RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1899. Andra Kammaren. N:o 25.
Tisdagen den 18 april.
Kl. y2 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 11 dennes.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg, som
upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr rektor J. Persson
på grund af sjukdom, åderbråcksinfiammation (phlebitis), fortfarande
är oförmögen att infinna sig vid Riksdagen under kommande 2 till 3
veckor intygar,
Arboga den 17 april 1899
J. O. W. Hnrtelius.
2:e stadsläkare.
§ 3.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrif¬
velse, n:o 46, till Konungen, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet eu af herrar A. Aulin
och M. F. Nyström i kammarens senaste sammanträde afgifven motion,
n:o 246.
§ 5.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden n:is 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53
och 54;
Andra Kammarens Prat. 1899. 1V:o 25.
1
N:c 25
2
Tisdagen den 18 April.
bevillningsutskottets memorial och betänkanden nås 24, 25, 26
och 27;
lagutskottets utlåtande n:o 47;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16.
Härefter begärdes ordet af
Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! Efter samråd
med åtskilliga ledamöter i denna kammare tillåter jag mig hemställa,
att Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15, med
anledning af väckta motioner om inrättande vid rikets allmänna läro¬
verk af en särskild afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-års-
åldern önska sluta sin skolgång m. m., må på föredragningslistan för
morgondagens plenum uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden.
Till hvad herr Hammarlund sålunda hemstält lemnade kammares
sitt bifall.
§ 6.
Herr M. Höjer aflemnade en motion, n:o 247, i anledning af
Kong). Maj:ts proposition med förslag till lag angående civile tjenste-
innehafvares rätt till pension af staten m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes sammansatta stats- och lagutskottets
memorial n:o 4, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
det sammansatta utskottets utlåtande, n:o 3, angående dels Kongl. Maj:ts
proposition n:o 32, med förslag till lag angående vapenöfning för
utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverks¬
propositionen under fjerde hufvudtiteln i punkten 34 gjorda framställ¬
ning om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts propo¬
sition n:o 33, angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i
visst fall under år 1900.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,44 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Onsdagen den 19 April.
3
N:o 25.
Onsdagen den 19 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 12 innevarande april.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upp¬
lästes :
Att herr riksdagsman S. A. Hedin till följd af sjukdom (neuralgia
etc.) är urståndsatt att under närmaste tid bevista Andra Kammarens
sammanträden, intygas
Stockholm den 19 april 1899.
Anton Kull,
Regementsläkare.
Att professor Chr. Lovén, som lider af utbredd luftrörskatarr, ej
under de närmaste dagarna kan deltaga i Riksdagens förhandlingar,
varder härmed intygadt.
Stockholm den 19 april 1899.
J. G■ Edgren,
e. o. prof. i medicin.
§ 3-
Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott herr
M. Höjers i gårdagens sammanträde afgifna motion, n:o 247.
§ 4.
Föredrogs, men bordlädes åter sammansatta stats- och lagutskottets
memorial n:o 4.
N:o 25.
4
Onsdagen den 19 April.
§ 5.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15-16-
ärs-åldem.
Till afgörande förelåg till en början Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15, med anledning af väckta motioner
om inrättande vid rikets allmänna läroverk af en särskild afgångs-
examen för lärjungar, som vid 15—16-års-åldern önska sluta sin skol¬
gång m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 214, som blifvit
till utskottet hänvisad, hade herr Ernst Carlson hemstält: att Riks¬
dagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande
inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets fullständiga och
femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll stäld och
af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—
16-års-åldern önska sluta sin skolgång, samt till de i motionen antydda
ändringar i läroverkens organisation, hvilka dermed stå i samband.
Till utskottet hade jemväl blifvit hänvisad en af herr Ilj. Sjövall
med anledning af herr Carlsons förutnämnda motion väckt motion,
n:o 228, hvari hemstälts: “att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag
till inrättande vid rikets samtliga femklassiga och dertill lämpliga tre-
klassiga allmänna läroverk och pedagogier samt några högre allmänna
läroverk af en under offentlig kontroll stäld och af viss kompetens
åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-års-åldern önska
sluta sin skolgång, samt till de ändringar i dessa läroverks organisa¬
tion, som deraf betingas."
I förevarande utlåtande hemstälde utskottet:
l:o) att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande inför
Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets fullständiga och fem¬
klassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll stäld och af
viss kompetens åtföljd afgångsexamen lör lärjungar, som vid 15—16-
års-åldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens
organisation, som dermed stå i samband.
2:o) att herr Sjövalls motion icke må till någon vidare åtgärd
föranleda.
Vid utlåtandet fans fogad reservation af herr E. A. Lindblad,
som hemstält,
att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande inför Riks¬
dagen af förslag till inrättande vid rikets samtliga femklassiga läroverk
och de fullständiga realläroverken samt de dertill lämpliga latinläro¬
verken af en under offentlig kontroll stäld och af viss kompetens
åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15— 16-års-åldern önska
sluta sin skolgång, samt till de ändringar i dessa läroverks organisa¬
tion, som dermed stå i samband.
Onsdagen den 19 April.
Sedan punkten 1 blifvit föredragen, yttrade
5 N:o 25.
Angående
inrättande
Herr Hammarlund: Herr talman! Med afseende på föredragnings- ”^öro-
sättet tillåter jag mig -hemställa, att båda punkterna föredragas, och verk af en
att diskussionen får röra sig om hela utlåtandet, men beslut fattas särskild af-
Hvad herr Hammarlund sålunda hemstält bifölls af kammaren, års-åldern.
hvarefter herr talmannen lät uppläsa utskottets i punkten 2 gjorda (Forts.)
hemställan.
Härefter lemnades åter ordet till
Herr Hammarlund, som anförde: Herr talman! Innan vi ingå
på sjelfva sakdebatten, torde det kanske vara i sin ordning, att några
upplysningar lemnas angående detta ärendes behandling i utskottet.
När vid denna riksdags början herr Ernst Carlson väckte eu
motion om inrättande vid rikets allmänna läroverk af en af viss kom¬
petens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-års-åldern
önska sluta sin skolgång, och då kort derefter landshöfding Boström
i Första Kammaren upptog samma yrkande, då var det, som om den
tanken låg i luften: nu måste ett allvarligt försök göras att åtminstone
i någon mån söka lösa den så segslitna skolfrågan.
Motionerna remitterades i vanlig ordning till tillfälliga utskott,
herr Ernst Carlsons motion till Andra Kammarens tillfälliga utskott
n:o 1, herr Boströms motion till Första Kammarens tillfälliga utskott
n:o 2. Men som herrarne känna, är det öde, som möter de frågor,
som gå till de tillfälliga utskotten, i regeln icke just det mest lysande.
Under det att motionerna kastas från den ena kammaren till den
andra, från det ena tillfälliga utskottet till det andra, händer det lätt,
att det hela slites sönder och att resultatet blir rakt ingenting, detta
derför att tillfälle till personlig sammanjemkning kamrarnes ledamöter
emellan icke har blifvit beredt, utan förhandlingarne föras, så att säga,
genom tryckta handlingar.
Då vi nu alla voro besjälade af önskan att verkligen komma till
ett positivt resultat, sökte vi skaffa dessa motioner en i någon mån
bättre behandling än den, som eljest plägar komma ett dylikt ärende
till de!. Efter samråd mellan de båda utskotten öfverenskom man
att utse tre komiterade från hvardera utskottet att å utskottens vägnar
föra de förberedande underhandlingarna. Här, inom denna delegation
af sex komiterade, tre från Första och tre från Andra Kammaren,
försiggick nu det egentliga utskottsarbetet; och genom ömsesidiga
eftergifter blef det möjligt att få till stånd ett utlåtande, hvarom i
det närmaste full enighet rådde. Man möttes på halfva vägen.
Sedan man i detta — så att säga — sammansatta utskott enats
om och kommit till ett gemensamt slutresultat, gick ärendet naturligtvis
tillbaka till de tillfälliga utskotten, hvilka uti grundlagsenlig ordning
afgåfvo sina betänkanden. Och resultatet har blifvit dessa två utlåtan¬
den, som i lördags utdelades och i dag behandlas i båda kamrarne,
särskildt angående hvarje punkt.
g ärt g sexam m
för Lärjungar
N:o 25.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
är s-åldern.
(Forts.)
6 Onsdagen den 19 April.
nemligen Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4
och Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 2 utlåtande n:o 1.
Om mau granskar dessa utlåtanden, finner man, att de i det stora
hela äro mycket lika hvarandra — så lika, som det gerna är möjligt.
Båda sluta med alldeles samma yrkande, ett yrkande, som innefattar två
olika saker, nemligen för det första, att “Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af för¬
slag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läro¬
verk af en under offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd
afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—lG-års-åldern önska sluta
sin skolgång".
Motiveringen till detta förslag finnes uti utskottens utlåtanden på
sidorna 11 till och med öfverst på sid. 19 och är alldeles ordagrant
lika i båda.
Det andra yrkandet, som utskotten göra, är, att Riksdagen må
begära, att Kongl. Maj:t tillika måtte för Riksdagen framlägga förslag
“till de ändringar i läroverkens organisation, som stå i samband" med
den föreslagna afgångsexamen. Motiveringen för denna hemställan är
också i det stora hela lika i båda utskottens utlåtanden. Den är lika
i allt hvad angår läroverkens delning i tvenne åldersstadier: en neder-
skola och ett gymnasium. Och äfven de två första styckena, som
handla om latinet, nemligen nederst på sid. 20 och öfverst på sid. 21,
äro ordagrant lika i båda utlåtandena.
Det visade sig emellertid genast vid förhandlingarne mellan de
komiterade, att i fråga om latinet det icke gerna var möjligt att
sammanjemka åsigterna, ja, att det härvidlag icke ens var önskligt att
få alldeles lika utlåtande. Ty om vi i denna punkt framlagt alldeles
samma utlåtande, skulle resultatet helt säkert ha blifvit det, att, om
det varit sådant, att det kunnat godkännas i Första Kammaren, Andra
Kammaren icke kunnat godkänna det, och tvärtom, hade det kunnat
godkännas här i kammaren, då hade nog icke Första Kammaren kunnat
taga det. Det var derför, som utlåtandena i fråga om latinet skilde
sig från hvarandra.
Skulle nu hvardera kammaren godkänna sitt utskotts utlåtande,
blir resultatet naturligtvis det, att det afiåtes eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t, i hvilken det yrkande framställes, som finnes på sid. 24 och
25, och med den motivering, som förekommer i båda utskottens ut¬
låtanden från sid. 11 t. o. in. midten af sid. 21.
Om vi vilja komma ifrån detta “på stället marsch", som varit det
kännetecknande för läroverksfrågan under senaste årtionden, tror jag,
att det är klokt, att Riksdagen nu tager det lilla steg, som här af
utskottet blifvit ifrågasatt. Det är visserligen icke allt, hvad reform¬
vännerna önska och hoppas i fråga om läroverkens omorganisation.
Men det är dock ett stort och betydelsefullt steg. Och då jag nu
har ordet, skall jag begagna tillfället att för min personliga del hem¬
ställa om bifall till hvad utskottet föreslagit i såväl den första som
den andra punkten.
Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Då jag af kammaren
7
fi:0 25.
Onsdagen den 19 April.
blifvit insatt i läroverksutskottet, men icke i den föreliggande frågan Angående.
kunnat i alla delar underskrifva utskottets betänkande, bar jag ansett JdrikZali-
mig böra afge min reservation samt derjemte nu uttala några ord, manna lär o-
som klargöra min mening. verk «/ en
Man behöfver inte vara alls bevandrad i spådomskonst för att särskild af-
veta, hvilket beslut Andra Kammaren nu skall fatta. Tvärtom torde j^TäZngar
man kunna säga, att motionären med sin förtjenstfull framställning vid 1B__16.
har lyckats plocka den mogna frukten, som hängde fallfärdig på läro- års-åldern.
verksorganisationens träd. Och de många och betydande instämmanden (Forts.)
i motionen, som han vetat förskaffa sig, torde kunna betrygga frågans
framgång inom denna kammare och måhända äfven inom Riksdagen.
Att en dylik reform — en afgångsexamen på läroverkets mellan¬
stadium, som skulle grundlägga viss kompetens — är behöflig, ligger
i öppen dag. Jag har sjelf vid fjolårets riksdag två gånger uttalat
samma mening och velat arbeta för dess snara tillämpande. Men kan
det nu vara lämpligt att införa den nya ordningen öfverallt, innan
man erhållit en noggrann utredning, sådan som endast Kongl. Maj:t
kan lemna. Kan det vara lämpligt att endast på grund åt den kom¬
promissbehandling, som utskottets delegerade egnat saken, nu med ett
enda penndrag lösa hela den stora läroverksorganisationsfrågan och
dermed måhända afklippa många möjligheter till vidare utveckling,
då man nu vill stöpa allt i samma form. Jag för min del har icke
kunnat se saken så, och jag hemställer till kammaren, om det icke är
för tidigt att på detta sätt med ens afgöra denna fråga.
Man har äfven inom utskotten haft den uppfattningen; och jag
tiliåter mig att påpeka, hvad utskotten i detta afseende saga.. I Första
Kammarens tillfälliga utskotts motivering förekommer på sid. 21 ett
stycke, der det heter:
“I syfte att åvägabringa ett medlingsförslag mellan de nu antydda,
mot hvarandra ganska skarpt stående meningarna och att sålunda, om
möjligt, åstadkomma en brygga för genomförandet af förut nämnda
reformer på skolans område, om hvilkas lämplighet en mera allmän
enighet synes råda, har derför äfven yrkats, att man skulle uppflytta
latinet i en del läroverk, men i de öfriga bibehålla den nuvarande an¬
ordningen med afseende på detta ämne. Att vissa olägenheter skulle
uppstå derigenom, att latinundervisningen blefve anordnad på olika
sätt i olika skolor, har man väl icke förnekat, men dock icke trott
dem bli af den betydenhet, att de behöfde verka afskräckande för
vidtagande af en åtgärd, som skulle bereda den förmånen, att man
fingeC pröfva de båda metoderna vid sidan af hvarandra. Derigenom
kunde vinnas en verklig erfarenhet rörande den enas eller andras före¬
träde, en erfarenhet, som ännu icke kan sägas vara för handen, om
ock de vid statens profskola, Nya elementarskolan i Stockholm, allt
sedan 1851 gjorda försöken med latinets uppflyttning i detta afseende
måste erkännas lemna beaktansvärda lärdomar.1' Och Andra Kam¬
marens utskott uttalar sig, sid. 23, på följande sätt: “För lämpligheten
af en dylik organisation såsom normaltyp för de svenska läroverken
har Stockholms läraresällskap efter långvariga öfverläggningar i frågan
nyligen med stor majoritet uttalat sig. Dervid uttalades emellertid
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
rnrättmide un(*antaS från denna organisation borde kunna medgifvas
vid rikets all- i sådana fall, der Kongl. Maj:t på framställning af läroverksstyrelser
manna läro- oca lokala myndigheter pröfvade sådant lämpligt. Detta senare ut-
verk af en talande finner utskottet för sin del särskildt egnadt att anvisa den
aZtexamen !^g man,bör beträda, om under öfvergångstiden, då den nya organisa-
för lärjungar tionen icke i ett slag lärer kunna genomföras, eller sedermera å en
vid is—16- ©Hsr annan ort någon afvikelse från den allmänt gällande organisations-
års-åidem. planen skulle anses önskvärd."
(forts.) Men det är att märka, att dessa båda uttalanden hafva sin plats
i den del af motiveringen, som icke är gemensam för de båda kamrar-
nes utskott, och således med all säkerhet kommer att alldeles spårlöst
försvinna i den riksdagsskrivelse, som möjligen kommer att beslutas.
Då det dessutom är bekant, att det endast är klämmen, som förpligta!',
har jag ansett nödigt att äfven uti klämmen införa ett förtydligande,
som skulle medgifva vissa undantag från den allmänna regeln.
Jag anser emellertid för min del, att på den nu icke fullt utredda
punkt, hvarpå frågan befinner sig, och innan vi fått densamma från
Kongl. Maj:t, Andra Kammaren, med tanke på de många framstående
och erfarne skolmän, som hysa en diametralt motsatt uppfattning, icke
nu börda uttala ett naket .sic volo, sic jubeo, utan öfverlemna saken
till Kongl. Maj:t. Jag skall emellertid icke tillåta mig att göra något
yrkande.
Herr Dar in: Herr talman! Mina herrar! Då jag tror, att vi i
detta ögonblick stå vid en vändpunkt i läroverkens historia, känner
jag ett behof att, med stöd af min 35-åriga erfarenhet som lärare
och besjälad af ett lifligt intresse för läroverkens välgång, uttala min
uppfattning af den nu föreliggande frågan. Jag är mycket snart färdig
dermed och skall uttrycka den så, att jag skänker detta förslag mitt
fullkomliga gillande och sluter mig fullständigt till detsamma, hvilket
jag desto hellre kan göra, som detta förslag, såsom man lätt kan
se, till sin innebörd är alldeles identiskt med det förslag, som vid
1896 års riksdag framlades af denna kammares första tillfälliga utskott
till besvarande af fyra i ämnet då väckta motioner.
Jag kan emellertid ej annat än lyckönska motionären att hafva
återupptagit detta förslag under lyckligare auspicier och vid en tid,
då icke striden mellan regeringen, å ena sidan, och vissa intressenter,
å den andra, angående småläroverkens organisation afleder uppmärk¬
samheten från vigtigare och mera centrala delar af läroverksfrågan.
Jag skall nu anhålla att med några ord få beröra hvad jag
anser vara hufvudmomenten i detta förslag, och jag vill beteckna det
ena såsom det positiva och det andra såsom det negativa momentet.
Det positiva hufvudmomentet i detta förslag är ett tillfredsställande
tillgodoseende utaf krafvet på en allmänt medborgerlig bildning utöfver
folkskolans omfång eller hvad man kan kalla den praktiska bildningen.
Under en lång tid, nemligen mer än 30 år, hafva allt högljuddare
röster såväl inom Riksdagen som utanför densamma höjts för och
yrkanden framstälts på ett tillgodoseende af detta kraf, och åtskilliga
förslag hafva äfven framkommit i syfte att fylla detsamma. Sålunda
9
N:0 25.
Onsdagen don 19 April.
har man ibland velat inrätta en särskild praktisk linie vid läroverken
och ibland velat anordna särskilda skolor för ifrågavarande ändamål.
På senare tider hafva i synnerhet yrkanden framkommit i det sist¬
nämnda afseende!, och sådana torde ännu i dag framträda. Följer
man emellertid alltigenom med uppmärksamhet utvecklingens gång,
tror jag, att man skall komma till den öfvertygelsen, att, sådana för¬
hållandena i vårt land äro, med den ekonomiska tillgång och med de
sociala förhållanden som vi hafva, är det icke möjligt att få en lös¬
ning på det nu ifrågavarande spörsmålet på annat sätt än nu före¬
slagits. Jag för rniu del har ytterligare blifvit öfvertygad härom, sedan
jag under det nästförlidna året en längre tid uppehållit mig i Norge
och Danmark och dervid varit i tillfälle att iakttaga vigten och be¬
tydelsen af de skolor, som der finnas med likartade uppgifter med dem
som nu blifvit ifrågasatta.
Då jag sade, att kraf på dylika skolor upprepade gånger fram¬
kommit inom Riksdagen, vill jag äfven för min del uttrycka den för¬
hoppningen, att dessa kraf, som gjort sig gällande alltifrån 1868 och
således mer än 30 år, icke nu måtte öfverlemnas åt framtiden. Men
äfven utanför Riksdagen hafva allt enträgnare yrkanden framkommit
på tillfredsställande af detta behof. Jag kan säga, att jag i detta fall
har en särskild erfarenhet från min hemort, den i rask utveckling
stadda handels- och industristaden Malmö. Under en lång följd af
år hafva önskningar der uttalats om att någonting skulle göras i denna
rigtning. År 1887 framlade regeringen till Riksdagen ett förslag i
syfte att på då angifvet sätt afhjelpa de förefintliga bristerna, men
detta förslag kom dock till följd af mellankommande omständigheter
aldrig under Riksdagens behandling. Förlidet år gick man så att
såga händelsernas utveckling i förväg, då lärarekollegiet i Malmö
beslöt en framställning till Kongl. Maj;t i syfte att i Malmö måtte
upprättas ett läroverk af just det slag, som i motionen afses. Jag är
lifligt öfvertygad derom, att i denna kammare icke skall finnas mer
än en mening rörande angelägenheten att det ifrågavarande ändamålet
uppfylles och att alla skola biträda det nu framlagda förslaget.
Jag vill nu med några ord beröra det negativa momentet i för¬
slaget, det som kanske kommer att mest påkalla uppmärksamheten
och framkalla den längsta diskussionen, nemligen frågan om latin¬
studiets begränsning. Det är här skon alltid klämt och kanske ännu
klämmer, men jag hoppas dock, att den i så fall icke måtte klämma
värre, än att förslaget nu går igenom icke blott inom denna kammare,
— detta torde man ju hafva all anledning att antaga — utan äfven
inom medkammaren. Det är emellertid härvidlag att märka, att nu¬
mera gör sig allt mindre och mindre gällande den gamla uppfattningen,
att latinet skulle utgöra ett slags universalmedel i rent formelt eller
pedagogiskt hänseende och utgöra så att säga en brynsten för intelli¬
gensen. Denna gamla uppfattning håller dess bättre på att alldeles
försvinna och yttrar sig nästan aldrig. Jag hoppas, att åtminstone
inom denna kammare icke någon enda röst skall göra sig till målsman
för en sådan uppfattning, men å andra sidan finnes det nog ännu ett
fåtal personer, som hysa den tron, att latinet har monopol på att vara
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af eu
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15-16-
år s-åldern.
(Fortu.)
N:o 25.
10
Onsdagen den 19 April.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild aj-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15-16-
års-aldem.
(Forts.)
det humanistiska bildningsmcdlet. Jag vågar emellertid beteckna äfven
denna uppfattning såsom en fördom, som bort vara aflägsnad redan för
länge sedan. Jag kan dock icke fördölja, emedan jag vid mitt offent¬
liga uppträdande vid föregående tillfällen gifvit detta till känna, att jag
haft mycket svårt att sjelf öfvervinna den uppfattning, som jag nyss
betecknade såsom en fördom. Det syntes mig länge, som om det vore
omöjligt att kunna biträda en sådan uppfattning, att latinstudiet kunde
vidare inskränkas i våra skolor. Nu har jag emellertid kommit till
den åsigten, att så kan ske.
Det betyder ju visserligen ej mycket, hvilken mening jag för min
ringa del hyser om latinets ställning, men vi hafva under senare tider
sett, hurusom män med den största teoretiska bildning, hvilka gjort
latinet till sitt specialstudium och således för detsamma måste hysa
ett specielt intresse, samt hvilka genom sin praktiska erfarenhet måste
tillerkännas stor auktoritet, allt mer och mer omfatta samma åsigt.
Jag skall tillåta mig att citera några fä ord af hvad en mycket be¬
märkt man yttrat i detta afseende — och han är numera, som sagdt,
icke ensam om dessa sina åsigter. Det är ur det tal, som vid ett
högtidligt tillfälle förlidet år hölls vid Köpenhamns universitet utaf
professorn i klassiska språk derstädes Gertz och således af en man,
som till följd af sin studierigtning icke kau misstänkas vara en mindre
god vän till latinet. Densamma personen är tillika ordförande i skol-
inspektionen för den högre undervisningen och torde på grund deraf
hafva den allra största erfarenhet uti förevarande fråga. Hvad yttrar
nu denne man uti berörda hänseende? Jag skall endast med några
få ord antydningsvis gifva detta till känna. lian säger: “Huru ofta
hör man icke det lika inbilska som vanvettiga påståendet, att skolan
förer in i antikens anda. Liksom om forntiden endast haft en enda
anda, liksom om alla i skolan lästa författare hade samma anda —
och, till på köpet, de många författare, man alls icke läser i skolan,
hade samma anda! Sannerligen, om antiken icke hade mera anda och
icke någon annan anda, än eu skolgosse skall kunna fatta, så skulle
man förskona vuxne män för den. Alltså måste de klassiska språken
träda tillbaka i skolan, först och främst för skolans och ungdomens
skull, men derjemte ock för den klassiska filologiens egen skull. Ty
denna kan dock ej i längden stå ut med att göra sig förhatlig, derför
att den fortfarande vill dominera der, hvarest dess herravälde numera
är oberättigadt.11 Detta är sålunda ett uttalande af en man med en
så vigtig ställning vid ett universitet i ett vårt grannland, der för¬
hållandena i hufvudsak te sig ungefär som hos oss. Dylika uttalanden
är det för öfrigt lätt att påvisa från ett annat land, derifrån vi fram¬
för allt tagit mönster i pedagogiskt hänseende, nemligen Tyskland.
Jag vill emellertid icke upptaga kammaren dermed. Den af mig nyss
omnämnde vetenskapsmannen yttrar äfven, att för skolans egen skull
behöfves det, att latinet inskränkes. Med afseende härå skall jag
citera några få ord af hvad han säger. Han yttrar, att till följd af
lantinstudiet, såsom det nu bedrifves, erhålla lärjungarne i skolan “en
alldeles otillfredsställande kunskap i de nyare språken“ — detta är
en sak, som särskilt intresserar mig — “specielt engelskan, ehuru
Onsdagen den 19 April. 11 N.o 25.
dessa språk hafva en litteratur, som efter min mening är minst lika Angående
rik och lika närande för själen som den antika, och som dessutom n^r^'tfcaU_
har det företrädet att ligga hela vår uppfattning närmare, och oaktadt männa 'läm.
de moderna språken under den tilltagande förbindelsen mellan natio- verk af en
nerna blifva allt mera nödvändiga för hvar och eu och alldeles sär- särskild af¬
skildt oundgängliga för hvarje vetenskapsman på grund af det kraftiga
samarbetet mellan Europas folk på hvarje vetenskapligt område". Han \id
visar sålunda härmed, att latinstudiet, med den omfattning det nu har, års-äldern.
står i vägen för andra vigtiga saker. Och detta är också min upp- (Korts.)
fattning. Det har blifvit sed att tala latin, när man afhandlar frågor
af detta slag i denna kammare, och kanske det derför är nödigt, att
äfven jag gör dst: non omnia possumus onmes eller “Icke hvar man
kan hinna med allt". Detta är en regel, som man alltför mycket för¬
biser i våra skolor, och man har gjort det icke minst vid den senaste
reformen. Detta måste ju dock anses öfverraskande särskilt i en tid,
då eljest arbetsfördelningens grundsats på alla områden gör sig gäl¬
lande. Det är således detta behof utaf ämnenas begränsning för lär-
jungarne, koncentration af studierna, som gör, att det befinnes vara
absolut nödvändigt, att latinet får maka åt sig.
Latinet är icke numera hvad det förr varit. Det är icke annat
än ett kunskapsämne, liksom andra ämnen, och har icke rätt att göra
anspråk på större omfång än som tillkommer det såsom sådant. Ur
den synpunkten är det rätt — och i det hänseendet har jag för öfrigt
äfven inhemtat sakkunniges mening — att latinet inskränkes i sko¬
lorna, och jag kan dessutom försäkra, att för uppnående af den latinska
kunskap, som nu erhålles vid de allmänna läroverken, är det alldeles
tillräckligt att använda de fyra sista åren af skoltiden. Detta ut¬
talande har också gjorts af kunnige, nitiske och erfarne latinlärare.
Härmed, mina herrar, har jag berört hufvudmomenten uti det nu
framlagda förslaget. Jag skall härtill be att endast få tillägga några
få ord.
I anslutning till hvad jag nyss anfört angående de lefvande språ¬
kens ställning i läroverken, tyckes det mig vara den naturligaste sak
i verlden, att de gamla språken få maka åt sig, på det att åt de nya
språken må vinnas bättre utrymme, och dessa derigenom blifva bättre
tillgodosedda. När Riksdagen år 1S93 skref till Kougl. Maj:t i syfte
att få det latinska öfversättningsprofvet i studentexamen afskaffadt,
uttalades i motiveringen, eller åtminstone i motiveringen till den motion,
som gaf anledning till berörda skrifvelse, den förhoppningen, att den
inskränkning uti latinstudiet, som skulle följa af öfversättningsprofvets
afskaffande, måtte komma de lefvande språken till godo. _ På grund
af omförmälda riksdagsskrivelse blef verkligen öfversättningsprofvet
afskaffadt genom kong!, kungörelsen den 22 mars 1895. Men kom
detta de lefvande språken till godo? Nej, det kom i stället de lef¬
vande språken till ondo. Det förslag, som legat till grund för bestäm¬
melserna i den nyssnämnda kougl. kungörelsen, möttes nemligen åt de
allra enhälligaste protester från lärarne i lefvande språk vid de all¬
männa läroverken, församlade till allmänt läraremöte. Man framhöll,
hurusom de lefvande språken, långt ifrån att främjas, både kommit i
N:o 25. 12 Onsdagen den 19 April.
Angående en svårare ställning än förut genom bristen på koncentration i under-
vid*rikets all- visnin.gen och i följd af den rådande oklarheten i fråga om mål och
manna läro- medel för undervisningen i dessa språk. Denna mening uttalades profe-
verk af en tiskt vid tillkomsten af 1895 års författning och den gäller nu såsom
särskild af- dom. Denna åsigt delas också af nära nog alla sakkunniga personer.
flr^iärjmgar ^ar här framför mig uttalanden af de sakkunniga censorer, som
vid is-m- hafva käft att vaka öfver lärjungarnes prof vid afgångsexamen — med
drs-äldem. de sakkunniga censorerna menar jag här naturligtvis fackmännen i dessa
(Torts.) ämnen — och deras dom är mycket omild, särskildt den enes.
Jag vill derför uttala den förhoppning, att, när på grund af det
nu framlagda förslaget en ny anordning åt läroverken kommer till
stånd, de lefvande språken måtte bättre tillgodoses än hvad som skedde
genom föreskriften af den 22 mars 1895, som jag nödgas beteckna
såsom ett stort missgrepp.
Jag skall nu med några få ord vända mig mot reservanten inom
utskottet, som intager eu ställning, som jag förmodar skall vinna
mycket liten tillslutning i denna kammare. Han har den uppfattnin¬
gen, att inom lärarekretsar skulle råda vidt skilda meningar beträffande
det slutliga ordnandet af läroverken. Detta är nu sant i viss mån.
Men om vi mönstra skarorna på de olika sidorna, skola vi finna,
att den grupp, som står på ena sidan, icke är stark, åtminstone
icke manstark. Reservantens förslag går emellertid i den rigtning,
som man väl kan vänta skall blifva öfverensstämmande med Första
Kammarens åsigt, under förutsättning att Första Kammaren i hufvud¬
sak bifaller det framlagda förslaget. Ingen vägar nu mera förneka
behofvet af att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningens kraf.
En examen af det slag, som i förslaget afses, kan man sålunda icke
annat än förorda. Man törs icke heller hålla på latinstudiet i så stor
utsträckning som nittills. På vissa håll finnes emellertid nog en sådan
önskan qvar, och man har derför sökt bevara åtminstone vissa läro¬
verk såsom fristående latinläroverk, såsom reservanten uttrycker sig i
motiveringen. Jag får säga, att jag kan fatta detta förslag såsom ett
kompromissförslag, en öfvergångsform för en viss tid, och ur den syn¬
punkten skall jag icke mycket klandra denna uppfattning, men jag
kan icke i detta ögonblick underlåta att uttala den meningen, att ett
sådant uttalande borde latinvännerna icke göra, och det för latinets
egen skull. Jag är nemligen lifligt öfvertygad derom att, om Kong!.
Maj:t finner anledning att reformera läroverken i allmänhet på det
sätt, som detta förslag innebär, men derjemte skulle vid vissa läroverk
bevara latinet i den utsträckning det nu har eller i större omfattning,
jag är öfvertygad, säger jag, att af rent praktiska skäl latinet då snart
skulle blifva misskrediterad t i allmänna meningen, och att kanske inom
Riksdagen snart skulle uppstå eu mycket stark opinion mot latinet i
våra skolor. Det är således af ren medkänsla för latinet jag önskar
att reservantens förslag icke må bifallas.
Herr talman! Jag bär intet annat att tillägga, än att jag önskar,
att kammaren så enhälligt som möjligt måtte biträda det föreliggande
förslaget, och får jag yrka bifall till detsamma.
Onsdagen den 19 April. 13
Herr Sjö vall: Min ställning till skolfrågan, och särskild! den
behandling den fått i professor Carlsons motion, har jag tillkännagifvit
i min motion och behöfver derför icke nu vidlyftigare orda derom.
I likhet med, snart sagd!, alla, som på senare åren tänkt öfver och
yttrat sig i skolfrågan, är jag viss om att den s. k. medborgerliga
bildning, som allmänna läroverken skola meddela utöfver omfånget för
folkskolans verksamhet, blir under närvarande förhållanden illa till¬
godosedd. Mitt nit om ändring i detta missförhållande och mitt
intresse för detta bildningskrafs tillfredsställande går dock längre än
motionärens, i ty att jag helst ville, att den lärda bildningen finge
behålla sina skolor och att den medborgerliga bildningen finge sina
för sig sjelf.
Af redogörelsen för den praktiska afslutningsklassen vid Nya
elementarskolan här under första året af dess verksamhet framgår,
att resultatet varit dåligt. När man läst redogörelsen, känner man
sig frestad säga vestigia terrenf, exemplet manar icke till efterföljd,
och hvarför? Jo! den nya klassen ger intrycket af en utböling, en
snyltgäst, hvilken man dock på befallning från aller högsta ort är
skyldig visa all möjlig hänsyn och uppmärksamhet. Samtliga lärare
med rektor i spetsen förklara, att hufvudvilkoret, för att afsiutnings-
kiassen skall kunna rätt fylla sin uppgift, är, att de nedre klasserna
i högre grad än nu är fallet förbereda för ifrågavarande afsiutning,
med andra ord, hela nederskolan bör ordnas för detta måls uppnående.
Vidare saknas ännu lämpliga läroböcker, undervisningen ställer all¬
deles särskilda kraf på läraren, särskild undervisningsmateriel erfor¬
dras och nya metoder i undervisningen äro af nöden. Då jag aldrig
hört någon påstå, att de lärare, läroböcker, undervisningsmetoder och
undervisningsmateriel, vi nu hafva i nederskolan, icke fungera på ett
tillfredsställande sätt för vinnande af den s. k. lärda bildningens mål,
och jag sammanställer detta med den i Nya elementarskolan vunna
erfarenheten, så synes mig deraf med all önskvärd klarhet framgå, att
hvardera bildningen kräfver sina för densamma afpassade förmer, det
vill i korthet säga: sina särskilda skolor. Det lider intet tvifvel, att
allmänna läroverket skulle draga eu djup suck af lättnad, om det
befriades från sin uppgift n:o 1 och odeladt finge verka för uppgiften
n:o 2, men lika otvifvelaktigt är, att uppgiften n:o 1 skulle känna sig
högst belåten med att få stå på egna ben i stället för att såsom stjuf-
barn få sitta om än i knäet på sin stjufmor. Då emellertid denna
min åsigt icke vunnit den ringaste anslutning i utskottet, så lär den
väl för närvarande få nöja sig med att hänvisas till de fromma önsk¬
ningarnas område, och får framtiden afgöra, hvem som i detta stycke
haft rätt. Åsigten är uttalad och uttalandet bevaradt i kammarens
handlingar.
1 den andra punkten af min motion har jag sökt häfda de s. k.
småläroverkens rätt att icke vara uteslutna från nu ifrågasatta reform.
Efter att i öfver 30 år hafva tjenstgjort såsom lärare vid statens läro¬
verk och derunder undervisat på alla stadier från öfverstå till nedersta
klass, har jag dock större delen af denna tid verkat på en plats och
bland ungdom, som just lifligast känt behofvet af eu sådan bildning
K o 25.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15-16-
års-äldern.
(Forte.)
H:0 25.
14
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15-16-
års- åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
som den, hvarom nu är fråga, och jag kan således af egen erfarenhet
vitsorda nyttan och behofvet af just småläroverkens omorganisation
på föreslagna sätt. Lemnar man dem utom räkningen, så förfär man
obilligt, och deras ställning blir ohållbar. Länge nog ha de varit stälda
så att säga på vakans, och sannerligen vakanssättningen har bidragit
att göra dem lifskraftigare. Enär emellertid ingen röst i utskottet
har höjts för dessa små, så är jag icke så förmäten att här vilja med
afseende på dem göra något yrkande, utan få dessa läroverk väl fort¬
farande som hittills öfva sig i att med tålamod se tiden an.
Min första tanke efter genomläsandet af herr Carlsons motion var,
och jag kan icke frigöra mig från den ännu, åtgärden är för våld¬
sam. Att vid samtliga våra allmänna läroverk på så sätt omdana
hela nederskolan, innan ännu någon, icke ens motionären sjelf, kan
med visshet saga, hur reformen skall slå ut, det skulle illa anstå vår
betänksamma och försigtiga riksförsamling. Beherskad af denna tanke,
nedskref jag min motion, hvilken alltså innerst icke annat är än ett
från hjertat gående varningsrop: sakta, sakta i backarna! Är ett
sådant rop någonsin af omständigheterna påkalladt och berättigad^
så må det väl vara, när man kör med en vagn, i hvilken en stor del
af vår framtid, eliten af vår bildningssökande ungdom, tagit sin plats.
Välter man ned den vagnen, så blir skadan, om än icke urbota, så
dock af nu ej öfverskådliga dimensioner. Ett är säkert, att man faller,
och utan skada, lindrigare eller svårare, afiöper det nog icke, likasom
ju visst är, att eu dyrbar, oersättlig tid skall åtgå, innan skadan hunnit
repareras och man åter kommit upp i vagnen och der lagat sig i ord¬
ning igen. Då denna instinktlika rädsla, som jag sedan funnit delas
af mycket erfaret, högtstående och om vår ungdom varmt nitälskande
folk, lyckligtvis äfven vunnit ett uttryck i den utskottets utlåtande
vidfogade reservationen, så hemställer jag, herr talman, på det bevek-
ligaste om bifall till denna reservation.
Herr Sahlin: Herr talman! Då jag i dag ser mig föranlåten att
uppträda emot utskottets yrkande, ber jag att först få erinra kam¬
maren derom, att min opposition icke har sin grund i brist på intresse
för den medborgerliga praktiska bildningen. Jag har för omkring sex
år sedan försökt åstadkomma ett euskildt läroverk med bestämdt prak¬
tiskt syfte, och, såsom kammarens ledamöter behagade erinra sig, väckte
jag vid förra riksdagen eu motion med förslag i samma syfte, dervid
jag anslöt mig till hvad två ecklesiastikministrar uttalat. Jag anser
till och med denna fråga vara den vigtigaste af alla, som för när¬
varande äro å bane med afseende å vårt undervisningsväsendes refor¬
merande. Och jag skulle gerna vilja vara med om ett beslut, genom
hvilket Riksdagen anmodade Kongl. Maj:t att utreda den frågan:
hvad bör göras för att främja eu medborgerlig praktisk bildning?
Jag vill vidare, då jag talar emot utskottet, i anslutning till hvad
som yttrades af utskottets ärade ordförande, anmärka, att min opposi¬
tion icke egentligen gäller utskottet, ty dess arbete är, såsom dess ord¬
förande framhöll, ytterst obetydligt. Utskottet mottog denna motion
den 10 februari. Sedan man derefter eu förmiddagsstund den 17
Onsdagen den 19 April. 15 M:0 25
februari sagt några ord derom, beslöts att välja delegerade, som skulle Angående
samarbeta med delegerade från Första Kammarens utskott och i öfrig!
vidtaga förberedande åtgärder till frågans utredning. Af desse remit- männa Mro-
terades ärendet till åtskilliga embetsverk för afgifvande af yttranden, verk «/ en
och deretter fick utskottet ett tryckt förslag till utlåtande. Det dela- särskild af-
des ut till ledamöterna i utskottet sent en qväll bär i kammaren
det var den 12 april. Dagen derpå, den 13 april, hade utskottetJ vid j6_
sammanträde. Man fick genast veta, att det önskades beslut med det års-åldem.
snaraste. Ehuru utskottet alltsedan den 17 februari icke behandlat (Korta.)
motionen, behöfdes det ej lång stund för att få till stånd ett beslut,
hvarigenom klämmen och större delen af motiveringen antogs, den del,
som, efter hvad man meddelade, redan var antagen åt Första Kam¬
marens utskott. En annan del deraf fick man visserligen resonera
om, men det visade sig snart, att ändringar i denna del lätt skulle
leda till ändringar i den del, som icke skulle ändras, och så blef det
hela efter eu stunds debatt utan större ändringar antaget. Det är
således mera mot utskottets tillskyndan än mot utskottet som jag
vänder mig. —
För min del skulle jag icke vilja gå så hastigt till väga, som
utskottet förordat, äfven om jag skulle gilla den åt utskottet före¬
slagna reformen. Det synes ej lämpligt och klokt att på en gång i
hela vårt land genomföra en sådan reform som denna. Det synes icke
klokt, särskild! af det skälet, att det finnes eu del gamla lärare, som
vant sig in i metoder och åskådningar vid undervisningen, hvilka passa
för det gamla systemet, men som sannolikt ej skulle kunna sätta sig
in i de metoder och åskådningar vid undervisningen, som borde tilläm¬
pas på den föreslagna afslutningsklassen. Det är ganska svårt att sam¬
tidigt undervisa i två bestämdt olika rigtningar. Man tanke sig, huru
förhållandena i allmänhet skulle gestalta sig i landsorten för en lärare,
som i matematik, historia, eller hvilket ämne som helst, hufvudsak¬
ligen undervisar i den så kallade storskolan. Vid sidan af denna under¬
visning skulle han nu undervisa i den praktiska afslutningsklassen.
Han skulle kanske få högst sex timmars undervisning i veckan i den
klassen, och således skulle endast en mindre del af hans undervisning
ega rum derstädes. Då han nu skulle fortsätta sin undervisning såsom
förut i storskolan — skulle han väl då lyckas utveckla intresse och eu
god metod jemväl för den praktiska afslutningsklassen? Jag tror, att
de flesta lärare icke skulle lyckas åstadkomma något nämnvärdt i den
rigtningen. Jag tror derför, att man bör gå sakta framåt, och endast
der förhållandena äro gynsamma och der det finnes intresserade lärare,
tillämpa reformen för att sedan så småningom utvidga den i den om¬
fattning, det befinnes vara klokt.
Motionären har visserligen ansett, att detta skulle vara ett experi¬
menterande, och säger derom, att “då fråga är om ett så dyrbart
försöksmateriel som den uppväxande ungdomen, experimenter så mycket
som möjligt böra undvikas beträffande organisationen". Jag gifver
honom fullkomligt rätt deri, att man bör experimentera, så litet som
möjligt, men något måste man dock experimentera, om man vill framåt.
Och hvad jag bestämdt vill framhålla är, att motionärens förslag vid
N:0 25.
16
Onsdagen den 19 April.
Angående denna riksdag afgjordt skiljer sig från mitt förslag vid förra riksdagen,
viTTikets^u ' ^ ja? v'^e u°ja m‘o me(i ett litet experimenterande, der man
1manna läro- kunde experimentera med de bästa krafter och under de gynsammaste
verk af en förhållanden, men motionärens förslag innebär ett experimenterande
särskild af- öfver hela riket få en gång. Det är icke ett mindre af experimen-
gangsexamen terande i hvad motionären föreslagit, det är betydligt mera, och ut-
°vidai5—i6- fången blir sålunda äfven vanskligare, icke minst för “den dyrbara
urs-åidem. försöksmaterielen“.
(Forts.) Motionären åberopar sig på vunnen erfarenhet: först den erfaren¬
het som man lärer hafva vunnit här i Sverige, att förhållandena visat
sig alldeles ohållbara utan en sådan afslutningsexamen, som han här
föreslår och med hvilken skulle följa eu afslutningsklass, och vidare
den erfarenhet man vunnit i Danmark och Norge. Om denna nega¬
tiva erfarenhet från Sverige skall jag icke mycket orda ; man kan ej
af denna, så rent negativ som den är, draga några bestämda positiva
slutsatser. Visserligen har man gjort ett experiment vid Nya elementar¬
skolan, men jag tror icke heller, att man deraf kan draga några väsent¬
liga positiva slutsatser. Jag tror, att man också deraf egentligen endast
kan draga negativa slutsatser; och att man ännu icke vunnit någon väg¬
ledande erfarenhet i afseende på organisationen eller i afseende på
läroböcker och lärometoder. Man har nog icke ännu hunnit fram till
målet och vet med säkerhet blott, att just så som der skett bör man
icke ordna saken. Jag har också eu dunkel känning af att både veder¬
börande vid Nya elementarskolan och den stora allmänheten dela denna
uppfattning. Hvad Nya elementarskolan beträffar, ser jag ett bevis
för denna min tro i den omständigheten, att man der anser sig böra
skaffa en bättre underbyggnad för den praktiska afslutningsklassen än
den, som kan vinnas i den nuvarande nederskolan. Och i fråga om
den stora allmänheten finner jag en bekräftelse för min förmodan deri,
att man icke låtit barnen strömma till denna försöksklass; lärjunge¬
antalet har tvärtom minskats, så att det nu i den praktiska afslutnings¬
klassen är bedröfligt litet. Och detta synes mig icke bero blott derpå,
att afgångsexamen från denna klass icke medför någon lagstadgad kom¬
petens. Ty hade afslutningsklassen vunnit allmänhetens förtroende och
sympatier, skulle här nog finnas tillräckligt många gossar för att fylla
denna klass, sådana som ville gå ut i det enskildas tjenst och derför
önskade praktisk bildning, men icke brydde sig om formel kompetens
för post och telegraf o. s. v.
Hvad åter beträffar erfarenheten från Norge och Danmark, så
medgifver jag visserligen, att man der har något, som motsvarar deri
“läroverkets afgångsexamen", hvarom motionären med ett nytt namn
talar. Men man har ej i dessa länder, så vidt jag vet, vunnit någon
erfarenhet, som kan läggas till grund för den afslutningsklass, som nu
är föreslagen. Ty dessa examina, “middelskolens afgangsexamen" i
Norge och “almindelig förberedelsesexamen11 i Danmark, utsluta båda
hela nederstadiet, så att hvar och eu som skall gå fram genom skolan
måste aflägga sådan examen. Det är en betydlig skilnad, synes det
mig, mellan att organisera skolan så som i Norge och Danmark och
att göra så, som motionären tänkt sig i anslutning till försöket vid
17
N:0 25.
Onsdagen den 19 April.
Nya elementarskolan, d. v. s. tillägga en ny klass vid sidan af nedre
sjette klassen.
Utskottet har emellertid lika litet som motionären känt något
egentligt behof af erfarenhet på detta område. Ilade utskottet känt
ett sådant behof, så skulle utskottet också känt svårigheterna kraftigare
än det gjort. Liksom motionären sagt, att man vid lösningen af den
vigtiga organisationsfråga, som det här gäller, icke kan vänta någon
särdeles vägledande erfarenhet af ett försök, så inrättadt som det vid
Nya elementarskolan anstälda (utsk:s uti. sid. 5), så säger utskottet
i samma rigtning (sid. 12), att detta försök icke kan betraktas såsom
i organisatoriskt afseende vägledande.
Man finner sålunda, att det experiment, som nu förordas, på
samma gång är mycket omfattande: både motionären och utskottet
framhålla (sid. 7 och 13), att det bör omfatta samtliga fullständiga
och femklassiga läroverk — och ganska fritt: det har icke stöd af
erfarenhet på något håll.
Jag vill tillägga, att den föreslagna afslutningskursen icke synes
blifva för de praktiska banorna tillfredsställande. Kraftigare åtgärder
synas mig erforderliga. Det praktiska lifvet, som ju nu i vårt land
mer och "mer utvecklas, fordrar, att många lärjungar i skolan vinna
praktiska kunskaper och få sitt praktiska sinne utveckladt. Men jag
vädjar till kammarens ledamöter, till dem af kammarens ledamöter,
som hafva erfarenhet om våra skolor: om man i detta syfte skulle
gifva våra nuvarande femteklassister undervisning i en klass till, i
syfte att göra dem mera praktiskt dugliga, hvad skulle det blifva för
resultat? Nästan intet. Man måste derför omorganisera de lägre
klasserna, säges det, och derigenom skulle man komma till bättre
resultat. Sannolikt behöfves då en ganska grundlig omorganisation.
Men hvarför icke då låta två luder gå bredvid hvarandra eller två
skilda skoltyper utveckla sig? Man finge då en linie eller en skola
för dem, som vilja fortsätta skolan till studentexamen, och en linie
eller skola för dem som vilja gå ut i det praktiska lifvet. Nu före¬
slås i stället en ettårig afslutuiugsklass. För hvilkendera tro herrarne,
att man skulle intressera sig mest, för den högre skolan eller för
afslutningsklassen? Jag är för min del öfvertygad om att dessa två
intressen icke skulle rätt trifvas vid hvarandras sida inom skolan,
utan att resultatet i de flesta fall skulle blifva, att den lärda liniens
intressen komme att taga öfverhand både hos lärare och hos de bättre
begåtvade lärjungarne. Jag tror också, att vissa yttranden i det före¬
liggande betänkandet gifva mig rätt härutinnan. Enligt utskottets
mening (sid. 11) skulle genom afslutningsklassens införande “arbetet
i de öfverstå klasserna, sedan dessa blifvit befriade från en del för
teoretiska studier mindre väl skickade ynglingar, kunna bedrifvas med
vida större intensitet". Det ser sålunda ut, som om det skulle blifva
den sämre gruppen i skolan, som skulle in i afslutningsklassen, för
att de andra, som motionären (sid. 7) kallar “den i de högre klasserna
qvarstannande eliten af lärjungar", skulle få en så mycket bättre
undervisning i de högre klasserna. Afslutningsklassen skulle således i
viss mån tjena såsom en afloppstrumma för dem, som icke duga för
Andra Kammarens Prot. 1899. K:o 25. 2
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af e u
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-äldem.
(Forts.)
N:0 2 .
18
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15 —16-
ärs-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
de högre klasserna. Om en sådan nedsättande opinion om dem, som
gå igenom afslutningsklassen, skulle blifva allmän, livilka svårigheter
skulle icke uppstå för dem, som vilja den praktiska bildningens be¬
främjande. Sannolikt skulle derigenom hela reformen blifva förfelad.
Och en sådan opinion synes mig ligga nära till bands både för lärare
och lärjungar — kanske äfven för föräldrar. Motionären utför icke för
sin del något resonnement om huru det skulle ställa sig i detta af¬
seende. Men det lilla uttrycket om “eliten" i de högre klasserna
synes antyda, att han tänkt sig, att det skulle blifva — jag vet ej
hvad för ett fint uttryck jag skulle kunna använda, men om jag be¬
gagnar ett groft uttryck — afskrapet, som skulle gå i denna afslut-
ningsklass.
I sammanhang med den fråga, som jag nu behandlat, står ett
yrkande, som både motionären och utskottet tillägga en stor betydelse.
Det är, att den gamla skilnaden mellan skola och gymnasium skulle
återupplifvas, denna, såsom utskottet säger (sid. 19), “både af psyko¬
logiska och af rent praktiska grunder betydelsefulla tudelning af läro¬
verket". Motionären blir varm, när han (sid. 8) talar om “den gamla,
år 1849 genom ett hastigt penndrag utplånade skilnaden mellan skola
och gymnasium, en skilnad, som har sin grundval i sjelfva mennisko-
naturens beskaffenhet och som derför ej låter sig rubba af tidens
vexlande vindkast". Jag får tillstå, att jag icke förstår, hvad man nu
egentligen yrkar på, när man vill återinföra denna gamla skilnad från
tiden före 1849, när man vill reaktionärt gå tillbaka femtio år i tiden
och i skolan, i den lefvande organismen konstruera fram en sådan
skilnad. Detta är för mig den mest oklara punkten i utskottets och
motionärens motivering.
Det gamla gymnasiet hade visserligen sina starka sidor, men också
sina betydligt stora svagheter; den styrka, som fans hos detsamma,
sammanhängde nemligen alldeles påtagligt med svagheter i pedagogiskt
och organisatoriskt hänseende, sä betydande, att jag knappast kan
tänka, att man verkligen på allvar vill skrufva tillbaka utvecklingen
så som af dess återupplifvande skulle blifva eu följd.
Det finnes emellertid en väsentlig sida gemensam för våra nu¬
varande skolor och dem, som funnos före år 1849: Nu liksom då
existerar en skilnad mellan gymnasiet och nederskolan. Herrarne
kunna lätt finna det redan ute på gatorna genom att iakttaga skol-
gossarnes olika hufvudbonader. Det vet i allmänhet hvarje skolyngling,
att när han kommit upp i gymnasiet, får han rätt att bära en mössa,
som är olik den han förut haft. Lärjungarne hafva således vid de
flesta läroverk sjelfva bevarat den traditionella skilnaden mellan gym¬
nasiet och nederskolan, och vid åtskilliga läroverk är denna skilnad
ganska skarp. Men är det blott för lärjungarne denna skilnad finnes?
Nej, likheten mellan nuvarande förhållanden och förhållandena före
1849 är mera djupgående: den består deruti, att det i det hela är
eu ny uppsättning af lärare, som öfvertager undervisningen, när lär¬
jungarne kommit upp i gymnasialstadiet, och dermed följer helt natur¬
ligt en mängd förändringar med afseende på lärjungarnes behandling
o. s. v. Eu lärare, som undervisar på det högre stadiet, har nog i
19
N:0 25.
Onsdagen den 19 April.
allmänhet en helt annan metod i denna sin undervisning än den lärare,
som undervisar i nederskolan. Det ligger i sakens natur, och för att
åstadkomma en sådan metodisk skilnad behöfva inga organisatoriska
förändringar vidtagas.
Men det finnes ock betydliga olikheter mellan nuvarande för¬
hållanden och förhållandena före 1849. Jag vill framhålla två olik¬
heter, som synas mig väsentliga.
Den ena är, att den stora skilnad, som förut fans mellan lek¬
torer och kolleger — mellan lärarne på öfre stadiet och lärarne på
nedre stadiet — betydligt reducerats. Visserligen är den fordran upp¬
stad för kompetens till lektorsbefattningar, att man skall aflägga
högre akademiska prof än som fordras för vinnande af kompetens till
adjunkts- och kollegabeställningar; men det är att märka, att ganska
många utaf dem, som bli kolleger och adjunkter, hafva aflagt dessa
högre prof och sålunda vunnit formel kompetens äfven till en högre
anställning, vare sig detta nu skett i syfte att snarare vinna befordran
eller af bildningsintresse. I vårt land hafva ju regering och Riksdag
stält det så, att om man icke gjort mer än hvad som fordras, blir
man sannerligen icke i rimlig tid ordinarie lärare. Den andra om¬
ständigheten, på hvilken jag vill rigta uppmärksamheten, är skilnaden
i afseende på den planmessiga behandlingen inom skolan af alla de
särskilda ämnena och i afseende på krafven både inom och utom
skolan på undervisningens omfattning. Denna skilnad kan uttryckas
så: förr var det vanligt, att det inom gymnasiet fans en lärare, som
var eu drifvande man, hvilken förde lärjungarne långt fram i sitt
ämne; men vid sidan af denna förträfflige lärare fans det ofta, ja, i
de flesta fall en del sämre lärare, med hvilka lärjungarne gjorde unge¬
fär som de ville. Äldre män kunna ännu förtälja om denna ojemn¬
het, och läser man de spridda bladen af vår skolas historia, finner
man, att skildringen är sann. Nu deremot går det icke an, att en
lärare på det sättet försummar något ämne, medan en annan lärare
hårdt drifver undervisningen i något annat ämne. Nu är det vanligt,
att man i alla ämnen fordrar jemna och goda resultat, och derför
drifves också undervisningen i hvarje ämne så långt man skäligen kan.
Ger icke undervisningen goda resultat i hvarje ämne, anses den för¬
felad. Trycket är så starkt och lusten hos oss lärare så stark, att
det sällan finnes något ämne i våra skolor, i hvilket undervisningen
är sådan, som den förr regelbundet var i flera ämnen i hvarje gym¬
nasium. Men med denna pedagogiska förändring följer, att det icke
blir så mycket tillfälle till sjelfarbete för lärjungarne. Förr var det
mycket vanligt, att lärjungarne i de högre klasserna på egen hand,
t. ex. i latin, der de i de lägre klasserna fått en stadig grund lagd,
läste en vidlyftig kurs. Nu deremot förekommer detta nästan aldrig.
Ty huru skulle man kunna bereda tid till något motsvarande sjelf¬
arbete, då vi anstränga oss att till den grad sysselsätta våra lärjungar,
att de svårligen få tid till annat än hvad vi förelägga dem att låsa.
Huru man vill i detalj genomföra denna reform, denna reaktionära
reform, genom hvilken skilnaden mellan skola och gymnasium skulle
på något sätt återupplifvas, vet jag icke alls. Icke heller har
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjunqar
vid 15—16-
ärs-åldern.
(Forts.)
N o 25.
20
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15-16-
års-åldern.
(Forta.)
Onsdagen den 19 April.
utskottet närmare utredt dessa punkter; dertill både man icke tid vid
den hastiga behandlingen. Jag skall bedja att få hänvisa till ett åt'
de ställen i motionen, der man kunde vänta sig ett praktiskt förslag.
Längst ned på sid. 9, framhåller motionären, att man, om tudelnings-
reformen ginge igenom, skulle kunna mer än hittills taga lärjungarnes
sjelfverksamhet i anspråk. “Sålunda skulle öfvergången från skolan
till universitetet förmedlas och ynglingarne småningom vänjas att arbeta
på egen hand, eu förmåga, öfver hvars bristande utveckling hos de
unga studenterna universitetslärare nu ofta klaga.“ Men den reform,
som deri är antydd, den kan ju med samma lätthet och med samma
svårighet genomföras med nu bestående skolprogram. Ty det är indi¬
videns egen sak, om han vill drifva undervisningen så eller så. Det
förmenas väl t. ex. icke någon lektor i historia att — i öfverens¬
stämmelse med motionärens antydningar — meddela sin undervisning
delvis eller till och med hufvudsakligen genom föreläsningar, hvilka
lärjungarne finge referera. Det finnes ingenting i skolordningen, ingen¬
ting i rektors, inspektörs eller efori inspektion, som lägger hinder i vägen
för en lektor att i undervisningen använda den metoden; ingenting
hindrar annat än möjligen hänsynen till att lärjungarne derigenom
möjligen icke lära sig så mycket som man önskar. Det finnes äfven
i utskottets betänkande ställen, der man skulle kunna vänta sig ett
uttalande om hvad tudeiningsreformen egentligen skulle innebära. Det
förvånar mig, att de sex delegerade, som uppsatt detta betänkande,
bland hvilka tre tillhörde Andra Kammaren och af dem en synner¬
ligen sakkunnig, å sid. 11 i betänkandet kunnat säga något sådant
som detta: “Detta sistnämnda syfte (större mogenhets förvärfvande för
öfvergången till universitetet) skulle utan tvifvel också främjas, derest
metoden för undervisningen i den högre afdelningen blefve i någon
mån en annan än i den lägre, så att man lemnade åt lärjungarne
något större frihet i deras studier och något mera sökte öfva dem i
sjelfverksamhet". Är detta en rättvis kritik af våra läroverk, eller är
då icke äfven nu metoden för undervisningen i den högre afdelningen
“i någon mån eu annan" än metoden för undervisningen i den lägre,
eller hvad kunna utskottets delegerade mena med detta nyss citerade
uttryck? Efter mitt förmenande är det eu högst betydlig skilnad mellan
metoden i högsta klassen och metoden i lägsta klassen, mellan metoden
på det öfre stadiet och metoden på det nedre stadiet. Således är
det icke någonting som blir, denna skilnad mellan skola och gym¬
nasium, som man enligt utskottets mening skulle återupplifva, utan
det är något som ur, oberoende af hvad Riksdagen eller någon annan
uttalar om denna reform.
Jag hänvisar dessutom till sid. 19, der samma fråga också är före,
och der det talas om att “det högre stadiet i följd af lexläsnings-
systemets fortsättande upp till högsta klassen förlorat den sjelfständiga
ställning i afseende på studiernas bedrifvande, det fordom intog".
Skulle möjligen utskottens mer och mindre sakkunnige delegerade eller
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 tro, att man kan vara af
med lexor på öfverstadiet i skolorna, älven om man ger åt detsamma
den förnämare benämningen gymnasium? Nej, lexor komma att behöfvas
21
N o 25.
Onsdagen den 19 April.
för att ge eu begränsning åt det hemarbete, som kräfves af våra lärjun¬
gar. Så påpekas vidare åtskilliga “vigtiga konseqvenser“, som skulle
följa “ur antagandet af denna vigtiga princip angående läroverkets
delning i tvenne åldersstadier“. Metod och kursfördelning skulle vida
mer än hittills kunna inrättas efter de olika åldrarnes behof: derom
har jag kanske redan talat nog.
Man skulle kunna införa större valfrihet särskildt i fråga om språken:
någon valfrihet finnes ju redan; är det klokt att den göres större, kan
detta ske utan sammanhang med andra reformer.
Gymnasiet skulle, för att citera motionen, “åter blifva ett mellan¬
led mellan nederskolan och universitetet:" precis som om det icke nu
funnes något mellanled mellan femte klassen och universitetet! Och
slutligen skulle lärjungarne få lära sig att drifva vetenskapligt arbete
på egen hand.
Mot dessa framtidsvyer står dock å andra sidan utskottets och
motionärens förslag, att man skulle uppskjuta latinet till nedre sjette
klassen samt franskan och grekiskan till öfre sjette klassen, der lärjungen
fritt finge välja mellan dessa språk. Härigenom skulle kanhända beredas
tillfälle för lärjungarne att arbeta på egen hand och utveckla sin för¬
måga af sjelfverksamhet. Det var förr så ordnadt, att lärjungarne i
skolan fingo så grundliga kunskaper i ett ämne, att man sedermera
kunde arbeta dermed på egen hand — om också icke vetenskapligt;
man kunde t. ex. läsa c-n bok på det språk, som man lärt sig väl i neder-
skolac. Men hvad är det för ämnen, kring hvilka motionären och utskottet
anse sig kunna samla lärjungarne i de öfre klasserna för att öfva sjelf¬
verksamhet? Hvilka ämnen är det, som enligt deras planer skola
drifvas så skarpt i nederskolan, att man på gymnasiet beträffande dem
skulle kunna hoppas på den sjelfverksamhet, hvarom man här talar?
För min del tror jag, att reformens genomförande kommer att mot¬
verka sjelfverksamhetssträfvandena på gymnasialstadiet, då man ju der
måste upptaga en betydlig tid och mycket arbete och energi både i
skola och hem, med inlärandet af elementerna i så svåra språk som
latin och, med blott ett års senare begynnelse, grekiska eller franska.
Jag tror för öfrigt, att man äfven af andra grunder, än de redan
anförda, bör släppa fraserna om att återinföra den gamla skilnaden
mellan skola och gymnasium, och att man icke bör tala så mycket
om att denna skilnad skulle vara bestämd af psykologiska och peda¬
gogiska skäl. Utvecklingen i undervisningen likasom menniskans egen
utveckling måste ske gradvis, så att man sakta fortskridande ställer
allt större och större anspråk på lärjungarne, noga följande dem i deras
utveckling. Men icke hafva vi skäl att bryta den jemnt fortgående
utvecklingen genom “en middagslinie, som kiyfver läroverket i tvenne
hälfter*. Med goda grunder gör man i läroverken eu skilnad mellan
första och andra klassen, mellan andra och tredje o. s. v., eller för
att taga större grupper, mellan första och andra klasserna såsom ett
och tredje och fjerde såsom ett mellan fjerde och femte såsom ett och
nedre och öfre sjette såsom ett; och sjunde klassen, i synnerhet dess
öfre afdelning skiljes ofta från alla de andra klasserna. Men hvartill
gagnar det att helt kategoriskt bestämma två stadier, markerade med
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af¬
gång sexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldcrn-
(Forts.)
N;o 25.
22
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
en psykologisk-pedagogisk gränsskilnad? Det hela går successivt, fort¬
skrider från ett lägre till ett högre stadium. Utvecklingen sker små¬
ningom, och vi lärare liksom läroverksorganisatörerna både inom denna
kammare och för öfrigt ha allt skäl att taga hänsyn till denna
småningom skeende utveckling och leda den i en viss rigtning — men
långsamt — framåt.
Både i motionen och i utlåtandet talas mycket om allmänt med¬
borgerlig bildning, och det säges, att denna skulle utgöra den grund¬
val, på hvilken den vetenskapliga förbildningen skulle kunna byggas.
Mina herrar, den allmänt medborgerliga bildningen, som jag skattar
mycket högt, är icke en för sig bestående bildningsform, som först
måste förvärfvas eller läggas såsom grund för en annan, högre
bildningsform. Den är eu sida i bildningen och måste såsom sådan
meddelas genom hela läroverket i sammanhang med den bildning, som
för öfrigt meddelas, nemligen dels den mera praktiska bildningen, dels
den mera vetenskapliga och lärda bildningen, och beträffande båda
dessa former af bildning gäller, att man måste börja så småningom
och sedan stiga allt högre och högre. Jag tror icke mycket på talet om
lämpligheten af en nederskola för den medborgerliga bildningen och eu
öfverskola för grundläggandet af den mera vetenskapliga bildningen. Både
den praktiska bildningen och den mera lärda främjas enligt min tro
bäst genom för sig bestående, hvar och en efter sin art organiserade
skolor, och till båda dessa skolor hör ett medborgerligt moment. Det
heter visserligen i § 1 af gällande skolstadga, att “de af staten bekostade
allmänna läroverken hafva till ändamål såväl att utöfver omfånget för
folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning som ock att
grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitetet eller högre
tillämpningsskola vidare utbi!das“. Med anledning häraf har man velat
göra en bestämd skilnad mellan två uppgifter, af hvilka den ena skulle
förverkligas först, den andra sedan. Då den förra fört namnet med¬
borgerlig bildning, har man, tyckes det, genom språkets magt öfver
tanken låtit förleda sig att yrka, att man på nederstadiet, i femte eller
sjette klassen, borde införa ett eller par, om jag så får säga, med¬
borgerliga ämnen. Så säger utskottet å sid. 20 i sitt betänkande:
“Åt lärjungen måste äfven meddelas en efter stadiet lämpad känne¬
dom af vår statsförfattning och våra samhällsförhållanden, en känne¬
dom, af hvilken han en gång såsom fullmyndig samhällsmedlem bör
kunna draga gagn." Jag tror nu icke, att man kan lära eu gosse vid
omkring 15 års ålder, huru han vid 21 års ålder och framdeles såsom
fullmyndig statsmedlem har att skicka sig i ett eller annat afseende.
Åtminstone tror jag icke, att något sådant lämpligen låter sig göra i
nämnvärd omfattning. Dertill hafva de ynglingar, hvarom här är fråga,
alltför få förutsättniugar. Jag kan således icke förstå talet om att
denna allmänt medborgerliga bildning skulle ges åt lärjungarna vid
pubertetsålderns inträde.
För den förlängda enhetsskola, som motionären föreslagit och ut¬
skottet förordat, anföres visserligen det gamla krafvel att man skall
söka gifva lärjungarne och föräldrarna ett så långt anstånd som möjligt
för valet af lefnadsbana. Men jag vill härvid framhålla den ofta gjorda
as
N:0 25.
Onsdagen don 19 April.
erfarenheten, att lärjungarnas anlag, intressen och sinnesrigtning utveckla
sig högst olika under olika förhållanden och att man således endast
med stor svårighet är i tillfälle att afgöra, åt hvilket håll en gosse
bör vända sig, åtminstone för så vidt man icke halt möjlighet att för¬
söka honom i någon viss ristning. Jag tror, att det vore lättare
att bedöma t. ex. mina egna barns anlag och fallenhet, om jag tiuge
sätta dem i en skola, der man försöker sig i eu viss rigtning, än om
de skulle gå i en skola med fem, sex klasser, i hvilken ingen särskild
rigtning vore forskande. Ganska många föräldrar och målsmän stå
tveksamma och veta icke, åt hvilken lefnadsbana deras barn eller
myndlingar skola egna sig. Man skulle derför underlätta anlagens
och hågens utrönande och lefnadsbanans bestämmande, om man inom
läroverket eller i skilda skolor bedrefve undervisningen i tvenne olika
rigtningar, dels åt det praktiska hållet, dels åt studiehållet, och läte
lärjungarna försöka sig inom endera linien. Skulle någon hafva råkat
komma iu på en linie, som icke passar för honom, så är öfvergång
från denna linie till den andra icke så synnerligen svår. Erfarenheten
från andra länder, der ett sådant system är genomfördt, har ådagalagt
detta.
Det är emellertid icke så mycket efter anlagen valet göres, som
efter intresse och sinnesrigtning samt ekonomiska förhållanden.
Man får ju ofta se, hurusom en lärjunge så att säga “svajar“
mellan det ena och det andra kallet; den ena tiden vill han blifva ett,
den andra ett annat, allt efter som hågen leker. Eu erfarenhet, som
jag och många andra lärare—jag antager äfven de här i kammaren
befintliga lärarne — rätt ofta gjort, är denna: frågar man lärjungar,
som stå i begrepp att lemna skolan, hvad de skola blifva, så får man
icke alltid bestämda svar; de svar man får äro endast delvis rigtiga, och
icke så sällan händer, att de beslut med afseende på framtiden, hvilka vid
den tiden fattas, aldrig komma till utförande. Många få också erfara
valets vansklighet, när de blifvit äldre: de tycka sedermera, att de bort
blifva något annat, hvartill de tro sig hafva bättre passat, än till det
som de verkligen blefvo.
Det, som väsentligast talar mot planen att åstadkomma en förlängd
enhetsskola, är, att det synes mycket ovisst, huruvida denna skola skall
kunna på ett rätt och godt sätt tjena två —eller tre — herrar i gymnasiet
och realgymnasiet samt den praktiska afslutningskursen. För min del
tror jag, att så länge striden mellan de två uppgifterna står qvar inom
någon del af läroverket, skall ingendera uppgiften kunna fullt tillfreds¬
ställande lösas.
Då sålunda valet af lefnadsbana i allmänhet mindre beror af
anlagens profvande än af deras öfvande och hågens ledning samt åt
ekonomiska förhållanden, familjeåskådningar o. s. v., synes vinsten af
någon tids anstånd med valet icke motsvara kostnaden, nemligen upp¬
offrandet af den styrka ett läroverk får genom att helt egna sig åt en
klart fattad uppgift.
Utskottet yttrar sig äfven om en hel del andra reformer än dem,
som stå i direkt sammanhang med hufvudfrågorna. Eu af dessa är
frågan om indragning af läroverkens första klass. Motionären har
Angående
inrättande vid
rikets all-
manna läro¬
verk af en
särskild af-
gdngsexamen
för lärjunger
vid lo—16-
års-åldern.
(Forts.)
N‘.o 25.
24
Onsdagen den 19 April.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 16—16-
års-åldern.
(Forts.J
lockande vinkat, utskottet har svarat och varit ganska angeläget att
så till vida följa denna vink, att det velat åtminstone i motiveringen
framhålla denna reform, på det att Kongl. Maj:t icke må glömma
frågan. Denna fråga berör våra läroverk på en mycket ömtålig punkt.
Det torde vara lämpligt att erinra om den sällsporda enighet, hvarmed
lärarne uttalat sig mot planen att förgripa sig på första klassen,
liksom ock hurusom det var hufvudsakligen utanför de allmänna läro¬
verken stående personer, som förenade sig om åsigten att reformen
vore ett lifsvilkor för folkskolans utveckling.
Samma oklarhet förefinnes också i antydningar rörande vissa
läroämnen, t. ex. när motionären (sid 10) talar om det fosterländska
lärostoffet, som vid sidan af det religiöst-etiska skall kunna läggas till
grund för och ge eu bestämd färg åt den bildning, som meddelas landets
ungdom, och särskildt i fråga om undervisningen i modersmålet. Jag
kan hänvisa de i frågan intresserade till hvad utskottet härom säger
å sid. 20: “åt lärjungen måste beredas tillfälle att under lärarens
ledning få läsa det bästa af våra egna klassiska författare från olika
perioder för att rätt bringas att fatta, huru deras framställning står
i samband med den inhemska kulturens utveckling." Emellertid vill
jag icke ingå i några detaljer, utan endast säga, att jag i min egenskap af
lärare i modersmålet icke förstår, huru de der uppstälda krafven
lämpligen skola kunna genomföras i afslutniugsklassen.
Så komma vi till frågan om den kompetens, man skulle förvärfva
sig genom den nya afslutningsexamen. Utskottet framhåller med
afseende härå såsom “eu ganska märklig omständighet, att så många
myndigheter på det förberedande stadium, hvari frågan ännu befunne
sig, redan yttrat sig till förmån för förslaget" (sid. 17). Utskottet
gör om dessa uttalanden det sammanfattande omdöme, att med undantag
af generaltullstyrelsen hafva samtliga de statsmyndigheter och repre¬
sentanter för olika näringar, som haft tillfälle att yttra sig öfver
förslaget, stält sig välvilligt till detsamma och mer eller mindre
bestämdt uttalat, att den föreslagna afgångsexamen vore lämplig såsom
kompetemsprof. Men när man litet mera noggrant, än jag varit i till¬
fälle göra det vid ärendets behandling inom utskottet, genomläser de
gjorda uttalandena, så torde man snart finna, att det på några håll
är ett ganska kallsinnigt mottagande, som förslaget rönt;
Jag vill särskildt bedja herrarne fästa sig vid medicinalstyrelsens
synnerligen fint balanserade utlåtande. 1 fråga om apotekselever anser
medicinalstyrelsen, att det ännu åtminstone är för tidigt att vidtaga
någon ändring; i fråga om veterinärer anser styrelsen det svårligen
kunna iirågasättas att såsom kompetensprof utbyta maturitetsexamen
mot den föreslagna nya examen; och i fråga om tandläkareelever visar
styrelsen afgörandet ifrån sig och säger, att, om lärarekollegiet vid tand¬
läkareinstitutet skulle vara af den åsigt, att maturitetsexamen såsom
kompetensprof kunde med fördel utbytas mot den nya afgångsexamen,
har styrelsen deremot intet att erinra. Medicinalstyrelsen har, om
jag förstår dess utlåtande rätt, således icke i sina slutpåståenden
uttalat sig till förmån för den nya examen, men utskottet, som mera
fäster sig vid mellansatserna, anser tydligen uttalandet mer eller mindre
25
N:0 25.
Onsdagen den 19 April.
bestämdt tillstyrkande. Jag tycker mig äfven i andra utlåtanden
finna ett föga bestämdt tillstyrkande af den föreslagna kompetensen,
och detta är ju ganska förklarligt. Frågan har ju varit allt för
outredd, då ämnen och kurser ännu icke kunnat bestämmas, och
svaren derigenom något ovissa.
En sak, som synes mig erbjuda de största svårigheter i denna
punkt, är skilnaden mellan de högre och lägre befattningar, hvartill
de olika examina skulle gifva kompetens, Jernvägsstyrelsen erinrar i
sitt utlåtande, hurusom det länge i ganska stor omfattning så förfarits,
att stationsinspektorer å mindre stationer ersatts med stationsmästare
samt stationsskrifvare med kontorsbiträden, och att man i allmänhet
såvidt möjligt besätter vissa nya platser med personal af betjentgraden.
Antagligen skulle de, som nu yrka på en viss kompetens~genom den
föreslagna examen, känna det såsom en missräkning, om denna kompe¬
tens blott skulle gälla de antydda befattningarna af betjentgraden, och
om man således klippte af all möjlighet för dem, som aflagt denna
examen, att komma ett trappsteg högre, blott derför att de icke.tagit
en högre examen än den här föreslagna.
Det är emellertid ännu en fråga, som jag vill beröra i detta
sammanhang: skulle äfven studentexamen gifva kompetens till de här
omförmälda befattningarna? Skall man kunna bli t. ex. stations¬
mästare, postmästare" i postverket o. s. v. äfven med studentexamen
såsom kompetensprof, eller skall eu student aflägga någon komplette-
ringsexamen för att vinna samma kompetens, som den nya examen
medför? Om man icke skulle erhålla kompetens till dessa befattningar
genom studentexamen, så synes det mig vara ganska betänkligt, ty
då har man stängt en del utsigter för sig genom att taga den högre
examen. Blir man åter genom studentexamen kompetent till samma
befattningar — hvilket synes mig antagligt att t, ex. jernvägsstyrelsen
skulle medgifva — så skulle man genom att gå qvar några år längre
i skolan blifra kompetent äfven till högre befattningar, och detta synes
mig kunna föranleda, att de högre klasserna fortfarande skulle blifva
betungade af elever, som icke lämpa sig för högre studier, och att
det alldeles icke blefve så säkert, att man finge de för dessa studier
olämpliga samlade i den föreslagna praktiska afslutningsklassen, helst
i konkurrensen studenter sannolikt ofta komme att gå framom icke¬
studenter, såsom äfven medicinalstyrelsen antyder i fråga om apoteks-
elever.
Jag tror mig hafva påvisat åtskilliga oklara sidor i det före¬
liggande betänkandet. Jag kommer nu till det mest oklara deri:
oklarheten i sammanhanget mellan motivering och kläm. Det heter
visserligen, att när Riksdagen antager eu kläm, antager den icke
motiveringen, och att man derför mycket väl kan gå in på utskottets
kläm, då man icke dermed bundit sig vid motiveringen. Men, då
Riksdagen beslutar afiåtandet af en skrifvelse, hemtas ju motiveringen
från det utskottsbetänkande, som föranledt skrifvelsen. Således åter¬
finnes i sjelfva verket, då skrifvelsen aflåtes till Kongl. Maj:t, i den¬
samma jemväl utskottsbetänkandets motivering. Det är lätt att visa,
att i utskottets motivering finnas åtskilliga uttalanden, som sakna
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års- åldern.
(Forts.)
N:o 25.
26
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15—1 ti¬
ar s-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
motsvarighet i klämmen och som således icke tjena till dennas motive¬
ring. Det finnes bland dessa två liufvudpunkter. Den ena af dessa,
den erkända hufvudpunkten, är inrättandet af en afslutningsklass, den
andra, den icke erkända hufvudpunkten, är förslaget om latinets upp¬
skjutande. Om dessa yrkanden talas icke i klämmen, men väl i
motiveringen, Dessa båda liufvudpunkter blifva således icke föremål
för beslut. Utskottet afviker nemligen i klämmen från motionären.
I motionen begäres utredning och förslag till inrättande af eu afgångs-
oxamen för lärjungar, som vid 15—16-års-åldern önska sluta sin skol¬
gång, samt till de i motionen antydda ändringar i läroverkens organisa¬
tion, hvilka dermed stå i samband. I utskottets kläm deremot begäres
utredning och förslag till inrättande af samma examen samt till de
ändringar i läroverkens organisation, sam dermed stå i samband,
Hvilka dessa ändringar skulle blifva, derom vet man genom utskottets
kläm ingenting.
Undanrödjandet af denna oklarhet i sammanhanget mellan motive¬
ringen och klämmen synes mig vara reservationens största förtjenst.
Jag kan redan af denna anledning hellre sluta mig till reservationen
än till utskottets förslag. Ehuru reservationens yrkande är mer be-
gränsadt än utskottets, är det dock efter min mening icke tillräckligt
begränsad!, då det yrkas, att den föreslagna afgängsexamen skall
inrättas vid rikets samtliga femklassiga läroverk och de fullständiga
realläroverken, och att den således skall införas vid alla läroverk af
eu viss typ.
Emellertid anser jag hela den föreslagna skrifvelsen fullständigt
onödig, då ju, såsom hvar och en, som har något intresse för skolfrågan,
mycket väl vet, regeringen har för afsigt att framlägga ett förslag
om läroverkens omorganisation. Det torde kunna tagas för gifvet, att
regeringen enligt tidens kraf härvid särskildt kommer att söka tillgodose
de praktiska bildningsbehofven. Men hvartill skall då Riksdagens
skrifvelse tjena? Det har från något håll sagts, att Riksdagen icke
bör släppa initiativet sig ur händerna. Det är ord, som jag icke
förstår. Enligt min mening bör Kongl. Maj:t behålla initiativet i dessa
frågor, och skulle Kongl. Maj:t icke hafva en klar och bestämd upp¬
fattning om hvad som bör göras i frågan, icke blir det klarare genom
detta efter mitt förmenande oklara betänkande.
Jag skulle således ur allmänna synpunkter allra helst yrka afslag.
Men jag vill icke göra det, emedan jag bestämdt vill, att något skall
göras för dem, som genom sin skolgång vilja beredas för de praktiska
lefnadsyrkena. Ett afslag skulle ju nemligen kunna tolkas så, att
man icke ville gå framåt, och detta är icke min mening. Härtill kom¬
mer, att reservationen från reformerandet undantager en del latinläro¬
verk. Jag yrkar derför — ehuru med en tyst reservation inom mig
— bifall till reservationen.
Herr Höglund: Då jag meddelar, att jag såsom ledamot af Stock¬
holms handels- och sjöfartsnämnd deltagit i afgifvandet af dess utlå¬
tande i denna fråga och biträdt detsamma, så är dermed min ställning
i förevarande ärende angifven.
Onsdagen den 19 April. 27 M:o 25.
Den föregående talaren yttrade, att de flesta af dem, som afgifvit Angående
utlåtanden öfver motionen, gjort en mycket “slapp" anslutning till den- v™ri^sdeall.
samma. Hvad emellertid handels- och sjöfartsnämnden beträffar, kan männa iäro.
jag försäkra, att dess tillstyrkande tvärtom varit mycket varmt. Hvad verk af en
angår mig personligen, så har jag, sedan jag för åtskilliga år tillbaka särskild af¬
kola in i kongl. direktionen för Stockholms stads undervisningsverk,
allt mer och mer vunnit den öfvertygelse!!, att en förändring af läro- J vid
verken i nu föreslagna rigtningen måste göras. Jag anser mig icke års-åldem.
hafva anledning att säga mera derom, då grunderna för en förändring (Forts.)
finnas så vidlyftigt angifna både i motionen och i utskottets utlåtande.
Jag behöfver således icke återkomma till dem.
Af flera talare hafva åtskilliga inkast af pedagogisk natur gjorts
mot motionen. Dessa förstår jag icke att bedöma och kan således
icke heller bemöta dem, och derför lemnar jag detta åt de kammar¬
ledamöter, som bättre förstå den saken. Det vill jag emellertid säga,
att, när det gäller att ordna en sådan sak soin undervisningen, man
val i främsta rummet bör framställa den frågan: huru skall undervis¬
ningen ordnas för att bäst motsvara ungdomens behof, så att de blif¬
vande männen deraf få det största gagnet i framtiden och att bästa
tillfälle till ett rigtigt val af lefnadsbana åt dem beredes? Huru denna
fråga bör enligt mitt förmenande besvaras, har jag redan förut antydt.
Har man väl fått denna sak på det klara, så kommer den andra
frågan, eller: huru skall det sålunda faststälda målet bäst vinnas?
Det är först när man kommit så långt som till den frågan, som, enligt
min åsigt, de pedagogiska metoderna böra komma under ompröfning
och då föranleda den största försigtighet i valet af medel för det upp¬
städa målets vinnande.
För öfrigt har jag ingenting annat att tillägga, än att jag anser
det vara högst nyttigt och behöfligt —• något, som också uttalades i
handels- och sjöfartsnämnden — om man redan i nederskolan kunde
bereda rum åt det franska språket. Visserligen medgafs i nämnden,
att de tyska och engelska språken vore ur rent praktisk synpunkt
vigtigare än det franska, men det franska språket vore, äfven ur denna
praktiska synpunkt, så pass vigtigt, att det vore väl, om åtminstone
något rum kunde i nederskolan beredas åt detsamma. Dessutom skulle
man ju ha skäl för det påståendet, att den bildning vore ganska ofull¬
ständig, i hvilken det romanska elementet vore helt och hållet uteslutet.
Till sist vill jag blott nämna en sak. I herr Sjövalls motion
uttalas en farhåga för att herr Carlsons motion skulle innebära någon
sorts uteslutning af läroverkens första klass. Jag tror icke, att detta
är fallet, och jag för min del har icke kunnat läsa motionen sä.
Emellertid vill jag icke underlåta att säga, att om reformen skulle
leda dertill, att första klassen indroges, skulle jag anse detta för en
ganska olycklig sak.
Slutligen ber jag, herr talman, att få instämma med dem, som
yrkat bifall till utskottets hemställan.
Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Till en början skall
jag lofva, att jag i dag icke skall yttra mig lika länge, som jag vid
N:0 25. 28 Onsdagen den 19 April.
Angående andra tillfällen brukat göra, när jag talat i läroverksfrågor. Då jag
inrättande härmed hoppas hafva stämt kammaren vänligt mot mig så skall jag
manna läro- be att fa sa8a de *a °rd, jag har att framföra.
verk af tn Hvad angår det resultat, till kvilket utskottet har kommit, så är
särskild af- det så mycket tydligare, att jag helsar detta med glädje, som jag vid
iör ^lä^nn^ar riksdagen s°lr 1896 tog mig friheten framställa en motion i samma
vid TT rigtning. Jag ber att få gratulera utskottet till att denna gång hafva
ärs-åldcm. lyckats undvika, att sjelfva hufvudfrågan genom en mängd bifrågor
(Forte.) förqväfts. Hvarför jag emellertid begärt ordet, är egentligen för att
till kammarens protokoll få antecknadt, af kvilka skäl och under livilka
vilkor jag kunnat vara med om detta utskottsbetänkande. Det synes
mig nemligen nödvändigt att få in detta i kammarens protokoll på
grund af mina föregående uttalanden i frågan.
Det är en punkt af motiveringen, hvari jag ej fullt kan instämma
med utskottet, och det är i afseende å planen om latinets framflyttning
till sjette klassen. Jag anser nemligen detta blifva en orättvisa mot
dem, som inom skolan vilja lägga grund för en blifvande klassiskt-
humanistisk bildning. Följden blefve den, att de under de bästa åren,
då de kunde inhemta högre undervisning, blefve tvungna att hålla på
med att plugga paradigmer — och man lär sig icke latin utan att
kunna paradigmer.
Vidare kommer jag till en annan synpunkt, som delvis berör, men
icke står i omedelbart sammanhang med den förevarande frågan, nem¬
ligen trängseln bland de främmande språken, hvilken nu förekommer
i läroverkens fjerde och femte klasser, och hvarom äfven motionen talar
något. Jag ber att få säga, att i dessa klasser råder en sådan trängsel
mellan nya språk, att det verkligen är fara för vår ungdoms öfver¬
ansträngning. Det beror derpå, att de moderna språken numera läsas
med en helt annan kraft än förut. Detta är en förträfflig sak, och de
nya metoderna äro förträffliga, men det tager mycken tid och blir
ofta nog för tungt för lärjungarne på detta stadium. Skall man nu
framflytta de latinska och franska språken till gymnasialstadiet, så
skulle man belasta gymnasialstadiet med latin, franska, grekiska och
engelska, ty alla dessa språk behöfver en person, som skall egna sig
åt det klassiskt-humanitära studiet, känna. Jag kan icke förstå annat,
än att trängsel mellan ämnena härigenom skulle uppkomma och öfver-
ansträngningen blifva ännu värre, och jag kan icke fatta, huru det
skulle vara möjligt att, såsom motionären önskar, derjemte på detta
stadium utsträcka den historiska och den litteraturhistoriska undervis¬
ningen, eller huru det skall vara möjligt att på detta stadium ordna
undervisningen så, att den skall blifva till bättre hjelp och grundlägg¬
ning för universitetsstudierna, än nu är fallet. Jag för min del kan
icke förstå annat, än att undervisningen på detta stadium då måste
till största delen upptagas med rent formella studier.
Hvad vidare valfriheten beträffar, är det, såsom en stockholms-
lärare nyligen uttalade vid ett möte af lärare här i Stockholm, eu
orimlighet att tänka sig, att t. ex. en prest icke skulle kunna ett enda
ord franska. De blifvande presterna, som måste läsa grekiska, måste
således också läsa franska.
29
N:0 25.
Onsdagen den 19 April.
Skall nu emellertid ett sådant hopande af språk ega rum, så vill
jag anmärka, att åtminstone den reformen borde införas — hvilken
äfven, såsom förhållandena nu äro, torde förtjena beaktande — att
icke alla de lefvande språken skola drifvas så, att lärjungarne skola
kunna både läsa, tala och skrifva desamma, utan med afseende på
några kunde det vara tillräckligt, att lärjungarne lärde sig förstå en
lättare text.
Hvad jag således yrkar på, är, att det allt fortfarande skall i vårt
land finnas ett mindre antal skolor, der man åtminstone så tidigt som
nu får börja med latinet. Då emellertid utskottet icke bestämdt afvisat
en sådan möjlighet, utan i motiveringen på sid. 23 finnes ett uttalande,
som gör det möjligt, att denna fråga också kan komma under ompröf¬
ning under den utredning, som utskottet begär, synes mig den af herr
Lindblad i hans reservation uttalade farhågan icke vara fullt befogad,
och anser jag mig derför kunna yrka bifall till utskottets kläm, i den
förvissning, att äfven denna fråga vid den slutliga pröfningen af saken
upptages till bedömande.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(Forts.)
Herr Pettersson i Österhaninge: Hvad förs# beträffar frågans
behandling inom utskottet, är jag i tillfälle att vitsorda, att dervid
tillgått så, som af utskottets ordförande vid debattens början angafs.
Då komiterades förslag förelåg färdigt, hindrades i detta fall lika litet
som i något annat vare sig utskottets öfriga ordinarie ledamöter eller
dess suppleanter att yttra sig öfver detsamma.
Och nu till sjelfva saken. Ett af de vigtigaste skälen, som för
mig varit bestämmande att biträda det föreliggande förslaget, har varit
den omständigheten, att derigenom skulle beredas tillfälle för en hel
del lärjungar att kunna utgå ur skolan på dess mellanstadium, icke
hallstämplade såsom förolyckade existenser på studiebanan, utan med
betyg på fickan, som lemnade dem möjligheter till fortkomst på lifvets
skilda banor. Såsom det nu är stäldt, släpas mången yngling med
från klass till klass till studentexamen, derför att han måste taga denna
examen för att kunna få någon anställning. Den dyrbara tid, som
han derigenom förlorat, skulle af honom för visso kunnat bättre
användas, om han haft ett närmare mål i sigte, som han hade kunnat
vinna, och som sporrat honom att visa mera flit och energi. Icke tror
jag, att, om en sådan ventil öppnades, utströmningen skulle blifva så
stark, att vi skulle komma att lida brist på lärdt folk, som ju också
behöfves såsom bärare af vår kultur.
Det gifves nog en god del lärjungar med både intellektuella och
sociala förutsättningar att fortsätta sina studier. Men, säga motstån-
darne till förslaget, för deras räkning skall man hafva särskilda skolor,
som taga hänsyn till deras utbildning och som icke laborera med den
här föreslagna afslutningsklassen. Jag har för min del haft mycket
svårt att fatta den pedagogiska satsen, att blifvande vetenskapsmän
måste redan såsom ämnen, d. v. s. i sitt första utvecklingsstadium,
behandlas på annat sätt än vanliga menniskobarn. Jag har vidare
haft mycket svårt att förstå, att det skulle vara till skada för veten-
N:0 25.
30
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15 -16-
års-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
skapen eller till olycka för dess idkare, om de från ungdomen lära
sig att få en mera praktisk syn på tingen och en mera utvecklad
föreställning om de vanligaste företeelserna i lifvet, än nu i allmänhet
är fallet.
En annan omständighet, hvarvid jag vill fästa uppmärksamheten,
är denna: det råder en allmän klagan hos föräldrar och målsmän
öfver svårigheten att bestämma, hvilken lefnadsbana en gosse skall
välja. Om nu reservanternas mening skulle blifva gällande, så att vi
finge en del läroverk efter det gamla systemet qvarstående och en del
omorganiserade efter det nya, så skulle man för visso i detta afseende
komma ur askan i elden. Ty om man nu får göra detta val vid tolf
å tretton års ålder, så skulle man sedan blifva nödsakad att göra det
redan vid nio års ålder, d. v. s. då bestämma, om en gosse skall
inträda i den lärda skolan eller i en sådan, der han har tillfälle att
sluta vid den här föreslagna åldern. Hyser man den åsigteD, att för¬
äldrar skola predestinera sina barn till den ena eller andra lifsupp-
giften, då menar jag, att det kan göra detsamma. Men är det så,
att man vill bedöma den saken i någon mån efter de olika anlag,
som förefinnas hos gossen, då menar jag åter, att det skulle vara
fördelaktigt att fi#detta val uppskjutet så länge som möjligt, till dess
att dessa anlag hinna i någon mån framträda. Och det är detta,
som så mycket talar för en gemensam underskola. Om man ock på
grund af åtskilliga förutsättningar kan tycka, att det skulle passa för
en gosse att gå in i ett' sådant qvarstående latinläroverk, för att han
skulle med tiden kunna utbildas till en lärd man, så låter det mycket
väl tänka sig, att man efter några är finner, att man misstagit sig
om hans begåfning, eller ock att det inträffar sådana omständigheter,
att gossen måste sluta i femte eller sjette klassen. Befinner han sig
icke då i sämre läge än en gosse, som inträdt i ett läroverk, der till¬
fälle till att aflägga afgångsexamen förefinnes? Och måste han icke
för att kunna täfla med den senare skaffa sig betyg, hvilket då blir
såsom privatist, något som icke alltid är det lättaste?
Till sist synes det mig i högsta grad nyttigt, att vid den ålder,
då reflektionsförmågan börjar i någon mån vakna, en yngling ställes
inför ett frågetecken, som tvingar honom att svara på det spörsmålet:
“Hvad skall jag blifva? Hvaråt skall jag egna mig? Skall jag nu sluta
skolan och gå ut i lifvet och der söka min utkomst, eller skall jag
fortsätta mina studier med lif och intresse tillsammans med dem, som
äro besjälade af samma lust som jag och på det sättet blifva en heder
för mitt land"? Det synes mig ock vara nyttigt, att ett sådant spörs¬
mål träder fram äfven för föräldrarne, så att de i tid lära sig att
studera sina barn, följa deras anlag och deras utvecklingsmöjligheter,
för att, när detta frågetecken kommer och begär ett bestämdt svar,
kunna gifva barnen välbehöfligt råd och ledning vid valet, ja, ett
lyckligt förhållande vore, om en sådan vändpunkt komme in i yng¬
lingens lif och en sådan fråga i tid framstäldes till besvarande af dem
det vederbör.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag såväl i första som i andra punkten.
31
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
I (»etta anförande instämde herrar FredJiolm, Almqvist, friherre
von Knorling, Redelius, Zotterman, Hazén, Lundell, Kardell, Apel-
stam, Holmlin, Hultcrantz, Söderberg och Hansson i Solberga.
Vidare yttrade
Herr Laurell: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag kan
icke instämma i det yttrande, som min ärade vän och embetsbroder
nyss hade, oaktadt jag å andra sidan icke heller vill instämma med
min vän, herr Sahlin, i hvad han nyss yttrade.
Läroverksfrågan synes mig vara mycket vigtig, den vigtigaste
fråga, som vi hittills haft att behandla i Riksdagen. Det gäller der¬
för att här gå till väga med synnerligen stor hänsynsfullhet. Man får
icke kränka någon persons intressen, då man vill gagna andras. Men
huru har då utskottet i det betänkande, som ligger för oss, i detta
afseende gjort? Ja, jag skulle kunna säga, att på ett vilkor kan jag
vara med om detta utskottets betänkande, men endast på detta vilkor.
Vilkoret kan jag uttrycka så, att jag skulle vilja sätta parentes om
åtskilligt, som jag icke gillar, men understryka annat, som jag vill
hafva särskilt betonadt.
Jag är i allmänhet temligen nöjd med utskottets betänkande, så
länge utskottet talar fullkomligt enigt med Första Kammarens utskott.
Men när denna enighet är slut, så begynna mina frågetecken. Derför
tycker jag, att ordspråket: “enighet ger styrka" här besannas. När
utskottet skiljer sig från det, med hvilket det skulle samverka, så är
dess betänkande i någon män klent. Icke så, att jag icke i det¬
samma finner mycket, som är värdt att behjerta; ty just till hvad
utskottet i slutet säger hör också den puukt, som jag särskilt ber
att få understryka, men konseqvensen saknas.
Det stycke i utskottets betänkande, som jag särskilt icke kan
vara med om, och om hvilken jag derför vill sätta parentes, är just
det stycke, som följer, då enigheten är slut mellan utskotten, och som
börjar med denna sats: “Den farhåga, som från vissa håll uttalats
i anledning af latinets framflyttning till nedre sjette klassen, nemligen
att en sådan åtgärd skulle försvaga de klassiska studierna och sänka
vår allmänna bildningsnivå, kan utskottet icke dela."
Det är denna punkt och den bevisföring, som utskottet derefter
lemnar i hela detta stycke, som jag för min del icke kan vara med
om. Det är dock kanske litet svårt för mig, med de ringa resurser
som stå mig till buds, att klargöra, huru jag i detta afseende tänkt
mig saken. Första svårigheten utgör detta ord “bildningsnivå", “den
allmänna bildningsnivån". Men jag tror mig tryggt kunna påstå, att
utskottet icke rätt fattat, hvad som menats med detta ord från deras
sida, från hvilka utskottet upptagit det, utan att utskottet har gjort
sig skyldigt till en begreppsförvirring, som menligt inverkar på dess
argument. Utskottet säger nemligen, att från vissa håll uttalats, att
den allmänna bildningsnivån skulle sänkas genom denna åtgärd. Sedan
vill utskottet bevisa, att så icke kan vara förhållandet, derigenom att
det tvärtom påvisar, att för den stora mängden det icke är behöfiigt
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
ärs-äldern.
(Forts.)
N:0 25.
32
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lär juno ar
vid 15-16-
års-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
att läsa den antika litteraturen på grundspråket, enär den kan komma
till en ganska kög bildningsnivå dessförutan. Utskottet har förut
talat om att Stockholms handels- och sjöfartsnämnd sagt, att den
föreslagna afgångsexamen torde komma att bidraga till höjandet åt
bildningsnivån hos dem, som egna sig åt de praktiska yrkena. Ja,
för all del, ingen torde vilja bestrida, att den allmänna bildningsnivån
hos dem, som egna sig åt de praktiska yrkena, härigenom skulle komma
att höjas. Det är sjelfklart. Detta reformförslag går ju ut på att
tillgodose de praktiska yrkena, och det är tidens praktiska retning,
som drifvit fram det. Men när latinvännerna här tala om bildnings¬
nivån, så är det alldeles klart, att de mena den klassiska bildningens
nivå eller den högre vetenskapligt klassiska bildningens nivå, och det
är denna, som de frukta skall sänkas derigenom, att latinet kommer
att läsas endast fyra år i stället för som nu sex år. Och det är väl
nästan alldeles klart, att på dessa fyra år kan icke vår ungdom bi¬
bringas samma kunskaper i de klassiska språken, som den under nu¬
varande förhållanden får på sex år.
Nu kanske någon säger: “Det är ingen fara. Blott det är så,
att vi få praktiskt dugliga män, så går vårt land framåt och blir
rikt och starkt." Ett sådant resonnement kan jag icke dela. Det
är klart, att det vore eu stor olycka, om detta förslag skulle komma
att leda derhän, att vi icke allt framgent i vårt land skulle få minst
lika många och lika dugliga män som för närvarande, de der kundo
föra vår talan och kämpa kampen på den europeiska forskningens fält.
Det vore en stor skada, om detta förslag skulle leda derhän, att vi
komme att lida brist på sådana teologer och prester, som skulle kunna
på ett framgångsrikt sätt arbeta på textkritikens område, lida brist
på sådana historie}, som skulle kunna med framgång undersöka käll¬
skrifterna, eller lida brist på jurister, som skulle kunna läsa och
undersöka jus romanum och andra gamla lagar, som äro skrifna på
de klassiska språken. Det vore i sanning en stor skada, om vi skulle
komma att lida en sådan brist, och derför måste vi tillse, att så icke
sker. Utskottet har nog behjertat detta, ty utskottet säger i slutet i
samma stycke: “Visserligen är det sant, att vårt land såsom kultur¬
stat med mångsidiga uppgifter äfven är i behof af grundligt klassiskt
bildade män. Men i förhållande till den stora mängden af dem, som
genomgå läroverken, utgöra dessa ett så litet fåtal, att deras speciella
behof ej kunna få afgörande inverka på läroverksorganisationen i dess
helhet.'* Just denna punkt anser jag vara den mest olyckliga i utskot¬
tets betänkande af det skäl, att det förefaller, som om utskottet skulle
hafva sett denna fara midt i ögonen, men trotsat den. Det bryr sig
icke om den, utan säger, att det är ett så ringa fåtal, som kommer
att blifva dessa utvalda, som kunna upptaga kampen på den europeiska
forskningens fält, att man bör lemna detta fåtal å sido gent emot den
stora mängd af praktiska män, hvilkas bildningsnivå genom den nya
organisationen skulle blifva höjd.
Det synes mig dock, att det är mycket olyckligt att resonera på
detta sätt, och det är derför för oss, då vi gå att taga i betraktande
organisationen af våra läroverk, alldeles nödvändigt, att vi icke kränka
33
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
det kraf, som detta fåtal uppställer. Derför att detta fåtal utgöres Angående
af våra bästa och ädlaste krafter, så är det nödvändigt, att det blifver inrättande
väl tillgodosedt och får den uppfostran, som det behöfver. För min mmänna iäro-
del tror jag icke, att det vore farligt att inrätta en del rent human- verk af en
istiska läroverk, der nog då också en och annan yngling finge gå, särskild af¬
sopa sedan visade sig icke duga till vetenskapliga studier utan måste gfngsexamen
egna sig åt de praktiska yrkena. Han hade der i alla fall uppöfvat ^id
sin tankeförmåga och kunde nog också på den vägen uppfostras till dr8-åldern.
duglighet i de praktiska yrkena. (Forts.)
Hvad bör man då nu besluta i denna fråga? Ja, för min del
anser jag, att rätta vägen blifvit anvisad af Stockholms läraresällskap,
som efter långvariga öfverläggningar i frågan uttalat sig för att den
af motionären föreslagna organisationen borde fastslås endast såsom
en normaltyp för de svenska läroverken, men att tillika undantag
från denna organisation borde medgifvas i sådana fall, der Kong!.
Maj:t på framställning af läroverksstyrelser och lokala myndigheter
pröfvade sådant lämpligt.
Detta af Stockholms läraresällskap gjorda uttalande synes mycket
nära öfverensstämma med reservationen, men det skiljer sig derutinnan,
att af reservationen synes framgå, att vissa bestämda läroverk skulle
qvarstå såsom humanistiska, under det att Stockholms läraresällskap
har ansett, att det skulle bero på de särskilda lokala myndigheterna
och de särskilda läroverksstyrelserna, hvarest sådana läroverk skulle
upprättas. Jag tror derför, att denna läroverksorganisation vore synner¬
ligen praktisk, om det vore meningen att, på samma gång som dessa
nya läroverk såsom normaltyp inrättades, äfven klassiska läroverk
inrättades. Detta har också utskottet i viss mån beaktat, ty utskottet
säger i slutet af detta stycke, hvilket jag skall anhålla att få särskildt
betona: “derigenom torde ock ett fruktbart uppslag kunna gifvas till
att i framtiden på lämpligt sätt motverka, att organisationen af våra
läroverk utvecklas i eu allt för stel och ensidig retning."
Det är detta yttrande af utskottet, som jag ber att få särskildt
understryka, och under förutsättning att jag får göra dylika parenteser
och understrykningar, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Nyström: Jag har begärt ordet för att få till protokollet
antecknade några betänkligheter, som jag hyser — icke mot utskottets
förslag, hvilket jag för min del kommer att biträda —, utan mot
några delar af utskottets och motionärens motivering. Jag kommer
dervid naturligen icke att yttra mig om förslaget ur pedagogisk syn¬
punkt, då jag är förvissad om att frågan uti detta afseende kommer
att erhålla en så allsidig och fullständig utredning, att en lekman på
detta område icke behöfver besvära sig dermed; det är några punkter
af allmänt intresse, vid hvilka jag fäst mig och som jag ansett böra
tagas i betraktande vid uppgörande af det förslag i frågan, som Kong!.
Maj:t i framtiden kan komma att framställa.
Den första anmärkningen, som jag har att göra mot utskottets
förslag, afser att den ifrågasatta afslutningskursen endast skulle gälla
Andra Kammarens Prof. 1S99. N:o 25. 3
N:0 25.
34
Onsdagen den 19 April.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa lär o-
verk af en
särskild af-
gängscxamen
för lärjungar
vid 15—16
år s-åldern.
(Torts.)
för ett visst antal lärjungar, under det att för de lärjungar, som skulle
fortsätta till studentexamen, någon medborgerlig afslutningskurs icke
skulle ifrågakomma. Mig förefaller det dock alldeles naturligt, att
medborgare, vare sig de gå till akademien eller till högre fackskolor
eller de stanna qvar i det industriella lifvet, allesammans kunna be¬
höfva denna medborgerliga utbildning, som är afsedd att meddelas i
den ifrågasatta afslutningskursen. Det kan ju, såsom herr Sahlin
yttrade, vara möjligt att denna kurs skulle behöfva förlängas något,
men derom vill jag icke yttra mig, dä jag tänker mig, att frågan härom
nog blir tillräckligt dryftad.
Emellertid tror jag, att behofvet för alla lärjungar att genomgå
eu sådan afslutningskurs är så mycket mera påkalladt deraf, att en
del af de lärjungar, som tro sig skola gå fram till studentexamen eller
till universitetet, hvarken kommer till det ena eller det andra, och vid
sådant förhållande stå de utan denna medborgerliga examen, som kan
sägas vara en förutsättning för det hela.
Man skall också ihågkomma, att städernas invånare, embetsman
och handlande, få en särskild fördel gent emot landsbygdens derigenom,
att läroverken äro förlagda till städerna; och under sådana förhållanden
komma föräldrar i städerna att göra allt för att få fram sina barn
till studentexamen, äfven om begåfningen är ganska klen; och deri
ligger en fara, som jag tror skulle kunna förebyggas genom att göra
den medborgerliga examen obligatorisk för alla.
Uti motionen framhålles, att denna obligatoriska afslutningskurs
är införd både i Norge och Danmark samt att den der verkat till
fullkomlig belåtenhet. För min del hyser jag den uppfattning, att
en sådan afslutningskurs icke skulle verka synnerligen ofördelaktigt
för lärjungar, som öfvergå till gymtiasialafdelningen. Man säger, att
derigenom skulle mycken tid gå förlorad, men jag anser, att denna tid
mycket väl kunde tagas igen genom att något afkorta gymnasiestudierna,
hvilket enligt min tanke mycket litet skulle skada de fackstudier, som
framdeles kunna komma att bedrifvas vare sig vid universiteten, tek¬
niska högskolan eller andra fackskolor.
Jag har äfven eu annan anmärkning att framställa mot utskottets
förslag, nemligen den, att detta reformförslag blifvit sammankoppladt
med vissa kompetensvilkor för inträde i en del statens embetsverk.
Jag kan för min del icke förstå, hvarför en sådan sammankoppling
egt rum, och det förefaller mig, som skulle detta skett mera af oppor-
tunitetsskäl än på pedagogiska grunder. Eu sak är att stadga kom¬
petens för inträde i vissa af statens embetsverk, som de sjelfva i all¬
mänhet åtminstone hittills hafva faststält, och en annan sak är att
afgöra, huru stora kunskapsmått en medborgare behöfver för att kunna
reda sig i de industriella och medborgerliga yrkena. Utskottet säger
visserligen, att de embetsverk, som i denna fråga blifvit åtsporda, hafva,
med undantag af tullstyrelsen, stält sig välvilliga till de ifrågasatta
kompetensvilkoren. Detta är en sanning, men en sanning med modi¬
fikation, ty läser man uppmärksamt igenom embetsverkens utlåtanden,
så skall man finna, att de betrakta denna fråga såsom en sannskyldig
prokrustessäng, i hvilken man kan stufva in både långa och korta.
Onsdagen den 19 April.
35
N;o 25.
Det är således tydligt, att det icke från embetsverkens sida varit något
egentligt behof af denna afslutningskurs, utan kan man antaga, att det
varit höflighet mot Riksdagen som i allmänhet diskuterat embetsver¬
kens utlåtanden.
Genomläser jag poststyrelsens utlåtande, så finner jag, att icke
endast den nuvarande postelevkursen behöfver fördubblas, utan post¬
styrelsen ställer dessutom i utsigt en högre kurs för att gifva kom¬
petens till högre posttjenster. Nu säger poststyrelsen, att denna med¬
borgerliga examen bör i förening med en lägre kurs gifva kompetens
till postexpeditörstjenst, men deremot icke till postkontrollörstjenst.
Detta förefaller mig dock vara en motsägelse, som ligger i öppen dag.
Det är nemligen alldeles tydligt, att en postexpeditör måste när som
helst kunna mottaga förordnande såsom postkontrollör, och under
sådana förhållanden måste kompetensen vara densamma.
Går jag derefter till jernvägsstyrelsens utlåtande, så finner jag,
att denna styrelse så sent som den 1 mars år 1898 utfärdat en förord¬
ning om kompetens för inträde i jernvägens tjenst och att denna kom¬
petens i det allra närmaste kan jemföras med studentexamen.
Går jag till medicinalstyrelsens utlåtande, finner jag, att apotekare-
societeten år 1894 gjort en allvarlig framställning om, att maturitets-
examen måtte fordras för inträde på apotekarebanan. Generaltullstyrelsen
åter afvisar bestämdt den erbjudna kompetensen och på mycket göda skäl.
Af allt detta framgår, att embetsverken endast motvilligt god¬
känna den kompetens, som utskottet här föreslagit, och det är alldeles
säkert, att de lärjungar, som gå ut från läroverken med studentexamen,
komma att få företräde vid tillsättande af platser; det blir sålunda
en klasskilnad mellan tjenstemännen, som måste blifva till största
skada för embetsverken. Det gäller om, embetsverken, att, om de
verkligen skola få goda krafter, det skall finnas samma befordrings-
möjlighet för alla; hvar och en skall hafva marskalkstafven i fickan,
för att använda ett kändt uttryck.
Det mest oförbehållsamma svar, som utskottet fått mottaga, har varit
från telegrafstyrelsen. Det egendomliga dervidlag är, att den föredra¬
gande i telegrafstyrelsen, den i egentlig mening sakkunnige, stält sig
icke blott skeptisk emot förslaget utan till och med anmält sin reserva¬
tion: och han har gjort det på grunder, som varit så goda, att jag
finner mig befogad och pligtig att något närmare skärskåda dem.
Jag vill då först nämna, att denna föredragande sjelf deltagit i stations-
tjenstgöring i 17 år, att han i en följd af år varit föreståndare för
verkets undervisningsanstalt, och att han i 12 år varit föredragande
i personalärenden. Jag vill också erinra om, att de fordringar för
inträde i telegrafverket, som för närvarande äro stipulerade, kommit
till på inrådan af denne föredragandens företrädare, den som läroboks¬
författare mycket kände telegrafdirektören, sedermera byråchefen Ny¬
ström, organisatören af verkets undervisningsanstalt. Det var på hans
förslag, som studentexamen på reallinien blef erforderlig för inträde i
verket; och icke blott det, utan en extra kurs på 4 månader förelädes
dessa inträdessökande, som dock tagit studentexamen på reallinien.
Nu vill jag tillägga, att telegrafstyrelsen helt nyligen ökat dessa inträdes-
Angående
inrättande
vid rikets (dl
manna läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
ärs-åldern.
(Forts.)
N:o 25.
36
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af¬
gång sexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års- åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
fordringar med icke mindre än 4 månaders extra kurs, att således en
högst betydlig ökning ansetts behöflig. Dessa fordringar ha nu i ut¬
låtandet sänkts till hälften, ja mindre än hälften. För att bedöma,
hvilka insigter i fysik och matematik en inträdessökande i telegraf¬
verket behöfver ega, må man öppna telegrafdirektör Nyströms lärobok
i telegrafi, och man skall då finna, att förutsättningarne för läsandet
af denna bok äro sådana, att det icke låter sig göra att studera den
utan grundliga förkunskaper.
Går jag till språkfrågan, fäster jag mig vid, att det franska språket
blifvit utlemnadt ur denna medborgerliga examen, och att telegraf¬
styrelsen ansett, att vid den särskilda kursen så mycket franska skulle
kunna inhemtas, som vore behörigt för bestridande af telegraftjenst.
Huru origtigt detta är, framgår af deri ofantliga mängd franska tele¬
gram, som genomgå telegraftjenstemännens händer, och som förra året
uppgingo till icke mindre än något öfver 54,000. Det är ju klart, att
det beliöfve8 en ganska ordentlig och grundlig kunskap uti de lefvande
språken, för att man skall kunna icke allenast läsa af telegrammen
rätt, utan äfven, när de äro orätt återgifna från utlandet kunna för
de respektive mottagarne tolka innehållet. Ett mycket belysande exempel
i detta hänseende kan jag lemna från telegrafverket. För ungefär 25
år sedan gingo alla franska telegram öfver Tyskland. På den tiden
liksom nu vore de tyska telegraftjenstemännen mycket litet språk-
bildade, och de behöfde icke vara det, eftersom de knappast hade mer
än sitt eget språk att sysselsätta sig med. Af dessa franska telegram,
som komrno öfver Tyskland, var det knappt ett enda, som kom fram
i ordentligt skick hit till Sverige, utan tjenstemännen fingo i allmänhet
tolka dem för mottagarne. Häraf framgår ju, att en grundlig känne¬
dom af språket är behöflig. Emellertid, när nu år 1873 en ny
telegrafkabel nedlades, inträffade det märkliga förhållandet, att nästan
hvartenda telegram var felfritt, beroende just på den stora bildning,
som våra telegraftjenstemän besitta.
Det finnes också ett annat skäl, hvarför grundlig kunskap i franska
språket är nödvändig för telegraftjenstemän. Det internationella telegraf-
reglementet föreskrifver nemligen, att all korrespondens skall föras på
franska; och då jag har daglig sysselsättning med sådant, vet jag, huru
magtpåliggande det är att icke blott kunna läsa utan äfven uppsätta
enklare skrivelser på franska språket. Nu vill jag bestrida, att under
en telegraf kurs på 4 eller 8 månader, der eu mängd stora och vigtiga
ämnen tillhörande telegrafiens område skola inläras, man också skall
kunna inhemta det kunskapsmått af algebra, kemi, fysik samt franska,
tyska och engelska, som är nödvändigt för telegraftjenstemännen för
att kunna sköta sina tjenster på ett för trafikanterna tillfredsställande
sätt. På senare tiden har dessutom tillkommit någonting, som herrarne
känna till, nemligen, att man får intelefönera telegram, och dessa måste
telefoneras på det språk, på hvilket de nedskrifvits. Vare sig tjenste-
mannen tager emot ett telefoneradt utländskt telegram eller har att
afsända ett sådant, måste han ju känna till språket ganska väl; och
gör han icke det, är det ju stor risk att telegrammet blir förfuskadt.
Jag vill vidare erinra om, att i den code-telegrafering, som på
37
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
senare tid blifvit mycket allmän, dessa code-ord just äro hemtade
från de romanska språken, franska, spanska och italienska. Om nu en
telegraftjensteman skulle stå utan all kunskap eller ega en mycket
bristfällig sådan uti dessa romanska språk, skulle han riskera att vid
nästan hvarje telegram, i hvilka code-ord inginge, förfuska telegrammet
till obotlig skada för trafikanterna.
Jag vill vidare, nämna att telegrafstyrelsen säger, att det för
styrelsens tjensteman behöfves eu högre kompetens än för stations¬
personalen. I det fallet är jag af alldeles motsatt mening. Stations¬
personalen behöfver icke blott den humanistiska bildning, om hvilken
jag nu talat, utan den behöfver äfven en teknisk bildning. Den behöfver
således en vidsträcktare bildning än telegrafstyrelsens personal, som
till större delen består af revisorer, uppsättare af smärre skrivelser
och bokhållare. Vill man sänka kompetensen, så kan man sänka den
för dessa skrifvare, men icke för de personer, som hafva ett absolut
behof af högre kunskap. Att telegrafstyrelsen också erkänner, att
stationspersonalen har hög kompetens, framgår derutaf, att på 2 af
verkets byråer, nemligen trafikbyrån och liniebyrån, äro mest alla
tjenstemännen f. d. stationstjenstemän, ifrån byråchefen ända ned till
den yngste extraordinarien.
Jag tror mig således hafva visat, att vid de embetsverk, af hvilka
utlåtanden afgifvits, det iir mycket tvifvelaktigt, huruvida den kompe¬
tens, som i motionen föreslagits, är antaglig.
Men det finnes ett annat skäl, hvarför jag tror, att man icke bör
sammankoppla kompetensfrågan med läroverksorganisationsfrågan, och
det är det, att genom att stadga eu sådan lägre kompetens, som nu
utskottet förordar för eu del af statens tjensteman, man sänker bild¬
ningsnivån på ett högst betänkligt sätt. Jag vet nog, att man skall
säga, att detta just ingenting betyder. De kunna nog reda sig och
de kunna nog skaffa sig bildning ändå. Men det är något olika för¬
hållande med tjenstemannacorpsen än med den stora affärs- och industri-
idkande allmänheten. Den industriidkande och handlande allmänheten
har tillfälle att genom ett lifligt umgänge med menniskor och genom
sin sysselsättning med olika angelägenheter få sitt omdöme, sin blick
och sitt förstånd på allt sätt utvidgade; och dessutom tillkommer en
förmögenhetsfaktor, af hvilken de lägre tjenstemännen ingenting veta.
Deras förhållanden äro af den blygsamma och anspråkslösa beskaffen¬
het, att de få göra allt för att hålla sig uppe; och är då bildningen
af en underhaltig beskaffenhet, är det klart, att de skola hafva mycket
svårt att bibehålla sin sociala ställning. Jag vill för öfrigt påstå det
att, om man börjar sänka bildningsnivån för dessa tjensteman, så
finnes intet skäl, hvarför man icke skulle kunna fortsätta. Hvarför
skulle man icke kunna sänka denna nivå för kronofogdar, för läns¬
bokhållare, ja äfven för elementarlärare? Vi hörde ju nyss af eu
talare, att statens och Riksdagens fordringar på läroverkens lärare äro
många gånger större än de behöfde vara. Hvarför icke då sänka
fordringarne för t. ex. lärarne i matematik till hälften eller tredje¬
delen af hvad de nu behöfva kunna? Läraren skall lika väl enligt
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af eu
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
ärs-åldern.
(Forts.)
N:o 25.
38
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
utskottets resonnement kunna fylla sin uppgift att undervisa lärjungarne
i 5:te och 6:te klasserna.
På grund af hvad jag nu sagt, tror jag, att det skulle vara
ytterst beklagligt, om kompetensfrågan skulle fortfarande samman¬
kopplas med läroverk8organisationsfrågan; och jag har just för den
skull velat yttra mig här för att få dessa betänkligheter till proto¬
kollet, i hopp att de blifva beaktade, då saken eu gång på allvar
kommer före. I öfrigt är jag öfvertygad om, att motionen har en
god innebörd, och vill för den skull tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mina herrar! “Ej
kan vanans nötta lexa evigt repas upp igen", heter det. Och jag
skall icke heller trötta kammaren med att i detalj upptaga och bemöta
alla de invändningar, som från olika håll blifvit framstälda emot det
föreliggande skrifvelseförslaget. Motskälen finnas anförda i motionen
och i utskottets betänkande, till hvilka jag alltså tillåter mig att hän¬
visa den, som är närmare intresserad af frågan.
Men om jag icke anser mig behöfva upprepa skäl, som redan
många gånger anförts för saken och som här ej blifvit vederlagda, så
skall jag dock anhålla att med anledning af hvad under diskussionen
förekommit få göra ett par anmärkningar.
Gent emot den ärade reservanten på södermanlandsbänken vill
jag endast erinra, att hans yttrande synes antyda, att han tror meningen
vara, att man bär skulle uttala sig om sättet, hvarpå den nya organisa¬
tionen skulle kunna genomföras. Men det är ett fullständigt misstag;
detta vill man just öfverlåta åt regeringen att utreda. Här är endast
fråga om att framhålla vissa stora organisatoriska principer, som böra
läggas till grund för en kommande utredning, och då torde det icke
vara lämpligt att i klämmen uttala sig för en sådan halfmesyr, som
reservanten föreslagit och som utan tvifvel skulle komma att förfuska
syftet med det hela. Ty om den ifrågasatta nya afgångsexamen icke
skulle kunna afläggas vid alla läroverk utan endast vid somliga i
vissa trakter af landet, är ej svårt att förutsäga, att den från början
skulle förfela sin verkan. Visserligen har reservanten vunnit understöd
från Örebro och från Trelleborg. Men jag hemställer ändå, om
kammaren skulle finna lämpligt att under ledning af herrar Lindblad,
Sjövall och Sahlin frångå den ståndpunkt, som kammaren i hithörande
frågor — d. v. s. med afseende å nederskolans enhetliga organisation
och latinets uppflyttning — i nära ett tjugotal af år bär häfdat, för
att intaga en ställning ett godt stycke till höger om Första Kam¬
marens. Ty märk väl, mina herrar, att om den kläm, som här är i
fråga, hafva Första och Andra Kammarens utskottsmajoriteter enat sig.
Herr Sjö vall förde åtskillig veklagan å de treklassiga läro¬
verkens vägnar, och utan tvifvel är det af behofvet påkalladt, att
äfven deras ställning med första tages under ompröfning, såsom i
motionen antydts. Men jag tror icke, att hans ångestrop bör verka
derhän, att vi nu skulle upptaga frågan; det blefve då för mycket på
39
N o 25.
Onsdagen den 19 April.
en gång. Hafva vi väl sörjt för de 15,000 lärjuDgar, som finnas i de
36 fullständiga och de 22 femklassiga läroverken, så torde det sedan
gå lätt nog att komma till rätta med de 900 lärjungars kraf, hvilka
nu undervisas i de 17 treklassiga läroverken. Detta lärer då följa af
sig sjelf såsom ett korollarium.
Herr Sahlin har låtit kammaren njuta af ett längre pedagogiskt
föredrag, hvilket dock, så vidt jag kunde finna, till nio tiondedelar låg
på sidan om den föreliggande organisationsfrågan. Han anklagade
utskottet eller, såsom han behagade säga, “utskottsdelegerade“ för att
hafva gått tillväga på ett ovanligt och lättvindigt sätt. I anslutning
till de upplysningar, som vid början af debatten i detta afseende lemnades
af utskottets ärade ordförande, vill jag med anledning af nu berörda
påstående endast betona, att ärendets behandling inom utskottet —
med undantag af det samråd, som plägats med ett af Första Kammarens
i samma fråga arbetande utskott - - tillgått på alldeles samma sätt som
vanligt. Först gjordes nemligen saken till föremål för en relaterande
framställning och principuttalanden inom utskottet. Sedan hänvisades
frågan för utlåtandets uppsättning till Henne delegerade, hvilka an¬
skaffade erforderliga tabeller äfvensom yttranden från vissa myndig¬
heter, föranstaltade om förslagstryck, hvilket utdelades till utskottets
samtliga ledamöter o. s. v. Sålunda berådt, föredrogs ärendet åter i
utskottet, och det var då tillfälle för en hvar af dess ledamöter att
göra anmärkningar, att yrka afslag och att föreslå ändringar. Då
emellertid några invändningar af betydelse icke framkommo, blef för¬
slaget efter ett kortare meningsutbyte med några få detaljändringar
antaget af utskottet. Mot ett sådant sätt att bereda ärendet torde
ingen befogad anmärkning kunna göras.
Herr Sahlin fann vidare lämpligt att om den föreslagna afslutnings-
klassen begagna sådana uttryck, som att den skulle blifva en “aflopps-
trumma“, att i den skulle samlas “afskrapet" af lärjungarne o. s. v.
Jag vill emellertid protestera mot att man på sådant sätt inom Riks¬
dagen, liksom skolpojkar på lekplanen, begagnar öknamn för att göra
en sak, som man ej gillar, förhatlig. Vid en närmare undersökning skall
man finna, att motionären och utskottet icke gifvit anledning till sådana
utgjutelse!- utan endast yttrat, att för de lärjungar, som för teoretiska
studier vore mindre väl skickade, skulle den ifrågasatta afslutnings-
examen bereda tillfälle att tidigare och med bättre behållning än nu
är fallet träda ut i lifvet. Härmed är alls icke sagdt, att dessa
lärjungar skulle vara att betrakta såsom något slags “afskrap''; af-
slutningsklassen med sin examen är endast afsedd att öppna en lämplig
utväg för lärjungar med en mera praktisk läggning, som mången gång
uppväger den felande teoretiska begåfningen. I detta lärer ingen, som
ser på saken utan förutfattad mening — lika litet som i den om de i
teoretiskt afseende bäst utrustade ofta använda skoltermen “eliter" —
kunna finna någonting för lärjungar af en helt annan, men för tillfället
alls ej åsyftad kategori nedsättande.
Slutligen yttrade herr Sahlin flere gånger, att han icke förstod,
hvad utskottet i den eller den delen af sitt utlåtande sagt. Det tror
jag mycket väl; ty utgångspunkten för hans uppfattning af skolfrågor
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(Forts.)
N:0 25.
40
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af¬
gång sexamen
för lärjungar
vid 15—16-
är8-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
är så diametralt motsatt den, som utskottets och Andra Kammarens
majoritet hylla, att, när man icke vill förstå hvad som från denna
ståndpunkt yttrats, då kan man icke heller förstå det. Jag skall
derför icke närmare inlåta mig på att belysa detaljerna af hans an¬
förande eller konseqvensen mellan dessa och hans slutyrkande. Jag
vill blott tillägga, att till eu hederlig begrafning hör ju också klock¬
ringning, och jag kan icke neka till att, när jag hörde det långa
föredraget med den sonora stämman från örebrobänken, föreföll det
mig nästan såsom en klockringning öfver ett föråldradt pluggsystem, i
hvilket talaren förälskat sig, men som han nu såg föras till grafven.
Hvad åter beträfiar herr JBoethius’ anmärkningar angående latinet
och dess uppflyttning, har han redan sjelf funnit, att utskottets be¬
tänkande icke gifver anledning till några berättigade farhågor i sådant
afseende. Ty utskottet har sjelf antydt den väg, på hvilken undantag
i detta och andra afseenden bäst skulle kunna ernås, nemligen der¬
igenom att, derest läroverksstyrelse och kommunal myndighet finna
ändring i den gällande organisationen önsklig, en sådan ändring på
framställning derom skulle kunna af Kongl. Maj:t beviljas. Om sålunda
domkapitlet och stadsfullmägtige vore eniga om att latinet borde börja
i första eller fjerde klassen, skulle detta icke möta hinder. Nu tror
jag visserligen, att det lärer blifva på andra och mer vitala saker än
frågan om latinets ställning, som stadsfullmägtige skulle komma att
rigta sill uppmärksamhet, t. ex. på tiden för franskans och engelskans
inträdande på schemat eller dylikt. Men möjligheten att göra vissa
undantag från den såsom regel stadgade ordningen är, som sagdt, visst
icke utesluten, om utskottets betänkande antages.
Hvad angår herr Nyströms yttrande derom, att den nya afgångs-
examen hos oss, liksom i Danmark och Norge, borde göras obligatorisk
för alla, vill jag nämna, att jag nyligen besökt åtskilliga af dessa
länders förnämsta lärda skolor. Dervid hörde jag af framstående
pedagoger just öfverklagas såsom ett fel, att motsvarande mindre
afgångsexamen — Middelskoleexamen i Norge, Almindelig Forberedelses-
eksamen i Danmark — måste afläggas af alla lärjungar, både af dem,
som skola gå fram till studentexamen, och af dem, som dessförinnan
träda ut i lifvet. Eu gifven följd häraf blifver nemligen, då det sista
året före en examen alltid väsentligen måste blifva ett repetitionsår,
en betydlig tidsförlust för dem, som ämna sig fram till studentexamen,
och ett dylikt stadgande skulle sålunda medföra en topphuggning af
vår högre bildningskurs med närmare ett år eller åtminstone en termin.
Jag tror alltså icke, att detta tillvägagångssätt just med hänsyn till
den i våra grannländer vunna erfarenheten är att förorda. Tvärtom
hafva flera danska och norska skolmän lifligt uttalat sig för lämpligheten
af en sådan organisation som den af utskottet här tillstyrkta.
Hvad särskildt kompetensfrågan beträffar, hafva de olika myndig¬
heter, som deröfver yttrat sig, med undantag af generaltullstyrelsen
framkommit med välvilligt hållna uttalanden i frågan. Och är det att
betrakta såsom eu ganska märklig omständighet, att de i sina om¬
dömen eljest mycket återhållsamma embetsverken på det förberedande
stadium, i hvilket förslaget ännu befinner sig, intagit en så pass
41
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
sympatisk hållning till detsamma som skett. Så har äfven, trots allt Angående
hvad herr Nyström anfört, varit fallet med telegrafstyrelsen, ehuru
inom denna styrelse en meningsskiljaktighet yppat sig; men har byrå- männa iäro.
chefen Wennman, hvars biografi och åsigter vi nyss fingo till lifs, verk af en
uttalat åtskilliga betänkligheter emot saken, så torde detta mer än särskild af
motvägas deraf, att chefen för telegrafverket, generaldirektör Storcken-
feldt, i ett särskilt yttrande lifligt uttalat sig för densamma. 16-
Herr Nyström nämnde också, att det val kunde hehöfvas “högre års-åldern.
bildning" bland telegrafverkets tjensteman. Det är möjligt; men att (Forts.)
denna s. k. högre bildning skulle ådagaläggas, såsom nu sker, genom
betyg i sex ämnen i studentexamen, det anser jag vara en omständighet
af mycket tvifvelaktigt värde. Ty när man som jag varit med om
att examinera öfver 800 studenter, får man icke så synnerligen för¬
månliga tankar om den “högre bildning", som skulle representeras
af denna examen. Den kan vara bra såsom ett trappsteg för. fortsatta
studier till uppnående af en högre bildningsnivå, men i och för sig
kan den icke sägas representera eu sådan. Jag tror snarare, att den
tanken bär framtidens frö i sitt sköte, hvilken embetsverken temligen
allmänt uttalat, nemligen att vida bättre än att för allt möjligt fordra
studentexamen vore att såsom kompetensvillkor uppställa en mindre,
tre år tidigare afiagd afgångsexamen med derpå följande specialkurs,
en dylik kurs för postverket, en för telegrafverket, en för jernvägarne
o. s. v. En så inrättad kompetens skulle utan tvifvel lemna eu bättre
säkerhet med afseende å lämpliga förutsättningar för det framtida kallet
än den hittills såsom kompetensviikor antingen i sin helhet eller i vissa
ämnen föreskrifna mogenhetsexamen.
Efter dessa anmärkningar skall jag, mina herrar, icke närmare
ingå på att bemöta öfriga inkast, som blifvit framstälda mot det före-
föreliggande förslaget. Men medan jag har ordet, skall jag be att
korteligen få antyda den hufvudsynpunkt, ur hvilken detsamma, efter
hvad mig synes, bör bedömas. Detta förslag innehåller, närmare besedt,
icke så synnerligen mycket nytt, utan det är fastmer att betrakta så¬
som en öfverskådligt gjord sammanfattning af reformyrkanden, som länge
stått på dagordningen inom Riksdagen, och som jag för min del under
en tjugoårig lärareverksamhet vid latinläroverk, realläroverk och hög¬
skola funnit befogade och af behofvet påkallade.
Frågan gäller här icke i första hand latinets eller öfver hufvud de
klassiska språkens ställning, såsom man på vissa håll sökt framställa
saken. Det är i sjelfva verket att söka snedvrida saken, då man
velat få den betraktad väsentligen från eu sådan synpunkt. Icke
är det på latinets eller de klassiska språkens ställning — en fråga af
mera underordnad betydelse, hvilken för öfrig! enligt framstående
fackmäns mening skulle på ett tillfredsställande sätt ordnas, äfven om
det föreliggande förslaget antages — icke är det derpå, som vår natio¬
nella bilduings värde väsentligen hänger. Denna är dess bättre fastare
rotad än så; dess växt och trefnad beror på helt andra och djupare
liggande kulturfaktorer, som behöfva hvar i sin ordning tillgodoses.
Nej, här gäller det den frågan, huru de allmänna läroverken,
rätteligen skola kunna göra skäl för sitt namn af “allmänna", d. v. s.
N:0 25.
42
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-dldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
huru. de på ett verksamt sätt skola kunna tillgodose de olika bildnings-
uppgifter, som de äro afsedda att fylla. Läroverksfrågan är, såsom
jag i min motion har framhållit, en social fråga af djupt ingripande
betydelse. I detta afseende har det varit ödesdigert för våra läro¬
verk, att de småningom allt mer utvecklat sig till att väsentligen
blifva studentbildningsanstalter, så att mogenhetsexamen kommit att
sätta sin prägel på studierna ej blott å det högre stadiet utan äfven
i klasserna långt ned igenom. Å andra sidan har man allt för litet
tänkt på den mängd af lärjungar — öfver 70 procent — som utan
aflagd mogenhetsexamen strömma ut ur läroverkens mellanklasser. De
få åtnöja sig med fragmenten af eu bildning, som är afsedel för helt
andra ändamål än deras; de lemna läroverket utan något slags examens-
intyg, som vittnar om det kunskapsmått de inhemtat och som kan
vara dem till hjelp, när de skola bryta sig väg genom lifvet. Detta
har verkat derhän, att alla lärjungar, som vilja draga något praktiskt
gagn af sina skolstudier, söka, för så vidt deras anlag och medel
räcka till, att släpa sig fram till studentexamen. Och denna om¬
ständighet har i sin ordning, såsom bekant, bidragit till öfverbefolkning
på embetsmannabanan och ökning af det literära proletariatet. En
af de betänkligaste följderna af ett sådant system är vidare, att en
mängd lärjungar med företrädesvis praktisk läggning just under den
vigtigaste utbildningsåldern — från 10 till 19 år, då ynglingasinnet
är som mest mottagligt för praktiska impulser — qvarhålles på skol¬
bänken och får eu alltför teoretisk utbildning, ett fel, som sedermera
icke så lätt låter rätta sig.
Sådana missförhållanden hafva naturligen framkallat Iclagomål från
olika håll. Föräldrarne klaga öfver att undervisningen är opraktisk
och att den verkar öfveransträngning, det senare särskildt i följd af
språkens hopande på skolans mellanstadium, ehuru nämnda följd ofta
nog först längre fram i de högre klasserna träder fram i dagen.
Lärarne klaga öfver kursfördelningen, att kurserna äro för långa för
att medhinnas, att de icke lämpa sig för de stadier, för hvilka de äro
afsedda o. s. v. Universitetsprofessorerna klaga öfver att de unga
studenterna äro omogna, att de icke ega förmågan att på egen hand
drifva vetenskapliga studier o. s. v. Klagomålen må i vissa fall be¬
finnas öfverdrifva eller rent af obefogade; det står dock vid en allvarlig
pröfning tillräckligt mycket åter för att vittna om brister i läroverks¬
organisationen, som måste afhjelpas.
För att söka råda bot i detta afseende har här föreslagits att
återupplifva den gamla skilnaden mellan skola och gymnasium, som
för femtio år sedan, genom 1849 års cirkulär, i en hastig vändning
slopades. Derigenom skulle läroverkets båda stadier — det högre och
det lägre — bättre än nu kunna inrättas så, att de blefve afsedda
för olika åldrar och olika uppgifter.
Den nya läroverkstyp, som länge har varit Andra Kammarens ideal
och som på senare tider äfven vunnit anslutning i Första Kammaren
och inom pedagogiska kretsar, skulle då komma att utgöras af en
enhetlig femklassig underskola, afsedd för barna- och öfvergångsåldern
med uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning, och ett derpå
Onsdagen den in April.
43
N o 25.
bygd!, fyraårigt realt och klassiskt gymnasium, afsedt för ynglinga¬
åldern med uppgift att meddela vetenskaplig förbildning åt dem, som
vid universitetet, eller annan högre tillämpningsskola, t. ex. vid tekni¬
ska högskolan eller vid militärläroverk, ämna fortsätta sina studier.
Dessutom skulle vid sidan af gymnasiet bildas en afslatningsklass med
en af kompetens åtföljd afgångsexamen, utsedd för deras behof, som
mer eller mindre direkt ville gå ut i lifvet.
Omkring detta skolprogram har man nu samlats med ovanligt stor
enighet; inom pressen, inom de större städernas läraresällskap och
äfven hos de myndigheter och representanter för olika näringar,
som haft tillfälle att yttra sig i frågan, hafva för en sådan läroverks¬
organisation uttalats lifliga sympatier. Stockholms stads handels- och
sjöfartsnämnd har till och med yttrat, att en reform i dylik rigtning
vore “en bjudande nödvändighet" och skulle vara egnad att “höja
bildningsnivån bland yrkesidkarne."
Härtill kommer, att läroverksfrågan för ögonblicket befinner sig i
ett särdeles lyckligt läge. Organisationsfrågan föreligger nemligen fri
från alla bihang af ekonomiska vidlyftigheter eller lokala hänsyn. Riks¬
dagen kan nu — utan att inlåta sig på sådana detaljer, hvari den
icke mägtar intränga eller skaffa sig någon sjelfständig mening —
uttala sig angående de stora principer, som böra läggas till grund för
ett kommande reformarbete; och jag förmodar, att regeringen skulle
vara tacksam för att i eu så vigtig inre reformfråga som denna få
höra representationens mening. För Riksdagen innebär det alls ingen
risk att på föreslaget sätt uttala sig, ty vi få ju i alla fall taga frågan
under ytterligare ompröfning, när ett utarbetadt förslag en gång
föreligger. Särskildt för Andra Kammaren — jag menar naturligen
Andra Kammarens majoritet, tv tiraljörer finnas ju alltid — borde
näppeligen kunna uppstå någon tvekan om de här uppstäda princi¬
pernas lämplighet. Dessa principer gå nemligen alldeles i den rigtning,
som kammaren under en lång följd af år hållit fast vid, äfven om de
här föreligga i en något modifierad form och delvis på ett annat sätt
uttryckta.
Skulle jag söka att i korthet sammanfatta karakteren af den re¬
form, som här föreslagits, skulle jag vilja påstå, att den går dels i
praktisk, dels i nationel rigtning. Praktisk är rigtningen, för så vidt
den afser att genom underskolans omorganisation, genom inrättandet
af en afslutningsklass och kompetensexamen bättre än hittills tillgodose
den stora mängd af lärjungar, som lemna läroverket före mogenhets¬
examen och hvilkas bildningsbehof nu äro mycket illa tillgodosedda.
Nationel åter kan reformens rigtning kallas ej allenast i det af¬
seende!, att den afser att stärka det fosterländska bildningselementet
på gymnasialstadiet och i afslutningskursen genom att gifva ökadt
utrymme åt den svenska litteraturens, den svenska historiens, den
svenska statsförfattningens studium, utan ock derutinnan, att den
afser att skapa en svensk läroverkstyp, framgången ur våra inhemska
kulturella och sociala förhållanden. Jag menar att tiden nu är
inne för att vi i afseende å vår skolorganisation skulle kunna våga
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af¬
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(Forts.)
N:o 25.
44
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gangsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-dldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
ställa oss på egen botten och icke nödgas begagna oss af tyska plagiat.
Vi borde ej vidare behöfva ängsligt snegla öfver till andra länder för
att undersöka, huru deras skolväsen är ordnadt, och med tumstock
pedantiskt mäta kurserna för att se till, att våra kurser i latin och
grekiska måtte blifva lika stora som eller åtminstone föga mindre än
hvad de äro i Tyskland och på andra ställen.
Här gäller i min tanke framför allt att väga de olika kulturfak¬
torerna, sådana de hos oss kommit att gestalta sig, mot hvarandra och
gifva hvardera sitt rätta mått i skolan. Uet gäller att ordna saken
så, att vi kunna skicka ynglingen ut i veriden med kunskaper, som
äro egnade att göra honom till en duglig samhällsmedlem, och som
äro inhemtade på ett sådant sätt, att de icke bilda en osmält massa,
utan så, att de i det praktiska lifvet visa sig användbara. Derpå —
icke på måttet af det klassiska glosförrådet eller på ett bestämdt an¬
tal lästa sidor i auktorerna — hänger i sjelfva verket frågan om bild¬
ningsnivåns upprätthållande och höjande, ett ändamål, som den nya
organisationen i flera rigtningar afser att främja.
Ty hvad vi främst af allt behöfva, det är icke så mycket en
lärd ungdom, med hufvudet fullproppadt af latinska fraser, utan en
fysiskt och moraliskt stark ungdom, som med lif och lust kan taga
upp arbetet med olika kulturuppgifter. Det gör icke så mycket, om
man skulle nödgas att pruta af något på kursen i ett eller annat
ämne, endast derigenom bildningens enhet, karaktärsutvecklingen och
skolans uppfostrande betydelse främjas. Derhän syftar den af utskottet
förordade valfriheten på det högre stadiet, hvilken skulle medföra, att
man mer än hittills kunde taga hänsyn till de individuella anlagen.
Derigenom blefve ock möjligt, att mogenhetsexamen kunde få af-
läggas på flera olika sätt, äfven om denna examen för att medföra
kompetens måste för vissa ändamål fordras vara på ett visst sätt aflagd.
Innan jag slutar, skall jag tillåta mig påpeka, att en så vidlyftig
och svårlöst fråga som läroverksfrågan naturligtvis har många vigtiga
sidor, som här ej blifvit berörda, t. ex. frågan om lär ar eb tidning en
hvilken naturligtvis måste ändras och i flera afseenden stärkas, om
reformförslaget skulle gå igenom, vidare frågorna om läroverkens för¬
hållande till universiteten, om de treklassiga läroverkens öde o. s. v.
Jag tror emellertid icke, att det skulle vara opportunt att nu taga
upp dessa frågor. Man kunde då komma att sammanblanda allt för
många ämnen, så att kanske hela anrättningen blefve skämd, såsom
skedde år 189ö.
Kunde vi endast få dei utskottsutlåtandet framstälda principerna god¬
kända af Riksdagen och lagda till grund för en kommande utredning af
frågan, vore det vackert‘så. Läroverksfrågan skulle då ha tagit ett stort
steg framåt mot en lösning i nationell och praktisk rigtning. I så
fall hoppas jag ock, att den kamp mellan de båda kulturerna, den
klassiska och den moderna, hvarunder läroverken under senare hälften
af vårt århundrade lidit, snart skall afmattas och att med gryningen
af det nya seklet, då man bättre hunnit afväga dessa kulturers in¬
bördes värde för samtiden och tillmäta dem deras rätta plats i skolan,
en ljusare och lyckligare tid skall uppgå för våra läroverk och för den
Onsdagen den 19 April.
45
N:0 25.
störa del af landets bildningssökande ungdom, som der fostras för olika
kulturuppgifter.
I denna förhoppning, herr talman, och i den öfvertygelsen, att det
för den lyckliga lösningen af en så vigtig och i nationens kulturella
lif så djupt ingripande reformfråga som läroverksfrågan är påkalladt,
att representationen klart uttalar sin mening, tillåter jag mig att hem¬
ställa, att kammaren må, med afslag å herr Lindblads reservation,
bifalla utskottets nu föredragua hemställan i dess båda punkter.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af¬
gång sexamen
för lärjungar
vid 15-16-
års-åldem.
(Forts.)
Med herr Ernst Carlson förenade sig herrar Ivar Månsson, Lars¬
son i Mörtlösa, Erickson i Bjersby, Arimsiander, Höjer, Fetri, Lind¬
gren, Bromée, Rydberg, Liljeholm, Dalin, Åkesson, Olsson i Kyrkebol,
Thylander, Hedin i Torp, Styrlander, Nydahl, Göthberg, Eriksson i
Etgered och Holmgren i Värnhem.
Härefter anförde
Herr Nilson i Lidköping: Herr grefve och talman! Det var med
sann tillfredsställelse som jag vid riksdagens början tog del af herr
Carlsons så förtjenstfullt utarbetade skolmotion, hvars hufvudtankar
just gå i den rigtning, i hvilken jag under hela min långa läraretid
tyckt mig vilja hafva undervisningen vid våra läroverk ordnad. Med
ej mindre tillfredsställelse har jag tagit del af det nu framlagda ut-
skottsbetänkandet och särskildt gladt mig åt den nästan fullständiga
endrägt, som rådt bland de ledamöter af såväl Första som Andra
Kammaren, hvilka haft sig ombetrodt att behandla motionen och der¬
öfver till Riksdagen afgifva utlåtande. Detta bådar ju godt för frågans
framgång såväl i Riksdagen som hos Kongl. Maj:t. På alla håll, inom
och utom skolan råder ock en allvarlig, ja, otålig längtan att ändtligen
en gång få slut på de ofruktbara strider, som under de senaste decen¬
nierna förts rörande läroverksorganisationer och läroverksreformer. Min
egen 44-åriga verksamhet såsom elementarlärare började just vid den
tidpunkt, då 1849 års stora läroverksreform — hvilken jag för min
del just icke räknar till de allra lyckligaste — vunnit tillämpning i
våra läroverk. Jag har alltså fått vara med om allt det experimen¬
terande, alla de lappningsförsök, som under de gångna 50 åren egt
rum på skollagstiftningens område, utan att det kan sägas att till¬
ståndet under tiden blifvit nämnvärdt bättre eller den allmänna be¬
låtenheten större. Det är således lätt att förstå, att jag för min del
nu är en bland de många tusenden, som helsa det här framlagda för¬
slaget välkommet och i dess antagande skåda gryningen af en ny,
ljusare dag för våra läroverk, hvarunder dessa skola se sig i stånd att
med mera ro och stadga och till landets fromma fylla sin höga
uppgift.
Jag ber, herr talman, att få uttala mitt lifliga bifall till det nu
framlagda skrifvelseförslaget.
Herr Petersson i Boestad: Herr talman! Som jag i den före¬
liggande frågan vill gå med om yrkandet på en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om en utredning, så vågar jag med detsamma
N:0 25.
46
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
o
gång sexamen
f ör lärjungar
vid 15-16-
ars-aldern.
(Ports.)
Onsdagen den 19 April.
hemställa, att regeringen med sin öppna blick för de stora kultur¬
frågorna, efter skedd utredning, ville i förslaget låta de gamla språken
intaga en värdig plats på våra läroverks schema, så att de ej allt för
långt undanskjutas.
Motionären säger i motionen, att i våra grannländer, Danmark
och Norge, har man sedan länge haft eu praktisk ordnad afsilning
jemte åtföljande examen och dervid funnit sig särdeles väl. Så lär
dock icke vara förhållandet åtminstone i Norge, der bildningsnivån, i
följd af en allt för praktisk anlagd afslutningskurs, bland studenterna
på reallinien skall ha betydligt sjunkit.
Den realistiska utvecklingen tränger i vår tid på så, att det är
fara värdt, att vi skola glömma att den grekiska och romerska forn¬
tiden framställer för oss en i sig afslutad och fulländad kulturverld
med stora och ädla karakterer, som hvarje tidsålder bör lära känna;
och jag tror, att det påståendet är rigtigt, att just genom att de
gamla språken å ena sidan äro så rikt utvecklade och å andra sidan
ligga så långt ifrån vår egen föreställnings område, så att det klöfver
ansträngning att tillegna sig dem, äro de, jemte matematiken ett af
de bästa medlen att från början bilda lärjungarne till ett strängare
tänkande och till att göra jemförelse!’ emellan forntid och nutid.
Det är väl sant, att ynglingar, som egna sig åt den lägre embetsmanna-
banan eller yrkena, ej böra spilla sin tid på latinstudiet, äfvensom att
den gamla historien kan läsas i öfversättning, men jag fruktar för, att,
der det gamla språket ej läses, intresset för den äldre historien så
småningom kommer att slappas. Man bör derför vid skolreformens
genomförande gå varsamt till väga.
Jag tager mig slutligen friheten, att här anföra några ord ur
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande i denna fråga förlidet
år. Der heter det: “Hvad särskildt angår de examina, som böra
afläggas för att gifva kompetens till statens em beten, torde vara uppen¬
bart, att endast hänsyn till statens behof af dugliga och framstående
organ för fyllande af statens uppgift får vara bestämmande vid
ordnandet af dessa examina. Enskildes önskningar och förhoppningar,
att vägarne till lefvebröd och anställningar varda för dem utan om¬
gång öppnade och väl banade, hafva i jemförelse härmed intet be¬
rättigande, eller blott en underordnad betydelse."
Ett annat skäl, men af mera lokal betydelse, som manat mig att
uttala några ord till försvar för det gamla latinet är, att i vår stifts¬
stad Vexiö, på den gamla gymnasiegården, är rest en minnessten, på
hvilken är inristadt namnet: Håkan Sjögren, en gammal väl känd
latinare. Hans minne lefver ännu vid det frejdade läroverket i den
gamla Sigfridsstaden, derifrån utgått män med namnen Linné och
Fries, m. fl.
Herr talman! Jag skall icke göra något yrkande.
Herr Brodin: Då jag instämt i motionens syfte, skall jag an¬
hålla att få yttra några ord. Jag skall dervid hvarken beröra frågan
om latinets framflyttning till nedre sjette klassen ej heller söka utreda
Onsdagen den 19 April. 47
saken ur pedagogisk synpunkt, utan helt och hållet se den från den
synpunkt, som för mig varit den bestämmande, nemligen den praktiska.
För många år tillbaka blef min uppmärksamhet fäst vid, att
unga män af engelsk och tysk nationalitet vid mycket tidig ålder
hunnit utbilda sig för det yrke, åt hvilket de egnade sig och uppnått
en sjelfständig ställning. Då jag jemförde denna iakttagelse med,
huru vi i detta afseende hade det i Sverige, fann jag, att vi voro
många år efter. Medan de unge engelsmännen och tyskarne endast
vore några och 20 år gamla, då de hunnit träna sig i sitt yrke och
lyckats förvärfva sig en sjelfständig ställning, så voro våra unge män
i det närmaste 30 år, innan de hunnit samma ståndpunkt. Jag började
då tänka på, hvad orsaken härtill kunde vara. Jag kom emellertid
snart undertund med, att förhållandet hade sin grund i våra kompetens-
vilkor. Hos oss är ju studentexamen uppstäld såsom kompetensvilkor
för de allra flesta befattningar och yrken. Från att den blifvit det
för vinnande af anställning såsom post- och jernvägsskrifvare, har den
sedermera äfven blifvit det lör att man skall kunna egna sig åt tand¬
läkare- och apotekareyrket m. in. Jag vet ej, hvar vi skola stanna,
om man fortsätter på denna väg. Om ynglingar, som vilja egna sig
åt ett yrke eller eu näring, först kunna börja dermed 3 å 4 år senare,
än de kunna göra det i andra länder, blifva de naturligtvis mot¬
svarande tid försenade. Detta blir en nationalekonomisk förlust icke
endast ur synpunkten af kostnaderna för uppfostran utan äfven ur
den synpunkten, att det dröjer så länge, innan ynglingarne kunna
börja att vara med i det praktiska arbetet. Under denna väntetid
hinna många blifva odugliga och opraktiska och andra anse sig, sedan
de tagit studentexamen vara för höga herrar för att då börja med
ett yrke eller en näring. De ynglingar deremot, som få börja sitt
yrke vid 15 å 16 års ålder, få mera intresse för arbetet och komma
att egna sig deråt med större lust än de, som först efter ännu längre
tids läsning kunna börja dermed. Då det visat sig, att för närvarande
70 procent af de lärjungar, som vinna inträde i läroverkets första klass,
icke fortsätta till studentexamen, vore en afslutningskurs vid 15—16
års ålder synnerligen lämplig, och derest härutöfver för vissa platser
fortsättningsskolor skulle behöfvas, kunde ju sådana inrättas. Der¬
igenom skulle dessa 70 procent högst betydligt ökas och endast sådana
lärjungar, som skulle gå den lärda vägen, komme då att fortsätta till
studentexamen.
Äfven en annan sak, som här också blifvit berörd, talar för den
ifrågasatta afslutningskursen. Huru många föräldrar är det väl nu,
som i så god tid, som fordras, kunna bestämma, om barnen skola
läsa latin eller icke? Min åsigt i denna fråga är sedan gammalt, att
elementarläroverken böra utgöra fortsättningsskolor till den nuvarande
folkskolan och att i dessa fortsättningsskolor sådan afgångsexamen
vid 15 å 16 års ålder, som här föreslagits, skall få afläggas. Visser¬
ligen ha åtskilliga pedagoger sagt, att detta icke låter sig göra, men
det blifver vederbörandes sak att söka ordna förhållandet. Hufvud-
saken är att något i frågan åtgöres. Ty i dessa konkurrensens tider
är det icke lämpligt att låta ynglingarne vänta, till dess de hunnit
N:0 25.
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af¬
gångsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
år s-ålder n.
(Forts.)
N:0 25.
48
Angående
inrättande
vid rikets all-
manna läro-
verk af en
särskild af-
gangsexanien
för lärjungar
vid 15—16-
ars-aldem.
(Forts)
Onsdagen den 19 April.
till en 20 år, innan de få börja att praktisera i det yrke, som de
bestämt sig för. Våra iugeniörer till exempel skola i regel först taga
studentexamen, innan de få börja sin kurs vid tekniska högskolan, och
först sedan de genomgått denna kurs, hvilken tager en tid af 3 å 4
år, kunna de börja att skaffa sig den praktik, som fordras för att de
skola kunna blifva dugliga för det yrke de valt. Då händer ofta,
att de icke befinnas vara lämpliga för yrket och att de derigenom
komma så att säga på sned, medan deremot de, som tidigare kunna
börja sin praktik, hafva lättare för att slå sig fram. Sjelf har jag
haft erfarenhet af både sådana kontorsbiträden, som tagit student¬
examen, och sådana, som kommit direkt från folkskolan. Visserligen
ha de, som tagit studentexamen, om de varit intresserade, efter träning
blifvit mera dugliga och användbara än de andra; men vore det fråga
om att taga ett kontorsbiträde från elementarskolan, då får jag säga,
att jag hellre toge en pojke, som genomgått folkskolans kurs, tv den
senare är vida lättare att uppfostra, för yrket än den förre. Detta
anser jag visa, att i detta hänseende ej allt är väl bestäldt. Elementar¬
skolan bör väl vara ordnad för den stora massan och icke för det
fåtal, som skola blifva lärda herrar.
På grund af de synpunkter jag nu haft äran framhålla, skall
jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall till utskottet förslag.
Häruti instämde herrar K. O. Karlsson i Göteborg, Olsson i
Åsak och Hammarström.
Herr Waldenström: Äfven jag skall be att med min röst få
bidraga till motionens framgång här i kammaren. Visserligen anser
jag, att herr Sahlin i åtskilliga afseendeu kan hafva balt rätt i sin
kritik, men i det stora hela har hans kritik icke alls förändrat sjelfva
hufvudsaken. Att i utskottets betänkande, såsom herr Sahlin visat,
förekomma hvarjehanda dunkla uttalanden och åtskilliga rätt oegentliga
uttryck, tror jag icke kan förnekas. Men, som sagdt, detta kan dock
icke inverka på sjelfva hufvudfrågan. Vidare måste man gifva herr
Sahlin rätt deri, att den jemförelse, som i motionen och utskottets
betänkande är gjord mellan den nu föreslagna afslutningen i en klass
motsvarande klass 6 1, och de afslutningsexamina, som äro anordnade
i medelskolan i Danmark och Norge, icke precis håller streck, emedan
denna examen i de nämnda länderna dels måste afläggas af alla elever,
som gå igenom läroverket, dels, hvad Danmark beträffar, icke före¬
kommer efter det sjette utan efter det sjunde skolåret, hvilket mot¬
svarar 62 hos oss. Men herr Sahlins yttrande, att de, som bestämma
sig för att gå igenom den föreslagna praktiska afslutningskursen, skulle
komma att betraktas såsom “afskrap1', och att denna kurs skulle
blifva en “afloppstrumma“ för sådana lärjungar, som icke dugde att
komma vidare på skolvägen, tror jag deremot icke är rigtigt. Äfven
det praktiska lifvet behöfver dugande och intelligenta män, och den,
som lemnar skolan efter en sådan afslutniugskurs, som här är fråga
om, behöfver alls icke betraktas såsom en, den der icke förmår att
gå vidare, utan såsom en, hvars håg ligger åt det praktiska hållet,
49
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
och som icke vill offra mer tid på skolarbetet, eller såsom en, hvars Angående
ekonomiska förhållanden hindra honom att fortsätta fram till student- inrättande
examen. Jag tror derför icke, att det förakt, som herr Sahlin fruktade ^änna läro-
skulle i skolan komma att drabba lärjungarne i den ifrågasatta af- verk af en
slutningsklassen, är att befara, om än jag måste erkänna, att utskottets särskild af-
tal om “elitcorpsen“, som sedan skulle fortsätta, är oegentligt och lätt gängsexamen
kan tydas så, att herr Sahlin får något berättigande för sina ord i \id
den delen. ärs-äidem.
Hvad nu beträffar de hörda myndigheternas förhållande till den (Forts),
här frågan, så har utskottet sagt, att de i allmänhet stält sig mycket
välvilligt till densamma. Herr Sahlin, har deremot sökt att visa, att de
uttalat sig ganska kyligt. Detta herr Sahlins påstående, är väl emel¬
lertid icke rigtigt. Det är ju blott generaltullstyrelsen, som afstyrkt
förslaget. De öfriga hafva uttalat sig för det. Att detta dock icke
innebär, att de lärjungar, som gått igenom afslutningskursen, skulle
ega kompetens att få direkt anställning inom verken, är naturligt.
Så vidt jag kan förstå, har motionären ej heller påyrkat något sådant.
Men afslutningskursen skulle berättiga eleverna att genomgå de sär¬
skilda specialkurser, som vore nödvändiga för den fackutbildning, hvilken
skulle utgöra kompetensvilkor för erhållande af tjenstebefattning. Myn¬
digheterna hafva också framhållit nyttan för eleverna af att tidigare,
än nu kan ske, få börja att genomgå dessa specialkurser.
Hvad särskildt medicinalstyrelsen beträffar, sökte herr Sahlin tolka
dess yttrande så, som skulle det vara mera afvisande än rekommen¬
derande. Så är dock i verkligheten icke förhållandet. Hvad tand¬
läkareeleverna angår, säger nemligen styrelsen: “Onekligt torde vara,
att tandläkarnes vetenskapliga utbildning genom denna föreskrift i
icke oväsentlig mån främjats. Å andra sidan har det icke kunnat
undgå medicinalstyrelsens uppmärksamhet, att den handtverksmessiga
delen af yrket deraf antagligen kommit att lida. Det torde nemligen
vara påtagligt, att en person, som först vid 18 å 20 års ålder skall
börja att arbeta sig in i ett yrke, som erfordrar ganska stor manuel
färdighet, har svårare att tillegna sig denna än den, som börjat syssel¬
sätta sig dermed vid en tidigare ålder. Följden häraf har äfven blifvit
den, att vid tandläkareexamina, åtminstone under de senare åren, ett
oproportionerligt stort antal bland examinanderna, uppgående stundom
till hälften, blifvit underkändt i protesarbetena.“
Detta är ju något helt annat än att ställa sig afvisande till för¬
slaget. Jag tror, att eu hvar af herrarna, som behöfver anlita en
tandläkare — och det torde väl ej vara många, som icke behöfva det
— skall finna sig betydligt mera betjenad dermed, att tandläkaren
har en större manuel färdighet i att behandla tänder, än dermed att
han är student. Studentexamen må ju ha sitt värde för honom sjelf,
men för mina tänder är den, om hans manuella färdighet derpå blifvit
lidande, af fasligt liten nytta.
Jag ser i denna motion ett synnerligen stort framsteg derutinnan,
att den vill göra en ände på det olycksaliga studentmonopol, som
börjat göra sig gällande på senare tider. Det har blifvit ett rigtigt
raseri, att menniskor skola vara studenter för att komma in både på
Andra Kammarens Prot. 1899. N:o 25. 4
N:0 25.
50
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexmnen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(K orts.)
Onsdagen den 19 April.
flen eua och på den andra banan, ehuru man af gammalt väl känner,
att många personer visat sig synnerligen dugliga för dessa banor utan
att hafva tagit studentexamen. Jag vet för öfrigt alldeles visst, att
när tandläkare här i Stockholm började fäkta för att få studentexamen
uppstäld såsom vilkor för antagande till tandläkareelev, så gjorde de
det icke derför, att de sjelfva voro studenter — ty ingen enda af
dem var student och de voro goda tandläkare ändå — utan derför,
att de började få så många konkurrenter, att de tänkte bäst vara att
hindra denna lifiiga konkurrrens genom ökade fordringar. Det finnes
ock än i dag här i Stockholm många dugtiga och förträffliga tand¬
läkare, som icke tagit studentexamen; och med verklig harm har man
fått se, hurusom gång efter annan tandtekniker, lika skickliga som
mången examinerad tandläkare, blifvit bötfälde, för det att de syss¬
lat med andras tänder — icke derför att de gjort dem illa, utan der¬
för att de ej tagit studentexamen. De få nemligen ej aflägga tand¬
läkareexamen, när de icke äro studenter, äfven om de äro aldrig
så dugliga dertill. Måtte vi så snart som möjligt komma ifrån dessa
studentmonopol, och måtte det svenska undervisningsväsendet blifva
anlagdt på att utbilda menniskor till dugliga yrkesmän i de fack, som
de egna sig åt — ingenting annat.
Hvad beträffar frågan om latinet, förstår jag mycket val, att man
kan vara rädd för att släppa ett ämne, som spelat en så ofantlig rol
i vår nuvarande kultur. Man vet, hvad man har, kan man här säga,
men icke hvad man får. Samma räddhåga gjorde sig gällande, när
det var fråga om att borttaga latinet ur första klassen. Aflidne
professor Boström i Upsala berättade för mig eu gång, att, när han
gick i skolan, läste man i första klassen latin och katekes, i andra
klassen latin och teologi — en teologi, som var skrifven på latin —
och i tredje klassen latin och teologi på latin samt, som nytillkommet
ämne, historia. Att släppa ett ämne, som utgjorde en så väsentlig
del af undervisningsmaterialet, var naturligtvis ingen lätt sak, men
det måste gå och det gick. Och jag tror, att det måste gå vidare nu
— vi kunna icke i nederskolau behålla latinet. Det må vara sant,
att det än i dag spelar en mycket stor rol för den humanistiska bild¬
ningen, men det spelar dock icke samma rol som i forna tider. Nu¬
mera hafva nemligen utvecklats många andra humanistiska ämnen, om
hvilka man då hade litet eller intet begrepp — åtminstone hade de
ej då ännu ingått såsom väsentliga faktorer i ungdomens uppfostran.
Och när man hade blott ett enda sådant ämne, Tade man sig natur¬
ligtvis all vinning derom, och det med rätta; nu, när flera humanisti¬
ska ämnen finnas, måste det gamla enväldiga latinet vika något åt
sidan. Man vill ju icke taga bort det, derom är ej frågan; men det
måste maka åt sig för andra berättigade intressen.
Man bar påstått, att 4 års latinundervisning i skolan ej vore nog
såsom grundläggning för universitetsstudier i latin. För min del tror
jag dock, att det är tillräckligt. Om de, som hafva intresse och fallen¬
het för språk, få 4 år med lämpligt timantal till latinet, skola de
utan tvifvel kunna lära sig allt, hvad de behöfva, för att kunna fort¬
sätta sina latinstudier vid universitetet. Och hvad dem beträffar, som
51
N:0 25.
Onsdagen den 19 April.
icke ha fallenhet eller håg för latinet, så vore det ju för dem bäst
att icke gå in på den linien — för öfrigt kan man väl ej efter deras
önskningar rätta skolans organisation. Sjelf läste jag latin endast 4
år, innan jag blef student. Deraf läste jag det de två första åren
vid sidan af skolan. I den skola, som jag då tillhörde, undervisades
nemligen icke i detta språk — det fick jag läsa privat en timme i
veckan för skolans rektor. Sedan kom jag till Upsala lyceum, der
jag bland skolämnena läste latin två år; och jag kan säga herrarne,
att när jag blef student, både jag läst latin vida utöfver det mått,
som för närvarande presteras af lärjungar, som aflägga studentexamen
— äfven af dem, som erhålla betyget laudatur. Allt beror på den
fallenhet, lärjungen har, och på lärarens duglighet. Nog räcka således
4 år till, om de användas väl. Men om, såsom det nu går till, tiden skall
upptagas med en mängd grammatiska småsaker, som ej hafva något
värde för elevernas utbildning, behöfves naturligtvis längre tid. Jag
hänvisar eu hvar, som är intresserad af saken, att blott se efter i eu
af de latinska grammatikor, som för närvarande mest användas i
skolorna, och det skall visa sig, att denna min anmärkning ej är obefogad.
Herr talman! Jag skall, på grund af hvad jag nu yttrat, be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.
Herr Centervall: Det hade varit min mening att här i dag
framhålla några praktiska synpunkter, som göra motionens syfte sär¬
deles lofvärdt och det af utskottet formulerade förslaget särdeles lämp¬
ligt att af Riksdagen antagas. Emellertid har jag blifvit så hes, att
det är mig omöjligt att här utveckla dessa synpunkter så, som jag
skulle önska. Jag får derför nöja mig med att säga, att den hufvud-
grund, jag skulle hafva framstält, om det stått i min magt, för an¬
tagande af utskottets förslag, är den öfveransträngning, som utan
tvifvel råder i våra skolor, enligt hvad jag både som skolkarl och far
kan vittna. Jag tror, att denna öfveransträngning skulle i ganska
vidsträckt män hjelpas genom en sådan förändring af skolan, som här
är ifrågasatt.
Emellertid och för att ej min tystnad må misstydas, vill jag säga,
att jag i skol- och latinfrågan står på precis samma ståndpunkt som
i fjor och sålunda på det allra lifiigaste tillstyrker bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Sahlin: Jag vill först bedja herr Waldenström vara god
att läsa en liten, liten bit af fortsättningen på det stycke, han upp¬
läste ur medicinalstyrelsens utlåtande; förmodligen skall han då sjelf
ganska lätt finna mitt yttrande, att styrelsen ej bestämdt förordat
den nya afgångsexamen såsom kompetensprof, vara fullt rigtigt. Det
heter nemligen der: “Huru vida sagda missförhållande kan komma
att inskränkas eller upphäfvas derigenom, att, såsom numera skett, ett
tandläkareinstitut inrättats vid den medicinska högskolan i Stockholm,
är en fråga, hvaröfver medicinalstyrelsen icke anser sig kunna afgifva
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af e u
särskild af-
gävgscxamrn
för lärjungar
vid 15—16-
ärs-åldern.
(Forts.)
N:0 25.
52
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af eu
särskild af-
gångsexawen
för lärjungar
vid 15 —16
års-åldern.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
något yttrande. I alla händelser synes nu lärarekollegiet vid sagda
högskola vara den myndighet, som bäst kan bedöma, huru vida aflagd
godkänd maturitetsexamen fortfarande kan anses erforderlig för anställ¬
ning såsom tandläkareelev. Skulle lärarekollegiet vara af den åsigt,
att denna examen kunde med fördel utbytas mot den i föreliggande
riksdagsmotion åsyftade afgångsexamen, har medicinalstyrelsen för sin
del intet att deremot erinra."
Jag har endast emot utskottet velat göra gällande, att medicinal¬
styrelsen ej tagit sig vidare varmt af saken — jag har aldrig påstått,
att den skulle hafva stält sig afvog deremot.
Jag är herr Waldenström tacksam för, att han upptagit några af
mina argument — i motsats mot den ärade motionären, som ansåg
dem icke höra hit.
Jag har icke varit mycket förvånad öfver, att min ärade vän,
motionären, icke velat taga upp till pröfning något af hvad jag sagt;
men mycket förvånar det mig, att motionären till mig kan säga: “den,
som icke vill förstå, kan ej heller förstå." Icke har det, mina herrar,
felats mig vilja att förstå; jag har arbetat rätt mycket med dessa
saker, och jag tror ej, att det kan sägas om mig, att jag af andra
grunder än hänsynen till mina åsigter stält mig på tvären mot det
förslag, som här burits fram.
Motionären har framhållit, att min ståndpunkt skulle vara diame¬
tralt motsatt mot den, Andra Kammaren i 20 år intagit. Jag är sjelf
icke rigtigt i stånd att se denna “diametrala motsats". Jag vill, lika¬
som Andra Kammarens flertal, verka för en praktisk medborgerlig
bildning — jag skiljer mig från motionären och, som jag tror, äfven
från Andra Kammarens flertal endast i afseende å tillvägagångssättet
för att nå detta mål. Jag vill nemligen hafva skilda läroverk för
skilda ändamål, medan majoriteten vill hafva ett enhetligt läroverk med
en utvikning på midten. Men den “diamentrala motsatsen" häri kan
jag ej för min del finna. Jag är, likasom, efter hvad jag tror, Andra
Kammarens flertal, emot det s. k. studentmonopolet och vill
minska de allt för stora kraf, som i det hänseendet uppställas — ej
heller här kan jag se någon diametral motsats mellan mig och kam¬
maren. Och jag vill icke, att min åsigt skulle af Andra Kammarens
majoritet eller eljest af dem, som ställa sig på denna majoritets stånd¬
punkt, oemotsagdt stämplas såsom diametralt motsatt kammarmajori¬
tetens.
Det har varit mig ett nöje att i slutet af motionärens anförande
få höra antydningar om en hel del andra reformer på skolans område,
särskildt i afseende å höjandet af lärjungarnes moral, höjandet af deras
intresse, höjandet af deras sjelfverksamhet, förbättrad lärarebildning
och mycket annat. Men detta är icke argument, som kunna göras
gällande emot mig eller för det föreliggande förslaget, utan tvärtom
allt yrkanden, som, i den män de äro rimliga, kunna genomföras obe¬
roende af denna motions framgång, och de kunna omfattas af dess
lifliga motståndare lika väl som af dess lifliga försvarare.
Jag vill ock till sist säga, att det är just med afseende å öfver-
ansträngningen inom skolorna, som jag anser mig hafva så goda gran-
53
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
der att motsätta mig motionärens yrkande, då jag tror, att följden af
den omorganisation af våra läroverk, som han tänkt sig, skall blifva
en mycket större svårighet än den vi nu hafva att undvika öfver-
ansträrgning på skolans öfverstå stadier.
Herr Waldenström: Ja, herr talman, man kan ju läsa en sak
på många sätt, men såvidt som jag kunnat läsa innantill, säger medi¬
cinalstyrelsen, att den för sin del icke har någonting att erinra mot
förslaget, derest lärarekollegiet vid tandläkareinstitutet icke har någon¬
ting särskildt emot det. Men tillika konstaterar medicinalstyrelsen, att
sedan studentexamen införts såsom vilkor för en persons antagande
till tandläkareelev, har tandläkarnes manuella färdighet att behandla
tänder aftagit. I tandläkarexamen underkännes nu ett mycket större
antal elever än förut, och detta förklarar medicinalstyrelsen bero på
svårigheten att, sedan man uppnått 18 å 20 års ålder, kunna arbeta
sig in i ett yrke, som fordrar så stor manuel färdighet. Huruvida
detta kan komma att afhjelpas derigenom, att ett tandläkareinstitut
inrättats, anser sig medicinalstyrelsen icke kunna afgöra, men det borde
den ändå kunna göra, ty det är väl klart, att icke kommer tand¬
läkareinstitutet att förmå upphäfva det fysiologiska förhållandet, att
en person vid 20 års ålder icke kan uppöfva sig till sådan manuel
färdighet i ett yrke som en, som får börja vid 15 å 16 års ålder.
Hvad för resten beträffar herr Sahlins fruktan, att eu reform i
den retning, som motionären föreslagit, skulle komma att orsaka öfver¬
ansträngning, tror jag alls icke, att så blir förhållandet, under den
förutsättning nemligen, att, såsom motionären framhållit, större valfri¬
het införes på skolans öfverstå afdelningar, eu omständighet, som jag
anser vara ytterst vigtig. Herr Sahlin sade om det gamla gymnasiet,
att det vanligen var eu eller par lärare, som satte sin pregel på hela
läroverket och drefvo fram lärjungarne till rigtigt stor skicklighet i
sina ämnen, under det att de öfrige lärarne voro under all kritik, så
att lärjungarne försummade deras ämnen. Deri hade han delvis rätt.
Men huru kommer det då till, att man, sedan den nya skolorganisa¬
tion, som vi nu lefva under, blifvit införd, så ofta fått höra talas om,
att när våra lärjungar nu komma till universitetet, så äro de mindre
mogna för att bedrifva universitetsstudier, än de voro under de gamla
tiderna? Jag har mången gång undrat deröfver och har icke kunnat
finna någon annan lösning än den, att då lärjungarne på den tiden
hade större valfrihet, kunde de egna mera tid och kraft åt vissa ämnen,
under det att de lemnade andra ämnen efter sig. Sålunda var det
nemligen möjligt för dem att utveckla sig till verklig färdighet att
bedrifva universitetsstudier i de ämnen, som lågo för deras anlag och
som de i skolan hade fått en grundlig utbildning i. Äfven då jag gick
i skolan, kunde man taga studentexamen i endast några få ämnen.
Detta brukades äfven af många, men jag tror icke, att de blefvo sämre
studenter för det. Eu person, som t. ex. tog studentexamen i fyra
ämnen med cum laude i två och laudatur i två, var icke sämre än
en, som tog studentexamen i åtta med ett enkelt approbatur i hvart
och ett af dem. Den antydan, som i motionen göre3 om större val-
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa, läro¬
verk af en
särskild af-
gdngsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
års-åldern.
(Forte.)
N:0 25.
54
Angående
inrättande
vid rikets all¬
männa läro¬
verk af en
särskild af-
gängsexamen
för lärjungar
vid 15—16-
ärs-åldern.
(Forts.)
Angående
skrifvelse till
Koral. Maj:t
i fråga om
minderårigas
användande
vid fabrik
m. m.
Onsdagen den 19 April.
frihet, bör man derför taga vara på; och äfven om en skolreform
efter mönstret af denna motion icke skulle komma till stånd, anser jag
det likväl vara en pligt för regeringen att vid framläggandet af ett
eventuelt läroverksreformförslag ställa så till, att lärjungarne i de öfre
klasserna icke blifva betungade med den mängd ämnen, som de nu så
nedtryckas af, att de nästan aldrig blifva rigtigt skickliga i något, utan
blifva medelmåttor i alla.
Herr Sahlin: Jag har aldrig betvifiat, att lektor Waldenström
kan läsa böcker på annat sätt, än jag kan läsa dem, men jag har
betvifiat, att han skulle få med sig många, som instämma i hvad
utskottet säger å sid. 17, nemligen att förutom generaltullstyrelsen
“samtliga de statsmyndigheter och representanter för olika näringar,
som haft tillfälle att yttra sig öfver förslaget, hafva stält sig välvilligt
till detsamma och mer eller mindre bestämdt uttalat som sin mening,
att en afgångsexamen vid läroverken af ungefär det omfång och vid
den ålder, motionären tänkt sig skulle — — visa sig för ändamålet
lämplig.*1 Jag kan icke finna annat, än att medicinalstyrelsen här
icke stält sig motvilligt mot förslaget, om nu lektor Waldenström för¬
står skilnaden.
Jag har emellertid icke begärt ordet för att säga detta, utan för
att svara på lektor Waldenströms fråga, hvarför det gamla gymnasiets
lärjungar kunde vara bättre förberedda för universitetet, än de äro,
som nu gå ut från våra läroverk. Så vidt det är sant — men det
är vanskligt att döma om sådana saker som dessa — tror jag, att
det beror derpå, att det gamla gymnasiets lärjungar, liksom dess
lärare, voro synnerligen ojemna. Den tiden var det många, som ofira¬
des på bildningens altare, för att man skulle kunna få några fram,
men nu för tiden, med våra humana grundsatser, söka lärarne att få
med sig så många som möjligt hellre än att drifva fram några få; derför
blir möjligtvis i våra skolor resultatet i afseende å möjligheten att
studera vid universitetet skenbart sämre, men i det stora hela tror
väl icke någon af kammarens ledamöter, att man nu kommer till
sämre resultat i afseende å möjligheten att studera, än man gjorde
för 50 år sedan.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Efter af herr tal¬
mannen gifna propositioner å de i afseende å punkten 1 gjorda yrkan¬
den, blef utskottets hemställan bifallen; och skulle detta beslut, jemlikt
63 § 3 mom. riksdagsordningen, delgifvas Första Kammaren.
Härefter biföll kammaren jemväl utskottets i punkten 2 gjorda
hemställan.
§ 6-
I ordningen derefter föredrogs
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
minderårigas användande i arbete vid fabrik m. m.
Onsdagen den 19 April. 55 N:o 25.
Uti berörda inom denna kammare afgifva motion, n:o 238, hade Angående
herr C. Wallis hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och, så fort ske { fråga om
kan, till Riksdagen inkomma med förslag till ny lag angående minder- minderårigas
årigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering, användande
i hvilket förslag, på samma gång industriens, hygienens och folkunder- vlåJa^lk
visningens berättigade kraf vid en sådan lagstiftning tillgodoses, framför (Forts )
allt måtte tillses, att lagstiftningen blifver verksam genom att åt yrkes¬
inspektionen öfverlemna kontrollen öfver lagens efterlefnad.
Utskottet hemställde emellertid, att ifrågavarande motion icke må
till någon Andra Kammai'ens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde:
Herr Wallis: Herr talman, mina herrar! Den motion, som
jag aflemnat, har utaf Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott
blifvit afstyrka men jag har dock icke något skäl att känna mig
missbelåten med utskottets utlåtande. I sjelfva verket är skälet här¬
till icke så mycket det, att utskottet i sin motivering stält sig särskilt
vänskapligt mot min motion, utan det, att i de formella skäl, som ut¬
gjort anledningen för utskottet att afstyrka bifall till motionen, finnes
inlagdt en säker garanti för mig, att det mål, som jag satt mig före,
skall blifva uppnådt.
Detta mål är uppenbarligen det — som ju kammarens medlem¬
mar torde insett genom studiet af min motion — att det tillstånd, i
hvilket vi med afseende på lagstiftningen angående minderårigas och
barns användande i fabriksarbete för närvarande befinna oss, måtte
så fort som möjligt upphöra. Yi hafva visserligen för närvarande en
lag angående detta arbete, men denna lag är i sjelfva verket endast
en lag på papperet, icke en lag, som i något hänseende är effektiv.
Hvad jag med min motion afsett, har uppenbarligen icke varit någon¬
ting annat än att väcka denna gamla fråga angående ifrågavarande
lags effektivitet till lits igen, så att vi skola kunna få en effektiv lag¬
stiftning i detta hänseende.
Då nu utskottet finner sig i stånd att meddela kammaren, att
den departementschef, under hvilken detta ärende sorterar, är beredd
att till slutlig behandling med det snaraste upptaga frågan, så synes
det mig sjelf klart, att mitt mål är nåd t, ty det förefaller mig omöjligt,
att vid denna slutliga behandling ifrågavarande departementschef skulle
kunna undgå att taga hänsyn till de uttalanden, som lörut uti denna
fråga såväl utaf komitéer som utaf en mängd embetsverk hafva
blifvit gjorda, hvilka uttalanden, huru stora meningsskiljaktigheter för
öfrigt än må existera mellan de olika uttalandena, dock allesammans
äro eniga derom, att i afseende å en sådan lags tillämpning bör den
mest effektiva kontroll ega rum, och denna vilja allesammans öfver¬
lemna åt yrkesinspektörerna. Något annat är det icke heller, som
jag önskat.
I den vissa förhoppningen, att denna vigtiga fråga inom en snar
framtid således å nyo måtte komma fram för Riksdagen, så ber jag
N:o 25.
56
Angående
skrifvelse till
Kongl Maj:t
i fråga om
minderårigas
användande
vid fabrik
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
derför att få meddela, att jag icke har något som helst yrkande att
nu göra. Att jag likväl yttrat mig, beror derpå, att jag icke allenast
haft att meddela kammaren detta, utan äfven derpå, att jag antager,
att uti denna kammare finnes ett icke ringa antal personer, som på
grund af sin erfarenhet skulle kunna vara i stånd att lemna kam¬
maren detaljupplysningar angående den nuvarande lagens bristande
effektivitet, upplysningar, hvilka jag icke har kunnat lemna, emedan
jag icke bär denna personliga erfarenhet angående lagens bristande
effektivitet, utan måst i detta afseende stödja mig på allmänt kända
förhållanden, som i utlåtanden af så väl komitéer som utaf embets¬
verk blifvit framhållna, äfvenså uppå fakta, som uti den dagliga
pressen, och detta äfven under de senaste månaderna, meddelats och
icke blifvit vederlagda. Det är alldeles sjelfklart, att om sådana med¬
delanden lemuades här i kammaren, skulle de kunna utgöra ett stöd
för Kongl. Maj:t och påskynda arbetet med ett sådant blifvande lag¬
förslags utarbetande.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusen-
stjerna: Med anledning af det tillfälliga utskottets utlåtande äfven¬
som yttrandet af den siste ärade talaren anser jag mig böra meddela,
att man i civildepartementet är sysselsatt med arbeten rörande den
nu föreliggande lagfrågan. Anledningen till att den icke har kommit
fram är den åt utskottet sjelft vitsordade svårigheten att här komma
till någon tillfredsställande lösning. Svårigheten gäller ju framför allt
att med afseende å arbetstidens längd kunna förena skolans och
hygienens anspråk, hänsynen till de minderårigas andliga och kropps¬
liga utveckling med, jag vill icke säga storindustriens och storkapita¬
lets fordringar, ty från den sidan tror jag sannerligen icke så många
svårigheter hafva mött, utan med dels föräldrarnes helt naturliga ön¬
skan att få sina barn så tidigt som möjligt ut i yrkena, så att de
skola kunna förvärfva nödig yrkesskicklighet äfvensom lemna ett väl-
behöfiigt bidrag till familjens uppehälle, dels den så mycket, särskilt
från städerna framhållna vigten derutaf, att barnen icke fä gå sysslo¬
lösa och derigenom hemfalla till brott och förfall. Det är svårigheten
att förena dessa intressen, som har försenat lagstiftningsarbetet.
Jag har emellertid — såsom af utskottets betänkande också synes
— haft sammanträde med yrkesinspektörerna och diskuterat denna
fråga med dem samt dessutom infordrat ytterligare upplysningar i
ärendet; och jag tror mig kunna försäkra, att från regeringens sida
frågan under årets lopp skall blifva slutbehandlad.
Hvad man bör kunna komma öfverens om i denna sak synes
vara, att man höjer minimiåldern för minderårigs inträde i arbete i
allmänhet till 13 år, hvarvid på samma gång arbetstiden må få upp¬
gå till högst 10 timmar dagligen; att man inför — derpå synes det
“ig ligga stor vigt — tid efter annan återkommande, obligatoriska
läkareundersökningar, i syfte att de minderårige, som nog kunna arbeta
åtskilliga timmar utan olägenhet, icke må användas i farligt eller
helsovådligt arbete eller ansträngas öfver förmågan; och slutligen att
man anordnar en effektiv kontroll öfver lagens tillämpning.
57
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
Och dermed är jag inne på det tredje och vigtigaste af de önske- Angående
mål, som af den siste talaren framhölls, nämligen en verksam kontroll.
Jag tror för min del icke, att man har så synnerligen stor anled- i ^äga 0Jm
ning, att klaga öfver denna kontroll i städerna, åtminstone hvad de minderårigas
större angår. Jag har nämligen tagit reda på förhållandena här i användande
Stockholm, der det är helsovårdsnämnden, som kontrollerar de minder- vtdJ°^lk
åriges användande i arbete vid fabrik etc. antingen genom förste stads- (Forts.)
läkaren eller stadens sundhetsinspektör eller i vissa fall genom helso-
polisen; undersökningsförrättarne företaga inspektion fyra gånger om
året och föra deröfver anteckningar. Och det har visat sig, att icke
några egentliga missbruk förekomma.
Men att ökad kontroll behofs på landet, är alldeles tydligt, ty
kommunalnämnden är icke i tillfälle att utöfva den kontroll, som er¬
fordras. Och under sådana förhållanden kräfves det naturligtvis ett
ökad t antal yrkesiuspektörer — det ber jag att få fästa kammarens
uppmärksamhet på. När yrkesinspektörerna i början af året voro här
samlade, förklarade de — och derom voro de enstämmiga —, att de
nuvarande fem yrkesinspektörerna icke ensamma kunde öfvertaga denna
kontroll, utan att antingen deras antal måste ökas eller ock hos dem
anställas assistenter.
Herr Thyländer: Då jag uti utskottets betänkande fann såsom
skäl för afstyrkande af motionärens förslag åberopadt, att herr stats¬
rådet och chefen för civildepartementet upplyst om, att en utredning
af frågan redan vore å bane hos Kongl. Maj:t och att man derför
snart kunde hoppas få de förbättringar vidtagna, som man önskade,
ansåg jag mig för min del pligtig att framlägga de erfarenheter, jag
gjort i min hemort — jag bor ju, som herrarne väl veta, i en fabriks¬
stad — för den händelse att dessa skulle kunna i någon mån vara till
gagn vid frågans lösning.
Det är temligen klart, att mina erfarenheter icke kunna vara all¬
sidiga, utau tvärtom ganska ensidiga. De röra sig nemligen uteslutande
om lagens bestämmelser angående de minderårigas skolgång, hvilka
användas i arbete vid fabriker m. m.
Jag ber då att få framhålla, huru denna sak har gestaltat sig
från dess första början till närvarande stund.
Det förhöll sig så, att, redan så snart det blef bekant, hvad lagen
om minderåriges användning i fabriker m. m. af år 1881 innehöll,
det uppstod eu kraftig rörelse bland fabriksidkare och arbetsgivare i
Malmö. Man satte sig genast i förbindelse med de myndigheter, som
hade med folkskolan att skaffa, ty lagen innehöll ju eu paragraf, som
föreskref, att minderårige under 15 år skulle begagna sig af under¬
visningen i folkskolan, hvarjemte i slutet af förordningen stadgades viss
straffpåföljd i händelse af brott mot dessa föreskrifter. Man fann det
derför nödvändigt att i tid vidtaga sådana anstalter, att alla olägen¬
heter undanröjdes.
I detta syfte arrangerade man saken så, att de vid fabrik etc.
anstälda minderårige i åldern mellan 12 —15 år uppdelades i två kate¬
gorier, af hvilka den första, omfattande dem, som voro i åldern 12—14
N:o 25.
58
Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
i fråga om
minderårigas
användande
vid fabrik
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
år, skulle bevista den egentliga folkskolan. De minderårige åter som
voro öfver 14 år, skulle bevista den s. k. fortsättningsskolan.
Hvad nu först folkskolan beträffar, stälde man så till, att de
barn, som arbetade sex timmar på förmiddagen, fingo undervisning
tre timmar i densamma på eftermiddagen, medan deremot de, som
arbetade på eftermiddagen, erköllo lika lång undervisning på för¬
middagen. Den saken ordnades lätt. Och man fick sålunda tre
klasser på för- och tre klasser på eftermiddagen för gossar samt lika
många klasser för flickor.
Beträffande åter fortsättningsskolan ordnades saken på sådant
sätt, att tre qvällar i veckan undervisning derstädes meddelades mellan
kl. 7—9. Båda dessa afdelningar af skolan voro fylda af elever; vi
hade ibland ända till 30 å 40 barn i hvarje klass.
Det gick bra på detta sätt eu liten tid. Men här — likasom öfver¬
allt eljest — inträffade snart försummelser. Då trodde man sig kunna
tillämpa den paragraf i lagen, som handlade om straffpåföljd för öfver¬
trädelse af dess bud. Man anmälde derför saken hos skolrådet, som i
sin ordning gjorde anmälan derom till helsovårdsnämnden; och derifrån
kom ärendet till polismyndigheten. Samma förhållande förekom emeller¬
tid äfven i andra fabriksorter, t. ex. Norrköping. Och midt under det
vår polismyndighet var sysselsatt med att klargöra det omtvistade
sporjsmålet, huruvida den ifrågavarande straffpåföljden vore tillämplig
i förevarande fall, ingick från Norrköping den underrättelsen, att polis-
myndigheten derstädes icke i det föreliggande fallet ansett sig kunna
med stöd af lagbudet i fråga ådöma ansvar. Till samma resultat kom
man då också i Malmö. Följden blef, att, sedan det första året gått
till ända, antalet minderåriga vid fabrik m. in., hvilka voro underkastade
skoltvång, betydligt minskades i så väl folk- som fortsättningsskolan.
Och så fortgick det år efter år, så att det snart knappast fäns några
fragment qvar af de båda skolafdelningarne. Ja, det gick så långt,
att deri afdelning, som skulle upptaga de barn, hvilka mottagit under¬
visning i folkskoian minskades så, att den måste indragas; och barnen
blefvo i stället instoppade i olika klasser i den egentliga folkskolan, der
de måste följa med i de ämnen, hvilka förekomma på schemat för dagen.
För närvarande är förhållandet sådant, att fortsättningsskolan för
flickor utvidgats på den grund, att man i densamma infört undervisning
i slöjd. Fortsättningsskolan för gossar har deremot ej ökats. Det fins
för närvarande der ej mer än 2 klasser, medan det åter, vid början
af år 1882, fans åtminstone 14 klasser.
Följden af allt detta har blifvit den, att fabriksidkarne ej brytt
sig om att taga hänsyn till hvad lagen säger om månatligt uppvisande
från skolrådet angående njuten undervisning, ja, att man äfven
i ölrigt trotsat allt hvad lagen innehåller beträffande de minderåriges
obligatoriska undervisning.
Hvartill användes då den tid, som barnen ha fri från arbetet i
fabrik eller handtverk? Ja, jag ber blott att dervidlag få hänvisa till
de uppgifter, som erhållits genom de undersökningar, som af polis¬
myndigheten på olika håll vidtagits. Så kan man deraf finna, att, hvad
Stockholm angår, polismyndigheten har kommit underfund med, att
59
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
orsaken, hvarför det fans ligapojkar här i staden, till ej oväsentlig
<del låg deri, att lagen om minderåriges användning i fabriker m. m.
var absurd.
Enahanda är förhållandet på andra ställen; man har der gjort
samma erfarenhet. Och deri ligger nog en sanning. Ty då man
arbetar sex timmar om dagen, har man lika lång eller kanske längre
tid att — om jag så må säga — stryka gata upp och gata ned. Och
det är icke svårt för dessa små parilar på 12—15 år att finna större
kamrater, som gå sysslolösa och af hvilka de lära sig åtskilliga odygder.
Hela lagen om minderåriges användning i fabriker m. m. har nog
stor skuld i dessa missförhållanden. Men jag tror, att det är före¬
trädesvis en omständighet, som framkallat de allra flesta af de före¬
fintliga olägenheterna, och det är den kontroll, som nu utöfvas. Ty
denna kontroll har väl varit öfver all beskrifning dålig hela tiden, ja,
så svag, att man i sjelfva verket icke kan säga, att någon effektiv
kontroll förekommer.
Jag ber att få omtala, att, då lagen stadgar, att en pojke icke
får arbeta mer än sex timmar om (lagen, så händer det, att han
arbetar på en fabrik sex timmar på förmiddagen och på eu annan
sex timmar på eftermiddagen, — så föga verksam är kontrollen.
Sådant existerar på många håll. Jag kan anföra ett exempel. Om
en pojke heter Karl August Olsson, kallar han sig på ena stället
August Olsson och på det andra Karl Olsson. Detta förekommer
ganska ofta. Fabriksegaren har ofta nog icke en aning om förhållan¬
det. Så inträffade en gång på ett allmänt möte, som äfven bevista¬
des af fabriksidkare, att någon drog fram denna sak; och det fans
då de, som tyckte detta vara besynnerligt. Men när man undersökte
förhållandena, befans det, att det ej var mindre än fem fabriker, der
pojkar arbetade i 12 timmar, trots att de enligt lag ej skulle få arbeta
mer än 6 timmar. Detta synes visa, att kontrollen skulle i hög grad
underlättas, derigenom att man strängt hölle på skyldigheten att
månatligen förete intyg om skolgång. Om endast denna föreskrift
efterlefdes, skulle det vara bra.
Jag bär nu ej annat att tillägga än att i vissa yrken — åtmin¬
stone i den stad, jag tillhör — all kontroll behöfver betydligt skärpas.
Det finnes t. ex. der en tändsticksfabrik, och en tobaksfabrik, der det
gått helt underligt till, der man både öfveransträngt de minderårige i
arbetet och på samma gång icke sörjt för deras helsa och välbefinnande
genom att taga hänsyn till de hygieniska föreskrifter, som lagen med¬
delar.
Man skulle kunna sätta i fråga, huruvida det är fullt lämpligt
att åt helsovårdsnänmden hänskjuta att utöfva uppsigt öfver dessa
förhållanden. Jag tror för min del, att det icke är tillräckligt, att
man endast inspekterar fyra gånger om året, jag tror icke ens, att
det är tillräckligt att inspektera en gång i månaden, utan jag tror,
att det bör förhålla sig med denna inspektion likasom med hvarje
annan, att den nemligen bör komma såsom tjufven om natten, för att
man må blifva i tillfälle att se, huru saken verkligen gestaltar sig.
Till sist får jag ansluta mig till deras mening, som anse, att det
Angående
skrivelse till
Kongl. Maj:t
i fråga om
minderårigas
användande
vid fabrik (
ra. ra.
(Forts.)
N:o 25.
60
Onsdagen den 19 April.
Angående i betänkandet omförmälda register bör upprättas, äfvensom uttala den
Kanal. ^Maht önskan, att detta register under den tid, de minderårige äro pligtig^
ifråga om besöka skolan, sättes i sammanhang med de uppgifter, som från
minderårigas skolmyndigheterna meddelas. Blefve dessa reformer genomförda, tror
användande jag, att mycket vore vunnet.
mdJah™1 Jag Öar endast meddelat dessa mina erfarenheter för att visa att,
(Forts.) äfven hvad skolundervisningen beträffar, det är mycket illa sörjdt
genom den nu gällande lagen om minderåriges användande i arbete
vid fabriker m. m.
Herr Branting: Herr talmani De argument utskottet anför mot
den motion, som är väckt af herr Wallis, synas mig i och för sig inga¬
lunda så öfvertygande, att det skulle vara skäl att här följa utskottet
och afslå motionen. Men jag må bekänna, att, efter det vi, tack vare
denna motion, fått den förklaring, som vi nyss erhöllo från statsråds¬
känken och hvari syntes mig ligga ett löfte — om ock icke ett alldeles
bestämdt sådant — att redan till nästa riksdag eu regeringsproposition
om denna sak skulle vara att förvänta, ställer sig saken väsentligen
annorlunda. Nu har motionen i alla fall gjort hvad den under nuvarande
förhållanden kunde göra, nemligen att få till stånd från regerings-
bänken det uttalandet, att man skulle mera på allvar gripa sig an med
denna sak. Och det är sannerligen icke för tidigt. Ty redan år 1891
var det som den komité för revision af hithörande författning tillsattes,
hvars arbete för länge sedan förelegat färdigt, men som till följd af
den splittring i meningar, som rädt, icke åstadkommit något som helst
resultat.
Det var emellertid ett par yttranden af herr civilministern, som
jag icke kan låta gå oemotsagda förbi.
Han framhöll, att det icke var så mycket storkapitalets intressen,
som man behöfde taga hänsyn till, när det gäller att införa eu skärpt
lagstiftning mot minderårigas arbete, utan snarare till föräldrarnes egen
önskan. Jag ber att mot det påståendet få anföra ett par rader, som
återfinnas i redogörelsen för den internationella arbetareskyddslagstift-
ningskongressen i Zuricli 1897, der jag sjelf hade äran närvara såsom
representant för Sveriges arbetareparti, men hvilken icke enbart besök¬
tes af arbetarepartiernas representanter från skilda länder, utan dit
också kristligt-sociala partier sändt ombud och der representanter för
mera borgerliga reformsträfvanden utaf olika schatteringar talrikt voro
tillstädes, en kongress, der man också i allmänhet sökte gifva särskildt
inledningsanförandena en så vetenskaplig prägel som möjligt.
Den talare, som der inledde frågan om barns och minderårigas
arbete, doktor Gekrig ifrån Bern, framhöll genast i början af sitt
anförande, att man måste hålla fast vid, att hvarken staten eller för¬
äldrarne ha något verkligt intresse uti barnens exploatering. Ty det
är just barnens arbete, som tillåter föräldrarne att lemna sitt eget
arbete till allt för billigt pris, och om man hindrar barnen att alltför
tidigt komma in i kampen för tillvaron, tvingar man blott föräldrarne
att hålla sig uppe på den minimiinkomst, som ännu kati tillförsäkra
dem en existens.
61
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
Jag ber efter hänvisningen till detta endast få uttala den för¬
hoppningen, att icke regeringen af missförstådd ömhet om föräldrarnes
rätt och bästa allt för mycket vill släppa efter med barnarbetet och
längre tillåta den exploatering af barnen, som för närvarande utgör
en Skamfläck för vårt land. I ett så stort industriland, som Sverige
nu blifvit, är det, synes det mig, häpnadsväckande, att vi kunna
tolerera ett sådant tillstånd, som här ännu råder i detta afseende,
och hvarom vi litet emellanåt genom tidningsnotiser och på annat sätt
få en kännedom, som måste väcka både harm och medlidande.
Det upplystes af herr civilministern, att meningen vore att höja
åldern till 13 år — jag förmodar, att dermed blott menas fyllda 13 år,
d. v. s. att barnen skola ha helt passerat det 12:te året, att de således
skola få ingå i arbetet redan vid 13 års ålder. Jag vill dock erinra
om, att i ett så stort land som Tyskland och i ett så framskridet land
som Schweiz har man kunnat sätta denna ålder på eu ännu högre
punkt och stannat vid 14 år. Men den kongress, hvarom jag talade,
gick ännu ett steg längre och ansåg, att minimiåldern kunde höjas
ända upp till 15 år, hvarjemte der också framhölls med eftertryck en
sak, som herr statsrådet också berörde, nemligen nödvändigheten af
att ställa barnarbetets inskränkning i samband med skolans successiva
utveckling, så att den obligatoriska skolgången blir fullt tillräcklig,
och det icke blir en mellantid, då barnen ha hvarken skolgång eller
arbete. Detta är en sak, hvarom helt visst alla äro ense, men jag
tror, att ifrån det läger jag representerar man vill uppnå denna öfver¬
ensstämmelse genom att utsträcka skolåldern så mycket sig göra låter,
och först så sent som möjligt låta fabriksarbetet för inkomst inträda.
Det är ytterligare en annan sida af saken, som jag ber att ett
ögonblick få stanna vid, nemligen att herr civilministern icke berörde
den omfattning, som den blifvande lagen skulle få. Detta var en be¬
klaglig lucka, derför att, såsom vi känna, det hittills varit så stäldt,
att 1881 års lag icke tillämpats i hela dess utsträckning, utan att
undantag beviljats derifrån på vidsträckta och vigtiga områden.
Ett bland de vigtigaste områden, som detta undantag hittills galt,
är sågverksindustrien. Det är så mycket mera nödvändigt, att det
blir ett slut på detta undantagsförhållande, som statistiken synes visa,
att barnarbetet inom denna industri är stadt uti en ganska obehaglig
utveckling.
De officiella siffror, som föreligga, äro icke så starkt talande i
detta fall, ty de räcka endast till år 1891. åtminstone efter den samman¬
ställning, som jag har i min hand. Men deremot har det social¬
demokratiska arbetarepartiets styrelse i höstas föranstaltat om eu liten
undersökning af förhållandena vid ett antal sågverk just med afseende
på barnarbetet. Denna gaf vid handen, att det i alla fall ställer sig
så dåligt, att de undantagsförmåner, som sågverksegarne i detta afseende
åtnjuta, icke vidare böra få fortfara.
Det visade sig sålunda att, medan år 1875 antalet af personer
under 18 år utgjorde 16,8 procent af hela arbetsstyrkan hade detta
antal år 1898 stigit till 23,14 procent. Vid de 22 sågverk, som under-
sökningsförrättaren besökte, och der han i de flesta fall blef välvilligt
Angående
skrifvelse till
Kongl Maj:t
i fråga om
minderårigas
användande
vid fabrik
m. m.
(Forts.)
No: 25.
62
Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj: t
i fråga om
minderårigas
omvändande
vid fabrik
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
mottagen äfven åt arbetsgifvarne, som stälde alla erforderliga upp¬
lysningar till hans förfogande, visade det sig, att icke mindre än 882
personer under 18 år befunno sig ibland 3,819 arbetare, och af dessa
minderåriga voro 202 till och med under 12 år, 312 mellan 12 och
14 år, och hvad den allra yngsta gruppen beträffar, fuunos der gossar
ända ned till 7 års ålder, något som naturligtvis är en fullständig
olaglighet, beroende på den bristande kontroll, hvarom här förut talats,
— och en af motiouens hufvudförtjenster är just, att den påpekat nöd¬
vändigheten af att införa sådan.
Det tramhålles särskild^ och det har blifvit bekräftadt genom
meddelande till mig af en ärad Norrlandsrepresentant, att åtskilliga
sågverk uppe i Jemtiand, nemligen — för att citera vår undersöknings-
förrättare — “Ocke, Trängsviken och Gefsjön, tillhörande ett engelskt
bolag, kunna tagas som exempel på verklig grym likgiltighet för de
små barnen. Isynnerhet vid Ocke och Trångsviken formligen vimlar
det af småbarn inne i sjelfva såghuset under maskinernas surr och
sågklingornas fräsande. De minderåriga användas ej endast till lättare
och mindre farliga sysslor, såsom undanskaffande af ribb och affall
m. m. De få äfven på egen hand sköta sågar och kanttrissor, sysslor,
som visserligen ej kräfva särdeles stora kroppskrafter, men dock, med
hänsyn till den intensitet i arbetet samt den varsamhet och försigtighet
det kräfver, måste anses såsom fullt ut fordrande en fullväxt person".
Anledningen till allt detta är att barnarbetet är billigare, hvadan vinsten
för arbetsgifvarne blir vida större. Det framhålles vidare uti denna
undersökning, som innehåller många intressanta detaljer, flere faktiska
exempel på att olycksfallen blifvit talrika just ibland barnen samt
hvilket sorgligt och nedslående intryck det gör att se för tidigt blifna
krymplingar, som redan i den tidigaste åldern fått sådana minnes¬
betor för lifvet, som handteringen af maskiner medför. Måhända blir
jag i tillfälle att, om så kan vara lämpligt, redan nästa år få lemna
en mera detaljerad framställning med stöd af denna utredning.
Utaf hvad här blifvit sagdt synes mig emellertid framgå alldeles
tydligt nödvändigheten af att så fort som möjligt få ett effektivt skydd
till stånd för minderåriga utan sådana inskränkningar, som regeringen
förut alltför villigt har beviljat åt enskilda farliga industrigrenar och
äfven med tillgodoseende så långt som möjligt utaf både arbetare¬
klassens och samhällets verkliga intresse. Och detta intresse ligger
korteligen deri, att barnens arbete inskränkes till det minsta möjliga,
så att barnen måtte få tillhöra skolan och först senare komma in i
kampen för lifvet.
Herr Thor: Herr talman! Jag skulle också önska att få uttala
såsom min mening, att sågverks- och brädgårdsindustrien icke helt
kategoriskt undantagas från denna lagstiftning.
Det är sant, att vissa af der förekommande arbeten icke äro i
hygieniskt afseende så farliga, att icke barn på en 12 k 13 år skulle
kunna utföra dem utan skada för helsan. Men å andra sidan, isyn¬
nerhet vid sågverk och hyflerier, finnas maskiner, som äro mycket
63
N:o 25.
Onsdagen den 19 April.
farliga, och måste skötas med stor omsorg, och dessa ha förorsakat
dera olycksfall i synnerhet bland barnen.
Det går således icke, som sagdt, an, att helt kategoriskt undan¬
taga denna handtering från lagstiftningen och det är nödvändigt att
kontrollen skarpes, ty den är helt och hållet värdelös sådan den nu är.
Herr Zetterstrand: Jag tillåter mig endast att på grund af
hvad i saken förekommit yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr AVallis: Jag har naturligtvis allt skäl i verlden att vara
herr statsrådet och chefen för civildepartementet tacksam för hans
yttrande och hans gifna löfte att till Riksdagen återkomma med denna
fråga. Utaf hans yttranden är det särskildt ett, hvilket jag vill ta
fasta på, nemligen det, att uti ett sådant blifvande lagförslag, kontrollen
angående lagens effektivitet skulle underlättas genom periodiskt åter¬
kommande läkareundersökningar. Som bekant var det uti 1891 års
komité minoriteten d. v. s. industrimännen och industriens förespråkare,
som framstälde ett förslag, att sådana periodiskt återkommande under¬
sökningar skulle ega rum. Jag anser det icke vara mer än rättvist
att till denna minoritet frambära ett tack för detta dei'as förslag.
Detta accepterades af hela komitén och äfven denna komité bör man
härför vara i hög grad tacksam. Min öfvertygelse är, att sådana
periodiskt återkommande läkareundersökningar, i fall de effektivt an¬
ordnas, komma här i landet, liksom utomlands att visa sig välsignelse-
bringande. De komma nemligen att intressera dem, som i afseende
på den hygieniska sidan af frågan äro mest kompetenta, alltså läkarne,
för frågan, och de komma att vara af särdeles stor betydelse specielt
i det fall, att det blifvande förslaget, såsom här antydts, skulle komma
att öka arbetstiden för tretton- och fjortonåringarne.
Det är alldeles tydligt, att en sådan ökad arbetstid i ett stort
antal yrken alltför väl kan förekomma, men det är å andra sidan
också tydligt att den i andra yrken kan komma att kräfva alltför
stora ansträngningar. Det är alldeles gifvet, att dylika periodiska
läkareundersökningar skulle kunna åstadkomma en gallring af de helso¬
farliga yrkena ifrån de mindre helsofarliga och sålunda åstadkomma
hvad utan tvifvel ändå kommer att ega rum, nemligen successivt skeende
förbättringar af det förslag Kongl. Maj:t kommer att framlägga och
som vi komma — jag hoppas det — att nästa år debattera.
Men jag har i motiveringen till min motion särskildt framhållit,
att, för att dessa läkareundersökningar skola bli effektiva, är det,
såsom utlandets erfarenhet visat, nödvändigt, att dessa kontrollerande
undersökande läkare äro i den ställning, att de äro fullständigt oberoende
af arbetsgifvarne. Det är en absolut nödvändig sak, och jag hoppas,
att i ett blifvande lagförslag hänsyn härtill kommer att tagas.
Vidare anfördes ej i detta ämne. Utskottets hemställan bifölls af
kammaren.
Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:tf
i fråga om
minderårigas
användande
vid fabrik
m. m.
(Forts.)
N:o 25.
64
Onsdagen den 19 April.
§ 7.
Angående Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i
ft.^irder,m, anledning af väckta motioner om vidtagande af åtgärder till hämmande
tobaksbruket tobaksbruket bland minderåriga, föredrogs härefter.
bland minder¬
åriga. Utskottet hade från kammaren fått emottaga tvenne motioner, i
hvilka föreslagits åtgärder till hämmande af tobaksbruket bland minder¬
åriga, nemligen:
dels motionen n:o 81, deri herr Hj. Sjövan hemstält, “att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville utfärda förbud mot tobaksrökning för lärjungar vid folkskolor,
allmänna läroverk och andra med dem jemförliga läroanstalter, som
åtnjuta statsunderstöd";
dels motionen n:o 284, deri herr J. Persson i Arboga föreslagit,
“att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes, i syfte att hämma det öfverhandtagande bruket af tobak bland
minderåriga, vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande af lag¬
bestämmelser om förbud mot att till personer under en viss ålder
sälja eller utlemna tobak".
I anledning af berörda motioner hemstälde utskottet,
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, hvilka åtgärder må kunna vidtagas till hämmande
åt tobaksbruket bland minderårige, samt, derest lagbestämmelser i
detta syfte skulle pröfvas erforderliga och möjliga, för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, hvartill omständigheterna må föranleda.
Häremot hade reservation afgifvits af herr A. Olsson i Mårdäng,
som hemstält:
l:o) att herr Sjövalls motion icke måtte till någon Andra Kam¬
marens åtgärd föranleda;
2:o) att icke heller herr Perssons motion för närvarande måtte
till någon kammarens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit föredragen, yttrade
Herr Höjer: När jag första gången läste det tillfälliga utskottets
betänkande, kom jag att tänka på den gamla visan: “klockarfar skall
då allting bestyra." Klockarfar för oss inom Riksdagen det är natur¬
ligtvis Kongl. Maj:t. Motionärerna synas nu anse, att Kongl. Maj:t
har för litet att bestyra, och derför vilja dessa ärade ledamöter af
kammaren, att Kongl. Maj:t bland annat skall lappa ihop en eller
Onsdagen den 19 April.
65
N:0 25.
flere lagar, hvarigenom det skall göras slut på ofoget, att öfvermagar
tugga snus och röka cigarrer. Jag är den förste att instämma i motio¬
närernas motivering, då de framhållit den våda i hygieniskt afseende,
som missbruk af tobak medför för alla i gemen och för barn och
ungdom i synnerhet. Men, mina herrar, detta är en sak, och att inlåta
sig på en förbudslagstiftning i detta hänseende är en helt annan.
Man har sagt och sagt med rätta, att sämre än inga lagar äro sådana
lagar, hvilka aldrig under några vilkor kunna göras effektiva, och detta
synes mig just skulle blifva händelsen med bestämmelser, som utfärda¬
des vare sig i enlighet med herr Sjövalls förslag eller i öfverensstäm¬
melse med min ärade vän herr Jakob Perssons i Arboga motion.
I all synnerhet gäller denna omöjlighet att kunna göra lagen
effektiv det förslag till lagstiftning, som herr Sjövall kommit med.
Hans förslag går ju ut på att införa ett absolut förbud för barn
intill en viss ålder att röka tobak. Han anför dock sjelf i sin motion
det der kongl. förbudet af år 1741 och fäster uppmärksamheten på
— hvad som också är fullkomligt faktiskt — att denna lag, som kanske
gäller ännu i dag, aldrig bär kunnat blifva efterlefd. Deruti har han
nog också fullkomligt rätt. Jag tror icke, att 1741 års lag kunnat
göras effektiv ens i åtta dagar efter sitt utfärdande. Nu kommer herr
Sjövall och vill, att Kongl. Maj:t skall gifva ett absolut förbud mot
bruk af tobak utaf öfvermagar och tänker — förmodar jag — att det i
våra dagar skall vara lättare att öfvervaka ett sådant förbud än för
150 år sedan. Jag tror tvärt om, att det är mycket svårare, isynner¬
het när jag tänker på att många af de äldre med säkerhet komma
att ställa sig hindrande i vägen för lagens effektivitet. Ej minst
kommer dylikt att ske från föräldrarnes sida. Jag vet många fäder,
som till julklapp eller på födelse- och namnsdagar gifva sina unga
glopar till söner en låda dyrbara cigarrer, och jag känner mammor,
som icke akta för rof att sticka en femöring i handen på ännu yngre
plantor för att de i närmaste bod skola köpa sig en cigarrett. Huru
tänker sig utskottet möjligheten af att en lag, innehållande ett absolut
förbud, skall kunna göras effektiv, om föräldrarne på detta sätt sätta
sig emot den? Och jag får säga, att jag knappast undrar på om så
skulle ske. Många fäder och mödrar tycka nemligen icke alldeles
utan skål, att skolan och staten redan nu blandar sig tillräckligt
mycket i deras barns uppfostran, och att den alldeles icke bör göra
det än mera genom en lagstiftning om förbud i större eller mindre
utsträckning mot bruk af tobak. Jag är således viss om att för¬
äldrarne, långt ifrån att lugnt Unna sig i lagen och i åtlydnad af för¬
budet, i stället skulle komma att reagera mot detsamma. Det kommer
att blifva en mängd lagbrott, som ingen kan beifra, från Haparanda
ned till Trelleborg.
Ett absolut förbud är således enligt min tanke omöjligt. Men
icke mycket bättre ställer sig en lagstiftning af det slag, som herr
Jakob Persson förordar. Han vill förbjuda försäljning af tobaksvaror
åt minderåriga och uppdrager en jemförelse mellan ett sådant förbud
mot försäljning af tobak, å ena sidan, och nu gällande förbud mot
försäljning af bränvin åt minderåriga, å den andra. Jag ber om för-
Andra Kammaren* Prot. 1899. N:o 25. 5
Angående
åtgärder till
hämmande aj
tobaksbruket
bland minder¬
åriga.
(Forts.)
N:0 25.
66
Angående
åtgärder till
hämmande af
tobaksbruket
bland minder¬
åriga.
(Forts.)
Onsdagen den 19 April.
låtelse, men jag tycker, att jemförelse» haltar högst betydligt. Först
och främst och utan att dermed vilja göra mig till någon målsman
för tobaken vill jag saga, att det synes mig vara mycket värre, om
gossar supa bränvin än om de röka cigarretter. Skall således förbud
mot försäljning åt minderåriga ega rum med afseende å någondera
varan, är det tydligt att förbudet bör i första rummet rigta sig mot
försäljning af bränvin. Redan ur den synpunkten haltar jemförelsen
således högst betydligt. Men den haltar äfven ur en annan synpunkt.
Det är lättare — så förmodar jag åtminstone — att kunna kon¬
trollera tillämpningen af förbudet mot försäljning af bränvin åt min¬
deråriga än att kontrollera, att förbudet att tillhandahålla och för¬
sälja tobaksvaror åt barn efterlefves. Detta har också utskottet i sitt
betänkande medgifvit. På landsbygden kan man gå igenom socken
efter socken utan att anträffa ett enda bränvinsutminuteringsställe,
och i min hembygd, Dalarne, tror jag icke det finnes ett enda sådant
utom i städerna. 1 detta fäll kan man således jemförelsevis lätt hand¬
hafva kontrollen. Tobak åter försäljes på landsbygden i två eller tre
bodar i hvarje by. Hurudan skall kontrollen då kunna blifva på
landsbygden, och hurudan skall den blifva i städer, sådana som Stock¬
holm, der det finnes tusentals ställen, stora och små — och de små
äro värst — der tobak tillhandahålles allmänheten. Jag nekar nu
visst icke till att både i ena fallet — enligt herr Sjövalls förslag —
och i det andra — enligt herr Perssons i Arboga förslag — eu och
annan lagöverträdare möjligen kan tagas för hufvudet och befordras
till vederbörlig näpst, men hvad betyder detta? Jag kallar det åtmin¬
stone icke för en effektiv lagtillämpning. Och den synpunkten vill
jag fastslå: hellre ingen lag än att stifta en lag, som man icke har
någon förhoppning att kunna göra verkligt effektiv.
Det är icke heller, synes det mig, på detta sätt man skall råda
bot för det onda, utan det skall ske genom att inslå på helt andra
vägar. Man skall icke börja med barnen, utan med föräldrarne. Det
sätt, som efter mitt förmenande bör användas, är — och detta fram-
hålles också någonstädes i betänkandet, jag minnes nu icke, om det är
af utskottet eller af reservanten — att barnen uppfostras till ovilkorlig
lydnad för hvarje bud, som af föräldrarne utfärdas om måttlighet
eller återhållsamhet med afseende på alla sådana njutningar, som
föräldrarne anse skadliga. Vidare skola barnen, och äfven föräldrarne,
der så behöfves, undvika allt, vare sig bruk eller missbruk af tobak.
Härtill kommer en tredje omständighet, nemligen den, att vederbörande
redan kunna utfärda förbud utan att behöfva gå till Kongl. Maj:t,
hvilket skett här i Stockholm, der skolrektorerna förbjudit all rökning
inom skolans område och på offentliga platser. Med ett sådant för¬
bud kan det vara tillräckligt. Jag föreställer mig också, att det icke
skulle vara omöjligt, att skolråden på landet utfärdade sådana förbud
med afseende å deras skolor, med tillbörlig förklaring, att eu öfver¬
trädelse af förbudet medförde ett kok stryk. Det synes mig vida
bättre att så förfara än att stifta lagar, som vi icke kunna upprätt¬
hålla, och jag är också alldeles på det klara med att för ändamålets
Onsdagen den 19 April.
67
N;o 25.
vinnande behöfves endast ett förnuftigt iakttagande af de möjligheter
att stäfja missbruket, som vi redan hafva.
Det är på grund häraf, herr talman, jag ber att få yrka afslag
på såväl utskottets hemställan som de väckta motionerna.
Herr Olsson i Mårdäng: Såsom herrarne finna, har jag vid
detta utskottets betänkande fogat en reservation, och ehuru jag åtmin¬
stone delvis gillar utskottets motivering, hyser jag dock i fråga om
sjelfva det slut, hvartill utskottet kommit, en annan mening. På de
skäl, som anföras i reservationen, har jag dock ansett mig böra yrka
afslag å de väckta motionerna. Dessa skäl äro dels af saklig och dels
af formel art. På de förra skall jag nu icke inlåta mig, då jag för¬
modar, att de i allt fall komma att framdragas och det redan till en
del skett af den förre talaren. Hvad de formella beträffar, kan jag
icke finna, att vare sig i herr Sjövalls eller herr Perssons motion
finnas omnämnda de åtgärder, som utskottet i sin motivering fram¬
hållit såsom af dem påyrkade.
Herr Sjövall yrkar i sin motion, “att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville utfärda förbud mot
tobaksrökning för lärjungar vid folkskolor, allmänna läroverk och andra
med dem jemförliga läroanstalter, som åtnjuta statsunderstöd11. Herr
Persson åter framställer yrkande om att “Kongl. Maj:t täcktes, i syfte
att hämma det öfverhandtagande bruket af tobak bland minderåriga,
vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande af lagbestämmelser om
förbud mot att till personer under eD viss ålder sälja eller utlemna
tobak".
Ser jag nu på utskottets motivering, finner jag, att utskottet på
sid. 3 säger, att undervisning rörande tobaksbrukets skadliga verk¬
ningar är det, som bör sättas i första rummet, och att härför måste
vidtagas särskilda åtgärder. Men i hvilkendera motionen talas om
undervisning i detta afseende och om särskilda åtgärder för denna
undervisning? Jag kan icke någonstädes finna något sådant uttalande.
Ursprungligen var meningen att vid denna punkt i motiveringen bifoga
en jemförelse med kongl. förordningen den| 4 november 1892, men
detta råkade i eu olycklig stund blifva bortjusteradt, och derigenom
förklaras, hvarför reservationen i visst fall kommit i en något besynnerlig
ställning i förhållande till utskottets betänkande.
Hvad vidare angår de af utskottet förordade åtgärderna för infö¬
rande i folkskolestadgan och läroverkstadgan af det ifrågavarande
förbudet, derom kan jag heller icke finna något i motionerna. Ytter¬
ligare eu svag punkt i motiveringen finner jag beträffande undervis¬
ningen. När utskottet säger, att i herr Sjövalls motion antydes ytter¬
ligare en utväg för att råda bot för det öfverklagade oskicket, nemligen
undervisning om nikotinets skadliga verkningar särskild! för ungdomen,
så befinnes herr Sjövall, enligt hvad som framgår af tredje stycket på
sid. 3, härom yttra allenast att, “lärarne böra alltså undervisa och
upplysa barnen om tobaksbrukets skadliga inverkan". Vidare säger
herr Sjövall, att kongl. förordningen den 4 november 1892 skulle
vara tillämplig äfven beträffande undervisningen om tobakens skadliga
Angående
åtgärder till
hämmande af
tobaksbruk^
bland minder¬
åriga.
(Forts.)
N:0 25.
68
Onsdagen den 19 April.
Angående inverkan. Huru dermed förhåller sig skall jag icke inlåta mig på.
hämmande^af eme^er^ ^err Sjövall antydt, att lian vill hafva ytterligare be-
Tobaksbrukct stämmelser angående undervisningen, kan jag icke finna att utskottet
bland mindcr- haft anledning att antaga, och jag skulle nästan vilja säga, att man
ånga. velat påbörda honom något, som han i motionen icke anfört. Han
(1 orts.) säger endast, att lärarens förbud blir till stor del ett fruktlöst arbete,
så länge lärarens varning och förbud för ungdomen kan te sig såsom
endast ett uttryck för lärarens godtycke och att han måste hafva
hjelp af lagen, om hans förbud skall blifva effektivt. Det är allt,
hvad herr Sjövall enligt mitt förmenande antydt rörande undervis¬
ningen. Men så säger utskottet, att det måhända erfordras vidtagan¬
det af särskilda åtgärder för bibringandet af denna undervisning. Ja,
äfven jag har i min reservation antagit, att t. ex. ett mindre anslag
beviljades till understöd för dem, som vilja utgifva skrifter i ämnet.
Emellertid säger utskottet i sista stycket på sid. 10: “Hvilken
eller hvilka af dessa eller andra åtgärder, som må befinnas ändamåls¬
enliga, torde lämpligast kunna afgöras af Kongl. Maj:t“. För min
del vill jag icke vara med om att till Kongl. Maj:t afsända en skrifvelse
med så svag motivering, som här är meningen att göra. I sjelfva
klämmen slutligen göres samma obestämda uttalande om “att Kiks-
dagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Magt
täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder må kunna vidtagas till
hämmande af tobaksbruket bland minderårige1'. Hvad är det nu,
utskottet i sjelfva verket sagt? Utskottet har endast påpekat en del
åtgärder, som äro omöjliga att vidtaga; sedan skulle Kongl. Maj:t få
taga reda på saken. Vill nu Andra Kammaren godkänna ett sådant
skrifvelseförslag, skall jag icke mycket sörja deröfver, men för min del
har jag icke kunnat vara med om att föreslå någonting sådant. Jag
vet mycket väl, för hvad jag utsätter mig, då jag ställer mig på den
ståndpunkt, jag nu gjort, och jag är beredd att taga allt hvad jag
får. Man har sagt mig, att detta är en humanitetsfråga, och derför
bör man vara med om utskottets hemställan. Det må nu vara eu
humanitetsfråga eller icke, så har jag den uppfattning, att jag hvarken
af liumanitetsskäl eller opportunitetsskäl bör hindras att uttala min
på öfvertygelse grundade mening. Man har sagt, att sträfvandet mot
ifrågavarande oskick bör stödjas med ett kraftigt uttalande, men om
utskottets betänkande stannar i Riksdagens papperskorg, som man
plägar säga, hvilket kraftigt uttalande blefve då gjordt?
Jag anser mig, som sagdt, ej böra handla annorlunda än efter
min öfvertygelse, men jag hyser, i enlighet med hvad jag nyss yttrat, den
bestämda mening, att jag i förevarande fall skulle göra detta, i fall
jag nu biträdde utskottets hemställan.
Jag har kanske i min reservation dristat att uttala mig för
mycket — jag hade så när sagt graverande — skarpt med afseende
å det föredöme, med hvilket föräldrar och målsmän föregå barn och
myndlingar. Jag tror dock icke, att jag härvidlag sagt för mycket.
Hvad hjelper i sjelfva verket lagstiftning mot det förekommande miss¬
bruket af tobak, om dessa föregå med dåligt exempel? Jag vill taga
ett exempel från mig sjelf. Om jag sjelf rökte, hvilket jag nu icke
69
N:0 25.
Onsdagen den 19 April.
gör, och jag hade söner i den ställning, att de skulle drabbas af den
ifrågasatta plagen, hvad tro herrarne, att dessa då skulle tänka, om
jag sjelf rökte? Icke kunna de draga upp den, jag vågar nästan
säga, hårfina skilnad, som litet grand kan spåras i motionerna, och
hvilket ju för öfrigt är en omtvistad fråga, huruvida tobaksrökning
för äldre är skadlig eller icke. Ja, det är ju naturligt, att mina
söner kanske skulle i många fall sätta mitt föredöme framför Kongl.
Maj:ts förbud.
Jag har vidare dristat mig uttala, att lärare och uppfostrare utom
hemmet äfven hade någonting att iakttaga, så till vida att de borde
sätta sitt eget föredöme vid sidan om sina varningar och förbud.
Detta är dock eu sak, hvarmed jag tror, att Riksdagen icke har så
synnerligen mycket att göra. I sammanhang härmed skall jag tillåta
mig att äfven uttala den meningen, att den ärade ledamot af Andra
Kammaren, som har sitt namn under detta betänkande, skulle bland
skollärarne och skolbarneu, åtminstone hvad landsbygden beträffar,
ensam genom sin tidning kunna uttvätta lika mycket, som Kongl. Maj:t
och Riksdagen tillsammans.
På grund utaf hvad jag nu anfört och då jag icke i denna sena
middagstimme vill längre uppehålla herrarne, ber jag att nu få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till min reservation.
Som ännu åtskilliga talare anmält sig för yttrandes afgifvande,
men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare öfverlägg-
ningen i detta ämne till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag komme att fortsättas.
Sedan härefter ett protokollsutdrag blifvit justeradt, åtskildes
kammarens ledamöter kl. 3,6 3 e. m.
In fidem
E. Nathorst Boos.
Andra Kammarens Prat. 1899. N:o 25.
6
Angående
åtgärder till
hämmande af
tobaksbruket
bland minder¬
åriga.
(Forts.)