RIKSDAGENS PROTOKOLL
1899. Andra Kammaren. N:o 29.
Lördagen den 29 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och ledde
dervid herr vice talmannen kammarens förhandlingar.
§ I-
För motions afgifvande hade sig antecknat herr M. Dahn,
hvilken nu aflemnade en motion om ändring i SS 102 och 106
regeringsformen.
, ..., 1m,0t[0n’,,som eril011 ordningsnummern 253, hänvisades
enhälligt till behandling af konstitutionsutskottet.
%
e 2
” * Förslag till lag
*ZT ta}manne" anmälde till fortsatt handläggning lag- Ä"
utskottets utlåtande, n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposi- kaP- rätte-
tion med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rätte- o^ngsbaiken.
gangsbalken, till lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblif- (Forts-
vande i brottmål, till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 88 i för¬
ordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om harads mg den 17 maj 1872, till lag angående ändrad lydelse
. 8 1 tagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895
till lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den
28 juni 189o samt till lag angående ändrad lydelse af 24 8 i lagen
1895reglStrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni
Dervid föredrogs till en början § 6 i utskottets under punk-
Ten lag^a förslag till lag angående ändrad lydelse af 11
kap. rattegangsbalken.
Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 29.
1
N:o 29. 2
Förslag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
Denna paragraf skulle enligt utskottets förslag erhålla följande
lydelse:
»Stämning skall skriftligen utfärdas; och bör stämningen, vare
sig kallelsen tecknas å skriftlig eller stämningen gifves efter munt¬
lig ansökning, innehålla uppgift om domstolen och parterna samt
saken, så ock å hvilken ort och dag eller, der tiden för ting ännu
ej är bestämd, å hvilken rättegångsdag under tinget parterna skola
sig vid rätten inställa.»
Kongl. Maj:t hade för paragrafen föreslagit denna lydelse:
»Stämning skall skriftligen utfärdas och deri utsättas, å hvil¬
ken ort och dag målet skall till handläggning företagas. Utfär¬
das stämning till ting, för hvilket tiden ännu ej är bestämd, varde
i stämningen angifvet, å hvilken rättegångsdag under tinget målet
skall förekomma. Gifves stämning efter skriftlig ansökning, skall
stämningen derå tecknas. Är stämning muntligen sökt, skall i
stämningen sägas hvad käranden påstår och grunden derför, efter
den uppgift han derom haft.»
Herr Ohlsson i Yexiö erhöll ordet och yttrade: Då denna
paragraf står i allra närmaste samband med den förut behandlade
§ 5, hvilken af kammaren erhållit den lydelse, som Kongl. Maj:t
föreslagit, torde kammaren deraf ovilkorligen föranledas att biträda
Kongl. Maj:ts förslag äfven i afseende å den nu föredragna para¬
grafen. Jag får derför yrka, att § 6 godkännes med den lydelse,
den har i den kongl. propositionen.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes med den lydelse, som
af Kongl. Maj:t föreslagits.
§§ 7 och 8.
Godkändes.
För § 9 hade utskottet föreslagit följande lydelse: .
»Ku är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplys¬
ning kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rät¬
ten eller häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket
boende, anmält viss person, som eger att för honom stämning mot¬
taga, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhallas, och
förekomma derjemte omständigheter, som gifva anledning antaga,
att han håller sig undan eller att han har för afsigt att för fram¬
tiden bosätta sig i främmande land; varde stämningen införd i all¬
männa tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje
gång. Derjemte skall, der svaranden inom riket har kändt hem¬
vist, stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift fästas å
hans husdörr och uppläsas för någon af hans husfolk, om sådant
finnes, samt, der han ej har sådant hemvist men eger fastighet
inom riket, öfverlemnas till den, som förvaltar fastigheten.
3 x\:o 29.
Lördagen den 29 April, e. m.
Har någon anmält, att viss person eger att för honom mot- Förslag till lag
taga stämning, skall sådan anmälan upptagas i förteckning, Soni any• ändrad
å landet föres af häradshöfdingen och i stad af rätten.» ’ lydelse af u
kap. rätte-
Sedan paragrafen blifvit uppläst yttrade:
Herr Ohlsson i åexiö: Jag skall här tillåta mig yrka bifall
till utskottets förslag, dock med den förändring, att de i första
stycket, ^ femte raden nedifrån förekommande orden »någon af»
måtte fn utgå. Det är naturligtvis icke lämpligt att i denna pa¬
ragraf fastslå ett uttryck, som icke förekommer på något annat
ställe i lagen, der man har liknande bestämmelser, att delgifnin°-
eller underrättelse skall meddelas någons husfolk.
I?^r„^.11lss011 * Skärhus: Jag för min del skall be att få
yrka bifall till utskottets förslag oförändradt. Det ändringsförslag
som herr Ohlsson här framstäf, kan innebära, att man skulle nöd¬
gas delgifva stämningen åt hvarje medlem af husfolket, då enligt
utskottets förslag det endast behöfver ske åt någon af husfolket.
Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ohlsson i Yexiö: Jag ber att gent emot den ärade
talare, som nyss hade ordet, få erinra, att på det af honom angifna
sattet har det ifrågavarande uttrycket aldrig tolkats på de andra
ställen i lagen, der det förekommer, och då kan det väl icke heller
vara rigtigt att här inflika orden »någon af». Man skulle för så¬
dant fall exempelvis kunna komma derhän, att man, när svaranden
vore borta, tillkallade en i hans tjenst anstäld liten springpojke —
som ju möjligtvis icke kunde hålla reda på någonting — samt del-
gaf honom stämningen. Detta bör väl icke få anses såsom laga
delgivning af stämning. I praktiken går det så till, att man un¬
derrättar husfolket — detta må nu utgöras af en eller flera per-
S?ner. ~. om *lva<* saken gäller, och dermed anses laga delgifning
af stämningen, då jemväl öfriga föreskrifter iakttagits, vara i före¬
varande fall lagligen verkstäld.
Herrarne torde hafva sig bekant, att på många andra ställen
u afen’ eX' ^ ^ utsökningslagen, förekommer detta uttryck
»hustolk», utan någon närmare bestämning. Om man på detta
ställe använde ett annat uttryck, så kunde lagtillämparen deraf
öranledas tro, att lagstiftaren bär menat något annat än hvad han
velat uttrycka på de öfriga ställena, der ordet husfolk förekommer.
Man skulle derför gifva anledning till en sväfvande och mindre
konseqvent lagtolkning, om man här förändrade ifrågavarande sed¬
vanliga uttryck.
Of verläggn ingen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gima propositioner, godkändes paragrafen med den ändring deri
som af herr Ohlsson i Yexiö föreslagits.
N:o 29.
Förelag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
4 Lördagen den 29 April, e. m-
Enligt utskottets förslag skulle §10 erhålla följande lydelse:
»Har svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda
dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller om¬
bud som eger för honom mottaga stämning, dervid kunnat träffas, och
kan’ ej heller vid efterfrågan hos någon af hans husfolk eller gran¬
nar eller der han tjenst eller näring har, säker anvisning vinnas,
hvarest han eller sådant ombud för honom sig uppehåller: före¬
komma i öfrigt omständigheter, som gifva anledning antaga, att
han håller sig undan; varde stämningen i hufvudskrift eller be¬
sannad afskrift fästad å hans husdörr och uppläst för någon af hans
husfolk, om sådant linnes.»
Sedan denna paragraf blifvit uppläst, yttrade
Herr Ohlsson i Vexiö: På grund af kammarens nyss fat¬
tade beslut torde kammaren finna skäligt att här besluta, det or¬
den »någon af» skola utgå på två ställen, nemligen dels i 8:de
raden uppifrån och dels i 2:dra raden nedifrån räknadt.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes med de ändringar
deri, som af herr Ohlsson i Vexiö föreslagits.
§ 11.
Godkändes.
§ 12 skulle enligt utskottets förslag blifva så lydande:
»Skall helt byalag stämmas, och äro svarandena flere än tio,
må stämningen delgifvas sålunda, att besannad afskrift af stäm¬
ningen öfverlemnas till en af svarandena att vara för dem alla
tillgänglig samt stämningen derefter, med underrättelse hvilken
af svarandena bekommit afskriften, uppläses i församlingens kyrka
och anslås å rättens dörr.» , ,Ml. , , .
För denna paragraf hade Kongl. Maj:t föreslagit följande 1} -
(lelse ’
»Skall helt byalag stämmas, och äro byamännen flere än tio,
må stämningen kungöras sålunda, att besannad afskrift af stäm-
ningshandlingen öfverlemnas till en af svarandena att vara för dem
alla tillgänglig samt handlingen derefter, med underrättelse hvil¬
ken af svarandena bekommit afskriften, uppläses i församlingens
kyrka och anslås å rättens dörr. Lag samma vare, der eljest flere
än tio skola stämmas i mål, som angår egendom eller rättighet,
hvilken är för flera fastigheter samfäld.»
I fråga härom yttrade:
Herr Persson i Tällberg: I den nu föredragna paragrafen
har lagutskottet uteslutit den i Kongl. Maj:ts förslag förekommande
Lördagen den 29 April, e. m.
5 N:o 29.
slutmeningen: »Lag samma vare, der eljest flere än tio skola stäm¬
mas i mål, som angår egendom eller rättighet, hvilken är för flera
fastigheter samfäld.» Såsom motiv för denna uteslutning har ut¬
skottet anfört följande: »De förutsättningar, hvarpå ifrågavarande
stadgande hvilar, äro sannolikt endast sällan för handen, och den
nytta, stadgandet skulle medföra, alltså synnerligen ringa. Dertill
kommer, att bestämmelsen, sådan den * är affattad, kan gifva
anledning till tvekan om sättet för stämnings delgifning för
det fall. att fastigheterna i fråga ligga inom skilda församlingar
eller, såsom ock kan hända, inom skilda rätters domvärjo.»
Enligt mitt förmenande är emellertid detta utskottets antagande,
att de förutsättningar, hvarpå ifrågavarande stadgande hvilar,
endast sällan skulle vara för handen, icke riktigt, utan de torde
tvärtom ganska ofta förekomma. Ja, de inträffa nästan alltid, när
det är fråga om att delgifva stämning åt ett byalag. Ty det före¬
kommer i de allra flesta fall — åtminstone är förhållandet sådant i
Dalarne — att en person, som har egendom i en by, är bosatt i
en annan. En sådan person kan svårligen anses tillhöra den förra
byn, men han har i alla fall del i densamma. Det händer nu
ofta, att i eu och samma by många sådana delegare finnas, och
då skulle de alltid stämmas särskildt. Genom uteslutande af sista
meningen i Kongl. Maj:ts förslag blir derför enligt mitt förmenande
hela paragrafen nästan fullkomligt värdelös, och man skulle icke
kunna tillämpa paragrafen, när man skall stämma ett helt byalag.
Jag för min del anser det derför vara af allra största" vigt,
att paragrafen får bibehållas sådan den förekommer i Kongl. Maj:ts
förslag, till hvilket jag, herr vice talman, skall be att få yrka
bifall, och således afslag å utskottets förslag i denna del.
Herr Ohlsson i Yexiö: För min del kan jag ej annat än
förena mig med den talare, som nyss hade ordet. Jag tror, att
denna paragraf har sin betydelse, särskildt för de norrländska för¬
hållandena, der skifteslagen oftast omfatta en hel socken eller en
större del deraf. Det stämningssätt, som af Kongl. Maj:t före¬
slagits, synes för slika fall lända till väsentlig lättnad för allmän¬
heten. Jag skall derför tillåta mig yrka bifall till paragrafen, sådan
den lyder i Kongl. Maj:ts förslag.
Vidare till anteckning förekom icke. Paragrafen godkändes
i enlighet med den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse.
§§ 13—19.
Godkändes.
Enligt Kongl. Maj.ts förslag skulle §§ 20 och 21 erhålla
följande lydelse:
Förslag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
K ro 29. 6
Lördagen den 29 April, e. m.
Förslag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
20 §.
Skall stämning kungöras någon, som vistas utom det län, der
käranden bor, men inom riket, ege käranden att hos Konungens
befallningshafvande i nämnda län påkalla biträde med kungörandet.
Till han af sådan rätt sig begagna, gifve till Konungens befall¬
ningshafvande in stämningshandlingen jemte besannad afskrift och
förskjute den kostnad Konungens befallningshafvande finner för
ändamålet nödig. Konungens befallningshafvande sände derefter
handlingen och afskriften till befallningshafvande!! i det län, der
stämningen kungöras skall; och har denne att ombesörja, det stäm¬
ningen kungöres efter tv för hvarje fall är stadgadt, så ock att
till befallningshafvanden * i det förra länet öfversända stämnings¬
handlingen tillika med bevis om kungörandet. Vill käranden sjelf
påkalla biträde af befallningshafvanden i det län, der kungörandet
skall ega rum, hafve ock dertill lof.
21 §■
Vistas den, hvilken stämningen kungöras skall, utom riket,
ege käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stäm¬
ningens kungörande; dock varde kostnad, som för ändamalet pröf-
vas nödig, af käranden förskjuten.
Utskottet hemstälde emellertid att den af Kongl. Maj:t föreslagna
§ 20 måtte uteslutas samt att den af Kongl. Maj:t såsom § 21
föreslagna paragrafen, hvilken till följd häraf skulle erhålla num¬
merbeteckningen 20, måtte erhålla följande lydelse:
»Vistas den, hvilken stämningen delgifvas skall, utom riket,
ege käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde^ med stäm¬
ningens delgifning; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas
nödig, af käranden förskjuten.»
Sedan utskottets förslag till lydelse för § 20 blifvit uppläst
yttrade:
Herr Ohlsson i Vexiö: Jag skall tillåta mig hemställa, att
som 20:de § i lagförslaget måtte införas den af Kongl. Maj:t före¬
slagna § 20, hvilken af utskottet uteslutits. Såsom herrarne se,
har Kongl. Maj:t föreslagit, att den rättssökande allmänheten skulle
beviljas den lättnad och beqvämlighet, att den, om den så ville,
finge anlita Konungens befallningshafvande för stämningars del¬
gifning; och Konungens befallningshafvande skulle således vara
skyldig föranstalta om dylik delgifning. Då nu Kongl. Maj:t
kommit till Riksdagen med förslag om en lättnad för allmänheten
och ett åläggande för Kongl. Maj:ts förtroendeembetsmän, en lätt¬
nad som i många fall kan blifva af väsentlig betydelse för den
Lördagen den 29 April, e. m. 7 Nso 29.
rättssökande allmänheten, föreställer jag mig, att denna kammare Förslag till lag
icke skall afslå ett sådant Kongl. Maj:ts förslag. Yisserligen har anfJ- ändrad
Första Kammaren redan förkastat förslaget i denna del, men jag lydeUe af 11
skall dock hemställa, att denna kammare måtte godkänna detsamma, gZsbafken
och detta alldeles särskildt nr den synpunkten, att det, då utskottet (Forts)
har att sammanjemka kamrarnes olika beslut, kan vara angeläget,
att denna kammare godkänt paragrafen i den af Kongl. Maj:t före¬
slagna lydelsen.
Häruti instämde herrar Odencrants, Staaff och Jönsson i Gam-
malstorp.
Vidare anförde:
Herr Petersson i Fräntorp: Herr vice talman! Herr
Ohlsson sade, att det vore vigtigt att här få en sammanjemkning
med Forsta Kammaren; men för min del är jag öfvertygad om att,
äfven om denna 20 § i Kongl. Maj:ts förslag nu uteslutes, vi få
ganska många sammanjemkningar ändå.
Denna 20 § i Kongl. Maj:ts förslag kan te sig bra på papperet,
men den kommer troligen aldrig till användning. Och komme
den till^ användning, skulle den förorsaka orimligt stora kostnader.
Här star, att den som så vill kan sända in stämning till
Konungens befallningshafvande för att delgifvas motparten, men
skall då förskottera kostnaden.
Huru stor kostnaden är, fins emellertid ej angifvet; och så¬
lunda^ kan det hända, att en stämning får blifva liggande qvar
hos Konungens befallningshafvande, intill dess man inkommer med
erforderligt belopp.
Om en stämning nu sändes till Konungens befallningshafvande
och möjligen ej tillställes svaranden inom i lag föreskrifven tid,
hvem skall bära ansvaret för försummelsen härutinnan? Skall
Konungens befallningshafvande dömas till ansvar för att han ej
delgifvit en stämning åt enskild person?
Kostnaderna kunna dessutom blifva odrägligt höga, om stäm¬
ning skall delgifvas på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit. Konun¬
gens befallningshafvande remitterar stämningen till kronofogden,
och kronofogden reser då ut och stämmer sjelf samt tager betaldt
enligt resereglementet, det vill säga efter 2 hästar och 6 kronor
om dagen, då en vanlig stämningsman reser efter en häst och .
tager 50 öre för delgifningen. Ty gifvet är ju, att kronofogden
på de flesta ställen ej har något emot att fullgöra ett sådant upp¬
drag som delgifning af stämning; men ersättningen för hans be¬
svär blir högre än eljest behöfdes för stämningens delgifvande.
År det då något att förtjena, så är det alldeles påtagligt, att han
vidtager stämningsåtgärden sjelf.
För min del tror jag icke, att kärandeparten bryr sig om
N:o 29. 8
Lördagen den 29 April, e. m.
Förslag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
denna åtgärd i annat fall, än då lian är förvissad om att han vinner
målet, i hvilket fall han för att preja sin motpart på så stora
kostnader som möjligt vidtager denna åtgärd. Han har ingen
svårighet att få reda på stämningsmännen hos domaren, tv domaren
är skyldig att hafva reda på dem, och vid sådant förhållande kan
han skicka sin stämning direkt. Derigenom blir det billigare för
honom, och dessutom är han säker på att stämningen kommer i
rätt tid.
Jag anser för min del, att denna paragraf i Kongl. Maj:ts
förslag icke är till någon nytta, och jag anhåller derför att få yrka
afslag å densamma.
Herr Anderson i Tenhult: Då ärendet förekom inom lag¬
utskottet, var jag en af dem som önskade, att § 20 i Kongl. Maj:ts
förslag skulle bibehållas, och jag nämnde då och jag skall äfven
nu nämna, att det icke förefinnes någon skyldighet att vända sig
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, utan endast en rättighet.
Då nu yrkande framstälts af herr Ohlsson i Vexiö, att denna
paragraf skulle bibehållas, skall jag, herr talman, anhålla att få
förena mig uti detta hans yrkande.
Grefve Hamilton: Den ärade talaren midt emot mig, som
förde lagutskottets talan, anförde bland annat såsom skäl för att
man icke skulle antaga denna paragraf, att det der visserligen
vore stadgadt, att nödiga kostnader skulle förskjutas, men att icke
någon bestämmelse förekom derom, huru dessa kostnader skulle
bestämmas. Jag vill emellertid fästa uppmärksamhet derpå, att i
följande paragraf förekommer samma bestämmelse, och med afseende
å densamma har han, så vidt jag kan finna, icke haft något att
erinra, Det lärer väl i alla fall icke vara någon svårighet att
afgöra, huru dessa kostnader skola bestämmas.
Då den ärade talaren omnämnde de »orimligt» stora kostnader,
som skulle orsakas allmänheten, så ber jag att få fästa hans upp¬
märksamhet derpå, att det icke är några kostnader, som åsamkas
någon, som icke vill bära dem, utan, såsom den förste talaren
framhöll, är det endast en lättnad för allmänheten. Det lärer för
öfrigt icke kunna bestridas, att det kan förekomma fall, då kost¬
naderna spela ofantligt liten rol i jemförelse med öfriga intressen,
som vid en rättegång stå på spel.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få förena
mig uti herr Ohlssons i Yexiö yrkande.
Häruti instämde herr Persson i Tällberg.
Herr Petersson i Präntorp: Grefve Hamilton yttrade, att det
icke vore någon annan, som skulle åsamkas dessa kostnader, än
den, som ville underkasta sig desamma, och vore det så, skulle
Lördagen den 29 April, e. m. 9
jag icke hafva något att invända mot förslaget, men det blir
svarandeparten, som får betala denna onödiga kostnad. Det är
käranden, som tager ut stämmningen, och han skall, när målet
afgöres, enligt lag hafva ersättning för alla med rättegången förenade
kostnader.
Herr Nilsson i Skärhus: Jag skall anhålla att få yrka bifall till
den nu upplästa paragrafen, och med afseende å talet om ifråga¬
varande kostnader ber jag att få instämma med herr Petersson i
Frän torp.
Sedan häruppå kammaren, efter hemställan af herr vice tal¬
mannen, beslutat, att öfverläggningen till en början endast skulle
röra sig om huruvida den af Kongl. Maj:t såsom § 20 föreslagna
paragrafen skulle i lagförslaget upptagas, samt att kammaren der¬
efter skulle öfvergå till slutlig behandling af den af utskottet
föreslagna § 20, lemnades ordet till
Grefve Hamilton, som anförde: Mot min ärade vän här midt
emot skall jag be att få säga, att huruvida svaranden får betala
kostnaderna väl beror på om han tappar. Eljest får han det väl
icke. Och är det så, att han tappar, beror väl detta i de flesta
fall derpå, att han har orätt, och då får han väl finna sig i att
betala de kostnader, som hans motpart måste vidkännas för att få
ut sin rätt.
Vidare yttrade:
Hen Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Äfven
jag skall be att få yrka bifall till § 20 i Kongl Maj:ts förslag.
Jag anser, att denna paragraf har stor betydelse och bör stå qvar.
Äfven om Första Kammaren afslagit denna paragraf i Kongl. Maj:ts
förslag, vill jag erinra, att det finnes prejudikat på att kamrarne
åtminstone en gång förut godkänt ett sammanjemkningsförslag, som
upptog något, som förut af den ena kammaren afslagits. Jag vill
minnas, att det var vid lagen om prestval som ett sådant till-
vägagående förekom. Det kan således mycket väl ske en gång till.
Det är ju för öfrigt redan sagdt, att de, som icke vilja betjena sig
åt denna utväg, hafva sin frihet att låta bli det.
Jag yrkar bifall till § 20 i Kongl. Maj:ts förslag.
• H;irmed förklarades öfverläggningen angående den af Kongl.
-lapt föreslagna § 20 afslutad; och blef samma paragraf, efter
af herr vice talmannen gifna propositioner, af kammaren antagen,
hvarefter kammaren jemväl godkände den af utskottet föreslagna
§ 20, till följd hvaraf nummerbeteckningen för denna och följande
paragrafer i öfverensstämmelse härmed skulle ändras.
lisa 29.
Förslag t ill lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
N:o 29. 10
Lördagen den 29 April, e. m.
§§ 21-26.
Godkändes med iakttagande af förändrad nummerbeteckning.
För §27 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
För svarande, som i 14 eller 15 § afses, galle den i 21 §
stadgade stämningstid, räknad efter den ort, unders hvars domstol
svaranden lyder i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att
delgifning af stämning enligt sista stycket af 15 § ej må ske senare
än å sextionde dagen före inställelsedagen.
Herr Svensson i Karlskrona erhöll ordet och yttrade: Med
anledning af det beslut, som nyss fattats, torde här omnämnda »21 §»
böra ändras till »22 §».
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes med iakttagande af
den af herr Svensson i Karlskrona föreslagna ändring.
§§ 28-32.
Godkändes med iakttagande af förändrad nummerbeteckning.
För $ 33 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
»Till i brottmål någon vid underrätt väcka talan mot den, som
för det brott ej är häktad, läte honom till rätten stämmas; och
galle dervid hvad angående stämning i tvistemål är i 2 till och
med 8 §§ samt i 20 § stadgadt, dock att allmän åklagare är utan
särskildt förordnande berättigad att utfärda stämning å den han
tilltala vill. _
Stämning i brottmål varde svaranden delgifven så tidigt, att
han å förelagd-dag kan för rätten sig inställa.
Ej vare i brottmål stämning nödig, der man vill vid rätten
väcka talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar någon,
som tilltalad blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt, och vill han
för ty i målet yrka ansvar eller skadestånd, må det ske utan stäm¬
ning, jemväl då vederparten är genom ombud tillstädes.»
Vid denna paragraf hade reservation afgifvits af herr Hassel¬
rot, som ansett att utskottet i stället för 33 § (34 § i Kongl. Maj:ts
förslag) bort föreslå införande af två särskilda §§, så lydande:
»33 §.
I brottmål, deri talan om ansvar ej föres, galle angående stäm¬
ning hvad här ofvan är för tvistemål stadgadt.
Förslag tilllag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte-
gångsbalken.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
i
11 Nso 29.
34 §.
Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar
mot den, som för det brott ej är häktad, läte honom till rätten
stämmas, och galle dervid hvad angående stämning i tvistemål är
i 2 till och med 8 §§ samt i 20 § stadgadt, dock att allmän
åklagare är utan särskildt förordnande berättigad att utfärda stäm¬
ning å den han tilltala vill.
Stämningen varde svaranden delgifven så tidigt, att han å
förelagd dag kan för rätten sig inställa.
Ej vare i mål, som denna § afser, stämning nödig, der man
vill vid rätten väcka ansvarstalan mot någon, som sjelf är der
tillstädes. Menar någon, som tilltalad blifvit, att åtalet är utan
skäl anstäldt och vill han för tv i målet yrka ansvar eller skade¬
stånd, må det ske utan stämning, jemväl då vederparten är genom
ombud tillstädes.»
I fråga härom anförde
Grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Som bekant
gäller det nu, att såsom brottmål behandlas i stämningshänseende
äfven fristående skadestånds- och ersättningsyrkanden, som grunda
sig på ett brottsligt förfarande. Det förhåller sig så, att, om t. ex.
en kollision mellan två fartyg egt rum och jag framställer ett
ersättningsanspråk mot en redare, detta behandlas som ett civil¬
mål, men om jag framställer samma ersättningsanspråk mot be-
tälhafvaren utan att yrka något ansvar, behandlas saken såsom
brottmål. Vid frågans behandling inom högsta domstolen yttrade
en af högsta domstolens ledamöter, justitierådet Afzelius: »Det be¬
hof, som i egentliga brottmål rättfärdigar en större stränghet mot
svaranden, än i tvistemålen, synes mig emellertid i dessa fall
alldeles icke vara för handen; det synes icke finnas skäl att här
törneka svaranden det tillfälle till förberedelse, hvilket den obliga¬
toriska stämningen och den längre stämningstiden äro egnade att
gifva. Jag hemställer derför, huruvida icke i nämnda hänseenden
kunde göras undantag för mål, der talan föres allenast om skade¬
stånd eller ersättning, och dessa mål härutinnan likställas med
tvistemålen.» Denna af justitierådet Afzelius uttryckta tanke har
inom utskottet upptagits af en reservant, herr Hasselrot, som på
sidan 39 i utskottets betänkande med anledning deraf föreslår, att
man här skulle skjuta in en paragraf, lydande så: »I brottmål,
deri talan om ansvar ej föres, galle angående stämning hvad här
ofvan är för tvistemål stadgadt.» Och sedermera har han tillagt
en annan paragraf 34, som skulle sluta sig till den förra. Jag
skulle under andra förhållanden icke upptagit denna fråga; men
enligt hvad jag förnummit, har nu Första Kammaren antagit herr
Förslag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
N:o 29. 12 </ Lördagen den 29 April, e. m.
Förslag tilltag Hasselrots reservation, och då det efter mitt förmenande icke kan
ang. ändrad förnekas, att hvad justitieradet Afzelius anfört är i sak fullkomligt
lydelse af 11 rigtigt, har det synts mig kunna tagas under öfvervägande, huru-
kap. rätte- yida icke Andra Kammaren, för att få sitt beslut öfverensstäm-
gängsbaiken. mande m(jd förgta Kammarens, äfven borde antaga herr Hasselrots
reservation. Jag tillåter mig derför att framställa ett sådant
yrkande.
Hem Stvrlander: Hem talman, mina herrar! Det förefaller
mig betänkligt att antaga allra sista delen åt mom. 3 i § 33,
nemligen det stycket, som lyder så: »Menar någon, som tilltalad
blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt, och vill han för ty i målet
yrka ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning, jemväl
då vederparten är genom ombud tillstädes.» Jag säger, att det
förefaller mig betänkligt, i fall nemligen man afser med denna para¬
graf, att målet skulle kunna slutligt afgöras, utan att den, som
blifvit tilltalad eller å hvilken yrkats ansvar eller skadestånd,
skulle få höras öfver det. Man har, så vidt jag kan förstå para¬
grafen, menat, att ombudet skulle kunna fullständigt svara a
rekonventionstalan. Emellertid synes det mig, att det är att^ gå
för långt. Tv det ombud, som en person skaffat sig för att utföra
ett åtal, har naturligtvis anskaffats för att utföra sjelfva åtalet och
har således kärandefullmagt, men har enligt mitt förmenande
icke någon behörighet att föra talan, om det väckes rekonventions¬
talan. Dessutom kan det förekomma, att personer blifva narrade
af dåliga sakförare att anställa åtal mot andra personer. Och det
kunde ju vara önskligt i många fall, att den, som ställes under
rekonventionstalan, finge personligen komma tillstädes eller åt¬
minstone finge del af det yrkande, som framställes mot honom, för
att framlägga de förmildrande skäl, som kunna förefinnas.
Jag vet icke, om meningen med paragrafen är sådan, som jag
framstält den. Men är det så, att domstolen skall kunna slutligt
afgöra ett mål, utan att svaranden i det målet blifvit hörd, anser
jag, att det ligger en bestämd fara deri.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Jag tror,
att det är ett ganska behjertansvärdt yrkande, grefve Hamilton
nyss gjorde. Men jag kan icke finna annat, än att det är betänkligt
att på rak arm antaga ett förslag af en enskild person. Och då
det kan finnas vissa saker, som man kan behöfva tänka på en gång
till, tillåter jag mig att begära återremiss på paragrafen.
•Grefve Hamilton: Jag skulle gerna förena mig i yrkandet
om återremiss under andra förhållanden, men jag tillåter mig att
erinra, att Första Kammaren redan fattat beslut i saken, och att
återremissen således icke kan leda till annat, än att lagutskottet
kommer åter till kammaren och uppmanar den att fatta beslut.
Lördagen den 29 April, e. m. 13 Jfj0 29,
Man kan i detta fall icke anse det vara farligt att antaga för- Förslag till lag
slaget. Det är framstäldt först af en ledamot i högsta domstolen an9‘ ändrad
och sedermera icke under debatten i Första Kammaren utan af ly,deUe af u
lagutskottets ordförande i en reservation vid utskottets betänkande. gånasbaiTe'n
Det synes mig derför, att man utan fara kan förena sig i det be- rFoi-u ö ’
slut, Första Kammaren bär fattat.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr vice tal¬
mannen gifna propositioner å de derunder gjorda yrkandena, beslöt
kammaren, att i stället för den af utskottet föreslagna § 33 god¬
känna de tva särskilda, med 33 och 34 betecknade paragrafer, som
föreslagits af herr Hasselrot i hans ofvan omförmälda reservation.
Till följd häraf skulle nummerordningen för de efterföljande para¬
graferna i öfverensstämmelse härmed än ytterligare ändras.
För § 34 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
»Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten
in skriftlig ansökan om stämning. I öfrigt vare om stämning, som
hofrätt gifver, lag som i fråga om stämning till underrätt.»
Denna paragraf, enligt Kongl. Maj:ts förslag betecknad såsom §
35, skulle enligt nämnda förslag erhålla följande lydelse:
»Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten
in skriftlig ansökan om stämning med uppgift om sitt påstående
samt grunden derför; och varde stämningen å den ansökning teck¬
nad. Om kungörande af stämning, som hofrätt utfärdat, vare lag
som i fråga om kungörande af stämning till underrätt.»
Ordet begärdes af
Herr Ohlsson i Vexiö, som yttrade: Då kammaren förut
godkänt 5 och 6 §§ i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, och då
denna paragraf star i nära samband med nyssnämnda paragrafer,
tager jag mig friheten hemställa, att kammaren ville biträda Kongl.
Haj:ts förslag jemväl i denna del. Jag yrkar således afslag å
utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition
rörande denna paragraf.
Vidare anfördes ej. Med iakttagande af förändrad nummer¬
beteckning godkändes paragrafen med den lydelse, som § 35 i Kongl.
Maj ris förslag innehölle.
Enligt Kongl. Majris förslag skulle §§ 36 och 37 erhålla
följande lydelse:
36 §.
Hvad i 8 § samt ill till och med 21 §§ är stadgadt i fråga
om stämnings kungörande skall ega motsvarande tillämpning i
afseende å delgifaing af domstols beslut.
N:o 29. 14
Lördagen den 29 April, e. m.
37 §•
Förslag till lag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
Underrätt förordne vissa män, å landet minst en i hvarje
socken, att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och dom¬
stolars beslut, så ock eljest verkställa delgifning åt' handlingar.
Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed, att de redligen och
utan försumlighet skola uträtta de delgifningsärenden, som åt dem
uppdragas. Nämndeman vare ock stämningsmål! utan särskild!
förordnande, om han det sig åtager.
Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade,
skall finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig
hos häradshöfdingen.
Utskottet, som emellertid ansett den af Kongl. Maj: t föreslagna
§ 3G, böra ur förslaget utgå, föreslog nu för den af Kongl. Maj:t
såsom § 37 föreslagna paragrafen, hvilken i enlighet med utskottets
förslag skulle erhålla nummerbeteckningen 35, följande lydelse:
»Underrätt förordne vissa män att, då de derom anlitas, del¬
gifva stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa
delgifning af handlingar. Dessa stämningsmän gånge inför rätten
ed, att de redligen och utan försumlighet skola uträtta de del¬
gifningsärenden, som åt dem uppdragas. Fjerdingsman vare ock
stämningsmän utan särskild! uppdrag, så ock nämndeman och
förutvarande nämndeman, om han det sig åtager.
Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade,
skall finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig
hos häradshöfdingen.»
Sedan utskottets förslag till lydelse för § 35 blifvit uppläst,
yttrade
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Före den nu upplästa 35 § innehöll Kongl. Maj:ts förslag en
paragraf under nummer 36 af innehåll, att »hvad i 8 § samt i 11
till och med 21 §§ är stadgadt i fråga om stämnings kungörande
skall ega motsvarande tillämpning i afseende å delgifning af dom¬
stols beslut». Detta stadgande har lagutskottet velat utesluta ur
sitt förslag på den grund, att, som utskottet säger, det ej skulle
vara »af nöden att införa några särskilda bestämmelser om del¬
gifning af domstols beslut, utan torde lämpligast vara att, såsom
hittills egt rum, öfverlemna åt domstolen sjelf att för hvarje
särskildt fall bestämma, huru delgifning af dess beslut bör verk¬
ställas.» Men om lagen icke innehåller någon föreskrift, som be¬
myndigar delgifvande af domstolsbeslut till byalag, korporationer,
kommuner och bolag etc., på det sätt, som i den kongl. proposi¬
tionen är föreslaget, så är det tydligt, att domstolen icke kan
gifva någon föreskrift i den rigtningen. Domstolen! måste inskränka
Lördagen den 29 April, e. m. 15 jf!0 29.
sig till att säga: »Detta beslut skall delgifvas den eller den .■» Förslag till lag
Men huru delgifningen skall ske, bestämmer lagen. Derför har ang. ändrad
med anledning af i högsta domstolen framstäld erinran denna 36 lydehe af 11
§ „blifvit i lagen intagen. Och att stadgandet verkligen är af be- oånåsbalZn
hofvet påkalladt, derom tillåter jag mig att anföra ett exempel. I 9 (FoitsC
Första Kammaren anfördes af en ledamot i konungens högsta
domstol, att delgifvande af ett beslut i skiftesmål hade dragit ut
på tiden i år på den grund, att man saknade föreskrift, att byalag
kunde delgifvas egodelningsrätts beslut på det beqväma sätt, som
lagen här stadgar i föregående paragraf.
Det förefaller mig derför, att allmänhetens intresse fordrar,
att denna paragraf i det kongl. förslaget bibehålies.
Vidare anförde
Herr Persson i Tällberg: Jag skall be att få yrka, att 36
§ i Kongl. Majrts förslag varder intagen i lagen, ty jag anser, att
det är af allra största vigt att denna paragraf kommer in der,
emedan det är af stor betydelse, att likformighet blir rådande i
fråga om sättet för delgifvande af stämningar och af domstolsbeslut.
Det vore äfven ganska tidsödande, om domstolen i hvarje särskild!
fall skulle föreskrifva, huru delgifningen skulle tillgå. Och min
uppfattning är den, att domstolen hädanefter såsom hittills helt
enkelt kommer att säga, att beslutet skall motparten i laga ord¬
ning delgifvas. Och då anser jag för min del, att det är ganska
vigtigt, att »laga ordning» finnes i detta fall. Jag skall derför be
att få yrka, att 36 § i Kongl. Majrts förslag måtte inrymmas här.
Häruti instämde herr Zetterstrand.
Sedan härefter kammaren efter hemställan af herr vice tal¬
mannen beslutat, att öfverläggningen till en början endast skulle
röra sig om, huruvida den af Kongl. Maj:t såsom § 36 föreslagna
paragrafen skulle i lagförslaget upptagas, yttrade
Herr Ohlsson i Vexiö: Jag skall till alla delar förena mig
med den näst föregående talaren och yrkar således, äfven jag, att
36 § i Kongl. Maj:ts förslag måtte af kammaren godkännas.
Paragrafen innehåller otvifvelaktigt en af de allra förnämsta
förbättringar i de nu gällande bestämmelserna, som af Kongl. Maj:t
föreslagits. Man får här fastslaget, huru besvärs- och kommunika-
tionsresolutioner samt andra domstolsbeslut skola delgifvas en del
juridiska personer, nemligen alla dem, som omtalas i 11 till och
med 21 §§.
Jag yrkar, som sagdt, bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
S:o 29. 16
Lördagen den 29 April, e. m.
*
Förslag nu lag Vidare anfördes ej. Den af Kongl. Maj:t föreslagna § 36 god-
ang. ändrad kändes. Härefter godkände kammaren den af utskottet föreslagna
^kap6rätte- § 35 med iakttagande af förändrad nummerbeteckning.
gängsbalkeri'
§ 36.
Godkändes med iakttagande af förändrad nummerbeteckning.
Kapitelöfver skriften.
Godkändes.
Stadgandet om upphäfvandet m. m. af vissa gällande be¬
stämmelser.
Utskottet hade hemstält, att Kongl. Maj:ts förslag till stad¬
gande i ofvan angifna hänseende måtte godkännas med uteslutande
dock af följande i slutet af stadgandet intagna bestämmelse:
»Hvad förklaringen af allmänna lagens stadganden om stäm¬
ning den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär
stämning å motpart och vittne i samma sak, är berättigad att fa
dem genom en stämning inkallade, skall fortfarande gälla.»
Sedan utskottets förslag till stadgande i ämnet blifvit uppläst,
yttrade
Herr Ohlsson i Vexiö: På grund af kammarens förut fattade
beslut i fråga om 2 § torde kammaren finna skäligt bestämma,
att sista stycket af Kongl. Maj:ts förslag i här motsvarande del
måtte inflyta.
Sedan herr vice talmannen härefter låtit uppläsa jemväl ofvan
intagna bestämmelse, godkändes Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.
Slutmeningen, ingressen och rubriken.
Godkändes.
Ang. påföljd Punkten 2:
af part& ute- t .
blifvande i Utskottets förslag till lag angående påföljd i vissa fall af
brottmål. ^ar[s uteblifvande i brottmål.
För denna lag hade utskottet i likhet med Kongl. Maj:t före¬
slagit denna lydelse:
»Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt i vissa brottmål den 8 november 1889
förordnas som följer:
Lördagen den 29 April, e. m- 17
Av i brottmål, som blifvit till underrätt instämdt, åklagare
eller enskild kärande ej å den i stämningen utsatta dag tillstädes,
och varder ej laga förfall visadt, vare käromålet förfallet. Kommer
å den dag åklagare eller enskild kärande tillstädes och visar, att
svaranden blifvit lagligen stämd, men är svaranden borta utan
att laga förfall framtes, ege rätten förordna om hans helgande
eller lägga honom vite före. Varder han ej samma dag efter
hemtning för rätten instäld, dömes för uteblifvande att höta fem
kronor eller mera, högst etthundra kronor.
Uteblifver i brottmål svarande utan laga förfall å dag till
hvilken målet uppskjutits; varder han ej å den dag efter hemtning
instäld och vållas af hans uteblifvande ytterligare uppskof, varde
fäld till vite, der sådant är honom förelagdt, eller böte som nyss
är sagdt.
Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblif¬
vande från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om ut¬
tagande och om återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt
samma förordning blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter,
som enligt denna lag ådömas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.»
I atgifven reservation hade emellertid herr Hasselrot hemstält
att förevarande lag måtte erhålla följande lydelse:
»Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt i vissa brottmål den 8 november 1889
förordnas som följer:
1 §-
Har i brottmål talan om ansvar blifvit genom stämning vid
underrätt väckt, men är ej åklagare eller enskild kärande å den i
stämningen utsatta dag tillstädes, och varder ej laga förfall visadt,
vare käromålet förfallet. Kommer å den dag åklagare eller enskild
kärande tillstädes och visar, att svaranden blifvit lagligen stämd
men är svaranden borta utan att laga förfall framtes, ege rätten
förordna om hans hemtande eller lägga honom vite före. Yarder
han ej samma dag efter hemtning för rätten instäld, dömes för
uteblifvande att bota fem kronor eller mera, högst etthundra
kronor.
Uteblifver i brottmål, der talan om ansvar föres, svaranden
utan laga förfall å dag, till hvilken målet uppskjutits; varder han
ej å den dag efter hemtning instäld och vållas af hans uteblifvande
ytterligare uppskof, varde fäld till vite, der sådant är honom före¬
lagdt, eller böte som nyss är sagdt.
Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts ute¬
blifvande från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om
uttagande och om återgång i visst fall af böter, hvartill någon
Andra Kammarens Prot. 1899. N:o 29. 2
Nso 29.
Ang. påföljd
af parts ute¬
blifvande i
brottmål.
(Forts.)
S:o 29. 18 Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. påföljd enligt samma förordning blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning
af parts ute- & böter, som enligt denna lag ådömas.
blifvande i
brottmål. 2 §.
(Forts.)
I fråga om brottmål, der talan om ansvar ej föres, skall
tillämpas hvad i förordningen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882 är för tvistemål
stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.»
Efter föredragning af punkten yttrade:
Grefve Hamilton: Herr talman! Såsom en konseqvens af
det vrkande, som herr Hasselrot i sin reservation framstält rörande
vissa delar af stämningslägen, har han hemstält, att det nu före¬
dragna lagförslaget måtte erhålla en något afvikande lydelse. Han
har i detta hänseende yrkat, att lagen måtte uppdelas i två paragrafer,
af hvilka den första skulle erhålla samma lydelse som det nu före¬
dragna förslaget. Men dertill skulle läggas en 2 §, så lydande:
»I fråga om brottmål, der talan om ansvar ej föres, skall tillämpas
hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 är för tvistemål stadgadt.» Då
detta endast är en konseqvens af kammarens förut fattade beslut,
tillåter jag mig yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
herr Hasselrots reservation.
Herr Ohlsson i Vexiö: Jag ber endast att få förena mig
med den föregående talaren.
Vidare yttrades ej. Kammaren antog det förslag, som inne¬
fattades i herr Hasselrots ofvanberörda reservation.
Punkterna 3—6.
De af utskottet framlagda förslag till lagar godkändes.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredrag¬
ningen af lagförslagen.
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
§ 3.
Slutligen förelåg till kammarens afgörande Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om vissa
reformer i afseende på folkskoleinspektionen.
19 N:o 29.
Lördagen den 29 April, e. m.
Uti berörda inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 127,
hade herr S. M. Olsson i Sörnäs hemstält:
ratt Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,
att folkskoleinspektörsuppdraget icke göres till en bisyssla vid
sidan om annan tjenstebefattning, utan i allmänhet anförtros åt
personer, som, mot åtnjutande af fullt skälig aflöning, under den
tid de innehafva detta kall, odeladt egna sig åt detsamma;
att i samband härmed till folkskoleinspektörer förordnas
personer, som visat sig innehafva den pedagogiska insigt och den
på personlig erfarenhet hvilande kännedom om folkskoleundervis-
ningen, att en verksam och tillfredsställande inspektion genom dem
må kunna utöfvas; samt
att folkskoleinspektörernas resor, såvidt möjligt är, ordnas
efter eu på förhand uppgjord, exempelvis för ett hälft år i sänder
gällande, af vederbörande myndighet granskad och godkänd
resplan.»
I anledning af denna motion hemstälde utskottet i förevarande
utlåtande:
att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen
måtte i skrifvelse hos Kongl. Haj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga sådana åtgärder, att folkskoleinspektörsuppdraget
icke göres till en bisyssla vid sidan om annan tjenstebefattning,
utan i allmänhet anförtros åt personer, som under den tid, de
innehafva detta kall, odeladt egna sig åt detsamma; samt att i
samband härmed till folkskoleinspektörer förordnas personer, som
visat sig innehafva den pedagogiska insigt och den på erfaren¬
het hvilande kännedom om folkskoleundervisningen, att eu
verksam och tillfredsställande inspektion genom dem må kunna
utöfvas.
I fråga härom anförde:
Herr Sahlin: Den fråga, som här föreligger, kan sägas vara
en ekonomisk fråga. Det är nemligen alldeles sjelfkärt, att om
man skulle följa utskottets önskan och verkligen inrätta inspek-
törsbefattningar, hvilkas innehafvare icke finge hafva någon bi¬
syssla, så skulle arfvodet för inspektionen komma att högst väsent¬
ligt stiga. Vi hafva för närvarande i vårt land 15 inspektörer,
som icke hafva någon bisyssla, och dessa 15 inspektörer hafva i
medeltal endast 1,120 kronor i årligt arfvode af statsmedel, hvar¬
till kommer reseersättning. Såsom lön är detta otillräckligt. När
år 1894 denna fråga var före i Riksdagen, beräknade dåvarande
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, att, derest
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
tf so 29.
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende d
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
20
inspektörernas antal bestämdes till 25, kostnaderna för inspek¬
tionen skulle uppgå till 137,500 kronor — detta under förut¬
sättning, att en hvar af inspektörerna skulle komma att åtnjuta
3,000 kronor i lön och i medeltal 2,500 kronor såsom reseersätt¬
ning. Om åter lönen beräknades till endast 2,500 kronor och rese¬
kostnaden till 2,000 kronor, skulle man, efter livad herr statsrådet
anförde, komma till en slutsumma af 112,500 kronor. Härvid
beräknades, som nämndt, inspektörernas antal till 25. Utskottet
talar i år om »ett trettiotal inspektörer för hela landet, kanske till
och med 25», såsom alldeles tillräckligt. Kanske skulle emellertid
antalet behöfva ökas äfven öfver trettiotalet.
Sådana ekonomiska beräkningar utan en omfattande pröfning
förefalla mig emellertid ganska vanskliga, äfven då det är stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, som lemnar siffrorna.
Det synes mig ytterst sannolikt, att kostnaderna skulle komma
att stiga ännu högre.
Men nu frågar jag: när dessa beräkningar äro vanskliga, hvad
tror då utskottet? Utskottet svarar på åtskilliga ställen på denna
fråga. På sid. 13 i betänkandet citeras med erkännande ett ut¬
tryck, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 fälde år
1894. Det heter der: »För staten medför denna anordning» —
d. v. s. den nuvarande — »högre utgifter, speciel högre resekost¬
nader, än som eljest behöft ifrågakomma.» Det synes tydligt af
detta lilla citat, att det tillfälliga utskott, som år 1894 behandlade
frågan, ansåg, att man skulle kunna minska kostnaden för inspek¬
tionen, derest man inrättade inspektörsbefattningar, hvilkas inne¬
hafvare icke finge ha någon bisyssla. Men det finnes andra ställen
i det citerade utlåtandet, som ännu kraftigare visa detta. På sid.
18 i sitt betänkande rörande denna fråga säger sålunda 1894 års
tillfälliga utskott: »Mot antagandet af ett sådant inspektionssystem,
att inspektörerna under den tid, de innehafva sitt uppdrag, odeladt
egna sig åt detsamma, har understundom den invändningen blifvit
framkastad, att kostnaderna för inspektionen härigenom skulle
komma att stiga. Denna invändning synes emellertid utskottet
vara alldeles ohållbar. Det är ingalunda af brist på medel, som
den nuvarande inspektionen blifvit så litet tillfredsställande. De
anslag, som för närvarande äro för ändamålet beviljade, synas tvärt¬
om vara tillräckliga.»
Detta yttrades af 1894 års utskott, hvars mening innevarande
års utskott på sid. 13 i betänkandet citerar. Men sedan kommer
sistnämnda utskott på ett annat ställe till ett annat resultat. På
sid. 19 i det föreliggande betänkandet yttrar sålunda utskottet:
»För att den åsyftade reformen skall i sin helhet kunna genom¬
föras, torde nog en höjning af anslaget blifva af nöden, en höjning,
som dock, med hänsyn till de stora fördelar, som en fullt effektiv
och tidsenlig inspektion skulle tillskynda folkskoleväsendet, ej bör
föranleda reformens undanskjutande.»
Lördagen den 29 April, e. m.
21 N:o 29.
Det är alltså tydligt, att utskottet år 1899 har lärt sig hvad Ang. före-
utskottet år 1894 ' betecknade såsom en alldeles ohållbar invänd- d^™mref°*j
ning, nemligen att den föreslagna reformen nog kommer att med- seende å
fora ökade kostnader. Till det redan anförda lägger jag hvad ut- folkskole-
skottet i det föreliggande betänkandet säger på sid. 15, der det heter: inspektionen.
»Att inspektörerna böra, på sätt motionären i sammanhang härmed (Forts.)
yrkat, åtnjuta 'fullt skälig aflöning’, anser utskottet sjelfkärt.»
Men, anser utskottet, Riksdagen, behöfver nog icke skrifva till
Kongl. Maj:t i detta ärende, ty Kongl. Maj:t kommer säkerligen
ändå att vidtaga erforderliga åtgärder i nämnda syfte.
Det synes mig, som om utskottet här gifvit ett hälft löfte,
d. v. s. föreslagit Riksdagen att gifva ett hälft löfte, att om blott
Kongl. Maj:t vill, i afseende på inspektörernas skyldighet att icke
hafva bisysslor, foga sig efter Riksdagens önskan, skall nog Riks¬
dagen gifva de penningar, som Kongl. Maj:t pröfvar erforderliga
för detta syftemåls vinnande. Det är, om man så vill säga, ett
löfte: men formuleringen är så försigtig, att nog mången har läst
det utan att märka hvad som står der på sid. 15. Jag skulle
gerna vilja vara med om att Riksdagen anmodade Kongl. Maj:t
att sorgfälligt pröfva, på hvad sätt och med hvilken kostnad en
reform i den antydda rigtningen skulle kunna genomföras; men
jag vill icke vara med om ett sådant hälft löfte som detta.
Emellertid behöfver denna fråga ses äfven ur en icke-ekono-
misk synpunkt. Den bör också ses ur den synpunkt, som är den
vigtigaste, nemligen hur man skall få fullt lämpliga personer till
det vigtiga uppdraget att inspektera folkskolorna. Dertill bidrager
icke blott ekonomiens reglerande. Yäl är det sant, att ekonomiens
reglerande är en mycket vigtig faktor. Tv om man icke tillräck¬
ligt höjer folkskoleinspektörernas inkomster af sin syssla, är det
klart, att dugande män annars egna sig åt andra sysslor, på hvilka
de kunna få sin utkomst. Men det är en synnerligen ansträngande
och magtpåliggande syssla detta att inspektera lärare och lärjungar
och se till, att de, som hafva att bestrida de materiella omsorgerna
för skolan, verkligen göra sin skyldighet-, och dermed kommer jag
till en vigtig sak, nemligen att man icke bör begränsa den till¬
sättande myndighetens rätt att välja inspektörer.
Utskottet talar om, att det behöfves erfarenhet för att rätt
sköta det ifrågavarande kallet. Utskottet framhåller i klämmen
såsom önskvärdt, att till folkskoleinspektörer må förordnas personer
med »på erfarenhet hvilande kännedom om folkskoleundervisningen».
Der har utskottet något litet afvikit från hvad som förut stått i
motsvarande utskottsbetänkanden. Det har nemligen förut hetat:
»en på personlig erfarenhet grundad kännedom». Ordet »person¬
lig» är nu borta, och det ser ut, som det skulle vara en liten
eftergift. Men jag tror icke, att man skall kunna säga, att denna
eftergift är tillräcklig. Jag frågar mig: hvilken erfarenhet menar
man. att de blifvande folkskoleinspektörerna skola hafva om folk-
Nso 29. 22
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
skoleundervisningen? Jag skulle närmast kunna tänka, att man
syftade på erfarenhet som lärare i folkskola, och jag tror så myc¬
ket mera, att det finnes fog för en sådan föreställning hos mig, då
jag ser tillbaka på frågans historia och särskildt på hvad utskottet
1894 anförde till stöd för krafvet på inspektörer med personlig
erfarenhet om folkskoleundervisningen. Utskottet anförde nemligen
ett yrkande af folkskoleläraremötet i Göteborg år 1893, »att till
folkskoleinspektörer böra utses personer med erfarenhet, förvärfvad
genom praktisk verksamhet på folkskolans fält». Så vidt jag för¬
stått tolka dessa ord, skulle de betyda, att 1893 års folkskolelärare¬
möte önskade till inspektörer sådana, som sjelfva varit folkskole¬
lärare. Det synes mig visserligen kunna vara högst förträffligt,
att en f. d. folkskolelärare får uppdrag att inspektera folkskolor.
Men å andra sidan tror jag, att det icke så synnerligen ofta skall
inträffa, att man kan få fullt lämpliga personer för detta kall, som
förut tjenstgjort såsom lärare eller såsom praktiskt verksamma på
folkskolans fält. Men man kan säga, att i det uttryck, som är i
fråga, ligger icke utsagdt, att man i främsta rummet syftar på
folkskolelärare, emedan man kan vinna en på erfarenhet kvilande
kännedom om folkskoleundervisningen genom att vara ledamot af
skolråd och kanske äfven på annat sätt. Men nu frågar jag: Om
en för öfrigt lämplig person finnes, som är villig att öfvertaga in¬
spektörskallet, vinner han icke då på en mycket kort tid såsom
inspektör en större erfarenhet och kännedom om folkskoleväsendet
än en f. d. skolrådsledamot har, blott derför att han varit skolråds-
ledamot? Och är det då skäl att begränsa rätten att utse perso¬
ner till folkskoleinspektörer derhän, att man fordrar, att de skola
hafva varit folkskolelärare eller skolrådsledamöter? Jag anser detta
vara oklokt. Jag anser, att dåvarande statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet hade fullkomligt rätt, då han — såsom
anföres på sid. 10 i föreliggande betänkande — år 1894 framhöll
svårigheten att få lämpliga folkskoleinspektörer, derest dessa icke
finge tagas bland personer, som redan innehade ordinarie anställ¬
ning, samt att Kongl. Maj:t hittills ansett sig just bland prester,
seminarielärare och elementarlärare »lättast kunna träffa personer,
som både på grund af sin bildning, sina intressen och beskaffen¬
heten af deras eget kall skulle vara särdeles egnade att lätt nog
kunna sätta sig in i folkskolans verksamhet, äfven om de icke
personligen och omedelbart utöfvade eller utöfvat folkskolelära-
rens kall».
Härtill kommer ett enligt min mening mycket angeläget in¬
tresse, som också utskottet berört, nemligen att lärare vid folk¬
skolelärareseminarier böra, om de eljest äro lämpliga till inspek¬
törer, jemte sin befattning som lärare tillika vara folkskolelärare¬
inspektörer.
Det är ju tydligt, att sammanhanget emellan deras verksam¬
het och folkskolans är synnerligen lifligt, och att det är mycket
Lördagen den 29 April, e. m.
23 Nso 29.
lämpligt för den, som skall uppfostra blifvande folkskolelärare, att
han genom att följa undervisningen i folkskolan alltjemt bevarar
en lefvande känning af barnaundervisningen och tillika får anled¬
ning att, der så kan behöfvas, rätta sin egen undervisning i semi¬
nariet, så att den blir så fruktbringande som möjligt för folkskolan i
dess helhet. Detta har också utskottet på sid. 14 erkänt, men
så tillägger utskottet, att om man skall vinna det ifrågavarande
målet, få båda befattningarna tydligen icke skötas samtidigt. Så¬
ledes skulle seminarieläraren taga tjenstledighet från seminariet
för att under eu tid vara folkskoleinspektör. Men dervid uppstår
ju den stora svårigheten, att han, - när han varit folkskoleinspektör
en tid och sedan går tillbaka till undervisningen i seminariet,
ganska snart kommer att förlora den omedelbara känningen af
folkskolans lif och derigenom blir sämre stäld som lärare för de
blifvande lärarne. Det är olämpligt, att — som det nu sker på
många håll — en seminarielärare såsom folkskoleinspektör har så
stort distrikt, att det verkligen blir betungande för honom att
sköta sitt inspektörsuppdrag. Den rättaste vägen att råda bot för
de härigenom uppkommande missförhållandena vore väl, att man
gåfve seminarielärarne mindre inspektionsdistrikt, men alltid såge
till, att, der icke någon särskild svårighet genom en sådan anord¬
ning skulle inträda, de bland dem, som passa till inspektörer, er-
hölle förordnande att inspektera ett antal folkskolor.
Utskottet anser (sid. 15), att alla de, som hafva annan ordi¬
narie sysselsättning och blifva förordnade till folkskoleinspek¬
törer, skola hafva tjenstledighet från sin ordinarie befattning. Om
jag nu tänker mig en elementarlärare som folkskoleinspektör, vågar
jag tro, att han i allmänhet i längden duger bättre såsom folk¬
skoleinspektör, om han jemte det uppdraget får sjelf praktiskt
undervisa. Han bevarar genom att sjelf undervisa en klarare blick
för undervisningens kraf, än om han under en lång följd af år
flyttas bort från den praktiska undervisningen och blott får åhöra
andras undervisning. För att hålla sig, så att säga, vaken och kry
i sin inspektion och vara praktiskt duglig såsom rådgifvare, är
det helt visst för mången synnerligen nödvändigt, att han på detta
sätt får undervisa jemte det att han hör andra undervisa.
Dertill kommer en annan omständighet. Om en elementar¬
lärare eller en seminarielärare under en följd af år, t. ex.
under 10 eller 15 år, skulle flyttas från sin verksamhet som lärare
och blott vara inspektör, skulle han, när han icke längre vore
lämplig som folkskoleinspektör, naturligtvis gå tillbaka till den
tjenst, från hvilken han haft ledighet. Men hur ofta skulle det
icke inträffa, att han icke längre vore lämplig som elementarlärare,
efter det att han en 15 år varit borta från elementarundervisnin¬
gen. Kanske skulle också hänsyn härtill icke sällan göra det svårt
nog för vederbörande att icke förnya förordnandet för en folkskole¬
inspektör, som visat sig icke fullt lämplig för sitt uppdrag.
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende ä
folkskole¬
inspektionen,
(Forts.)
Ff:« 29. 24
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, e. m.
Man skulle således genom den föreslagna anordningen bereda
stora svårigheter både för folkskoleinspektionen och för de tjenster,
från hvilka folkskoleinspektörerna skulle göras tjenstlediga.
Till sist säges det, att folkskoleinspektörerna skulle hafva så
svårt att följa med sin tid, om de icke finge uteslutande egna sig
åt detta uppdrag. Jag skall citera utskottets ord i denna sak:
»Hvar och en», står det på sid. 16, »som af andra magtpåliggande
sysselsättningar hindras härifrån» — nemligen från att odeladt
egna tid och krafter åt folkskoleinspektionen — »blir mycket snart
efter sin tid och dermed ur stånd att intaga någon ledande ställ¬
ning inom folkskoleväsendet. Om en sådan ledande ställning det
oaktadt anförtros honom, så kan han visserligen i yttre måtto
fylla sin plats och upprätthålla sin dermed förbundna auktoritet,
men i det väsentliga måste han inom kort komma att känna sig
öfverflyglad af dem, hvilkas föresyn och ledare han egentligen
borde varit.» — Jag tviflar på att Riksdagen har skäl att göra
detta yttrande till sitt. — Men så fortsätter utskottet: »Denna kon¬
seqvens af det hittills följda systemet har icke undgått att till¬
draga sig uppmärksamhet äfven inom Riksdagen. Då frågan år
1890 var föremål för Riksdagens behandling, yttrade en talare i
Andra Kammaren härom: »Inspektionen har icke mägtat att följa
med sin tid. Ledningen har, särskildt då det galt initiativet till
reformer på undervisningens område, öfvergått från de styrande till de
styrda.» Denne talare i Andra Kammaren, som var så viss om att
folkskolans män hafva vuxit inspektörerna öfver hufvudet, att de ha
blifvit de ledande, de, som enligt hans yttrande skulle hafva varit
de styrda — behöfver jag väl säga, att denne talare var en folk¬
skolelärare? Jag tror dock icke, att folkskolans män i allmänhet
skola dela denne talares naiva uppskattning, och utskottet synes
mig hvarken 1894 eller 1899 hafva haft fog för att citera detta
yttrande såsom innehållande ett giltigt omdöme om folkskolelärare
och inspektörer i allmänhet.
På grund af de skäl, jag anfört, dels de ekonomiska, att det
blir väsentligen dyrare — och der finnes det icke tillräcklig ut¬
redning —, dels det, som jag anser vara vigtigare, att man icke
bör begränsa vederbörande myndigheters rätt att utse den lämp¬
ligaste personen till inspektör och icke såsom allmän regel upp¬
ställa den fordran, att inspektören för en längre tid skall ryckas
från ordinarie befattning, ber jag, herr vice talman, att få yrka
afslag så väl å föreliggande utskottsbetänkande som å den i ämnet
väckta motionen.
Häruti instämde herrar Petersson i Boestad och Andersson i
Löfhult.
Herr Ernst Carlson: Herr vice talman, mina herrar!
Då jag varit ledamot af det utskott, som haft denna fråga under
25 N:o 29.
Lördagen den 29 April, e. ra.
behandling, och dessutom såsom mångårig ordförande för folkskole- Ang. före-
styrelsen i eu af rikets större städer haft tillfälle att samla åtskillig sla9na refor-
erfarenhet i hithörande frågor, anser jag mig böra yttra några ord me'se™^ °f
till bemötande af hvad den föregående ärade talaren anfört. folkskole-
Jag skall dervid, herr vice talman, icke följa honom i den inspektionen.
långrandiga kriarättning, han under form af en jemförelse mellan (Forts.)
utskottets utlåtande af år 1894 och utskottets utlåtande af år 1899
anstalt. Detta vore nemligen ett alldeles ofruktbart företag, då
de båda utlåtandena gå väsentligen i samma rigtning. Deremot
vill jag bestämdt bestrida hans utgångspunkt, då han påstod, att
denna fråga är väsentligen af ekonomisk natur. Nej, mina herrar,
det är icke så! Frågan är af öfvervägande organisatorisk natur;
det är der, vi hafva att söka hennes kärnpunkt, ehuru naturligen
det ekonomiska spelar in här som öfverallt.
Nu har emellertid saken af den värde talaren tagits väsentligen
från den ekonomiska sidan. Han yttrade, att om man går så till väga,
som utskottet förordar, måste inspektörsarfvodena stiga, och han på¬
stod, att det vore ytterst vanskligt att göra sådana beräkningar, som
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet vid ett anförande
här i kammaren år 1894 framstält. Vidare påstod han, att ut¬
skottet gifvit ett hälft löfte på sid. 19 i betänkandet, då ut¬
skottet der yttrar, att »för att den åsyftade reformen skall i sin
helhet kunna genomföras, torde nog en höjning af anslaget blifva
af nöden, en höjning, som dock med hänsyn till de stora fördelar,
som en fullt effektiv och tidsenlig inspektion skulle tillskynda
folkskoleväsendet, ej bör föranleda reformens undanskjutande.»
Det må vara med »det halfva löftet» hur det vill, så tror jag
dock, mina herrar, att utskottet träffat det rätta, då det strax ofvanför
det citerade stället i betänkandet framhållit, att åtskilliga förbätt¬
ringar i hittillsvarande inspektionsförhållanden kunna vinnas
redan inom ramen af det nuvarande anslaget, och i klämmen
talas endast om att »i allmänhet», d. v. s. så långt sig tills vidare
göra låter, tillämpa de nu ifrågasatta bestämmelserna. Vill man
åter i sin helhet genomföra den grundsatsen, att inspektörerna
skola uteslutande egna sig åt sitt kall och att det endast skall
vara pedagogiskt insigtsfulla och på folkskolans område erfarne
män, som skola kallas till sådana platser, då tror jag visst, att
en höjning af anslaget blifver nödvändig. Men utskottets yttrande
härom innebär icke något farligt löfte; ty innan en så djupt in¬
gripande reform kan genomföras, måste frågan å nyo blifva föremål
för Riksdagens pröfning. Jag menar derför, att man i det af-
seendet icke i otid behöfver hysa betänkligheter. De ungefärliga
gränserna för den i förhållande till det vigtiga ändamålet ganska
måttliga summa, det i så fall kunde röra sig om, finnas för öfrigt
uppdragna i ecklesiastikministerns i utskottsbetänkandet anförda
yttrande af år 1894, hvilket yttrande är stödt på goda och lätt
kontrollerbara grunder.
N:o 29. 26
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. före- Talaren antydde vidare, att en sak af vigt vore äfven att
slagna refor- söka. få de bästa inspektörerna. Ja, mina herrar, detta är icke
mese ende å endast vigtigt, utan rent af det vigtigaste momentet af frågan.
folkskole- Han sade ock, att om man vill ha det bästa möjliga i den vägen,
inspektionen, bör man icke begränsa rätten att välja inspektörer. Hen det är
(Forts.) just hvad man i viss mån bör göra; ty eljest kan det lätt hända,
att man väljer orätt. Den ärade talaren höll emellertid före, att
erfarenheten icke vore någon så särdeles vigtig faktor, när det
är fråga om val af inspektör; den kunde komma efteråt. Jag vill
deremot påstå, att erfarenhet redan från början är en af de allra
vigtigaste förutsättningarna hos en duglig inspektör. Men denna
erfarenhet beliöfver icke nödvändigt vara inhemtad genom under¬
visning i folkskolan; den kan, såsom utskottet antydt, äfven vinnas
på annat sätt, t. ex. såsom medlem af eller ordförande i skolrådet.
Att en sådan erfarenhet af hvad folkskolan är och huru den
verkar är en högst vigtig faktor för en inspektör, redan när han
träder in i sin verksamhet, det tror jag skall bli svårt att på
allvar förneka.
Vidare yttrades, att man, om valet vore fritt, lätt nog skulle
finna lämpliga personer, som vore villiga att åtaga sig upp¬
draget, och att de sedan på kort tid kunde sätta sig in i sina nya
göromål. Det tror jag visst, att man lätteligen skulle finna här¬
till »villigas personer; ty det lär no g vara många, som betrakta
det såsom en lämplig biförtjenst att blifva folkskoleinspektörer.
Men huruvida sådana personer blefve de för uppdraget lämpligaste,
det tillåter jag mig att starkt betvifla.
Den ärade talaren ordade också åtskilligt om huru det, om
den ifrågasatta reformen genomfördes, skulle gå med seminarie-
lärare, som anstäldes såsom folkskoleinspektörer; han ansåg det
nemligen vara särdeles lämpligt, att sådana lärare vid sidan af
sitt lärarekall tillika kunde vara inspektörer. Detta har utskottet
bestridt och i stället påstått, att om seminarielärare utses till in¬
spektörer — hvilket i många fall torde befinnas lämpligt — så
böra de under den tid, de äro inspektörer, vara tjenstlediga från
sin innehafvande befattning som seminarielärare. Eljest komma
de i den svåra belägenheten att vara tvungna att tjena två herrar,
och då veta vi, huru det går. Den ena tjensten får ovilkorligen
sitta emellan, och naturligen i första hand den, som af veder¬
börande måste anses som den ringare, den, som är bisyssla, d. v. s.
inspektörstjensten.
Härefter skall jag emellertid be att få yttra ett par ord äfven
om sakens organisatoriska sida.
Ser jag saken historiskt — såsom jag har en viss förkärlek
att göra — förhåller det sig så, att ända sedan år 1861, när folk¬
skoleinspektionen först inrättades, har denna institution varit
föremål för klagomål från olika håll. Också har i Riksdagen
väckts förslag att förbättra densamma åren 1862, 1874, 1886, 1890
Lördagen den 29 April, e. m.
27 N:o 29.
och 1394. Jag skall icke trötta herrarna med att närmare Ingå
på dessa förslag, hvilka finnas relaterade i utskottsbetänkandet;
jag vill endast i korthet påpeka, att de väsentligen gått i samma
rigtning, som utskottet nu förordat. Dessa många olika förslag,
som delvis vunnit Riksdagens erkännande, visa tydligt nog, att
det måste vara något sjukt i institutionen. Denna underkastades
också en skarp granskning af statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet, då frågan var före år 1891, och herrarne återfinna
hans yttrande här i betänkandet, hvadan jag icke skall upptaga
tiden med att uppläsa det.
Andra Kammaren fattade också vid 1894 års riksdag, liksom
Riksdagen gjort redan tjugu år tidigare, beslut att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om reformer just af den art, som här är
föreslager. När nu inspektörer sista gången förordnades för sex-
årsperioden 1899 — 1904, har visserligen af regeringen ett stegblifvit
taget i den rigtning, som kammaren önskat. Men det steget var icke
stort nog, och utskottet har derför ansett, att det kunde vara nyttigt
att ytterligare erinra om samma önskan, då saken i år af en
motionär å nvo blifvit bragt på tal.
Hvad beträffar de klagomål, som framstälts i fråga om folk¬
skoleinspektionen, hafva dessa afsett, dels att inspektörsbefattnin-
garna gjorts till bisysslor och sålunda fått sitta emellan för andra
syften, dels ock att inspektörerna i åtskilliga fall icke haft till¬
räcklig erfarenhet för att uppträda som ledare på folkskolans om¬
råde. I detta hänseende vill jag nämna, att det ingalunda — såsom
den ärade representanten för Örebro nyss lät påskina — kan an¬
ses som någonting obefogadt eller oerhördt, att år 1894 under
diskussionen här i kammaren angående denna fråga det yttrandet
fäldes, att inspektörerna »icke vore mägtiga att följa med sin tid,
särskildt då det galt initiativet till reformer på undervisningens
område», ett yttrande, hvilket flere inspektörer, som vilja vara
upprigtiga, sjelfva instämma uti och som jag hört från deras egna
läppar. Detta beror, hvad mången inspektör beträffar, icke på
någon oförmåga, utan helt enkelt derpå, att inspektionen för när¬
varande är olämpligt organiserad.
Att märka är vidare, att folkskoleinspektionen numera inträdt
i ett nytt skede. Under dess första tid var det folkskolans yttre
förhållanden: anskaffande af lämpliga lokaler, undervisnings¬
materiel, ökning af lärarepersonalen o. s. v., som förnämligast var
och måste vara föremål för inspektörernas uppmärksamhet. Nu der¬
emot, sedan detta är till väsentliga delar undangjordt, har hufvud-
foremålet för inspektörernas uppmärksamhet blifvit utvecklingen af
folkskolans inre lif: höjandet af undervisningen, tillgodoseendet af
skolans uppgift att vara verkligt uppfostrande, hennes sättande i
förbindelse med hemmen, så att hon i sann mening må blifva en
folkuppfostringsanstalt. Det är tydligt, att detta senare arbete
Ang. före-
slagna refor¬
mer med af¬
seende d
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
N:o 29. 28
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. före¬
slagna refor•
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
kräfver en mycket mera ingående och en mycket mera personlig
erfarenhet af folkskolans behof och brister än det förstnämnda.
Slutligen bör äfven uppmärksammas, att det nuvarande sy¬
stemet för inspektionen är särdeles kostsamt, emedan inspektörerna
resa allt för mycket i förhållande till den nytta, resorna medföra. När
de nemligen jemte inspektörstjensten hafva en annan syssla, måste de
ofta fara ut på korta inspektioner och så tillbaka igen, en oegentlig¬
het, hvartill för öfrigt det gällande allöningssättet med hufvudvigten
lagd på rese- och traktamentsersättningen, kan sägas direkt inbjuda.
Häraf blir naturligen följden, att reseräkningarna stiga vida högre,
än de eljest behöfde göra.
Frågan är nu, huru man bäst skall kunna afhjelpa de öfver-
klagade bristerna. Motionären har föreslagit trenne utvägar, och
af dessa har utskottet godkänt tvenne. Deremot har utskottet icke
velat gå med på den tredje af hans utvägar, den nemligen, att en
särskild resplan skulle utarbetas och af vederbörande myndighet
fastställas. Denna utväg har förkastats, dels derför, att inspek¬
tören, om han verkligen är lämplig för sitt kall, sjelf bäst torde
vara i stånd att uppgöra och äfven, der så kräfves, modifiera en
sådan plan, dels ock derför, att det skulle motverka ändamålet med
inspektionen, om resplanen blefve på förhand känd och man sålunda
kunde beräkna, när inspektören vore att förvänta till en viss ort.
Hvad de båda andra utvägarne beträffar, nemligen att till
inspektörer företrädesvis borde utses sådana personer, som odeladt
kunde egna sig åt inspektörsverksamheten, och som derjemte hade
tillräcklig pedagogisk insigt och erfarenhet af folkskolans lif och
verksamhet, så har utskottet biträdt dessa grundsatser. Och det
har der vid lag icke gjort annat än i det väsentliga stält sig på
samma ståndpunkt, som Andra Kammaren intog år 1894.
Jag hoppas således, att denna kammare, som alltid visat sig
mån om att främja folkskoleundervisningens sak, hvilken vi måste
vårda som en ögonsten, om vi vilja höja och utveckla vår natio¬
nella kultur, måtte utan några småaktiga ekonomiska hänsyn uttala
sig för de vigtiga organisatoriska grundsatser, som af motionären och
utskottet framhållits.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Olsson i Sörnäs: Jag har begärt ordet för att uttrycka
mitt hjertliga tack till utskottet för dess välvilliga behandling af
min motion i förevarande ämne. Utskottet har visserligen —
såsom den siste ärade talaren angaf — icke helt och hållet bifallit
motionen, men det har förebragt sådana skäl, att jag för min del
icke nu vill bestrida desamma, utan är nöjd med det beslut, hvar¬
till utskottet kommit. För öfrigt har den siste ärade talaren så
väl försvarat utskottet, att der vid lag ej någonting från min sida
kan vara att tillägga.
Lördagen den 29 April, e. m.
29 Nso 29.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets nu Ang. före-
föreliggande förslag. slagna refor-
mer med aj-
seende d
Herr Lundell: Det har talats om att det väckt missnöje, foikskoie-
att folkskoleinspektörerna jemte sina uppdrag att vara inspektörer inspektionen.
innehaft äfven andra befattningar, och man har sagt, att deras in- (Forts.)
spektionsuppdrag derigenom blifvit försummade. Jag skall omtala
en alldeles motsatt erfarenhet från Kalmar stift. För att åstadkomma
en verksammare folkskoleinspektion, beviljade landstinget till den¬
samma ett anslag af 2,000 kronor, på det att den person, som erhölle
uppdraget att vara folkskoleinspektör, skulle uteslutande kunna egna
sig åt detta uppdrag. Men det dröjde icke länge, förrän man kom
till den erfarenheten, att aldrig hade skolinspektionen skötts sämre,
än då det var en särskild person, som ensamt skulle egna sig åt
inspektionen. Personen innehade denna befattning fyra å fem år,
men vid hvart enda landsting väcktes motioner om att detta anslag
skulle indragas, och klagomål kommo från alla möjliga håll öfver att
inspektionen sköttes mycket olämpligt. Personen i fråga var an¬
tagligen icke lämplig för detta uppdrag. Sedan han blifvit inspek¬
tör under sådana omständigheter, kunde man emellertid icke lätt
blifva fri från honom, förrän han slutligen begärde entledigande
på grund deraf, att i tidningarna och från en massa håll klago¬
mål framstälts öfver hans sätt att sköta befattningen. Sedan dess
hafva vi haft inspektörer, som varit dels seminarielärare, dels pre-
ster, livilka alla haft små distrikt, och hvar och en af dem har
fått det allmänna erkännande, att han skött sitt inspektionsfipp-
drag på ett utmärkt sätt. Jag fruktar derför, att det alldeles sä¬
kert skulle blifva större kostnader, om man skulle tillsätta inspek¬
törer, som icke hade någon annan befattning, och att det är myc¬
ket osäkert, om det derigenom blir bättre inspektion.
Jag skall alltså be att få instämma i herr Sahlins yrkande.
Herr Sahlin: Jag ber att få säga några ord till genmäle
och skall åtminstone icke nu göra mig förtjent af den förebråelse,
som herr Ernst Carlson äfven i dag gifvit mig, nemligen att jag
varit »långrandig». Jag skall till bemötande upptaga endast tre
punkter i hans anförande.
Den ärade talaren på göteborgsbänken säger, att man bör be¬
gränsa möjligheten att välja folkskoleinspektörer, ty eljest skulle
vederbörande kanske välja olämpliga personer. Om det — såsom
jag tror — ligger mycket mera vigt på folkskoleinspektörens per¬
sonlighet än på de kunskaper angående folkskolan, som han för
med sig till sitt uppdrag, är det ändå en betänklig sak att genom
lag eller genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t eller på hvad sätt
det vara må försöka begränsa möjligheten att välja folkskoleinspek¬
törer till en viss klass, ty är det redan nu svårt att finna till¬
räckligt många verkligen lämpliga personer för detta kall, blir det
V:o 29. 30
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. fört-
slagna refor¬
mer med af¬
seende ä
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
naturligtvis ännu svårare att finna sådana personer, om man skarpt
begränsar det område, inom hvilket de skola väljas, helst om man
tillika fordrar, att de utsedde i allmänhet skola göra sig fullt
lediga från sin ordinarie tjenstebefattning.
Vidare sade den ärade talaren på göteborgsbänken, att det är
ett hufvudändamål för folkskoleinspektionen att göra skolan till
en verklig folkuppfostringsanstalt. Jag frågar då gent emot ho¬
nom, om folkskolan hittills har skött sig så, att den icke sökt
vara och verkligen varit en folkuppfostringsanstalt. År det icke
tvärtom så, att vi i vårt land under de gångna åren af folksko¬
lans lif kunnat glädja oss åt en sådan framgång på detta område,
att man, när folkskolan inrättades, knappast kunnat drömma om
att den skulle utveckla sig så väl? Jag vet icke någon utveck¬
ling på det pedagogiska området, som synes mig så glädjande och
så ingripande som just folkskoleväsendets utveckling, och ändå har
denna utveckling fortgått under ledning af eller åtminstone under
inseende af dessa dåliga inspektörer, som haft bisysslor.
Slutligen sade den ärade talaren på göteborgsbänken, att
utskottet nu yrkat ungefär detsamma som år 1894. Ja, det är i
det närmaste alldeles detsamma, som utskottet då yrkade och Andra
Kammaren utan diskussion beslöt, men med den lilla skilnaden i
utskottets uppfattning, att utskottet — såsom jag visat — år 1894
bestämdt trodde, att kostnaderna för folkskoleinspektionen genom
denna åtgärd skulle kunna nedbringas, medan utskottet nu deremot
är ufvertygadt om att kostnaderna skola komma att stiga. Och
jag är ganska viss om, att äfven I, mina herrar, om I sätten eder
fullt in i frågan, skolen finna, att kostnaderna komma att stiga.
Jag tror, att de skola komma att stiga mer, än statsrådet och che¬
fen för ecklesiastikdepartementet enligt det anförda yttrandet år
1894 ansåg, och mer, än utskottet 1899 anser; jag tror, att detta
är vägen att få utgifterna för folkskoleinspektionen att stiga gan¬
ska betydligt. Ehuru jag för min del icke har så synnerligen
emot att kostnaderna ökas, om det behöfves för en tillfredsstäl¬
lande inspektion, anser jag likväl, att man, om den nuvarande an¬
ordningen af inspektionen skulle befinnas olämplig, först bör un¬
dersöka, på hvad sätt och för hvilken kostnad man skall få inspek¬
tionen bäst ordnad, och, om man sedan anser den efter omsorgs¬
full utredning föreslagna anordningen lämplig, besluta densamma
och bevilja de erforderliga medlen. Men att nu besluta den före¬
slagna anordningen utan hänsyn till kostnaderna, förefaller mig
oklokt.
Herr Hammarlund: Den föregående talaren har gjort sig
mycken möda med att söka visa skilnaden mellan utskottets ut¬
låtanden år 1894 och år 1899. Den, som uppmärksamt genomläser
utlåtandet, skall emellertid finna en helt naturlig förklaring till
den mycket oväsentliga skilnaden i motiveringen.
31 N:o 29.
Lördagen den 29 April, e. m.
Utskottet kar stödt sig på auktoriteter, som jag hoppas, att den
föregående talaren icke skall jäfva, nemligen på uttalanden af tvenne
ecklesiastikministrar.
Den 23 april 1891 yttrade dåvarande chefen för ecklesiastik¬
departementet här i kammaren på tal om folkskoleinspektörerna:
»Skola dessa fortfarande tagas, hvarifrån man bäst kan, dels från
presterskapet, som blott kan egna en ringa tid åt förrättandet af
inspektionerna, och dels från seminarierna och skolorna, af personer,
som förr eller senare måste gå tillbaka till sina kall, så har man
allt skäl att frukta, att inspektionen, som till en början fullgjorde
sitt åliggande förträffligt, så länge det egentligen var fråga om att
tillse, det alla yttre behof för folkskolan blefvo tillgodosedda, nu
icke skulle kunna åstadkomma det väsentligaste, hvilket är att
tillse, det folkskolans barn verkligen på bästa sätt blifva under¬
visade — och detta måtte väl vara det högsta målet.
Man har sagt, att detta skulle åstadkomma större kostnader,
och man har gjort upp kalkyler för att bevisa detta. Jag kan
icke förstå detta, ty få vi personer, som helt och hållet egna sig
åt denna befattning, så är det gifvet, att deras distrikt måste blifva
större. Yi hafva redan två personer, som hafva så stora distrikt,
att hvartdera nästan omfattar ett län. Yi hafva ett sådant i Skara
och ett i Göteborgs stift. Dessa personer hinna med sina göromål
på den grund, att de fått tjenstledighet och derför helt och hållet
kunna egna sig åt inspektionerna. Om nu flera mindre distrikt
sammansloges, är anledning att antaga, det vi skulle kunna ned¬
sätta de nuvarande inspektörernas antal till hälften; och i så fall
borde också reseräkningarna ställa sig derefter och likaså dagtrakta¬
mentena. Utgifterna måste på detta vis sjunka, och jag trodde
icke, att Riksdagen kunde hafva något särskildt deremot.
Man har sagt, att de stora reseräkningarna skulle bero på
att de nuvarande inspektörerna hafva så mycket att göra med andra
tjensteåligganden, att de behöfva resa fram och tillbaka planlöst.
Det är sant; men det är icke fulla sanningen. Den måste sökas
i denna idkeliga och oförståndiga inspektion, som mångenstädes
skett, då inspektören reser utan egentligt ärende, då han till och
med har så litet reda på sig, att han kommit på inspektionen, då
skolan redan slutat, men reseräkningen — den uteblifver ändock
icke. Det är helt visst detta oförståndiga och idkeliga inspekterande,
som framför allt vållat större delen af den högre siffra, till hvilken
reseräkningarna gått. Det är härpå man bör fästa uppmärksamhet.»
Jag hemställer, om icke, med en dylik kritik för ögonen från
högsta vederbörande, utskottet år 1894 hade fullt fog att komma
med det uttalande och den motivering, som det då gjorde.
Men år 1894 var det en annan chef för ecklesiastikdeparte¬
mentet, och denne ansåg, att efter en reform kostnaderna icke skulle
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
N:o 29. 32
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende d
folkskole¬
inspektionen.
(Forts )
stanna vid det nuvarande anslaget, 95,000 kronor, utan han kom
upp till en kostnad utaf 137,000 kronor eller, efter en annan be¬
räkning, 112,500 kronor. Utskottet har nu sagt: »Ja, låt så vara,
att det verkligen skulle kosta så mycket, som chefen för ecklesiastik¬
departementet år 1894 beräknade, hvad betyder det, om man der¬
med kan vinna en verklig fackmannainspektion på det föreliggande
området?» Det är denna eftergift, utskottet har gjort, och jag före¬
ställer mig, att ej ens den föregående ärade talaren skall jäfva de
auktoriteter, som jag här tillåtit mig att citera.
Med stöd af hvad utskottet anfört tillåter jag mig hemställa
om bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i Mårdäng: Då jag i utskottet varit med om
att tillstyrka detta af en talare här kallade okloka beslutet, skall
jag med några få ord angifva skälet derför.
Under förhandlingarna i utskottet så väl nu som år 1894 har
jag nemligen kommit till den uppfattningen, att någonting bör
göras i detta hänseende.
Den förste ärade talaren framhöll särskildt de ekonomiska
skälen för afslagsyrkandet, derför att — som jag förmodar — han
vet, att denna kammare är mycket betänksam, när det gäller att
skrifva till Kongl. Maj:t om något, som medför kostnad, och jag
gifver honom rätt deruti, och medgifver, att det är rigtigt resoneradt.
Men jag hemställer till den ärade talaren, om denna kammare verk¬
ligen, när det gält skolfrågor, visat sig så njugg, att man kan
säga, att den skulle draga sig för att gifva ett hälft löfte om att,
när det behöfves för att åstadkomma en mera verksam inspektion
i hela riket, vara med om att höja anslaget till densamma. För
min del vill jag uttala den mening, att, om man anser denna re¬
form vara så litet värd, att det ej är skäl att offra några tusen
kronor på den, man då må låta frågan falla så godt först som sist;
men det vill icke jag vara med om att besluta.
Den förste ärade talaren anförde gent emot det, som utskottet
sagt, åtskilligt, som jag ej alls begriper.
Så sade han, att lärarne vid seminarierna skulle blifva sämre
genom att en längre tid egna sig åt folkskoleinspektion. Ja,
jag undrar verkligen, om det ej är mera egnadt att försämra lärarne,
om de, såsom i åtskilliga fall, dem jag känner till, skola ena dagen
egna sig åt seminariet och den ändra åt folkskoleinspektion ute
i bygderna. Jag undrar, som sagdt, om ej detta borde verka än
mera försämrande, om nemligen en försämring ovilkorligen blir
följden af sysslande med folkskoleinspektion — något, som jag
dock för min del icke tror.
På samma sätt skulle, enligt hvad denne talare sade, lärarne
vid de allmänna läroverken förlora lusten och förmågan att under¬
visa andra genom att ideligen under en längre tid höra andra
undervisa.
Lördagen den 29 April, e. m.
33 Nso 29.
Ja, skulle så vara, så har ju Kongl. Maj:t begått en faute, Ang. före-
kan man säga, genom att tillsätta alla de inspektörer, som redan slagna refor-
finnas och som ju hafva till hufvudsyssla just att inspektera folk- mer med f-C
skolor. Men det vill väl ändock hvarken den ärade talaren eller fMcskoU-
någon annan påstå. Konseqvensen af hans yttrande synes mig inspektionen.
emellertid blifva denna. (Forts.)
Herr vice talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Ernst Carlson: Herr vice talman, mina herrar! Endast
ett par ord till svar å hvad sist yttrades af den ärade represen¬
tanten för Örebro.
Denne ordade åtskilligt om personlighetens stora betydelse;
att vid valet af inspektörer hänsyn dertill bör tagas och vara den
afgörande synpunkten, medger jag gerna. Men just för att personlig¬
heten må komma till sin fulla rätt, är det nödvändigt först och
främst att den har en bakgrund af erfarenhet just på det område,
der den skall verka, och vidare att den får tillräckligt spelrum,
med andra ord att vederbörande kan med hela sin kraft, odeladt
egna sig åt verksamheten i fråga. Detta bekräftas till fullo
af den erfarenhet, som kan hemtas från anordningen af in¬
spektionen i de större och medelstora städerna. Der har man
nemligen inspektörer, som uteslutande egna sig åt sin inspektions¬
verksamhet, och jag vågar påstå, att detta i ej ringa mån bidragit
att derstädes lyfta folkskoleväsendet till betydande höjd.
Den ärade talaren yttrade vidare, att folkskolan långt före
detta blifvit och redan vore en folkuppfostringsanstalt. Jag in¬
stämmer gerna häri. Men vi, som önska att folkskolan ytterligare
skall gå framåt sätta målet högre; vi vilja, att hon skall nå fram
ännu närmare det ideal, hon uppstält för sig, nemligen att blifva
icke allenast en undervisningsanstalt, utan äfven och framför
allt en uppfostrande skola för folket. Jag betonade detta redan i mitt
förra yttrande, då jag sade, att förr voro de yttre förutsättningarna
för skolans verksamhet det mål, hvarpå inspektörerna hufvudsakligen
hade att rigta sin verksamhet, medan åter utvecklingen af skolans
inre lif — att söka fördjupa, ej att vidga undervisningen, att göra
den lämpligare för barnen och verkligt uppfostrande, så att hem
och skola samverka till karak terens utbildning och till att af de
unge dana dugande samhällsmedlemmar, — måste vara det för¬
nämsta målet för deras sträfvanden i våra dagar.
Att verkliga brister i inspektionen förefinnas, framgår väl,
bland mycket annat, ganska tydligt af den obestridda uppgiften å
sid. 4 i betänkandet, att en inspektör i en viss landsort på samma
dag rest omkring till sex olika skolor för att inspektera. Och
detta exempel står ej enstaka. Huru skall väl under sådana för¬
hållanden föreskriften i mom. 3 af instruktionen för rikets folk¬
skoleinspektörer den 10 dec. 1892 kunna efter!efvas, att inspektören
vid besöken i skolorna bör taga noggrann kännedom om anordningen
Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 29. 3
N:o 29. 34
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende ä
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
af skolan och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården
om barnens seder, sundhetsförhållanden in. in.? Jag endast frågar!
Slutligen vill jag uttala min förhoppning, att kammaren ej
måtte taga hänsyn till de ekonomiska skrämskott, som här af-
fyrats, att kostnaderna för inspektionen genom den ifrågasatta
ändringen skulle stiga oerhördt. De grundsatser, som i utskotts-
betänkandet framstälts, äro ju väsentligen organisatoriska och låta
sig till en god del tillämpas redan inom ramen af de nu betingade
kostnaderna för inspektionen, så att Kongl. Maj:t för att följa dem
ej behöfver derom höra Riksdagen. Skola åter dessa grundsatser
genomföras till bottnen och folkskoleinspektionen fullständigt om¬
organiseras, då komma visserligen kostnaderna, såsom redan är
påpekadt, att stiga. Men detta är en framtidsfråga, och då tiden
för dess lösning kommer, lärer Kongl. Maj:t ej kunna undgå att
underställa frågan Riksdagens pröfning, hvadan kammaren har af¬
görande! af kostnadsfrågan alldeles i sin hand.
I dessa dagar, då vi villigt offrat millioner för stärkande af
rikets försvar — en i min mening välbetänkt åtgärd — skola
vi väl ej visa oss ängsliga för att, då det gäller en vigtig inre
reform, ge ut några tusental kronor. Jag hoppas alltså, herr vice
talman, att Andra Kammaren icke på lösa grunder skall låta
skrämma sig att frånträda de sunda och för folkskolans framtida
utveckling betydelsefulla organisatoriska principer, som kammaren
redan för fem år sedan uttalat sig för.
Herr Grundell: Ehuru jag icke anmält någon reservation
mot utskottets betänkande, har jag dock för min del i åtskilliga
punkter hyst tvifvelsmål om det berättigade i hvad utskottet här
föreslagit. För tillfället skall jag inskränka mig till att påpeka
en punkt, som synes mig betänklig, nemligen den, att dessa in¬
spektörer skulle under den tid, de skötte sitt kall, odeladt egna
sig deråt. Jag fäster mig då särskild! vid en kategori af dessa
inspektörer, nemligen dem, som kunna tänkas blifva valda ur
seminarielärarnes krets. Man tycker väl då, att äfven dessa herrar
borde under den tid, de innehade inspektionsuppdraget, odeladt
egna sig deråt. Men tänker man sig närmare in i saken, finnas
dock vigtiga skäl, som tala för att dessa inspekterande seminarie-
lärare borde jemnsides med sin seminarieverksamhet hafva ett litet
inspektionsområde. Det synes mig vara en sanning, som något
hvar borde inse, att de, som hafva att undervisa landets blifvande
folkskolelärare, böra alltjemt stå i lefvande förbindelse med folk¬
skolan och ega en på erfarenhet grundad kännedom om alla folk¬
skolans förhållanden och behof. Det synes mig ock, som om en
sådan anordning skulle kunna utan allt för stor svårighet åstad¬
kommas, om dessa seminarielärare finge sig anvisadt ett helt litet
inspektionsområde i närheten af platsen för deras egentliga verk¬
samhet, så litet, att de kunde sköta det med en dags ledighet i
35 »so 29.
Lördagen den 29 April, e. m.
veckan från seminariegöromålen jemte den ledighetstid, som bjudes
dem under ferierna. Tv det är att märka, att seminariernas ferie¬
tid icke alldeles sammanfaller med folkskolans.
Jag tror äfven, att, om en seminarielärare under sin in-
spektionstid skulle vara helt och hållet tjenstledig, den olägen¬
heten skulle uppstå, att seminarieundervisningen icke finge något
gagn af den erfarenhet, som han inhemtat på folkskoleväsendets
område. Derjemte uppstår en annan svårighet, som icke är så
obetydlig, nemligen att den vikarie, som vore nybörjare på under¬
visningens område vid ett seminarium, finge leda de vigtiga prak¬
tiska öfningarna.
Af dessa och andra skäl synes det mig välbetänkt, om man
icke strängt komme att hålla på denna grundsats rörande de in¬
spektörer, som hädanefter komma att väljas från seminariekretsar.
För öfrigt har jag intet yrkande att göra.
Herr Sjö: Då jag icke hört något klander öfver den nuvarande
folkskoleinspektionen och ej heller vet något annat, än att denna
fungerar rätt bra, som den för närvarande gör, vet jag sannerligen
icke, hvarför vi här nu skola behöfva skrifva till Kongl. Maj:t
om något nytt i detta hänseende. Och om vi nu skulle göra
detta, är jag alldeles förvissad derom, att vi i dessa folkskole¬
inspektörer skulle få en ny tjenstemannacorps, hvilken ej skulle
komma att kosta hvad nu är förhållandet, utan helt säkert dubbelt
så mycket. Dertill kommer, att vi alldeles säkert finge pensionera
dessa herrar, och jag befarar också, att, då de icke skulle hafva
någon annan sysselsättning än folkskoleinspektionen, de blefve
alldeles för ensidiga, och att de såge sakerna från en helt annan
synpunkt, än hvad de rätteligen borde göra.
Det är af hänsyn till hvad jag nu anfört, som jag yrkar af¬
steg på det föreliggande betänkandet.
Med herr Sjö förenade sig herrar Sjöberg, Zakrisson och
Bengtsson i Häradsköp.
Herr Hammarlund: Den föregående talaren förklarade, att
han visste ej annat, än att folkskoleinspektionen fungerade väl.
Jag antager, att han då särskildt tänkte på inspektionen inom sin
hemort; och i så fall får jag då en ytterligare anledning att yrka
bifall till utskottets hemställan. Ty i Vexiö stift är folkskole¬
inspektionen just ordnad på det sätt, utskottet tänkt sig. Der är det
nemligen, om man undantager ett enda litet kontrakt, blott en
folkskoleinspektör, och denne egnar sig uteslutande åt inspektionen.
Denne inspektör har erhållit befattningen först efter det han såsom
folkskoleinspektör i en stad förskaffat sig, såsom dét i utskottets
»kläm» heter, en »på erfarenhet hvilandc kännedom om folkskole-
undervisningen». När alltså Yexiö stift redan fatt förhalfandena
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen\
(Forts.)
Nio 29. 86
Lördagen den 29 April, e. m.
Ang. före- ordnade alldeles på det sätt, utskottet föreslagit, finner jag det gan-
tlagna refor- ska naturligt, att den föregående talaren är nöjd och belåten. Men
”'Teende & ' är han nöjd och belåten, bör han ej söka lägga hinder i vägen för
folkskole- afven i andra delar af landet saken blir ordnad lika utmärkt
inspektionen, som i hans hemtrakt.
(Forts,)
Herr Petersson i Frän torp: Herr talman, mina herrar!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag. Att icke den
nuvarande fokskoleinspektionen är tillfredsställande, bevisas bäst
deraf, att vi fått bevilja ett anslag till resestipendier åt folkskole¬
lärare, för att de skola inhemta bättre kunskap i skolfrågor. Detta
bevisar bäst, att folkskoleinspektionen för närvarande icke ar till¬
fredsställande.
Herr Andersson i Löfhult: Jag skall be att få yttra några
ord i denna fråga. Jag känner ej folkskoleinspektionen i andra
län än i Kronobergs län. Men der är man nöjd. Af de personer,
som skött denna befattning, ha de flesta haft andra befattningar
bredvid. Jag kan ej annat förstå, än att, om man till folkskole¬
inspektörer skall hafva personer, som ensamt hafva denna syssla,
man måste aflöna dem så hyggligt, att de kunna lefva deraf och
företaga sina tjensteresor; men om man tager till folkskoleinspek¬
törer sådana personer, som derjemte hafva annan befattning, såsom
prester m. fl., behöfva ej kostnaderna uppgå till så stora belopp.
Det har sagts, att genom ett bifall till det föreliggande för¬
slaget det skulle blifva ett mindre antal folkskoleinspektörer, än
som nu är fallet, hvarigenom reseräkningarna, öfver hvilka man
klagat, skulle bli mindre. Men jag ber att få påpeka, att om
distriktet blefve större, skulle kostnaden i detta afseende ej minskas.
Denna sak är helt enkelt en penningfråga. Man vill, såsom
den föregående talaren här bredvid framhöll, skapa en helt ny
tjenstemannaklass, som man först måste aflöna och sedan pensionera.
Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å så väl motionen
som å utskottets betänkande.
Herr Rydberg: Herr talman, mina herrar! Då jag i allo
ansluter mig till den åsigt, som herr Sjö i denna fråga uttalat,
ber jag att få förena mig i det af honom framstälda yrkandet om
afslag på utskottets hemställan.
Herr Hammarlund: Med anledning af hvad den senaste ta¬
laren på kronobergsbänken yttrade, ber jag att få meddela, att det
verkligen förhåller sig så, att i hela Yexiö stift, med undantag af
ett enda kontrakt, finnes blott en folkskoleinspektör, och att denne
uteslutande egnar sig åt detta uppdrag. Det är, såsom kammaren
finner, der nere ordnadt på det sätt, som utskottet har önskat;
och det är sålunda ganska naturligt, att talarne från den trakten
Lördagen den 29 April, e. m.
37 Wto 29.
känna sig belåtna. Och just deri, att de känna sig belåtna, finner
jag ett ytterligare stöd för att utskottet har rätt i sin framställ¬
ning.
Den person, som sedan sex år tillbaka så godt som helt egnar
sig åt folkskoleinspektionen i Yexiö stift, åtnjuter ett årligt arf¬
vode af 1,750 kronor, hvilket visar, att kostnaderna kunna hållas
inom mycket måttliga gränser.
Herr Sahlin: Ja, men tro herrarne, att denne inspektör i
Yexiö stift af sin befattning endast har en inkomst af 1,750 kronor,
och att man i regel kan få en verkligt god folkskoleinspektör för
1,750 kronor? Det tror icke jag.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne afslutad. Derunder
hade yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag
å så väl nämnda hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Herr vice talmannen, som nu till proposition upptog berörda yr¬
kanden, fann förstnämnda yrkande vara med öfvervägande ja be-
svaradt. Men som votering begärdes, skedde nu uppsättning och
justering af följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens första tillfälliga
utskott hemstält i förevarande utlåtande n:o 19, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 65 ja, men 86 nej; och hade kamma¬
ren alltså fattat beslut i öfverenstämmelse med nej-propositionen.
§ 4.
Justerades protokollsutdrag.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af väckta
motioner i fråga om ändring i bestämmelserna om de ständiga
utskottens sammansättning m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
Ang. före¬
slagna refor¬
mer med af¬
seende å
folkskole¬
inspektionen.
(Forts.)
N:o 29. 38
Lördagen den 29 April, e. m.
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indrag-
ningssta terna;
n:o 73, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt
motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
Kongl. Maj:t ville inleda förhandlingar om aftal mellan Sverige,
Norge och Danmark rörande en samfäld deklaration till öfriga mag-
ter, hvari de skandinaviska staterna förklara sig för principielt
och permanent neutrala;
n:o 74, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen under sjette hufvudtiteln gjorda framställning om anslag
till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna landtbruksinstitut,
dels ock Kongl. Maj:ts proposition angående slutlig organisation af
nämnda institut;
n:o 75, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde hufvudtiteln gjorda framställning om anslag för till- och
ombyggnader m. m. vid akademiska sjukhuset i Upsala; och
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett
till allmänna läroverket i Kalmar beviljadt lån;
bankoutskottets memorial:
n:o 12, angående beviljande af byggnadsanslag för riksbankens
kontor i Halmstad, Kristianstad, Falun och Luleå; och
n:o 13, angående väckta förslag om ändringar i bankoregle¬
mentet och aflöningsstaten;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 55, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående registrering af jemväl andra föreningar än sådana,
som hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift;
n:o 56, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fa¬
stighet å landet; och
n:o 57, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
ändring i och tillägg till vissa delar af gällande sjölag;
särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m., dels
ock sju i anledning af samma proposition väckta motioner; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20,
anledning af väckta motioner angående lindring i jernvägsfrakter
för kalk, konstgjorda gödningsämnen och landtmannaprodukter.
Måndagen den 1 Maj.
§ 6.
39 N:o 29.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herrar C. G. Thor
under 2 dagar och A. Andersson i Olsbenning under 4 dagar, räk-
nadt från och med den 1 instundande maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,8 2 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Måndagen den 1 maj.
Kl. '/a 3 e. m.
§ 1.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 12;
statsutskottets utlåtanden n:is 10, 73, 74, 75 och 76;
bankoutskottets memorial n:is 12 och 13;
lagutskottets utlåtanden n:is 55, 56 och 57;
särskilda utskottets utlåtande n:o 1; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upp-
"lästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr J. Bromée
på grund af sjukdom (blindtarmsinflammation) fortfarande är för¬
hindrad att deltaga i riksdagsförhandlingarna, intygar,
Stockholm den V5 1899,
John G:son Sutthoff.
Leg. läkare.
N:o 29. 40
Måndagen den 1 Maj.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 77, angående anläggning af en
centralverkstad för reparation af lokomotiv för mellersta och södra
Sveriges statsbanor; och
samma utskotts utlåtande n:o 78, angående fullbordande af
statsbanan mellan Krylbo och Örebro samt fortsättning af stats¬
banan från Göteborg till Skee.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,41 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Tisdagen den 2 Maj.
41
N:o 29.
Tisdagen den 2 maj.
Kl. V, B e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 25 nästlidne april.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarna ett till kammaren in¬
kommet så lydande sjukbetyg:
Att riksdagsmannen Erik Viktor Bäckström i följd af sjukdom
icke kan för närvarande infinna sig i Riksdagen, betygar på heder
och samvete,
Stockholm den 1 maj 1899,
G. Th. Sällberg.
Leg. läkare.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda statsutskottets utlåtan¬
den n:is 77 och 78.
Härefter yttrade
Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! Jag till¬
låter mig hemställa, att å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde de två gånger bordlagda ärendena måtte uppföras i
följande ordning: främst statsutskottets utlåtande n:o 73, dernäst
statsutskottets utlåtande n:o 74, vidare statsutskottets utlåtande
n:o 75, derefter statsutskottets utlåtanden n:is 76, 77, 78, derefter
statsutskottets memorial n:o 72, derefter statsutskottets utlåtande
n:o 10 och derefter särskilda utskottets utlåtande n:o 1 samt seder-
Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 29. 4
Nso 29. 42 Tisdagen den 2 Maj.
mera öfriga ärenden i samma ordning, som de förekomma å dagens
föredragningslista.
Till hvad herr vice talmannen sålunda hemstält, lemnade
kammaren sitt bifall.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial n:o 79, i anlednii.g af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående beräkningen af postverkets stater för
år 1900 m. m.;
bankoutskottets memorial n:o 14, angående instruktion för
nästa Riksdags bankoutskott;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 7, i anled¬
ning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande väckta motioner
rörande folkskolelärares aflöning; samt
sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
ersättning till utskottets sekreterare.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,41 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMANS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1899.