke må af Riksdagen bifallas.
Emot detta beslut hade [reservation afgifvits af herr S. O. von
Frusen.
N:o SI. 40
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Sedan punkten blifvit föredragen, yttrade,
Angående
anslagen till
pensions- och
indragnings- . ^err von tfriesen: Herr talman! Som kammaren behagade
staterna, erinra sig, eger det förhållandet rum med folkskolelärarnes pensions-
(Forts.) inrättning, att det delaktighetsbelopp, för hvilket ett folkskoledistrikt
är skyldigt att ingå uti inrättningen, är lika med det lönebelopp
jemte ålderstillägg, som folkskolelärarne minst ega rättighet att få
enligt gällande författning, och det beloppet är för närvarande 800
kronor. Men der ett distrikt ger högre lön än 800 kronor, så kan
detsamma få ingå i inrättningen till ett högre belopp, dock icke högre
än lönen, och icke högre än 1,000 kronor, hvarvid tillika är att märka,
att uti lönebeloppet icke lå inräknas husrum, vedbrand och kofoder
eller ersättning derför och icke heller ersättning för läsning utöfver
åtta månader om året. Således, om en kommun önskar att ingå för
ett delaktighetsbelopp af 1,000 kronor, så skall den lön, som kommu¬
nen ger läraren, vara minst 1,000 kronor plus husrum, vedbrand och
kofoder samt, derest läsning utöfver åtta månader eger rum, särskild
ersättning för detta.
Den pension, som en lärare får, är tre fjerdedelar af delaktighets-
beloppet, således minsta pensionen för närvarande tre fjerdedelar af
800 kronor eller 600 kronor, och högsta pensionen för närvarande
tre fjerdedelar af 1,000 kronor eller 750 kronor.
Nu kunde ju, när pensionsinrättningen stiftades, detta högsta
delaktighetsbelopp af 1,000 kronor vara tillräckligt, men för närva¬
rande tror jag knappast man kan säga, att så är förhållandet; ty på
många ställen, både i städerna och äfven på landsbygden, äro lönerna
så stora, att högsta delaktighetsbeloppet med skäl borde sättas högre
än det, som nu är medgifvet. Så t. ex. kan här i Stockholm för
närvarande en folkskolelärare erhålla i lön 2,400 kronor. Drar jag
då ifrån de belopp, som beräknas för husrum, vedbrand och kofoder
samt ersättningen för läsning utöfver åtta månader om året, hvilka
belopp beräknas till 700 kronor, får jag qvar 1,700 kronor, för hvilka
således delaktighet i kassan kunde vinnas, derest icke det flere gån¬
ger omnämnda maximum vore faststäldt.
Nu förefaller det väl, åtminstone efter vanligt sätt att se dylika
frågor, något orimligt, att en tjensteman, som i lön har haft 2,400
kronor, skall uti pension få endast 750 kronor. Visserligen — och
det vill jag icke undanhålla — kan här sägas, att folkskolelärarne
erhålla pension vid en lägre lefnadsälder än tjensteman i allmänhet,
nemligen vid 55 år; men denna lägre lefnadsälder motiverar inga¬
lunda en sa väsentligt förminskad pension som den, jag nyss nämnde.
Det är endast mellan 31 och 32 procent af lönen, som här erhålles i
pension. Eljest anser man, att när det är små löner, bör hela lönen
utgå som pension, och, när det är högre löner, 80 procent af lönen.
Det förefaller mig således, som om den tanke, som ligger till grund
för motionärens förslag, skulle vara fullt rigtig, nemligen att maxirui-
delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen under nuvarande förhål¬
landen bör höjas, och jag tror äfven, att detta helt och hållet öfverens-
stämmer med de grunder, på hvilka denna inrättning ifrån början
blifvit fotad. & J
41
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Som bekant, betalas ju folkskolelärarnes löner af staten och skol- Angående
distrikten, och pensionerna betalas också af staten och skoldistrikten.0”®^®”
Och det är för närvarande så stäldt, att statens årliga bidrag till indragnings-
pensionsinrättningen är ungefär dubbelt så stort som skoldistriktens, staterna.
så att, då kommunerna betala 5 procent utaf delaktighetsbeloppet, (Forts.)
betalar staten cirka 10 procent af samma delaktighetsbelopp. Och
detta statens deltagande i pensioneringen är icke begränsad! till hvad
som motsvarar det lönebelopp, i hvilket staten deltager med två tredje¬
delar, d. v. s. för närvarande 800 kronor, utan det sträcker sig der¬
öfver, nemligen för närvarande till hvad som motsvarar ett delaktig¬
hetsbelopp af 1,000 kronor, och skilnaden mellan dessa belopp kar
förut varit vida större.
Såsom i motionen omförmäles, var det lägsta delaktighetsbeloppet,
från början bestämdt till 400 kronor, men maximibeloppet till 1,000
kronor. Nu synes det fullt rigtigt och i öfverensstämmelse med de
grunder, på hvilka kassan är fotad, att, då minsta delaktighetsbeloppet
höjts till 800 kronor, äfven maximidelaktighetsbeloppet höjes. Huru¬
vida nu höjning bör ske till det af motionären föreslagna beloppet 1,600
kronor eller något annat, derom skall jag ej yttra mig; men det före¬
faller mig, som om det vore skäl att i detta hänseende åstadkomma
utredning genom skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Detta är den uppfattning, jag har i frågan. För närvarande hat-
jag icke något yrkande att framställa.
Häruti instämde herr Centenvall.
Herr Hammarlund: Herr talman! Med anslutning till hvad den
föregående ärade talaren anförde skall jag i hufvudsak yrka bifall
till min motion.
Den föreliggande frågan har betydelse icke blott för lärarne i
de största städerna, såsom Stockholm och Göteborg, utan äfven för
lärarne i en mängd af våra medelstora städer. Det tinnes minst 28
städer, i hvilka lönen till folkskolelärarne utgår med mera än 1,000
kronor, detta oberäknadt ersättningen för bostad, vedbrand och kofoder
eller ersättning för dessa naturaförmåner, för hvilka pensionsdelaktighet
icke får åtnjutas. Men det är icke blott i städerna, utan äfven der
och hvar på landsbygden, som lärarne åtnjuta högre lön, än som mot¬
svarar högsta delaktighetsbeloppet i folkskolelärarnes pensionsinrätt-
ning. Särskild! är detta förhållandet i Skåne samt vid åtskilliga bruk
o. s. v. Vidare är att märka, att delaktighet i folkskolelärarnes pen-
sionsinrättning åtnjutes af lärarne vid de högre folkskolorna, af samt¬
liga de af staten aflönade lärarne vid seminariernas öfningsskolor samt
af de lärare, som tjenstgöra vid de af landstingen upprättade semina¬
rierna. För alla dessa lärare är denna fråga af stor betydelse. Andra
lärare få 75 procent af lönen i pension, men de kategorier, som jag
tillåtit mig nämna, få nöja sig med 50, och somliga till och med
endast med 30 procent af iönen.
Det var ej meningen, när pensionsinrättningen bildades, att ett
sådant abnormt förhållande skulle inträffa. De komiterade, som upp¬
rättade förslaget till det reglemente, på grund hvaraf denna pensions-
N:o 31. 42 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående inrättning tillkom, yttrade, att det skulle »vara både obilligt och till
pension- skada för undervisningen, om all rätt till delaktighet i inrättningen
indragnings-för lärare vid de egentliga folkskolorna skulle begränsas af minirni-
staternci. lönen, och om någon möjlighet icke bereddes de lärare, som åtnjuta
(Forts.) högre lön, att äfven få pensionen förhöjd. Ty om eu lärare till följd
af dryga lefnadskostnader eller af annat skäl anses behöfva större
lön än andra, fordrar billighet och rättvisa, att också hans pension i
samma mån förhöjes.---Det skulle mycket menligt inverka
på undervisningen, i fall pensionen för en lärare nödvändigt måste
bestämmas efter en möjligen vida lägre lön, än han åtnjuter, emedan
han derigenom skulle se sig tvungen att stanna qvar vid tjensten
så länge som möjligt, äfven sedan han icke längre egde krafter
att sköta sitt kall.»
På grund af dessa af komiterade anförda skäl bestämde Riks¬
dagen minimidelaktighetsbeloppet till 400 kronor och maximidelaktig-
hetsbeloppet till 1,000 kronor. Under de trettiotvå år, som sedan dess
gått, bär minimidelaktighetsbeloppet så småningom höjts från 400
kronor år 1807 till 500 kronor är 1873, 600 kronor år 1876, 700 kronor
år 1892 och 800 kronor nu i år 1899. Men maximibeloppet står fort¬
farande qvar vid 1,000 kronor. Meningen med min motion är således
endast att återställa det nu rubbade förhållandet och bringa pensions-
inrättningen in i det läge, som rådde, då pensionsinrättningen tillkom.
Nu har utskottet framstält. två invändningar mot mitt förslag.
För det första säger utskottet, att det synes utskottet »mindre lämp¬
ligt att nu vidtaga någon förändring uti folkskolelärarnes pensions-
vilkor, hvarmed ökade utgifter för staten skulle följa», enär »Riks¬
dagen sistlidet år visade sig behjerta folkskolelärarnes intressen ge¬
nom att åt dem medgifva ett andra ålderstillägg, hvarmed följde en
ökning å 100 kronor uti minimidelaktighetsbeloppet i pensionsinrätt¬
ningen och för statsverket en ökning å 50,000 kronor uti det årliga
bidraget till samma pensionsinrättning.»
Jag är den förste, som skall tacksamt erkänna den välvilja, som
låg till grund för Riksdagens fjorårsbeslut. Det var ett välgrundad!
beslut, och lärarecorpsen är Riksdagen derför högst tacksam. Men det
är att märka, att den förbättring, som då genomfördes, är till fördel
väsentligen endast för landsbygdens lärare. De lärare, som äro an-
stälda i städerna, hade förut denna högre lön, och de kunna icke få
någon högre pension genom det beslut, som tillkom i fjor. Mitt för¬
slag är helt enkelt en konseqvens af fjorårsbeslutet, och genom det¬
samma skulle äfven städernas lärare vinna en liten förbättring i
sina vilkor.
Utskottet har emellertid ytterligare ett skäl för afslag. Utskottet
»föreställer sig, att de af ett bifall till motionärens yrkande om del-
aktighetsbeloppets höjning föranledda kostnaderna för statsverket
ingalunda kunna begränsas inom de af honom förslagsvis beräknade
beloppen 5,000 till 8,000 kronor, utan sannolikt komma att vida öfver¬
stiga desamma.»
Jag ber med anledning häraf få framhålla, att jag grundat min
beräkning på den utredning, som skedde år 1886. Nämnda år skref
Riksdagen till Kougl. Maj:t och anhöll om utredning i denna fråga.
Oasdagen den 3 Maj, e. m. 43 N:o 31.
Det ifrågasattes då en höjning af maximibeloppet från 1,000 kronor Angående
till 1,200 kronor. Denna utredning verkstäldes af professor Lind-a”®^®“ ^
hagen och gaf till resultat, att eu sådan höjning kunde ske utan attindragning s-
för tillfället medföra den minsta tillökning i statens bidrag till folk- staterna.
skolelärarnes pensionsinrättning, men att framdeles möjligen kunde (Forts.)
behöfvas ett tillskott af 2,600 kronor. Nu har jag ifrågasatt en ytter¬
ligare förhöjning af maximidclaktighetsbeloppet, derför att minimi-
delaktighetsbeloppet nu är högre än då och sedan dess åtskilliga
lärareplatser kommit upp till högre lön än då. Jag har kommit
till det resultat, att ett årsanslag af 5,465 kronor skulle erfordras, för
att alla de, som nu äro delaktiga efter 1,000 kronor, skulle kunna
komma upp till 1,200 kronor. Emellertid skulle skoldistrikten ej vara
skyldiga att ingå efter högre belopp, utan det skulle alldeles som
hittills erfordras särskilt beslut derom, och följden häraf blefve
naturligtvis, att det komme att dröja många år, innan de 433 tjeuster,
som äro delaktiga efter 1,000 kronor, kommit upp till 1,200 kronor.
Det har åtgått trettiotvå år, för att dessa 433 tjensteinnehafvare kom¬
mit upp till 1,000 kronor. Jag är derför förvissad, att det anslag af
5,000 kronor, som jag föreslagit, skulle för en lång tid framåt väl räcka
till. och att det snarare skulle visa sig vara för mycket än för litet.
Det kan invändas — det har utskottet visserligen ej gjort, men
det sades, då frågan senast var före — att städerna kunna sjelfva
ordna denna fråga. Jag ber häremot få säga, att detta är en fråga,
som gäller icke blott städernas lärare, utan också åtskilliga af staten
och af landstingen aflönade lärare. Det må väl vidare vara högst
oegentligt, att, då det redan finnes en pensionsinrättning, denna ej
skulle tillgodose det behof, som föreligger, utan att städerna skulle
på två olika sätt sörja för sina lärares pensionering. Det skulle
då kanske blifva nödvändigt att inrätta en mera privat kassa vid
sidan af den, som redan finnes. Jag undrar, om det vore lämpligt
att så ordna saken. Då det finnes en pensionsinrättning, så bör väl
denna tillgodose det förefintliga behofvet.
Jag tror sålunda, att fullgiltiga skäl äro förebragta för bifall till
min motion. Måhända skall dock någon invända, ätt jag begärt en
för stor förhöjning, då jag föreslagit en ökning från 1,000 kronor till
1,600 kronor. Jag skall derför taga mig friheten att sjelf föreslå en
modifikation. Då peusionsinrättningen bildades, var minsta delaktig-
hetsbeloppet 400 kronor. Det har under tidernas lopp ökats från
400 till 800 kronor. Maximibeloppet bestämdes till 1,000 kronor, och
det står fortfarande qvar. Jag hemställer, om det icke vore fullt
rättvist, att äfven maximibeloppet höjdes med 400 kronor eller till
1,400 kronor. Jag ber derför att få yrka, -»att Riksdagen, med för¬
klarande, att högsta delaktiglietsbeloppet i follcskolelärarnes pensions¬
inrättning må utgöra 1,400 kronor, för nämnda ändamål höjer det
såsom bidrag till folkskolelärarnes pensionering uppförda årsanslag
med 5,000 kronor.»
Då hvad jag föreslagit afser ett återställande af den princip, som
gjorde sig gällande vid pensionsinrättningens tillkomst, då reformen
kan genomföras utan någon väsentlig kostnad för statsverket och
då denna förändring är förestafvad af rättvisa och billighet mot
N:o 31.
44
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående lärarecorpsen, skall jag, herr talman, anhålla om proposition å det af
mig frånsida förslaget.
pensions- och ö ö
indragnings-
statemd. Med herr Hammarlund förenade sig herrar Boéthius, Lindgren,
(Forts ) Wallis, Berg, Nyström, Zotterman, Svensson i Karlskrona och Bro¬
ström.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Det förvånar mig icke alls, att representanterna för städerna instämma
i yrkandet om en sådan förhöjning, som här ifrågasatts, då denna
förhöjning med så få undantag skulle komma städernas skollärare
till godo. Det är något, som vi alla känna, att det är ett fåtal
lärare på landsbygden, som hafva 1,333 kronor i lön utöfver husrum,
vedbrand, kofoder och ersättning för läsning öfver åtta månader.
Jag tycker emellertid, att det skulle vara besynnerligt, om denna
kammare skulle gifva sig in på en sådan förhöjning utan någon
föregående utredning. Motionären sjelf har nu ändrat sitt yrkande,
antagligen derför, att han funnit utredningen ofullständig, och då
förmodar jag, att kammaren icke vill gå med på ett bestämdt belopp,
när man icke kan vinna en säkrare ståndpunkt.
Det är alldeles rigtigt, såsom motionären och en föregående
talare framhållit, att det minsta delaktighetsbeloppet i pensions-
inrättningen de senare åren höjts.
Men, mina herrar, det är en annan sak, som icke blifvit höjd,
nemligen det maximibelopp, som staten betalar till skollärarne. Då
staten icke har velat höja lönens maximibelopp, undrar jag, om
staten skall .vara med om att höja maximibeloppet vid pensions
erhållande. Ofverlönen, d. v. s. den lön, som de få utöfver de 800
kronorna, betalas uteslutande utaf enskilda personer. Att staten skall
betala pensioner för dessa öfverlöner anser jag icke vara lämpligt.
Jag kan derför icke föreställa mig, att, så länge som staten icke vill
höja lönernas maximibelopp, den skulle vara med om att höja maximi¬
beloppet för pensionerna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr vice talmannen Swartling: Af hvad som blifvit anfördt
i herr Hammarlunds motion och af hvad de tvenne förste ärade
talarne här yttrat, synes mig vara tydligen ådagalagdt behofvet och
lämpligheten af en höjning af maximidelaktighetsbeloppet i folk-
skolelärarnes pensionsinrättning. För min del hade jag tänkt att
yrka bifall till herr Hammarlunds motion, men då han nu sjelf gjort
en ändring i densamma i afseende å beloppets storlek, kan jag icke
fullfölja min ursprungliga afsigt, utan måste inskränka mig till att
förena mig om det yrkande, som nu blifvit af motionären, herr
Hammarlund, framstäldt.
Herrar Eklundh i Lund, Barm och Byström instämde häruti.
Herr Zetterstrand: På grund af de ändrade ekonomiska för¬
hållandena under de senaste åren, ha folkskolelärarnes löner blifvit
45 N:o 81.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
höjda, och likaledes har minimibeloppet af deras pension blifvit höjdt. Då Angående
synes mig rättvisan fordra, att äfven maximibeloppen böra böjas. “"ssi“^es" 0lch
Jag anser derför, att den motion, som herr Hammarlund framkomuritJinclragningfi.
med, är ett ord i sinom tid. Det enda, som stötte mig vid läsningen staterna.
af motionen, var, att motionären måhända satt summan något för högt. (Forts.)
Det är väl den omständigheten — föreställer jag mig — som har
gjort, att statsutskottet stält sig tvekande gent emot motionen och
icke kunnat bifalla densamma. Då motionären nu inskränkt sitt
yrkande till ett belopp, som väl ej kan anses för oskäligt, håller jag
före, att motionen med den formulering, motionären nu gifvit den,
bör bifallas. Jag instämmer i herr Hammarlunds yrkande.
Herr von Fries en: Jag vill endast fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att staten i alla tider har betalat till lönerna
samma bidrag åt alla håll, oberoende af lönernas storlek. Staten
har icke haft minimibelopp eller maximibelopp, utan den har i hela
Sverige betalat samma belopp till lärarnes löner, oberoende af hvilka
löner lärarne på de olika ställena haft, blott att lönerna uppgått till
det, som staten föreskrifvit såsom det minsta.
Nu har man i alla fall från början ansett, att dessa löner, till
hvilka staten betalar bidrag, äro minimilöner. Förhållandena på olika
orter kunna vara olika, så att ortsmyndigheterna finna sig föranlåtna
att gifva högre lön än dessa, till hvilka staten betalar bidrag. Det
har emellertid också alltid ansetts, att staten skulle bidraga till
pensioner utöfver de minimipensioner, som betalas, ehuru staten har
satt eu viss gräns i detta hänseende, nemligen för närvarande så,
att staten icke bidrager till högre pension än 750 kronor. Om herr
Hammarlunds senaste förslag skulle af Riksdagen bifallas, skulle
den högsta pension, som från inrättningen betalades, blifva 1,050
kronor, således icke på långt när uppgående till det lönebelopp, som
mången lärare haft, som får pension, ja, icke ens till hälften af de
lönebelopp, som lärarne på många ställen hafva. Men det skulle i
alla fall blifva en tillökning i den pension, som nu erhålles, af 300
kronor.
Herr Erickson i Bjersby: Det torde vara gifvet, att ett högsta
lönebelopp måste vara stadgadt för delaktighet i folkskolelärarnes
pensionsinrättning, ty i annat fall blefve följden, att, huru hög ett
skoldistrikt än bestämmer lärares lön, densamma också skulle vara
berättigad att erhålla 75 procent af lönen i pension. Men konse-
qveusen af herr Hammarlunds anförande nyss var — om jag fattade
honom rätt — att icke en sådan gräns borde finnas.
Motionären har — såsom herrarne veta — under sin långa riks¬
dagsmannabana nästan vid hvarje riksdag väckt motioner rörande
förändringar, afseende förbättringar i folkskoleväsendet. Jag har de
flesta gångerna biträdt honom, och Riksdagen har också godkänt flera af
kaus förslag, men hvad det nu föreliggande beträffar, måste jag säga,
att jag åtminstone icke kan vara med om detsamma; statsutskottet
har också nästan enhälligt haft samma uppfattning.
N:o 31. 46
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Vid 1886 års riksdag väckte herr Hammarlund förslag om skrif-
Kongl. Magt med begäran om utredning i det syfte, hvarom
indragnings-nu ^'åga är. I förslaget uttalade sig herr Hammarlund för, att
staterna, högsta delaktighetsbeloppet borde höjas från 1,000 kronor till 1,200
(Forts.) kronor. Riksdagen biföll skrifvelseförslaget, och efter det utredning
skett, aflät Kongl. Maj:t till 1887 års B-Riksdag proposition, hvari
hemstäldes, att det högsta lönebelopp, för hvilket delaktighet i folk-
skolelärarnes pensionsinrättning må ega rum, bestämmes till 1,200
kronor. Riksdagen afslog emellertid framställningen, och såsom skäl
härför anfördes, bland annat, att något allmänt behof af en sådan
åtgärd icke förelåg. Då nu herr Hammarlund efter 12 års förlopp
kommer åter med sin motion, icke i form, såsom förut, af en skrif¬
velse, utan i ett positivt förslag, har han ifrågasatt höjning af del¬
aktighetsbeloppet ända till 1,600 kronor, och härför anfört skäl, som
jag icke kan gilla, ty lärarnes löuevilkor i allmänhet under den tid,
som förflutit från år 1886 tills nu, hafva icke i samma mån blifvit
förhöjda. Då jag läste motionen, tänkte jag, att herr Hammarlund
tagit till ett så högt belopp, för att det — som man säger — skulle
finnas prutmån, och den uppfattningen torde varit rigtig, då herr
Hammarlund sjelf nyss föreslog, att det ifrågasatta beloppet kunde
sänkas från 1,600 kronor till 1,400 kronor. Samma skäl för afslag,
som gälde år 1887, kunna — såvidt jag kan förstå — åberopas
äfven nu. Här föreligger icke något allmänt behof, här är, som
motionären sjelf säger, hufvudsakligen endast fråga om lärarne i en
del städer, och dessa lärare äro också, snart sagdt, de enda, som be¬
röras af förslaget. På landsbygden deremot skulle det höra till säll¬
syntheterna, ty der äro i regel icke lärarnes inkomster så höga, att
dessa kunna komma i åtnjutande af de med förslaget åsyftade för-
delarne. Jag anser, att man bör vara betänksam, innan man bifaller
ett sådant förslag. Det var nog också det, herr Andersson i Nöbbelöf
ansåg, när han påstod, att en utredning i saken bör ega rum, innan
beslut fattas.
Utskottet har också påpekat, att redan nu för tryggande af
ifrågavarande pensionsinrättnings ekonomiska ställning det befunnits
nödvändigt, att densamma från och med innevarande år erhåller ett
med 95,000 kronor höjdt, årligt statsanslag, och att det föreställer
sig, att de af ett bifall till motionärens yrkande om delaktighets-
beloppets höjning föranledda kostnaderna för statsverket ingalunda
kunna begränsas inom de af honom förslagsvis beräknade beloppen
5,000 till 8,000 kronor, utan sannolikt komma att vida öfverstiga
desamma. Det har redan sagts, att ifrågavarande lärare hafva rätt
att taga afsked vid jemförelsevis unga år, nemligen 55 års ålder, och
då dertill kommer, att de sjelfva icke behöfva betala något för sin
pensionering, torde man kunna säga, att de nu utgående pensions¬
beloppen icke äro så obetydliga.
Att delaktighetsbeloppet blifvit höjdt från 400 kronor till 1,000
kronor, beror ju derpå, att lönerna i allmänhet blifvit höjda för skol-
lärarne.
Hvad lärarne vid seminariernas öfningsskolor beträffar, äro de i
allmänhet folkskolelärare; dock torde det kunna ifrågasättas, huru-
47 N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
vida icke dessa borde pensioneras på samma sätt som öfriga lärare Angående
vid seminarierna. anslagen till
Jag yrkar bifall till utskottets förslag. ^dragnings-
staterna.
Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mina herrar! (Forts.)
Den farhåga, som uttalats af den näst föregående ärade talaren, nem¬
ligen att ett bifall till förslaget skulle kunna föranleda dertill, att man
på många ställen toge sig för att höja lärarelönerna, tror jag icke
hafva någon grund. Skulle åter verkligen så vara, att den vore
grundad, så blefve detta endast ett ytterligare skäl för mig att bifalla
förslaget. Man skulle då i den här föreslagna åtgärden ha funnit
ett medel att uppmuntra kommunerna i deras sträfvan att förbättra
sitt skolväsen; ty enär skolans fostrande kraft, som bekant, väsentligen
beror på lärarnes egenskaper, och bästa sättet att skaffa goda lärare
otvifvelaktigt är att höja deras löner, så finner jag för min del i
detta afseende ingen olägenhet, men möjligen en fördel kunna följa
af ett bifall till motionen.
Vidare menade samme ärade talare, att intet behof skulle före¬
ligga för en höjning af delaktighetsbeloppet för folkskolelärarnes
pensioner. Men såsom vi veta, hafva på senare tider lefnadskost-
naderna varit i ständigt stigande, och jag tror verkligen, att de
lärare, som uppnått pensionsåldern och som i de flesta fall hafva
familj att försörja, åtminstone i städerna för sitt uppehälle äro i starkt
behof af ett större belopp än det, som nu högst utgår, eller 750
kronor. Och när högsta delaktighetsbeloppet föreslås till 1,400 kronor,
så är detta — såsom herrarne torde observera — högsta delaktighets¬
beloppet för lönen, och den högsta pensionen, som på grund deraf
kunde erhållas, komme, såsom redan påpekadt ej att uppgå till
mera än 1,050 kronor.
I likhet med den siste ärade talaren finner äfven jag, att man
bör gå varsamt till väga, icke minst när det gäller pensionsstaten.
Men jag undrar, om det vore att betrakta såsom något särdeles
stort och vågsamt steg, derest vi ökade högsta pensionsbeloppet för
en folkskolelärare från 750 till 1,050 kronor. De fall, der sådant kunde
komma i fråga att tillämpas, lära nog tills vidare blifva ganska få¬
taliga, enär det skulle bero på vederbörande skoldistrikts godtfinnande
både att böja lärarelönen och att anmäla densamma i pensionskassan
till högsta delaktighetsbeloppet.
Dessutom eger ju i afseende å folkskolelärarelönerna redan nu
det förhållande rum, som Riksdagen i allmänhet önskar få infördt i
fråga om löntagares pensionering, nemligen att löntagaren under
tjenstetiden sjelf skall bidraga till sin blifvande pensionering. I
förevarande fall är det visserligen icke så orduadt, att läraren direkt
bidrager, utan det är det skoldistrikt, inom hvilket han är anstäld,
som för hans räkning årligen betalar vissa procent af pensions¬
beloppet. Men detta gör naturligen ingen principiel åtskilnad, då
det från statens sida kan vara likgiltigt, om pensionsbidraget betalas
af vederbörande kommun eller af vederbörande lärare sjelf. I detta
afseende möter alltså här intet hinder för bifall.
Jag tror alltså, att det af motionären senast framstälda förslaget
N:o 31.
48
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående är så moderat och välgrundad^ att ett bifall till detsamma icke kan
pensions- ocianses vara annat an va,t oc^ billigt. Derför hemställer jag, herr
indragnings- talman, att Andra Kammaren, som i fråga om vårt folkskoleväsendes
staterna, utveckling och förstärkande alltid plägat visa sig frikostig, ville ge
(Forts.) sitt bifall till herr Hammarlunds under debatten framstälda yrkande.
Herr Hammarlund: Herr talman! Jag ber först och främst att
gent emot min ärade vän herr Erickson i Bjersby få säga, att han
fullständigt missuppfattat mig, i fall han tror min åsigt vara den,
att högsta delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen borde blifva
obegränsadt. Det finnes icke den allra minsta antydning ditåt —
hvarken i den motion, som jag nu väckt, eller i det förslag, som
jag framlade vid 1886 års riksdag. Tvärtom har jag, såväl nu som
då, tydligt betonat, att vi måste hålla oss vid den princip, som
gjorde sig gällande vid pensionsinrättningens bildande, och alltså
bestämma såväl ett minimum som ett maximum. Men nu har det
ju på senare tider blifvit så, att minimi- och maximidelaktighets-
beloppen hålla på att alldeles sammanfalla, så att det snart nog icke
finnes någon skilnad dem emellan. Om kammaren omfattar den stånd¬
punkt, som statsutskottet intagit, så är det blott en tidsfråga, när vi
komma derhän, att det icke finnes mer än ett enda delaktighets-
belopp i folkskolelärarnes pensionsinrättning, nemligen det nuvarande
högsta beloppet 1,000 kronor, och dermed hafva vi fullständigt rubbat
de grunder, hvarpå denna pensionsinrättning hvilar. De komi-
terade, som uppgjort förslaget till reglemente för pensionsinrättningen,
förklarade dock uttryckligen, att det skulle »vara obilligt oeh till
skada för undervisningen, om all rätt till delaktighet i inrättningen
för lärare vid de egentliga folkskolorna skulle begränsas af minimi¬
lönen, och om någon möjlighet icke bereddes de lärare, som åtnjuta
högre lön, att äfven få pensionen förhöjd.» Riksdagen, som gillade
denna åsigt, beslöt också att stadga såsom ett minimum 400 och så¬
som ett maximun 1,000 kronor för delaktighet, d. v. s. med andra
ord, att maximum sattes till 2l/2 gånger högre än minimum. Om
man nu skulle fortfarande bibehålla samma proportion, så borde, när
minimum nu kommit upp till 800 kronor, maximum sättas till 2'/2
gånger detta belopp, eller 2,000 kronor. Men detta tyckte jag vara
för mycket och föreslog derför uti min i år väckta motion 1,600
kronor, ett belopp, som jag ansåg ganska rimligt i betraktande af
att under de senare årens förlopp lönerna för folkskolelärarne i stä¬
derna allmänt blifvit förhöjda och på flera ställen utgå med 2,250 å
2,400 kronor. De skulle således enligt min motion kunna få del¬
aktighet i pensionsinrättningen efter ett belopp af 1,600 kronor,
livilket icke alls vill säga detsamma, som att de skulle få 1,600
kronor i pension, ty pensionen utgår med */« af delaktighetsbeloppet,
således 1,200 kronor för den folkskolelärare, hvars lön utgör 2,400
kronor. Detta tyckte jag vara rätt och billigt.
Vid samtal med ledamöter af denna kammare har jag emellertid
funnit, att en och annan af dem ansett det af mig föreslagna rnaxi-
midelaktighetsbeloppet för högt, och det är af denna orsak, som
jag nu nedsatt detta belopp till 1,400 kronor. Jag tycker då, att
Onsdagen den 3 Maj, e. m. 49 N:o 31.
herr Andersson i Nöbbelöf borde gifva mig sitt erkännande, för att Angående
jag på detta sätt vill söka tillmötesgå statsutskottet; skilnaden a”sg^f” ^
emellan mig och statsutskottet blir ju icke så stor, som den eljestPindragnina8-
skulle bli. Det förslag, som jag nu senast framstält, kan sägas staterna.
vara alldeles detsamma, som jag år 1886 framlade, tv år 1886 var (Forts.)
minimilönen 600 kronor, och när jag då föreslog ett maximum af
1,200 kronor, så blef det ju också då en skilnad emellan minimum
och maximum af 600 kronor. Då nu från och med i år minimi-
delaktighetsbeloppet blifvit satt till 800 kronor, så bör jag naturligt¬
vis icke föreslå 1,200 kronor såsom maximum, utan med iakttagande
af den skilnad mellan minimum och maximum af 600 kronor, som
förefans den tid pensionsinrättningen tillkom, 1,400 kronor, och så
har jag också gjort i mitt nyss här gjorda yrkande.
Så sade min ärade vän på skånebänken, att det vore orimligt
att begära, det man skulle besluta härom redan nu, innan man fått
någon utredning. Jag ber att få saga, att den utredning, som kan
behöfvas, redan är en gång gjord. År 1886 beslöt Riksdagen i an¬
ledning af min motion att ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse,
deri utredning i denna fråga begärdes; utredningen skedde, och
Kongl. Maj:t framlade en proposition för Ridsdagen i detta ärende.
Kongl. Maj:t fann en sådan höjning fullkomligt berättigad och ansåg,
att högsta delaktighetsbeloppet borde sättas till 1,200 kronor. Om
detta redan då ansågs rätt och billigt, så bör väl nu, sedan minimi¬
lönen uppgår till 800 kronor, maximidelaktighetsbeloppet sättas till
1,400 kronor. Den utredning, som behöfves, är så enkel, att det icke
kan vara skäl att skrifva till Kongl. Maj:t om den saken.
Det har vidare sagts, att det icke skulle föreligga något allmänt
behof af den föreslagna förhöjningen. Ja, jag skall villigt erkänna,
att något sådant behof icke föreligger beträffande det stora flertalet
lärare på landsbygden, eftersom de icke kunna få nytta häraf, då
deras lön ej uppgår till 1,000 kronor. Nej, behofvet förefins vä¬
sentligen endast i fråga om städernas folkskolelärare, men det är i
alla fall ett verkligt behof. Riksdagen visade i fjol sin välvilja
gent emot folkskolelärarne på landsbygden genom att införa ett andra
ålderstillägg. Jag hoppas då, att Andra Kammaren icke skall visa
mindre välvilja mot städernas folkskolelärare, och att den således
vill såsom konseqvens af fjorårsbeslutet i någon mån förbättra deras
pensionsförhållanden. Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf herr talmannen
proposition på de gjorda yrkandena, dervid kammaren biföll hvad
utskottet hemstält.
Punkterna å—10.
Biföllos.
Punkten 11.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 248, hade herrar
C. Wallis och C- H. Björck hemstält, att Riksdagen måtte besluta
Andra Kammarens Prat. 1899. N:o 31. 4
N:0 31.
50
Angående,
anslagen till
pensions■ och
indragnings-
staterna.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
att å allmänna indragningsstaten uppföra pensioner till belopp af
400 kronor för hvardera af förre vaktmästarne vid allmänna garnisons¬
sjukhuset i Stockholm, Anders Petter Andersson Dahlin och Carl
Erik Nyström, att utgå från och med månaden näst efter den, hvari
de blifvit från sina innehafvande befattningar vid sjukhuset skilde
och intill dess de erhölle annan anställning i statens tjenst.
Utskottet hemstälde emellertid, att herrar Wallis’ och Björcks
förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.
Vid punkten var fogad reservation af herr S. G. von Friesen,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att herrar Wallis’ och Björcks
förenämnda motion måtte af Riksdagen bifallas.
I fråga härom anförde:
Herr Wallis: Jag ber att få säga några ord till förmån för
den motion, som jag och herr Björck här i kammaren väckt och
som nu skall behandlas.
Som kammarledamöterna behagade finna, hafva vi motionerat om
att tvenne personer, hvilka såsom vaktmästare varit anstälda, den ene
i 15 och den andre i 17 års tid, vid allmänna garnisonssjukhuset här
i Stockholm, måtte erhålla pensioner till belopp af 400 kronor hvar¬
dera, att utgå från och med månaden näst efter den, hvari de blifvit
från sina innehafvande befattningar vid sjukhuset skilde och intill
dess de erhölle annan anställning i statens tjenst.
Statsutskottet har nu stöd! sitt afstyrkande på Kongl. Maj:ts
auktoritet; vi åter hafva att till förmån för vår motion andraga tvenne
andra auktoriteter, nemligen arméförvaltningen och statskontoret, hvilka
begge två äro af den åsigten, att det icke vore med billighet och
statens husbondevärdighet öfverensstämmande att utan vidare afskeda
dessa personer, som begge två hafva fått särdeles goda intyg angå¬
ende väl förrättadt arbete i statens tjenst och som båda blifvit under
en ganska lång tid af staten använda. Vi motionärer äro naturligt¬
vis af samma åskådning, eftersom vi väckt denna motion, och det
gäller då för oss att tillse, hvilka skäl Kongl. Maj:t kunnat hafva för
att icke fästa mer afseende vid den åsigt, som tvenne statens embets¬
verk haft uti i frågavarande ärende. Det skäl, som för Kongl. Maj:t
förelegat, och som statsutskottet gillat, har varit det, att begge dessa
persener befinna sig i sina bästa år och således böra kunna utan
någon särdeles svårighet erhålla annan arbetsförtjenst, hvadan någon
pensionering af dem icke kunde komma i fråga. För att emellertid
från statens sida gifva dem något understöd, tilldess de finge sådan
arbetsförtjenst, hade Kongl. Maj:t redan låtit tilldela dem en grati¬
fikation för en gång af 600 kronor hvardera. Oss synes det dock,
som utdelandet af en sådan gratifikation i sjelfva verket icke vore
med billighet och statens husbondevärdighet öfverensstämmande. Ty
härigenom löses icke staten från den förbindelse, i hvilken den står till
dessa begge personer. Af erfarenheten i föregående dylika fall är
det oss nemligen uppenbart, att dessa personer fä det synnerligen
Öl
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
svårt att erhålla ny anställning, åtminstone såsom vaktmästare. Det Angående
är ju gifvet, att, då de i unga år inträdt på denna bana och egnat andag en till
sig åt vaktruästaregöromål, de icke hafva kunnat inhemta något annat^ndmqninas^
yrke, och de äro således fortfarande hänvisade till att för sin utkomsts staterna.
skull sköta eu vaktmästaresyssla. Allmänna erfarenheten har ju visat, (Forts.)
att det för så pass gamla personer som de ifrågavarande — den ene
har fylt 43, den andre 45 år — är ytterligt svårt att erhålla ny
anställning såsom vaktmästare, det må nu vara i statens eller stadens
embetsverk. Detta har också visat sig vara fallet i afseende på den
ene, som verkligen är fullt arbetsför; han har icke lyckats erhålla
någon sådan plats, trots många bemödanden, och står nu således utan
några som helst inkomster. Hvad den andre återigen beträffar, före¬
ligger ett förhållande, som i ännu högre grad talar för, att staten
borde träda emellan till hans understöd. Det är nemligen ett i vidi¬
merad afskrift i min hand befintligt intyg af underläkaren vid sera-
fimerlasarettet, doktor Fältström, i hvilket bestyrkes, att vaktmästaren
Nyström lider af en kronisk lefversjukdom, som är fullkomligt obotlig,
och gör det sannolikt, att lian på grund af sagda sjukdom kommer
att blifva absolut oförmögen till arbete under sitt återstående lif.
Det synes mig af de skäl, jag i korthet påpekat, vara alldeles
oförenligt — såsom statskontoret och arméförvaltningen framhållit —-
med statens husbondevärdighet och framför allt med billighet och rätt¬
visa, att vi, sedan vi användt dessa personer i så lång tid som 15
och 17 år respektive, skulle kasta dem ut i lifvet med en gratifikation.
Denna tycks statsutskottet nu, inom parentes sagd!, anse, att de redan
fått. men enligt hvad jag kan meddela, hafva de icke fått den. Det
är nu en bisak. Men säkert är, att det är eu brödsmula, som alldeles
icke motsvarar de tjenster, de lernnat svenska staten.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka afslag å statsutskottets
hemställan i denna punkt och i stället bifall till min och herr Björcks
motion.
Häruti instämde herrar Björck, von Friesen, Sahlin, Byström,
Branting och Norman.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Jag skulle knappt begärt
ordet vid denna punkt, men jag kan i ett hänseende instämma i
hvad den föregående talaren sagt, att staten härvidlag icke handlat
alldeles rigtigt, nemligen i fråga om de åtgöranden, som en viss
myndighet vidtagit beträffande denna sak. Det har nemligen för
mig berättats, att sedan Dahlin lernnat sin befattning vid garnisons¬
sjukhuset, har en vaktmästareplats blifvit ledig vid medicinalstyrelsen.
Jag anser då för min del, att det hade varit rigtigt, att staten tagit
denna person i sin tjenst tills vidare, tills han kunnat få pension.
Så lär emellertid icke vara förhållandet, då en helt annan person
blifvit utnämnd till denna plats, och det anser jag icke rigtigt.
Jag kan icke frångå den tanken, att då frågan så nyss varit
föremål för behandling, så kan det icke vara med Riksdagens värdighet
förenligt att gifva dessa personer en pension, som regeringen ansett,
att de icke skulle hafva.
N:o 81. 62 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Jag bär bort berättas, att Nyström skall vara svårt sjuk och
pensions- ^derför borde beredas någon pension. Jag får säga, att om Nyström
indragnings- kan lefva någon tid, tror jag icke, att Riksdagen skall neka pension,
staterna, om det i framtiden kommer in en ny ansökan. Men om det är en
(Forts.) så svårartad sjukdom, lärer väl icke Nyström lefva så länge, att bau
af den pension, som nu är föreslagen för honom, hinner tillgodonjuta
ens så mycket som 600 kronor; och att gifva både pension och
gratifikation, tror jag icke Riksdagen går in på, det vore väl icke
lämpligt.
Hvad åter Dahlin beträffar, kan jag icke neka till, att jag anser,
att en person, som tjenat i 15 år såsom vaktmästare och är 45 år
gammal, således i sina bästa år, väl måste kunna försörja sig sjelf.
Under nuvarande arbetsförhållanden, då så många tillfällen före¬
finnas till arbetsförtjenst, synes Dahlin ej behöfva gå sysslolös, ty
han behöfver ju ej nödvändigt vara vaktmästare för framtiden. När
han nu fått 600 kronor i gratifikation, så är det väl icke obilligt,
från statens sida sedt.
Jag biträder det förslag, som framställa af departementschefen,
och yrkar bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Björck: Herr talman! Då herr Hans Andersson sagt, att
Dahlin, som varit vaktmästare i 15 år, nu kunde taga sig något
annat för, vill jag framhålla, och det veta vi väl allesammans, att
när en menniska hållit på med ett yrke under så många år, är det
icke så lätt att taga sig för med något annat yrke, särskildt då man
kommit till så pass mogen ålder som Dahlin. Jag tror derför,
att det är något hårdt sagdt — ursäkta yttrandet — att han skulle
taga sig något annat för. Hvad skulle han då göra? Visserligen
kan han ju börja gräfva; men det är han icke van vid, han är van
vid vaktmästaresysslor. Jag tror icke, att det vore rätt gjordt af staten
att kasta ut honom i lifvet utan att bekymra sig om honom vidare.
Den andra har en obotlig sjukdom. År det då rätt att, såsom
Herr Hans Andersson gjorde, säga: vi skola vänta ett år och se, om
han icke dör, så äro vi af med honom. Jag tycker, att det vore
staten mera värdigt att låta honom lefva, så länge han kan lefva.
År det då icke bättre att gifva honom pension? Jag tycker, att detta
vore staten värdigare.
Jag ber derför att få tillstyrka motionen.
Ofverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen, som nu upptog
nämnda yrkanden till proposition, fann det förstnämnda vara med
öfvervägande ja besvaradt. Votering begärdes likväl, i anledning
hvaraf uppsattes, justerades och anslogs följande omröstnings-
proposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i elfte punkten af
förevarande utlåtande n:o 10, röstar
Ja;
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
53 N:o 31,
Den, det ej vill, röstar
Angående
anslagen till
pensions- och
indragnings-
Nej;
staterna.
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan (Forts),
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, visade 104 ja mot 56
nej; och hade alltså utskottets hemställan bifallits af kammaren.
Punkterna 12—15.
Biföllos jemväl.
Punkten 16.
Kongl. Maj;t hade föreslagit Riksdagen att medgifva, att kollegan
vid Södertelje pedagogi Fredrik August Björkman måtte från och
med månaden näst efter den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt
från hans berörda befattning, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära pension med ett belopp af 3,000 kronor
årligen.
Utskottet hemstälde på anförda skäl, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må af Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen
raedgifver, att kollegan vid Södertelje pedagogi Fredrik August
Björkman må ega att från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension
med ett belopp af 2,800 kronor årligen.
Vid punkten hade reservation fogats af herrar A. G. L. Billing,
H. P. P. Tamm och S. G. von Frusen, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att Kongl. Maj:ts framställning måtte vinna Riks¬
dagens bifall.
Sedan herr talmannen låtit uppläsa utskottets hemställan, yttrade:
Herr von Friesen: Herr talman! Ehuru det här gäller ett jem¬
förelsevis ringa belopp, nemligen 200 kronor, anser jag mig dock
icke kunna underlåta att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Kongl. Maja har föreslagit såsom pension för den ifrågavarande läro-
verkskollegan Björkman 3,000 kronor, och utskottet har nedsatt
beloppet till 2,800 kronor. Det är således, som jag nyss nämnde,
ett belopp af 200 kronor, som frågan gäller.
Jag vet icke, under hvilka omständigheter den ifrågavarande
personen lefver. Det är icke för den skull jag begärt ordet, utan der¬
för, att jag anser, att helt enkelt rättvisan kräfver, att Kongl. Maj.-ts
proposition bifalles. Förhållandet är, att dessa lärare vid 2-klassiga
pedagogier äro i alla hänseenden både med afseende på kompetens,
N:o 31. 54 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående tjenstgöring och löneförmåner likstälda med kolleger vid de allmänna
pensions- ochläroverken- t Dessa senare hafva enligt gällande författningar rätt till
indragnings- Pcris'lon- _ Nu hafva af orsaker, som jag icke känner, lärarne vid
staterna, pedagogierna blifvit, jag kan säga, bortglömda vid pensiousregleringen
(Forts.) för de allmänna läroverken, derför att, när denna genomfördes vid
1856—1858-årens riksdag, det hette, att den var för lärarne vid elementar¬
läroverken; pedagogierna omnämndes icke. Detta kan hafva sin för¬
klaring deri, att pedagogierna stodo i visst hänseende på eu mellan¬
ståndpunkt mellan de allmänna läroverken, som de nu heta, och
tolkskolorna. Sedermera hafva emellertid vissa pedagogier, som
stodo närmare folkskolorna, blifvit indragna, under det att andra,
nemligen de 2-klassiga, om hvilka det nu är fråga, blifvit likstälda med
de allmänna läroverken, utom det att de icke voro med vid pensions-
regleringen på 50-talet.
Vidare är förhållandet det, att lärarne vid de allmänna läro¬
verken hafva den pensionsrättighet, som förr gälde för civile tjenste¬
man i allmänhet, nemligen att om de hafva i lön 3,000 kronor eller
derunder, iå de hela lönen i årlig pension; om lönen är mellan
3,000 och 3,750 kronor, få de 3,000 kronor, och är lönen öfver 3,750
kronor, få de SO procent af lönen i pension. Ifrågavarande kollega
Björkman har i likhet med alla andra kolleger haft i lön 3,500
kronor, således mellan 3,000 och 3,750 kronor; och följaktligen
skulle han, om han varit kollega vid ett allmänt läroverk, utan vidare
fått 3,000 kronor i pension.
Nu kan kammaren lätt förstå, att det skall kännas som en
orättvisa inom lärarecorpsen, om denne person blott genom en till¬
fällighet lär nedsatt pensionsbelopp mot hvad han egentligen borde
hafva, nemligen det, som är af Kongl. Maj:t föreslaget. Jag tror så¬
ledes, att kammaren gjorde rätt, om den ville bifalla den kongl.
propositionen; och jag tager mig friheten att yrka bifall till den¬
samma.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Claeson:
Hvad jag tänkt säga till förmån för det kongl. förslaget, har den
ärade talare, som nyss hade ordet, redan framburit. Jag skall endast
bedja att få till hvad han yttrade göra ett litet tillägg.
Förhållandet var med Björkman, att han på 60-talet var kollega
vid allmänna läroverket i Luleå. Hade han stått qvar der, hade
han nu varit pensionsberättigad. Men han sökte och erhöll transport
från Luleå till Södertelje pedagogi. Han fick derigenom icke bättre
aflöningsförmåner. Han fick i Södertelje samma lön som i Luleå.
Det var väl några privata omständigheter, som verkade denna för¬
flyttning, tänker jag. När han nu emellertid uppnått pensionsåldern,
sä anses han, derför att han är anstäld vid pedagogien i Södertelje,
icke vara pensionsberättigad; men om han stått qvar vid sin befattning
i Luleå, hade han varit fullkomligt berättigad till den här föresiagi.a
pensionen å 3,000 kronor.
Herr Behmer: Af hvad som här blifvit anfördt från statsråds-
bänken och af talaren på stockholmsbänken, framgår, tyckes mig,
55 N:r 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
med all önskvärd tydlighet det berättigade i Björkmans anspråk på Angående
fullständig pension, och jag kan icke finna annat än att det vore
enkel gärd af rättvisa att bevilja honom den pension, som Kongl. indragnings-
Maj:t föreslagit. ..... staterna.
Men det tinnes ytterligare ett skäl härför, som icke blifvit nämndt. (Forts.)
Det är att Björkman faktiskt tjenstgjort som kollega vid allmänt läro¬
verk i Södertelje, nemligen på det sätt, att läroverket varit fem-
klassigt på senare tiden till följd af bidrag, som enskild^ lemnats
af staden. Staden har aflönat tre lärare, och sålunda har undervis¬
ning upprätthållits i 5 klasser. Man kan derför säga, att det varit
ett femklassigt läroverk och att Björkman varit lärare vid ett sådant.
Dessutom linnes det nog billighetsskäl också, och jag skulle vilja
vädja till känslan hos de ledamöter af kammaren, som icke alltid
vilja följa med statsutskottet i dess sparsamhetsifver i afseende å lågt
aflönade tjenstemäns pensioner. Den ifrågavarande personen har, då
han vid G7 års ålder efter 40 års tjenstgöring afgår, att kämpa med
svåra ekonomiska förhållanden. Han har ännu icke — till följd af
en talrik familj och små inkomster — kunnat göra sig fri från de
skulder han ådragit sig under studietiden, utan de tynga honom med
ränta. Detta förhållande kommer att ytterligare nedsätta det Bila
belopp han får i pension och hans förmåga att lifnära sig och sin
familj.
jag skulle kunna framdraga ett skäl till, men det är kanske icke
värdt att tala om. Det skulle vara det skälet, att då Första Kam¬
maren nu antagit Kongl. Maj:ts förslag, skulle vi slippa undan en
gemensam votering, om äfven Andra Kammaren antoge det. Men
det skälet vill jag, som sagdt, icke åberopa.
Jag inskränker mig till att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr grefve och talman! Det
är ju, som det nämndes, ett så litet belopp, att det icke är mycket att
tala om. Jag skall dock försöka att angifva skälen dertill, att utskottet
gjort en nedsättning i Kongl. Maj:ts förslag. Statsutskottet bär ut¬
gått från synpunkten, att Björkman skulle få 80 procent af sin inne¬
hafvande lön i pension. Hans lön är visserligen endast 1,500 kronor,
men med ålderstillägg derå, som uppgår till 2,000 kronor, utgör den
sammanlagdt 3,500 kronor. Således 80 procent deraf, det blir 2,800
kronor. Kär han icke är berättigad till pension, ansåg statsutskottet
denna summa vara tillräcklig.
Det nämndes från statsrådsbäuken, att hade han suttit qvar i
Luleå, så hade han varit berättigad till en pension af 3,000 kronor.
Ja, det erkänna vi. Men det var ju hans egen fria vilja, när han
öfvergick till Södertelje. Det fans väl några skäl, hvarför han an¬
såg det vara förmånligare; och han visste ju att han icke var be¬
rättigad till pension. Om staten beviljar honom 80 procent af lönen,
anser jag det vara ganska rimligt. Jag kan tillägga härtill, att för
3 år sedan var det fråga om pension åt lektor Lönegren i Luleå, som
varit lektor i 25 år och var 54 år gammal. Han fick blott 1,500
kronor i pension. Alltså är det belopp, som statsutskottet i nu före¬
varande fall föreslagit, icke så orimligt.
N:o 31.
56
Ondagen den 3 Maj, e. m.
amlaamdtill Nu har man att kollegan Björkmans ekonomiska ställning
pensions- ochmycket klen. Ja, det är möjligt åt t så förhåller sig, men om
indragnings-en person, som sitter i en småstad med 3,500 kronors inkomst, icke
staterna, kan reda sig, så är det icke statens skuld.
(Forts.) Det synes mig, att alla skäl tala för att det af utskottet före¬
slagna beloppet bör vara tillräckligt, och anhåller jag derför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr v.on Friesen: Det är sant, herr talman, att det var på
grund af hans egen fria vilja, som denne person öfvergick till kollega-
befattningen i Södertelje från kollegabefattningen i Luleå, men huru¬
vida han då visste, att han icke skulle få uppbära pension såsom kollega
i Södertelje, torde dock vara ganska tvifvelaktigt. Ty inom hela
lärarecorpsen betraktas dessa tvåklassiga pedagogier alldeles såsom
allmänna läroverk. Och jag är förvissad derom, att mången i likhet
med mig blifvit förvånad af att finna, att dessa kolleger icke ega
rätt till pension i likhet med lärarne vid de allmänna läroverken.
Hvad hans lön beträffar, bär den utgjort 3,500 kronor, plus 500
kronor i löneförbättring. I sjelfva verket utgår sålunda hans lön i
fr med 4,000 kronor. Det föreslagna pensionsbeloppet å 3,000 kronor
innebär alltså ett ganska känbart afdrag.
Beträffande lektor Lönegren vill jag minnas, att han ingalunda
hade fullgjort de för pensions erhållande föreskrifna vilkoren. Jag
kan t. o. m. vara säker derom, ty hade han det gjort, skulle man
icke hafva behöft ingå till Riksdagen med begäran om pension för
honom. Men kollega Björkman har fullgjort vilkoren och fullgjort
dem rikligen. Ty han är 67 år gammal och har 40 tjenstår, under
det att för pensions erhållande eljest fordras endast 65 åldersår och
371/2 tjenstår.
Slutligen ber jag få nämna, att en dylik pensionsfråga för en
lärare vid en pedagogi förut förekommit. Det gälde då rektor Brand¬
berg i Nora, och han erhöll af Riksdagen 3,000 kronor i pension.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen framslält propositioner på de derunder gjorda yrkandena, bi¬
föll kammaren Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning oförändrad.
JPunkterna 17—23.
Biföllos.
§ 6.
Angående Slutligen företogs till afgörande särskilda utskottets utlåtande
lag i fråga om n:o 1, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
innehafZres “ed ^rslag tm la£ angående civile tjensteinnehafvares rätt till pen-
rätt till S1®n a‘ stal_en m- dels ock sju i anledning af samma proposition
pension af väckta motioner.
staten m. m.
Efter föredragning åt’ punkten 1 anförde:
57
N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. ra.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet grefve Wacht- Angående
me ist er: Herr talman, mine herrar! Jag ber att till en början få ^civiUt^te-
förklara, att det icke är min afsigt att söka utverka någon föränd- fnnehafvares
ring i det beslut, som utskottet tillstyrkt Riksdagen att fatta, men rätt till
jag anhåller att fa i korthet erinra om huru den omfattande frågan pension af
om det civila pensionsväsendets ordnande förelåg, då Kongl. Maj:tstaten m- ”*•
hade att fatta beslut om den åtgärd, som borde deri vidtagas. (Forts.)
Första upphofvet till frågan låg, såsom kammaren behagade
minnas, deri, att civilstatens pensionsinrättnings ställning ansågs sä
god, att genom förändrade anordningar beträffande denna pensions-
inrättning minskning i statens utgifter för det civila pensionsväsendet
borde kunna ernås. Sedan en utredning blifvit bragt till stånd, vi¬
sade det sig emellertid snart, att den temligen allmänt gängse före¬
ställningen om pensionsiurättningens goda ställning icke var grundad,
utan att tvärtom en betydlig kapitalbrist förefans i kassan, eu brist
som vid 1896 års slut'uppgick till 7,670,000 kronor. Frågan fram¬
tvingades då utaf en anledning, som i viss mån var motsatt den,
som törst hade föranledt frågans uppkomst, nemligen nödvändigheten
af att på ett eller annat sätt upphjelpa pensionsiurättningens ställ¬
ning. På samma gång ansågs det fortfarande önskvärdt. att bringa
enhet och likformighet i pensionsbestämmelserna, bereda trygghet för
pensionernas utgående och minskning i statens utgifter. Den för
ändamålet tillsatta komiténs arbete resulterade i ett förslag, som på
det stora hela bibehöll de hufvudgrunder, på hvilka det civila pen¬
sionsväsendet för närvarande är fotadt, men hvilket derjemte i många
afseenden åsyftade förbättringar och förtydliganden i detaljerna.
Som herrarne veta, är det civila pensionsväsendet för närvarande
faktiskt så ordnadt, att de pensionsafgifter, som ansetts kunna utta¬
gas af tjenstemännen, hufvudsakligen användas för att bestrida pen¬
sioneringen utaf enkor och barn, hvartill också staten bidrager, me¬
dan staten i det väsentliga ensam bekostar pensioneringen af tjenste¬
männen. Den tjenstemannapensionering, som utgår från civilstatens
pensionsinrättning, är nemligen så obetydlig, att den icke är mycket
att tala om.
Komitén föreslog nu, att, så att säga, ett skifte skulle verkställas
på det sätt, att staten ensam skulle bekosta pensioneringen utaf ern-
bets- och tjensteman, under det att dessa sjelfva skulle ensamma be¬
kosta pensioneringen utaf enkor och barn. Som följd derutaf föreslog
komitén, att civilstatens pensionsinrättning, såvidt den afsåge pensio¬
nering af tjensteman, skulle upphöra, men att deremot enke- och
pupillkassan skulle ombildas och ernå en betryggad ställning deri¬
genom, att dels pensionsafgifterna höjdes och dels kassan befriades
från den s. k. postpensioneringen.
Med postpensioneringeu förhåller det sig, såsom bekant, på det
sättet, att enligt pensionsinrättningens reglemente visserligen den,
som afgår ur tjensten med pension från allmänna indragningsstaten,
icke har rätt att' uppbära pension från pensionsinrättningen, hvar¬
emot en sådan uttrycklig bestämmelse icke finnes i fråga om posttjen-
stemän, som afgå med pension från postverkets pensionsstat. Att
börja med gjordes i detta afseende ingen skilnad, utan posttjenste-
N.o 31. 58 Ondagen den 3 Maj, e. m.
Angående männen uppburo sin pension enbart från postverkets pensionsstat,
civile tfenste-men på 187°-talet> da postverket befann sig i en ganska betryckt
innehafvares ställning, blef praxis den, som sedermera blifvit lagfäst, att de post-
rätt till tjensteman, som äro berättigade till pension från civilstatens pensions-
pension af inrättning, i första rummet uppbära denna pension och sedan få frän
staten m. m. p0Stverket fyllnad deri, så att de åtnjuta pension med det belopp,
(Forts.) hvartill de såsom posttjenstemän äro berättigade.
Det af komitén afgifna betänkandet undergick en omfattande
granskning hos vederbörande myndigheter, och då förslaget utgick
från denna granskning, hade det visserligen i många detaljer blifvit
föremål för anmärkningar, men var likvisst i sina hufvudgrunder
temligen orubbadt.
Då denna förberedande behandling var afslutad, hade emellertid
pensionsfrågan kommit uti ett i viss mån förändradt läge. I tre sär¬
skilda skrifvelser hade 1897 och 1898 årens riksdagar oförtydbart
uttalat som sin mening, att det civila pensionsväsendet borde ordnas
på sådant sätt, att tjensteinännen sjelfva bidrogo till sin egen pen¬
sionering. Under vanliga förhållanden hade ju denna omständighet
— såsom jag också framhållit till statsrådsprotokollet — varit mer
än tillräcklig att föranleda en återremiss af ärendet till ny komité-
bekandling. Att så icke skett, har berott på två orsaker. Eu för¬
nyad utredning, som skulle hafva omfattat den ganska vidlyftiga frå¬
gan om bildandet af en ny civilstatens pensionskassa, skulle gifvetvis
hafva tagit en ganska lång tid, och fara förelåg, att, om icke snar
hjelp bragtes civilstatens pensiousinrättning, dess ställning skulle ytter¬
ligare betydligt försämras, så att svårighet kunde möta att upprätt¬
hålla densamma. Vidare ansåg jag det icke vara rigtigt, att det
omfattande, nära tioåriga arbete, som nedlagts på pensionsfrågans
utredning, skulle utan vidare skjutas å sido. Jag ansåg mig sålunda
böra tillstyrka, att frågan i dess föreliggande skick öfverlemnades
till Riksdagens granskning. Emellertid skulle jag naturligtvis icke
hafva tillstyrkt detta, om jag icke ansett, att komiterades förslag,
som i väsentlig mån låg till grund för Kongl. Maj:ts framställning,
egde vissa företräden framför den af Riksdagen angifna vägen, före¬
träden, som jag uttalat till statsrådsprotokollet och på hvilka det
torde vara obehöfligt att nu ingå.
Om, såsom jag förmodar, Riksdagen bifaller utskottets hemställan,
kommer frågan i den ställningen, att Kongl. Maj:ts på komiténs
grundade förslag har varit förelagdt Riksdagen för granskning, men
att Riksdagen förklarat sig önska eu utredning i fråga om tjenste-
mannapensioneringens ordnande på sådant sätt, att tjensteinännen
bidraga till sin egen pensionering. Om vidare Riksdagen för fram¬
tiden befriar civilstatens pensiousinrättning från postpensioneringen,
nemligen i fråga om de tjensteman, som afgå ur tjensten efter in¬
gången af år 1900 — visserligen hade det dock varit önskvärd! att
denna befrielse sträckt sig äfven till de redan beviljade pensionerna —
så har derigenom rådrum beredts pensionsinrättningen att fortlefva
under den tid, som utredningen kommer att kräfva. Under sålunda
förändrade förhållanden finner jag mig oförhindrad och villig att
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
59
N:o 31.
tillstyrka Kong!. Makt att förordna om den af utskottet tillstyrkta Angående
»tredmnge».
. innehafvares
Herr Fredholm: klen- talman! Det gläder mig att höra, att rätt till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet är benägen att pension af
för framtiden ordna pensionsväsendet på de grunder, som af utskottet staten m m-
här blifvit framlagda. Herrarne torde hafva funnit af utskottets be- (Forte.)
tänkande, att det utgör en kompromiss. Det utgör en kompromiss
mellan den delen af utskottets ledamöter, som vidhålla den uppfatt¬
ningen, att statsverket ensamt bör bekosta pensioneringen, och eu
annan del af utskottet, som anser, att tjenstemännen skola sjelfva
bidraga till sin egen pensionering.
Den fråga, som här föreligger, har, om jag så må säga, icke så
stor betydelse i och för sig, då den endast gäller en mindre del af
statens tjensteman, nemligen civilstatens; men den får en ofantligt
mycket större betydelse under den förutsättningen, att de grunder,
som blifva faststälda för civilstatens embets- och tjenstemäns pensio¬
nering äfven skola göra sig gällande, då det i eu snar framtid ifråga-
komrner att ordna pensionsväsendet för armén och flottan och för
öfriga hos staten austälde tjensteman. Sedd ur denna synpunkt får
föreliggande fråga med afseende å de grunder, på hvilka pensio¬
neringen af statens tjensteman för framtiden skall ordnas en mycket
stor praktisk betydelse och det gäller derför, att vid fastställandet af
dessa grunder vara mycket betänksam.
Riksdagen, åtminstone denna kammare, har alltid uttalat den me¬
ningen, att statens tjensteman böra bidraga till sin egen pensionering,
och detta icke blott derför, att detta skall bidraga till att minska
statens utgifter för pensioneringen utan också, som jag föreställer
mig, för att förebygga, att statens tjensteman skola komma att in¬
taga någon privilegierad ställning i samhället, hvilket skulle blifva
följden, om de icke underkastades samma vilkor med afseende på
att draga försorg om sin ålderdom, som tillkommer andra medbor¬
gare, och detta’ är i mina ögon ett af de vigtigaste skälen, hvarför
statens tjensteman böra bidraga till sin egen pensionering. Detta
skäl vinner än mera i styrka, om man dermed sammanställer de
sträfvandeu, som i våra dagar förekomma för att söka bereda ålder-
domsförsörjning åt arbetare genom arbetareförsäkring, och aldrig
har det vid dessa sträfvauden blifvit ifrågasatt, att staten ensam
skulle bekosta arbetarnes ålderdomsförsörjning. Man kan också lätt
föreställa sig hvilka intryck det skulle framkalla inom samhället, om
man i nämnda hänseende skulle fritaga tjenstemännen från den skyl¬
dighet, som man vill pålägga arbetarne.
Herr statsrådet nämnde, att det förhållande, som inträdt med af¬
seende å civilstatens pensionskassa, är beroende derpå, att civilsta¬
tens enkor och barn skola hafva pensionering. Med afseende derå
vill jag säga, att jag icke vet, att någon sådan laglig rätt tillkommer
civilstatens tjenstemäns enkor och barn, åtminstone har icke denna
rätt någonsin blifvit af Riksdagen erkänd.
Förhållandet med civilstatens pensionsinrättniug är nemligen
följande. Då den för omkring 70 år sedan inrättades, afsåg man
N:o 31.
60
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Inn7frinnnm dermcd> att. den så småningom skulle befria staten ifrån att pensio-
civile tfenste- n?ra Sltui tjensteman. Samtidigt inrättades emellertid enke och pa-
innehafvares pillkassan. Uran att bulvudändamålet med civilstatens pensions-
rätt till inrättning varit den att ombesörja pensioneringen af statens civile
sKTm m tjensteman, bär den småningom öfvergått till att icke blifva annat
,F . \ ' nn en pensionsiurättning för civilstatens tjenstcmäns enkor och barn.
Detta bar tillgått på så sätt, att enke- och pupillkassan blef stäld
under fullmägtiges vård och förvaltning, och dessa fullmägtige hafva
alltjemt stegrat sina anspråk på pensionernas storlek och dessutom
i kassan upptagit många flera än som från början var afsedt, under
det att de samtidigt minskat den afgift till pensionskassans under¬
håll, som delegarne både åtagit sig, när den inrättades.
Dessa omständigheter tillsammans hafva naturligtvis medfört den
verkan, att pensionsinrättuingen icke kunnat upprätthållas af sina
egna kraiter oaktadt de stora bidrag, som statsverket alltjemt under
hela denna kassas tillvaro till densamma lemnat. Att fullmägtige
hafva sökt att tillgodose sina egna intressen finner jag icke klander-
värdt, så länge de lefvat i den tro, att sådant kunnat låta sig göra
utan men för kassans bestånd. Ivongl. Maj:t har af samma anled¬
ning också godhetsfulit konfirmerat hvad fullmägtige föreslagit, men
Riksdagen bär aldrig någonsin gifvit sitt samtycke till att kassan
skulle få på det sättet törvaltas. Det är dessa omständigheter, som
icke blott bragt civilstatens pensionsinrättnings kassa i den ställning,
hvaruti den nu befinner sig, utan som också fritager Riksdagen från
förpligtelsen att upprätthålla kassan på de af fullmägtige antagna
och af Kongl. Maj:t faststälda grunder.
Då vi, som inom utskottet omfattat den af Riksdagen flera gånger
uttalade åsigten, att statens embetsmäns pensionering skulle ordnas
på det sätt, att de sjelfva bidraga till sin egen pensionering, ändock
varit med om att medelst uppoffringar af statsverket söka upprätt¬
hålla civilstatens pensionskassas tillvaro, har detta naturligtvis i
främsta rummet skett derför, att vi genom en sådan eftergift kunnat
förmå utskottet att enhälligt omfatta Riksdagens ofvan uttalade me¬
ning. Men tillika hafva vi ansett, att det är ett allmänt samhälls-
nyttigt ändamål, som denna kassa uppfyller, och om det derför är
möjligt att på sätt utskottet föreslagit förekomma, att den ej kan
fullgöra sina förbindelser, så föreställer jag mig, att Riksdagen icke
skall vara ovillig att vara med om att göra de uppoffringar, som
förslaget förutsätter.
Ett sådant medgifvande bör icke utgöra hinder för Riksdagen
att i framtiden ordna statens pensionsväsende på sådana grunder,
som Riksdagen då finner vara acceptabla, emedan det medgifvande,
som utskottet föreslagit Riksdagen att göra för att upprätthålla civil¬
statens pensionskassa, icke är afsedt att existera längre än till dess
man får hela denna fråga ordnad på ett rationel sätt.
Anda sedan Riksdagen år 1889 skref till Kongl. Maj:t med an¬
hållan om att få civilstatens pensionsväsende ordnadt på sådant sätt,
att statens utgifter för pensioner åt dess tjensteman kunde ned¬
bringas, Jiar detta önskemål inom Riksdagen fortlefvat, och jag vå¬
gar påstå, att det är ett lofligt önskemål, äfven om det ej kan vinnas
61 N:o 31.
Onsdagen den 3 Maj, e. m,
på annat sätt än att tjenstemännen sjelfva bidraga till sin pensio- Angående
nering, ty staten har många andra uppgifter att fylla, och många
andra utgifter att göra än för pensionsändamål, i synnerhet i v åra innehafvare»
dagar, då ensamt torsvarsväsendet ställer så ofantligt stora kraf på rätt till
statskassan. Detta jemte annat är för samhället vida högre och pension af
vigtigare än pensioneringen af statens tjensteman. staten m. m.
Önskemålet att minska statens utgifter för tjenstemännens pensio- (Forts.)
nering kan vinnas på mångahanda sätt. Riksdagen skulle ju kunna
i stället för att gifva tjenstemännen 80 procent af deras lön i pen¬
sion kunna inskränka statens utgifter för pensioneringen genom att,
liksom i Frankrike gifva dem endast 50 procent af lönen. Redan
en sådan nedsättning skulle för staten medföra en stor besparing.
Om man ur tjenstemannasynpunkt skulle anse, att pensionen genom
en sådan inskränkning blefve otillräcklig till en anständig försörjning
på ålderdomen, då synes det mig böra ligga i tjenstemännens eget
intresse att sjelfva bidraga till att göra pensionerna större. Enligt
mitt förmenande finnes det med hänsyn dertill många utvägar att
lösa den uppgift, som Kongl. Maj:t här har fått.
1 statsrådsprotokollet framhållas åtskilliga svårigheter, som äro
förknippade med ordnandet af pensionsväsendet på sådant sätt, att
tjenstemännen sjelfva lemna bidrag till pensioneringeu. En bland
de svårigheter som blifvit framhållna, är den, att det i så fall torde
blifva nödvändigt att bilda en ny pensionskassa, uti hvilken tjenste¬
männens bidrag skulle fonderas. Det har anmärkts, att en dylik
fondbildning icke är ensidig, emedan derigenom medel undandragas
allmänna rörelsen. Jag har svårt att förstå, att så kali blifva för¬
hållandet med eu fond, som icke har större omfattning än civilsta¬
tens pensionskassa har eller kan få, i all synnerhet när man icke
dragit i betänkande att för arbetareförsäkringsfouden taga i anspråk
åtskilliga hundra millioner. Det bör ju icke kunna vara skadligt
för samhällets ekonomiska lif att fondera kapital i kassor, ty det
vill synas mig klart, att de medel, som på så sätt fonderas, icke
kunna ligga begrafna i kassorna, utan måste släppas ut i allmänna
rörelsen för att göras fruktbärande. Med afseende derå vill jag på¬
minna derom, att redan långt tillbaka i tiden uttalade en svensk
finansman den meningen, att det för Sverige skulle vara ett stort
önskemål att hafva egen fondbilduing inom landet, ty då behöfde
man icke i hvarje fåll vända sig till utlandet i och för upptagandet
af större lån, enär sådana då skulle kunna upptagas inom landet.
Jag behöfver icke för herrarne utveckla de stora fördelar, som ett
sådant tillvägagående skulle medföra.
Med hänsyn tagen till allt detta kan jag för min del icke inse,
att en kassa med fonder skall kunna utgöra ett hinder för frågans
lösning i den retning, som utskottet här har föreslagit. Det är i
alla händelser i mina ögon ett bättre sätt, att lösa frågan än det
Kongl. Maj:t alternativt ifrågasatt, eller att man skulle göra afdrag
från lönerna, och låta dessa afdrag ingå till statsverket. Icke minst
ur tjenstemannasynpunkt bör ett sådant förfaringssätt vara mindre
tilltalande, ty om man, som Kongl. Maj:t föreslagit, skulle låta dessa
afdrag från lönerna inflyta i statskassan, saknas ju garantier för att
N:o 31. 62
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående icke Riksdagen i kritiska tider för andra ändamål toge i anspråk
civile tfeuste- stateils tillgängliga medel, äfven de, som tjenstemännen i och
innehafvare» fö.r sin ålderdoms försörjning till statskassan inbetalt. Det synes
rätt till mig derför för tjenstemännen blifva bäst bestäldt, om man isolerar
pension af deras egna bidrag till pensioneringar från statsverkets tillgångar.
staten m. m. Grundar man pensioneringen delvis på fonder, är det klart att
(Forts.) pensionernas storlek delvis komma att blifva beroende af vexlande
konjunkturer och af det sätt, hvarpå fonderna handhafvas. Äro kon¬
junkturerna ogynsamma, minskas de tillgångar, hvarur pensionerna
skola utgå, äro de återigen gynsamma, så är det möjligt att höja
pensionerna. Detta är emellertid i mina ögon ingenting annat än
en sporre för dem, som komma att handhafva kassans verksamhet,
att sköta denna med förstånd. För öfrigt försätter man derigenom
icke tjenstemännen i något annat läge än det, hvari andra medbor¬
gare befinna sig: när tiderna och konjunkturerna äro ogynsamma,
måste man inskränka sig, och när de äro gynsamma får man det
bättre stäldt för sig. Detta är ytterligare en omständighet som talar
för att delvis grunda pensioneringen på fonder.
Vidare har anförts, att det skulle kräfva lång tid att utarbeta ett
nytt förslag. Det vill jag icke helt och hållet bestrida. Men med
de förarbeten, som redan nu äro gjorda, tror jag dock icke, att den
tid, som skall tagas i anspråk för att utarbeta ett förslag till de ci¬
vile tjenstemännens pensionering på de grunder, som utskottet fram¬
hållit, behöfver utsträckas så långt, som fallet varit med det nu före¬
liggande förslaget eller 10 år, räknade från år 1889, då Riksdagen
aflat sin skrifvelse i ämnet, och till innevarande år. Jag tror, att
man skall kunna ordna denna sak på betydligt kortare tid, i be¬
traktande bland annat af den stora utveckling försäkringstekniken
numera vunnit.
Med hänsyn till förslagets vidt omfattande beskaffenhet, tillåter
jag mig slutligen uttala den förhoppning, att när förslaget blir färdigt
att för Riksdagen framläggas, regeringen måtte göra detta vid riks¬
dagens början och icke, såsom nu varit fallet, först sedan halfva riks¬
dagstiden tilländagå^. Ty denna fråga är verkligen af den beskaffen¬
het att den för granskning kräfver mycken både tid och arbete till
och med för personer, som särskilt haft till uppgift att sysselsätta
sig med likartade frågor.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkterna 2—9-
Biföllos jemväl.
§ ?•
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 38
och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen;
63 N:o 81.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
n:o 14, i anledning af väckta motioner, afseende förändrade be¬
stämmelser i fråga om vilkoren för valrätt till Riksdagens Andra
Kammare;
n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
bestämmelser rörande behandlingen af ministeriella ärenden;
n:o 16, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
grundlagsbestämmelser om behandlingen af kommandomål;
n:o 17, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regerings¬
formen; och
n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring af § 15 regerings¬
formen;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 80, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående pension
för statistikern hos telegrafstyrelsen E. S. Severin;
n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående under¬
stöd åt förre sergeanten F. Bergman;
n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående under¬
stöd åt arbetsledare August Andersson;
n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående arrendefri
upplåtelse till Jönköpings läns fåugvårdsförening af förra militie-
bostället J/2 mantal Långanäs n:o 1 i nämnda län;
n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispo¬
sition af kronolägenheten Halmstads slottsjord samt en inom Riks¬
dagen i samma ämne väckt motion; och
n:o 85, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 8, i anledning af väckt motion om bemyndigande för riks¬
gäldskontoret att i vissa fall till riksbanken öfverlemna svenska stats¬
obligationer; och
u:o 9, angående anvisande af ersättning till sammansatta stats-
och banko utskottets kansli;
bevillningsutskottets betänkande n:o 29, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1900; samt lagutskottets utlåtanden:
n:o 58, i anledning af väckta motioner angående ändriugar i
gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande;
n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse af § 8 i lagen angående köttbesigtning
och slagthus den 22 december 1897; och
N:o 31. 64
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
n:o 60, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förändrade föreskrifter rörande förvaltningen af
omyndiges egendom.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 12,s på natten.
In fidem
E, Nålborst Böös.
1
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1899.