Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
1
N:o 50.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufve-
stadgan den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott den
24 februari 1899.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Rihd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 34 Raft. (N:o 50.)
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufve-
stadgan den 16 maj 1884.
Med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning å
kronojord den 19 augusti 1889 förordnas, att nedannämnda paragrafer
i grufvestadgau den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
J mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
Irån boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,
utan tillstånd af så väl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller träd¬
gården som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål
befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra
hinder för inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit be¬
hörigen försvarad.
5 §■
öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren oför¬
dröjligen och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
3
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gals, och vare, i händelse den tid för¬
sittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i be¬
slutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter
infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för in¬
mutning enligt 1 §, eller att. sådant hinder uppenbarligen möter, som
i 3 § sägs, varde ansökningen afslagen.
v
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet. eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, be¬
arbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.
Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt tör
grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda
hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes
må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot er¬
läggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader af-
hemtas, om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, af kronoåboen eller boställsinnehafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att, der
skiljemän anlitats, parterne skola stånda hvar sina kostnader och gälda
hvardera halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden
för afhemtandet. räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slut¬
ligen bestämdt.
11 §•
Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det in¬
mutade området, innefattande en omkrets med ett hundra meters af¬
stånd från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som er¬
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
fordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att be¬
gagna eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så
framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.
För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva inne-
hafvaren af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.
I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla
beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.
Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom
ej förut i denna paragraf är stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att
ersätta.
13 §.
1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyl¬
dighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar och
brukar; och gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande
af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves och
brukas af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af
annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det in¬
mutade området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersätt¬
ning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall
vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren och
nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa så¬
dan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas,
inställa arbetet, till dess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.
14 §.
Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande eller, om inmut-
ningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller
Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid
o
Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 50.
inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af
yppad tvist sådant binder härför mott, hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.
Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.
17 §•
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta
den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han ock,
om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla
såsom sin enskilda tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.
Å annan kronojord skall inmutaren njuta jordegareandelen till godo
med förpligtelse att för hvarje kalenderår inom januari månad nästföljande
år till kronan erlägga en afgäld motsvarande sjuttiofemtedelen af värdet
af de inmutningsbara ämnen, som under året brutits och uppfordrats;
dock att från ingången af år 1930 inmutaren är skyldig att vara under¬
kastad de förändrade bestämmelser om rätt för kronan att deltaga i
grufarbetet och den deraf fallande vinsten, hvilka genom ny lagstiftning
kunna blifva gällande.
24 §.
Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och an-
komme dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid från
mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men ej må annan parts eller
allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den
blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.
31 §.
Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode män¬
nen bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark
6
Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 50.
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräk¬
ning att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besitt¬
ningsrätt innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla inne-
hafvaren af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af mar¬
ken honom tillskyndas.
År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos
Konungens befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ord¬
ning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.
Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.
39 §.
Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall be-
drifvas i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grefve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft
eller, räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock gruf¬
egaren, om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten
för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt an¬
mälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvar¬
under arbetet verkställes.
För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för ar¬
betet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 januari året efter det, då
hindret upphört.
Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanlä^gningen
till nytta.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
7
44 §.
Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,
som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller
å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, kronoåboen eller boställsinuehafvaren till ansökningen
lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare
högst fyra arbetsår.
Cl §•
Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufförestån¬
dare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för
grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan endast den
vara, som är svensk undersåte och i riket bosatt.
Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,
är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.
68 §.
Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege
han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,
förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift;
och skall förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant
medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan
verkan till bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende;
dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga
om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen för-
värfvad rättighet af utländing innehafves.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittnings¬
rätt till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta
jordegarens rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas; och skall denna
lag i hvad den afser 17 § grufvestadgan ej ega tillämpning emot den,
som före dess trädande i kraft gjort ansökan om inmutning och ej
varit underkastad det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmut¬
ning å kronojord den 19 augusti 1889 är sagdt.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
9
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 30 december 1898
i närvaro af:
Hans excellens lierr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
Claéson,
Dyrssen.
Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finans¬
departementen anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Anner¬
stedt i underdånighet:
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 12 maj 1898, deri Riks¬
dagen, med tillkännagifvande att Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 22
förutgångna januari med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 icke blifvit af Riksdagen
bifallen, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke frågan om tillgodogörandet af statens jordegareandel uti sådana
grufföretag, om Indika vore fråga, kunde lösas i ATiss af Riksdagen
angifven rigtning, samt att Kongl. Maj:t ville, efter utredning derut¬
innan, till nästkommande Riksdag i ämnet afgifva nytt förslag; öfver
Bih. till Riktd. Prot. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 34 Haft. 2
10
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
hvilken framställning kommerskollegium, sedan yttranden inliemtats från
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens och Norrbottens län
samt bergmästaren i norra bergmästaredistriktet, afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande.
Efter att hafva redogjort för handlingarnes innehåll hemstälde
föredragande departementschefen i underdånighet, att högsta domstolens
utlåtande måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom note ur detta protokoll inhemtas öfver ett förslag till sådan
ändring i grufvestadgan, som af kommerskollegium förordats; varande
detta förslag af den lydelse bilagan litt. H. vid detta protokoll utvisar.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi¬
trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
11
Bilaga litt. H.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufve-
stadgan den 16 maj 1884.
Med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning å
kronojord den 19 augusti 1889 förordnas, att nedannämnda paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,
utan tillstånd af så väl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller träd¬
gården som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål
befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra
hinder för inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit be¬
hörigen försvarad.
5 §■
Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren oför¬
dröjligen och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutuingspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid för¬
sittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i be¬
slutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter in¬
fordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för in¬
mutning enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som
i 3 § sägs, varde ansökningen afslagen.
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, be¬
arbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.
öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för
grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda
hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes
må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot er¬
läggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader af-
hemtas, om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves .eller är till
boställe anslagen, af kronoåboen eller boställsinnehafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att, der
skiljemän anlitats, parterne skola stånda hvar sina kostnader och gälda
hvardera halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden
för afhemtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit af
skiljemän eller, der sådana ej anlitats, af första domstol bestämdt.
11 §•
Sedan matsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det in¬
mutade området, innefattande en omkrets med ett hundra meters er¬
stånd från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som af-
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
fordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att be¬
gagna eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så
framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.
För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva inne-
hafvaren af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.
I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla
beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.
Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom
ej förut i denna paragraf är stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att
ersätta.
13 §.
1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyl¬
dighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets eg are som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar och
brukar; och galle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande
af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves och
brukas af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af
annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det in¬
mutade området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersätt¬
ning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall
vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren och
nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa så¬
dan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas,
inställa arbetet, till dess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.
14 §.
Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande eller, om inmut-
ningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller
Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid
14 Kongl. Maj Hs Nåd. Proposition N:o 50.
inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af
yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.
Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.
U §•
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta den
jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt tillgodo; egande han ock, om
han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla
såsom sin enskilda tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.
Å jord, som blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid
åt annan upplåten eller står under kronans omedelbara förvaltning,
skall inmutaren till dess tre år förflutit efter det kronan anmäler sig
till begagnande af jordegareandelen, dock minst trettio år från inmut¬
ningen, nyttja jordegarens lott med förbindelse att till kronan erlägga årlig
afgäld. Denna afgäld bestämmes af Riksdagen till viss del, högst en
fjerdedel, af den årsvinst, som af grufföretaget må uppstå, sedan å
deri nedlagdt kapital afräknats sex procent årlig ränta; åliggande det
inmutaren att, till ledning vid afgäldens beräknande, föra fullständiga
räkenskaper öfver grufföretaget ända från dess början. För de första
trettio åren efter inmutningen må afgälden ej sättas högre än vid tiden
för inmutningen var föreskrifvet.
Närmare bestämmelser om sättet för afgäldens beräkning och ut¬
görande meddelas af Konungen.
18 §.
Jordegaren må under försöksarbetet, när han vill, hos inmutaren
anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel till fullo eller till
någon viss del och njute från den tid, sådan anmälan bevisligen skett,
delaktighet i anläggningen, dock med förbindelse att vidkännas mot¬
svarande andel i alla kostnader, som för arbetets bedrifvande derefter
erfordras, äfvensom att i enahanda förhållande ersätta värdet af de för
arbetet nödiga och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dess¬
förinnan blifvit anskaffade, men i kostnad, som inmutaren haft för
fyndigheters• undersökning och blottande, vare jordegaren ej skyldig
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 50. 15
att taga del, hvaremot hela afkastningen under samma tid odelad till¬
hör inmutaren.
Uppstår tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt 12 §, och jordegaren njute icke
desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo, der han
ställer säkerhet för ersättningen.
Anmälan om begagnande af jordegareandel skall göras sist vid
utmålsläggningen utom i fall, som i 19 § omförmälas.
19 §.
Finnas flere jordegare, skall den, på hvars egovälde ett grufarbete
först efter utmålsläggningen inkommer, hafva öppet att anmäla sig till
begagnande af sin jordegareandel senast inom sex månader, sedan
arbetet på hans grund inkommit och han derom blifvit underrättad af
inmutaren, hvilken det åligger meddela sådan underrättelse, vid påföljd
att till den, som jordegareandelen tillkommer, hafva förverkat allt hvad
inom dennes område han dessförinnan sig tillgodogjort.
År grufva belägen å jord, som blifvit för kronans räkning till
brukning för viss tid åt annan upplåten eller står under kronans
omedelbara förvaltning, må anmälan om begagnande af jordegare¬
andelen ske jemväl efter utmålsläggningen, ändå att grufarbetet der-
förut på den jord inkommit.
Då jordegareandel enligt denna paragraf begagnas, gälle om er¬
sättningsskyldighet till den, som arbetet förut drifvit, hvad 18 § i ty
fall bestämmer.
24 §.
Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och an-
komme dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid från
mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men ej må annan parts eller
allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den
blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.
•
31 §.
Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode män¬
nen bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräk¬
ning att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besitt¬
ningsrätt innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla inne-
hafvaren af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af mar¬
ken honom tillskyndas.
År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit,
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Ko¬
nungens befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ord¬
ning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.
Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.
39 §.
Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall be-
drifvas i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grefve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grekvän af tio kubikmeter i fast klyft
eller, räknadt i upplagd! berg, aderton kubikmeter; egande dock gruf¬
egaren, om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten
för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt an¬
mälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvar¬
under arbetet verkställes.
För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för ar¬
betet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 januari året efter det, då
hindret upphört.
Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen
till nytta.
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
44 §.
Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,
som,' då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller
å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökningen
lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare
högst fyra arbetsår.
61 §.
Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse eu grufförestån-
dare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för
grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan endast den
vara, som är svensk undersåte och i riket bosatt.
Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan eller bär obehörig person till grufföreståndare utsetts,
är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.
68 §.
Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege
han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,
förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift;
och skall förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant
medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan
verkan till bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende;
dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga
om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen för-
värfvad rättighet af utländing innehafves.
Öfvergångsstadgande.
Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittnings¬
rätt till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta
jordegarens rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas; och skall denna
Bih. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 34 Raft. 3
/
18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
lag i hvad den afser, 17 § grufvestadgan ej ega tillämpning emot den,
som före dess trädande i kraft gjort ansökan om inmutning och ej
varit underkastad det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmut¬
ning å kronojord den 19 augusti 1889 är sagdt. Har inmutning er¬
hållits under sådant förbehåll, skall den tid, hvarunder inmutaren, jem¬
lik* 17 §, eger. nyttja jordegarens lott, räknas från lagens trädande i
kraft och den inmutaren åliggande afgäld beräknas efter hvad då är
bestämdt; och vare inmutaren, derest inmutningen erhållits för längre
tid tillbaka än två år före lagens trädande i kraft, skyldig att senast
inom ett år derefter hafva fullgjort hvad honom enligt 21 § åligger.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
19
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.
Maj ds högsta domstol måndagen den 20 februari 1899.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Carlson,
Afzelius,
Hellström,
Billing,
Bohman,
Ramstedt,
Westring.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 19 nästlidne januari,
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af ut¬
låtande öfverlemnade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa para¬
grafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 mellan högsta domstolens
ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till
slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.
Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:
8 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Då den godtgörelse, som inmutaren enligt förevarande paragraf
eger att af jordegaren bekomma, derest denne vill öfvertaga de i
grufvan brutna ej inmutbara mineralierna, enligt stadgandets lydelse
synes skola gäldas senast vid dessa mineraliers afhemtning, samt i allt
fall jordegaren svårligen, innan han med visshet vet hvad han skall
20
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition No 50.
nödgas betala för mineralierna, kan afgöra huruvida han skall öfver¬
taga dem eller ej, synes billigheten fordra att, på sätt jemväl före-
skrifvits i det år 1897 till högsta domstolen remitterade samt i den
delen utan anmärkning lemnade förslag, jordegarens skyldighet att af¬
hemta ifrågavarande mineralier inträder först sedan godtgörelsens belopp
blifvit genom öfverenskommelse eller annorledes slutligen bestämdt.
Genom hänvisningen till 12 § uppkommer den oegentligheten att
det blir endast grufegaren, som har att välja emellan att låta tvisten
omedelbart hänskjutas till domstol eller först pröfvas af skiljemän, under
det jordegaren ovilkorligen skall vara skyldig att först lita till skilje¬
män, äfvensom att stadgande väl meddelats för det fall att. jordegaren
tredskas att utse skiljeman men ej för den händelse sådan tredska före¬
kommer å grufegarens sida.»
Justitierådet Carlson åberopade tillika sitt anförande vid granskning
inom högsta domstolen af 1897 års förslag i ämnet.
17-19 §§.
Justitierådet Westring utlät sig:
»Under år 1893 öfverlemnades till högsta domstolens granskning
ett förslag till ordnande af frågan huru staten skall tillgodogöra sig
jordegareandel i grufvor å kronojord, med hvilket förslag afsåga, att
staten skulle till inmutaren öfverlemna driften af grufvan i dess helhet
men förbehålla sig att af den årsvinst, som å företaget uppstode sedan
sex procent ränta å deri nedlagdt kapital afräknats, för all framtid upp¬
bära en årlig afgäld af 25 procent. Emot detta förslag anmärktes i
högsta domstolen bland annat: att bestämmelsen om afgälden syntes i
flera afseenden otydlig och kunna vålla svårigheter vid tillämpningen,
enär grunderna för afgäldens beräkning vore på ett allt för sväfvande
sätt angifna; att sålunda årsvinstens rätta belopp vore väsentligen be¬
roende deraf hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten
grufegaren finge tillgodogöra sig, t. ex. om han finge afräkna ersätt¬
ning för sin egen verksamhet; att det äfven kunde vara föremål för
tvekan huruvida vinsten, för att komma i betraktande, måste vara reali¬
serad genom mineraliernas försäljning eller till och med försäljnings¬
summan influten; att det syntes ännu svårare att afgöra hvad man
borde hänföra till det nedlagda kapitalet, å hvilket ränta finge beräknas,
enär för den, som genom köp förvärfvat grufva, den erlagda köpe¬
skillingen måste framstå såsom ett af honom nedlagdt kapital; att det
äfven syntes tvifvelaktigt om inmutnings- och utmålskostnader äfven-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
21
som möjliga rättegångskostnader samt jordlösen och andra ersättningar
innefattades under det nedlagda kapitalet; att det vidare ej kunde ut¬
rönas huruvida grufegaren rätt beräknat vinsten, med mindre det ålades
honom att föra fullständiga räkenskaper öfver grufrörelsen ända från
företagets början, för granskning af hvilka räkenskaper det antagligen
blefve nödigt att förordna särskilda kronoombud och detta ej blott vid
grufvor, der vinst med säkerhet vore att påräkna, utan vid alla grufvor,
för hvilka afgäld möjligen kunde ifrågakomma; samt att bestämmelser
saknades om ordningen för afgörande af stridigheter om afgäldens
storlek; och uttalade högsta domstolens fleste ledamöter den åsigt att
förslagets sålunda anmärkta brister antagligen icke skulle kunna på
något praktiskt tillfredsställande sätt afhjelpas, hvarföre föreskriften om
afgäld till belopp motsvarande viss procent af grufvas nettoafkastning
vid tillämpningen sannolikt skulle gifva anledning till ständiga miss¬
tankar mot grufegarens redlighet, till tvister och förvecklingar samt
den pekuniära vinsten för kronan knappast blifva nog stor att uppväga
de obehag, som af bestämmelsens tillämpning blefve en följd. På grund
af hvad sålunda emot det föreslagna afgäldssystemet anmärkts, har detta
system icke upptagits i de förslag till frågans lösning, som vid riks-
dagarne 1894 och 1898 framlagts.
Nu förevarande förslag utgör en kombinering af afgäldssystemet
och statens mera direkta deltagande i grufdriften. Enligt detsamma
skall nemligen afgäldssystemet alltid tillämpas de trettio första åren
af ett grufföretag men staten derefter ega att, om den så önskar, öfvergå
till att såsom annan jordegare begagna sin andel. Med anledning af
de anmärkningar, som rigtats emot 1893 års förslag, hafva i före¬
varande förslag införts stadganden, dels att det skall åligga inmutare
att till ledning vid afgäldens beräknande föra fullständiga räkenskaper
öfver grufföretaget dels att Konungen skall ega meddela närmare be¬
stämmelser om sättet för afgäldens beräkning och utgörande.
Hvad först angår skyldigheten för grufegaren att föra räkenska¬
per, har ej i förslaget angifvits någon utväg att uttvinga fullgöran¬
det af denna skyldighet. Derest ej bestämmelse i sådant hänseende
meddelas, torde stadgandet blifva skäligen litet effektivt. Derförutan
lära jemväl erfordras noggranna regler huru räkenskaperna böra vara
inrättade.
Äfven om bokföringsskyldigheten på det mest tillfredsställande
sätt fullgöres, kunna dock räkenskaperna i förevarande hänseende en¬
dast ega betydelse såsom ett oundgängligt material för beräkningen af
årsvinsten och det nedlagda kapitalet samt dermed af afgälden. Hufvud-
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
vigteu kominer alltid att ligga å denna uppskattning och beräkning
samt å de regler, som derför kunna gifvas, och det är med hänsigt
härtill, som förslaget förutsätter att sådana regler skola särskildt med¬
delas. Då något fullständigt förslag till dessa regler icke blifvit fram-
lagdt, kan det nu ej bedömas i hvad mån sagda regler skola vara
egnade att lemna erforderlig ledning för afgörandet af de synnerligen
grannlaga och invecklade frågor, som, på sätt ofvan antydts, vid upp¬
skattningen kräfva lösning. Erfarenheten från den nu för bevillnings-
afgiftens beräknande föreskrifna taxering af inkomst af industriel rörelse
i allmänhet gifver emellertid vid handen att, oaktadt det mest nog¬
granna reglementerande angående grunderna för taxeringen, synner¬
liga svårigheter skola uppstå att träffa det rätta taxeringsbeloppet. Dessa
svårigheter komma att ökas genom den oreda och förvirring, som måste
uppstå deraf att helt olika grunder måste komma att gälla för beräk¬
ningen af å ena sidan den afkomst, hvaraf afgäld skall utgå, samt å
andra sidan den, som från grufegarens ståndpunkt rätteligen är att
anse såsom hans vinst å företaget och hvarför bevillning skall utgöras,
i hvilket hänseende må erinras derom att, der någon genom köp för-
värfvat grufva till högre pris än som motsvarar de å sjelfva grufvan
nedlagda kostnader, han vid afgäldsberäkningen uppenbarligen icke
kan fa afräkna ränta å hela köpeskillingen, hvilken dock utgör det
kapital, hvarå han skall hafva skälig afkomst, utan allenast beloppet
af berörda å sjelfva grufvan nedlagda kostnader. Då afgälden skall
utgå med ända till en fjerdedel af vinsten på föreskrifvet sätt beräk¬
nad, hvilket för det nyss förutsatta fall kan motsvara mycket större
del af egarens verkliga vinst, kommer ett fel i taxeringen att spela
en ojemförligt mycket större roll än i fråga om de vanliga skatterna
och iär ofta kunna blifva för grufegaren rent af ruinerande. Vid nu
antydda förhållanden synes det mig uppenbart att de tilltänkta regle-
mentariska bestämmelserna för taxeringen icke skola vara i stånd att
förekomma de tvister och öfriga olägenheter, som, på sätt ofvan blifvit
omförmäldt, ansetts skola medfölja den till grund för 1893 års förslag
antagna principen om skyldighet för grufegaren att erlägga en afgäld
motsvarande vissa procent af grufvans nettoafkastning.
Genom de modifikationer i öfrigt, som 1893 års förslag nu under¬
gått, har inmutarens ställning högst väsentligt försämrats. Enligt det
äldre förslaget fick inmutaren för all framtid uteslutande rätt till grufvan
emot skyldighet att betala den en gång för alla till procentsatsen be¬
stämda årliga afgälden. Nu åter tillförsäkras inmutaren den uteslutande
rätten till grufdriften allenast för de första trettio åren. Sedan denna
Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
23
tid förflutit, eger staten för obegränsad framtid rätt att när som helst,
med iakttagande af en kortare uppsägningstid, inträda i företaget såsom
liklottig delegare med inmutaren. Afgälden skall nu från början fixeras
endast för de första trettio åren; hvad angår den efterföljande tiden
eger staten, der den så finner för godt, bestämma olika procentsats
för hvarje år, allenast den håller sig inom det föreskrift^ maximum.
En ändring af procentsatsen kan dessutom redan förut lätt genomföras
på indirekt sätt genom ändring i de administrativa föreskrifterna om
afkomstberäkningen. De nu angifna bestämmelserna medföra uppen¬
barligen en sådan otrygghet rörande de vilkor, under hvilka grufdrift
å odisponerad kronojord må ega rum, att näringen deraf måste förlamas
och fara för rättssäkerheten kan uppstå.
På grund af livad sålunda anförts finner jag mig icke kunna till¬
styrka, att det nu remitterade förslaget lägges till grund för lagstift¬
ning i ämnet.
För den händelse emellertid afseende ej skulle fästas vid dessa af
mig uttalade principiela betänkligheter, anser jag mig böra yttra mig
något jemväl om detaljerna. Hvad då först den formela uppställningen
angår, synes densamma böra alldeles förändras. Af hvad förut anförts
framgår, att enligt förslaget reglerna för förhållandet emellan kronan
och den, som verkstält inmutning å odisponerad kronojord, skola blifva
helt olika mot bestämmelserna angående enskild jordegares rätt till
andel i grufföretag å hans mark. Vid sådant förhållande synes det
olämpligt, att de nya bestämmelserna inflickats på särskilda ställen i de
§§, som handla om begagnande af den enskilda jordegareandelen. Detta
bär föranledt att sagda bestämmelser blifvit otydliga och ofullständiga.
I sådant hänseende må anmärkas, att någon föreskrift angående skyl¬
dighet för kronan att, då den ingår såsom deltagare i grufrörelse, tillösa
sig andel i förut der verkstälda byggnader m. m. i sjelfva verket icke
finnes. Meningen synes vara att i detta fall 18 § skall tillämpas, men
detta framgår icke tydligen af sagda §, hvilken, ehuru den skall afse
jordegare i allmänhet, dock i öfrigt är så affattad att den ej kan vinna
tillämpning annat än å det fall, då enskild jordegare anmäler sig till
deltagande i grufföretag. Icke heller finnes tydligen utsagdt att kronan
är berättigad att för all framtid, när den så finner för godt, anmäla
sig till begagnande af jordegareandelen. Det i sådant syfte i 19 §
införda andra stycket synes nemligen, med hänsyn till det samman¬
hang, hvari det förekommer, och den affattning deråt gifvits, icke
kunna tolkas annorlunda än såsom afseende allenast det fall att inom
utmålet jemte kronan finnes annan jordegare. Nödig tydlighet och
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
fullständighet torde icke kunna vinnas, med mindre samtliga de nya
bestämmelserna om tillgodogörandet af jordegareandelen å jord af nu
ifrågakomna slag sammanföras i en paragraf i slutet af kapitlet.
Hvad särskildt angår den ersättning för byggnader m. m., som bör
af kronan gäldas, då den skall aktivt ingå i ett grufföretag, torde de i
18 § angifna grunder ej böra fullständigt vinna tillämpning. Då en
jordegare senast vid utmålsläggningen börjar taga del i ett grufföretag,
kan det vara rigtigt att lian ej behöfver ersätta mera än värdet af de
byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blifvit anskaffade.
Men då tillträdet skall ske först sedan ett grufföretag pågått i minst
trettio år kanske oftast efter mycket längre tid, kan det väl inträffa,
att grufegaren å företaget nedlagt jemväl andra kostnader, hvilka icke
blifvit genom afkastningen nöjaktigt betäckta men som komma äfven
det framtida grufarbetet till godo. Det vore synnerligen obilligt, om
ej grufegaren skulle vara berättigad till ersättning jemväl för sistbe-
rörda kostnader, som antagligen ej sällan belöpa sig till höga belopp.
Icke heller torde det vara lämpligt eller nödigt att, för det fall att
tvist om ersättningsbeloppet uppstår, göra kronans rätt till deltagande
i företaget beroende deraf att säkerhet för ersättningen ställes.
Slutligen anmärkes beträffande redaktionen af tredje stycket i 17 §,
att i första punkten icke är fråga om någon skyldighet för inmutaren
att drifva grufvan utan om en rätt för honom att ensam öfvertaga
grufdriften och en skyldighet för honom att derför betala afgäld; att
»inmutningen» i första och tredje punkterna kan tolkas såsom betydande
antingen ingifvande af ansökning om inmutning eller mutsedelns ut¬
färdande; samt att ordalagen i andra och tredje punkterna närmast
hänvisa derå, att Riksdagen skall ega att för hvarje grufva bestämma
en viss procentsats, som dock ej för någon grufva må under de första
30 åren efter inmutningen höjas utöfver hvad först bestämts, under
det meningen väl lärer vara att Riksdagen, som det lämpligen icke
kan tillkomma att meddela annat än generela regler i förevarande
hänseende, skall bestämma en viss procentsats för alla grufvor å ifråga¬
varande jord och att om, sedan en grufva blifvit inmutad, procentsatsen
af Riksdagen höjes, detta beslut icke å sådan grufva skall ega tillämp¬
ning, förr än 30 år förflutit från inmutningen. I nu angifna hänseenden
tarfvas alltså, att förslagets mening tydligare uttryckes.»
Justitierådet Ramstedt anförde:
»Enligt föreliggande förslag skulle, i afseende å jordegares rätt
att deltaga i grufarbete, kronan komma att intaga en väsentligt bättre
ställning än annan jordegare. Derest enskild jordegare vill begagna
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
sådan rätt, åligger det honom att inom en jemförelsevis kort tid derom
göra anmälan, med förbindelse ej mindre att utgifva en hans rätt
i grufvau motsvarande andel i värdet af de för grufarbetet, uppförda
byggnader samt al anskaffade redskap och förråd, än äfven att, sedan
anmälan skett, efter enahanda grund deltaga i kostnaderna för gruf¬
arbetet och sålunda äfven att vidkännas den med dylika företag för¬
enade, ofta högst betydliga ekonomiska risk. Kronan skulle deremot,
utan att löpa någon som helst risk, ega att, derest företaget vunne
framgång, bekomma en del af nettoafkastningen och, om så funnes med
kronans fördel förenligt, efter viss tid inträda såsom delegare i före¬
taget. Då den till förmån för inmutare i lag stadgade inskränkning i
jordegares rätt att disponera öfver sin fastighet uppenbarligen till¬
kommit med hänsyn till det allmännas intresse af att befintliga mineral-
fyndigheter upptäckas och bearbetas, synes det med statens pligt att
befordra ett sådant intresse ej väl förenligt att på föreslaget sätt för¬
svåra vilkoren för bearbetning af de å kronojord befintliga fyndigheter.
Och från den enskilde jordegarens synpunkt kan det ej vara med
billighet och rättvisa öfverensstämmande, att staten, som genom sin
lagstiftning ålägger honom en dylik inskränkning i eganderätten, för
sig i nämnda hänseende uppställer andra och vida fördelaktigare vilkor.
På dessa skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka det nu framlagda
förslaget om sättet för tillgodogörande af kronans jordegareandel.
För öfrigt delar jag i hufvudsak de af justitierådet Westring ut¬
talade betänkligheter mot afgäldssystemet och det nu föreslagna sättet
för dess genomförande, likasom jag äfven biträder af honom mot hit¬
hörande bestämmelser framstälda detaljanmärkningar. Härförutom må
erinras, att förevarande förslag, i olikhet mot det år 1893 till högsta
domstolen remitterade förslaget, icke innehåller någon föreskrift om
påföljd för underlåtenhet att i stadgad ordning erlägga afgälden.»
Justitierådet Billing yttrade:
»Vid den granskning, som inom högsta domstolen egnades ett år
1893 uppgjordt, på afgäldssystemet grundadt förslag till ändring al
grufvestadgan, anmärktes bland annat, att kronan enligt detta system
skulle komma att erhålla en väsentligt fördelaktigare ställning än andra
jordegare, något som ej kunde sägas vara rigtigt eller lämpligt. Äfven
om den till staten utgående afgälden begränsas till ett procenttal
understigande det, som tillfaller enskild, i grufdriften deltagande jord¬
egare, lärer det dock, i betraktande deraf att kronan skulle vara fri¬
tagen från den med företaget förenade risk, svårligen kunna förnekas,
att den undantagsställning, kronan förbehållit sig, i det hela är att
Bih. till Itiksd. Prat. 1800. 1 Sami. 1 Afd. 34 Haft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
beteckna såsom afgjordt förmånligare än andra jordegares. Så till vida
som afgäldssystemet vunnit tillämpning i nu föreliggande förslag, lärer
alltså detta gifva anledning till enahanda anmärkning, som rigtades
mot 1893 års förslag.
Derest emellertid afgörande skäl skulle anses föreligga för an¬
vändandet af afgäldssystemet, lärer med rätta kunna fordras, att för¬
hållandet mellan kronan och inmutaren så ordnas, att den senare
erhåller en rättsligen fullt tryggad ställning och sättes i stånd att med
någon högre grad af sannolikhet för en längre tid framåt beräkna,
huru stor andel af grufdriftens afkastning han har att till staten afstå.
I dessa hänseenden är, efter mitt förmenande, nu föreliggande förslag
ganska otillfredsställande. Visserligen har jordegaren fått sig tillför¬
säkrad rätt att under de första trettio åren åtnjuta kronans jordegare-
andel mot erläggande af afgäld. Men sedan denna tid gått till ända,
äfventyrar han när som helst — och naturligen företrädesvis om företaget
visar sig mera gifvande — att efter kort uppsägningstid nödgas in¬
träda i bolagsförhållande till kronan eller den, å hvilken kronan kan
öfverlåta sin rätt.
Den å företagsamheten menligt inverkande osäkerhet, hvari in¬
mutaren sålunda kommer att befinna sig, blifver än mera besvärande
genom de föreslagna formerna för afgäldens utgående. Då afgälden
ställes i förhållande, ej till bruttoafkastningen, utan till nettovinsten,
lärer det knappast kunna undvikas att ett stort fält lemnas öppet för god¬
tycke eller åtminstone för oberäkneliga tillfälligheter. De stora svårig¬
heter, som möta för åstadkommande af en rättvis och jemn uppskatt¬
ning af årsvinsten, hafva redan påvisats af justitierådet Westring, hvars
yttrande i denna del af mig i allt hufvudsakligt biträdes, dervid jag
dock anser mig böra såsom särskildt betänklig framhålla den omstän¬
digheten att, medan sjelfva procenttalet till sitt maximum fastslås genom
civillag, de för inmutaren ej mindre vigtiga bestämmelserna om sättet
för afgäldens beräknande och utgörande skulle på administrativ väg
regleras.
På grund af hvad jag nu anfört och åberopat anser jag mig ej
kunna tillstyrka förevarande förslag. — I de af justitierådet Westring
vid 17—19 §§ gjorda detaljanmärkningar instämmer jag.»
Justitieråden Carlson, Afzelius, Hellström och Bohman förklarade,
att de, med afseende å hvad inom högsta domstolen anmärkts mot
grunden och sättet för afgäldens beräkning, jemväl för sin del afstyrkte
förslaget; hvarjemte justitieråden instämde i de af justitierådet Westring
framstälda redaktionella anmärkningar mot detsamma.
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
Vidare anförde justitierådet Carlson:
»Derest kronan i en framtid skulle vilja begagna sig af den före¬
slagna uppsägningsrätten, skulle kronan derigenom blifva underkastad
en ersättningsskyldighet, hvars omfattning vore svår att på förhand be¬
räkna. Dessutom skulle kronan hafva att sjelf eller genom annan ut¬
öfva grufvedriften gemensamt med inmutaren. Dessa anordningar synas
mindre lämpliga. För min del tror jag, att man slagit in på orätt
bog, då man sökt åt kronan förbehålla endast jordegareandelen till
grufvor å dess grund. Det hade, enligt min mening, varit bättre att
låta inmutning å jord, hvarom nu är fråga, medföra allenast rätt för
inmutaren att mot afgäld, bestämd efter de grunder, som gälde vid
inmutningen, bearbeta grufvan under viss tid. Genom lämpligt afpas¬
sande af afgäldens storlek och besittningstidens längd torde man hafva
kunnat bereda inmutaren vederlag för mistningen af inmutningsrätten
vid besittningstidens slut, så att uppmuntringen till inmutning och
grufvedrift i sjelfva verket blifvit fullt lika stor som med det före¬
slagna systemet. Ordalydelsen af 1889 års kungörelse lägger emeller¬
tid hinder för omedelbar tillämpning af nu antydda grundsatser å in¬
mutningar, som skett medan denna kungörelse varit gällande. För
äldre inmutare, hvilka icke vilja underkasta sig en sådan lagstiftning,
måste derför ordnas på annat sätt.»
Öfvergångsstadgandet.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Förbehållet derom att de nya bestämmelserna icke skola ega till-
lämpning emot den, som före lagändringens trädande i kraft sökt in¬
mutning och ej varit underkastad föreskriften i 1889 års kungörelse,
bör uppenbarligen gälla ej blott de bestämmelser, som intagits i 17
§, utan jemväl den, som influtit- i 19 §. Det kan nemligen icke vara
åsyftadt att gent emot eu inmutare, som före den nya lagens trädande
i kraft erhållit inmutning å utarrenderad kronojord, kronoarrendat.orn
skulle kunna under obegränsad tid göra sin rätt till jordegareandel
gällande.
Med förra delen af andra punkten afses helt säkert allenast, att
beträffande inmutning, som erhållits under det i 1889 års kungörelse
stadgade förbehåll, tiden för lagens trädande i kraft skall i stället för
tiden för inmutningen utgöra utgångspunkten för den trettioårsperiod,
hvarunder enligt 17 § inmutare skall ega ovilkorlig rätt att ensam
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
drifva grufvan och hvarunder afgäldsprocenten icke kan med verkan
emot honom höjas. Det använda uttryckssättet synes emellertid icke
vara tillfredsställande. Särskild! kunde ordalydelsen lätteligen föranleda
den tolkning, att afgälden skall utgå enligt de vid lagens trädande i
kraft bestämda grunder jemväl efter de första trettio årens utgång samt
att ej blott afgäldsprocenten utan äfven de af Konungen faststälda be¬
räkningsgrunderna skola oföränderligt gälla sådana de voro vid lagens
trädande i kraft.»
Justitieråden Afzelius, Billing, Hellström och Westring anmärkte
dessutom, att den föreslagna särskilda bestämmelsen om tiden, inom
hvilken försöksarbetet skulle fullbordas och utmålsläggning sökas, icke
syntes vara af verkligt behof påkallad, samt att, om stadgande i an-
gifvet syfte likväl bibehölles, deråt torde böra gifvas en i någon mån
förändrad affattning, hvaraf tydligen framginge, att den stadgade tiden
jemväl i förevarande fall kunde förlängas på sätt i 21 8 vore före-
skrifvet.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Hon yl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
29
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 24 februari 1899
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Justitieråden: Huss,
Lindbäck.
Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finans¬
departementen anförde i underdånighet chefen för justitiedepartementet
statsrådet Annerstedt:
»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 12 maj 1898 — med
tillkännagifvande att de af Eders Kong!. Maj:t den 22 nästförutgångna
januari till Riksdagen aflåtna nådiga propositioner om ändrad lydelse
af vissa §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884 och om tillgodogörande af
den kronan tillkommande jordegareandel i grufva icke blifvit af Riks¬
dagen bifallna — anhållit, att Eders Kongl. Magt täcktes taga i öfver¬
vägande, huruvida icke frågan om tillgodogörandet af statens jordegare-
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
andel uti sådana grufföretag, om hvilka vore fråga, kunde lösas i viss
af Riksdagen angifven rigtning, och att Eders Kongl. Maj:t ville, efter
utredning härutinnan, till nästföljande Riksdag afgifva nytt förslag i
ämnet;
samt kommerskollegium, efter inhemtande af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes i Vesterbottens och Norrbottens län samt berg¬
mästarens i norra bergmästaredistriktet yttranden, inkommit med in-
fordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens ifrågavarande
framställning;
behagade, vid ärendets föredragning den 30 december 1898, Eders
Kongl. Maj:t i nåder förordna, att högsta domstolens utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhemtas öfver
ett förslag till sådan ändring i grufvestadgan, som af kommerskollegium
förordats.
Högsta domstolens utlåtande i ämnet har numera afgifvits och
torde få af mig i underdånighet anmälas.»
Efter att hafva redogjort för detta utlåtandes innehåll och det
hufvudsakliga af hvad i frågan tidigare förekommit, yttrade föredragande
departementschefen:
»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, är det egentligen tvenne
olika anordningar för tillgodogörande af kronans jordegareandel, som
blifvit under frågans föregående behandling med någon högre grad af
styrka förordade, nemligen afgäldssystemet och arrendesystemet. På
det förra hvilade det af kommerskollegium upprättade lagförslag, som
år 1893 remitterades till högsta domstolens yttrande, och detsammas
antagande föreslogs vid 1898 års riksdag af enskilde motionärer. Ar¬
rendesystemet åter låg till grund för de nådiga propositioner, som af-
lätos till 1894 och 1898 årens Riksdagar.
I sistnämnda Riksdags underdåniga skrifvelse i ämnet framhålles
emellertid, att den principiela skiljaktigheten emellan de nådiga pro¬
positionerna å ena sidan och de enskilda motionerna å den andra i
sjelfva verket mindre hänförde sig till den frågan, huruvida staten borde
tillgodogöra sig sin anpart i grufföretag enligt arrendesystemet eller
enligt afgäldssystemet, än till spörsmålet, huruvida staten skulle, såsom
enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag, för framtiden behålla i sin hand
eganderätten till sin anpart i grufvan, eller, på sätt i de enskilda
motionerna vore uttaladt eller förutsatt, afhända sig denna och öfver¬
låta den till inmutaren. Riksdagen anser det med skäl kunna sättas i
fråga, om ej den förra principen är att föredraga och anför i sådant
afseende hufvudsakligen följande:
81
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 50.
Blefve den grundsatsen fastslagen genom lagstiftningen, att i de
'JTufföretag, om hvilka vore fråga, statens jordegareandel tillkomme
nmutaren, låt vara med skyldighet för denne att erlägga afgäld, hade
täten dermed afskurit sig möjligheten att i framtiden ingripa bestäm-
ande i grufföretagen, annat än i den mån till äfventyrs kunde följa
f rätt för staten att ändra afgälden eller grunderna för dess bestäm-
lande. Fråga blefve dock, om icke staten härigenom afstått, mera
än nödigt varit, och sådana förhållanden kunde tänkas inträda, att det
för staten kunde befinnas önskvärdt att. hafva möjligheten öppen för
ett friare och etter olika tidsförhållanden mera lämpadt ingripande, än
Hvartill den kunde ega tillfälle sedan eganderätten till dess jordegare¬
andel blifvit af känd.
Om man alltså anslöte sig till grundtanken i Eders Kongl. Maj:ts
förslag, följde emellertid icke häraf, att samma förslag i öfrigt till sina
kulvudsakliga delar vore att obetingadt förorda. 1 sakens natur läge,
att, om man ville bibehålla kronans eganderätt till jordegareandelen
och åt staten förvara befogenheten att i en framtid kunna efter da¬
rrande förhållanden fritt förfoga deröfver, rätten till densammas be¬
gagnande måste komma att i hvarje fall disponeras endast för bestämd
tid. Men det syntes icke vara nödvändigt att för detta ändamål för¬
fara enligt arrendesystemet. Den grundsatsen, att staten borde be¬
hålla eganderätten och den framtida dispositionsrätten till jordegarean¬
delen kunde i stället genomföras med väsentlig anslutning till afgälds-
systemet. Begagnandet af statens jordegareandel kunde nemligen för
en bestämd tidsperiod tilläggas inmutaren, och detta på sådant sätt,
att han blefve ej blott berättigad utan äfven skyldig att för den be¬
stämda perioden öfvertaga jordegareandelen mot utgörande af en viss
till sina grunder faststäld afgift.
Enligt Riksdagens mening förtjenade det att tagas under noggrann
ompröfning, huruvida icke den förevarande frågans lämpligaste lösning
vore att söka i nu angifna rigtning. Svårigheterna beträffande af-
gäldssystemet hänförde sig hufvudsakligen till spörsmålet om bästa sättet
att bestämma afgäldens storlek och de grunder, efter hvilka den borde
beräknas. Dessa svårigheter, hvilka onekligen vore betydliga, finge
dock en väsentligen minskad vigt, om det blott gälde att disponera
statens rätt för vissa begränsade perioder. Ett missgrepp med afse¬
ende å grunderna för afgäldens beräkning kunde då efter vunnen er¬
farenhet lättare rättas, än om staten för all framtid afhändt sig sin
rätt i grufföretagen. 1 fråga om genomförandet af den framstälda
grundtanken borde först och främst öfvervägas, huruvida lämpligaste
32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
sättet för afgäldens bestämmande vore att söka i den s. k. rena royalty-
principen, eller i grundsatsen om viss anpart af nettovinsten såson
afgäld, eller huruvida ej afgiften skulle kunna utgöra en viss del a
den brutna malmens värde, i hvilket sistnämnda fall man kunde und
vika den pröfning af de öfver grufrörelsen förda räkenskaper, hvilke
blefve nödvändig, om afgälden skulle bestämmas till viss andel af netto
vinsten. Vidare måste komma under öfvervägande, för huru lång ti
hvarje gång en allmän reglering från statens sida af upplåtelserna
borde ega rum, och i sammanhang dermed tillses, att i hvarje särskildt
fall inmutaren tillförsäkrades en viss längre tids orubbad besittning, i
hvilket afseende den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna tidsbegränsning
— 30 år — syntes kunna vara lämplig.
Den af Riksdagen angifna lösning af frågan om tillgodogörande af
kronans jordegareandel i grufva är uppenbarligen egnad att medföra
den fördel, att, då jordegareandelen allenast för begränsad tid tillerkännes
inmutaren, i full utsträckning vinnes det vigtiga ändamålet, att för
staten beredes tillfälle att i framtiden utöfva inverkan på ifrågavarande
grufveföretag. När bestämmelserna om afgäld icke äro afsedda att
gälla för all framtid och afgälden icke skall utgöra den enda, eller ens
den hufvudsakligaste, förmånen för staten af jordegareandeiens åter¬
tagande, måste det också blifva jemförelsevis lätt att finna tillfreds¬
ställande grunder för afgäldens utgörande. Hvad dessa grunder angår
har kommerskollegium — som i sitt förslag anslutit sig till den i
Riksdagens skrifvelse uttalade grundtanken, att jordegareandeiens till¬
godonjutande endast för viss tid skall tillförsäkras inmutaren —
förordat afgäldens bestämmande till viss andel af grufvans nettoafkast-
ning. På denna princip hvilade redan det år 1893 till högsta dom¬
stolen remitterade förslaget, hvilket emellertid, i motsats emot det nu
föreliggande, tilldelade inmutaren en i tiden obegränsad rätt att till¬
godogöra sig jordegareandelen. De vigtiga erinringar, som af högsta
domstolen rigtades emot ifrågavarande del af 1893 års förslag och som
föranledde, att i de nådiga propositionerna till 1894 och 1898 årens
Riksdagar afgäldssystemet utbyttes emot arrendesystemet, torde, i strid
emot hvad kommerskollegium synes hafva förutsatt, ej i väsentlig mån
försvagas till följd deraf, att inmutarens rätt att nyttja jordegareandelen
inskränkes till viss tid. Icke heller lära de anmärkta olägenheterna
hos nettoafgäldssystemet kunna anses på ett tillfyllestgörande sätt
undanröjda genom de af kommerskollegium förordade tilläggsbestäm¬
melserna. Också har högsta domstolen, hvars utlåtande jag tillåter
33
Kont/l. Maj:ts Nät'/. Proposition N:o 50.
mig att härutinnan åberopa, enhälligt, afstyrkt de föreslagna stadgan-
dena om en till viss del af nettovinsten bestämd afgäld. Äfven om en
sådan afgäld möjligen skulle kunna på ett ej mindre för staten än ock
-för inmutaren fullt betryggande sätt anordnas — hvilket icke utan
iskäl betviflats — ligger det för öfrigt i öppen dag, att härför skulle
•erfordras så vidlyftiga bestämmelser och en så stor administrativ apparat,
kitt de icke skulle stå i rigtigt förhållande till ändamålet att bestämma
afgäld allenast för den begränsade tid, hvarunder inmutaren eger nyttja
kronans jordegareandel. Grundsatsen om tidsbegränsning af inmutarens
rätt till jordegareandelen medgifver fast hellre, att afgälden bestämmes
pa ett sådant sätt, som icke påfordrar invecklade föreskrifter eller för-
valtningsåtgärder. I Riksdagens skrifvelse framhålles särskild! den,
äfven inom högsta domstolen antydda, utvägen att bestämma afgälden
till viss del af den brutna malmens värde, för hvilket förfaringssätt
också finnes förebild i gällande lag om eftersökande och bearbetande
åt stenkolsfvndigheter. Afgäldens beräknande på angifna sätt synes åt¬
minstone i det stora flertalet praktiskt förekommande fall icke kunna
föranleda större svårigheter; såväl den brutna malmens myckenhet som
dess värde vid grufvan måste nemligen kunna lätteligen utrönas i fråga
om grufvor med den beskaffenhet och det läge, hvarom kan vara fråga.
Att, när afgälden bestämmes till eu för alla grufvor lika värde,procent,
densamma, om den icke skall blifva alltför betungande för vissa grufvor,
måste sättas något lägre än den afgäld, som möjligen skulle kunna af
andra grufvor utkräfvas, lärer ej böra hindra anlitandet af en utväg,
genom hvilken staten — jemte det den erhåller eu säker och lätt be¬
räknad inkomst, som ej motsvaras af dryga administrationskostnader —
kommer i tillfälle att utöfva ett reglerande inflytande på den för vårt
land i mera än ett afseende högst betydelsefulla grufbrytningen å
kronojord. Äfven beträffande afgäldsprocentens storlek torde man lämp¬
ligen kunna åtminstone tills vidare följa stenkolslagstiftningens exempel.
Till de enkla administrativa föreskrifter, som för afgäldens uppbärande
och redovisande må erfordras, lärer något förslag icke nu behöfva fram¬
läggas.
Hvad angår den period, för hvilken jordegareandel en upplåtes åt
inmutaren, synes Riksdagen närmast hafva förutsatt, att en till lika
antal år bestämd period skulle beräknas för hvarje särskildt grufve-
företag. Då det emellertid kan för det allmänna vara af väsentlig vigt
att kunna på eu gång med jordegarens rätt förfoga öfver samtliga
den nya lagstiftningen underkastade grufvor, torde lämpligare vara att
bestämma eu gemensam tidpunkt för upphörande af särskilda inmutares
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 34 Haft. 5
34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.
rätt att nyttja jordegareandelen. År denna tidpunkt bestämd till utgån¬
gen af trettio år från året för den nya lagens trädande i kraft, synes föl¬
en följd af år framåt det af Riksdagen framhållna önskningsmål vinnas,
att den enskilde inmutaren alltid tillförsäkras en längre tids orubbad
besittning. Och uppenbarligen möter det icke något hmdei att, så
snart de framtida förhållandena kunna med större säkerhet beräknas,
genom ändrade lagbestämmelser utsträcka trettioårsperioden, dervid, om
erfarenheten sådant föranleder, afgälden kan för den, Överskjutande
tiden höjas.
De i det remitterade förslaget upptagna ändringar i åtskilliga
andra delar af grufvestadgan öfverensstämma fullständigt med den nådiga
propositionen till 1898 års Riksdag. Emot desamma hafva inom högsta
domstolen framstälts anmärkningar endast hvad angår bestämmelserna i 8 §
om jordegares rätt att mot godtgörelse tillegna sig i grufva brutna,
icke inmutningsbara mineraliska ämnen. Med anledning af hvad så¬
lunda anmärkts torde i nämnda § böra vidtagas sådan jemkning, att
den tid, hvarinom jordegaren skall afhemta ifrågavarande ämnen, skall,
der tvist om godtgörelsens belopp uppstått, räknas från det att beloppet
blifvit slutligen bestämdt.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förevarande
lagförslag med de af honom nu förordade jemkningar, hemstälde han
i underdånighet, att det sålunda jemkade lagförslaget måtte, jemlik!
§ 87 regeringsformen, för Riksdagen till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder.lemna
bifall; och skulle till följd häraf nådig proposition till
Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. A vid
detta protokoll utvisar.
Ex protoeollo
Aug. von Hartmansdorff.
Stookholm. K. L. Beckmans Boktryckeri, 1899.