Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
1
N:o 6.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för
skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman, till
lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken
samt till lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och
164 §§ utsökning slag en; gifven Stockholms slott den 30
december 1898.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats af embets- eller tjensteman;
2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken; samt
3:o) lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsöknings-
lagen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR'.
L. Annerstedt.
Bih. till Rösa. Prat. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 6 Haft. fN-.o 6.)
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Förslag
till
Lag-
om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats af embets- eller tjensteman.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Tillgriper och förskingrar embets- eller tjensteman, som enligt 1
kap. utsökningslagen eger att med utsökningsmål taga befattning, pen¬
ningar, värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen
fått om händer, skall ersättning för det tillgripna och förskingrade
utgå af allmänna medel.
2 §•
År embets- eller tjenstemannen af domstol förklarad saker till till¬
greppet och förskingringen, skall den, som vill för det tillgripna och
förskingrade erhålla ersättning af allmänna medel, inom sex månader
från den dag, då domstolens utslag meddelades, till Konungens befallnings¬
hafvande i det län, der den brottslige haft sin befattning, ingifva sin
till kammarrätten stälda ansökning om ersättningens utbekommande.
Har embets- eller tjenstemannen aflidit eller rymt, och kan i följd deraf
frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen ej af domstol pröf-
vas, skall ansökningen ingifvas inom sex månader från den dag, Konun¬
gens befallningshafvande låtit i allmänna tidningarne kungöra, att brist
yppats i medel eller annat, som den döde eller afvikne i kraft af sin
tjenst haft om händer.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
3
Inkommer ej ansökningen inom den tid nu är sagd, hafve sökan¬
den sin rätt mot kronan förlorat.
3 §.
Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens befallningshafvande
inkommit, åligger det Konungens befallningshafvande att densamma
jemte eget utlåtande till kammarrätten insända; och varde kammar¬
rättens advokatfiskal i målet hörd.
Pröfvar kammarrätten sökanden hafva visat sin rätt, varde ersätt¬
ning honom tillerkänd. I annat fall hänvise kammarrätten sökanden
att efter stämning utföra sin talan vid allmän underrätt i den ort, der
tillgreppet och förskingringen egt. rum.
öfver kammarrättens utslag må ej klagan föras.
4 §•
Varder sökanden hänvisad att sin talan vid allmän domstol utföra,
stånde ock kronan fritt att genom sakens instämmande äska pröfning
af sökandens rätt.
5 §•
Har ersättning enligt denna lag utgått, ege kronan att söka sitt
åter af den eller dem, som äro för det tillgripna och förskingrade an¬
svarige.
6 §•
Varder embets- eller tjensteman, som förklarats saker till tillgrepp
och förskingring, frikänd i högre rätt, ege kronan söka återvinning af
hvad såsom ersättning enligt denna lag blifvit utbetaldt.
7 §•
Hvad förut i denna lag är stadgadt skall ega tillämpning jemväl
der embets- eller tjensteman, hvarom i 1 § sägs, tillgriper och för¬
skingrar
hvad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning
för kommunalutskylder, allmänna afgifter med mera,
influtna bötesandelar, hvilka ej tillkomma kronan, eller
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.
hvad för fullföljd af talan blifvit nedsatt och å tjenstens vägnar af
honom tagits om händer;
så ock der kronofogde tillgriper och förskingrar andra medel, som
i fögdériets specialräkning skola redovisas eller eljest af honom å tjen-
stens vägnar till redovisning emottagits.
I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning af allmänna
medel ej utgå för hvad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper
och förskingrar af stadens medel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
5
Förslag
till
Lag-
om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
11 §•
Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig¬
kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,
Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kas¬
sors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,
som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd
hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller
tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emot-
tagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller
tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker
sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.
Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrätts-
tvister, Indika göras anhängig^ före utgången af december månad 1899.
6
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§
utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
85 §.
Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid
utmätningen uppgifvit auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det till¬
känna.
Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pligtig
att genast å landet till domaren och i stad till rätten insända bevis
om utmätningen, innefattande uppgift om beloppet af den fordran, för
hvilken utmätningen egt rum, samt huruvida samma fordran är in¬
tecknad eller icke intecknad äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt
för att tydligt utmärka, hvilken den fordran är, hvarför utmätningen skett.
Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms
försäljning eller hos hvilken, jemlikt 51 § konkurslagen, äskats för¬
säljning af konkursbos fastighet i den ordning, som om utmätt fast
egendom är stadgad, vare ock pligtig att bevis derom ofördröjligen
insända, å landet till domaren och i stad till rätten.
86 §.
Har borgenär, som sökt utmätning, lemna! gäldenär anstånd med be¬
talningen, må ej målet derigenom uppehållas utöfver sex månader från
den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmälda
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.
7
handlingar. Fortfar anståndet vid utgången af nämnda tid, vare an¬
sökningen förfallen och gånge verkstäld utmätning åter.
143 §.
Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma, skola,
utom i fall som i 137 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären
till hända under åtta veckor från den dag borgenären eger rätt att medlen
utfå. Varda medlen ej under den tid eller derefter före ingången af näst¬
följande kalendermånad af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen af
utmätningsmannen i länets ränteri nedsättas; och ege utmätningsmannen
sedermera att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa.
Der fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifvit af borgenär
aflemnadt, bör efter målets handläggning till honom återställas, skall
handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under
åtta veckor; och gälle i öfrigt om sådan handling hvad nyss är om
influtna medel stadgadt.
Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve
ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,
der ej på grund af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom till-
godokomma.
Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre
rätt dertill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det
lyftade eller någon del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hun¬
drade om året.
164 §.
All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och
försäljning, så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta
egendomen gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af
sökanden betalas och må, der den ej vid anfordran gäldas, hos honom ut¬
mätas.
Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga
kraft, vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om ut¬
mätningsmannen det äskar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900. Mål, som vid den
tid redan äro anhängiga, skola behandlas efter äldre lag.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 15 oktober 1897
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
ClfRISTERSON,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
att — sedan komitén för utredning, huruvida och under hvilka
vilkor statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster,
som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom fel¬
aktig embetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jemlikt 1 kap. ut-
sökningslagen den 10 Augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning,
med skrifvelse den 24 jannari 1896 öfverlemnat, bland annat, af komi-
terade utarbetade förslag till
1) lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för
skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål
har befattning;
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
2) lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken; samt
3) lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ ut-
sökningslagen den 10 augusti 1877;
samt Kongl. Maj:t förordnat, dels den 14 februari 1896 att öfver-
ståthållareembetet och Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande i
länen skulle anbefallas inkomma med underdåniga utlåtanden öfver för¬
slagen, och dels den 19 sistlidne februari att kammarrätten skulle an¬
befallas afgifva underdånigt utlåtande öfver det första af här ofvan
omförmälda förslag; — de sålunda infordrade utlatandena numera af-
gifvits; och hemstälde föredraganden i underdånighet, att Kongl. Maj:t
måtte förordna, att öfver förberörda tre lagförslag högsta domstolens
utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom note ur protokollet inhemtas.
Till hvad föredraganden sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan jemväl af
statsrådets öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Bih. till Rihd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 6 Saft.
2
10
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Maj:ts högsta domstol onsdagen den 18 maj 1898.
Tredje rummet.
Närvarande:
Justitieråden Skärm,
Lilienherg,
Huss,
Lindbäck,
Thollander.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 28 oktober 1897, hand¬
lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till
l:o) lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för
skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål
har befattning,
2:o) lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken, samt
3:o) lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ ut-
sökningslagen den 10 augusti 1877,
mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, före¬
togs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar
af berörda förslag bilagdt detta protokoll.
l:o) Förslag till lag angående ersättning af allmänna medel i vissa
fall för skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsöknings¬
mål har befattning.
Mot detta förslag framstäldes inom högsta domstolen följande an¬
märkningar :
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.
11
Vid 1 §.
Justitierådet Skärm yttrade:
»Komitén har begränsat statens ansvarighet för egendom, som
statens tjenare enligt utsökningslagen eller eljest af anledning, som i 7 §
omförmäles, fått om händer, till det fall, att egendomen af statstjenaren
tillgripes och förskingras; hvaraf således följer, att statsansvarighet icke
skulle ega ruin för egendom, som genom annan statstj enarens brottslig¬
het, eller genom hans vangömmo eller vållande förkommer, eller som
genom olyckshändelse förstöres, under det egendomen befinner sig i
statstj enarens vård. Att staten bör ersätta förlust, som drabbar den
enskilde i följd af statstj enarens oärlighet är väl alldeles i sin ordning;
men det synes kunna ifrågasättas, huruvida ej redan med nu gällande
lagstiftning statens ansvarighet för enskildes egendom, som statens
tjenare under ifrågavarande förhållanden får om händer, i vissa fall
måste anses vara vida mera omfattande än som nu föreslås. Skulle
så befinnas, lärer väl, då nu härom skall lagstiftas, och meningen ju
är, icke att inskränka, utan tvärtom att utvidga statsansvarigheten,
denna i den blifvande lagen böra få större utsträckning än den föreslagna.
Lagen ålägger i vissa fall (komitén hänvisar härom, sid. 56, till
26 kap. 1 §, 30 kap. 5, 18 §§ R. B. och K. F. d. 19 juli 1815) den
enskilde att för fullföljd af talan nedsätta sin egendom i förvar hos
vissa statstj enare, bland andra Konungens befallningshafvande, som ju
är en sådan embetsman, som i förslagets 1 § afses; och förslagets stad-
ganden om statens ansvarighet skulle således, jemlikt förslagets 7 §,
vara tillämpliga i fråga om eu dylik nedsättning.
Jag har mig ej bekant om något särskildt lagbud för närvarande
finnes rörande statens ansvarighet i ett sådant fall; ej heller har jag
påträffat något rättsfall, då omfånget af denna ansvarighet blifvit af
domstol pröfvadt.
Men om en enskild person, som i följd af lagens bud måst för
fullföljd af talan deponera egendom hos Konungens befallningshaf¬
vande, d. v. s. i landtränteriet, och deröfver fått behörigt, i landskontoret
annoteradt qvitto, derefter skulle begära och visa rätt att återfå deposi¬
tionen, lärer han väl ej kunna afvisas med det besked, att den depo¬
nerade egendomen vore förkommen i följd af en numera insolvent
tjensteman vangömmo eller vållande eller genom olyckshändelse. Skulle
den enskilde ej nöjas med dylikt svar utan i domstolsväg vända sig
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
mot kronan, såsom efter hans förmenande ansvarig för depositionen,
lärer väl ej kronan med framgång kunna invända, att kronan i ty fall
ej både något ansvar och att i allt fall, då ej visadt vore, att den de¬
ponerade egendomen af den tjensteman, som haft den om händer,
tillgripits och förskingrats, någon ersättning af allmänna medel ej kunde
lemnas. För min del kan jag ej se annat, än att kronan skulle, enligt
allmänna rättsgrunder och jemlikt 12 kap. liandelsbalken, dömas såsom
depositarie att till deponenten utgifva full ersättning för det deponerade.
Detta synes mig alldeles påtagligt, åtminstone i det fall, att deposi¬
tionen, såsom nästan alltid är händelsen, utgjorts af penningar. Genom
insättningen i ränteriet och annotationen i landskontoret måste de in¬
satta penningarne anses hafva ingått i kronans kassor; och kronan
måste säkerligen, utan hänsyn till hvilken minskning dessa kassor under¬
gått genom någon tjenstemans oärlighet eller vårdslöshet eller genom
olyckshändelse, stå i fullt ansvar för depositionens tillhandahållande till
vederbörande. Men äfven i det fall att depositionen utgjorts af annan
egendom än penningar, h vilket väl numera nästan aldrig inträffar, synes
statens ansvarighet ej höra vara mindre. I likhet med annan depositarie,
bör kronan svara för skada genom vangömmo eller vållande. För
skada genom olyckshändelse svarar visserligen i regeln ej depositarie,
men när, såsom här är förhållandet, deponenten ej sjelf får välja de¬
positarie utan måste i följd af laghud anförtro sin egendom åt statens
eller dess tjenares vård, synes full rättsgrund finnas för statens an¬
svarighet för depositionen jemväl för det fall att den deponerade egen¬
domen skulle förstöras genom olyckshändelse.
Förslaget inskränker emellertid statens ansvarighet för depositioner
af ofvanomförmälda slag (1 och 7 §§ i förslaget) till allenast det fall
att egendomen tillgripes och förskingras af den statstjenare, som å
tj enstens vägnar fått egendomen om händer, och fritager således staten
från ansvar, då egendomen under depositionstiden på annat sätt för¬
kommit. Förslaget gör således i detta fall statens ansvarighet mindre
än den, efter mitt förmenande, nu är och bör vara, hvilket väl får
anses rakt strida mot den ifrågasatta lagstiftningens syfte.
Hvad beträffar egendom, som exekutor enligt utsökningslagen
får om händer, anses väl för närvarande staten i regeln derför ej an¬
svarig. Dock torde detta ej gälla alldeles utan undantag. Enligt 136
och 137 §§ utsökningslagen skall under vissa förhållanden köpeskillingen
för exekutivt såld fastighet i länets ränteri nedsättas; och tvifvel synes
ej kunna uppstå derom, att staten för dessa depositioner står i alldeles
samma ansvar som för andra sådana. Enligt förslaget skulle emellertid
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
13
statens ansvarighet för sådana medel inskränkas till det fall, att veder¬
börande tjensteman, som finge medlen om händer, tillgrepe och för¬
skingrade dem. Således skulle förslaget äfven härutinnan medföra en
förminskning af statsansvarigheten.
För statens fulla ansvarighet för exekutivt uttagen egendom, så
länge den är i exekutors vård, synas tala kanske ännu starkare skäl
än för statens ansvarighet för depositioner. Då staten genom exekutor
fråntager den enskilde eller omhändertager hans egendom, kan sådant
ej af den enskilde förhindras. Han är skyldig öfverlemna sin egendom
till den exekutor, som enligt lag eller förordnande är behörig att verk¬
ställa exekutionen, och har härutinnan icke ens, såsom i fråga om
depositioner i viss mån eger rum, någon valrätt. (Vid vissa i lag före-
skrifna depositioner kan ju deponenten välja emellan t. ex. Konungens
befallningshafvande och taka händer eller emellan Konungens befall¬
ningshafvande och kronofogde.) När staten genom sina tjenare om¬
händertager enskild persons egendom och sålunda sätter honom ur
stånd att sjelf den vårda, synes rättvist, att staten också svarar för
den omhändertagna egendomen, så länge den är i statens eller dess
tjenares vård.
Denna skyldighet för staten synes så mycket billigare, som staten,
hvilken ju har till sitt förfogande nödiga medel för exekutionsväsendets
upprätthållande, pröfvar den säkerhet, exekutor ställer för omhänder-
fående medel, väljer exekutor och kontrollerar hans embetsutöfning.
Det är nog sant, att de flesta fall af brist eller balans hos exeku¬
tor uppkommit genom tillgrepp och förskingring å hans sida och att
således förslaget med sitt stadgande om statsansvarighet i detta fall
afhjelper det vigtigaste och mest kännbara behofvet härutinnan. Men
det kan mycket lätt inträffa och har äfven inträffat, att balans hos
exekutor uppstått, utan att den förorsakats genom någon exekutors
oärlighet eller åtminstone utan att sådan kunnat styrkas. Bristen kan
hafva föranledts genom vårdslöshet (penningar kunna hafva tappats
eller förlagts) eller genom olyckshändelse (t. ex. brand eller stöld af
annan person). Att i dessa fall den enskilde skulle afvisas dermed, att
som det ej kunnat visas, att de förkomna medlen blifvit af exekutor
tillgripna och förskingrade, finge den enskilde sjelf vidkännas förlusten,
synes mig väl hårdt och obilligt; allrahelst staten genom att ikläda
sig den vidsträcktare ansvarigheten icke torde behöfva löpa någon nämn¬
värd risk. Staten har ju i sin hand att affordra exekutorer betryggande
säkerhet för omhänderfående medel och att genom noggrann och oaf¬
låtlig kontroll öfver exekutorernas embetsutöfning samt genom före¬
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
skrift om försäkring af omhändertagen egendom förekomma förlust i
de ganska sällsynta fall då brist hos exekutor förefinnes utan att vara
föranledd af hans tillgrepp och förskingring.
Samma statsansvarighet, som jag för min del anser redan nu ega
rum i fråga om depositioner 'och böra stadgas beträffande exekutions-
medel, torde af enahanda grund böra gälla äfven i fråga om de medel,
som statstjenare af öfriga i förslaget omnämnda anledningar får om
händer.
Statens ansvarighet i alla dessa fall, hvilken, såsom redan nämnts,
redan nu torde i vissa fall sträcka sig äfven till skada genom olycks¬
händelse och som synes mig i regeln höra få dylik omfattning, skulle
således vara alldeles oberoende af felaktighet å statstj enarens sida, och
grundas på statens naturliga förbindelse att svara för den egendom,
som staten tvingar den enskilde att i statens vård öfverlemna. Vid
sådant förhållande kan det ju ej vara rigtigt, äfven om man i öfrigt
måste medgifva lämpligheten att i fråga om statsansvarigheten låta
lagstiftningen fortgå successivt, att genom en särskild lag proklamera
statsansvarighet för skada genom ett visst slag af brottslighet hos dess
tjenare, då sådan ansvarighet af annan grund och i långt större om¬
fattning eger eller bör ega rum.
För min del är jag derför af den mening, att statens ansvarighet
för egendom, hvarom nu är fråga, bör utsträckas jemväl till skada
genom vangömmo eller vållande och genom olyckshändelse, möjligen
med det undantag, att statsansvarighet “ej bör ega rum i det fall, att
olyckshändelsen varit af sådan beskaffenhet, att den skäligen må an¬
tagas skolat hafva inträffat äfven om egendomen varit i egarens vård.
En sådan utsträckning af statsansvarigheten nödvändiggör emeller¬
tid en väsentlig omarbetning af förslaget.»
Vid 2 och 3 §§.
Justitierådet Thollander anförde:
»Ehuru komiterade i motiven såsom ett oeftergifligt vilkor för in¬
trädandet af statens ersättningsskyldighet framhållit, att en förbrytelse
af den i § 1 angifna beskaffenhet blifvit på ett tillförlitligt sätt kon¬
staterad, föreslå komiterade, att en ansökning om ersättning skall kunna
pröfvas och bifallas så snart en allmän domstol, lägre eller högre, för¬
klarat embets- eller tjenstemannen saker till tillgrepp och förskingring.
Såsom det hufvudsakliga skälet härtill framhålles fördelen för den till
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
15
ersättning berättigade att utan för långt dröjsmål kunna utfå sin er¬
sättning. Utan att underkänna vigten af detta skäl torde man dock
kunna påstå, att staten genom att åtaga sig omedelbar ersättningsskyl¬
dighet i detta fall bereder den, som lidit skada, all den fördel, som
skäligen kan fordras, och att det knappast kan vara lämpligt att, sedan
genom stadgandet i § 1 statens ersättningsskyldighet blifvit bunden
vid viss förutsättning, staten går ännu längre och åtager sig att för¬
skottsvis .betala denna ersättning, innan förutsättningen för inträdandet
af ersättningsskyldigheten blifvit till fullo ådagalagd. Härtill kommer,
att, äfven om de fall äro temligen sällsynta, då eu embets-eller tjenste¬
man, som förklarats saker till tillgrepp och förskingring, frikännes i
högre rätt, staten dock, vid möjligen inträffande fall af sådan beskaf¬
fenhet, med all sannolikhet skulle komma att gå förlustig den i förskott
utbetalda ersättningen eller i bästa fall efter rättegång återfå större
eller mindre del deraf. Då olägenheten häraf kunde undvikas och
frågan förenklas, derest såsom vilkor för erhållande af ersättning
lästhölles, att det utslag, hvarigenom en embets- eller tjensteman
blifvit dömd, vunnit laga kraft, anser jag § 2 böra i sådan rigtning
ändras.
De föreslagna bestämmelserna rörande behandlingen af ersättnings¬
anspråk, som i lagförslaget afses, innebära, att hvarje dylikt anspråk
redan från början skall handläggas såsom en rättstvist mellan den, som
framställer anspråket, å ena sidan och kronan å den andra. Kammar¬
rätten, som enligt förslaget har att i första hand upptaga anspråket,
intager dervid ställningen af en specialdomstol med befogenhet att med
bindande verkan godkänna eller förkasta anspråket. Häraf är det eu
naturlig följd, att, såsom i förslaget stadgas, rätt till klagan öfver kam¬
marrättens utslag måste stå öppen så väl för den enskilde parten som
lör kronan, likasom att sådan klagan föres i högsta domstolen. Den
process, som sålunda i en eller två instanser föres mellan den enskilde
och kronan, leder emellertid enligt förslaget icke under alla förhållan¬
den till afgörande af tvistefrågan* I alla sådana fall, der hvarken an¬
språkets befogenhet är fullt styrkt eller dess orättmätighet uppenbar,
skall nemligen enligt hvad i 3 § stadgas frågan af kammarrätten eller
eventuel af högsta domstolen hänskjutas till allmän underrätt. Eu
sådan utgång innebär, att den föregående behandlingen af frågan varit
förfelad och det stundom afsevärda uppehåll, som deraf föranledts,
ändamålslöst. Eu fullständigt ny rättegång måste anhängiggöra^, och
då äfven denna kan komma att fullföljas i högre rätt, kan det inträffa,
att det definitiva afgörandet ej eger rum, förr än frågan behandlats i
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
ej mindre än fem instanser. Att under dylika förhållanden en öfver
höfvan lång tid måste åtgå för frågans slutliga pröfning är uppen¬
bart.
Hvad sålunda anförts torde utvisa olämpliglieten af den dubbla be¬
handling vid specialdomstol och allmän domstol, som enligt förslaget
skulle kunna ega rum. Till undvikande deraf erbjuda sig — för så
vidt man öfverhufvud fasthåller den tvifvelsutan välgrundade uppfatt¬
ningen af ersättningsanspråkets natur af en verklig rättsfråga — alle¬
nast två utvägar: att låta frågan under alla förhållanden afgöras af en
speciel domstol, och då naturligen på grundvalen af ett skriftligt och sum¬
mariskt förfarande, eller att hänvisa hvarje uppkommen tvist till allmän
domstol. Den förra af dessa utvägar skulle tvifvelsutan i flertalet fall leda
till fullt tillfredsställande resultat. De upplysningar, som vanligen före
frågans anhängiggörande vunnits rörande brottets tillvaro och omfatt¬
ning, kunna nemligen i allmänhet antagas erbjuda så tillräckligt mate¬
rial för frågans bedömande, att någon vidare utredning ej behöfver
ifrågakomma. Såsom i lagförslagets motiv närmare framhålles, kunna
emellertid fall förekomma, der det vore mindre lämpligt att beröfva
parterna möjlighet att under den vanliga rättegångsordningens former
utreda och styrka sina påståenden; och med hänsyn härtill torde det
senare alternativet — tvistens förläggande till allmän domstol — vara
att föredraga. Detta innebär emellertid icke med nödvändighet, att
anspråket redan från början skulle framställas genom anhängiggörande
af rättegång mot kronan. En dylik anordning skulle i alla de fall,
der anspråkets rättmätighet från första stund vore uppenbar och något
bestridande från kronans sida alltså ej kunde förväntas, allenast för¬
anleda onödig kostnad och tidspillan. Lika naturligt som det i allmän¬
het är, att en rättstvist anhängiggöres först då enskild uppgörelse ej
kunnat åstadkommas, synes det i förevarande fall vara, att rättegång
ifrågakommer endast då olika meningar om kronans ersättningsskyldig¬
het verkligen yppas. Det synes mig derför, att någon form borde
stadgas för erhållande af ett beslut från kronans sida, huruvida fordrad
ersättning må kunna utan domstols åläggande utbetalas, och torde hinder
ej möta att göra det till en skyldighet för den, som anser sig till er¬
sättning berättigad, att innan han vid domstol anhängiggör sitt anspråk
framställa detsamma för pröfning i nyss angifna hänseende. Beslutande¬
rätten härutinnan synes mig böra utöfvas af Kongl. Maj:t efter ansök¬
ning ingifven till justitiedepartementet. Till undvikande af oskäligt
dröjsmål med ersättningsfrågans afgörande och deraf följande olägen¬
heter för kronan, torde viss fatalietid lämpligen kunna stadgas såväl
Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 6. 17
för anspråkets framställande hos Kongl. Maj:t som för rättegångs an-
hängiggörande.
Under åberopande af hvad jag nu anfört hemställer jag, att 2 och
3 §§ måtte i öfverensstämmelse dermed omarbetas.»
Justitierådet Lindbäck yttrade:
»Lika med justitierådet Thollander och på af honom anförda grun¬
der anser äfven jag statens ersättningsskyldighet ej böra inträda förr
än det utslag, hvarigenom embets- eller tjenstemannen förklarats saker
till tillgreppet och förskingringen, vunnit laga kraft.
Erfarenheten lärer gifva vid handen, att exekutorer ganska sällan
komma i tillfälle att förskingra annan egendom än penningar. Enär
svårighet vanligen icke möter att få utrönt beloppet af de förskingrade
medlen, torde vid de flesta förskingringsbrott, hvarå lagförslaget har af¬
seende, ransakningen med den brottslige eller, derest ransakning af
skäl, som i 2 § anges, ej kan ega rum, den inventering eller under¬
sökning, som skall ligga till grund för utfärdandet af Kongl. Maj^s
befallningshafvandes i samma § antydda kungörelse, i regeln gifva till¬
räckligt stöd för den genom brottet skadelidandes anspråk på ersättning
af allmänna medel, så att anspråkets rättmätighet icke med fog kan
dragas i tvifvel. I de fall åter, då vederbörande å kronans vägnar
vare sig i följd deraf, att erforderlig upplysning rörande skadans om¬
fång icke anses vara förebragt, eller af annan orsak finna framstäld
ansökan om ersättning böra helt och hållet eller delvis afslås, föreligger
en verklig rättstvist, hvilken, särskildt med hänsyn dertill, att den i
allmänhet torde bero på utredning angående värdet af fordringsbevis
eller annan af den brottslige förskingrad lösegendom, synes böra hand¬
läggas af underrätten i den ort, der brottet timat, vid hvilken domstol
omförmälda utredning lättast och säkrast kan åvägabringas. I betrak¬
tande häraf och då de föreslagna bestämmelserna rörande behandlingen
af ersättningsanspråk mot kronan synas, på sätt i justitierådet Thol-
landers yttrande närmare utvecklats, leda till allt för stor tidsutdrägt
med frågans afgörande och torde kunna, till båtnad för så väl kronan
som den enskilde, väsentligen förenklas, hemställer jag, huruvida icke
föreskrifterna i ämnet lämpligen må inskränkas derhän: att den ersätt-
ningssökande skall, vid äfventyr att han förlorar sin rätt mot kronan,
inom sex månader från den dag, då laga kraft åkommit domstolens
utslag i ransakningsmålet, eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande låtit
i allmänna tidningarne kungöra, att brist yppats i medel eller annat,
som afliden eller rymd embets- eller tjensteman i kraft af sin tjenst
haft om händer, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifva sin till
Bih. titt lliksd. Prat. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 6 Häft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Kongl. Maj:t stälda ansökning om ersättningens utbekommande; att
Kongl. Majt:s befallningshafvande åligger att ansökningen jemte eget
utlåtande till justitiedepartementet insända; samt att Kongl. Maj:t prof-
var ersättningsfrågan, med hänvisning för sökanden, derest hans ersätt¬
ningsanspråk afslagits eller endast till eu del bifallits, att sin talan, i
den mån Kongl. Majrts beslut dertill föranleder, efter stämning mot
kronan utföra vid allmän domstol i den ort, der tillgreppet och för¬
skingringen egt rum; och torde af enahanda skäl, som föranledt komi-
terade att föreslå en fatalietid af sex månader för ingifvande af ansökan
om ersättning, samma fatalietid, räknad från dagen för Kongl. Maj:ts
beslut, böra stadgas för anhängiggörande af stämningstalan mot kronan.»
Justitierådet Huss instämde med justitierådet Lindbäck.
Justitierådet Lilienberg utlät sig:
»Jag är af samma mening som justitierådet Lindbäck men hem
ställer, om det ej borde bestämdt utsättas, både, såsom kammarrätten
hemstält, till hvilken befallningshafvande ansökningen bör inlemnas,
och hvilket forum, som skall upptaga rättstvisten. I sistnämnda afse¬
ende kunde det annars vara ganska tvifvelaktigt, hvar talan skall
anhängiggöras.
I öfrigt ville jag hemställa, om icke de föreslagna stadgandena,
med afseende å den längre tid, som kan komma att förflyta intill med¬
lens utbetalande, borde innehålla, att den ersättning, som på ena eller
andra sättet bestämmes, skall omfatta äfven ränta eller dylik godtgö-
relse, beräknad från den tid medlen bort vara hos embets- eller tjen-
stemannen tillgängliga.»
Justitierådet Skärm, som ansåg sig, för den händelse att hvad han
vid 1 § yttrat om behofvet af förslagets väsentliga omarbetande ej
skulle finnas förtjent af afseende, böra uttala sig rörande förslagets
särskilda bestämmelser, instämde i hvad justitierådet Lindbäck rörande
2 och 3 §§ yttrat.
Vid 4 §.
Högsta domstolen anmärkte, att, derest, såsom vid 2 och 3 §§ hem¬
stälts, viss fatalietid stadgas för talans instämmande till domstol, torde
rätt till provokatorisk talan för kronan ej behöfva ifrågakomma och
förevarande § alltså böra utgå.
Vid 6 §.
Högsta domstolen anmärkte, att, i händelse dess hemställan, att
ersättningsfrågan ej måtte få upptagas förr än laga kraft åkommit
Kong! Maj:ts Nåd Proposition N:o 6.
19
utslag, hvarigenom förskingringsbrottet konstaterats, godkändes, blefve
deraf en följd att denna § borde utgå.
Justitierådet Thollander anförde vidare:
»Beträffande §§-nas ordningsföljd synes det mig som om, då inne¬
hållet af § 7 innefattar en utsträckning af hvad i § 1 stadgas, först¬
nämnde § bort hafva sin plats i omedelbart sammanhang med § 1.
Derigenom vunnes mera öfverskådlighet, i det att först angåfves hela
omfattningen af den ansvarighet staten iklädde sig, och derefter de for¬
mer, under hvilka denna ansvarighet kunde göras gällande.
I afseende å titeln till förevarande lagförslag hemställer jag, att
densamma, såsom onödigt vidlyftig, måtte på lämpligt sätt förkortas.
Orden: »i vissa fall» torde i alla händelser kunna utgå, (jfr »Lag an¬
gående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömde»)
och kunde titeln möjligen lyda: Lag angående ersättning af allmänna
medel för skada genom brott af vissa embetsmän».
Justitierådet Lilienberg yttrade:
»Angående förenklingen af lagens rubrik synes det mig vara nog,
om deri angåfves, att lagen handlade om ersättning af statsverket för
förskingrade medel».
2:o) Förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § han-
delsbalken.
Justitierådet Thollander, med hvilken justitierådet Huss instämde,
anförde: Det föreslagna tillägget till denna §, enligt hvilket staten, då
den ersatt egendom, som af embets- eller tjensteman förskingrats, skulle
för sin regressfordran hos den brottslige åtnjuta förmånsrätt, vore, så¬
som af motiven framginge, grundadt på den uppfattning, att staten i
och med ersättningens utbetalande borde inträda i samma rättsliga
ställning gent emot brottslingen, som förut intagits af den, till hvilken
ersättningen utgått. Uppenbarligen kunde stadgandet ock endast från
en dylik ståndpunkt anses berättigad! Det kunde emellertid sättas i
fråga, huruvida förslagets genomförande icke i sjelfva verket skulle för
vissa fall bereda staten bättre rätt än som tillkommit egaren af det
förskingrade. Enligt ordalydelsen af de för närvarande gällande och i
förslaget bibehållna bestämmelserna i förevarande lagrum vöre det nem¬
ligen ej hos andra embets- eller tjenstemän än kronans, som enskilda
personer egde förmånsrätt för fordran, som uppkommit genom egen¬
doms förskingring; och i fråga om vissa af de exekutiva organ, för
hvilkas förskingringsbrott staten enligt hvad nu föresloges skulle ikläda
sig ansvarighet, kunde det med skäl dragas i tvifvelsmål, huruvida de
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
borde under uttrycket kronans embete- eller tjensteman inbegripas. Detta
gälde nemligen de i städerna tillsatta exekutorer, hvilka, såsom i all¬
mänhet antagna och aflönade af stadskommunerna sj elfva, närmast vore
att anse såsom dessa kommuners tjensteman.
Med hänsyn till det sålunda anförda hemstäldes om sådan ändring
i förevarande §, att de särskilda stadgandena om förmånsrätt för den
enskilde målsegandens skadeståndsfordran och för kronans genom skade¬
ståndets utgifvande uppkomna regressfordran blefve till sin omfattning
fullt öfverensstämmande.
Justitierådet Lilienberg yttrade:
»Den lagskipning, som enligt motiven föranledt det föreslagna
tillägget, liar egentligen afsett tillämpningen af denna §:s stadgande
om kronans förmånsrätt för förskingrade uppbördsmedel; och då det
för öfrigt kan befaras, att antagandet af förslaget lätt kan leda till
en sådan lagtolkning, att exempelvis en kronofogde, som på grund af
den honom åliggande ansvarighet för länsmans åtgärder ersatt för¬
skingrade medel, skulle, i saknad af uttryckligt stadgande om krono¬
fogden i sådant fall tillkommande förmånsrätt hos länsmannen gå för¬
lustig sådan rätt, hvilken deremot efter nu gällande lag i dess oför¬
ändrade skick antagligen tillkommer honom, synes det mig lämpligare,
att stadgandet meddelas under den formen, att i 5 § af nästföregående
lagförslag bestämmes, att kronan vid återsökandet af utbetald ersättning
skall ega samma rätt, som målseganden tillkommit».
3:o) Förslag till lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och
164 §§ utsökning slag en den 10 augusti 1877.
Mot detta förslag framstäldes inom högsta domstolen följande an¬
märkningar :
Vid 86 §.
Justitierådet Thollander, med hvilken justitieråden Lindbäck, Huss
och Skärm instämde, ansåg att, till meningens förtydligande, efter orden
»utöfver sex månader» borde tillfogas orden »från den dag, utmätnings¬
mannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar».
Justitierådet Lilienberg anförde:
»Utom det att den tid, från hvilken de sex månaderna böra räk¬
nas, icke finnes angifven, synes förslaget äfven i ett annat afseende
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
21
vara otydligt. Dä deri stadgas, att målet ej må genom det lemnade
anståndet uppehållas utöfver sex månader, stannar man i villrådighet,
huru det skall förfaras i det fall, att målet kunnat bringas till slut
inom sex månader, men till följd af ett kortare anstånd kommit att
uppehållas utöfver denna tid. En förändrad redaktion synes mig der¬
före erforderlig, dervid nyssnämnda stadgande borde uteslutas, så att
lagrummet endast innehölle, att, om lemnadt anstånd fortfar vid utgån¬
gen af den stadgade tiden, ansökning-en skall vara förfallen och utmät¬
ningen återgå.»
Vid 143 §.
Justitierådet Thollander anförde:
»Beträffande de föreslagna nya bestämmelserna rörande förfarandet
med penningemedel, som utmätningsman för borgenärs räkning upp¬
burit, angifver förslaget ej hvilken tid skall tagas till utgångspunkt
vid beräknande af de åtta veckor, hvarunder sådana medel skola hos
utmätningsmannen tillhandahållas borgenären. Att, såsom i motiven
antydes, nämnda tidrymd skall räknas från den dag, då medlen först
blifvit för lyftning tillgängliga, kan nemligen ej utan bestämdt stad¬
gande tagas för gifvet. Mot en dylik regel kan för öfrigt erinras, att
då det jemlik! 116 § utsökningslagen i bill, hvarom här är fråga, beror
af utmätningsmannen att inom vissa gränser bestämma, hvilken dag
medlen tidigast få lyftas af borgenären, denne icke utan meddelande
härom från utmätningsmannen är i tillfälle att beräkna tiden för med¬
lens öfversändande till ränteriet. Denna olägenhet synes lättast kunna
undgås derigenom, att man läte den föreslagna tiden af åtta Veckor
löpa från den dag, då medlen enligt 116 § senast skulle vara för bor¬
genären tillgängliga; och hemställer jag, att ett härtill syftande stad¬
gande måtte införas i första punkten af förevarande §.
Det i tredje punkten af denna §:s första stycke upptagna stad¬
gande rörande fordringsbevis, som borgenär för utmätnings vinnande
öfverlemna! till utmätningsman, tarfvar, enligt min tanke, en förändrad
affattning, som tydligare än den nu föreslagna angifver, att stadgandet
eger tillämpning allenast då efter utmätningsärendets behandling for-
dringsbeviset skall återställas till borgenären, samt att den tid af åtta
veckor, hvarunder beviset i hvarje fall skall tillhandahållas hos utmät¬
ningsmannen, bör räknas från den dag borgenärens rätt att återfå be¬
viset inträdt. Under alla förhållanden erfordras, derest min hemställan
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
i fråga om första punkten godkännes, i sammanhang dermed någon
jemkning i redaktionen af tredje punkten.»
Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Huss och Skärm
instämde, yttrade:
»Då saknaden af närmare föreskrift angående tiden, från hvilken
de här omförmäla åtta veckor skola löpa, torde kunna gifva anled¬
ning till missförstånd, tillstyrker jag, att §:n i denna del måtte erhålla
sådan förändrad affattning, som utmärker, att sagda åtta veckor skola
beräknas från det borgenären eger rätt att medlen utfå.»
Justitierådet Lilienberg utlät sig:
»Förutom det af andra ledamöter anmärkta förhållande, att be¬
stämmelse saknas från hvad tid de åtta veckorna skola räknas, i hvil-
ket afseende särskilda stadganden erfordras hvad influtna medel angår
och beträffande fordringsbevis, som skola återställas, torde äfven böra
erinras, att, genom användande af uttrycket »Lag samma vare» i tredje
punkten, undantages äfven här det fall, som i 137 § sägs, hvilket dock
knappast lärer varit afsedt att undantagas.»
I fråga slutligen om bestämmelsen rörande tiden för den nya la¬
gens trädande i kraft hemstälde justitieråden Skärm, Huss, Lindbäck
och Ti biländer, att till förebyggande af hvarje tvifvel derom, att äldre
stadganden skulle ega tillämpning å mål, som vid sagda tid vore an-
hängiga, ett uttryckligt förbehåll derom måtte meddelas.
Justitierådet Lilienberg yttrade härom:
»Det torde knappast vara nödigt att i afseende å de vid lagens
trädande i kraft anhängiga utmätningsmål bibehålla vare sig det nu¬
varande förfarandet, att exekutorerna få hafva medel och fordringsbevis
hos sig qvarliggande, eller fordringsegarnes nuvarande obegränsade rätt
att lemna anstånd med utmätningens fortgång. Endast för det fall,
att borgenär före lagens trädande i kraft lemnat gäldenär anstånd med
betalningen, torde böra stadgas, att detta anstånd icke skall medföra
sådan verkan, som i 86 § sägs, enär borgenärens utmätnifigsansökning
i detta fall icke utan kränkning af hans rätt skulle kunna förklaras
förfallen.»
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
23
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 30 december 1898
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
Claéson,
Dyrssen,
Justitieråden: Carlson,
Westring.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
Högsta domstolens yttrande öfver de enligt statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 15 oktober 1897 till högsta dom¬
stolen remitterade förslag till
1) lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,
förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål har
befattning;
2) lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken; samt
3) lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsök-
ningslagen den 10 augusti 1877.
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda förslag samt
högsta domstolens deröfver afgifna utlåtande äfvensom öfriga yttranden
i ärendet anförde departementschefen:
»Beträffande det första af de remitterade förslagen — förslaget till
lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, för¬
orsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål har be¬
fattning — har en bland högsta domstolens ledamöter uttalat den me¬
ning, att statens ansvarighet för egendom, som embets- eller tjensteman
under de i förslaget angifna förhållanden fått om händer, ej borde,
såsom i förslaget skett, begränsas till det fall, att egendomen af stats-
tj enaren tillgripits och förskingrats, utan kunna göras gällande äfven
der egendomen annorledes vare sig i följd af embetsförseelse eller
olyckshändelse gått förlorad eller skadats medan den stått under stats-
tjenarens vård. Till stöd härför har hufvudsakligen anförts, att i vissa
fall, på hvilka förslaget skulle ega tillämpning — nemligen då egen¬
dom blifvit för fullföljd af talan eller enligt utsökningslagens bestäm¬
melser nedsatt i landtränteri — staten redan på grund af gällande
lagstiftning måste anses stå i ovilkorlig ansvarighet för hvad af dess
organer mottagits, samt att i öfriga fall, som af förslaget berördes, rätt¬
visa och billighet syntes kräfva, att staten, då den genom sina exe¬
kutiva myndigheter fråntoge den enskilde hans egendom, också utan
inskränkning svarade för det omhändertagna, så länge detta vore i
statens eller dess tjenares vård.
I anledning häraf må till en början erinras, att, med hänsyn till
gällande bestämmelser om handhafvande af de till landtränterierna in¬
flytande medel, hvad der blifvit nedsatt ej lärer kunna hänföras till
sådan, af exekutiv myndighet omhänderhafd egendom, som i förslaget
afses; och torde alltså förslagets bestämmelser ej medföra någon som
helst rubbning i de grundsatser, som kunna anses gälla i fråga om
statens ansvarighet för egendom, som i ränteri insatts.
Hvad åter angår omfattningen af statens ansvarighet för sådan
egendom, som förslaget åsyftar, må väl erkännas, att vissa billighets-
skäl synas tala för statens åtagande af ansvarighet ej allenast för för¬
lust, som uppkommer genom egendomens förskingring, utan äfven för
skada, som genom annan embetsförseelse eller genom olyckshändelse
åkommer egendomen medan den står under embets- eller tjenstemans
vård; men att tillräcklig anledning för närvarande föreligger att
i lagstiftningen genomföra en så vidsträckt statsansvarighet, synes med
fog kunna dragas i tvifvelsmål. I motsats till förskingringsbrotten,
hvilka enligt sakens natur förutsätta ekonomiskt obestånd hos den
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
brottslige, torde öfriga embetsförseelser, om hvilka här kan blifva fråga,
endast i sällsynta undantagsfall medföra skada af så stor omfattning,
att ersättning ej kan gäldas af den felande sjelf eller öfverordnad
tjensteman, der sådan enligt lag står i ansvarighet för skadan; och att
egendom, som för enskild persons räkning omhänderhafves af exekutiv
myndighet, genom olyckshändelse går förlorad eller tager skada, torde
likaledes vara ytterst sällsynt. Under sådana förhållanden synes något
praktiskt behof af en längre gående lagstiftning än den nu föreslagna
desto mindre föreligga, som ersättning af allmänna medel äfven utan
lagstiftning lärer kunna, der omständigheterna pröfvas böra dertill för¬
anleda, beredas genom särskildt beviljade anslag. I öfrigt må erinras,
att frågan om statens skyldighet att ersätta förlust, som uppkommit
genom olyckshändelse, måste bedömas efter helt andra grunder än dem,
som i nu' förevarande förslag vunnit tillämpning. I betraktande af hvad
nu anförts och under erinran tillika, att den framställning från Riks¬
dagens sida, som föranledt utarbetandet af det nu föreliggande förslaget,
ej afser skada genom olyckshändelse, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t
vid tillsättande af den komité, som uppgjort förslaget, ej funnit komiténs
uppdrag böra omfatta frågan om sådan ansvarighet, anser jag mig ej
böra tillstyrka, att förslaget varder i enlighet med nyssberörda, af endast
en ledamot i högsta domstolen gjorda erinran omarbetadt.
Enligt förslaget skall, så snart en embets- eller tjensteman af dom¬
stol förklarats saker till förskingring af egendom, hvarom här är fråga,
ansökning om ersättnings utbekommande af allmänna medel kunna
pröfvas och bifallas utan hinder deraf, att utslaget ej vunnit laga kraft,
med rätt för kronan att, i händelse embets- eller tjenstemannen i högre
rätt frikännes, söka återvinning af hvad på grund af den lägre dom¬
stolens utslag utbetalts. Härutinnan har förslaget föranledt anmärkning
af högsta domstolen, som ansett statens intresse kräfva, att såsom
vilkor för dess ersättningsskyldighet uppstäldes, att det fällande ut¬
slaget egde laga kraft. Enligt erfarenhetens vittnesbörd inträffar emel¬
lertid högst sällan, att en embets- eller tjensteman, som i lägre dom¬
stol pröfvats saker till förskingring, varder i högre rätt frikänd, och i
allt fall lärer staten i sådan händelse kunna med sannolikhet påräkna
att af sökanden återbekomma det utgifna beloppet. Vid sådant förhål¬
lande synas de olägenheter förslagets bestämmelser skulle för staten
medföra ej vara af afsevärd betydelse. Deremot måste det, på sätt i
förslagets motiv närmare framhålles, anses för målseganden innefatta
en väsentlig förmån, att ersättning kan utgå så snart ett fällande
domstolsutslag föreligger. Tillräcklig anledning torde derför saknas
Bih. till Eiksd. Brot. 1899. 1 Savil. 7 Afd. 6 Häft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
att uti ifrågavarande hänseende frångå den ståndpunkt förslaget in¬
tager.
I afseende å de i förslagets 2 och 3 §§ upptagna bestämmelser
angående behandlingen af ersättningsanspråk mot kronan har högsta
domstolen framhållit, att då ersättningsfrågan finge från kammarrätten,
der den enligt förslaget skulle anhängiggöras, fullföljas hos högsta dom¬
stolen, samt i hvardera af dessa instanser kunde hänvisas till allmän
domstol, det slutliga af görandet understundom ej skulle kunna ega rum
förrän frågan genomgått fem särskilda domstolsinstanser; och har
högsta domstolen, till åstadkommande af förenkling härutinnan, hem¬
stält om sådan ändring i förslaget, att ersättningsfrågan i första hand
komme att behandlas af Eders Kongl. Maj:t i statsrådet och, i händelse
anspråket dervid funnes ej kunna omedelbart bifallas, förvisas till all¬
män domstol att efter stämning anhängiggöras. Den åsyftade förenk¬
lingen torde emellertid lämpligen kunna vinnas utan rubbning i det
föreslagna stadgandet om ersättningsanspråkets anhängiggörande i kam¬
marrätten. Derest nemligen kammarrättens behandling af ärendet —
som enligt förslaget kan utmynna i ett för framtiden bindande ogillande
af anspråket — inskränkes till pröfning af frågan, huruvida ersättning-
bör omedelbart tilläggas sökanden eller denne hänvisas till allmän
domstol, synes hinder ej möta att stadga förbud mot klagan öfver kam¬
marrättens utslag. En dylik anordning, hvilken i samma mån som
frågans omedelbara hänskjutande till Eders Kongl. Maj:ts pröfning är
egnad att afhjelpa de af högsta domstolen anmärkta olägenheter, torde
eg a företräde bland annat derutinnan, att i händelse yppad balans hos en
exekutiv embets- eller tjensteman omfattar, förutom enskilda medel, jemväl
af embets- eller tjenstemannen innehafd kronouppbörd — hvilket enligt
erfarenhetens vittnesbörd i allmänhet är fallet — frågan om den en¬
skildes rätt till ersättning af statsmedel esomoftast kan vinna handlägg¬
ning i sammanhang dermed, att uti det på kammarrättens pröfning
ankommande balansmålet det mot den enskilde begångna förskingrings-
brottet kommer under bedömande, något som uppenbarligen från såväl
målsegandens som det allmännas synpunkt måste anses lämpligt.
Af högsta domstolen har blifvit anmärkt, att viss fatalietid borde
bestämmas för ersättningsanspråks anhängiggörande hos allmän domstol
i de fall, då enligt 3 § frågan dit hänvisades; i sammanhang hvarmed
hemstälts om uteslutande af det i 4 § intagna stadgande om rätt för
kronan att genom stämning till domstol påkalla pröfning af ett dit
hänvisadt ersättningsanspråk. Då emellertid eri bestämmelse, som kan
föranleda talans förlust, ej bör utan tvingande skäl meddelas, samt det
Kongl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
27
ändamål, som den af högsta domstolen förordade bestämmelsen afser
att fylla — beredande af utväg för kronan att i tid göra gällande
regresstalan mot den brottslige — i lika hög grad uppnås genom det i
4 § införda stadgande, hvilket för öfrigt, på sätt i förslagets motiv er¬
inras, står i öfverensstämmelse med föreskrifter, som lagstiftningen för
liknande fall redan innehåller, synes förslaget uti ifrågavarande hän¬
seende böra lemnas orubbadt.
I enlighet med en inom högsta domstolen framstäld erinran torde
den i 2 § upptagna föreskrift om ansöknings ingifvande till Konungens
befallningshafvande böra förtydligas genom uttryckligt angifvande, att
härvid afses befallningsbafvanden i det län, der den brottslige embets-
eller tjenstemannen haft sin befattning.
I fråga om förslaget till lag angående ändrad lydelse af 17 kap.
11 § handelsbalken hafva två ledamöter i högsta domstolen anmärkt,
att då, enligt ordalydelsen af de för närvarande gällande och i förslaget
bibehållna bestämmelserna i förevarande lagrum, enskilde personer ej
bos andra embets- eller tjenstemän än kronans egde förmånsrätt för
fordran, som uppkommit genom egendoms förskingring, samt det kunde
dragas i tvifvelsmål, huruvida de af städerna antagna och aflönade
exekutorer vore att till sådana embets- eller tjenstemän hänföra, det
föreslagna tillägget till paragrafen, enligt hvilket kronan i hvarje fall,
då den ersatt egendom, som af embets- eller tjensteman förskingrats,
skulle för sin regressfordran hos den brottslige njuta förmånsrätt, möj¬
ligen skulle under vissa förhållanden bereda kronan bättre rätt än som
tillkommit egaren af det förskingrade.
Enligt, min tanke kan emellertid åt nyssberörda stadgande om en¬
skildes förmånsrätt hos kronans embets- eller tjenstemän icke skäligen
gifvas en sådan tolkning, att de i städerna tillsatta exekutiva tjenstemän
ej komme att derunder inbegripas. Utsökningsväsendet är till sin
natur en statsangelägenhet, och de personer, som enligt lag dermed
hafva befattning, måste så till vida, oberoende af sättet för deras an¬
tagande och aflönande, anses såsom statens tjenare. Vid sådant för¬
hållande torde från den af nyssbemälde ledamöter angifna synpunkt
anledning ej föreligga att vidtaga ändring i förslaget.
I förslaget till lag angående ändrad lydelse af vissa §§ i utsök-
ningslagen synas med anledning af erinringar, som inom högsta dom¬
stolen framstälts, vissa mindre redaktionsjemkningar böra företagas,
hvarjemte sista stycket af 85 § torde böra ändras till öfverensstämmelse
med lagen den 1 juli 1898 angående ändrad lydelse af 86 § utsök-
ningslagen».
28
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.
Departementschefen uppläste härefter särskilda i enlighet med hvad
af honom anförts affattade förslag till lag om ersättning af allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman,
till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken samt till lag
om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen; och hem-
stälde departementschefen, att dessa förslag måtte jemlikt § 87 rege¬
ringsformen för Riksdagen till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter till¬
styrkta hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall; och skulle nådig proposition, af
den lydelse bilagan litt. E. vid detta protokoll utvisar,
till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1899.