RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1899. Andra Kammaren. N:o 30.
Onsdagen den 3 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 26 nästlidne april.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att professor Christian Loven på grund af febersjukdom (influensa)
är tills vidare förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed
på heder och samvete.
Stockholm den */5 1899.
C. G. Sante8son.
Med. dr.
8 3.
Föredrogos, men bordlädes åter:
statsutskottets memorial n:o 79;
bankoutskottets memorial n:o 14;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 7; samt
sammansatta banko- och lagutskottets memorial p:o 2.
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets
utlåtande n:o 73, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt
motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl.
Maj:t ville inleda förhandlingar om aftal mellan Sverige, Norge och
Andra Kammarens Prat. 1899. N:o 30. 1
Angående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
N:0 30. 2
Angående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
Danmark rörande en samfäld deklaration till öfriga marter, hvarigenom
de skandinaviska staterna förklara sig för principielt och permanent
neutrala.
Uti berörda inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 108, hade
herr A. Hedin med flere föreslagit, dels att Riksdagen ville i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade snarast in¬
leda förhandlingar angående aftal mellan Sverige, Norge och Danmark
om en samfäld deklaration till öfriga rnagter, hvarigenom de tre
skandinaviska staterna förklara sig för principielt och permanent
neutrala, dels ock att Riksdagen ville för ändamålet till Kongl. Maj:ts
förfogande ställa ett förslagsanslag å tiotusen kronor.
Med anledning af motionen och på grund af hvad utskottet i sitt
utlåtande anfört, hemstälde utskottet, att Riksdagen, under uttalande
af att svenska folkets bestämda och upprigtiga önskan är, att Sverige-
Norge må allt framgent få lefva i fred, utan inblandning i andra
staters angelägenheter eller tvister, samt att Riksdagen förväntar, att
Kongl. Maj:ts regering allt fortfarande icke lemnar något Renligt
tillfälle obegagnadt att söka öfvertyga utlandet om att Sverige-Norges
sträfvan under en konflikt mellan andra stater uteslutande skall rigtas
på att upprätthålla de Förenade Rikenas neutrala ställning, måtte för¬
klara herr Hedins m. fl. förevarande motion icke till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.
1 fråga härom antörde:
Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Bland alla de förslag,
som under denna riksdag framkommit, har säkerligen icke ett enda
väckt så allmän uppmärksamhet som den nu föreliggande neutralitets-
motionen, och det icke blott inom Sverige, utan ock inom hela Skan¬
dinavien, ja, till och med utom Skandinaviens gränser. Jag anser
mig härvidlag egentligen icke tala i egen sak, fast jag är en af
motionärerna, ty motionen är till alla delar, från början och till slut,
uttänkt af den främste mannen på stockholmsbänken, och det är han,
som hela tiden fört pennan. Motionen är således i främsta rummet
hans beder — och ingen annans.
Jag tager för afgjordt, att alla kammarledamöterna tagit del af
den nu förevarande motionen, och att särskildt statsutskottets högt
ärade ledamöter i väsentlig mån egnat densamma det begrundande,
som den så väl förtjena!'.
Men en person är det, mina herrar, som tydligen icke har be¬
gripit, jag hade så när sagt, ett enda ord af hela motionen, och säker¬
ligen icke heller fullt förstått den för öfrigt i sig sjelf icke alltid
vattenklar källa, ur hvilken han öst. Denna person är den högt
ärade medborgare, som hållit i pennan vid aflattandet åt statsutskottets
föreliggande utlåtande. Detta mitt omdöme förefaller nog en och
annan af kammarledamöterna vara kanske alltför strängt, men jag
skall be att med några få ord få gifva skäl för denna min åsigt.
3 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
Ett stycke fram i statsutskottets motivering kastar sig författaren
-— icke statsutskottet således, utan författaren af dess motivering —
in på en folkrättslig utredning — såsom den nu är — af neutralitetens
begrepp och neutralitetens olika arter. Han börjar då icke med någon
definition af begreppet neutralitet i allmänhet — och från hans syn-
punkt sedt tror jag, att det kanske är så godt — utan han börjar
med att indela neutraliteten i dess tvenne arter, enkel och afhandlad
neutralitet. Mot denna hufvudindelning har jag för min del ingenting
att anmärka i sak; den är tagen från Kleen, men öfverensstämmer
för öfrigt med den indelning, som gjorts af en mängd moderna stats-
och folkrättslärare, såsom Rydin, Bluntsehli, Hautefeuille, Htibner
m. fl., hvilka allesammans uppstält samma hufvudindelning, ehuru de
visserligen användt andra tekniska termer. Men sedan kommer stats¬
utskottet — eller rättare dess skribent — in på definitionen af den
enkla neutraliteten, och då har den olyckan händt författaren, att han
råkat få fatt på definitionen af neutralitet i allmänhet och flyttat ner
den till att blifva en definition på enkel neutralitet. (Kleens definition
på enkel neutralitet är nu en helt annan, och jag skulle till statsutskottets
uppbyggelse kunna meddela äfven den definitionen, om det så önskas).
Såsom definitionen på enkel neutralitet i utskottets motivering blifvit
aflattad, är den sådan, att den till ajjja delar passar in äfven på den
andra arten af neutralitet eller afhandlad neutralitet, och är således
ingen logisk definition. Om kammarledamöterna något närmare un¬
dersöka förhållandet, så skola de sjelfva finna, att definitionen passar
in på båda underafdelningarna af neutralitet.
Sedermera företager sig författaren af utskottets motivering att
på sid. 21 och större delen af sid. 22 göra en för öfrigt mycket ofull¬
ständig och illa hopkommen framställning af neutrala magters rättig¬
heter och förpligtelser. Jag har å dessa sidor satt citationstecken för
hvad som i sjelfva verket är citat, och detta är så godt som allt i hop.
Nu händer sig emellertid icke bättre, än att de rättigheter och för¬
pligtelser, som enligt författaren skulle vara utmärkande för den
enkla neutraliteten, i sjelfva verket utgöra rättigheter och förpligtel¬
ser, som tillkomma neutralitet i allmänhet och således äfven den af-
handlade neutraliteten.
Derefter kommer författaren in på en definition af den afhand-
lade neutraliteten, naturligtvis tagen från Kleen, samt af dess båda
hufvudarter fri och bunden neutralitet, om hvilka senare man, utan
att förtala författaren, kan säga, att de äro, både formaliter och rea¬
liter, komplett omöjliga.
Slutligen kommer han till en indelning af den bundna neutrali¬
teten i tillfällig och ständig (permanent, perpetuel).
Ja, dermed synes det författaren, att han har allt väl bestäldt;
han har apotekshyllan färdig med de olika facken. Han tager der¬
efter vår neutralitetsmotion och kastar den på måfå in i ett af facken,
då den kommer att falla på alldeles rasande plats, i ty att den pla¬
ceras i det fack, som bär etiketten ständig (permanent, perpetuel) och,
i detta sammanhang, äfven garanterad neutralitet. Härmed har ut¬
skottet eller författaren naturligtvis begått ett det kolossalaste miss-
Angående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:o 30. 4
Onsdagen den 3 Maj.
Angående tåg, som gerna är möjligt att begå, och herrarna kunna då väl förstå,
neutralitets- hurusom i följd af detta misstag tre fjerdedelar eller låt oss säga sju
}°de »kandi- åttondedelar af allt det, som står i motiveringen anfördt emot vår motion,
naviska sta- är endast såsom hugg i luften, hvilka icke det allra ringaste röra
tema. motionen. Åtminstone skall hvar och en, som rätt kan läsa innantill,
(Forts.) jnse detta, ty vi — herr Hedin och vi medmotionärer — hafva ut¬
tryckligen förklarat, att den i motionen afsedda neutraliteten, för det
första, icke är hvad man behagat kalla en af handlad neutralitet, och,
för det andra, allra minst är garanterad. Jag tillåter mig påminna
herrarna derom, att motionens författare inlåter sig på eu ganska
genomgående kritik af den garanterade neutraliteten för att uppvisa
dess olämplighet för oss.
Den ärade författaren af utskottets motivering kommer sedan å
sid. 24 in på en mängd citat för att utmåla — för öfrigt mycket
öfverdrifvet — alla de ohyggligheter och fasor, hvilka förmenas vara
en oundviklig följd af den s. k. garanterade neutraliteten. Herrarne
inse naturligtvis, att äfven denna skildring är ett hugg i luften och
icke träffar motionärerna, då vår motion icke afser hvad herrar folk-
rättslärare kalla garanterad och afhandlad neutralitet, utan någonting
helt annat, och att vi således med de å sid. 24 framstälda ohygglig¬
heterna platt ingenting hafva att skaffa.
Då således, för så vidt jag kan förstå, hela bevisningen och
kritiken, både i de stycken af utskottsmotiveringen, jag nu berört, och
för resten i så godt som alla de öfriga delarna deraf, icke på det
ringaste vis råkar vår neutralitetsmotion, så skulle man, enligt logiskt
sätt att se saken, komma till den åsigten, att med en kläm, som stö¬
der sig på en dylik motivering, skulle det också vara si och så be¬
skaffad!;. Nej! mina herrar, den neutralitet, som vi föreslagit, är icke
“garanterad' och icke heller, så vidt jag kan se, “afhandlad“, utan
den är, för att begagna den tekniska termen, en “enkel“ neutralitet,
och icke någonting annat. Men den är, må så vara, en enkel neutrali¬
tet af ett särskild! slag, det är en enkel neutralitet, som icke prokla¬
meras först vid något särskilt krigstillfälle, utan som vi tänka oss
proklamerad på förhand, såsom gällande för kommande tider, således
permanent eller hvad man med en kanslilörmel kallar “evig“, liksom
man talar om “evigt varande' traktater.
Men, kunna herrarna nu fråga, skall denna permanenta eller eviga
neutralitet kunna tänkas fortvara under alla möjliga förhållanden?
Jag kan icke finna annat, än att den kan tänkas räcka just nätt upp
så länge de förutsättningar och de rättsförhållanden ega bestånd,
under hvilka den ifrågavarande neutraliteten blifvit för magterna
kungjord.
Man har också framstält den anmärkningen, att den permanenta
neutraliteten skulle i väsentlig mån beröfva oss vår handlingsfrihet.
Ja, i viss mån kan man ju säga så. Derigenom att vi proklamera
permanent neutralitet, förklara vi ju i sjelfva verket, att vi icke skola
med andra magter ingå några slags afhandlingar och fördrag, som på
något sätt kunna stå i strid med eller anses ledera vår neutralitet.
En sådan inskränkning är helt naturlig och synes mig följa af sig
5 N:o 30.
ODsdagen den 3 Maj.
sjelft. Jag lar då fråga eder, mina herrar: Skulle en sådan inskränk- Angående
ning i vårt lands handlingsfrihet vara någonting så utomordentligt
farligt? Det synes mig tvärtom vara eu betydlig fördel, att vi, sedan ■' Je a^anÅ-
vår permanenta neutralitet biifvit proklamerad, icke löpa någon fara naviska sta-
att utan vårt förvållande eller ens utan vår vetskap blifva genom af- *«•«*•
slutna fördrag inlockade i äfventyr, som vi sjelfva icke på det ringaste (torta.)
vilja veta af. De fördelar, som den i vår motion föreslagna neutrali¬
teten medför, äro enligt min åsigt mycket betydliga, och jag behöfver
angående dessa fördelar blott hänvisa till motionen, hvars författare
så tydligt, som gerna är möjligt, påpekat och understrukit desamma,
fördelar, som författaren af utskottets utlåtande naturligtvis icke i
ringaste mån tagit under ompröfning, och hvilkas innebörd han må¬
hända icke heller förstått. Det är ju alldeles tydligt, att till dessa
fördelar höra — utom den redan nämnda, att vi icke riskera att i
god tro och på grund af ingångna fördrag kastas in i vidlyftigheter —
äfven den fördelen, att en sådan neutralitetsförklaring, afgifven icke
ensamt af det svenska folket och den svenska regeringen, utan, enligt
vårt förslag, af samtliga de tre skandinaviska rikena och deras rege¬
ringar, har en helt annan valör än den neutralitetsförklaring, som
under vanliga obligata uttryck förekommer i ett trontal, i kommuni-
quéer från utrikesministern till andra länders regeringar eller i med¬
delanden till låt vara aldrig så officiella tidningar.
Vidare synes det mig också vara gifvet, att vi genom den per¬
manenta neutraliteten få en, visserligen icke ofelbar, men dock ganska
värdefull garanti med afseende på utrikesärendenas skötsel, en garanti,
som i alla händelser får anses vara större än den mycket svaga kon¬
stitutionella garanti, som vi för närvarande hafva oss tillförsäkrad uti
vår regeringsform.
Till sist skall jag be att få påminna om en omständighet — efter
mig skola sannolikt flere påvisa andra luckor i utskottets framställ¬
ning, än dem jag vidrört — som är sjelfva hufvudpuukten i vår
ueutralitetsmotion och, om man så vill, dess egentliga nerv, eu om¬
ständighet, hvilken författaren af statsutskottets motivering och må¬
hända utskottet sjelft mer eller mindre förbisett. Den vigtiga inne¬
börden af vår ueutralitetsmotion är den, att densamma betecknar ett
återupptagande af den i förra hälften af vårt århundrade, särskildt
1834 och 1853, utaf begge de skandinaviska regeringarna följda neutra¬
litetspolitiken. Den neutralitet, som vi vilja hafva, den bär — jag
säger det ännu en gång och skulle vilja understryka det många gånger
— en skandinavisk innebörd och vill, derigenom att den postulerar
en sammanslutning af de tre skandinaviska rikena i neutralitetssyfte,
förskaffa oss en vida större säkerhet än en neutralitet, hvilken endast
å Sveriges-Norges vägnar biifvit för ett visst krigstillfälle förkunnad.
Jag skulle också kunna tillägga, att den afsedda verkan af denna
motion sträcker sig ännu längre: den vill i sjelfva verket vara en
länk — och en vigtig länk — i de stora, praktiska neutralitetssträf-
vanden, som i våra dagar med ökad styrka genomgå hela Europa
och som fatt sitt officiella uttryck i de stora internationella konferen¬
serna.
N:o 30. 6
Angående
neutralite ts-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid; jag vill till sist —
med allt erkännande af de vackra fraserna i utskottets kläm — yrka
utslag å utskottets utlåtande och bifall till motionen.
Häruti instämde herr Hammarström.
Herr Eriksson i Bäck: Jag skall icke tillåta mig att ingå i
något yttrande angående utskottets motivering, utan jag skall endast
be att få uttala min förvåning öfver att, då utskottet börjat sin kläm
med så vackra ordalag, som det gjort, utskottet kunnat i slutet af
densamma hemställa, att motionen icke måtte föranleda till någon
åtgärd. Utskottets kläm lyder ju i sin början sålunda: “att Riksdagen,
under uttalande af att svenska folkets bestämda och upprigtiga önskan
är, att Sverige-Norge må allt framgent få lefva i fred, utan inblandning
i andra staters angelägenheter eller tvister", o. s. v. Jag ber att
särskildt få understryka dessa ord, att detta verkligen är svenska
folkets bestämda och upprigtiga önskan. Då emellertid så är, är det
också förvånande, att utskottet icke velat tillstyrka motionen, och att
Riksdagen således skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära, att
Kong! Maj:t skulle inleda underhandlingar med Norge och Danmark
om en samfäld deklaration till främmande magter i angifvet syfte.
Jag är så öfvertygad om att svenska folkets högsta önskan är att få
lefva i fred med öfriga magter, att jag tror mig kunna påstå, att, om
Andra Kammaren varit vald efter en något utsträckt röstgrund, då vi
voterade i gevärs- och färtygsanskaffningsfrågorna, voteringen nog
skulle hafva utfallit på annat sätt, än som skedde.
Då sä är och då det icke kan vara obekant för utskottets leda¬
möter hvad som föregick dessa voteringar, hvilka agitationer och
bearbetningar, som bedrefvos för att få igenom dessa oerhördt höga
anslag, så är det förvånande, att uti utskottsutlåtandets kläm kunnat
uttalas en sådan förhoppning, som der förekommer, nemligen att
Kongl. Maj:ts regering allt fortfarande icke skall lemna något Renligt
tillfälle obegagnadt att söka öfvertyga utlandet om att Sverige-Norges
sträfvan under en konflikt mellan andra stater uteslutande skall rigtas
på att upprätthålla de Förenade Rikenas neutrala ställning.
Ja, mina herrar, hvad betyda dessa ord, då så många låtit dupera
sig af sådana bearbetningar, som jag nyss antydde föregått voterin¬
garna om de stora anslagen till flottan och gevärsanskaffningen ?
Då betyder en sådan uttalad förhoppning enligt min tanke ingenting.
Det är dessa ord, jag velat uttala såsom min åsigt, och jag an¬
håller, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till motionen.
Herr Elowson: Herr grefve och talman! Vid genomläsandet
af motiveringen till statsutskottets nu föreliggande betänkande får
man en alldeles tydlig förnimmelse om styrkan hos nedärfda före¬
ställningar. Meuniskorna hafva så vant sig vid föreställningarna om
krig, att de knappt förstå talet om fred. Kriget är det ärorika, det
ärofulla; krigets glans bländar. Något annorlunda ter sig saken för
7 N:0 30.
Onsdagen den 3 Maj.
dem, som anse kriget såsom mensklighetens gissel och betrakta det Angående
såsom framkommet ur menskliga passioner och lidelser. jgrklarinfaf
Utskottets motivering är något främmande för motionens hufvud- s^an^.'
sytte. Motionären söker att råda bot för krigets ohyggligheter och naviska sta-
att i stället vinna erkännande åt freden; motionären söker att bereda, *«•»*•
såsom han säger, en fredens oas i krigets öken. Han vill predika (iorts.)
fredens evangelium, och motionärens framställning gar derpå ut att
söka vinna ett positivt innehåll i det himmelska budet : frid på jorden,
ett innehåll, som skulle vara tillämpligt äfven pa staternas interna¬
tionella förhållanden. Men för detta stora syfte har det visat sig, att
utskottets motivering är främmande.
Denna motivering är emellertid icke endast främmande för mo¬
tionens hufvudsyfte, utan det visar sig också, att de särskilda af-
delningarna uti' utskottets motivering äro främmande för hvarandra.
Uti första stycket har utskottet inlåtit sig på att prisa fredens
välsignelser och framhållit önskvärdheten åt att de nordiska folken
allt ‘framgent måtte iakttaga en sträng och opartisk neutralitet, men
detta “allt framgent*, denna beständighet räcker icke längre än till
nästa stycke, der det framkålles, hurusom en deklaration af en per¬
manent neutralitet skulle kunna vara till skada för fäderneslandet.
Om man nu utgår derifrån, att orden skola vara något annat än
akustiska vibrationer, så måste man söka en inre och andlig betydelse
hos desamma, och denna betydelse är det icke svart att här finna.
En neutralitet skulle vara till skada för landet. Ja, hvarför?
Jo, naturligen derför, att den skulle betaga landet all möjlighet att
ingå krigiska allianser, att inlåta sig på anfallskrig eller taga krigiska
initiativ. År då detta till någon skada? Ett folk, som upprigtigt
älskar att lefva i fred, måste ju betrakta det såsom en verklig fördel
att icke inledas i krigiska frestelser. I motionen finnes naturligen
icke någon tanke på att fritaga land och folk från de förpligtelser,
som ett försvarskrig ålägger; tvärtom, motionären vill, att, om man
blir anfallen, man skall med all kraft försvara sitt land, men detta
är något helt annat än att börja ett anfallskrig.
Längre ned på samma stycke talar utskottet uti motiveringen
derom, att den enkla neutraliteten är föga faststäld till sitt begrepp,
och söker deruti ett afslagsskäl. Återigen ett mycket stort missför¬
stånd; motionen går ju derpå ut att befrämja neutraliteten och gifva
neutralitetsbegreppet ett innehåll. Motionären hänvisar till hurusom
den internationella sjörättens grundsatser vunnit utveckling genom
skandinaviskt initiativ, och hau arbetar för att få neutralitetsprincipen
utvecklad och godkänd, och således är det en utveckling af neutraliteten,
som åsyftas.
Motionären anför äfven exempel på huru man förut fattat neu¬
traliteten. Derom talas på tvenne ställen i motionen; det framhalles
nemligen, hurusom Karl Johan år 1834 redogjorde för neutraliteten
såsom” ett moment i hans regeringssystem, och det anföres derom på
sid. 36 i den franska texten: vi tveka icke att uttala, huru vi första
neutraliteten och huru, såsom vi smickra oss, den skall förstas. Den
N:o 30. 8
Onsdagen den 3 Maj.
Angående består enligt vår mening i att---och derefter uppräknas fem
förklaring*af Punkter, som skulle utgöra innehållet af densamma.
de tkandi- På eR annat ställe i motionen, på sid. 20, angifves dessutom,
naviska sta- hurusom konung Oscar 1 i förening med Danmarks konung prokla-
terna. merade neutralitet, och han anförde äfven fem särskilda punkter för
(torts.) desg inneh4]1>
Det är en sanning, att begreppet neutralitet i folkrätten är föga
utveckladt, men meningen är att vidtaga sådana åtgärder, att det må
blifva utveckladt. Om det nu göres en hemställan till regeringen
och denna hemställan bifalles och regeringen företager sig att formulera,
huru regeringen vill hafva neutraliteten, då är det klart, att detta
begrepp blir till sitt innehåll fullt bestämdt.
Utskottet har jemväl inlåtit sig på en utredning af neutralitets-
begreppet, men på ett högst olyckligt sätt trasslat in sig. Detta har
blindt framhållet och anmärkt af eu föregående talare, hvarför jag
vill förbigå detsamma, men jag vill i stället fästa mig vid något,
som förekommer på sid. 24, der utskottet säger: den permanenta
neutraliteten kan till och med anses vara i sig sjelf orimlig, ty det
kan gifvas fall, då en stat af andra stater kan tillfogas en orätt, för
hvilken upprättelse på fredlig väg icke står att vinna, och i detta
fall måste, såsom utskottet säger, krigets medel användas. Här finna
vi en fullkomligt hednisk uppfattning af kriget; kriget såsom ett
legitimt medel att vinna upprättelse för någon oförrätt, då man icke
på fredlig^ väg kan vinna den. Eu oförrätt brukar ju i allmänhet
angifvas såsom krigsorsak, och en krigsorsak har funnits i alla krig,
från det trojanska till det fransk-tyska kriget 1870 och äfven seder¬
mera.
Ser man efter, huru det enligt historiens vittnesbörd kan gå till
i verkligheten, då en förment oförrätt föranledt en krigsförklaring,
så finner man, att det exempelvis kan inträffa, att en diplomatisk
depesch blifvit publicerad i en sådan form, att den ena parten känner
sig sårad; då söker han upprättelse, men får den icke, hvarför han
griper till kriget. Det kan dock inträffa, såsom man många gånger
erfarit, att han blir besegrad, d. v. s. att den part, som känner sig
sårad af ett telegram, får lida den ena förödmjukelsen efter den
andra, den ena skymfen efter den andra i ett krig, i hvilket han till
slut ligger lemlästad på slagfältet. Det finnes emellertid, mina herrar,
något högre i fråga om en oförrätt, och det är det kristliga budet
att förlåta.
I slutet af sitt betänkande talar utskottet om den konstitutionella
befogenheten och sätter i tvifvelsmål, huruvida den skulle här före-
finnas. Jag kan icke underlåta att uttala min tillfredsställelse der¬
öfver, att utskottet kommit till insigt om att det finnes något som
kallas konstitutionel befogenhet, men huru det kan blifva tal om
någon tvekan i detta fäll, är alldeles omöjligt att fatta.
Motionären föreslår eu hemställan till Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t ville vidtaga en viss åtgärd, och om Riksdagen bifaller detta
och Kongl. Maj:t finner sig böra vidtaga den begärda åtgärden, så
lärer väl ingen vara i tvifvelsmål om att Kong!. Maj:t går grund-
9 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
lagsenligt till våga. Skulle Kong!. Maj:t för att nå detta mål finna, Angående
att någon paragraf af Sveriges grundlagar behöfver ändras, så kommer f^kiarin^f
nog Kongl. Maj:t att göra framställning derom. Något missbruk af * Je gkandi"
den konstitutionella befogenheten lärer väl således icke förekomma. naviska sta-
På grund af hvad jag nu anfört anser jag mig böra yrka bifall tema.
till motionen, och jag vill framhålla såsom ett hufvudmotiv, hvarför (Forts.)
jag gör detta, att i herr Hedins motion finnes ett uppslag till ett
fruktbärande fredsarbete. Detta är, såsom sagdt, en hufvudorsak, hvarför
jag yrkar bifall till motionen såväl i dess första som andra punkt.
Med herr Elowson förenade sig herrar Olsson i Stockholm, By¬
ström, Kardell. Aulin. Broström, Göthberg, Olsson i Åsak, Eriksson i
Elgered, Nydahl och Nordin i Hammerdal.
Vidare anförde
Herr Hedin i Stockholm: Herr talmannen torde finna förklar¬
ligt, om jag anser mig skyldig saken, skyldig mina ärade kamrater,
som gjort mig den äran att med mig underteckna motionen, skyldig
mig sjelf, ja, jag kan väl säga, statsutskottet, som haft motionen till
behandling, och kammaren att visa, att, om också denna motion kan
falla under en röstöfvermagt, den icke kan falla för sådana skäl, som
här blifvit anförda, utan, om skäl finnas, för andra skäl, som icke
stå att läsa i utskottets betänkande, och hvilka jag följaktligen icke
kan bemöta. Herr talmannen och kammaren känna de ytterst ogyn-
sarnma omständigheter, under hvilka jag går att försöka ett försvar
för vår framställning; jag är pligtig att bedja kammaren om väl¬
villigt öfverseende, derför att detta försvar, såsom jag väl vet, icke i
någon mån kan komma i jemnhöjd med den sak, det gäller. Det
skulle dock under andra förhållanden hafva kunnat blifva saken
mera värdigt.
Till eu början skall jag anhålla att få framställa en allmän
anmärkning med anledning åt den lilla afhandling i förment folkrätt,
som börjar på sid. 21 med orden: “neutraliteten är enligt folkrätten
antingen enkel eller afhandlad“. Hvar skola vi studera “folkrätten“,
den enda folkrätt, som vi hafva något att göra med, den positiva
folkrätten, icke folkrättsfilosofien? Vi skola studera den dels i de
mellan staterna under hvarjehanda namn ingångna aftalen, dels i den
sedvanerätt, som under tidernas lopp utbildats till mer eller mindre
omtvistade, mer eller mindre respekterade regler för det internatio¬
nella samiifvet. Hvad åter folkrättsprofessorernas skrifter derutöfver
innehålla åt vare sig bak- eller framåtsträfvande idéer, det är icke
någon folkrätt, ehuru visserligen dessa herrar hafva för vana att taga
sig en ton och en min, som om alla deras meningar, i synnerhet om
de framställas med samma myndighet som svaret på en katekesfråga,
skulle till sin giltighet vara enahanda med skrifven lag.
Hugo Grotius skref i sitt så namnkunniga verk för 275 år
sedan, att dödande af qvinnor och barn innefattas i krigets rätt, och
vid midten af detta århundrade har en annan folkrättslärare och
N:o 30. 10
Onsdagen den 3 Maj.
Angående diplomat, Wheaton, skrifvit, att den krigförande liar rätt att betrakta
förklaring af ^en fintlig» statens alla medlemmar såsom fiender. Han kan “lag-
1de skandi- ’ ligen “betrakta och behandla dem så, skrifver Wheaton; detta innebär
naviska sta- visserligen icke med lika uttryckliga ord, men till syftet alldeles
samma lära som Hugo Grotius’, eller att rätten att mörda äfven
(i orts.) qvinnor och barn inbegripes i krigets rätt.
Dock hade långt före Wheatons tid, kort efter midten af förra
århundradet, den läran uppstäda, som lyckligtvis blifvit omfattad af
folk och regeringar, att kriget är icke ett förhållande mellan per¬
soner och personer, utan ett förhållande mellan stat och stat; att
sålunda de enskilda medborgarne icke äro fiender annat än tillfälligtvis,
icke såsom personer, icke ens såsom medborgare, utan endast såsom
soldater. Det var icke en folkrättslärare, som formulerade denna
sats, det var Jean Jacques Rousseau, men många bland nutidens
folkrättslärare veta icke detta, utan tillskrifva denna läras formulering
en annan, nemligen ledamoten af statsrådet under det första kejsar¬
dömet Rortalis, hvilken i ett tal år 1807 använde med ett par små
jemkningar Rousseaus ord, men glömde att citera sin källa. Låtom
oss med all varsamhet betrakta och behandla folkrättslärarnes teorier.
Hvad här förekommer om folkrättens indelning i enkel och af-
handlad och naturlig -— jag förstår icke, hvarför ej författaren äfven
särskild! beskrifvit en onaturlig folkrätt — allt, hvad derom före¬
kommer, hör ingenstädes hemma, det har ingen motsvarighet i
realiteten, vi kunna lemna det å sido, det är löst pjoller, knappt
värdt, att man derpå kastar en blick.
Hvar skall jag nu för öfrigt börja och hvar skall jag sluta?
Sammanhanget i denna skrift är icke så strängt, att det just allvar¬
ligen inbjuder mig till att följa sidotalet. Kanhända skulle det lämpa
sig att börja med det ställe på sid. 24, der de missförstånd torde
kulminera, som i sjelfva verket upptaga motiveringens hela utrymme.
Det heter der: “Den permanenta neutraliteten kan till och med anses
vara i sig sjelf orimlig, ty dels gifves det icke någon stat, som är
utesluten från möjligheten att af andra stater tillfogas en orätt, för
hvilken upprättelse på fredlig väg icke står att vinna, samt följakt¬
ligen finnes aldrig någon säkerhet derför, att icke krigets medel
måste användas, dels kan ingen skåda in i framtiden och förutse de
otaliga och oberäkneliga händelser, livilka kunna framkalla alldeles
nya statsgestaltningar. “
Den permanenta neutraliteten, säger författaren till statsutskottets
motivering, är en orimlighet. Det är, herr talman, ett strängt tal
af den förmodligen mycket unge man, som haft det oförtjenta för¬
troendet att skrifva denna afhandling, ett hårdt tal af honom mot
de generationer af tappre män, som under tre århundraden förberedt
och grundat det schweiziska förbundets permanenta neutralitet, ett
hårdt tal mot de europeiska statsmän, som för sjuttio år sedan gjorde
Belgien till en sjelfständig, neutral stat och dermed förvandlade ett
af Europas förnämsta slagfält, de sydnederländska slätterna, till en
fredsoas. Men då både Belgien och Schweiz kunna bära detta om¬
döme, utan att jag med min svaga kraft behöfver komma dessa
11 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
fattiga neutrala stater till hjelp, så öfvergår jag till något ändå Angående
värre i det yttrande, jag läste upp. förklaring af
Det visar sig der, att författaren till denna motivering icke ens de sj:andi.
vet, hvad med neutralitet förstås. “Neutralitet*, denna term, ordet naviska sta-
och begreppet neutralitet — af det latinska neuter, som betyder terna.
ingendera — har icke någon betydelse, icke någon tillämplighet (Forts.)
annat än på förhållandet till krigförande magter, i hvilkas tvister
jag, den neutrale, afhåller.mig från att taga del. Detta är neutra¬
litetens betydelse. Och aldrig i verlden förr än på sid. 24 i detta
utskottsutlåtande har någon menniska fallit på den tanken, att neu¬
tralitet derjemte skulle betyda, att jag afhåller mig från att försvara
mig. Det är deremot författarens mening, att neutralitet betyder
äfven underlåtenhet att söka afvärja de hugg, som rigtas mot mig,
att följaktligen “permanent* neutralitet betyder, att jag alltid med
jemnmod tager mot så mycket stryk, som någon vill gifva mig.
Med eu sådan uttydning af ordet ‘neutralitet undrar jag verkligen
icke på att man kallar den permanenta neutraliteten för orimlig. —
Här finnes någonting, som är orimligt, det är, att författandet åt
ett utskottsutlåtande har kunnat läggas i sådana händer. Jag hade
verkligen icke trott, att jag någonsin skulle få läsa i de svenska
riksdagshandlingarna en framställning sådan som denna. Att neu¬
tralitet’ är försvarslöshet, afsigtlig försvarslöshet, och att permanent
neutralitet bjuder att, om så skall vara, låta slå mig till döds, utan
att jag rör ‘ ett finger, jag trodde icke, att i en tid, på grund af
hvilkens art menniskorna ju icke kunna undgå att inhemta vissa
allmänna begrepp, utan att de åt dem egna något särskildt studium,
någon skulle kunna undgå att veta, att det är .så långt ifrån att
neutralitet är detsamma som försvarslöshet, att tvärtom neutra¬
litetens rättsvilkor just är, att jag med vapenmagt skall upprätt¬
hålla den mot en krigförande part, som sig till förmån och den
andra krigförande parten till förfång skulle vilja kränka den, och
att derförutan jag icke har något fog att taga neutralitetens fördelar
för mig i anspråk. I sanning, inför sådant tal, som här förekommer,
kan man vara frestad att göra sig den frågan, om det till någonting
tjenar att företaga sig eller fullfölja en diskussion.
Yi skulle kanske också något pröfva den unge författarens histo¬
riska insigter. På samma sida’ strax ofvanför läses, att “erfarenheten*
skall hafva ådagalagt, att “ingen ständigt neutral stat, icke ens den,
som fått sin neutralitet garanterad, gått fri från anfall eller tillbud
dertill*. Nej, herr talman, detta är icke någon erfarenhet. Detta
är icke historia; detta är historier, eller om man håller på — hvilket
jag icke vill motsätta mig —- om man vill bibehålla singularis-formen,
så är det en röfvarhistoria. Sedan neutralitetsakten af den 20
november 1815, således i åttiofem år, har Schweiz lefvat i orubbad
neutralitet. Kriget har rasat vid dess gränser 1848—1849, 1859,
1866 och 1870, men Schweiz’ neutralitet har icke varit störd. Belgien
daterar sin neutralitet från samma stund, som Belgien blef sjelf¬
ständig stat. När Belgien år 1830 reste sig för att bryta sig ut ur
den 1815 landet påtvungna unionen med Holland, godkändes dess
'
N:o 30. 12 Onsdagen den 3 Maj.
Angående .sjelfständighet af de stormagter, hvilka femton år förut vid Napoleon»
förklaring af anse^ kunna disponera öfver Syd-Nederländerna såsom öfver
de ekandi- herrelöst^ gods. Dessa magter proklamerade Belgiens eviga neutra-
naviska sta- litet. Då den holländske konungen icke ville foga sig i detta stor-
'f1 magternas beslut, utan angrep Belgien — det s. k. “tio-dagars fält-
or a-> tåget“ — kommo två åt de garanterande stormagterna, Frankrike
och England, Belgien till hjelp. Och sedan dess har icke någon
främmande soldat stått på Belgiens mark förr än 1870. Men de
främlingarne kommo icke såsom fiender. Det var flyktingar, spillror
åt de i Belgiens närhet krigförandes härar, som hamnade på Belgiens
jord, der afväpnades och internerades i enlighet med neutralitetsrättens
föreskrifter; båda parterna uttalade vid krigets slut sin erkänsla till
Belgiens regering för den välvilja, med hvilken hon vårdat sig om
deras sårade soldater. Då, med kriget invid Belgiens gränser, bestod
äfven den belgiska neutraliteten sitt prof. Det visade sig då, att
under de gångna sju decennierna denna neutralitet stärkt sig till en
oantastlig, häfdvunnen tradition, en moralisk magt, som det icke föll
någon in att kränka. Det visade sig, att äfven uti internationella
förhållanden det gifves någonting jif det, som Bismarck en gång
kallade “imponderabilia“, något af de osynliga krafter, som icke
mätas eller vägas, men på hvilka dock folks och staters öden kunna bero.
Det är icke heller sant, hvad författaren skrifver längre ned på
sidan, der han later oss förstå, att stormagterna skulle uti eget intresse
hafva påtvungit Schweiz eu evig neutralitet. Schweiz har — såsom det
underliga uttrycket här lyder — “försatts“ i denna ställning. Det är
icke sant. Den schweiziska neutraliteten har anor, som gå trehundra år
tillbaka i tiden, under hvilka den småningom mer och mer arbetat sig
fram. Den bröts på den stora revolutionens och det första kejsardömets
tid, icke utan Schweiz’ egen skuld. Schweiz var icke då det frihetens
land, som det nu är. I största delen af förbundet rådde ett aristo¬
kratiskt styrelsesätt, och den forskande meningen inom större delen
af Schweiz stod helt och hållet på den gamla monarkiens och Bour¬
bonernas sida, samt var i hög grad fiendtlig emot revolutionen. Redan
1792 afbröt Edsförbundet de diplomatiska förbindelserna med Frankrike,
och det gifves mer än ett exempel på huru de schweiziska myndig¬
heterna sago genom fingrarne med eu kränkning af Schweiz’ neutralitet,
när den egde rum till förmån för Frankrikes fiender. Neutraliteten
bröts sedan på kejsardömets tid i den motsatta rigtningen; det skedde
under inflytelsen af Napoleons öfvervälde. Schweiz var då visserligen
icke på långt när en i anda och sanning neutral magt gent emot
Frankrikes fiender. När sedan den väldige föll, var det icke stor¬
magterna, som dekreterade och påtvungo Schweiz en neutralitet, som
Schweiz icke ville veta af; utan det var i följd af schweizarnes egna
itriga bemödanden redan från begynnelsen af kongressen i Wien, som
denna neutralitet blef deklarerad och slutligen faststäld i akten af
den 20 november 1815, hvilken är redigerad af en schweizisk med¬
borgare Pietet de Rochemont.
Jag är visserligen nu, då jag hunnit så här långt, temligen härdad
emot öfverraskningar, men jag kan ändå icke alldeles värja mig emot
13 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
någon förundran, då jag läser, att de Förenade Rikena åtnjuta förmånen
af ett synnerligen lyckligt ‘afskildt” läge. Ett afskildt läge, herr
talman! Redan den återblick på Östersjön som krigsteater, hvilken
meddelas i motionärernas framställning, borde hafva varit tillräcklig
för att hindra ett uttalande, så grundlöst redan hvad länge sedan
förflutna tider angår. Och nu i de snabbgående ångskeppens tid är
Sverige ännu mindre afskildt, ännu mindre fjerran från ryska, engelska
och tyska krigshamuar, än det tillförene var. Ett afskildt läge! Ett
läge inom den sjö krigsteater, der två eller flere af Europas stora
magter skola drabba tillsamman, — det är det afskeda läge, som
garanterar oss mot fara vid sammanstötning mellan dem, som dagligen
och stundligen hota Europas fred! Det förefaller mig, som om äfven
författaren af denna utskottsmotivering icke skulle kunna vara så
främmande åtminstone för Europas geografi, som han visat sig vara
för Europas internationella historia.
Månne det kan vara likgiltigt för oss att för händelse af den
uppenbara vådan af ett sjökrig i vår närhet hafva förstärkt våra
försvarsmedel med en på förhand för hela verlden tillkännagifven
och kunnig neutralitet, medelst en förklaring, af hvilken alla veta,
att ingen har att påräkna vårt bistånd, och att ingen behöfver befara
anfall fråu vår sida? Skulle det vara likgiltigt för oss att på det
sättet stärka de krafter, vi hafva till vårt förfogande för upprätt¬
hållande af vår neutralitet?
Förklaringen kan komma för sent — konung Carl Johan hyste
i detta afseende en mening, som icke öfverensstämmer med författarens
af detta utskottsutlåtande — förklaringen kan komma för sent. I
det ögonblick, då någon af rivalerna, ikågkommande att vi hafva
sagt oss icke vilja afstå från vår krigspolitiska s. k. handlingsfrihet,
finner lämpligt att på vår bekostnad förekomma en fiende hellre än
att af honom förekommas, att här förvärfva sig en operationsbas,
att t. ex. besätta Gotland för att — sedan stanna der, från det ögon¬
blicket är Sveriges sjelfständighet, om icke till formen, till orden, så
dock i verkligheten tillintetgjord.
På sid. 25 undervisar mig författaren, att den permanenta neutra¬
liteten icke skulle vara vårt land “värdig”. I ett tal, der den yfver-
borna storsvenska patriotismen ville gifva sig fritt lopp, t. ex. uti
fosterländska förbundet i Göteborg, der vore nog en sådan utlåtelse
på sin plats, men jag trodde icke, att jag uti ett statsutskotts-
utlåtande skulle få läsa den domen, att de neutrala staterna Schweiz
och Belgien åtnjuta blott eu ringare värdighet, hafva en lägre plats
bland de europeiska staterna än vi, som behållit rätten att taga del
i de stormägtiges krigsspel. Jag känner icke något enda exempel
på denna ringare värdighet, som skulle vidhäfta det schweiziska för¬
bundets och den belgiska statens internationella ställning. Jag känner
icke något enda vittnesbörd derom, men jag känner vittnesbörd om
sjelfva motsatsen utaf ett sådant antagande. Icke talar det om den
belgiska monarkiens ringare värdighet inom Europa, att det är på
grund af ett initiativ, utgånget från denna lilla och neutrala stat,
som den oberoende Kongo-staten har blifvit under andra magters
Angående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:o 30. 14
Onsdagen den 3 Maj.
Angående medverkan upprättad, i afsigt att bilda en asyl för rätten, en stödje-
fSrklarin^af för civilisationens utbredning på den stora afrikanska slaf-
°de “sitandi- marknadens af blod och tårar dränkta jord. Skulle det vittna om
naviska sta- en lägre rang bland staterna, att alla magter, stormagterna i spetsen,
tema. med förkärlek valt dessa neutrala staters mark till domicil för de
( orts.) centrala organ, som erfordrats för de internationella unioner, hvilka
utgöra ett så märkligt drag i vår samtids politiska historia? Uti
schweiziska förbundets hufvudstad hafva fyra af dessa internationella
unionsbyråer sitt säte, uti Belgiens hufvudstad tvenne. Såvidt jag
erinrar mig, finnas utanför Belgien och Schweiz endast tvenne af de
internationella byråerna, i Paris och i Potsdam. Således äro sex utaf
dessa centralorgan för samverkan mellan de europeiska magterna
förlagda till de neutrala staterna, och ett par af dem äro till och
med stälda under respektive belgiska och schweiziska myndigheters
öfverledning.
Bland de stora nationer, som utgöra Schweiz’ och Belgiens grannar,
har jag för min del icke sport att den mening är rådande, som här
uttalas af utskottsmotiveringens författare. Och visst är, att dessa
små och neutrala stater ej hafva gifvit de stormägtiga grannarne
någon anledning att påräkna, att de förra skulle böja sig för något
stormagtshot. Uti motionen har erinrats om Wohlgemuth-affären,
der jern- och blodkansleren fick retirera inför de schweiziska förbunds-
myndigheternas fasta hållning. Och från Belgien — några andra
exempel att förbigå — vill jag erinra om en företeelse från år 1875,
dä under Bismarcks — med all orätt så kallade — “kulturkamp“
mot katolikerna dessas trosförvandter i Belgien togo parti mot den
tyska regeringen på ett sätt, som jag för min del icke kan undgå
att anse för betänkligt, icke derför att Belgien är eu neutral stat
och derför skulle hafva några särskilda förpligtelse!’, utan betänkligt
med hänsyn till den internationella höflighetens pligt, hvars öfver¬
trädande ju kan, ehuru endast enskilde derför äro ansvarige, bringa
regeringarne uti olägenhet. När från Berlin föreställningar kommo
mot sådana utbrott som biskopens i Namur, svarade den belgiska
regeringen genom dåvarande utrikesministern d’Aspremont-Lynden,
att hon icke hade någon utväg att ingripa mot utöfningen af en
yttranderätt, som var vederbörande tillförsäkrad genom Belgiens grund¬
lag. Och om den belgiska regeringen sedermera gjorde en ursäkt,
så var det icke inför Bismarck, utan inför landet, inför den liberala
opinionen, och hon tvangs dertill icke af några noter från Berlin,
utan af de liberala med Frére-Orban i spetsen. Han var sannerligen
icke en man, hågad att böja sig för utländskt hot eller utländsk på¬
tryckning. Han skulle sannerligen icke, under det att förhållandet
till Napoleon den tredje var som svårast, han skulle sannerligen icke,
om han på Brussels gator fått på afstånd se den franske ministern,
han skulle icke då hafva — vikit in på någon tvärgata för att slippa
ett obehagligt sammanträffande. Han hade tillräckligt visat, hvad
andas barn han var, när han år 1868 oförskräckt och beslutsamt
omintetgjorde Napoleons plan att genom det franska östbanekom-
paniets inköp af ett par belgiska järnvägssträckor lägga händerna på
15 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
de belgiska jemvägarne och dermed beröfva landet och få i sina egna
händer ett af den neutrala statens försvarsmedel.
Skulle det väl vara en liten stat mera värdigt — så frågar en
schweizisk historiker, som i motionen är flera gånger citerad — att
deltaga i de mägtiges krigsspel, i livilka den dock endast kan spela
rollen af handtlangare samt ådraga sig den ena partens hat och den
andras icke mindre farliga beskydd?
Jag har genomgått några särskildt i ögonen fallande detaljpunkter
af utskottets motivering, der missförstånden, origtigheterna äro sådana,
att det förvånar mig, att utskottets ledamöter kunnat anse detta för
likgiltigt. Härefter återstår nu sjelfva hufvudtankegången — i fall
jag skall begå det missbruket af ord att tala om en tankegång uti
denna framställning. Hvad jag derom har att säga, har jag utaf
anledningar, som det icke torde vara nödigt att vidlyftigt anföra,
ansett mig böra skriftligen affatta och diktera till protokollet, för att
nemligen icke någon tvist må kunna uppstå om hvad jag i den delen
har sagt.
Allt hvad utskottets utlåtande innehåller om skilnaden mellan principiel
och tillfällig neutralitet — det är grundfalsk^
l:o) Den principiella neutraliteten är, likasom den tillfälliga, utöfningen af
en hvarje suverän stat tillkommande rätt.
2:o) Andra staters erkännande är lika litet eller lika mycket erforderligt,
när en stat vid timadt eller hotande krigsutbrott förklarar sig vilja iakttaga
neutralitet under det började eller stundande kriget, som när den kungör sin
neutralitet såsom för framtiden antagen grundsats.
3:o) Den principiella neutraliteten och den tillfälliga neutraliteten ålägga
oss samma skyldigheter, nemligen fullständig opartiskhet mellan de krigförande
och neutralitetens upprätthållande med vapenmagt mot den af de krigförande,
som skulle vilja till sin fördel och motpartens förfång af den neutrale tilltvinga
sig någon förmån, något direkt eller indirekt bistånd, bemägtiga sig en stödje¬
punkt på den neutrales område för sina operationer o. s. v.
4:o) Den principiella neutraliteten innebär lika litet som den tillfälliga
något intrång i den neutrala statens suveränetet, sjelfständighet och frihet.
Hvad är då skilnaden? Med andra ord, hvad är den principiella neutralitetens
ändamål, hvarför önska vi den, hvarför ha vi väckt detta förslag? Ändamålet
är att betrygga oss mot de på vissa håll rådande farhågor för, mot de på andra
håll rådande anspråk på vårt bundsförvandtskap i ett kommande, kanske snart
förestående krig mellan europeiska stormagter, att ju förr dess hellre med en
inför hela verlden uttalad allmän folkmenings hela kraft rycka marken undan
planer, som räkna med de skandinaviska staterna såsom faktorer i ett krigsspel,
efter hvars slut vi skulle hafva intet annat att påräkna, vid uppgörelsen mellan
hufvudmagterna, än att få släppa till skadeståndet, betala priset för deras
försoning. Den på förhand såsom grundsats proklamerade neutraliteten skall
under freden afvärja påtryckningar och lockelser till allians; och när ett stor-
magtskrig står för dörren, skall ingen känna sig frestad, emedan veterligen
icke hotad, att genom ett plötsligt öfverfall lamslå, oskadliggöra oss, eller be¬
mägtiga sig en “pant.' Således, den skall förebygga utländsk inblandning.
Och härtill är utskottsbetänkandets författare i stånd att svara: Nej, om
vi behålla vår handlingsfrihet, om vi (såsom här i motiveringen sker) säga till
främmande magter: “Veten det och glömmen det ej, I stormägtige, som hållen
krig och fred i eder hand, veten det och glömmen det ej, att vi ej afsagt oss
vår krigspolitiska valfrihet, att vi allt för väl kunna komma att taga del i
eder blodiga lek, när nästa krig utbryter, ja — så länge Sveriges rike består—
när helst krigslågan tändes ; att vi först vid krigsutbrott komma att taga parti
eller, om det förut är taget, först då gifva det till känna; att således den freds-
kärlek och neutralitetspolitik, vi uti denna utskottskläms ord bekänna, ej är
att förlita sig uppå* —, då skola vi afböja utländsk inblandning, medan vi
Angående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:o. 30. 16
Onsdagen den 3 Maj.
Angående, åter, genom att följa Schweiz’ och Belgiens föredöme, nedkalla den öfver
neutralitets- vårt land!
förklaring af Detta står att läsa i motiveringen. Inför sådant tal måste jag fråga mig,
de shandi- om en fortsatt diskussion kan till något tjena. Jag fortsätter den dock, emedan
naviska sta- jag antager, att denna kammares utskottsledamöter lagt uteslutande vigt vid
terna. klämmen och, med undantag af reservanten, fäst ingen vigt vid motiveringen.
(Forts.) Jag kan ej föreställa mig, att Andra Kammaren öfvergifvit den
ståndpunkt, denna kammare, i likhet med den Första, enhälligt intog
år 1894, när vi voterade den nuvarande lydelsen af 74 § regerings¬
formen. Denna paragraf, som inskränker reqvisionsrättens använd¬
ning till de fall, då mobilisering eger rum, “vare sig för upprätt¬
hållande af rikets neutralitet, derest den vid krig mellan främmande
magter af någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas,
eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepphar gjort
den principiella neutraliteten till ett grundlagsbud. Hvarför skulle vi
ej låta verlden veta, att så är? Denna till grundlagsbestämmelse
upphöjda politiska princip omintetgöres ej af 13 § regeringsformen:
“Vill Konungen börja krig — — —“. 1 det neutrala Schweiz’ för¬
fattning läsa vi: “Förbundet allena tillkommer det att förklara krig“,
och i det neutrala Belgiens författning: “Konungen för befälet öfver
stridsmagten till lands och sjös, förklarar krig, sluter freds-, förbunds-
och handelstraktater.“
Vi känna ur den nvaste historien en politisk uppfinning, som
består deruti, att en stormagt, för att af eu svag granne tilltvinga
sig uppfyllelsen af sina fordringar, sänder en armé att taga en del
af grannens land i “pant4, med anspråk, att grannen icke får betrakta
panttagandet såsom ett angrepp, och att, om han motsätter sig denna
vänskapsfulla åtgärd, lian skall hållas för fridsstöraren, som börjat
kriget och här ansvaret. I ett sådant fall kommer krigsförklarings-
rätten enligt Sveriges grundlag, såsom enligt Belgiens grundlag och
den schweiziska förbundsförfattningen, till .användning, likaväl som
vid en neutralitetskränkning och vid ett angrepp, som ej söker för¬
kläda sig under panttagandets skrymteri — rätten att gripa till vapen.
Men detta rubbar ej den neutralitetsprincip, som vårt land erkänt i
en utom våra gränser okänd grundlagsbestämmelse, Schweiz och
Belgien uti internationella akter.
Derest kammaren ej ogillar hvad den för fem år sedan beslöt,
så fullständigar den i dag detta beslut, som kammaren då ej ansåg
oförenligt med svenska folkets och statens värdighet. —
Hvarthän ha folken kommit under ledning och herravälde af
den grundsats, som lyder: om du vill fred, så förbered krig. Det
är eu falsk grundsats, som bör vika för den motsatta: om du vill
fred, så förbered fred.
Samtidigt, men oberoende af hvarandra, har den franske depute¬
raden Jules Roche och den ryske statistikern Blioch — det säges,
att den sistnämndes undersökningar utöfvat ett väsentligt inflytande
på den ryske kejsarens beslut att inbjuda till den förestående freds-
konferensen — kommit till enahanda resultat vid beräkning af kost¬
naderna för nästa krig, som Frankrike skall föra. Den ene har
räknat de dagliga kostnaderna till 25, den andre till 26 millioner
Onsdagen den 3 Maj. 17
francs. Under antagande att kriget skulle räcka 100 dagar blifver
denna första utgiftspost 21 /2 milliarder. Dertill kommer, enligt Jules
Roclies beräkning, en andra utgift (för transporter, lifsmedelsförråd,
hästar, fordon, utrustning af fästningar m. m.) på 2 milliarder under
den första månaden. I det hela har man beräknat, att franska
regeringen måste vara beredd på att disponera 6 till 7 tusen millioner
francs. Ega vi dessa medel, skrifver med anledning häraf en fransk
tidning, som aldrig gjort sig skyldig till några sensationella med¬
delanden, ega vi dessa medel, då kunna vi säga, att vi gjort hvad,
menskligt att se, möjligt är för att förvissa oss om seger; men ega
vi ej dessa medel, då skall en mot bristen svarande del af vår lef¬
vande och döda försvarskraft blifva oanvänd. Huru skola vi få dem?
Man litar allmänt på franska banken, men denna bank, invänder
tidningen, kan icke anskaffa mer än en mindre del af denna ofantliga
summa. Vi måste vara beredda på att vädja till kapitalet; men
kapitalet är icke sentimentalt. Kapitalisterna skola öfverväga, huru¬
vida de böra anförtro sina penningar åt en stat, hvars skuldmassa i
detta ögonblick uppgår till mellan 35 och 36 milliarder francs. I den
af Jules Roches undersökning föranledda artikeln uti Le Temps, som
jag talat om, känner man likasom huru raderna framför en skälfva
af patriotisk ängslan och oro.
Kär resultaten af den grundsatsens tillämpning: vill du fred, så
förbered krig, te sig pa detta sätt, hvilken slutsats skola då de små
folken deraf draga? Ingalunda den, att vi skola öfvergifva oss
sjelf va. De små tolken ha också en mission, en uppgift icke ringare
än de stora nationerna; vi fa icke svika våra pligter mot oss
sjelfva och mot menskligheten. Vi skola icke draga den slutsatsen,
att T1 sköte hålla för hopplöst att försvara den sjelfständighet, som
vara fäder åt oss bevarat, derför att de icke misströstat i faran.
Men väl den slutsatsen, att en militärisk öfveransträngning, som
dock ensam aldrig kan blifva annat än vanmägtig i förhållande till
de stora militärmagternas kraftutveckling, vore dåraktig; och den
slutsatsen, att vi skola förstärka våra yttre försvarsmedel dels genom
en neutralitetspolitik, som tryggar oss mot inblandning i de stores
och mägtiges tvister, dels genom en inre reformpolitik, som har till
mai allas lika rätt, och som derigenom skall sammanföra allas känslor
och tankar, allas viljor och intressen i ett stort nationel tänkesätts
magt i ga ström. Då skall försvaret icke blifva en särskild — så att
saga en fackmännens — angelägenhet, lik hvilket annat allmänt
ärende som helst. Da skall försvaret blifva den mest omfattande
U J- a s^a^ens angelägenheter, blifva det universella folkintresset;
°"L försvaret skall då växa sig starkt med hvarje lag, som undan-
rödjer en orättvisa, hvarje åtgärd, som lättar de smås bördor, hvarje
åtgärd, ^som sprider bildningens ljus till dem, som sitta i mörkret,
hvarje åtgärd, som, med vidgad rätt att taga de! i afgörandet af
samhällets angelägenheter, väcker känslan, der hon slumrar, stärker
enne, der hon är svag, känslan af hvars och ens medansvarighet
tor det helas väl.
I det förslag vi hafva framstäf — en naturlig utveckling af
o o
Andra Kammarens Prot. 1899. N:o 30. o
N:0 30.
Angående
nmtralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:o 30. 18 Onsdagen den 3 Maj.
Angående den grundsats, konung Karl Johan angaf såsom rättesnöre för de
neutralitets- förenade Rikenas yttre politik — i detta förslag se vi och manga
förklaring af med oss grundValen för lösningen af den unionella tvisten, för vin-
navishTsta- nande af den endrägt mellan de båda folken på halfön, som skulle
terna. blifva en kraftigare försvarsåtgärd, än någon annan vi kunna vidtaga,
(Forts.) mev betydelsefull än hvilken stegring som helst af försvarsbudgeternas
slutsummor.
Det faller ju lätt i ögonen, att med neutrahtetsgrundsatsens
erkännande såsom för framtiden gällande statsmaxim den unionella
tvistens hufvudpunkt skulle oändligt förenklas. Icke som skulle mina
ärade medmotionärer och jag hysa den meningen, att vi dermed
skola upphöra att hafva hvad man fortfarande skall kalla en utrikes
“politik*, eller ens att de internationella angelägenheterna skola få
ett ringare omfång och en ringare mångfald än nu. Nej, tvärt om!
Det ligger i sakernas naturliga gång, att den fredliga samverkan
mellan nationerna, som i vårt århundrade, sårskildt inemot vart tide¬
hvarf, tagit en utveckling, den der tillförene ingen kunde förutse,
ja, endast en eller annan profetisk drömmare ana, såsom till exempel
Anacharsis Clootz, preussaren, som blef fransman på den stora revolu¬
tionens tid — det ligger i sakernas naturliga gång, att denna
utveckling kommer att fortgå. Den kommer att taga än mera vidgade
proportioner, som det lika litet för oss, som nu lefva, skall vara
möjligt att förutse, som det var möjligt för en äldre generation för
mindre än femtio år sedan att förutse resultaten af det samarbete, den
utveckling af andlig och materiel samfärdsel, som vi nu hafva inför
våra ögon. Men med denna förklaring skall vår politik definitivt
erhålla en annan karakter, egnad att undanrödja hvarje anledning till
misstro på det ena eller det andra hållet.
I förra århundradet kunde en namnkunnig politisk författare,
Bielfeld, skrifva, att krigen gifvit upphof åt alla traktater^ och trak¬
taterna vore alla krigs källa; och något senare i samma århundrade
skref en annan folkrättslärare, von Ompteda, att flertalet traktater
vore fredsslut eller hade afseende på krig och fred. Huru har nu
icke allt detta förändrats! Den oändligt öfvervägande mängden af
de internationella aftalen har till föremål en samverkan för fredliga,
gemensamt nyttiga ändamål, och när vi redan halva sett, i hvilken
oråd denna — som jag nyss sade — andliga och materiella sam¬
färdsel påkallar utvecklingen af en internationel privaträtt, så är
dermed också öppnadt ett nytt område för internationella öfverens-
kommelser, om hvilkas slutliga mål det sannerligen icke är värdt att
någonting förutsäga, men hvarom man visserligen nu såsom för ett
hälft århundrade sedan kan — i likhet med den store rättslärde
Anders örsted — hoppas, att de i vissa fall skola sammansluta natio¬
nerna till en verklig enhet. Denna sakernas utveckling vidkommer
oss likasom alla andra små folk och stater, vidkommer oss lika val
som de stora nationerna, och detta, detta blefve uteslutande var
utrikespolitik. Det är den väg till fred mellan de förenade folken,
som vi velat anvisa. Låtom oss icke längre erbjuda mägtiga grannai
skådespelet af en mer och mer förbittrad tvedrägt angående formerna
Onsdagen den 3 Maj. 19
för handläggningen af tvenne små staters utrikespolitiska ärenden,
hvilka icke hafva något högre intresse än samfäldt försvar för sam¬
fäld fred.
A i läsa hos historiens fader, att den persiske konungen Xerxes
uppmuntrades af en af sina generaler, Mardonius, till eröfringskrig
emot Grekland. Den persiske höfvidsmannen talade mycket föraktligt
om grekerna, synnerligast för deras ständiga tvedrägts och fejders
skull. De borde ju dock, sade han, när de talade ett och samma
språk, genom härolder och beskickningar söka dämpa sina tvister på
hvad annat sätt som helst än genom krig och örlog. För perserna
— tilläde han — som underkufvat så många folk och gjort dem till
sina trälar, skulle det vara en ringa sak att underkufva de genom
splittring försvagade grekerna.
Denna maning är icke förkastlig derför, att den uttalades för två
tusen och några hundra år sedan. Men i stället för att förena oss
mot fåra perser och — såsom grekerna gjorde — komma spådomen
på skam, bemöda vi oss att i stället komma på skam konung Oscar
I:s ord till unge män och gamle män från de nordiska högskolorna,
att “hädanefter är krig skandinaviska bröder emellan omöjligt.*
Ingen, som noga följt de unionella förhållandena under de sista
par årtiondena och de snabba förändringarna i åsigter och sinnesstäm¬
ning bland de båda folken, ingen — vare sig i detta land eller i
Norge — skall neka, att det förslag till en förberedande lösning af
den unionella tvisten, som år 1884 voterades af denna kammare, skulle,
om det också hade antagits af Första Kammaren och af regeringen,
hafva förebyggt den sedan dess blott mer och mer förbittrade tvisten
mellan de förenade folken och beredt rådrum till öfverenskommelse i
ro och vänskap om en fullständig lösning. Ja, ingen skall bestrida,
att äfven det förslag, som offentliggjordes den 4 november 1891, ännu
då erbjöd en utväg till lösning. Man må då icke anse det för ett
uttryck af förmätenhet, när jag vågar uttala den förhoppning, att i
det förslag, som vi nu hafva framlagt, finnes åter igen en gång en
terräng, pa hvilken folken kunna mötas och lättare än någonsin förr
uppföra den tvist, som råder och rasar dem emellan. Vi hafva haft
tillfälle att iakttaga under mindre än ett par decennier, huru tiden
går ifrån oss, huru snabbt den löper då, när den har sådant sinne.
Jag har hatt många anledningar att göra och besinna samma iakt¬
tagelse från den stund, då jag för 40 år sedan af en unionel kris
fördes in på den journalistiska banan. Jag ville bedja kammarenatt,
innan den fattar sitt beslut, kasta en återblick på den tidrymd, som
förflutit sedan år 1859. Om kammaren det gör, skall den kanske
besluta sig för att icke förkasta detta politiska testamente, att icke
hålla det för alldeles värdelöst, ehuru det utgör en ringa mans qvar¬
låtenskap.
Xär Hans Christian Örsted på de skandinaviska naturforskarnes
andra möte i Köpenhamn 1840 talade om förening och samverkan af
de nordiska folkens alla andliga krafter till häfdande af deras jem-
bördighet med de stora nationerna i det allmänna kulturarbetet, tänkte
han ock på denna jembördighets betydelse för den yttre sjelfständig-
N:o 30.
A ngående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:o 30. 20
Onsdagen den 3 Maj.
Angående heten. “Låt“, säde han, “låt sex millioner skandinaver lägga sin
neutralitets- j en vågskål, och sannerligen, man skall icke finna den för lätt. “
de "kandi- Vi kunna nu säga: låt tio millioner skandinaver förena sina krafter
naviska sta- till samverkan i fred för fredliga ändamål — vi skola då utgöra hvad
terna. jag vågar kalla en fredens stormagt; och huru skulle icke den för-
(Forts.) stärka den allians af fredstankar och fredsmil)-telser, som har sin
kärna och sitt centrum i de nuvarande neutrala staterna. Europa skulle
dermed vinna en ny fredsgaranti.
Motionärernas framställning visar, hurusom de stora magterna
sett och eftersträfvat en sådan uti den schweiziska neutraliteten lika¬
som uti den belgiska. Tillåten mig att dertill lägga ett ytterligare
vittnesbörd, som torde vara mindre kändt. För nu femtio år sedan
var den österrikiska regeringen — ännu några veckor före detta datum
Metternichs regering! — benägen för eller, för att med säkerhet ej
säga för mycket, skall jag säga icke främmande för tanken att afstå
samtliga sina italienska besittningar, att afstå från sitt dominerande,
frihetsfiendtliga inflytande i Italien, att medgifva samtliga italienska
staters förening till ett statsförbund, mot vilkor att detta förbund, en
ny stormagt, i likhet med Schweiz förklarades neutralt. Och hvarför
denna neutralitet? “Derför*, heter det i ett österrikiskt memorandum
till lord Palmerston frän våren 1848, “derför att Italiens neutralitet
vore en vigtig garanti för Europas fred, som så ofta blifvit störd
genom krig om besittningen af detta land.*
Man ser i våra dagar den tanken tränga sig fram, att det blir de
neutrala smärre staternas uppgift att utbilda regler, organ, former för
en internationel rättsskipning. Då dessa stater ju skulle erbjuda förut¬
sättningen af en fullständig opartiskhet, då de icke rivalisera med de
stora magterna, med mili tär magterna, hvilkas intressetvister ständigt
hota verldsfreden, så skulle kanske ofta nog dessas ömtålighet lättare
underkasta sig en skiljedom, den der hade intet annat anspråk på att
respekteras än skiljedomstolens obetviflade moraliska auktoritet samt
utslagets billighet och rättvisa. Från en sådan domstol, en på för¬
hand bestående domstol skulle mången anse sig gå mindre föröd¬
mjukad, när det ginge honom emot, än från en kompromissrätt, der
mina kompromissarier stanna i minoritet emot den magts kompro-
missarier, med hvilken jag för någon tid sedan varit nära att råka
i krig.
Grifves det väl ett högre mål för en ädel ärelystnad än att främja
ett sådant fredens verk, tillkomsten af en internationel rättskipning,
som skulle sätta lag i stället för afgörelserna på slagfälten? “Den
stat, som härutinnan tager ett fruktbärande intiativ*, yttrar den bel¬
giske senatorn Descamps i en nyligen utgifven skrift, “den stat, som
härutinnan tager ett fruktbärande initiativ, skall, äfven om dess fram¬
gång blifver blott partiel, förvärfva den allmänna meningens stöd,
folkens erkänsla och historiens hyllning.*
Ett likartadt initiativ, icke ringare och dertill i många hänseen¬
den förberedande för det nyss nämnda, till främjande af fredens rätt
emot krigets så kallade rätt hafva motionärerna hemstält, att Riks¬
dagen ville bedja Sveriges Konung att göra sig till målsman för. Vi
Onsdagen den 3 Maj. 21
hafva velat, att Riksdagen skulle på folkets vägnar lägga detta initia¬
tiv i Konungens hand. Det skulle, såsom till sitt syfte oomtvistligt,
icke kunna blifva föremål för misstro och ogynsamma utläggningar,
illa dolda under hopade loford. Mindre uppseendeväckande än jette¬
rikets envåldsherskares fredsmanifest, skulle denna åtgärd af den lilla
statens konstitutionelle regent likväl få en plats sig tillerkänd i tide-
böckerna och icke äfventyra att mista den. Vi hafva visat, att detta
initiativ står i samklang med de nordiska nationernas ärofullaste tradi¬
tioner; vi hafva visat, att det vore en fullföljd af vår nuvarande
Konungs faders och farfaders politik — det skulle beteckna en epok i
de nordiska folkens historia.
En högt förtjent och frejdad svensk man, forskare i våra äldre,
af krig uppfvlda häfder och förgångsman i vårt nyare politiska lif,
skref i personalierna vid konung Oscar I:s begrafning, att den hädan-
gångnes namn aldrig skall upphöra att med vördnad nämnas, så länge
folken i tacksamma hjertan bevara fredsälla konungars minne. Den
tanken går igenom denna lefnadsteckning — som blef ett äreminne,
ehuru den hvarken hade äreminnets syfte eller anlitade dess medel —
der går den tanken igenom denna minnesskrift, att endrägten mellan
de skandinaviska folken och dessas yttre fred varit den hädangångnes
högsta mål. Hvarför skulle det icke vara åt sonen förbehållet
att kröna faderns och farfaderns verk och att vidga det till en ny
fredsgaranti i vår af krigshot pinade verldsdel? Hvarför skulle det
icke vara honom förbehållet, vara honom förunnadt, att en dag — må
den vara fjerran — vid hans grift ljuder samma eftermäle.
Jag bär, för att med någon grad af fullständighet anföra hvad
jag haft på hjertat, icke kunnat undgå att trötta kammarens välvilliga
och öfverseende tålamod. Jag ber om tillgift derför, och har nu blott
att tillägga en anhållan, att kammaren ville bifalla motionärernas
förslag.
I detta anförande instämde herrar Wallis,- Wavrinsky, Berg,
David' Bergström, Fjällbäck, Nyström, K. G. Karlsson i Göteborg
och Nordin i Sättna.
Härefter anförde:
Hans excellens hei-r ministern för utrikes ärendena grefve Douglas:
Jag kan icke följa den ärade siste talaren i hans storpolitiska och
stetsrättsliga utredningar, men jag ber dock att få med några ord
tillkännagifva min uppfattning i denna sak.
Jag har med stort intresse läst den motion, som i dag föreligger
till behandling; och ehuru jag för ingen del kan erkänna rigtigheten af
motionens premisser, sådana de äro uttalade å motionens första sida, i dess
första afsats, erkänner jag dock villigt den stora beläsenhet och
grundlighet, som utmärker motionen, samt de många sanna och
beaktansvärda tankar, den innehåller. Men längre kan jag icke gå.
Ty när motionärerna på sid. 13 säga, “att vi hafva rätt att motse
från de särskilda magterna ett erkännande af vår neutralitetsförklaring“,
N:o 30.
Angående
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
No 30. 22
Onsdagen den 3 Maj.
Angående så är detta så till vida sant, som den internationella höfligheten nog
neutralitets- tor(je fordra, att vi få emotse ett svar med tillkännagifvande, att vår
*°de »kandi- deklaration bär framkommit till sin adress; men då herrar motionärer
naviska sta- sedan fortsätta: “detta erkännande, innebärande en förpligtelse att
terna. den respektera, är så till vida önskvärd!, som det gifver en högtidlig
(Forts.) offentlighet åt en för framtiden bestående folkrättsgrundsatssynes
det mig, att just häri ligger motionens svaga sida. Med den kännedom,
jag tror mig ega angående de utländska staternas uppfattning af den
skandinaviska neutralitetsfrågan, anser jag nemligen, att ett sådant med¬
delande om att vår deklaration kommit fram alldeles icke finge upp¬
fattas såsom ett erkännande af, än mindre såsom en förpligtelse att under
alla förhållanden respektera vår neutralitet, och minst af allt att ansvara
för densamma. Yi skulle invagga oss i en falsk säkerhet, om vi deråt
gåfve en sådan tolkning; och likaledes skulle vi bedraga oss sjelfva, om
vi ville uppfatta ett meddelande om att vår deklaration blifvit mottagen
såsom ett dokument, genom hvilket förlänats “en högtidlig offentlighet
åt en för framtiden bestående folkrättsgrundsats“. Man kan och får
icke deri lägga en sådan mening. Det blefve endast och uteslutande
en ensidig förpligtelse, som vi åtoge oss. Detta hafva också våra
grannar i Danmark insett, och derför har deras folkrepresentation,
då ungefär samma neutralitetsfråga der behandlades för omkring ett
år sedan, inskränkt sig till att vofera en dagordning, som i det när¬
maste sammanfaller med statsutskottets här gjorda hemställan. Och
det slagets skandinavism vill jag för min del gerna vara med om.
Men för öfrigt kan jag icke komma till någon annan slutsats än
den, att en nation, som njuter lyckan af, jag vill icke stöta den ärade
siste talaren med att säga, ett afskildt läge, utan ett genom sina
naturförhållanden någorlunda skyddadt läge, icke bör i onödan påbörda
sig ensidiga förpligtelse^ hvilka endast äro egnade att inskränka dess
handlingsfrihet utan att medföra något praktiskt gagn. Vi hafva
genom en åttioårig historia visat, att vi både vilja och kunna vara
neutrala, och ett sådant faktiskt bevis gäller mycket mera än alla
teoretiska deklarationer. Ingen förståndig menniska i landet tänker
heller på att frångå den hittills följda politiken.
På grund af dessa skäl tillåter jag mig att hemställa om bifall
till statsutskottets förslag, i hvilket regeringen för sin del skulle se
ett stöd för sin hittills följda fredliga politik.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Efter det anförande, som
vi nyss hört från statsrådsbänken, kunde egentligen ingenting mera
vara att säga, men då jag deltagit i detta ärendes förberedande be¬
handling inom statsutskottet, må det tillåtas mig att yttra några ord.
Det lär icke kunna bestridas och har icke heller af någon blifvit
bestridt, att icke denna motion har en ganska stor betydelse. Denna
betydelse har också enligt mitt förmenande fått sitt rätta uttryck i
det förslag, som utskottet här afgifvit. Motionen är, som jag skulle
vilja säga, välmenande, men det är icke alla välmeningar, som
äro praktiska, och jag tror icke, att man alltid kan följa de väl-
23 N:0 30.
Onsdagen den 3 Maj.
menande personerna på hela den bana, som de vilja gå, utan man
måste tillse, att det icke endast är välmenande, utan äfven nyttigt.
Här har man mycket klandrat utskottets motivering och den
författare, som uppsatt motiveringen. Ja, mina herrar, enligt hvad
jag kan förstå, är detta ingenting annat än en elakhet, ty det är
icke motiveringens författare, som står för densamma, utan det
är utskottet, och det veta de herrar, som angripit utskottet, hvarför
de icke heller bort vända sig uteslutande mot författaren. Jag anser,
att likaväl som man talat om att utskottet jollrat i motiveringen,
kan man med lika stort fog säga från utskottets sida, att det var en
massa joller i de yttranden, som vissa talare här haft, men som jag
icke skall trötta kammaren med att besvara.
Här har äfven talats om att neutraliteten endast skulle gälla
under den tid, som de nuvarande rättsförhållandena bestå, men skall
neutraliteten icke räcka längre än det passar, är den ju icke permanent
och har således ingen annan betydelse än nu för ögonblicket och
den framtid, som vi kunna öfverskåda, eller alltså just detsamma som
utskottet uttalat.
Samme talare klandrade också utskottets motivering, derför att
“författaren“ hade förbisett det, som i motionen sagts om en skan¬
dinavisk förening. Nej, jag ber om förlåtelse, utskottet har icke
förbisett det, men utskottet har icke godkänt motionärernas upp¬
fattning. I motionen står på flera ställen taladt om en skandi¬
navisk fredsförening, men, mina herrar, hvad menas med en sådan?
År det meningen att vi äfven skola skydda hvarandra för Övergrepp,
så kunna vi i så fall vid en möjlig förveckling mellan Danmark och
en annan stat komma i en ställning, som blefve för oss ödesdiger,
och det är derför, som utskottet icke velat förorda en sådan skandi¬
navism, som skall, så att säga, vara garanterad af Riksdag och regering.
Danmarks folketing och dess utrikesminister har gjort det be¬
stämda uttalande, att danska folkets önskan är att under alla för¬
hållanden få blifva neutralt, utan inblandning i andra staters tvister;
och norska stortinget har gjort samma uttalanden.
I nu föredragna utlåtande har statsutskottet föreslagit Riksdagen
att som sin åsigt uttala, “att svenska folkets bestämda och upprigtiga
önskan är, att Sverige-Norge må allt framgent få lefva i fred, utan
inblandning i andra staters angelägenheter eller tvister, samt att Riks¬
dagen förväntar, att Kongl. Maj:ts regering allt fortfarande icke lemnar
något Renligt tillfälle obegagnadt att söka öfvertyga utlandet om att
Sverige-Norges sträfvan under en konflikt mellan andra stater ute¬
slutande skall rigtas på att upprätthålla de förenade rikenas neutrala
ställning'. Från statsrådsbänken hafva vi nu hört målsmannen för de
förenade rikena Sverige-Norges utrikespolitik förklara, att den i ut-
skottsbetänkandet uttalade åsigt äfven delas åt regeringen, och då jag
hoppas, att äfven Riksdagen skall godkänna denna framställning, har
det syfte, som motionärerna önskat, äfven vunnits.
Én annan talare klandrade utskottets motivering, derför att dess
olika delar strede mot hvarandra. På ett ställe i motiveringen säges, att
det är alldeles sjelfkärt, att svenska folket vill lefva i fred med sina
Angående 3
neutralitets-
förklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:0 30.
Afgående
neutralitets¬
förklaring a,
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
24 Onsdagen den 3 Maj.
grannar. På ett annat ställe återigen säges, att en permanent neu-
, tralitet skulle kunna blifva till skada. Ja, mina herrar, detta har
utskottet verkligen sagt och gjort det med afsigt. Enligt min tanke
äro dessa båda uttalanden icke stridande mot hvarandra, utan två
alldeles skilda saker.
Den satsen, att förhållandena äro sådana, att vi både vilja och
hoppas, att vi skola få lefva i ständig fred, antager jag, att hvarje
svensk man skall gilla. Men oförutsedda förhållanden kunna inträffa.
Om två främmande magter, t. ex. vår granne i öster och någon annan
stormagt, skulle komma i fejd med hvarandra, och vår granne i öster
vore färdig att infalla i vårt land, men likväl ej mot oss utfärdat
krigsförklaring, skulle, om en annan magt ville komma och hjelpa
oss och för att få en replipunkt i Östersjön önskade besätta Gotland
och hafva kolupplag derstädes, vi vara tvungna att med vapenmagt
köra bort den hjelparen från Gotland, i den händelse att vi hade
förklarat oss ständigt neutrala, och detta vore väl något orimligt. Så
länge krig icke är förklarad! mot Sverige, äro vi neutrala, men om
så skulle hända, hvilket ingen neutralitetsförklaring hindrar, har en
neutralitetsförklaring icke alls någon betydelse.
Det är således med full afsigt, som utskottet i sitt betänkande
skrifvit, att det kan leda till skada att hafva förklarat en permanent
neutralitet.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, men jag vill till-
lägga, att jag anser, att utskottets kläm säger allt hvad som behöfver
sägas, och att jag tror, att den skall verka derhän, att svenska folket
kan se, hvad svenska representationen och regeringen vill och hvilka
deras afsigter äro i fråga om vår neutralitet och våra fredsförhållanden.
Det har slutligen yttrats af en talare, att författaren — för att
nu icke säga utskottet — icke har reda på hvad neutralitet är. Om
herrarne vilja läsa igenom början af utskottets motivering, skola
herrarne der finna tydligt uttaladt, hvad neutralitet är, och jag tror
icke, att man der skall kunna finna något, som strider mot den sed¬
vanliga uppfattningen af hvad som menas med neutralitet.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall
till en början be att fä inlägga en gensaga mot det brott mot “folk¬
rättens lagar*, hvartill en del talare gjort sig skyldiga under debatten,
i det de tillåtit sig att anfalla en fullkomligt “neutral magt* — för¬
fattaren till utskottets betänkande — som icke har möjlighet att här
försvara sig. Jag vill derför öfverföra de befogade anmärkningar,
som här blifvit framstälda, på statsutskottet, i all synnerhet som vi
ju också af en ledamot af statsutskottet hört, att han gerna vill ha
dessa anmärkningar rigtade åt det hållet. Den statsutskottsledamotens
anförande och detta utskottsbetänkande var i mångt och mycket så
lika, att man skulle ha all anledning tro, att det är han, som författat
betänkandet, om man ej visste, att så ej vore fallet. Efter det jag
25 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
gjort denna lilla anmärkning, skall jag be att få tillkännagifva min
ståndpunkt uti denna fråga.
Jag har, som herrarne veta, skrifvit under denna motion, men
någon den ringaste ära af motionens tillkomst tillkommer icke mig.
Då emellertid motionen är ett uttryck af hvad jag innerst i mitt
hjerta tänker, och dessutom ett uttryck för hvad svenska folkets flertal
i detta fall önskar, skall jag tillåta mig att yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.
Jag vill särskildt framhålla, hvilken ofantlig skilnad det skulle
vara, om de skandinaviska länderna och i främsta rummet vårt älskade
fosterland, under fredens dagar gjorde ett bestämdt uttalande till stor-
magterna, att de vilja vara neutrala, emot om en dylik förklaring
komme att göras vid ett eventuelt fredsbrott, i hvilket senare fall
man skulle få den uppfattningen att vi vore fega, men i förra fallet
att vårt land är en kristen stat, som icke vill krig och blodsutgjutelse.
Jag har ingenting emot hvad statsutskottet här säger, och det
förtroendevotum, som utskottet ger vår regering, det har regeringen
gjort sig förtjent utaf med den politik den hittills fört. Men hvad
vore då naturligare, än att man i konseqvens dermed gjorde ett be¬
stämdt uttalande i den rigtning, som motionären här föreslagit. När
jag säger motionären, så behöfver detta icke ge anledning till någon
misstydning. Jag menar nemligen dermed herr Hedin, ty vi, som
undertecknat motionen, hafva endast följt med honom och instämt i
hans förslag.
Jag skall derför, som sagdt, tillåta mig att yrka bifall till herr
Hedins motion, emedan jag tror, att klämmen i densamma utgör ett
uttryck för hvad det fredsälskande svenska folkets flertal i denna
sak tänker.
Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att få
läsa upp det lilla stycke, med hvilket motionen börjar: “Åtskilliga
omständigheter, bland hvilka några af de vigtigaste lära vara så
allmänt kända, att både de och de öfriga här kunna förbigås, hafva
under de senare årtiondena föranledt, att inom de tvenne stora stater,
som äro våra grannar, den allmänna opinionen i den ena betraktar
Sverige med misstro såsom sannolik fiende, i den andra åter anser
sig hafva rätt att påräkna Sverige som bundsförvandt i ett blifvande
krig mellan båda.4 Om en dylik uppfattning verkligen gör sig
gällande, då vill jag såsom min öfvertygelse uttala, att vår regering
icke har någon skuld dertill, utan att det beror på insinuationer och
skriblerier uti åtskilliga in- och utländska pressorgan. Men om så
sorgligt är, att dessa insinuationer och skriblerier hafva åstadkommit
en sådan missuppfattning, har man allt skäl att vara motionärerna
tacksam för att de genom sin motion gifvit statsutskottet tillfälle att
föreslå Riksdagen ett så tydligt uttalande, som klämmen innebär,
hvarigenom Riksdagen får tillfälle att för sin del vederlägga dessa
rykten. Dock fruktar jag, mina herrar, att en sådan åtgärd af
Riksdagen ändock ej kommer att medföra all den nytta den borde,
ty det få vi vara beredda på, att, fastän vi på detta sätt göra ett
Angående
neutralitets-
fförklaring af
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forts.)
N:0 30.
Angående
neutralitets-
förklaring aj
de skandi¬
naviska sta¬
terna.
(Forta.)
26 Onsdagen den 3 Maj.
alldeles tydligt fredsuttalande, så kommer det ändock i tidningar och
<■ på folkmöten att sägas, att då Riksdagen förkastat motionen, har den
derigenom visat sig icke vara besjälad af fredliga känslor. Våra skäl,
dem kommer man icke att taga vara på, utan det kommer nog att
sägas hvad jag nyss nämnde. Men, mina herrar, det kan icke hjelpas.
Vi stå här emellan alternativen att å ena sidan utsätta oss för eu
sådan ledsam misstydning och att å den andra sidan vidtaga en för
fosterlandet skadlig åtgärd, och då få vi bära misstydningen. För
öfrigt, hvart skulle vi komma, om vi vore rädda för misstydningar?
Jag sade, att ett bifall till motionen skulle vara skadligt för
fosterlandet. Jag skall icke såsom skäl härför anföra några lärda
folkrättsliga undersökningar, utan endast hålla mig till motionen sjelf.
På ett alldeles förträffligt sätt uppvisar motionären, hvilken fara
en garanterad^ neutralitet för med sig, nemligen faran att den magt,
som fått en sådan garanterad neutralitet, ställes under förmynderskap
särskilt af stormagterna. Men på sid. 14 i motionen heter det:
“Till och med skenet af en garanti och en falsk uttolkning, hvar¬
igenom en garantibestämmelse inlagts i akter, som icke afsett något
sådant, hafva varit farliga, emedan de tjenat till förevändning för°en
inblandning, som förnekat den garanterade eller förment garanterade
statens sjelfständighet. Schweiz’ neutralitet har icke blifvit garanterad
af andra rnagter, men i lång tid har saken falskeligen så framstälts,
och under årtionden hafva på denna förvrängning af 1815 års neutrali¬
tetsakt grundats talrika, oförsynta, stundom" af krigshot åtföljda inter¬
ventionsförsök." Således, Schweiz’ neutralitet är enligt motionen icke
garanterad. Med hvad är den då? Ja, om författarnes af motionen
mening upplyses i noten, der det heter, att man endast “formligen
odi autentiskt erkänt Schweiz’ ständiga neutralitet". Schweiz har
således enligt motionsförfattaren en ständig, icke garanterad, men
erkänd neutralitet, och denna erkända neutralitet har ledt till dessa
faror. Hvad är det nu motionen vill med afseende på Sverige?
Talaren på stockholmsbänken, den egentlige motionären, af hvilken
vi nyss hört ett mycket intressant anförande, har visserligen deri
sagt, att en permanent neutralitet icke behöfver vara erkänd. Ja,
det är nog sant. Men motionens mening är i alla fall, att den skall
blifva det. Ty på sid. 18 i motionen läsa vi orden — som för öfrigt
redan äro anförda af hans excellens herr utrikesministern —: “Yi
hafva rätt att motse från de särskilda magterna ett erkännande af
vår neutralitetsförklaring; detta erkännande, innebärande en förpligtelse
att den respektera, är så till vida önskvärdt, som det gifver" etc.
Således, vår permanenta neutralitet skulle blifva erkänd. Men om nu
Schweiz’ erkända permanenta neutralitet leder till samma olägenheter
som en verkligt garanterad neutralitet, hvarför skulle icke detsamma
bli följden med vår? Jag frågar detta i all logiks namn. Och obser¬
verar man detta, befinnes det också, att statsutskottets utlåtande icke
så saknar logik, som man sagt, då statsutskottet på motionen tillämpat
ett resonnement, som rör garanterad neutralitet.
Denna erkända permanenta neutralitet, hvarom här är fråga,
27 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
skulle således för oss medföra faran af ett förmynderskap. Och hvad
skulle vi vinna derpå? förklaring af
Äfven derom lemnar motionen upplysning. Pa sid. 14 heter det: de /kandi-
“Garantien är stum, när det egna intresset ej talar. Om detta höjer naviska /tei¬
sm röst, är den öfverflödig.* — “Garantiens minsta fel är emellertid
dess betydelselöshet. “ En garanterad neutralitet hjelper således icke r
enligt motionen, när det kommer till kritan. Skall då en erkänd
neutralitet hjelpa bättre?
Vi skulle alltså genom att gå med på motionärernas förslag kasta
oss i en fara för att vinna en fördel, som är fullkomligt problematisk,
ja. som sannolikt icke alls skulle komma oss till del — allt enligt
motionen sjelf.
Men hvad skulle vi förlora? Jo, vi skulle förlora en möjlighet
att försvara vår sjelfständighet. Sådan kan situationen blifva, mina
herrar, att under ett europeiskt krig det varder alldeles tydligt, att
en af de krigförande magterna ämnar söka annektera vårt land eller
en del deråt. Men då kunde det vara möjligt för oss att få hjelp
åt en bundsförvandt. Har emellertid Sverige förklarat sig permanent
neutralt, så kan det icke utan att bryta sin egen förklaring söka
denna hjelp.
Mina herrar! Jag sätter neutraliteten mycket högt. Jag anser
neutralitetspolitiken vara den enda politik vårt land under normala
förhållanden kan föra. Men neutraliteten är för mig icke ändamål,
den är medel, medel för det högsta ändamål, som ett folk har, nemligen
att bevara sin nationella sjelfständighet. Och då således denna per¬
manenta neutralitet i ett fall — låt vara blott i ett fall — kunde
blifva till fara för vår sjelfständighet, anser jag icke, att man skall
utsätta sig för en sådan fara, helst fördelen helt enkelt är illusorisk.
Men, mina herrar, äfven om denna permanenta neutralitet skulle
innebära en fördel, finnes det dock en omständighet i motionen, som
gör, att jag måste anse, att motionen icke kan antagas. Och det är,
då det i motionens kläm heter, “att Kong!. Maj:t behagade snarast
inleda förhandlingar angående aftal mellan Sverige, Norge och Danmark
om en samfäld deklaration* etc.
Sveriges och Norges grundlagar, mina herrar, de känna med af¬
seende på yttre politiska angelägenheter endast ett Sverige-Norge,
som mot utlandet är en enhet. Men här är Norge stäldt till Sverige
i samma förhållande som Danmark till Sverige. Skulle detta förslag gå
igenom, skulle således underhandlingar inledas mellan de tre magterna,
Sverige, Norge och Danmark.
Men huru skall detta gå till? När Sverige underhandlar med en
främmande magt, är det den svenska utrikesministern, som leder under¬
handlingarna. "Skulle nu Norge få en egen utrikesminister för att
å dess vägnar effektuera dessa förhandlingar? Det enda normala och
lagliga sätt, hvarpå saken skulle kunna försiggå, vore, att svenska
Riksdagen anmodade regeringen att öppna en dylik underhandling,
att Norges storting likaledes anmodade regeringen att inleda en sådan;
och att sedermera förhandlingar börjades mellan Sverige-Norge å ena
sidan och Danmark å den andra. Det är det enda lagliga sättet.
N:o SO. 28
Onsdagen den 3 Maj.
nlZamel 'D“ talaren hemstälde, huruvida Andra Kammaren
Jörklaring af T'1!,6. st® T1<* hvad den uttalat till förmån för neutraliteten år
de skandi- 1°y4- Jag ar alldeles öfvertygad, att Andra Kammaren det vill men
""S" *“ ** Ske“ gen°m d™ “ a",aS”a SV””«-
. 5*en iaK vädjar till Andra Kammaren om den vill std fast vid
något annat, om den icke vill stå fast vid hvad den mer än en såna-
förklarat, nemligen om den anser unionens hela ration d'étre hela
berättigande vara, att Sverige och Norge gent emot utlandet stå
såsom en enhet. Skulle kammaren nu antaga motionens kläm, hade
nemligen kammaren franträdt denna ståndpunkt. Det hoppas i aa
att kammaren icke skall gorå; och jag skall derför, herr talman; be
att fa yrka bifall till statsutskottets betänkande.
Herr Petersson i Boestad: Herr grefve och talman! Mina
herrar! Jag är vän af neutralitetssaken, men med detsamma tror iacr
att de orden ej kunna jäfvas, som lyda: “Då en stark beväpnad be¬
varar sitt hus, sa blifver det i frid, som han eger“ _
Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Norman: Herr talman! Jag skall endast be att få till
protokollet antecknadt, att jag yrkar afslag å statsutskottets hem¬
ställan och bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framstälde herr
talmannen enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sia1
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för förstnämnda pro¬
position. Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering
och anslag af följande omröstningsproposition:
®eni som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande ut¬
låtande n:o 73, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
..« Sinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.
m ,utIöU “ed 15,? Ja mot 62 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Onsdagen den 3 Maj.
§ 5.
29 N:o 30.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 74, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjette hufvud-
titeln gjorda framställning om anslag till aflöningar och öfriga ut¬
gifter vid Ultuna landtbruksinstitut, dels ock Kong], Maj:ts proposition
angående slutlig organisation af nämnda institut.
Punkten 1.
Ordet begärdes af
Herr Fredkolm, som yttrade: Herr talman! Mot statsutskottets
nu föreliggande utlåtande har jag för min del icke någon väsentlig
anmärkning att göra, i synnerhet som utskottet föreslagit, att den
utaf utskottet tillstyrkta ökning i anslaget för landtbruksinstitutet vid
Ultuna måtte uppföras på extra stat. Detta anser också jag vara
önskligt icke blott ur den synpunkt, utskottet angifvit, eller att visshet
ännu icke vore vunnen, om de nu ifrågasatta anordningarna skulle
blifva förmånliga för undervisningen eller ej, utan äfven och i hufvud¬
sak derför, att Kongl. Maj:t uti den i ämnet aflåtna propositionen
icke iakttagit, hvad på senare tider annars alltid plägat iakttagas
vid ifrågasatta löneregleringar för emhets- och tjensteman vid dessas
uppförande på ordinarie stat, nemligen att förknippa åtnjutandet af
lönen med åtskilliga vilkor, exempelvis att tjenstemännen skola för
framtiden vara underkastade förändrad tjenstgöringsskyldighet, att
ordinarie tjensteinnehafvare icke får med tj ensten förena annan
tjenst å rikets, Riksdagens och kommunens stat, och att han skall
vara underkastad de förändrade vilkor med afseende å pensionering,
hvilka möjligen framdeles komma att gifvas. Dessa af mig nu om¬
nämnda vilkor upptogos senast sistlidet år i förslaget om patent- och
registreringsverkets uppförande på ordinarie stat. Då Kongl. Maj:t
således icke i den af Kongl. Maj:t i förevarande fråga aflemnade
proposition iakttagit att uppställa dessa vilkor, anser jag ensamt detta
vara tillräckligt skäl att uppföra det nu ifrågavarande ökade anslaget
på extra stat.
Utskottet anför såsom skäl härför endast det, att derigenom skulle
möjliggöras en förnyad pröfning af frågan om ämnesgrupperingen
mellan lektorer och adjunkter, förnämligast med hänsyn till läro¬
ämnena fysik och mekanik samt maskin- och byggnadslära. Om
man går igenom stadgandena för Ultuna landtbruksinstitut, finner
man, att fysik och mekanik med flera andra ämnen äro att betrakta
såsom grundläggande ämnen, under det att maskinlära och byggnads-
lära hänföras till hufvudämnen. Nu är det ju uppenbart, att, om
några ämnen böra haudhafvas af lektorer, så är det hufvudämnena
och icke de grundläggande ämnena. Dessa senare må nu vara huru
vigtiga som helst ur vetenskaplig synpunkt, så är det ju i alla fall
gifvet, att vid ett tillämpningsläroverk sådant som Ultuna landtbruks¬
institut, der det icke är fråga om att bibringa eleverna vetenskaplig
N:o 30. 30
Onsdagen den 3 Maj.
utbildning, den största vigten måste läggas på tillämpningsämnena,
och derför böra ock de tillämpningsämnen, som der förekomma och
äro att såsom hnfvudämnen anses, företrädesvis handhafvas af lektorer.
Så har man äfven nu velat gå till väga, ehuruväl man, i enlighet
med landtbruksstyrelsens mening, föreslagit att från den lektor, som
skall undervisa i maskinlära och byggnadskonst, öfverflytta det sist¬
nämnda ämnet till adjunkten i fysik och mekanik. Detta anser jag
emellertid vara ett illa valdt sätt att fördela undervisningsämnena, ty
byggnadsläran omfattar icke, såsom man skulle kunna tro, endast
husbyggnadslära, utan äfven fåltbyggnadslåra, och denna senare är
för landtbrukarne af allra största betydelse. Den omfattar nemligen
afdikning, dränering, ängsvattning, ^vallning, vattenafledning, vatten-
tilledning, m. m. På grund häraf torde således detta läroämne få
anses vara af beskaffenhet att böra handhafvas af en person, som
deråt egnat andra studier än blott universitetsstudier. Nu kan man
visserligen icke neka till, att den lektor, som skulle föreläsa i maskin¬
lära och byggnadslära, finge mycket att göra, derför att så vidtom¬
fattande läroämnen blifvit sammanfattade under en disciplin, och kunde
man derför på något sätt minska hans arbete, vore det i högsta
grad önskligt. Detta anser jag, att man skulle kunna göra derigenom,
att man fritoge honom från en af de skyldigheter, som honom enligt
nu gällande stadgar åligger, nemligen att föreläsa om grunderna för
fältmätning och afvägning, likasom ock från skyldigheten att ensam
leda elevernas öfningar i fältmätning, ritning och i uppgörandet af
kostnadsförslag. Det vore en naturlig fördelning af läroämnena, om
man förläde undervisningen i fältmätning och afvägning till den adjunkt,
som föreläser i tillämpad matematik och fysik. Derför anser jag, att
denna del af undervisningen bör på honom öfverflyttas. I samband
dermed borde på honom äfven öfverflyttas det tidsödande göromålet
att leda öfningarne i fältmätning och afvägning. Vidare skulle adjunkten
kunna åläggas att biträda den förenämnda lektorn vid ritöfningarne,
som måste i första rummet ledas af den, som föreläser i sjelfva
hufvudämnet. Ordnades saken på detta sätt skulle en ganska stor
lättnad kunna beredas lektorn i hans magtpåliggande befattning. Dessa
mina åsigter har jag icke velat underlåta att nu framhålla, enär man
af utskottets utlåtande finner, att utskottet, i likhet med mig anser,
att ämnesfördelningen bör undergå förnyad pröfning.
Med utskottet kan jag dock icke instämma i hvad utskottet der¬
efter säger eller att utskottet “håller före, att vid inträffande ledigheter
eller eljest, derest förhållandena sådant föranleda, läroämnena böra
kunna emellan de särskilda lärarebefattningarna fördelas på sätt lämp¬
ligast kan befinnas. “
Då denna fråga förevar vid 1891 års riksdag, tillät jag mig
framhålla, att det just både varit denna godtyckliga fördelning af
läroämnena emellan lärarne, som förut hade så menligt inverkat på
undervisningen vid institutet. Också var det just detta förfärande,
som förnämligast föranledde tillsättandet af landtbruksläroverkskomitén
år 1882. Jag vill nu visserligen icke alldeles bestrida, att icke till¬
fälligtvis förhållanden kunna gifvas, då vederbörande icke böra vara
31
N:0 30.
Onsdagen den 3 Maj.
förhindrade att i förenämnda hänseende vidtaga åtgärder af öf nergående
beskaffenhet. Mot ett sådant till vägagående har jag för min del ingenting
att anmärka. Men fastslås det — såsom det gjordes i den kongl.
propositionen år 1891 — som princip, att Ultunastyrelsen eller veder¬
börande skulle ega befogenhet att fördela läroämnena efter som dem
lämpligast synes, då är hela omorganisationen af läroverket förfelad.
Med afseende slutligen å de besparingar i utgifter, som man bör
vara angelägen om att göra, då det ju alltid varit knapp tillgång på
medel att tillgodose undervisningens kraf, synes det mig verkligen,
som man skulle kunna, på sätt jag framhöll och utförligt motiverade
vid 1891 års riksdag, nedsätta rektorns arfvode från 2,000 kronor
till något mindre belopp. Tager man nemligen i betraktande den
rektors verksamhet, som åligger den lektor vid Ultuna landtbruks¬
institut, hvilken tillika är rektor derstädes, skall man utan tvifvel
finna den icke vara af mer omfattande beskaffenhet, än att rektor
mvcket väl bör kunna åtnöjas med mindre arfvode än en adjunktslön.
Herr talman, jag har icke något annat yrkande att göra än om
bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos jemväl.
§ 6.
I ordningen dernäst förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande Angående
n:o 75, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde till- och om-
hufvudtiteln gjorda framställning om anslag för till- och ombyggnader
m. m. vid akademiska sjukhuset i Upsala. akademiska
sjukhuset i
I punkten n:o 51 af åttonde hufvudtiteln i den till innevarande Upsala.
års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och
behof hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att till fyllande af den *
summa, som beräknats för till- och ombyggnader samt dermed för¬
bundna förbättringar vid akademiska sjukhuset i Upsala i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med framlagda ritningar och förslag, bevilja ett
anslag af 293,835 kronor och deraf på extra stat för år 1900 anvisa
150,000 kronor.
På anförda skäl hemstälde utskottet,
att Riksdagen, i anledning åt Kongl. Maj:ts förevarande fram¬
ställning, må såsom bidrag till kostnaderna för till- och ombyggnader
samt dermed förbundna förbättringar vid akademiska sjukhuset i Upsala,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet omför-
mälda ritningar och förslag, bevilja ett anslag af 201,188 kronor och
deraf på extra stat för år 1900 anvisa ett belopp af 150,000 kronor;
dock under vilkor
N:o 30. 32
Onsdagen den 3 Maj.
att från Upsala läns landstingsområde för enahanda ändamål be¬
viljas 200,000 kronor antingen såsom anslag eller, efter öfverenskom¬
melse med Upsala universitet, i form af rån tefritt lån;
att sedan för sjukvården användts dels de inkomster, öfver Indika
sjukhuset nu disponerar, och dels de afgifter, som landstingsområdet
enligt ofvan omtörmälda, af landstinget antagna kontraktsförslag är
skyldigt erlägga, staten och landstinget till täckande af derutöfver
gående kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet bidraga
med hälften hvardera; samt
att landstinget för underhåll af sjukhusets byggnader lemnar ett
årligt bidrag af 1,000 kronor.
Häremot hade reservation afgifvits af herr K. A. Kililberg, som
ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts i före¬
varande ämne gjorda framställning.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst anförde
Herr K ih Iber g: Herr talman! Mina herrar! Såsom kamrna-
lens ledamöter hafva förnummit, har jag i denna fråga afgifvit reser¬
vation mot utskottets hemställan. Anledningen härtill är den, att
statsutskottet afprutat det i den kongl. propositionen äskade belopp
med omkring 93,000 kronor. Jag skall nu tillåta mig att med några
ord skärskåda denna afprutning och dermed förenade vilkor samt på¬
visa, hurusom denna afprutning och dessa vilkor enligt mitt förme¬
nande innebära detsamma som afslag å den kongl. propositionen.
Utaf utskottsbetänkandet framgår, att såväl statsutskottet som
alla andra myndigheter, hvilka förberedande behandlat denna fråga,
erkänt nödvändigheten utaf att Upsala akademis sjukhus tillbyggdes
och förändrades för att komma i ett för den medicinska undervis¬
ningen vid universitetet nödvändigt och tidsenligt skick. Således
synes det, som i förevarande fäll nödvändigheten af denna till- och
ombyggnad icke blifvit af någon myndighet bestridd. Vidare har det
framlagda förslaget också blifvit af statsutskottet godkändt, äfvensom
•' de för utförande af detta förslag erforderliga penningebelopp. Men
likväl har nu statsutskottet föreslagit en afprutning af det belopp,
som erfordras för att fa detta sjukhus i tidsenligt skick, nemligen en
afprutning af 93,000 kronor, och hänvisat till Upsala läns landsting,
som efter utskottets förmenande borde, utom hvad landstinget genom
dess beslut år 1895 beviljat, äfven åtaga sig denna ökade utgift. Nu
tordeherrarne litet hvar känna till att Upsala läns landsting har sin
sjukvård förenad med Upsala akademi. Akademien har åtagit sig att
bestrida den landstinget åliggande sjukvårdsskyldigheten, och lands¬
tinget bär derför till det nuvarande sjukhuset lemnat ett bidrag af
något^ öfver 42,000 kronor. Nu har denna sjukhusfråga under många
ar stått på dagordningen under Upsala läns landstings förhandlingar,
emedan- man länge insett nödvändigheten af att försätta sjukhuset i
ett tidsenligt skick. Denna nödvändighet har likväl varit mera i
ögonen fallande ur universitetets synpunkt, ty den nuvarande sjuk-
Angående
till- och om¬
byggnader
m. m. vid
akademiska
sjukhuset i
Upsala.
(Forts.)
33 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
vårdsanstalten har icke kunnat fylla den uppgift, som måste ställas
på densamma för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose undervis¬
ningen vid de medicinska institutionerna vid universitetet.
För att utreda, i hvilken män Upsala läns landsting borde bidraga
till den gemensamma kostnaden för den nu föreslagna om- och till¬
byggnaden, ha komitéer varit tillsatta, uti hvilka komitéer uni¬
versitetet och landstinget hatt lika många ledamöter. Efter många
års parlamenterande har slutligen landstinget medgifvet att öka sitt
bidrag till den sjuk vårdsskyldighet, som dock universitetet långt förut
åtagit sig, med ytterligare något öfver 107,000 kronor, eller således till-
sammanlagdt 150,000 kronor.
Med den kännedom, jag har om meningarna inom landstinget,
finner jag mig fullt öfvertvgad, att landstinget, som endast motvilligt
ingått på beslutet af år 1895, icke skall vilja åtaga sig den stora till¬
ökning i detta anslag, som här af statsutskottet föreslås. Ty redan
med det anslag, som nu beviljats, hafva flere inom landstinget varit
mindre belåtna och ansett, att det äfven med endast detta anslag skulle
hafva varit fördelaktigare att taga sjukvården i sin egen hand och
sålunda upplösa samhörigheten med akademien, men då denna sam¬
hörighet för akademien och de medicinska studierna är nödvändig,
för att den medicinska fakulteten skall hafva material för sin under¬
visning, har landstinget velat vara tillmötesgående så långt som det
kunnat.
Såsom skäl för sitt förslag har statsutskottet anfört, att Upsala
landsting i allt fall har billigare kostnader för sin sjukvård än öfriga
län, och deraf dragit den slutsats, att Upsala läns landsting borde bi¬
draga jemväl med de af ulskottet föreslagna 93,000 kronor. Ja, det
är sant, att man kan komma till en sådan uppfattning, om man ser
saken från blott ekonomisk synpunkt. Men om det också i hvarje
fall ur ekonomisk synpunkt blir fördelaktigare för landstinget att
hafva sjukvården gemensam med universitetet, så kan det dock å
andra sidan icke bestridas, att denna förening jemväl medför vissa olägen¬
heter, som det visserligen icke är lätt att beräkna i penningar, men
som dock äro af betydelse och hvilka landstingets ledamöter måste
taga i betraktande. En af dessa olägenheter är den, att den ekono¬
miska förvaltningen af sjukvården icke handhafves af landstinget, utan
helt och hållet ligger i universitetets hand. Dessutom, utan att jag
dermed vill säga, att icke de universitetslärare, som bestrida läkare¬
vården vid sjukhuset, äro kompetenta och dugliga såsom läkare, kan
man likväl icke antaga annat, än att läkarevården i och för sig blir
bättre i de län, der öfverläkaren vid lasarettet har till sin hufvudsak-
liga lifsuppgift att sköta de sjuka, som der intagas. Men vid akade¬
miska sjukhuset åter är det sä, att dess föreståndare är i första rum¬
met akademisk lärare och först i andra rummet sjukhusläkare. Dess¬
utom, mina herrar, är det icke så synnerligen angenämt för de sjuka
att vara under behandling, under det att en professor, som är öfver¬
läkare vid sjukhuset, demonstrerar öfver sjukdomen. Det kan icke
vara behagligt för de sjuka att åhöra dessa demonstrationer, liksom
det heller icke är behagligt att tänka, att dessa sjuka i viss mån ut-
Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 30. 3
Angående
till- och om¬
byggnader
m. m. vid
akademiska
sjukhuset i
Upsala.
(Forts.)
N:o 30.
Angående
till- och om¬
byggnader
m. m. vid
akademiska
sjukhuset t
Upsala.
(Forts.)
34 Onsdagen den 3 Maj.
göra ett experimentalfält för de medicine kandidater, som vid sjuk¬
huset få sin första praktiska erfarenhet. Detta är förhållanden, som
landstingets ledamöter hafva beaktat, och derför hafva de icke ansett
sig kunna lemna så stora bidrag till denna gemensamhetsinrättning,
som skulle kräfvas, om landstinget sjelft Ange denna institution i sin
hand. Jag vet också, att landstinget är villigt att offra större sum¬
mor för sjukvården än de, som nu erbjudas, om det får sjukvården
helt och hållet i sin egen hand.
Nu har utskottet sagt, att kostnaderna för landstinget i sådant
fall skulle så betydligt öfverstiga hvad som nu begäres, att lands¬
tinget icke skulle kunna tänka på att sjelft taga sjukvården om hand.
Det är kanske dock icke så lätt för statsutskottet eller kammaren att
bedöma detta, utan de, som handhaft denna angelägenhet, torde bättre
hafva reda på den. Utom detta sjukhus i Upsala finnes ett i En¬
köping, och det blir nog oafvisligen nödigt, äfven om detta akade¬
miska sjukhus åtager sig den landstinget åliggande sjukvården, att
uppföra äfven ett nytt sjukhus för den norra delen af länet med dess
talrika befolkning, som dessutom är koncentrerad kring de derstädes
befintliga stora industriella verken. Genom dessa anordningar torde
behofvet af en så dyrbar sjukhusinrättning i Upsala, som utskottet
förmodat, icke vara så trängande för länet.
Det kan deremot icke bestridas, att den föreslagna om- och till¬
byggnaden för den medicinska undervisningen vid universitetet är en
verklig lifssak. Det gäller dessa institutioners vara eller icke-vara
att få denna om- och tillbyggnad till stånd, men den är också
hufvudsakligen behöflig för undervisningen vid universitetet för att
åt denna bereda tidsenliga kliniska anordningar och undervisnings¬
lokaler, hvaremot den icke är af så stor betydelse för länets sjuk¬
vård.
Att jag icke är ensam om denna min mening, att landstinget
redan nu har beslutit lemna ett så stort bidrag, som man rättvisligen
kan fordra af detsamma, framgår också af den kongl. propositionen.
I det uttalande, som göres af akademiska konsistoriet, heter det nem¬
ligen å sid. 30 i utskottets betänkande: “Till stöd för denna sin
framställning hade konsistoriet anfört, att, om den nu förberedda
öfverenskommelsen mellan landstinget och universitetet komme att
träda i kraft, landstinget iklädde sig uppoffringar och förpligtelser,
som ungefärligen motsvarade de fördelar för dess sjukvård, som lands¬
tinget kunde genom sjukhusets utvidgande och ombyggande vinna.'
Då sålunda de personer och de institutioner, som handhaft denna
fråga och bäst torde kunna bedöma saken, kunnat ena sig om stor¬
leken af universitetets och landstingets bidrag, och att den af lands¬
tinget erbjudna summan af något öfver 107,000 kronor är i öfverens¬
stämmelse med en rättvis fördelning, så förefaller det mig egendomligt,
att statsutskottet efter den motivering, som här anförts och som en¬
dast består i en jemförelse med kostnaderna för sjukvården i andra
län, kan säga, att landstinget bör bidraga med ytterligare 93,000
kronor. Jag är alldeles viss om att landstinget icke kan gå in på dessa
vilkor.
Onsdagen den 3 Maj.
Då det emellertid är nödigt icke endast för Upsala universitet, Angående
utan på visst sätt för hela landet, att det oefterrättlighetstillstånd vid tiU' och om~
det akademiska sjukhuset, som redan fortfarit allt för länge, så snart
som möjligt blir afhjelpt, torde det icke vara rådligt att uppskjuta akademiska
denna sak ännu längre, och på grund häraf får jag yrka bifall till sjukhuset i
den kongl. propositionen. V^sala^
Häruti instämde herrar Mallmin och Björck.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Claeson:
Herr grefve och talman, mina herrar! Statsutskottet har i sitt af-
gifna utlåtande vitsordat, att den föreslagna om- och tillbyggnaden af
det akademiska sjukhuset i Upsala är behöflig, och mot den föreslagna
planen har utskottet icke heller haft något att erinra. Såsom kam¬
maren behagade finna såväl af den kongl. propositionen som af ut¬
skottets betänkande, har meningen varit att åstadkomma byggnads-
anslaget genom sammanskott från tre olika håll, nemligen så, att
universitetet skulle tillskjuta 61,000 kronor — det är allt, hvad man
ansett, att universitetet skulle mägta med — att vidare landstino-et
skulle, såsom den ärade talare, som nyss hade ordet, nämnde, lemna
ett bidrag af cirka 107,000 kronor, och att slutligen staten skulle
binda vid sitt ben återstoden, cirka 293,000 kronor. Nu har utskottet
ansett, att Upsala läns landsting kommit för billigt ifrån denna sak
och att landstingets bidrag bör väsentligen ökas. För min del har
jag verkligen trott, att det föreslagna beloppet kunde anses skäligt,
men om jag också skulle hafva misstagit mig derutinnan, så före¬
faller det mig dock, såsom om de af statsutskottet nu föreslagna vil-
koren kanske äro något stränga emot landstinget. Och vi hörde nyss
af den ärade talaren på uplandsbänken, att ställningen inom lands¬
tinget till äfventyrs är sådan, att landstinget icke vill gå in på detta
ökade bidrag, utan då hellre tager sjukvården sjelfständigt i sin
hand, med andra ord, bryter den gamla gemenskapen emellan uni¬
versitetet och länet. Det blefve för universitetet en mycket bekym¬
mersam situation, som då skulle uppkomma, i ty att en stor del af
det kliniska material, som nu användes för undervisningen, nemligen
patienterna, i sådant fall komme att intagas icke på universitetets
sjukhus, utan på länets särskilda sjukhus, och denna omständighet
skulle naturligtvis utöfva en mycket ogynsam inverkan på den medi¬
cinska undervisningen.
Jag vågar dock hysa den förhoppningen, att landstinget skall
finna med sin fördel förenligt att ingå på de föreslagna vilkoren, men
tillåter mig i allt fall att fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att
denna sak icke allenast har en ekonomisk sida, utan att det också är
mycket vigtigt, att genom Riksdagens beslut den kliniska undervis¬
ningen i Upsala icke blir försämrad.
Herr I var Månsson: Herr grefve och talman, mina herrar! Vid
behandlingen af detta ärende i statsutskottet kunde man helt naturligt
icke undgå att anställa jemförelser angående den proportion, hvari
N:o 30. 36
Angående
till- och om¬
byggnader
in. m. vid
akademiska
sjukhuset i
Upsala.
(Forts.)
Onsdagen den 3 Maj.
utgifter för ifrågavarande sjukvårdsanstalt skulle utgå från staten och
från landstingsområdet. Då jag säger staten, inbegriper jag natur¬
ligtvis deri äfven universitetet, ty beträffande utgifter för detta ända¬
mål kan man icke betrakta universitetet och staten annat än som ett.
Om man tar kännedom om Upsala läns landstings utgifter för sjuk¬
vård, så finner man dem vara i jemförelse med andra läns förhållanden
och utgifter i detta hänseende så ofantligt gynsamma, att man måste
se till, om icke rättelse derutinnan kan och bör vidtagas. Så vidt
jag vet, är Upsala läns landstings ställning i detta afseende enastående,
och man kan ej dölja för sig, att den berott derpå, att detta lands¬
ting har universitetets sjukhus inom sitt område, samt att universitetet
eller staten gjort så stora utgifter för sjukhuset och lemnat lands¬
tinget så billiga vilkor, som det varit fallet.
Då sjukhuset för några år sedan ombyggdes för stor kostnad,
lemnade landstinget dertill ett bidrag af allenast inemot 43,000 kronor.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle landstinget nu betala ytterligare,
107.000 kronor. Tillsammans skulle landstinget då komma att för
denna dyrbara sjukhusinrättning betala 150,000 kronor, och för detta
belopp skulle landstinget erhålla 170 sjuksängar. Nu har det talats
om att landstinget icke hölle på gemenskapen med universitetet, utan
kunde vilja ordna sin sjukvård oberoende af universitetets sjukhus.
Emellertid har landstinget nu betingat sig ett sängantal af l70, och
om man ser efter, hvad landstingets kostnad efter Kongl. Majrts för¬
slag skulle utgöra, finner man, att det blir omkring 882 kronor för
hvarje sjuksäng. Nu vet man, att nu för tiden, om man skall bygga
sjukhus efter nuvarande fordringar i hygieniskt och andra afseenden,
den minsta kostnad, som kan ifrågasättas, är 3,000 kronor för sjuk¬
säng, och då har dock ej tagits hänsyn till kostnaden för utrustning,
utan endast till sjelfva byggnaden och dess inredning. Om Kong!.
Maj:ts förslag bifölles, skulle Upsala läns landsting slippa ifrån med
882 kronor för sjuksäng. Jag anser, att man härigenom skulle göra
orätt mot andra län i riket, det kan jag icke gå ifrån. Efter hvad
statsutskottet nu föreslagit, skulle landstinget betala in alles 243,000
kronor, 200,000 kronor nu och ungefär 43,000 kronor förut, och
detta innebär, att länet skulle betala 1,429 kronor för sjuksäng, d. v. s.
icke ens hälften af hvad en sjuksäng skulle kosta länet, i fall det
skulle uppföra eget sjukhus. Jag ber att få fästa herrarnes synner¬
liga uppmärksamhet härpå, att enligt statsutskottets förslag länet icke
skulle betala hälften af hvad ett sjukhus skulle kosta, om ett särskidt
sådant uppfördes, och detta,, ehuru härvid icke tagits hänsyn till ut¬
rustningen, såsom sängar, filtar och allt annat, som tillhör ett sjuk¬
hus. Skulle detta läggas till, kommer man upp till ett belopp af
4.000 kronor för sjuksäng, hvadan landstingets kostnad enligt stats¬
utskottets förslag icke skulle uppgå till stort mera än en tredjedel
deraf. Jag tror icke, att någon kan säga, att detta är så orimligt
begärdt.
Hvad som gör, att Upsala läns landsting kan intaga en så be¬
stämdt afvisande hållning, är naturligtvis tanken på att staten måste
uppehålla den medicinska undervisningen i Upsala och anordna en
37 N:o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
klinisk anstalt för denna undervisning. Jag kan ej finna det annat än
orätt af landstinget att ställa sig på en sådan ståndpunkt.
I Lund har man ej gått till väga på detta sätt, utan sedan det
blef föreskrifvet i vårt land, att landstingen skola omhändertaga
sjukvården, har Malmöhus läns landsting åtagit sig kostnaden för alla
om- och tillbyggnader vid Lunds akademiska sjukhus och äfven be¬
talat hvart enda öre af den årliga driftkostnaden, så att staten icke
under de sista tjugu åren haft någon kostnad för detta sjukhus.
Nu sade den förste ärade talaren, att det kan vara obehagligt
för de sjuke, då läkarne komma in på sina ronder och hålla föreläs¬
ningar eller demonstrationer. Men så vidt jag hört af erfarenheten
från Lund, der det tillgår på samma sätt som i Upsala och der det
är ett stort sjukhus — jag bor mycket nära Lund och har förbindelser
med sjukhusets direktion — så tycka de sjuka om dessa föreläsningar,
det blir omvexling och förströelse för dem, och de veta, att de blifva
ordentligt skötta. I Lund har åtminstone icke försports något klander
härutinnan. Derför vågar jag säga, att man begagnar denna omstän¬
dighet mera såsom svepskäl än såsom verkligt skäl.
För öfrigt erbjuder Stockholms stads förhållande till serafimer-
lasarettet en god jemförelse med Upsala läns landstings ställning till
akademiska sjukhuset i Upsala. Stockholms stad har betalat 244,600
kronor till serafimerlasarettet mot rättighet att erhålla tvåhundra
sjuksängar. Det blir väsentligt mera, än statsutskottet nu ifrågasatt.
Dessutom betalar Stockholm emellertid 20,000 kronor årligen till
driftkostnaden. Och man vet, att Stockholm ändock ytterligare under¬
håller flera sjukhus för sitt behof. Sålunda, om man jemför lands¬
tingets ställning med Stockholms stads, så finner man, att den förra
är förmånligare. Och ändå större blir olikheten, om man jemför med
förhållandena i Lund, hvilket jag dock tycker, att man bör kunna
göra.
Då sålunda statsutskottets förslag icke på minsta sätt är till
Upsala läns landstings nackdel; då detta förslag innebär en billig
jemkning mellan Upsala läns inbyggare och rikets öfriga inbyg¬
gare; och då det icke kan vara rätt, att dessa sistnämnda skola
bekosta utom sin egen sjukvård äfven Upsala läns invånares sjuk¬
vård, så skall jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de derunder gjorda yrkandena blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
§ 7.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 76, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående ett till allmänna läroverket i
Kalmar beviljadt lån, blef af kammaren godkändt.
Angående
till- och om
byggnader
m. m. vid
akademiska
sjukhuset i
Upsala.
(Ports.)
N:o 30. 38 Onsdagen den 3 Maj.
Angående S g_
anläggning '
verkstad*för c ^ föredragningslistan fans derefter upptaget statsutskottets ut-
reparation af låtande n:o 77, angående anläggning af en centralverkstad för repara-
lokomotiv. tion af lokomotiv för mellersta och södra Sveriges statsbanor.
Med bifall till hvad Kongl. Maj:t i sådant hänseende uti statsverks¬
propositionen föreslagit, hemstälde utskottet i förevarande utlåtande,
att Riksdagen, till påbörjande af anläggning vid Örebro af eu
centralverkstad för reparation af lokomotiv, må för år 1900 å riks-
statens sjette hufvudtitel anvisa 350,000 kronor.
Vid utlåtandet hade fogats reservation af herrar E. Fränekel, S.
G. von Friesen, S. O. Nyländer, Persson i Ställhult, Ivar Månsson,
Larsson i Mörtlösa, Ericsson i Ofvanmyra och J. A. Sjö, hvilka
ansett, att utskottet under närvarande förhållanden bort afstyrka Kongl.
Maj:ts framställning i ämnet.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
Herr Sjö: Vid genomgåendet af jernvägsstyrelsens utlåtande,
intaget i den kongl. propositionen, finner man, att det motiv, som
der anförts, för att en verkstad skall förläggas till Örebro, är, att
verkstäderna i Göteborg skola flyttas. Men gifvet är, att, om Göte¬
borgs verkstäder skola flyttas, de först måste nedrifvas. Och hvarför
en verkstad skall nedrifvas och flyttas, för att en ny verkstad skall
uppföras, derför ha icke alls framlagts några skäl. Jag har derför
icke kunnat inom utskottet biträda ifrågavarande förslag. Jag har
icke funnit med ett enda ord angifvet, hvarför Göteborgs verkstäder
skola nedtagas och flyttas, om icke just derför, att en verkstad skall
uppföras i Örebro — derom har i allt fall icke lemnats bestämdt
besked. Vidare har jernvägsstyrelsen yttrat, att verkstäderna vid
Liljeholmen och i Malmö ej kunna utvidgas, men ej heller derom
har styrelsen sagt mera, än att det ej kan ske.
Nu har Kongl. Maj:t på jernvägsstyrelsens hemställan föreslagit
Riksdagen att bevilja 500,000 kronor för uppförande af en reparations¬
verkstad i Örebro och att deraf anvisa 350,000 kronor för nästa år.
Under den resa, som statsutskottets afdelning företagit ned till de
platser, som ansetts kunna komma i fråga vid anläggandet af en ny
verkstad, Motala och Örebro, frågade jag med anledning deraf en af
de jernvägstjenstemän, som medföljde på resan, om det skulle vara
möjligt att ° uppföra verkstaden för 500,000 kronor. “Nej,“ svarade
han, “det går säkert till två å tre millioner kronor.“ Då gjorde jag
den frågan, om icke, då det gälde en statsutgift på två å tre millioner
kronor, jernvägsstyrelsen och Kongl. Maj:t bort framhålla detta för
Riksdagen och framlägga ett något så när detaljeradt förslag. Detta
ärende kan ju ej jemföras med byggande af banvaktsstugor eller
stationshus, i fråga hvarom förslagen väckas slumpvis, och det är
klart, att det ej kan göras annorlunda. Men då det är fråga om att
Onsdagen den 3 Maj.
39 N:o 30.
uppföra nya verkstäder och att borttaga verkstäder pa annat hall,
sa anser jag, att Riksdagen bör få veta skälen derför. Men af den
lemnade utredningen framgår ingenting annat, än att vid Örebro
finnes en lämplig plats för anläggning af verkstad. Men jernvägs-
stvrelsen säger på samma gång, att också en bra plats finnes vid
Motala, och den tillägger, att denna plats har den fördelen, att staten
der har ett vattenfall. Yi besågo detta vattenfall, när vi voro der,
och funno, att det var utmärkt. Der kan säkert erhållas ofantligt
mycken kraft icke allenast för verkstadens behof, utan äfven för
andra ändamål. Enligt mitt förmenande kan man erhålla icke allenast
belvsnin<r för stationen, utan äfven kraft för verkstadens drifvande
till det störa omfång, den behöfver. Detta är sannerligen icke sa
litet värdi. Då vi icke hade någon utredning angående denna sak
inom afdelningen, der frågan först behandlades, gjordes framställning
derom, att en utredning skulle åstadkommas om hvad detta vattenfall
kunde’ lemna i hästkrafter och hvad det kostade att genom byggnad
tillgodogöra sig denna kraft. Vi gingo in med en framställning till
jemvägsstyrelsen, och pa denna framställning är det yi fatt denna
enligt ”mitt förmenande ofullständiga utredning, som föreligger. I
detta utlåtande säger den ingeniör, som varit der, att man i det
ena af honom angifna fallet skulle få 190 hästkrafter för en kostnad
af 210,000 kronor. Beräknar jag 4 % ränta på dessa 210,000 kronor,
blefve ’ det dock ett betydligt öfverskott årligen till underhåll, och
vinst af 10,600 kronor:'och då man vet, att dessa byggnader upp¬
föras af sten och jern, är det klart, att det icke skall blifva, så stora
kostnader för underhåll. I senare fallet ställer saken sigy sa, att det
blefve en vinst på 15,600 kronor, om man beräknar, såsom denne
ingeniör gjort, hvarje hästkraft till 100 kronor. Man skulle nem¬
ligen kunna få enligt den senare beräkningen icke mindre än 315
hästkrafter; och det är sannerligen icke litet värdi
Så har tramstälts den frågan i aldelningen och utskottet, om
man icke kunde utvidga Tomteboda verkstad. En fackman, nemligen
en af reservanterna, generalkonsul Fränekel, som sysselsatt sig med
jernvägar, verkstäder och dylikt, snart sagdt, under hela sitt verk¬
samma lif, har förklarat, att Tomteboda kan utvidgas, sa att vi slippa
bygga ny verkstad och rifva ned den nuvarande verkstaden i Göteborg.
Och jag grundar min åsigt i detta fall också derpå, att Riksdagen
redan i år har medgifvit, att denna station skall få större jordområde
sig tillegnadt, nemligen i lägenheten “Ingenting. “ Genom att der
företaga en utvidgning skulle man kunna undvika den ofantligt störa
kostnaden för aflöning af maskindirektör och befäl, som man måste
anskaffa, om man förlägger den nya verkstaden till Örebro eller
annorstädes. Jag vet, att man derpå skall svara, att t. f. chefen
för generalstaben redan 1893, då det ifragasattes, att Tomteboda
verkstad skulle komma till, uttalade sig deremot. Derför var det
ock, som 1893 års Riksdag afslog en då af Kongl. Maj:t gjord
framställning och begärde bättre utredning. En sådan lemnades ock
två år derefter, 1895, om jag icke missminner mig, och då godkände
Riksdagen förslaget och förläde verkstaden till Tomteboda utan att
Angående
anläggning
af en central-
verkstad för
reparation af
lokomotiv.
(Forts.)
N:0 30 40
Onsdagen den 3 Maj.
Angående fästa vidare afseende vid hvad t. f. generalstabschefen vttrat. Alltså
anläggning hafva icke allenast Riksdagen, utan jern vägsstyrelsen och Kongl.
verkstad för godkänt> att reparationsverkstaden skulle förläggas till Tomte-
reparation af boda, och de af t. f. chefen för generalstaben framstälda betänklig-
lokomotiv. heter hafva för dem icke haft någon nämnvärd betydelse.
(Forts.) Nu har utskottet, som herrarne sett, uttalat sig mot att förlägga
verkstaden till Motala, derför att der icke skulle finnas tillräckligt
jordområde. Men herrarne se af en utlagd tryckt skrift, att i när¬
heten af det utmärkta vattenfallet en staten tillhörig jordkomplex
med 390 tunnlands areal finnes. Jag hemställer, om det icke kan
vara tillräckligt utrymme för uppförande icke allenast åt verkstad,
utan äfven af bostäder och allt hvad som erfordras i detta hänseende.
Vidare invänder utskottet, att det vore en landsväg, som behöfde
läggas om. Ja, det är verkligen en liten väg; men det blefve kanske
en kostnad på 100 kronor. Det är ett nonsens att ens tala derom.
Jag hoppas för min del, att, när ett nytt förslag i detta ämne
framkommer^ till Riksdagen, det må finnas bättre utredt, än hvad detta
är. Skulle åter ett förslag framkomma i den rigtning, som inom
utskottet framhållits, att nemligen Tomteboda verkstad skulle utvidgas
derhän, att vi sluppe bygga en ny verkstad, skulle derigenom sparas
ofantligt mycket icke allenast i byggnadsväg, utan äfven i afseende
pa aflöning af befäl. Man finge då se, hvad skäl jernvägsstyrelsen
haft för förslaget att rifva ned och flytta Göteborgs verkstäder.
Jag yrkar, herr talman, afslag å utskottets hemställan.
Herr Nordström i Stockholm: Det föreliggande förslaget om
en reparationsverkstads anläggande har framkallats af ett oafvisligt
behof med afseende på möjligheten att uppehålla trafiken på statens
jernvägar. Då vi tala om denna reparationsverkstad, måste vi hafva
klart för oss, att det är fråga icke om en vagnreparationsverkstad,
såsom i Tomteboda, der vagnar målas, tapetseras och revideras, utan om
en musHu verkstad, der lokomotiv skola undergå en grundlig reparation.
Vi ega nu tre verkstäder af detta slag söder om Ange, nemligen en i
första, en i andra och en i tredje distriktet. Af dessa må först
nämnas den vid Liljeholmen. Man behöfver blott gå dit och taga
platsen i betraktande för att genast märka, att tillgängligt markområde
der för utvidgning absolut saknas. Verkstaden är redan utbyggd på
påtår i sjön. Vill man fortgå på detta sätt med utbyggnader i sjön, så
går det måhända, men också endast under den förutsättningen. Vidare
hafva vi en lokomotivreparationsverkstad i det tredje distriktet, i Malmö.
Den ligger ^inklämd mellan statsjernvägarnes och de enskilda jern-
vägarnes spår; der fins ingen möjlighet alls till utvidgning. Jag har
här kartor och ritningar, som tydligt visa, att så är förhållandet.
Vidare hafva vi en verkstad i Göteborg. Den kan lika litet som de
andra båda utvidgas. Det är emellertid icke i och för sig åsyftadt,
att den skall flyttas, och det står icke heller i utlåtandet, att så vore
meningen. Det är endast en möjlighet, att så skulle kunna komma
att inträffa i sammanhang med ordnandet af Göteborgs station. I det
41 N:0 30.
Onsdagen den 3 Maj.
förslag, som föreligger till sådant ordnande, är plats fortfarande afsedd
för verkstaden, ehuru på annat ställe inom det nya stationsområdet.
Men för den händelse, att af eu eller annan orsak en indragning af
göteborgsverkstaden skulle komma i fråga, fins det en möjlighet att
utvidga den tilltänkta verkstaden i Örebro, så att verksamheten vid
Göteborgs verkstad kunde flyttas dit.
Det antal kilometer, våra lokomotiv tillryggalägga, har på senare
tider stigit enormt. Sedan år 1896 har det ökats från 16,700,000
till mer än 22 millioner, hvartill det i år beräknas. Detta gör, att
de lokomotiv, vi nu hafva, tillryggalägga i medeltal 40,000 kilometer,
under det att det normala är omkring 28,000. Hvad kan en sådan
öfveransträngning betyda? Jo, deraf framkallas naturligtvis behof af
oftare påkommande revision och reparation. Och skulle dessa arbeten
icke kunna utföras något så när hastigt, utan lokomotiv, som måste
repareras, få stå och vänta, så kan icke trafiken uppehållas så, som
inbyggarne i landet kunna hafva rätt att fordra; det är sålunda de,
som blifva lidande. Med hvarje år, som går, utan att förhållandena
i ifrågavarande hänseende blifva bättre, försämras ställningen i af¬
seende på trafikförmågan hos jernvägarne. Det är sålunda ett tvingande
behof ur trafiksynpunkt, att någonting åtgöres.
Den ärade talare, som senast både ordet, sade, att han hört, att
verkstaden skulle komma att kosta millioner eller betydligt mycket
mera än de 500,000 kronor, som här stå uppgifna. Ja, verkstäderna
äro ju afsedda att efter hand eller periodvis tillbyggas och blifva
mycket större, än det nu föreliggande förslaget angifver. Man har
begärt 500 tusen kronor till uppförande af en verkstad, som skulle
kunna hafva 20 lokomotivplatser. När den sedan blifvit fördubblad
och triplerad, hvilket kommer att ske först efter många år, då har
värdet kommit upp till den summa, som den ärade talaren antydde.
Det, som nu skall byggas, är beräknadt att ej kosta mer, än hvad
här i utlåtandet är angifvet.
Det har varit tal om den plats, der den nya verkstaden borde
ligga, och det har rådt tvekan mellan Motala och Örebro. I Motala
fins det, enligt hvad som här på grund af den i dag utdelade skriften
har blifvit påvisadt, ett ganska stort område. Jag vill icke bestrida,
att det är ganska stort, men i planering o. s. v. komme detta område,
om det till sin hela omfattning, d. v. s. inklusive Bondebacka, skulle
användas, att kosta mycket mer än området i Örebro, som är nästan
alldeles slätt, har en mycket god byggnadsgrund och är lätt till¬
gängligt på alla sätt.
Jag skall icke inlåta mig på åtskilliga saker, som blifvit anförda
till förmån för den ena eller andra platsen. Jag vill blott fästa upp¬
märksamheten på en omständighet, nemligen att i Örebro kan man
icke blott fä en centralverkstad för reparation af statens jernvägars
lokomotiv, utan der, i hjertat af Sverige, kan man äfven upprätta
en depot, hvarest — i händelse af krig — vår rullande materiel kan
sammanföras. Till Örebro leda jern vägar från alla håll. Dit kan
man komma från söder på Hallsbergsbanan, från vester på Svartå-
banan, som står i förbindelse med nordvestra stambanan och derigenom
Angående
anläggning
af en central¬
verkstad för
reparation af
lokomotiv.
(Forts.)
N:o 30. 42
Onsdagen den 3 Maj.
Angående med Bergslagernas jernväg åt andra håll; till Örebro kan man vidare
a/e»central- k°mma fran Stockholm på Vesterås—Bergslagens jernväg, och dit
verltnad för kommer den nya Krylbobanan att föra. Det är således en verklig
reparation af knutpunkt för en hel mängd af jernvägar, dit vår rullande materiel
lokomotiv, har lätt att komma, och der den kan uppställas och förvaras. Der
( or s.) är gåledes platsen för en central reparationsverkstad. Till Motala
kan man deremot icke komma på jernväg från mer än två håll, nem¬
ligen från Hallsberg och från Mjölby. Detta är en mycket vigtig
omständighet, som talar till förmån för Örebro.
Den utredning, som ingeniör Richert lemnat angående tillgången
på kraft i Motala, visar, att med den vattentillgång, som för närva¬
rande fins, skulle icke Dufvedals fall, som är det största, räcka till
för hela det behof, verkstäderna skulle ha, när de blefve triplerade.
Det skulle väl räcka till nu, men icke i framtiden; och man får väl
tänka litet längre än blott för stunden. Dufvedalsfallet skulle dock
få en tillräcklig kraft, derest Vetterns yta blefve reglerad, så att
medelvattenståndet i Motala ström kunde skötas och vara temligen
konstant. Men det är — tycker jag — en ganska vidtutseende plan,
denna att reglera Vetterns yta.
För verkstadens förläggande till Motala skulle erfordras ett
betydligt större utlägg af Riksdagen än för verkstadens förläggande
till Örebro. Der har man tillgång till ett med den nyaste tidens
hjelpmedel försedt och efter den nyaste tidens uppfinningar utrustadt
elektricitetsverk med tillräcklig vattentillgång, som kan för rimligt
pris tillhandahålla för verkstaden erforderlig kraft.
I Örebro fins dessutom lättare tillfälle att skaffa bostäder åt
den personal, som erfordras, än det fins i Motala. Det är ju all¬
deles gifvet, att i Motala kan det byggas; och det kan ju hända, att
det blir den enskilda spekulationen, som också kommer att göra det.
Men i Örebro finnes redan tillgång till nödiga bostäder, enligt hvad
som är uppgifvet.
Hvad som i utlåtandet är sagdt om mattillgången, att den skulle
vara sämre i Motala än i Örebro, skola vi icke tala om; det är ingen¬
ting, som inverkar, tänker jag. Mattillgången torde nog vara lika
bra på det ena som på det andra stället, efter hvad jag hört.
Utan tvifvel har, såsom jag redan nämnt, Örebro högst väsentliga så¬
väl tekniska som andra företräden framför Motala. Af de samtal i ämnet,
jag haft med strateger, har jag hört, att just en sådan centraldepöt
för de svenska jernvägarne, som här är ifrågasatt, bör ligga så skyddad
som möjligt. Om verkstaden förlägges till Motala, kan en rask fiende,
som går in i Bråviken, på 24 timmar genom ett kavalleridetachement
ha tagit hela verkstaden med dess förråd. Detta kan icke bli hän¬
delsen, om verkstaden lägges i Örebro. Jag vill icke inlåta mig
vidare på dessa strategiska funderingar, men jag ville nämna åtmin¬
stone denna sak, som blifvit mig meddelad från militärt håll.
Hvad nu återigen beträffar, att för verkstaden skulle behöfvas så
synnerligen mycket dyrbart befäl, tror jag icke, att det skulle blifva
fallet. Det fins i Kristinehamn stationerad en maskiningeniör, och
han har en liten verkstad för små reparationer under sin tillsyn.
43 N:o 30.
Onädagen den 3 Maj.
Denne maskiningeniör skulle mycket väl kunna förläggas till Örebro
under maskindirektören i distriktet. Någon särdeles större tillökning
i den maskin-tekniska tjenstemannacorpsen skulle derför antagligen
icke behöfva komma i fråga.
Här bar blifvit sagdt, att den föreslagna verkstaden skulle kunna
läggas vid Tomteboda, derför att der redan verkstäder funnes. Men
dessa äro afsedda för reparation af passagerarevagnar och äro verk¬
städer af helt annan art och beskaffenhet än verkstäder för reparation
af lokomotiv, d. v. s. än eu maskinverkstad. Vidare förutsätta de
stora planer, som nyligen äro utarbetade af teknici från alla länder
angående omdaningen af stationstörhållandena här i Stockholm, an¬
vändningen af utrymmet vid Tomteboda och Ingenting till något helt
annat än den nu ifrågasatta verkstaden.
Funnes det icke någon bättre plats än den i Motala, skulle jag
således visserligen kunna vara med om den. Men då jag är fullt
öfvertygad om att platsen i Örebro är i alla hänseenden från jern-
vägens synpunkt bättre, tvekar jag icke alls att bestämdt rösta för
denna plats och får sålunda yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Henricson: Herr grefve och talman, mina herrar! Jern-
vägsstyrelsen har i skrifvelse af den 21 november 1898 framhållit
behofvet af en utvidgning af dessa reparationsverkstäder, och den
föregående talaren har nyss sagt, att det är ett oafvisligt behof, att
så kommer att ske — ett förhållande, som jag på intet sätt vill be¬
strida. Men hvad som ger mig anledning att säga några ord, är en
jemförelse, som jernvägsstyrelsen tillåtit sig göra mellan de två orter,
som äro nämnda, nemligen Örebro och Motala. Här står i detta fall:
“Visserligen har styrelsen låtit sig angeläget vara att för fullständig
utrednings skull äfven granska förhållandena vid andra centrala orter“
— det är, sedan det är taladt om Örebro — “och hade styrelsen der¬
vid fäst sin uppmärksamhet äfven på Motala, som vid granskningen
befunnits vara den enda plats utom Örebro, hvilken för ändamålet
erbjöde följande afsevärda fördelar, nemligen:
T.o) behöflig! jordområde med god byggnadsgrund, tillhörande
staten och ej för annat statsändamål taget i anspråk samt dessutom
stort nog äfven för framtida utveckling af anläggningen;
2:o) riklig vattentillgång och vattentransportväg i närheten;
3:o) tillgång på bostäder åt arbetarne utan byggnadsföretag från
statens sida;
4:o) riklig tillgång på lifsförnödenheter; samt
5:o) möjlighet att erhålla elektrisk drifkraft.
Vid jemförelse mellan Örebro och Motala hade nu utrönts, att,
hvad punkterna l:o) och 2:o) anginge, de båda orterna kunde anses
likstälda.“ Jag tillåter mig härvidlag göra blott en liten anmärkning.
Här har blifvit sagdt under punkt 2), att de ifrågasatta båda platserna
skulle vara likstälda i afseende å vattentransportväg. För min del
trodde jag, att Göta kanal hade större omfång och betydelse än
Hjelmare kanal. 1 detta fall anser jag derför Motala vara väsentligt
öfverlägset Örebro. För det tredje anser jernvägsstyrelsen, “att, i
Angående
anläggning
af en central
verkstad för¬
reparation af
lokomotiv.
(Forts.)
N:o 30. 44
Onsdagen den 3 Maj.
Angående fråga om tillgång till bostäder och lifsförnödenheter, Motala vore
a/enfeTtral- väsentligt underlägset Örebro. “ I afseende å bostäder kan jag icke
verkstad för tänka mig, att Örebro har något öfverflöd. Det är ju ett samhälle,
reparation af som är stadt i rask utveckling, och i sådana brukar icke finnas öf-
lokomotiv. verflöd på bostäder. Det fins nog lika bra plats att bygga nya sådana
orts.) i Motala som i Örebro. Ett mycket stort område, som tillhör staten,
ligger nära Motala; det är uppgifvet till nära 30 tunnland, enligt
hvad det meddelats mig.
Hvad beträffar tillgången på lifsförnödenheter, hafva vi nyss hört
ett erkännande, att de båda städerna dervidlag kunde vara fullt
likstälda.
Sedan komma vi till den sista punkten, som talar om möjlig¬
heten att erhålla elektrisk drifkraft. Det erkännes också, att i Motala
finnas vattenfall, som staten eger, men det framhålles, att det blir
alldeles för dyrt att för detta ändamål tillgodogöra sig dessa vatten¬
fall. Ja, det kan jag icke bedöma, men det är egendomligt, att en¬
skilda personer kunna finna med sin fördel förenligt att taga vara
pa vattenkraften för att tillgodogöra sig den. Må härmed vara huru
som helst; jag tror, att äfven samma fördel i detta hänseende erbjudes
i Motala som i Örebro.
Här har framhållits, att i Örebro skulle man kunna erhålla elek¬
trisk kraft, för ändamålet förhyrd från enskildt bolag; och beräknad
efter dess allmänna taxa, hvaruti dock någon nedsättning borde kunna
betingas för statens ifrågavarande förbrukning, skulle den årliga kost¬
naden för verkstadens kraftbehof utgöra 0,450 kronor för 00 häst¬
krafter, och om man skulle komma upp till 250 hästkrafters förbruk¬
ning — som man tänker sig — skulle det årligen kosta 25,000 kr.
Men nu har, såsom herrarne sett, på våra bänkar blifvit utlagd en
skrift, af hvilken man kan inhemta, att en enskild person i Motala,
hvilken eger ett elektricitetsverk, erbjuder sig att lemna den erfor¬
derliga kraften för 75 kronor per hästkraft och per år. Detta skulle
göra en besparing af i förra fallet 1,950 kronor och i senare fallet
af 0,250 kronor.
Jag tror således, att i de hänseenden, som här blifvit nämnda,
Motala är fullt jemnstäldt med Örebro och i vissa afseenden öfver-
lägset. Pa grund af dessa förhållanden anser jag, att en närmare
utredning af saken är behöflig, och jag yrkar derför bifall till reser¬
vationen.
Herr Pegelow: Med anledning deraf, att herrar reservanter
yrkat afslag å Kongl. Maj:ts proposition och sålunda tyckas hafva
den öfvertygelsen, att det icke förefinnes någon brådska med anläg¬
gandet af den här ifrågasatta verkstaden, vill jag först yttra några
ord om behofvet af en sådan.
Jag ber då först att få framhålla den betydliga skilnaden mellan
reparationsbehofvet af ett lokomotiv och en vagn. Om jag under¬
låter att reparera en vagn, så blir följden endast den, att passagerarne
få resa i en mindre snygg vagn. Likartadt är förhållandet, om sido-
luckorna på en godsvagn äro trasiga, o. s. v. Vagnen förfares visser-
45 N.o 30.
Onsdagen den 3 Maj.
ligen hastigare, om den icke blir vederbörligen underhållen, men den Angående
kån gå i trafiken, och det hela blir endast en kostnadsfråga, ty re-
parationen blir relativt dyrare, om reparationsarbetet försummas. Men Verkstad för
hvad lokomotiven beträffar, är det helt annorlunda. Om man icke i reparation af
rätt tid kan reparera ett lokomotiv, är detta trafikodugligt och måste lokomotiv.
tagas ut. I fall ett lokomotiv, som blifvit levereradt i år, bar löpt (torts.)
sina hundra tusen kilometer, är det icke för trafiksäkerheten tillåtet, att
detta lokomotiv användes vidare. Om man då icke bar resurser att
reparera det, måste det ställas undan. Deruti ligger skilnaden mellan
behofvet af att reparera en vagn och ett lokomotiv.
Frågan är då, om det förefinnes något behof af anläggningar
för reparationer af lokomotiv. Generaldirektören för statens jern-
vägar bar redan yttrat några ord härom, och jag ber att få tillägga
några.
Under åren 1893—1898 bar antalet lokomotivkilometer ökats med
icke mindre än 68 %, men antalet lokomotiv har ingalunda ökats i
samma proportion, utan det större arbetet bar — såsom också gene¬
raldirektören framhöll — åstadkommits derigenom, att de nu använda
lokomotiven ansträngas mera, de löpa nemligen nu 40,000 kilometer
om året, då de förut endast löpte 29,000 kilometer. Men reparations-
behofvet är icke proportionelt emot lokomotivens antal, utan emot
det arbete, som de uträtta. Följaktligen skola nu 68 % mera repara¬
tioner af lokomotiv utföras än år 1893. Huru ställer det sig då
med verkstadsresurserna ? År 1893 hade vi 57 platser för repara¬
tioner af lokomotiv, och nu finnas vid statens jernvägar 67, alltså en
tillökning af 18 %. Nu skall man kanske säga, att år 1893 fans ett
öfverskott på reparationsresurser. Jag vill icke nu närmare ingå på
den frågan, men jag tror, att det åtminstone icke var något öfverflöd
i det afseendet. Af detta torde i alla händelser framgå, att nu måste
resurserna vara i yttersta grad ansträngda. Ett uppskof med denna
sak ett år kan icke' förefalla att vara så mycket, men herrarne måste
komma i båg, att en sådan verkstad bygges icke på ett eller två år
och att 'således, om uppskof eger rum, verkstadens färdigbyggande först
skulle kunna ske om tre år. Deraf kan emellertid följden blifva, att
den redan nu otillräckliga drifkraften blir ännu otillräckligare och
att anskaffningen af lokomotiv måste forceras, om de skola kunna
sköta trafiken. Det är således icke flyttningen eller nedrifvandet af
göteborgsverkstaden, som framtvingar anläggandet af denna verkstad,
utan detta behof förefinnes i alla händelser. I fäll på grund af ombyggnad
af Göteborgs station verkstaden derstädes beböfver nedrifvas, är det
väl antagligt — fastän planer derom ännu icke föreligga — att i
Göteborg endast kommer att byggas en mindre verkstad för de s. k.
löpande reparationerna, under det att de större reparationerna komma
att förläggas till den nya verkstaden.
Då nu frågan är att öka reparationsresurserna, bar man två
medel att välja, att antingen utvidga en redan befintlig verkstad eller
bygga en ny. Chefen för statens jernvägar bar meddelat, att de nu
befintliga verkstäderna äro belägna på sådana platser, att man icke
lämpligen kan utvidga dem. Detta är ett skäl, hvarför man ej bör
N:o 30. 46
Onsdagen den 3 Maj.
Angående gorå det. Det andra skälet är, att med den omfattning, som statens
aTen central- jernvagstrafik erhållit, blir det så många s. k. stora reparationer,
verkstad för ^ v- s- genomgående reparationer af panna och maskinen i (ifrigt,
reparation af det är med fördel förenadt att sammanföra dessa reparations-
Mu,motiv. arbeten till en centralverkstad, der man kan inrätta sig med alla de
(torts.) maskinerier, som erfordras för att bedrifva dessa arbeten på ett fullt
rationelt och billigt sätt. Att göra sådana storartade anordningar på
hvar och en af de mindre verkstäderna är naturligtvis icke förenligt
med god ekonomi. Jag skall nämna ett exempel på, huru stor skil-
naden kan vara. Bockningen af en viss pannplåt kostar med de re¬
surser, som nu finnas, 80 å 100 kronor, under det att man med
hydrauliska maskiner gör samma sak för en kostnad af 5 å 10 kro¬
nor. Detta blott ett exempel i förbigående. Således anser jag det
vara fullt klart, att en centralverkstad bör anläggas.
Frågan är då, hvar denna centralverkstad skall ligga. När det
är fråga om verkstäder, talas om de strategiska skälen för deras för¬
läggande till den ena eller andra platsen. Jag är icke militär och
kan icke förstå den saken, men så mycket synes mig vara klart, att
om de strategiska skälen med afseende å verkstäder skola hafva någon
giltighet, skall det väl vara, när det är fråga om anläggandet af en
större centralverkstad för jernvägarne. I alla händelser har här icke
vant på tal några andra platser än Örebro och Motala. Jag tror, att
jag måste gifva den näst föregående talaren rätt, att skulle jag endast
hålla mig till de skäl, som i statsverkspropositionen äro omnämnda,
skulle det förekomma mig ungefär likgiltigt, om den nya verkstaden
förlädes på den ena eller andra af de två ifrågasatta platserna. Såsom
jernvägsman — och såsom herrarne känna, är jag en af staten obe¬
roende jernvägsman, så att mitt tal icke behöfver vara färgadt på
grund deraf — skulle jag, äfven om Örebro och Motala vore fullkomligt
jemnstälda och till och med om Motala i afseende å lifsmedel, bostäder
och dylikt vore något bättre stäldt än Örebro, alldeles gifvet välja Örebro
som ° plats för centralverkstaden. En verkstad der skulle — som
också här har blifvit framhållet från stockholmsbänken — göra
skål för namnet ceniraZverkstad på grund af de olika linier, som
löpa in dit. Jag vill också tillägga, att om det är fråga om en
hopdragning af materiel, finnes vid Hallsbergs station, som endast är
25 kilometer aflägsen från Örebro, också plats för uppställning af
materiel.
Jag ber till sist att få säga ett par ord om kraftfrågan, hvilken
det talats och skrifvits sa mycket om. Jag vill fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att när det är fråga om en jernvägsverkstad, som
skall sysselsätta omkring 1,000 man, är kostnaden för drifkraft i för¬
hållande till allt annat så obetydlig, att äfven om drifkraften skulle
kosta 20 å 30 kronor mera per hästkraft på ett ställe än på ett
annat, spelar det ingen stor rot En annan sak är, om det är fråga
om anläggande af en karbidfabrik, der alltsammans är beroende på
drifkraften, som skall göra kalciumkarbiden till acetylengas. Men
vid en jernvägsverkstad är denna fråga af mycket underordnad be¬
tydelse.
47 N:0 30.
Onsdagen den 3 Maj.
Det är derför, herr talman, som jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Häruti instämde herr Nyström.
I anseende till den framskridna tiden blef, då ännu åtskilliga
talare anmält sig för yttrandes afgifvande, denjjvidare behandlingen
af föreliggande utlåtande uppskjuten till i afton kl. 7, då detta sam¬
manträde enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,2 5 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.