Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1
N:o 22.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångs¬
balken, till lag angående påföljd i vissa fall af
parts uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad
lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående än¬
dring i vissa fall af gällande bestämmelser om härads¬
ting den 11 maj 1872, till lag angående ändrad ly¬
delse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag den 28 juni 1895, till lag angående ändrad
lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895 samt till lag angående ändrad lydelse af 24 §
i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verk¬
samhet den 28 juni 1895; gifven Stockholms slott den
3 februari 1899.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kong]. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 17 Häft. (Ar:o 22).
1
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
2:o) lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i
brottmål;
3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872;
4:o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag
och enkla bolag den 28 juni 1895;
5:o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895; och
6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
L. Annerstedt.
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
3
Förslag
till
LAG
angående ändrad lydelse af II kap. rättegångsbalken.
4 ' ’ ■ K / : A 7 '
Härigenom förordnas, att 11 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
11 kap.
Om stämning.
1 §•
Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,
der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas efter ty
här nedan sägs.
2 §
Vilja flera kära i mål, som dem alla rörer, ege de g^pom en stäm¬
ning målet anhängiggöra. Aro flera, som svara skola i samma mål,
må de alla genom en stämning kallas.
3 §.
Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.
Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva; dock galle allenast häradshöfdingens stämning, der
den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist utom länet.
Förteckning å dem, som äro förordnade att stämningar gifva, skall
nnas anslagen å rättens dörr samt i början af hvarje år af härads-
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
höfdingen insändas till Konungens befallningshafvande för intagande i
länskungörelserna.
Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är, eller,
der sådan ej finnes, af rättens ordförande.
4 §•
Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i 13
kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning utfärda.
5 §•
Då stämning sökes, gifve käranden skriftligen eller muntligen upp
hvad han i målet påstår och grunden derför; ege ock säga, huru lång
tid han för stämningens kungörande t-arfvar.
6 §•
Stämning skall skriftligen utfärdas och deri utsättas, å hvilken ort
och dag målet skall till handläggning företagas. Utfärdas stämning
till ting, för hvilket tiden ännu ej är bestämd, varde i stämningen
angifvet, å hvilken rättegångsdag under tinget målet skall förekomma.
Gifves stämning efter skriftlig ansökning, skall stämningen derå tecknas.
Är stämning muntligen sökt, skall i stämningen sägas hvad käranden
påstår och grunden derför, efter den uppgift han derom haft.
7 §■
Stämning skall genom kärandens försorg kungöras svaranden me¬
delst stämningshandlingens öfverlemnande i hufvudskrift eller besannad
afskrift.
8 §•
Kungörande af stämning må ej ske der gudstjenst hålles eller sam¬
mankomst för gemensam andaktsöfning eljest eger rum; ej heller å all¬
mänt embetsrum under det embete eller tjenst förrättas af den, hvilken
stämningen skall kungöras, utan så är, att stämningen rörer sak, som
han har att för embetet eller tjensten bevaka.
Mellan klockan nio om aftonen och klockan sex om morgonen
vare ej någon skyldig att i sin bostad mottaga stämning.
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
5
9 §•
Nu är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning
kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rätten eller
häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket boende, anmält
viss person, som eger att för honom stämning mottaga, eller anvisning
å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte om¬
ständigheter, som utmärka, att han håller sig undan eller att han har
för afsigt att för framtiden bosätta sig i främmande land; varde stäm-
ningshandlingen införd i allmänna tidningar^ tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång, och, der så ske kan, i tidning inom den ort,
der han senast i riket bodde, en gång. Derjemte skall, der svaranden
inom riket eger kändt hemvist, stämningshandlingen eller besannad af¬
skrift deraf fästas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, om
sådant tinnes, samt, der han ej har sådant hemvist men eger fastighet
inom riket, tillställas den, som förvaltar fastigheten.
öfver anmälanden angående behörighet att stämning för annan
mottaga skall särskild förteckning föras å landet af häradshöfdingen
och i stad af rätten.
10 §.
Har svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda
dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller om¬
bud, som eger för honom mottaga stämning, dervid kunnat träffas, och
kan ej heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der
han tjenst eller näring har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller
sådant ombud för honom sig uppehåller: förekomma i öfrigt omständig¬
heter, som gifva anledning dertill, att han håller sig undan; varde
stämningshandlingen eller besannad afskrift deraf fästad å hans husdörr
och uppläst för hans husfolk, om sådant finnes.
11 §• '
Der delegare i pskift dödsbo skola stämmas i mål, som boet rörer,
mä stämningen kungöras den, som i boet sitter, ehvad han är delegare
eller syssloman; och svare denne de öfrige för att de utan dröjsmål
erhålla underrättelse om stämningen.
6
Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 22.
12 §.
Skall helt byalag stämmas, och äro byamännen flere än tio, må
stämningen kungöras sålunda, att besannad afskrift af stämningshand-
lingen öfverleinnas till en af svarandena att vara för dem alla tillgänglig
samt handlingen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena be¬
kommit afskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å rättens
dörr. Lag samma vare, der eljest flere än tio skola stämmas i mål,
som angår egendom eller rättighet, hvilken är för flera fastigheter
samfäld.
13 §.
I mål angående grufva, som tillhör flere gemensamt, må stämning
å delegarne kungöras grufföreståndaren; och svare denne delegarne för
att de ofördröjligen å stämma eller annorledes erhålla underrättelse
om stämningen.
14 §.
Stämning å konkursbo varde kungjord den, som förordnats att boets
angelägenheter bevaka, eller, der flere äro dertill förordnade, någon
af dem.
15 §.
År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller
å stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen kungjord
den, som eger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, der
flere, hvar för sig eller gemensamt, äro dertill behörige, någon af dem.
Huru stämning skall kungöras, der styrelse för aktiebolag eller regi¬
strerad förening för ekonomisk verksamhet vill kära till bolaget eller
föreningen, derom är särskild! stadgadt.
År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men
finnes någon, som eger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver sam¬
fundets angelägenheter besluta, skall stämningen honom kungöras.
16 §.
Då socken, stad eller annan sådan menighet skall stämmas, värde
stämningen kungjord den person eller myndighet, på hvilken det an¬
kommer att sammankalla dem, som i afseende å talans utförande i
målet hafva att för menigheten besluta.
Kongl. Majtis Nåd. Proposition N:o 22.
7
17 §.
Skall härad eller tingslag stämmas, varde stämningshandlingen
uppläst i kyrkorna i de församlingar, som till häradet eller tingslaget
höra, samt å rättens dörr anslagen. Stämning å de väghållningsskyldige
i härad, tingslag eller annat väghållningdistrikt skall kungöras väg-
styrelsens ordförande.
18 §.
I mål, deri landsting skall svara, varde stämningshandlingen i
hufvudskrift eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallnings¬
hafvande; och läte Konungens befallningshafvande landstinget å näst
infallande lagtima möte om stämningen underrättas.
19 §.
Der stämning skall kungöras kronan, varde stämningshandlingen i
hufvudskrift eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallnings¬
hafvande i det län, der domstolen är. Skall kronans talan i målet af
annan myndighet bevakas, föranstalte Konungens befallningshafvande,
att underrättelse om stämningen kommer den myndighet tillhanda.
Varder i fall som nyss är sagdt stämningshandlingen af käranden
omedelbart ingifven till den myndighet, som har att talan bevaka, vare
det ock gilt.
20 §.
Skall stämning kungöras någon, som vistas utom det län, der
käranden bor, men inom riket, ege käranden att hos Konungens befall¬
ningshafvande i nämnda län påkalla biträde med kungörandet. Vill
han af sådan rätt sig begagna, gifve till Konungens befallningshafvande
in stämningshandlingen jemte besannad afskrift och förskjute den kostnad
Konungens befallningshafvande finner för ändamålet nödig. Konungens
befallningshafvande sände derefter handlingen och afskriften till befall-
ningshafvanden i det län, der stämningen kungöras skall; och har denne
att ombesörja, det stämningen kungöres efter ty för hvarje fall är stad¬
gadt, så ock att till befallningshafvanden i det förra länet öfversända
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
stämningshandlingen tillika med bevis om kungörandet. Vill käranden
sjelf påkalla biträde af befallningshafvanden i det län, der kungörandet
skall ega rum, hafve ock dertill lof.
21 §.
Vistas den, hvilken stämningen kungöras skall, utom riket, ege
käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens
kungörande; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas nödig, af
käranden förskjuten.
22 §.
* #
Stämning å den, som inom riket vistas, skall kungöras: sist å
åttonde dagen före den för målets handläggning utsatta dag om sva¬
randen har sitt hemvist i stad, der rätten sammanträder, sist å fjor¬
tonde dagen förut om svaranden eljest har sitt hemvist i det län, der
domstolen är, och sist å trettionde dagen förut om svaranden har sitt
hemvist i annat län inom riket; dock att, der någon, som har sitt
hemvist inom Vesterbottens eller Norrbottens läns lappmark, skall stäm¬
mas till annan domstol än den, inom hvars område han är boende,
stämningen ej i något fall må kungöras senare än å trettionde dagen
före inställelsedagen. Stockholms stad och Stockholms län skola vid
beräknande af stämningstid anses såsom ett län.
Såsom svarandens hemvist vare den ort ansedd, der han är man-
talsskrifven. För den, som ingenstädes är mantalsskrifven, skall stäm¬
ningstid räknas så, som om han vore boende å den ort inom riket, der
han med stämningen anträffas.
23 §.
Finnes svaranden utom riket, varde stämningen kungjord, om han
vistas inom Europa, sist å sextionde dagen före inställelsedagen och i
annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut.
Har någon, som utom riket vistas, inom riket ombud, som eger
att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, varde, der
stämning kungöres det ombud, stämningstid räknad efter ombudets
hemvist.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
9
24 §.
Varder stämning å delegare i oskift dödsbo kungjord på sätt i
11 § sägs, ege enhvar delegare att med hänsyn till sitt hemvist njuta
här förut stadgad stämningstid, räknad från den dag stämningen del-
gafs den, som i boet sitter.
25 §.
Kungöres stämning enligt 9 §, skall kungörandet vara fullbordadt
sist å etthundratjugonde dagen före den i stämningen utsatta dag.
26 §.
Vill någon kungöra stämning, efter ty i 12 § sägs, skall hvad der
är föreskrifvet vara till fullo verkst-äldt sist å sextionde dagen före
instållelsedagen.
27 §.
Delgifning af stämning enligt 13 § skall ske sist å sextionde
dagen före inställelsedagen.
28 §.
För svarande, som i 14 eller 15 § afses, gäjle den i 22 § stad¬
gade stämningstid, räknad efter den ort, under hvars domstol svaranden
lyder i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att kungörande af
stämning enligt sista stycket af 15 § ej må ske senare än å sextionde
dagen före inställelsedagen.
29 §.
Stämning å menighet, som i 16 eller 17 § sägs, varde kungjord
sist å sextionde dagen före inställelsedagen.
Bih. till Rikad. Prot. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 17 Häft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
30 §.
Landsting vare ej pligtigt att ingå i svaromål förr än å trettionde
dagen från den, då landstinget näst efter stämningens kungörande till
lagtima möte sammanträder.
Stämning å kronan skall kungöras sist å trettionde dagen före
inställelsedagen.
31 §.
Om stämningstid i vexelmål är särskildt stadgadt.
32 §.
Vill den, som stämd är, låta stämma käranden igen i samma sak
eller den, som dermed eger gemenskap, vare för genstämningen hälften
så lång tid, som för första stämningen räknas skall efter ty förut är
sagdt, der ej den, som genstämmes, eljest är pligtig att inom kortare
tid svara.
33 §.
Varder ej stämning kungjord på sått i 7 till och med 19 §§ för
hvarje fall sägs, vare ogill, der ej den, å hvilken stämning tagits, än¬
dock ingår i svaromål.
År stämning kungjord efter ty nyss är sagdt, men har kungöran¬
det icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden
å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att
svaranden den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter. Har
svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt
och inom tid, som för stämnings kungörande gäller, delgifva svaranden
rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet förfallet.
34 §.
Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan mot den, som på
fri fot är, läte honom till rätten stämmas; och galle dervid hvad an¬
gående stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§ samt i 20 och 21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
11
§§ stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande
berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.
Stämning i brottmål värde svaranden kungjord så tidigt, att han
å förelagd dag kan för rätten sig inställa.
Ej vare i brottmål stämning nödig, der man vill vid rätten väcka
talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar någon, som tilltalad
blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt, och vill han förty i målet yrka
ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning, jemväl då veder-
parten är genom ombud tillstädes.
35 §.
Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten in
skriftlig ansökning om stämning med uppgift om sitt påstående samt
grunden derför; och varde stämningen å den ansökning tecknad. Om
kungörande af stämning, som hofrätt utfärdat, vare lag som i fråga
om kungörande af stämning till underrätt.
36 §.
Hvad i 8 § samt i 11 till och med 21 §§ är stadgadt i fråga om
stämnings kungörande skall ega motsvarande tillämpning i afseende å
delgifning af domstols beslut.
§ 37.
I nderrätt förordne vissa män, å landet minst en i hvarje socken,
att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut,
så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Dessa stämningsmän
gånge inför rätten ed, att de redligen och utan försumlighet skola ut¬
rätta de delgifningsärenden, som åt dem uppdragas. Nämndeman vare
ock stämningsmän utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.
förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall
finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos
häradshöfdingen.
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
38 §.
Intyg af två stämningsmål!, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så
verkstäld, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,
som meddelats af kronofogde, stadsfogde eller länsman eller af svensk
konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjensteman. Skriftligt erkän¬
nande om delgifning vare ock, der det är genom intyg af eu ojäfvig
stämningsmål! bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
Genom denna lag upphäfvas:
hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens all¬
männa besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar
skola ställas på första dagen af ting;
68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
den 16 mars 1739;
hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne uti
de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande må
hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12 ok¬
tober 1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;
hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning
å menighet;
37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
och ansökningar den 29 november 1756;
förordningen angående förändradt stämning,ssätt i vissa fall den
5 april 1871;
förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;
så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot
denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen
angående sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande
och tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige
och Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej
heller i 18 § af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge den 6 juni 1883.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
13
Hvad förklaringen af allmänna lagens stadgande!! om stämning
den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å
motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom en stäm¬
ning inkallade, skall fortfarande gälla.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900; dock att nu
gällande föreskrifter om stäinningstid skola lända till efterrättelse i
mål, deri stämning före nämnda dag delgifvits.
14
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 22.
Förslag
till
LAG
angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål.
Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts ute¬
blifvande från underrätt i vissa brottmål den 8 november 1889 för¬
ordnas som följer:
År i brottmål, som blifvit till underrätt instämdt, åklagare eller
enskild kärande ej å den i stämningen utsatta dag tillstädes, och varder
ej laga förfall visadt, vare käromålet förfallet. Kommer å den dag
åklagare eller enskild kärande tillstädes och visar, att svaranden blifvit
lagligen stämd, men är svaranden borta utan att laga förfall framtes,
ege rätten förordna om hans hemtande eller lägga honom vite före.
Varder han ej samma dag efter hemtning för rätten instäld, döines för
uteblifvande att höta fem kronor eller mera, högst etthundra kronor.
Uteblifver i brottmål svarande utan laga förfall å dag, till hvilken
målet uppskjutits; varder han ej å den dag efter hemtning instäld och
vållas af hans uteblifvande ytterligai’e uppskof, varde fäld till vite, der
sådant är honom förelagdt, eller böte som nyss är sagdt.
Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om uttagande och
om återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förord¬
ning blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna
lag ådömas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
Kong], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
15
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall
sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen
förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.
6 §•
I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rätte¬
gångsbalken eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa
ting, uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre
rådrum erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande
ting. I dessa tingslag skall jemväl i fall, som afses i 12 kap. 2 och
3 §§ rättegångsbalken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt
sammanträde, innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§
stadgas om påföljd af parts uteblifvande från ting.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
*
Förslag
till
LAG
angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag den 28 juni 1895.
Härigenom förordnas, att 17 § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Angående bolagsmans befogenhet att för bolaget mottaga stämning
är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende gäller
ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall bolaget
kungöras.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900,
i 11
Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
17
Förslag
till
LAG
angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.
Härigenom förordnas, att 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:
I i 1 ‘ N 1 > f T t . ’ 1* U • V » : f ■ J f " t*, i ' t"/ Ä*\ii 1' ■ ' •• • i t 1 ">
Angående styrelseledamots befogenhet att för bolaget mottaga stäm¬
ning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall
bolaget kungöras.
Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma, fattats, eller
eljest kära till bolaget, kalle aktieegarne till bolagsstämma för val af
ombud att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses del-
gifven, då den blifvit å stämman föredragen; dock vare i fall, som i
inom der stadgad tid
1900.
39 § afses, styrelsens rätt till talan bevarad, om
stämman blifvit utlyst ätt ofördröjligen hållas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Förslag
till
LAG
angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.
Härigenom förordnas, att 24 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 skall erhålla följande än¬
drade lydelse: f ,
Angående styrelseledamots befogenhet att för föreningen mottaga
stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall
föreningen kungöras.
Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å samman¬
träde fattats, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen för¬
eningens revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem;
och åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen
kalla föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i
den tvist föra föreningens talan.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
19
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
å Kristiania slott den 21 Februari 1898
i närvaro af:
Haris Excellens herr statsministern Boström,
Hans Excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna.
Departementschefen statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet
Riksdagens skrifvelse den 13 Maj 1896, deri Riksdagen på anförda skäl
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid och
dermed sammanhängande frågor, i syfte att stämningstiderna, då sva¬
randen bodde utom staden eller häradet, måtte varda förkortade.
Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda skrifvelse, yttrade
departementschefen vidare:
»Såsom Riksdagen ansett, torde en förkortning af stämningstiderna
i vissa fall vara af behofvet påkallad. Med frågan om ändrade be¬
stämmelser angående stämningstidernas längd sammanhänga emellertid,
på sätt i den af Riksdagen åberopade framställningen af dess justitie¬
ombudsman erinrats, åtskilliga andra frågor, i afseende å hvilka tarfvas
nya eller förändrade föreskrifter. Med anledning häraf och då jemväl
de i öfrigt om stämning gällande stadganden i vissa hänseenden synas
icke fullt lämpa sig för ändrade tidsförhållanden eller ock erfordra full¬
ständigande eller förtydligande, har jag trott det vara lämpligast att
nu företaga en fullständig revision af lagstiftningen om stämning, der-
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
vid jag ansett väsentlig ledning kunna hemtas af lagkomité^ och äldre
lagberedningens förslag i ämnet. Jag har derföre låtit inom lagbyrån
utarbeta förslag dels till lag angående ändring i vissa delar af rätte¬
gångsbalken, innefattande ny lydelse af 11 kap. och tillägg till 12 kap.,
dels ock till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen an¬
gående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den
17 maj 1872; och anhåller jag att få i korthet redogöra för grunderna
för dessa förslag.
1 §■ Den sedan gammalt i vår rätt gällande grundsats, att talan i tviste¬
mål anhängiggöres genom stämning, är i den föreslagna 1 § i 11 kap.
rättegångsbalken bibehållen. I anledning deraf att för vissa fall, såsom
i afseende å fordringsanspråk i konkurs samt en del vatten rätt sfrågor,
tinnas meddelade bestämmelser om andra sätt för talans anhängig-
görande, har erinran bort göras, att med förevarande stadgande icke
afses att upphäfva verkan af sådana särskilda bestämmelser. Der någon
är tillstädes och medgifver att utan stämning svara ä anspråk, som vid
rätten mot honom väckes, lärer från det allmännas sida hinder ej kunna
möta för målets omedelbara upptagande till behandling. För sådant
fall har alltså stämning ansetts obehöflig.
2 §. Enligt gällande lag må, der flere skola stämmas i samma mål, de
alla genom en stämning inkallas. Denna till parternas beqvämlighet
uppstälda regel har upptagits i 2 §'och fullständigats med en bestäm¬
melse att, på sätt redan nu utan uttryckligt stadgande förfares, jem¬
väl flere, som vilja kära i ett mål, må genom en stämning anhängig¬
göra detsamma.
3 §. 1 3 § återfinnas bestämmelser om hvem som skall vara behörig
att utfärda stämning. Såsom hittills bör det naturligen tillkomma
häradshöfdingen att meddela stämning till -häradsrätt. I ändamål att
parterna ej må besväras med att för stämnings erhållande ovilkorligen
söka häradshöfdingen, är det emellertid för närvarande honom medgifvet
att förordna biträdande stämningsutgifvare. Detta medgifvande har i
förslaget bibehållits, med föreskrift tillika att förteckning å dem, som
äro förordnade att gifva stämningar, skall till vederbörandes kännedom
finnas anslagen å rättens dörr. Då likväl underrättelse om förordnandet
härigenom i allmänhet icke beredes andra än dem, som bo inom tings¬
laget, har allenast häradshöfdingens egen stämning ansetts böra gälla,
derest den, hvilken stämningen skall kungöras, har sitt hemvist utom
tingslaget. Hvad angår befogenhet att utfärda stämning till rådstufvu-
Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
21
rätt, lärer det med hänsyn till de mellan rikets särskilda stadsdomstolar
rådande olikheter i organisation och arbetssätt icke böra ifrågasättas att
i lagen upptaga uttömmande stadganden om hvem dylik befogenhet
tillkommer, utan synes frågan derom i allmänhet böra för hvarje sär¬
skild domstol bero af faststälda reglementariska föreskrifter eller beslut
af domstolen. I lagen erfordras alltså endast en erinran härom jemte
bestämmelse att, der sårskildt uppdrag ej blifvit någon meddeladt att
å rättens vägnar utfärda stämning, detta åliggande tillkommer rättens
ordförande.
Då stämning endast innefattar en kallelse å svaranden att inför 4 §.
rätten inställa sig för afgifvande af svaromål å kärandens påstående,
torde de omständigheter, som eljest innefatta domarejäf, ej böra utgöra
hinder för stämningsutgifvare att utfärda stämning. Stadgande härom
har influtit i 4 §.
Numera lärer väl vanligen, då stämning sökes, skriftlig stämnings- 5 §.
ansökan aflemnas. För att emellertid mindre skrifkunniga parter icke
matte ådragas särskilda kostnader för stämningsansökans uppsättande,
har det ansetts icke böra förvägras kärande att efter allenast muntlig
ansökan erhålla stämning. Till vinnande af erforderlig reda och full¬
ständighet torde det böra åligga käranden att, då ansökan göres, jemväl
angifva den grund, hvarå han stöder påståendet. På det att käranden
må hinna kungöra svaranden stämningen så lång tid före inställelse¬
dagen, som för hvarje fall är stadgad, bör käranden lemnas tillfälle att
säga huru lång tid han för detta ändamål tarfvar; egande i följd häraf
stämningsutgifvaren icke att utsätta målet till handläggning före ut¬
gången af den tid, käranden sålunda för nämnda ändamål skäligen kan
förbehålla sig.
I öfverensstämmelse med hvad nu gäller, föreskrifves i 6 §, att 6 §.
stämning skall skriftligen utfärdas. För närvarande gifves stämning
till häradsrätt till första dagen af ting eller sammanträde, då alltså
parterna i samtliga instämda mål måste infinna sig för att erhålla be¬
sked, å hvilken dag under tinget eller sammanträdet deras mål komma
att till handläggning företagas. Att detta för parterna medför högst
väsentliga olägenheter är uppenbart; och då det, äfven der biträdande
stämningsutgifvare användas, icke torde möta större svårighet för do¬
mare att vidtaga sådana anordningar, att redan i stämningen kan be¬
stämmas den dag, då målet skall inför rätten förekomma, har i förslaget
intagits stadgande, att denna dag skall i stämningen utsättas. Öfriga
22
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
föreskrifter i 6 § hafva till syfte att åt stämningshandlingen, som utgör
grunden för den följande rättegången, bereda nödig fullständighet.
7 §. I 7 § upptages den allmänna, med gällande rätt öfverensstämmande
regeln, att det åligger käranden föranstalta om stämningens kungörande
för svaranden. Att, der svarandena äro flere, stämningen skall, så vida
ej undantag för visst fall medgifves, kungöras dem alla, lärer klart framgå
af ordalydelsen. I afseende å sättet för kungörandet har det synts
lämpligast, att käranden får behålla hufvudskriften af stämningshand¬
lingen att inför rätten uppvisas och svaranden således endast bekommer
en besannad afskrift deraf; men för att svaranden redan vid stämningens
mottagande må få tillfälle förvissa sig om stämningshandlingens vigtig¬
het, bör vid kungörandet hufvudskriften tillika förevisas svaranden.
8 §. För närvarande är såsom regel stadgadt, att kungörande af stäm¬
ning må verkställas, ehvar den finnes, hvilken stämningen skall kun¬
göras. Då detta stadgande, såvidt det innebär allenast att det för kun¬
görande af stämning ej erfordras att uppsöka svaranden i hans hemvist
utan att kungörandet kan ske, äfven om svaranden träffas å annan ort,
torde få anses öfverflödigt, men detsamma möjligen .skulle kunna för¬
anleda till det missförstånd, att den, som skall kungöra stämning,
skulle vara berättigad att tilltvinga sig tillträde till plats, som eljest ej
är för honom tillgänglig, har stadgandet ej upptagits. Deremot har det
nu från regeln gifna undantag att kungörande ej må ske i kyrka, hvilken
bestämmelse uppenbarligen afser allenast de tillfällen, då gudstjenst i.
kyrka hålles, i 8 § upptagits och utvidgats, så att skydd mot andaktens
störande genom kungörande af stämning, likasom enligt 11 kap. 1 och
2 §§ strafflagen skydd mot våld och förargelseväckande beteende, skall
tillkomma jemväl dem, som bevista gudstjenst å annat ställe än i kyrka
eller som eljest deltaga i sammankomst för gemensam andaktsöfning,
hvarjemte ansetts nödigt meddela förbud mot störande af offentlig för¬
rättning genom stämnings delgifvande med någon, som dervid tjenstgör.
Slutligen har, för att freda mot stäinningsbesök nattetid, intagits stad¬
gande att ej någon är skyldig att å sådan tid mottaga stämning.
9 och 10 §§. Genom förordningen den 5 april 1871 meddelades föreskrifter om
särskild!, stämningssätt för det fall, att svaranden ej kan anträffas med
stämning samt anledning är för handen, antingen att han håller sig
undan eller att han lemna! landet och har för afsigt att bosätta sig på
främmande ort. Dessa föreskrifter hafva, med allenast obetydliga jemk-
ningar, upptagits i 9 och 10 §§.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
23
I vissa fall, då två eller flere svarande skola ståmmas, och före- 11—14 §§.
målet för den tvist, som genom stämningen skall anhängiggöras, är för
dem gemensamt, har lagstiftaren redan medgifvit undantag från regeln,
att stämning skall genom kärandens försorg en hvar svarande delgifvas,
samt till och med påkallat medverkan från svarandesidan för delgif-
ningen — allt tydligen i syfte att lätta kärandens besvär med del-
gifningen och minska kostnaden derå för den part, som slutligen måste
vidkännas densamma. Bestämmelser af nu angifva innebörd hafva i
förslaget upptagits i 11—14 §§. Der flere delegare i oskift dödsbo skola
stämmas i mål. som boet rörer, må det enligt gällande lag ske genom
stämningens kungörande för den, som sitter i boet; och är denne skyldig
att till de öfriga fortskaffa stämningen. Detta stadgande har upptagits
med sådan affattning, att deraf tydligen framgår, det kungörandet skall
anses vara genom delgifningen med den, som sitter i boet, fullbordadt
i afseende å samtliga dödsbodelegarne. Föreskriften om skyldighet för
den, som sitter i boet, att föranstalta, det de öfriga erhålla underrättelse
om stämningen, afser således endast rättsförhållandet emellan den, som
mottagit stämningen, och de öfriga. Samma stämningssätt, som är
stadgadt i afseende å delegare i oskift. dödsbo, må enligt resolutionen den
29 november 1756 gälla i de mål, som röra bruk, hvilka innehafvas
af en egare eller flera intressenter och drifvas genom syssloman. Denna
föreskrift har ansetts kunna utan fara utvidgas derhän, att förvaltare af
fast egendom i allmänhet skall hafva att för egare, som ej har sitt hemvist
å egendomen, emottaga stämning i mål, som rörer egendomen; och skall
förvaltaren, i likhet med hvad som nyss sagts om den, som mottager
stämning för delegare i oskift dödsbo, hafva skyldighet att underrätta
egaren om stämningen. Ofta hafva klagomål försports öfver svårig¬
heterna att enligt nu gällande föreskrifter kungöra stämning för del-
egarne i en större by eller annan dylik mera omfattande samfällighet.
Tillräcklig trygghet i det fall, som nu nämnts, synes kunna vinnas,
derest afskrift af stämningshandlingen tillställes en af svarandena med
skyldighet för denne att tillhandahålla de öfrige densamma, samt hand¬
lingen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena fått sig af¬
skrift^ tillstäld, uppläses i församlingens kyrka och anslås å Rättens
dörr. Enahanda svårigheter, som förefinnas vid stämnings kungörande
för delegarne i en större by, möta ej sällan, då stämning skall kungöras
flere delegare i grufva. Enligt grufvestadgan skall, då två eller flera
personer i samma grufföretag deltaga, alltid finnas en grufföreståndare,
24
Kong!-. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
som val ej eger befogenhet att för delegarne svara men har att sam¬
mankalla dem att öfverlägga om deras gemensamma angelägenheter.
Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt medgifva, att stämning
å flere grufdelegare i mål, som grufvan angår, må med laga verkan
mot delegarne kungöras grufföreståndaren, hvilken alltså har att ansvara
delegarne, för att de erhålla underrättelse om stämningen antingen å
grufstämma eller annorledes.
15—20 §§. De allmänna reglerna om stämnings kungörande tarfva i viss man
komplettering i fråga om korporationer och andra så kallade juridiska
personer, och återfinnas bestämmelser härom i 15—20 §§.
Hvad först angår konkursbon äfvensom bolag, föreningar eller
andra samfund, stiftelser eller andra sådana inrättningar, ligger det i
sakens natur, att stämning bör delgifvas den, som enligt lag, regle¬
mente eller annat gällande stadgande företräder svaranden. Enligt
16 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag eger, der ej annorlunda
är bestämdt, en hvar delegare i handelsbolag företräda bolaget. 1 detta
och andra fall, då flere hvar för sig ega utöfva representationsrätten,
bör det gifvetvis vara tillfyllest, att stämning delgifves någon af dem,
som hafva sådan rätt. Der åter rätten att företräda svarande, hvarom
här är fråga, tillkommer flere sålunda, att de endast gemensamt ega
utöfva denna rätt, skulle, strängt taget, stämning böra delgifvas dem
alla. Detta har emellertid med skäl ansetts onödigt betungande för
käranden. Af sådan anledning är det enligt 41 § i lagen om aktie¬
bolag och 24 § i lagen om registrerade föreningar af ekonomisk verk¬
samhet medgifvet, att kungörande af stämning å aktiebolag eller för¬
ening af nyss nämnda art, hvilka skola företrädas af eu styrelse, må
med laga verkan kungöras hvilken som helst af styrelsens ledamöter.
Dermed öfverensstämmande regler hafva ansetts utan fara kunna med¬
delas i afseende å alla nu ifrågavarande arter af svarande. Hvad nyss
omförmälda lagrum innehåller om kungörande af stämning, då aktie¬
bolags eller förenings styrelse vill kära till bolaget eller föreningen,
har ansetts vara af den speciela natur, att det ej bort här intagas. En
erinran om dessa bestämmelsers fortfarande giltighet har vid sådant
förhållande måst i 16 § göras. För de antagligen mera sällsynta undan¬
tagsfall, då ej någon är satt att företräda samfund, som stämmes, synes
utan olägenhet kunna stadgas, att stämningen må med laga verkan del¬
gifvas den person, hvilken kan vara satt att sammankalla dem, som
hafva att öfver samfundets angelägenheter besluta.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
25
Stämning å menighet skall enligt resolutionen den 29 maj 1752
kungöras genom uppläsning i kyrkan och anslag å rättens dörr. Då,
hvad först angår socken, stad eller andra sådana menigheter, dessa nu¬
mera hafva organiserad förvaltning, så att beslutanderätten i deras
angelägenheter tillkommer antingen de till stämma samlade medlem-
marne af menigheten eller någon representativ församling eller nämnd,
har det nu gällande, onekligen mindre tillfredsställande stämningssättet
ansetts lämpligen kunna utbytas mot föreskrift att stämning å sådan
menighet skall kungöras den person eller myndighet, som eger att till
sammankomst kalla dem, hvilka i afseende å målet hafva att för menig¬
heten besluta. Deremot har i fråga om härad, tingslag eller dermed
jemförlig menighet, som i allmänhet ej eger lagstadgad representation,
det förut gällande stämningssättet bibehållits. Då länskommunens repre¬
sentation, landstinget, i regeln icke sammanträder mera än en gång år¬
ligen, har det funnits lämpligast att låta stämning å sådan kommun
med laga verkan kungöras Konungens befallningshafvande, genom hvil¬
ken myndighet framställningar till landstinget i allmänhet befordras.
Som det i många fall torde för dem, hvilka vilja anhängiggöra talan
emot kronan, vara svårt att förskaffa sig kännedom om hvilken myn¬
dighet det är, som har att å kronans vägnar svara i målet, har det
megifvits, att stämning å kronan i hvarje fall må med laga verkan
kungöras Konungens befallningshafvande i det län, der domstolen är,
med skyldighet för befallningshafvande^ derest annan myndighet har
att utföra svaromålet, att draga försorg om att underrättelse om stäm¬
ningen kommer den myndighet tillhanda.
Det har icke ansetts kunna ifrågasättas att, såsom i de flesta andra
europeiska länder förekommer, åt offentlig myndighet öfverlemna att
föranstalta om stämnings kungörande för svaranden. I saknad af be¬
stämmelse af berörda innebörd kan det emellertid vara förenadt med
ganska afsevärda svårigheter och kostnader att få en stämning kun¬
gjord å ort, belägen mera aflägset från kärandens hemvist. Med hänsyn
härtill har i 21 §, för det fall att stämning skall kungöras någon i
annat län än der käranden bor, medgifvits käranden att anlita biträde
af Konungens befallningshafvande, med skyldighet dock för den, som
begär dylikt biträde, att förskjuta den kostnad, som för kungörandet
finnes nödig.
Ännu större svårighet möter naturligtvis, då stämning skall kun¬
göras någon, som vistas utrikes. Redan nu plägar utrikesdepartementet
Bil,, till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd, 17 Käft. 4
21 §.
22 §.
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
23 §.
på begäran tillhandagå med ombesörjande af stämnings kungörande i
sagda fall. Vid sådant förhållande har rätt att af utrikesdepartementet
erhålla biträde i berörda afseende ansetts kunna kärande tillerkännas,
med skyldighet jemväl i detta fall för den, som begär biträde, att för¬
skjuta den erforderliga kostnaden; och har stadgande härom intagits
i 22 §.
Såsom förut omförmälts, afsåg Riksdagen med sin skrifvelse i före¬
varande ämne i främsta rummet, att stämningstiderna måtte för vissa
fall förkortas. Sådant ifrågasattes dock icke beträffande de nu stadgade
stämningstiderna för svarande, som har sitt hemvist inom rättens dom-
värj o, nemligen åtta dagar till rådstufvurätt och fjorton dagar till
häradsrätt. Förslagets 23 §, som innehåller hufvudstadgandet rörande
stämningstid, åsyftar ej heller att härutinnan göra annan ändring i gäl¬
lande bestämmelser, än att stämningstiden för den, som stämmes till
häradsrätt med tingsställe i stad, der svaranden har sitt hemvist, in-
skränkes till åtta dagar. Deremot hafva i öfrigt stämningstiderna vä¬
sentligen förkortats. Med afseende å den utveckling kominunikations-
anstalterna numera vunnit, torde svarande i hvarje fåll utan svårighet
medhinna att å den tid, som enligt förslaget lemnats honom, vidtaga
erforderliga åtgärder för att hans talan må blifva behörigen bevakad.
Den föreslagna affattningen torde med erforderlig tydlighet utmärka,
att, der flere svarande genom en stämning inkallas, stämningstid för en
hvar af dem skall i enlighet med förevarande § beräknas; och lärer
vid sådant förhållande uttrycklig föreskrift ej erfordras derom, att vid
stämnings delgifvande enligt 11 § en hvar sterbhusdelegare må med
hänsyn till sitt hemvist beräkna stadgad stämningstid från den dag
stämningen kungjordes den, som sitter i boet, För närvarande må, då
fråga är om stämning till rådstufvurätt, den vanliga stämningstiden för
den som bor i staden, åtta dagar, förkortas, »der målet ej tål uppskof
och derå förr svaras kan». Denna regel har i de äldre lagförslagen er¬
satts af föreskrift, att i vissa slag af mål, hvilkas beskaffenhet påkallar
skyndsammare behandling, svarande, som bodde inom rättens domsaga,
vare sig fråga vore om häradsrätt eller rådstufvurätt, skulle vara skyldig
komma till svars, ändå att stämningen ej kungjordes honom förr än
dagen näst före den, då han skulle inställa sig vid rätten. Af omför-
mälda medgifvande i gällande lag lärer numera ytterst sällan någon
begagna sig; och med hänsyn jemväl till stadgandets obestämdhet synes
detsamma ej lämpligen böra bibehållas. Då det å andra sidan icke
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
27
synes möjligt att genom allmänna regler på tillfredsställande sätt an¬
gifva, hvilka arter af mål äro af den beskaffenhet, att förkortning af
den vanliga stämningstiden i afseende å dem lämpligen kan ifråga¬
komma, och behof af sådan förkortning icke heller försports i fråga om
andra mål än vexelmål, angående hvilka särskildt stadgande tinnes, har
ej heller lagförslagens berörda bestämmelse upptagits.
I sin förut omförmälda framställning anmärkte justitieombudsman¬
nen, att nu gällande lag lemnade obestämdt, huruvida delgifningsdagen
och inställelsedagen skulle inräknas i de stadgade stämningstiderna.
Genom det uttryckssätt, som i förslaget användts för beteckning af de
särskilda stämningstiderna, torde tydligt vara utmärkt, att i hvarje fall
delgifningsdagen men ej inställelsedagen skall inräknas.
Af justitieombudsmannen har ifrågasatts, huruvida icke till ledning
för käranden närmare bestämmelser borde meddelas om hvad som i
afseende å beräknande af stämningstid skall anses vara svarandens hem¬
vist, i hvilket afseende erinrats om den i de äldre lagförslagen upptagna
regeln, att den ort skulle för hemvist anses, der man för sin person
vore mantalsskrifven. Tillräcklig grund synes dock icke förefinnas för
meddelande af sådant stadgande. Att utröna hvar svaranden i hvarje
fall bör anses faktiskt hafva sitt hemvist torde i allmänhet ej vara för-
enadt med afsevärd svårighet. Enligt gällande bestämmelser om man-
talsskrifniftg skall i regeln eu hvar vara mantalsskrifven, der han är
bosatt, eller, om han under olika delar af året uppehåller sig inom sär¬
skilda mantalsskrifningsdistrikt, der lian vistas under sådana förhållanden,
att han med afseende å tjenst, verksamhet eller andra omständigheter bör
anses hafva sitt egentliga hemvist, med rätt allenast för den, som eger
fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och
inom hvartdera af dessa någon del af året vistas samt ej på grund af
tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist i något-
dera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf bestämma
och anmäla inom hvilketdera distriktet han skall mantalsskrifvas. I
allmänhet kommer sålunda hemvistet att sammanfalla med mantalsskrif-
ningsorten. Att åter för de fall, då någon undantagsvis skall vara
mantalsskrifven å annan ort, än der han faktiskt har sitt hemvist, låta
stämningstiden bestämmas efter mantalsskrifningsorten, skulle ofta vara
obilligt mot svaranden. I sådant hänseende må särskildt erinras, att
för de i rikets tjenst å utländsk ort anstälda personer, hvilka skola vara
mantalsskrifna i Stockholm, åtta dagars tid att bereda sig till svaromål
28
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
vid samma stads rådstufvurätt vore alldeles otillräcklig. Skulle i något
fall kärande misstaga sig om hvad rätteligen bör anses för svarandens
hemvist, torde, med hänsyn till innehållet i 34 § angående påföljden
af försummelse att i rätt tid kungöra stämning, någon vidare fara för
rättsförlust i följd af dylikt misstag i allmänhet ej förefinnas. Särskild
bestämmelse i förevarande afseende erfordras emellertid beträffande sva¬
rande, som ingenstädes har stadigt hemvist; och torde i fråga om sådan
svarande annan lämplig utväg ej finnas än att låta stämningstiden be¬
räknas efter den ort, der han med stämning anträffas.
24 §. Utländsk undersåte, som besitter fast egendom i riket, skall i all¬
mänhet hafva ett i orten bosatt ombud, som har att, då egaren är från¬
varande, för honom svara i mål rörande fastigheten. När stämning
delgifves sådant ombud, bör skäligen icke beräknas längre stämningstid
än den, som för ombudet gäller; och som det jemväl, der eljest någon,
som vistas utrikes, inom riket har ombud med behörighet att för honom
svara, kan antagas, att ombudet är beredt att utföra talan utan att
först behöfva sätta sig i förbindelse med hufvudmannen, har i 24 §
stämningstiden för nu afsedda fall inskränkts till den kortare, som för
ombudet gäller.
25—30 §§. De föreskrifter om sättet för stämnings kungörande, som äro upp¬
tagna i 9—20 §§, påkalla för vissa fall särskilda bestämmelser jemväl
om stämningstid. Dessa bestämmelser, hvilka återfinnas i 25—30 §§,
innebära i afseende å de flesta fallen en af omständigheterna betingad
förlängning af den vanliga stämningstiden.
32 och 33 §§. Hvad nu är stadgadt angående half stämningstid för genkäromål,
har i 32 § upptagits med ett förtydligande tillägg, hvarjemte i 33 §
till beredande af lättnad vid genstäinning å kärande, som bor utom
rättens område, ålagts sådan kärande att vid stämningens kungörande
uppgifva viss person inom sagda område, hvilken genstämning må med
laga verkan kungöras, vid äfventyr, derest käranden det underlåter, att
svaranden må utan stämning väcka genkäromål, då målet första gången
inför Rätten till handläggning förekommer.
34 §. Nu gällande bestämmelse, att stämning, som icke å stadgad tid
före inställelsedagen kungöres svaranden, är ogill, innebär, såsom af
justitieombudsmannen påpekats, en onödig stränghet mot käranden. I
de fall, då enligt lag den, som vill bevara ett rättsanspråk, har att
inom bestämd tid efter det visst förhållande inträdt instämma sin
vederpart, kan nemligen nyss berörda bestämmelse leda derhän, att,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
29
änskönt nämnda åliggande fullgjorts, käranden likväl går miste om sitt
anspråk, derföre att stämningen icke kungjorts tillräckligt lång tid före
inställelsedagen. Då föreskrifterna om stämningstid uppenbarligen en¬
dast afse att lemna svaranden erforderligt rådrum att bereda sig till
svaromål och inställa sig vid rätten, synes påföljden af underlåtenhet
att iakttaga dessa föreskrifter, ej skäligen kunna sträckas längre än att
svaranden först efter det den stadgade stämningstiden förflutit behöfver
ingå i svaromål. I enlighet härmed skall enligt 34 § stämningen alle¬
nast för det fall, att den ej kungjorts på föreskrifvet sätt, vara ogin,
men deremot kärandens försummelse att iakttaga den stadgade tiden ej
föranleda annan påföljd än'att, derest svaranden ej medgifver att oak¬
tadt försummelsen ingå i svaromål, ny inställelsedag utsättes sålunda,
att svaranden tillgodonjuter den honom tillkommande beredelsetid från
det han erhöll del af stämningen. År svaranden å den först utsatta
inställelsedagen borta från rätten, måste det naturligen åligga käranden
att delgifva svaranden rättens beslut; och har denna delgifning ansetts
böra ske på sätt och inom tid, som för stämnings kungörande gäller.
I detta fall har rätten följaktligen att iakttaga, det den nya inställelse¬
dagen ej utsättes tidigare, än att käranden kan medhinna att inom rätt
tid verkställa det förnyade kungörandet.
De bestämmelser, som ansetts erforderliga i afseende å stämning
till underrätt i brottmål, äro upptagna i 35 §. I förevarande afseende
finnes nu endast föreskrifvet, att den som käres till bör genast på
rättens bud till svars komma. Till betryggande af svarandens rätt har
det synts nödigt att äfven i afseende, å brottmål föreskrifva, att, derest
svaranden är på fri fot, han skall på enahanda sätt som i tvistemål till
rätten stämmas. Med de för rättegången i brottmål i öfrigt gällande
grundsatser har det emellertid icke ansetts förenligt att, derest svaranden
ej kan med stämning anträffas, låta stämningen kungöras så som i 9
och 10 §§ för tvistemål stadgas. Att föreskriften om stämning i brott¬
mål dock ej medför ändring i de speciela stadgande! — 134 § konkurs¬
lagen och 25 kap. 19 § strafflagen — hvilka förutsätta, att svarande
kan dömas till ansvar utan att han blifvit hörd, torde utan uttryckligt
förbehåll vara uppenbart.
I afseende å stämningstid i brottmål har någon förändring i sak
af hvad nu gäller, ej ansetts böra göras. Särskild beredelsetid för
svaromåls afgifvande skulle alltså ej i lag tillförsäkras svaranden utan
han vara skyldig tillstädeskomma, allenast stämningen blifvit honom
35 §.
30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
kungjord så tidigt, att han kan medhinna att å förelagd dag inställa
sig för rätten.
En följd af den ståndpunkt förslaget sålunda intager är, att från
föreskriften om stämning undantag gjorts för de fall, att man vill väcka
talan emot någon, som redan är vid rätten tillstädes, eller att den,
som är tilltalad, vill väcka rekonventionsanspråk.
36 §. I de mål, som skola genom stämning anhängiggöras i hofrätt så¬
som första domstol, lärer det såsom hittills böra tillkomma hofrätten
sjelf att utfärda stämning. Med afseende å de nu gällande formerna
för hofrättsproceduren måste stämningsansökan i sådant mål alltid göras
skriftligen. I öfrigt lära för stämning till hofrätt öfver hufvud samma
regler som för stämning till underrätt kunna gälla. I enlighet härmed
är 36 § affattad.
37 och 38 §§. Enligt 7 § skall det åligga käranden ombesörja, att stämningen
varder svaranden kungjord. Detta stadgande medför, att käranden jem¬
väl har skyldighet att, der det blifver erforderligt, styrka, att sådant
kungörande egt rum. 1 afseende å det bevis, käranden har att härom
föra, gälla naturligtvis i första haud de allmänna bevisreglerna. I syfte
att bereda käranden lättnad i förandet af bevis om ifrågavarande om¬
ständighet, blef genom förordningen den 10 augusti 1877 stadgande
meddeladt om anställande af stämningsmän, med föreskrift att skrift¬
ligt intyg af två dylika personer skulle gälla såsom fullt bevis om del-
gifning. Dessa bestämmelser hafva i 37 och 38 §§ upptagits, hvarjemte,
för att åt dem bereda ökad användning, tillagts dels en bestämmelse
om minimiantalet af de stämningsmän, som å landet skola förordnas,
och dels stadgande om tillhandahållande för allmänheten af förteck¬
ningar å de förordnade. Tillika har stämningsmännens uppdrag utvid¬
gats, så att det skall komma att omfatta delgifning af alla slags hand¬
lingar. I ändamål att minska kostnaderna för stämnings kungörande
har vidare med två stämningsmäns intyg om delgifning likstälts sva¬
randens skriftliga erkännande derom, bestyrkt af en stämningsmän.
För att underlätta bevisning om delgifning å ort utom riket har slut¬
ligen åt intyg af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjenste¬
man jemväl tillerkänts fullt vitsord.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
31
Den nu gällande 10 § af 11 kap. lemnar föreskrift icke blott huru
svarande i brottmål skall till rätten kallas, utan jemväl hvad påföljden
blir, om svaranden ej hörsammar kallelsen, i hvilket sistnämnda hän¬
seende ytterligare bestämmelser meddelats i lag den 8 november 1889.
Då stadgandena i dessa senare ämnen hafva sin naturliga plats icke i
11 kap. utan i det närmast följande, som innehåller föreskrift om på¬
följd af parts utevaro i tvistemål, hafva dylika stadganden ansetts böra
inflyta i en till sistnämnda kap. fogad ny §.
Med afseende å 12 kapitlets innehåll i öfrigt har det ansetts lämp¬
ligt att i berörda § först upptaga bestämmelse för det fall, att åklagare
eller enskild kärande uteblifver i instämdt brottmål, hvarom stadgande
för närvarande saknas. I öfverensstämmelse med hvad redan nu lärer
i praxis iakttagas, har kärandens uteblifvande ansetts böra föranleda, att
den instämda talan förfaller. Detta hindrar naturligtvis icke, vare sig
att enligt 35 § annan, som kan vara behörig att föra talan, upptager
målet, derest svaranden är vid rätten tillstädes, eller att den ursprung¬
lige käranden ånyo instämmer målet.
Reglerna för det fall, att svaranden uteblifver utan laga förfall,
äro i hufvudsak öfverensstämmande med de nu gällande. Rätten skall
således fortfarande ega att förordna om uteblifven svarandes hemtande.
Den bestämmelse i nu gällande lag, enligt hvilken sådant förordnande
ovilkorligen bör meddelas i gröfre brottmål, har ej upptagits, enär det
synts lämpligt gifva rätten frihet att äfven i sådana fall förfara efter
omständigheterna. 1 enlighet med lagen den 8 november 1889 före-
skrifves, att bötesstraff skall ådömas svaranden för uteblifvandet, så vida
han ej varder genast hemtad till rätten; och har jemväl i afseende
härå den förut gällande skilnaden emellan gröfre och mindre brottmål,
för hvilken tillfyllestgörande grund ej synes förefinnas, borttagits, så att
straff inträder jemväl vid uteblifvande i gröfre brottmål. Slutligen har,
i öfverensstämmelse med hvad för tvistemål gäller, samma bötesstraff
som för uteblifvande vid första rättegångstillfället ansetts kunna stadgas
för det fall, att svarande uteblifver å dag, till hvilken målet uppskjutits,
under förutsättning att häraf ytterligare uppskof vållas och att rätten
ej för uteblifvandet satt särskiidt vite eller annat äfventyr.
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
De föreslagna ändringarne i 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj
1872 följa omedelbart af hvad i 11 kap. 6 § rättegångsbalken föreslås
derom, att stämning skall ställas å den dag, då målet skall till hand¬
läggning förekomma, och ej såsom förut i hvarje fall å första rätte-
gångsdagen af ting eller sammanträde.»
Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda förslag dels
till lag angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken och dels till
lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872,
af den lydelse bilagan litt. vid detta protokoll utvisar; och hemstälde
departementschefen i underdånighet att öfver dessa förslag högsta dom¬
stolens utlåtande måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omför-
mäler, genom note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter bi¬
trädda hemställan täcktes Hans Magt Konungen i
nåder lemna sitt bifall.
Ex protocollo
Solve Berger.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
33
Förslag
till
LAG
angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att rättegångsbalken skall i nedan nämnda
delar erhålla följande lydelse:
11. kap.
Om stämning.
1 §•
Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,
der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas. Medgifver
någon inför rätten att utan stämning svara, vare ock det gilt.
, . ' ■ ‘: liv
2 §•
Vilja flera kära i mål, som dem alla rörer, ege de genom en stäm¬
ning målet anhängiggöra. Aro flera, som svara skola i samma mål,
må de alla genom en stämning kallas.
3 §•
Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.
Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva; dock galle allenast häradshöfdingens stämning, der
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 17 Håft. 5
1
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist utom tings¬
laget. Förteckning å dem, som äro förordnade att stämningar gifva,
skall finnas anslagen å rättens dörr.
Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är, eller,
der sådan ej finnes, af rättens ordförande.
u 4 §. i
Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i 13
kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning utfärda.
5 §.
Då stämning sökes, gifve käranden skriftligen eller muntligen upp
hvad han i målet påstår och grunden derför; ege ock säga, huru lång
tid han för stämningens kungörande tarfvar.
6 §•
Stämning skall skriftligen utfärdas och deri utsättas, å hvilken ort
och dag målet skall till handläggning företagas. Gifves stämning efter
skriftlig ansökning, varde stämningen derå tecknad. År stämning munt¬
ligen sökt, skall i stämningen sägas hvad käranden påstår och grunden
derför, efter den uppgift han derom haft.
inom;/! . rf fåll!" It- i • f i • i i , rivi i „ ;• ! in / uCm fl i 7
7 §•
tf?'* T,f': si * t *\n : I %:'!./• / i J •:,»!!• j;'>-
Stämning skall genom kärandens försorg kungöras svaranden; och
varde dervid stämningshandlingen i hufvudskrift förevisad och en be¬
sannad afskrift deraf öfverlemnad.
Kungörande af stämning må ej ske der gudstjenst hålles eller sam¬
mankomst för gemensam andaktsöfning eljest eger rum; ej heller må,
medan offentlig förrättning pågår, stämning kungöras förrättningsman.
Mellan klockan nio om aftonen och klockan sex om morgonen vare
ej någon skyldig mottaga stämning.
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
35
9 §•
Nu är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning
kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rätten eller
häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket boende, anmält
viss person, som eger att för honom stämning mottaga, eller anvisning
å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte om¬
ständigheter, som utmärka, att han håller sig undan eller att han har
för afsigt att för framtiden bosätta sig i främmande land; varde stäm-
ningshandlingen införd i allmänna tidningarne tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång, och, der så ske kan, i tidning inom den oi’t,
der han senast i riket bodde, en gång. Derjemte skall, der svaranden
inom riket eger kändt hemvist, stäinningshandlingen uppläsas för hans
husfolk, om sådant tinnes, och en besannad afskrift fästas å hans hus-
dörr samt, der han ej har sådant hemvist men eger fastighet inom riket,
afskrift som nyss är sagd tillställas den, som förvaltar fastigheten.
öfver anmälanden angående behörighet att stämning för annan
mottaga skall särskild förteckning föras å landet af häradshöfdingen och
i stad af rätten.
10 §.
Har svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda
dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller om¬
bud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan
hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring har,
säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppe¬
håller: förekomma i öfrigt omständigheter, som gifva anledning dertill,
att han håller sig undan; varde stämningshandlingen uppläst för hans
husfolk, om sådant finnes, och en besannad afskrift fästad å hans husdörr.
11 §•
Der delegare i oskift dödsbo skola stämmas i mål, som boet rörer,
må stämningen kungöras den, som i boet sitter, ehvad han är delegare
eller syssloman; och svare denne de öfrige för att de utan dröjsmål
erhålla underrättelse om stämningen.
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
12 §.
Skall någon stämmas i mål, som angår hans fasta egendom, och
har han ej der sitt hemvist, må, der någon är satt att egendomen för¬
valta, stämningen honom kungöras; och svare han egaren för att denne
utan dröjsmål varder om stämningen underrättad.
13 §.
Skall helt byalag stämmas, och äro byamännen flere än tio, må
stämningen kungöras sålunda, att besannad afskrift af stämningshand-
lingen öfverlemnas till en af svarandena att vara för dem alla tillgänglig
samt handlingen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena be¬
kommit afskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å rättens
dörr. Lag samma vai’e, der eljest flere än tio skola stämmas i mål,
som angår egendom eller* rättighet, hvilken är för flera fastigheter
samfäld.
14 §.
I mål angående grufva, som tillhör flere gemensamt, må stämning
å delegarne kungöras grufföreståndaren; och svare denne delegarne för
att de ofördröjligen å stämma eller annorledes erhålla underrättelse om
stämningen.
15 §.
Stämning å konkursbo varde kungjord den, som förordnats att boets
angelägenheter bevaka, eller, der flere äro dertill förordnade, någon
af dem.
16 §.
År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller
å stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen, der ej för
visst fall är annorledes särskildt stadgadt, kungjord den, som eger att
företräda samfundet eller inrättningen, eller, der flere, hvar för sig eller
gemensamt, äro dertill behörige, någon af dem.
År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men
linnes någon, som eger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver sam¬
fundets angelägenheter besluta, skall stämningen honom kungöras.
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
37
17 §.
Då socken, stad eller annan sådan menighet skall stämmas, varde
stämningen kungjord den person eller myndighet, på hvilken det an¬
kommer att sammankalla dem, som i afseende å målet hafva att för
menigheten besluta.
18 §.
Skall härad eller tingslag stämmas, varde stämningshandlingen
uppläst i kyrkorna i de församlingar, som till häradet eller tingslaget
höra, samt å rättens dörr anslagen. I fråga om stämning å väghåll-
ningsskyldige i distrikt, som ej med härad eller tingslag sammanfaller,
ege hvad nu sagdt är motsvarande tillämpning.
19 §.
I mål, deri landsting skall svara, varde stämningen Konungens
befallningshafvande kungjord; och läte Konungens befallningshafvande
landstinget å näst infallande lagtima möte om stämningen underrättas.
20 §.
Stämning å kronan må kungöras Konungens befallningshafvande i
det län, der domstolen är; och föranstalte Konungens befallningshafvande,
der annan myndighet har att bevaka kronans talan i målet, att under¬
rättelse om stämningen kommer den myndighet tillhanda.
21 §.
Skall stämning kungöras någon, som vistas utom det län, der
käranden bor, men inom riket, ege käranden att hos Konungens befall¬
ningshafvande i nämnda län påkalla biträde med kungörandet. Vill
han af sådan rätt sig begagna, gifve till Konungens befallningshafvande
in stämningshandlingen jemte besannad afskrift och förskjute den kostnad
Konungens befallningshafvande finner för ändamålet nödig. Konungens
befallningshafvande sände derefter handlingen och afskriften till befall-
ningshafvanden i det län, der stämningen kungöras skall; och har denne
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
att ombesörja, det stämningen kungöres efter ty för hvarje fall är stad¬
gadt, så ock att till befallningshafvanden i det förra länet öfversända
stämningshandlingen tillika med bevis om kungörandet.
22 §.
Vistas den, hvilken stämningen kungöras skall, utom riket, ege
käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens
kungörande; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas nödig, af
käranden förskjuten.
23 §.
Stämning skall kungöras: sist å åttonde dagen före den för målets
handläggning utsatta dag om svaranden har sitt hemvist i stad, der
rätten sammanträder, sist å fjortonde dagen förut om svaranden eljest
har sitt hemvist i det län, der domstolen är, och sist å trettionde dagen
förut om svaranden har sitt hemvist i annat län inom riket; dock att,
der någon, som har sitt hemvist inom Vesterbottens eller Norrbottens
läns lappmark, skall stämmas till annan domstol än den, inom hvars
område han är boende, stämningen ej i något fall må kungöras senare
än å trettionde dagen före inställelsedagen.
Har svaranden sitt hemvist utom riket, varde stämningen kungjord,
om han är boende inom Europa, sist å sextionde dagen före inställelse-
dagen och i annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut.
För svarande, som ingenstädes har stadigt hemvist, skall stämnings-
tid räknas så, som om han vore boende å den ort, der han med stäm¬
ningen anträffats.
24 §.
Har någon, som utom riket vistas, inom riket ombud, som eger
att för honom svara, och kungöres stämning det ombud, värde stäm-
ningstid räknad efter ombudets hemvist.
25 §.
Kungöres stämning enligt 9 §, skall kungörandet vara fullbordadt
sist å etthundratjugonde dagen före den i stämningen utsatta dag.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
39
26 §.
• '• • • ;: -• »/1!
Vill någon kungöra stämning, efter ty i 13 § sägs, skall hvad der
är föreskrifvet, vara till fullo verkstäldt sist å trettionde dagen före
inställelsedagen; dock att, der någon af svarandena är enligt 23 § till
längre stämningstid berättigad, stämningen skall kungöras så långt förut,
att han den tid tillgodonjuter.
Delgifning af stämning enligt 14 § skall ske sist å sextionde
dagen före inställelsedagen.
28 §.
För svarande, som i 15 eller 16 § afses, galle den i 23 § stad¬
gade stämningstid, räknad efter den ort, under hvars domstol svaranden
lyder i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att kungörande af
stämning enligt sista stycket af 16 § ej i något fall må ske senare än
å sextionde dagen före inställelsedagen.
29 §. .
Stämning å menighet, som i 17 eller 18 § sägs, eller å kronan
varde kungjord sist å trettionde dagen före inställelsedagen.
30 §.
Landsting vare ej pligtigt att ingå i svaromål förr än å trettionde
dagen från den, då landstinget näst efter stämningens kungörande till
lagtima möte sammanträder.
31 §•
Om stämningstid i vexelmål är särskilt, stadgadt.
32 §.
Vill den, som stämd är, instämma genkäromål, som i 10 kap. 1 §
sägs, vare för genstämningen hälften så lång tid, som för första stäm-
40
Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 22.
ningen räknas skall efter ty förut är sagdt, der ej den, som genstäm¬
mes, eljest är pligtig att inom kortare tid svara.
33 §.
Har käranden ej sitt hemvist inom rättens område, vare han skyldig
att, då stämningen kungöres, uppgifva viss person inom det område,
den vederparten må genstämning kungöra, der han sådan taga vill.
Sker det ej, ege den stämde att genkäromål utan särskild stämning
väcka, då målet första gången inför rätten till handläggning förekommer.
34 §.
Varder ej stämning kungjord på sätt i 7 till och med 20 §§ för
hvarje fall sägs, vare ogin.
År stämning kungjord efter ty nyss är sagdt, men har kungöran¬
det icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden
å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att
svaranden den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter. Har
svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt
och inom tid, som för stämnings kungörande gäller, delgifva svaranden
rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet förfallet.
35 §.
Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan mot den, som på
fri fot är, läte honom till rätten stämmas; och galle dervid hvad an¬
gående stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§ samt i 21 och 22
§§ stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande
berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.
Stämning i brottmål varde svaranden kungjord så tidigt, att han
å förelagd dag kan för rätten sig inställa.
Ej vare i brottmål stämning nödig, der man vill vid rätten väcka
talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar någon, som tilltalad
blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt, och vill han förty i målet yrka
ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning, ändå att veder¬
parten ej är tillstädes. ‘
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
41
36 §.
Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten in
skriftlig ansökning om stämning med uppgift om sitt påstående samt
grunden derför; och varde stämningen å den ansökning tecknad. Om
kungörande af stämning, som hofrätt utfärdat, vare lag som i fråga
om kungörande af stämning till underrätt.
37 §.
Underrätt förordne vissa män, å landet minst två i hvarje socken,
att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut,
så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Dessa stämningsmän
gånge inför rätten ed, att de redligen och utan försumlighet skola ut¬
rätta de delgifningsärenden, som åt dem uppdragas. Kronofogde, stads¬
fogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsmän utan särskild!
förordnande, om han det sig åtager.
Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall
finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos
häradshöfdingen. Hos Konungens befallningshafvande i länet skall sådan
förteckning jemväl föras och allmänheten tillhandahållas; och åligge
det förty å landet häradshöfdingen samt i stad rätten att, då någon
förordnats till stämningsmän eller från befattningen afgått, uppgift
derom till Konungens befallningshafvande insända.
38 §.
Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så
verkstäld, som intyget innehåller. Skriftligt erkännande om delgifning
vare ock, der det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt,
ansedt såsom fullt bevis om delgifningen. Enahanda vitsord tillkomme
intyg, som af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjenste¬
man meddelats angående delgifning utom riket.
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
6
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
12 kap.
8 §•
År i instämdt brottmål åklagare eller enskild kärande ej å den i
stämningen utsatta dag tillstädes, och varder ej laga förfall visadt, vare
käromålet. förfallet.
Kommer å dag, hvartill instämdt brottmål blifvit utsatt, åklagare
eller enskild kärande för rätten och visar, att svaranden blifvit lagligen
stämd, men är svaranden borta utan att laga förfall framtes, ege rätten
förordna om hans hemtande. Varder han ej å den dag efter hemtning
för rätten instäld, dömes för uteblifvande att höta från och med tio
till och med tvåhundra daler.
Uteblifver i brottmål svarande utan laga förfall å dag, till hvilken
målet uppskjutits, och vållas deraf ytterligare uppskof, böte som nyss
är sagdt, der ej särskildt äfventyr är af rätten stadgadt.
Har någon blifvit fäld till böter enligt denna §, skola böterna
genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit
ådömda, ej vunnit laga kraft. Visar svaranden innan målets slut, att
han haft förfall och ej kunnat rätten det kungöra, gånge böterna åter.
Genom denna lag upphäfvas:
hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens all¬
männa besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar
skola ställas på första dagen af ting;
68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
den 16 mars 1739;
hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne uti
de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande må
hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12 ok¬
tober 1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;
hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning
å menighet;
37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
och ansökningar den 29 november 1756;
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
43
förordningen angående förändradt stämningssätt i vissa fall den
5 april 1871;
förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;
lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt
i vissa brottmål den 8 november 1889;
så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot
denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen
angående sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande
och tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige
och Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej
heller i 18 § af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883.
Hvad förklaringen af allmänna lagens stadganden om stämning
den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å
motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom en stäm¬
ning inkallade, skall fortfarande gälla.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari . . . . ; dock att nu
gällande föreskrifter om stämningstid skola lända till efterrättelse i
mål, deri stämning före nämnda dag delgifvits.
44
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Förslag
till
LAG
om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall
sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen
förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.
6 §•
I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rätte¬
gångsbalken eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa
ting, uppskofvet ske till nästa sammanträde, eller, om längre rådrum erfor¬
dras, till annat sammanträde under samma eller följande ting. I dessa
tingslag skall jemväl i fall, som afses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångs¬
balken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde, innan
detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd af
parts uteblifvande från ting.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ....
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
45
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti
Kongl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 7
december 1898.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Lilienberg,
Huss,
Afzelius,
WlJKANDER,
Petersson,
Hellström.
••/V • r • ■; > i • Ui ÅT!; *. i. :"*• T - 1 fri . ji r
. i / I > • • t: t : ? 'i$H V'j
Sedan högsta domstolen den 28 mars innevarande år, i närvaro
af justitieråden Glimstedt, Lilienberg, Huss, Afzelius, Wijkander, Peters¬
son och Hellström, förordnat, att handlingarna rörande förslag till lag
angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken och lag om ändrad
lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 skulle för när¬
mare granskning emellan bemälde ledamöter cirkulera, samt under den
derefter förflutna tiden justitierådet Glimstedt aflidit, så företogs nu
detta ärende till slutlig behandling; varande lagförslagen bilagda detta
protokoll. i • ■ •<>„
Under granskningen af ifrågavarande förslag framstäldes inom
högsta domstolen följande anmärkningar:
46
Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 22.
A. Förslag till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius, Petersson och Hellström
ansågo föremålet för lagen böra, för dennas särskiljande från andra
lagar, som redan gifvits eller framdeles kunde komma att utfärdas an¬
gående ändring i vissa delar af rättegångsbalken, i rubriken närmare
utmärkas antingen genom angifvande af de kapitel i rättegångsbalken,
lagen afser att ändra, eller på annat sätt.
Justitierådet Wijkander yttrade att, för den händelse den af högsta
domstolen vid 12 kap. 8 § gjorda anmärkning vunne afseende, för¬
slaget lämpligen syntes kunna benämnas »förslag till lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken».
11 kap.
1 §•
Då den kallelse å rättsegande, som förekomme i vissa särskilda
slag af mål såsom konkurs- och expropriationsmål jemväl benämndes
stämning, samt angående utfärdande och kungörande af dylik stämning
gälde särskilda föreskrifter, som ej berördes af förevarande lagförslag,
hemstälde justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Petersson, att
uttrycket »till rätten stämmas» måtte fullständigas med tillägget »efter
ty här nedan sägs» eller något dylikt.
Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg, Huss
och Afzelius instämde, anförde:
»Såsom departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
anmärkt, har sedan gammalt i vår rätt den grundsats varit gällande,
att talan i tvistemål skall genom stämning anhängiggöras. Då nu något
behof af ändring härutinnan icke försports, utan det fastmera torde för
bibehållande af reda och ordning vid tvistemålens behandling vara af
vigt, att samma grundsats fortfarande utan undantag bibehålies, samt
härtill kommer, att det för ordnandet af arbetet vid underdomstolarne
kan verka synnerligen menligt, om parter skulle tillerkännas rätt att
der inleda rättegång utan att stämning förut uttagits, hemställer jag,
att stadgandet i sista punkten af förestående §, hvilket stadgande, i
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
47
den mån det kan hafva betydelse för parts rätt att utvidga eu redan
anhängiggjord talan, ej har sin plats i detta kapitel, måtte utgå.»
Justitierådet Wijkander yttrade:
»Stadgandet i §:ns andra punkt är hemtadt från lagkomiténs och
lagberedningens förslag till rättegångsbalk. Det motiveras af lagkomitén
dermed, att ändamålet med stämning är att förekomma, att någon
dömes ohörd, samt att således, om någon är tillstädes utan att vara
stämd och förklarar sig det oaktadt vilja svara, stämning är öfverflödig.
Vore det nu så, att stämningen ej hade annat ändamål än det sålunda
uppgifna, så syntes vid stadgandet visserligen intet vara att erinra.
Men stämningen har hos oss inom civilprocessen sedan gammalt haft
sig tillerkänd eu vida större uppgift, den nemligen att utgöra, såsom
det heter i skeppmålabalken af 1667 års sjölag, 'begynnelse och grund¬
val till följande rättegång’ eller, med andra ord, den handling, hvari¬
genom rättegången inledes, och den gräns, hvarutöfver den ej må ut¬
sträckas: och, på de af justitierådet Hellström redan anförda grunder,
anser jag betänkligt att godkänna ett stadgande, hvilket i så väsentlig
mån som det nu föreslagna skulle stå i strid med sagda uppfattning
om stämningens betydelse.
Deremot är, efter mitt omdöme, intet att anmärka mot införande
i lagen af en föreskrift, enligt hvilken käranden skulle ega att i ett
redan anhängiggjort mål, med svarandens begifvande, utan uttagande
af stämning framställa nytt påstående, der domaren pröfvade detsamma
stå i sådant förhållande till det genom stämningen väckta, att de lämp¬
ligen borde i ett sammanhang handläggas och bedömas; och detta så
mycket mindre som en dylik uppfattning om parternas rätt att efter
öfverenskommelse vidga omfånget för en rättegång helt visst redan i
praxis gjort sig gällande. Dock lärer böra erinras, att en sådan lag¬
ändring synes förutsätta en något ändrad affattning af stadgandena i
24 kap. 3 § och 25 kap. 21 § rättegångsbalken.»
*■: vVi ”*) ' «*'» V ; t - .Vf .”il »f . i'-* % ; ’,•>!
2 §•
Justitierådet Hellström yttrade:
»Då hvad första punkten af förestående § innehåller om rätt för
flere kärande att erhålla gemensam stämning är så sjelfkärt, att något
särskildt stadgande derom icke erfordras, torde samma punkt kunna
utslutas; hvarjemte och då stadgandet i andra punkten erhåller be-
48
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
tydelse först, sedan det blifvit fastslaget, att stämning skall vara skrift¬
lig, och samma stadgande således lämpligast bör hafva sin plats efter
det föreskrift i sådant hänseende meddelats, jag hemställer, att stad¬
gandet här måtte utgå samt i stället införas i 6 §.»
I afseende å andra punkten var justitierådet Afzelius ense med
justitierådet Hellström.
3 §•
Justitierådet Hellström anförde:
»Den rätt att förordna biträdande stämningsutgifvare, som hittills
medgifvits häradshöfding, har väl åt honom bibehållits, men deremot
har uti förslaget en sådan stämningsutgifvares befogenhet i väsentlig
grad inskränkts. Hitintills har nemligen en biträdande stämningsutgif¬
vares stämning haft samma giltighet som häradshöfdingens egen stäm¬
ning; och då mig veterligen icke någon olägenhet eller fara för rätts¬
säkerheten deraf försports, synes mig anledning saknas till ändring i
detta förhållande. Tvärtom håller jag före, att en ändring af det i
detta hänseende nu bestående mången gång kommer att vålla afsevärda
svårigheter. Fall torde nemligen kunna inträffa, att en svarandepart,
efter det stämning uttagits men innan den ännu hunnit honom del-
gifvas, flyttat utom tingslaget, och i sådan händelse skulle en stämning,
som vid tiden för dess utfärdande varit af behörig person gifven och
således giltig, sedermera blifva utan gällande kraft. Vidare skulle en
part, som ju har rätt att i samma mål genom en stämning få inkallade
såväl flere vederparter som vittnen, allenast af den omständighet, att
en af motparterna eller ett af vittnena hade sitt hemvist utom tings¬
laget, nödgas uppsöka häradshöfdingen för att af honom erhålla stäm¬
ning, hvilket besvär särdeles i de vidsträckta domsagorna, der härads¬
höfdingens bostad kan vara belägen flere dagsresor från domsagogränsen,
kan för en kärandepart föranleda icke blott dryga kostnader utan ock,
der hans talan är beroende af viss stämningstid, förlust af samma talan.
Hvad brottmål angår, så inträffar det ju ofta, att inom ett tingslag
brott eller förseelser, som ej fålla under allmänt åtal, begås af personer
från annat tingslag. I de flesta sådana fall är det af största vigt för
den genom brottet eller förseelsen kränkte att omedelbart efter för¬
brytelsens begående erhålla stämning å den brottslige, enär det i mot¬
satt fall kan vara förenadt med stora svårigheter, om icke omöjligt, att
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
49
anträffa honom för delgifning af stämningen. Skall nu, såsom förslaget
stadgar, den rättskränkte vara nödsakad att uppsöka häradshöfdingen
för erhållande af den erforderliga stämningen, torde i de allra flesta
fall utsigten för honom att erhålla rättslig upprättelse och få den brotts¬
lige befordrad till straff vara ringa.
På grund häraf och då häradshöfdingarne icke torde underlåta att
vid förordnande af stämningsutgifvare tillse, att för ändamålet fullt
lämpliga personer blifva dertill utsedde, hemställer jag, att hvad i för¬
slaget linnes stadgadt derom, att allenast häradshöfdingens stämning
skall gälla, der den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist
utom tingslaget, måtte ur förslaget utgå; hvarjemte och då något fullt
effektivt sätt att till allmänhetens kännedom meddela underrättelse, om
hvilka till stämningsutgifvare förordnats, icke finnes, förslagets före¬
skrift derom, att förteckning å stämningsutgifvare skall finnas anslagen
å rättens dörr, jemväl torde kunna uteslutas.»
Häruti instämde justitierådet Lilienberg med tillägg, att justitie¬
rådet dock ansåg ordningen fordra, att uppgift å dem, som till stäm¬
ningsutgifvare förordnats, borde införas i länskungörelserna.
Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Huss och Afzelius
förenade sig, yttrade:
»Stadgandet i denna § angående giltigheten af stämning, som ut¬
färdats af biträdande stämningsutgifvare, synes mig lämpligen kunna
så utvidgas, att dylik stämning kommer att gälla så snart den, hvilken
stämningen kungöras skall, har sitt hemvist inom länet, i sammanhang
hvarmed lärer böra föreskrifvas att förteckning å biträdande stämnings¬
utgifvare skall intagas i länskungörelserna.
5 §*
Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg, Huss,
Afzelius och Wijkander instämde, anförde:
»Med hänsyn dertill, att stämningen skall utgöra grundvalen för
den följande rättegången, är det af vigt, att kärandens påståenden och
de till grund derför liggande uppgifter om de faktiska förhållandena i
målet blifva redan i stämningen så fullständigt och redigt som möjligt
upptagna: och då uppenbart är, att sådant i allmänhet kan ske nog¬
grannare, om berörda påståenden och uppgifter på förhand samman¬
fattas i en skriftlig ansökning, ån om de allenast muntligen för stäm-
Bih. till Riksd. Prat. 18H2. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7
50
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ningsutgifvaren framställas, samt i öfrigt, på sått departementschefen i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet ock anmärkt, redan no skriftlig
stämningsansökning vanligen användes, hemställer jag om den ändring
i förestående §, att såsom regel måtte stadgas att, då stämning sökes,
skriftlig stämningsansökan skall till stämningsutgifvaren aflemnas, samt
att undantag härifrån må medgifva s allenast för det fall, att sökanden
ej sjelf förmår skriftligen uppsätta ansökningen och i följd af medel¬
löshet saknar utväg att få den genom annan uppsatt.»
6 §.
Då det understundom inträffade, att stämning måste uttagas innan
ännu tingsterminerna vore utsatta, och det i sådan händelse icke vore
möjligt, att, såsom med förevarande stadgande torde få anses vara af-
sedt, i stämningen uttsätta viss bestämd dag för målets handläggning,
ansåg högsta domstolen stadgandet för nu antydda fall böra förtydligas.
7 §•
Justitierådet Hellström anförde:
»I det lagrum af gällande lag, som närmast motsvarar förestående
§, eller 7 § af 11 kapitlet rättegångsbalken, finnas noggranna föreskrifter
om det sätt, hvarpå delgifning eller, såsom åtgärden i förslaget be¬
nämnes, kungörande af stämning skall verkställas. Någon motsvarande
föi-eskrift tinnes emellertid icke hvarken i förevarande § af förslaget
eller eljest i detsamma; och då ett sådant stadgande synes icke böra
saknas, samt detsamma lämpligen torde böra förekomma i omedelbart
sammanhang med stadgandena i denna §; hemställer jag, att der måtte
införas stadganden i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i före-
nämnda lagrum af gällande lag finnes i anmärkta afseendet stadgadt.
Vidare synes mig det i förevarande § meddelade stadgandet, att
vid stämnings kungörande stämningshandlingen skall i hufvudskrift
svaranden förevisas, lätt kunna föranleda tvister, huruvida kungörandet
egt rum i stadgad ordning, samt särskild! för det fåll, då flere å skilda
orter boende personer skola genom samma stämning kallas, vålla afse-
värda svårigheter; och då man väl får förutsätta, att en vederbörligen
besannad afskrift af stämningen är lika lydande med hufvudskriften,
samt någon olägenhet icke försports af den hittills i allmänhet följda
Kongl. Maj:ts Nåd. Propositian N:o 22.
51
praxis att till svaranden öfverlemna stämningen i hufvudskrift och till
egen säkerhet behålla allenast en afskrift, hemställer jag, att förberörda
stadgande måtte utgå, samt föreskrift i stället meddelas derom, att vid
stämnings kungörande käranden skall till svaranden öfverlemna stäm¬
ningen i hufvudskrift eller besannad afskrift.»
Justitieråden IAlienberg, Huss, Afzelius och Wijkander instämde i
justitierådet Hellströms hemställan, att stadgandet i §:n måtte utbytas
mot en föreskrift derom, att vid stämnings kungörande stämningshand-
lingen skall till svaranden öfverlemnas i hufvudskrift eller besannad
afskrift.
Justitierådet Petersson yttrade: »Lika med justitierådet Hellström
anser jag bestämmelsen, att vid stämnings kungörande stämningshand-
lingen skall i hufvudskrift förevisas svaranden, kunna föranleda tvister,
om kungörandet blifvit rätteligen verkstäldt, och i vissa fall vålla svårig¬
heter vid delgifningen. Det synes mig emellertid, som skulle bestäm¬
melsen kunna så inskränkas, att berörda olägenheter undvikas. Om
nemligen den afskrift, som tillställes svaranden, är officielt bestyrkt,
torde något förevisande af den originala stämningshandlingen skäligen
icke böra fordras; är åter afskriften annorlunda styrkt, bör visserligen
svaranden lemnas tillfälle att se originala stämningshandlingen, men
något ovilkorligt stadgande om densammas uppvisande torde ej heller
i detta fall vara af behofvet påkalladt, utan synes svarandens rätt vara
behörigen tillgodosedd genom ett stadgande, att i nämnda händelse
originala stämningshandlingen skall förevisas svaranden, om han det
begär.»
8 §•
Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius, Wijkander och Hellström
ansågo bestämmelsen i första stycket af §:n böra förtydligas genom när¬
mare angifvande af hvad med offentlig förrättning borde förstås; och
erinrade justitieråden i sådant hänseende om det i motsvarande stad¬
gande af lagkomiténs och lagberedningens förslag använda uttryckssätt,
nemligen att stämning ej finge delgifvas »å allmänt embetsrum, under
det embete eller tjenst förrättas af honom, som stämningen kungöras
skall, utan så är att stämningen rörer sak, den han har att för embetet
eller tjensten bevaka». Sådan bestämmelsen för närvarande vore af-
52
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
fattad syntes den nemligen angifva att t. ex. stamning icke skulle
kunna delgifvas landtmätare under pågående landtmäteriförrättning ute
å marken.
Vidare yttrade justitierådet Hellström:
»Hvad beträffar andra stycket af förestående §, så har det deri
förekommande stadgandet icke någon motsvarighet i nu gällande lag.
Och då behof af ett, sådant stadgande icke på något sätt gjort sig
gällande, torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida detsamma är
behöfligt eller ens lämpligt. Då stadgandet synes mig vara utan nytta,
men deremot lätt kunna blifva ett vapen i hand för den, som vill
hålla sig undan för att undgå stämning, hemställer jag, att detsamma
måtte ur förslaget uteslutas.»
Då någon giltig grund näppeligen torde kunna påvisas, hvarför
den, som under tiden mellan kl. 9 om aftonen och kl. 6 om morgonen
anträffades utom sin bostad, skulle vara frikallad från skyldigheten att
mottaga stämning, hemstälde justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius,
Wijkunder och Petersson, att stadgandet i andra stycket af förevarande
§ måtte så inskränkas, att det komme att gälla allenast då fråga vore
om kungörande af stämning i svarandens bostad.
9 §•
.Justitierådet Hellström anförde:
»Förevarande från förordningen den 5 april 1871 hemtade stad¬
gande innehåller, utöfver hvad i samma förordning finnes föreskrifvet
om sättet för kungörande af stämning med veterligen ur riket faren
person, ytterligare att stämningen skall, der så ske kan, införas i tid¬
ning inom den ort, der svaranden senast i riket bodde. Då emellertid,
såsom nyss är nämndt, stadgandet afser endast delgifning af stämning
med sådan person, om hvilken man har full vetskap, att han är ur
riket faren, samt vid sådant förhållande någon anledning icke torde
förefinnas till antagande, att stämningen bättre bringas till hans känne¬
dom derigenom, att den införes i tidningen inom den ort, der han
senast, kanske för lång tid sedan, i riket vistats, utan stadgandet synes
mig utan motsvarande nytta komma att för käranden fördyra och för¬
svåra den redan förut invecklade proceduren vid stämningens kungö¬
rande, hemställer jag, att ifrågavarande stadgande måtte utgå.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 22.
53
10 §.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Äfven om antagas finge, att med 'ombud’ i förevarande, från
gällande författning i ämnet hemtade § allenast afväges ombud, som
hade s. k. generel fullmakt, syntes stadgandets affattning ej vara fullt
tillfredsställande. Det vore nemligen ingalunda en oomtvistad sak, att
dylik fullmakt medförde befogenhet att med laga verkan för fullmakts-
gifvaren mottaga stämning, utan snarare kunde en motsatt uppfattning
sägas vara den för närvarande rådande. Vid sådant förhållande hem-
stäldes, att orden 'ombud för honom’ utbyttes mot 'någon, som eger
att för honom stämning mottaga’, samt att längre ner framför ordet
'ombud' inskötes 'sådant.'.»
I " ' .>:••. * ; .{ j .. .
11 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»De i förslaget innefattade bestämmelser, hvarigenom för en mängd
fall det medgifves kärandepart att i vanlig ordning delgifva stämning
allenast en af de flere personer, hvilka i saken äro parter eller hafva
att företräda part, medföra uppenbarligen icke någon förändring i afse¬
ende å möjligheten för domstolen att afgöra målet utan att samtliga
parter eller parts representanter iakttagit inställelse. Då det icke lärer
kunna ifrågasättas att mot en uteblifven part eller representant för
part tillämpa de i förordningen den 6 oktober 1882 stadgade påföljder
med mindre den uteblifne bevisligen fått sig stämningen kungjord,
synes det nödigt att lagstiftningen härutinnan på lämpligt sätt full¬
ständigas.»
12 §• ' ' . ' ;;.iV
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Denna § torde ej kunna vinna tillämpning å andra mål än sådana
som enligt bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken skola handläggas
vid domstolen i den ort, der fastigheten är belägen, d. v. s. mål, som
angå eganderätt, nyttjanderätt och dylikt. Men giltigt skal att i dessa
mål, hvilka i allmänhet äro af ganska stor vigt och ofta kräfva om¬
fattande utredning, medgifva att stämningen må kungöras annan än
54
Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
fastighetsegaren, synes icke föreligga, då en mängd andra af egendomens
nyttjande och bruk härflytande tvister såsom om fordringar för arbete
eller tjenst, som utgjorts å egendomen, för råämnen eller varor, som
dit lemnats, med mera dylikt, hvilka, tvister i allmänhet äro af vida
mindre vigt än de förstnämnda, fortfarande måste anhängiggöra^ genom
stämning, som skall kungöras egaren sjelf. Att nämnda begge slag af
mål enligt gällande bestämmelser om forum handläggas vid olika dom¬
stolar, torde i det hänseende, hvarom nu är fråga, sakna betydelse;
och hemställes alltså, att förevarande § måtte ur förslaget utgå. Att
härigenom komme att saknas bestämmelse, motsvarande den i resolutionen
den 29 november 1756 gifna angående stämningssätt i mål, som röra
bruk, hvilka innehafvas af flere intressenter och drifvas genom sysslo¬
man, torde ej vara af någon praktisk betydelse, då dylika intressent¬
skap numera i regel hafva form af bolag, i afseende på hvilka sär¬
skilda föreskrifter äro meddelade.»
16 §•
Justitieråden Huss, Afzelius, Wijkander och Hellström ansågo
olämpligt att bestämmelser i nu till behandling upptagna ämne skulle
finnas splittrade i skilda författningar, och hemstälde derföre, huruvida
icke de om stämning å handelsbolag, aktiebolag eller registrerad för¬
ening i bolagslagarne meddelade föreskrifter kunde till förevarande lag
öfverflyttas och i sammanhang dermed den i samma lagar meddelade
bestämmelse, hvarigenom i fråga om delgifning likstäldes stämning och
annat offentlig myndighets bud, kunde på lämpligt ställe i lagen eller
i särskild författning upptagas i den utsträckning behofvet kräfde.
Justierådet Afzelius tilläde: »Vidkommande §:ns öfriga innehåll är
en lagstiftning utöfver nyss antydda gräns synnerligt vansklig. De
begrepp, med hvilka man här rör sig — 'samfund’, 'förening’, 'inrätt¬
ning’, 'stiftelse’ — äro till sin legala betydelse icke af lagstiftning eller
praxis faststälda och derföre icke egnade att i och för sig lemna erfor¬
derligt underlag för processuela bestämmelser. Det synes derföre nödigt
att söka uppställa något för de korporativa bildningar, man vill afse,
gemensamt, för den rättsökande allmänheten lättfattligt kännemärke,
äfven om härigenom de föreslagna stadgandenas tillämpningsområde
skulle komma att i någon mån inskränkas.»
Kortgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 55
Justitierådet Petersson, med hvilken justitierådet Lilienberq in¬
stämde, yttrade:
»Hvem kärande har att låta kungöra stämning, som är uttagen å
handelsbolag, aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verk¬
samhet, derom finnes särskilda stadganden meddelade i 17 § af lagen
om handelsbolag och enkla bolag, 41 § af lagen om aktiebolag och 24 §
af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Med den
affattning förevarande § i förslaget erhållit skulle dessa stadganden,
såvidt de angå handelsbolag samt det för aktiebolag och registrerade
föreningar vanligast förekommande fall, att annan än bolagets eller
föreningens egen styrelse kärar till bolaget eller föreningen, här in¬
tagas, hvaremot ifråga om nyssnämnda speciela fall allenast en hän¬
visning lemnas till hvad som derom särskildt stadgas. Oafsedt att denna
hänvisning, sådan den i förslaget gifvits, lärer vara alltför obestämd,
torde emellertid en dylik affattning af förevarande § vara mindre
lämplig, i det hithörande bestämmelser väl böra återfinnas fullständigt
återgifva antingen å det ena stället eller å det andra men ej i vissa
delar å båda. Då nu en ändring i bolagslagarna desto mindre torde
böra ifrågasättas, som de der gifna bestämmelser, om hvilka nu är
fråga, afse jemväl annat offentlig myndighets bud än stämning, synes
mig ur praktisk synpunkt lämpligast vara, att i förevarande § såvidt
den angår handelsbolag, aktiebolag och registrerade föreningar för eko¬
nomisk verksamhet allenast hänvisas till hvad derom är särskildt
stadgadt.
Hvad åter angår andra bolag och föreningar äfvensom stiftelser
eller andra sådana inrättningar — hvarmed i förevarande sammanhang
gifvetvis ej kan afses andra sammanslutningar och bildningar än sådana,
som enligt lag eller praxis ega förvärfva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter samt inför domstol kära eller svara — synes mig med
hänsyn till de vexlande former, hvarunder dylika sammanslutningar
och bildningar kunna förekomma, lämpligare bestämmelser än de i
förslaget intagna näppeligen stå att erhålla, och har jag således mot
samma bestämmelser intet att anmärka.»
17 §.
Justitieråden Lilienberg och Afzelius ansågo slutorden kunna för¬
anleda osäkerhet i de fall, då en myndighet, såsom t. ex. i vissa städer
56
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
drätselkammaren, egde föra talan för menigheten, men icke att träffa
aftal om förlikning. Både detta och utförandet af talan kunde hän¬
föras till beslut i afseende å målet, och justitieråden hemstålde derföre
om en redaktionsförändring för att närmare angifva hvad med bestäm¬
melsen åsyftades.
18 §.
Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg och
Petersson instämde, anförde:
»Enligt lagen om väghållningsbesvärets utgörande å landet den 23
oktober 1891 skall inom hvarje väghållningsdistrikt finnas en väg-
styrelse, som har att förvalta vägkassan, verkställa vederbörandes rörande
vägväsendet meddelade beslut och fullgöra öfriga åtgärder, som jem-
likt nämnda lag på styrelsen ankomma. Likaledes skall enligt förord¬
ningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den
26 januari 1894 för häradsallmänning finnas en allmänningsstyrelse,
som i alla frågor rörande allmänningen utöfvar delegarnes beslutande¬
rätt, der icke i reglemente för allmänningen är annorlunda stadgadt.
Vid sådant förhållande synes mig lämpligt vara, att stämning å väg-
hållningsskyldige eller delegare i häradsallmänning kungöres veder¬
börande styrelses ordförande, på hvilkens åtgärd det sedermera bör an¬
komma att tillse, det den stämda korporationen varder vid svaromåls
afgifvande behörigen representerad. Jag hemställer förty att sista
punkten af förevarande § måtte ersättas med ett stadgande i nu an-
gifna syfte.»
19 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om det yttrande, att,
då stämning skulle kungöras Konungens befallningshafvande, uppen¬
barligen annan åtgärd för kungörandet icke borde ifrågakomma, än att
stämningshandlingen ingåfves till den, som hos nämnda myndighet vore
satt att mottaga handlingar i allmänhet; och hemstäldes, att detta till
förekommande af missförstånd måtte tydligare, än som skett, angifvas.
20 §.
Högsta domstolen hemstälde, att åt §:n gåfves en affattning, som
tydligare, ån som skett, utmärkte, att i fall, då annan myndighet än
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
57
Konungens befallningshafvande hade att bevaka kronans talan i målet,
käranden kunde delgifva stämningen vare sig Konungens befallnings¬
hafvande eller berörda myndighet; och hänvisades derjemte till den
under 19 § framstälda anmärkning, hvilken gälde jemväl i afseende å
förevarande §.
21 §.
Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg,
Afzelius och Petersson förenade sig, yttrade:
»Då det för den kärande, som vill begagna sig af den honom en¬
ligt förestående § medgifna rätt att för kungörande af stämning anlita
Konungens befallningshafvande, mången gång torde vara med mindre
besvär och tidsutdrägt förenadt att direkt hänvända sig till Konungens
befallningshafvande i det län, der kungörandet skall ega rum, än
att, såsom förslaget ovilkorligen föreskrifver, ingifva stämningen till
Konungens befallningshafvande i det län, der käranden bor, samt något
skäl att utesluta ett sådant tillvägagående icke torde förefinna,s, hem¬
ställer jag om sådan ändring af denna §, att det lemnas käranden
öppet att, der han så åstundan få i berörda afseende hänvända sig
jemväl till Konungens befallningshafvande i det län, der stämningen
skall kungöras.»
Justitierådet Wijkander, med hvilken justitierådet Huss instämde,
anförde:
»Enligt gällande lag (kongl. förordningen angående stämningsmän
den 10 augusti 1877) äro kronofogdar, stadsfogdar och länsmän icke
skyldige att verkställa delgifning af enskildes stämningar, utan an¬
kommer på dem sjelfva att åtaga sig sådant uppdrag eller ej. Ett
häremot svarande stadgande återfinnes äfven i förevarande förslag (37 §).
Eftersöker man stadgandets tillkomst, finner man det vara hemtadt ur
lagberedningens förslag till rättegångsbalk, samt att det af beredningen
motiverats allenast dermed att ’det ej kan antagas såsom ovilkorlig
tjenstepligt för kronobetjent att kungöra stämningar i enskildes tviste¬
mål’. Hvarför detta ej kan antagas, nämnes icke, men skälet dertill
torde vara att söka i det ökade ansvar och tilläfventyrs äfven — ehuru
i mindre grad — i det ökade arbete, som ett sådant åliggande skulle
för berörda tjensteman medföra. Med den grund, hvarpå stadgandet
således får anses hvila, synes emellertid ej fullt instämma att, på sätt
Bih. till Piksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 8
58
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
som i 21 § af förslaget skett, ålägga Konungens befallningshafvande
skyldighet att i vissa fall ombesörja stämnings kungörande för parter
och, såsom förslaget synes afse, jemväl för vittnen, hvilken skyldighet
Konungens befallningshafvande svårligen lärer kunna fullgöra utan att
anlita, kronobetjeningens biträde.
Äfven i annat hänseende synes stadgandet i förevarande § ej väl
öfverensstämma med hvad på annat ställe i förslaget blifvit föreskrifvet.
Förslaget (38 §) angifver nemligen, att intyg af stämningsmän ej kan
anses såsom fullt bevis, med mindre ståmningsmännen äro ojäfvige; och
häraf följer, att Konungens befallningshafvande vid stämnings delgifvande
ej får använda andra än ojäfvige stämningsmän, efter som stämningen
eljest kan blifva ogin. Men för Konungens befallningshafvande finnes,
såvidt jag kan inse, icke någon möjlighet att bedöma, huruvida stäm-
ningsmännen äro ojäfvige eller ej, och detta så mycket mindre, som
man ej kan antaga, att stämningsmännen sjelfve skola i allo hafva sig
bekant, hvad på en uppkommande fråga om deras jäfvighet kan in¬
verka. Vill man således öfverlemna åt Konungens befallningshafvande
eller annan offentlig myndighet att för den enskildes räkning ombesörja
stämnings delgifvande, synes detta med nödvändighet förutsätta, ätt
ovilkorligt vitsord tillerkännes delgifningsbevis, som utfärdats af de
utaf myndigheten använda stämningsmän — någonting, som dock icke
synes vara att förorda och ej heller, såvidt af motiven kan inhemtas,
vid förslagets affattande ens varit ifrågasatt.
Vid de af mig nu anmärkta förhållanden hemställer jag, att stad¬
gandet i 21 § måtte ur förslaget utgå.»
22 §.
Justitierådet Wijkander erinrade om hvad af justitierådet vid före¬
gående § anförts och yttrade vidare, att justitierådet så mycket mindre
funne förevarande stadgande vara af nöden, som det, enligt justitie-
rådets tanke, icke kunde antagas annat än att utrikesdepartementet
fortfarande såsom hittills skulle komma att tillmötesgå enskildes fram¬
ställningar om biträde vid stämnings delgifvande i de fall, då sådant
lämpligen kunde och borde ega rum.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
59
23 §.
Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Wijkander för¬
enade sig, anförde:
»I afseende å de föreslagna stämningstiderna synes mig en oegent¬
lighet föreligga derutinnan, att från den sedan gammalt gällande och
nu jemväl bibehållna regeln, att kortaste tiden för delgifning af stäm¬
ning till häradsrätt skall vara fjorton dagar, undantag gjorts för den
svarande, som stämmes till häradsrätt med tingsställe i stad, der han
har sitt hemvist. Något skäl för detta undantag är icke anfördt och
annat sådant torde icke heller kunna åberopas än att med hänsyn der¬
till, att en sådan svarande hade sin bostad i närheten af tingsstället,
han skulle utan svårighet kunna medhinna att inom den föreslagna
tiden vidtaga åtgärder för sin talans bevakande. Härvid är likväl att
märka, att nämnda svarande dock är bosatt utom den domstols dom-
värjo, dit han skall stämmas, och att det af sådan anledning torde vara
principielt oriktigt att för honom stadga kortare stämningstid, än som
är för häradets egna innebyggare föreskrifven, då de skola instämmas
till sitt personliga forum. Vidare synes med fog kunna framhållas, att,
då numera torde vara regel att, der härad icke har sitt tingsställe i
stad, sådant är beläget antingen i köping eller inom större stations¬
samhälle eller ock å annan mera tätt befolkad ort, en derstädes bosatt
svarande har samma lätthet att infinna sig inför domstolen som den,
hvilken har sitt hemvist i stad, der tingsstället finnes, och att, derest
kortare stämningstid till häradsrätt än fjorton dagar skall för någon
stadgas, sådan bör i främsta rummet tillämpas för den, som är bosatt
inom rättens domvärjo på kort afstånd från eller invid sin ordinarie
tingsstad. Då emellertid en å landet bosatt svarandeparts sålunda på
längre eller kortare afstånd från tingsstaden belägna boningsort icke
lämpligen kan läggas till grund för beräkningen af den stämningstid,
honom bör tillkomma, synes mig den omständighet, att en svarande¬
part är bosatt i stad, der ett härads tingsställe är beläget, så mycket
mindre böra tillerkännas någon inverkan på den honom tillkommande
stämningstid, som, på grund af hvad jag ofvan anfört, jag anser det
icke vara med god rättegångsordning förenligt att för en utom en rätts
domvärjo bosatt svarande stadgas kortare stämningstid än för en der¬
inom boende. På grund häraf hemställer jag om den ändring be-
60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
träffande de föreslagna stämningstiderna, att kortaste tiden för delgiv¬
ning af stämning till häradsrätt måtte i förestående § utan undantag
bestämmas till fjorton dagar.
Enär vidare Stockholms stad, som anses såsom särskilt län, helt
och hållet omslutes af Stockholms län, och det för den, som stämmes
från Stockholms län till domstolen i Stockholms stad eller från staden
till domstol i länet, uppenbarligen icke förefinnes behof af längre stäm-
ningstid än fjorton dagar, torde stadgande införas derom, att vid be¬
räkning af stämningstid Stockholms stad och Stockholms län må anses
såsom ett län.
Då i förevarande § talas om den ort, der svaranden ’har sitt hem¬
vist’, afses dermed, enligt hvad motiven gifva vid handen, den ort, der
svaranden faktiskt är bosatt, äfven om denna ort skulle vara en annan
än den, der han är mantalsskrifven. Deremot har den i 10 kap. 1 §
rättegångsbalken förekommande bestämmelse, att svarandens personliga
forum är domstolen i den ort, der han ’sit,t bo och hemvist häfver’,
alltid tolkats såsom afseende domstolen i den ort, der svaranden är¬
ra antal sskrifven. Att på detta sätt svarandens 'hemvist’ skulle anses
vara ett annat, då fråga är om forum, än då frågan gäller beräkning
af stämningstid, är emellertid uppenbarligen olämpligt; och då ändring
i 10 kap. 1 § rättegångsbalken nu icke bör ifrågasättas, torde således
jemväl vid beräkning af stämningstid såsom svarandens hemvist böra
anses den ort, der han är mantalsskrifven, och särskilda bestämmelser
meddelas för de i motiven antydda fall, då med en dylik uppfattning
stämningstiden med hänsyn till svarandens faktiska vistelseort skulle
blifva för kort.
Slutligen och då den föreslagna affattningen af ifrågavarande §
näppeligen torde, såsom enligt motiven antagits, med erforderlig tyd¬
lighet utmärka att, der flere svarande genom en stämning inkallas, stäm¬
ningstiden för en hvar af dem skall i eldighet med förevarande § be¬
räknas, och än mindre är klar derutinnan, att i fall, som i 11 § afses,
eu hvar sterbhusdelegare eger med hänsyn till sitt hemvist åtnjuta
stadgad stämningstid från den dag, stämningen kungjordes den, som
i boet sitter, hemställer jag, att uttryckliga bestämmelser i dessa hän¬
seenden må, i likhet med hvad i gällande lag är fallet, i förslaget in¬
tagas.»
Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Petersson ansågo, lika
med justitierådet Hellström, dels att vid beräkning af stämningstid
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
61
Stockholms stad och Stockholms län borde anses som ett län; dels att
vid dylik beräkning såsom svarandens hemvist borde anses den ort,
der han vore mantalsskrifven, i hvilken händelse särskilda bestämmelser
borde meddelas för de fall, då, med en dylik uppfattning, stämnings-
tiden med hänsyn till svarandens faktiska vistelseort blefve för kort;
dels ock att uttryckliga bestämmelser borde gifvas derom, att, der flere
svarande genom en stämning inkallas, stämningstiden för en hvar af
dem skall i enlighet med förevarande § beräknas, och att, i fall som
i 11 § afses, en hvar sterbhusdelegare eger med hänsyn till sitt hem¬
vist åtnjuta stadgad stämningstid från den dag, stämningen kungjordes
den som i boet sitter.
24 §.
Under erinran af hvad som anförts vid 10 § hemstälde högsta
domstolen, att tillämpligheten af förevarande stadgande måtte inskränkas
till de fall, då den, som vistades utom riket, hade ombud, som icke
allenast egde att för honom svara, utan äfven vore behörig att för
honom mottaga stämning.
29 §.
Med afseende derå att, då stämning blifvit kungjord svarande,
som i 17 eller 18 § omförmäles, det för erhållande af ombud att i
målet svara i regel erfordrades, att särskilt sammanträde med veder¬
börande utlystes, ansåg högsta domstolen den i förevarande § stadgade
stämningstid vara för nämnda fall väl knappt beräknad.
32 §.
Enär den hänvisning, som i förevarande § lemnades till 10 kap.
1 § rättegångsbalken, syntes hafva till ändamål att närmare antyda
hvad med genkäromål borde förstås, men hvad derom i nämnda lagrum
förekomme icke vore i sådant hänseende tillfyllest, ville högsta dom¬
stolen, derest det kunde anses nödigt att här gifva närmare bestäm¬
melser i detta ämne, hemställa, att förevarande § måtte så ändras, att
hänvisningen utbyttes mot ett fullständigare angifvande af genkäromåls
begrepp i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad härom innehölles i
nuvarande 6 § af 11 kapitlet rättegångsbalken.
62
Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 22.
33 §.
Högsta domstolen ansåg förevarande stadgande, som saknade mot¬
svarighet i nu gällande lag, icke vara af något verkligt .behof påkalladt;
och då det dessutom torde för en kärandepart komma att medföra
synnerliga olägenheter, utan att motsvaras af någon afsevärd förmån
för svarandeparten, hemstälde högsta domstolen, att §:n måtte ur för¬
slaget uteslutas.
34 §.
Högsta domstolen hemstälde, att stadgandet i första punkten af
denna § i så måtto inskränktes, att om svarande, utan att framställa
invändning om möjligen förlupen felaktighet vid stämningens kun¬
görande, inläte sig i svaromål å densamma, hinder ej borde möta för
sakens vidare handläggning på samma stämning.
35 §.
Justitieråden Lilienberg, Huss, Wijkander och Petersson hemstälde,
att då stadgandet i sista punkten af tredje stycket syntes strida mot
grundsatsen att ingen må dömas ohörd, berörda stadgande måtte ur
förslaget utgå.
Justitierådet Hellström yttrade:
»Den rätt, som i sista punkten af förestående § tillerkänts eu till¬
talad person att utan stämning väcka talan om ansvar och skadestånd,
synes mig böra begränsas derhän, att han skulle ega att begagna sig
af samma rätt allenast under förutsättning, att den, emot hvilken talan
väckes, vore åtminstone genom ombud vid rätten tillstädes; och hem¬
ställer jag förty, att ifrågavarande punkt måtte i sådant hänseende
ändras.»
Justitierådet Afzelius anförde:
»Såsom bekant behandlas enligt svensk rättegångsordning såsom
brottmål äfven ett fristående skadestånds- eller ersättningsyrkande, der
det grundar sig på en s. k. causa criminalis. 1 följd häraf skulle ock
de i denna § gifna bestämmelser komma att i dylikt fall tillämpas.
Det behof som i egentliga brottmål rättfärdigar en större stränghet mot
svaranden, än i tvistemålen, synes mig emellertid i dessa fall alldeles
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
63
icke vara förhanden; det synes icke rinnas skäl att här förneka svaran¬
den det tillfälle till förberedelse, hvilket den obligatoriska stämningen
och den längre stämningstiden äro egnade att gifva. Jag hemställer
derföre, huruvida icke i nämnda hänseenden kunde göras undantag för
mål, der talan föres allenast om skadestånd eller ersättning, och dessa
mål härutinnan likställas med tvistemålen.
I öfrigt är jag ense med justitierådet Hellström.»
37 §.
Justitierådet Hellström anförde:
»Att i lag införa ovilkorligt stadgande derom, att stämningsmännens
antal skall utgöra minst två för hvarje socken, synes mig icke lämp¬
ligt. I vissa delar af landet äro nemligen socknarne af så ringa ut¬
sträckning, att nämnda antal stämningsmän ingalunda kan derstädes
anses erforderligt. Den domsaga t. ex., som varit mig anförtrodd,
eller Kinds och Redvägs härads domsaga i Elfsborgs län, består af ej
mindre än femtiotre socknar, och att häradsrätterna derstädes skulle
hafva ovilkorlig förpligtelse att förordna 106 stämningsmän, synes mig
så mycket mer orimligt, som något behof derstädes af ett så stort antal
stämningsmän icke förefinnes. Liknande torde förhållandet vara inom
åtskilliga andra domsagor; och då det dessutom ofta är förenad! med
icke ringa svårighet att erhålla lämpliga personer, villige att åtaga sig
det allt annat än begärliga uppdraget att vara stämningsmän, synes
det mig lämpligast böra åt vederbörande underrätter öfverlemnas att
efter för handen varande förhållanden pröfva, huru stort antal stäm¬
ningsmän kan för hvarje särskild ort erfordras. Jag hemställer derför,
att hvad förslaget innehåller derom, att å landet skall förordnas minst
två stämningsmän i hvarje socken, måtte uteslutas.
Hvad beträffar andra stycket af förevarande §, torde med fog
kunna ifragasättas, huruvida deri förekommande stadganden, hvilka icke
hafva någon motsvarighet i nu gällande lag, äro behöfliga eller, om så
skulle vara förhållandet, för sitt ändamål tillfyllestgörande. Innebörden
af samma stadganden är uppenbarligen att söka bereda dem, som af
stämningsmän vilja sig begagna, tillfälle att erhålla kunskap om hvilka
dertill äro förordnade. Då det emellertid för närvarande icke torde
möta svårighet att få kännedom om hvilka personer inom en ort äro
att såsom stämningsmän tillgå, synes mig stadgandena kunna utan
64
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
olägenhet undvaras. Skulle dock ett offentliggörande i nu förevarande
hänseende anses böra ega rum, så torde under inga förhållanden skyl¬
dighet att hålla förteckning öfver stärnningsrnännen böra påläggas Ko¬
nungens befallningshafvande. Då nemligen denna myndighet icke sjelf
verkställer de på densamma ankommande delgifningar, utan låter dessa
ombesörjas af underlydande tjensteman eller betjente, har uppenbarligen
Konungens befallningshafvande intet behof af att för egen del ega kännedom
om stärnningsrnännen inom länet, och icke heller synes det mig för all¬
mänheten vara af någon nämnvärd nytta, om förteckningar öfver stäm-
ningsmännen finnas hos Konungens befallningshafvande, ity att det för de
allra flesta torde vara med sådana kostnader och besvär förenadt att der¬
städes inhemta upplysning, om hvilka äro att såsom stämningsmän tillgå,
att något anlitande af Konungens befallningshafvande i dylikt syfte aldrig
ifrågakommer. Likaledes synes mig den förpligtelse, som förslaget ålägger
häradshöfding, vara utan nytta. Inom de särskilda domsagorna hafva
nog i allmänhet de personer, som behöfva anlita stämningsmän, känne¬
dom om dessa; men, derest så icke skulle vara fallet, torde domsago-
boarne, särskildt inom de vidsträcktare domsagorna, icke hafva den
lätthet att uppsöka häradshöfdingen, att de vid behof att använda stäm¬
ningsmän äro i tillfälle att af häradshöfdingen skaffa sig upplysning
om desamma; och som rättens dörr ju i regel är för allmänheten till¬
gänglig blott några få gånger om året, synes mig icke heller ett anslag
der vara till synnerlig nytta.
Om derför öfver hufvud taget något sådant offentliggörande, som
i förslaget afses, kan anses behöfligt, synes det mig som om ett mera
effektivt resultat skulle vinnas, derest allmänheten bereddes tillfälle att
å skilda ställen inom en domsaga erhålla kännedom om stämningsmännen
för orten, och torde i så fall vederbörande länsmän vara mest lämpade
att tillhandagå med dylika upplysningar, ty dels behöfva ju dessa tjenste¬
man ofta sjelfva använda stämningsmän, dels torde de ej sällan anlitas
af enskilda parter för biträde vid delgifningar och dels äro de, såsom
bosatte å skilda orter inom en domsaga, lättare än häradshöfdingen till¬
gängliga för meddelande af de upplysningar, hvarom nu är fråga.
På grund häraf hemställer jag att, derest nu ifrågavarande stad¬
gande icke anses böra helt och hållet uteslutas, detsamma måtte ändras
i riktning, jag senast antydt.»
Justitieråden Lilienberg och Wijkander förklarade sig dela de af
justitierådet Hellström sålunda uttalade betänkligheter.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
65
Justitieråden Huss. Wijkander, Afzelius och Hellström förenade sig
om det yttrande, att då de bestämmelser, som komme att gälla om
stämnings delgifvande, syntes böra äfven i annat hänseende än det före¬
varande erhålla en motsvarande tillämpning i afseende å delgifning af
offentlig myndighets bud i allmänhet, justitieråden hemstälde —
under erinran tillika om hvad justitieråden i sådant syfte redan anfört
vid 16 § — att de föreskrifter, som härutinnan kunde anses erforder¬
liga, sammanfördes vare sig i en särskild § af denna lag eller ock i en
serskild författning.
38 §.
Justitierådet Afzelius yttrade:
»Då de i 11 kap. 7 § rättegångsbalken meddelade föreskrifter an¬
gående sättet för stämnings delgifning eller kungörande icke upptagits
i förslaget, ega de i denna § innefattade bestämmelser endast betydelsen
af bevisregler. Såsom sådan regel betraktad torde den i 2 punkten
meddelade bestämmelsen knapt vara följdrigtig eller lämplig. När så¬
som embetsintyg i allmänhet gäller allenast intyget af två stämnings-
män, synes det oegentligt att tillägga en sådan tjenstemans intyg all¬
deles enahanda vitsord i ett särskildt fall; och vidkommande bevisvärdet
af ett skriftligt erkännande synes äfven i förevarande fall höra gälla
den i 17 kap. 1 § rättegångsbalken uttalade regeln, hvilken underkastar
detta domarens fria pröfning. Jag hemställer alltså att denna punkt
måtte utgå.»
Justitierådet Wijkander anförde:
»Beträffande den bevisning, som vid uppkommen fråga, huruvida
stämning rätteligen blifvit kungjord, må tillerkännas vitsord, intager
förslaget en väsentligen afvikande ställning från nu gällande lag. Medan
den senare utgår från antagandet, att allenast fullt bevis må gälla, och
angifver, huru beskaffad den bevisning skall vara, som må för fullt
bevis anses, hvilar förslaget, efter hvad motiven utmärka, på den upp¬
fattningen, att de allmänna bevisreglerna skola komma till användning,
hvarförutom i 38 § af förslaget angifvas vissa fall, då såsom full be¬
visning skall gälla såd-an, som enligt de allmänna bevisreglerna ej kan
så anses.
Det vill emellertid synas som om de allmänna bevisreglerna ej väl
lämpade sig i förevarande hänseende. De förutsätta nemligen, att s. k.
Bill. till liiksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 9
66
Kongl.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
half bevisning — vare sig genom ett vittnes utsago eller genom bin¬
dande omständigheter och liknelser — kan vara åstadkommen — och
att i sådan händelse värjemålsed må ådömas, men ådömandet af edgång
rörande det faktum, att svaranden blifvit stämd eller ej, lärer ej höra
ifrågakomma. Edgång bör ej anlitas i oträngdt mål; och svårligen kan
något behof af edgång anses föreligga i ett fall, der det stått käranden
fritt att på förhand skaffa sig all den bevisning, som erfordras, och der
bristandet åt bevisningen i allmänhet ej medför annan olägenhet än att
käranden nödgas uttaga ny stämning. I och för sig oformligt synes
ock vara att ådöma en svarande edgång, innan man ännu ens vet, om
han blifvit stämd.
Vid sådant förhållande synas nu gällande bestämmelser i denna
del böra lemnas företräde framför förslaget; och detta så mycket hellre,
som det måste anses för en fördel för käranden att redan i lagen finna
tydligen angifven den bevisning, som kan godkännas. Med en sådan
anordning blifver nemligen faran för käranden att misstaga sig om
bevisningens värde så godt som ingen.»
Justitierådet Hellström erinrade, att för den händelse justitierådets
vid 7 § gjorda hemställan vunne afseende, deraf påkallades en om¬
arbetning af bestämmelserna i denna §. Komme deremot icke några
föreskrifter om sättet för stämnings delgifning att i förslaget intagas,
instämde justitierådet i den af justitierådet Afzelius vid §:n gjorda
hemställan.
Justitierådet Lilienberg yttrade:
»Då förslaget, såsom mig synes på goda skäl, hellre än att före¬
skrifva en viss form för stämnings delgifvande, velat förordna, huru
intyg derom borde vara beskaffad^ för att kunna och böra af rätten
godkännas, återstår för mig endast att tillse, om icke äfven andra bevis
än de här nämnda, borde i förevarande afseende kunna vara till fyllest;
och jag skulle då vilja hemställa, att äfven intyg af ensamt kronofogde,
stadsfogde eller länsman borde såsom giltigt antagas. I öfrigt förefaller
det mig såsom vore det lämpligare att åt stadgandet gifva den formen,
att de ifrågavarande intygen skulle gälla såsom bevis, än att såsom nu
förklara, att de skola anses såsom fullt bevis, ett uttryck, som icke
heller förekommer i de äldre lagförslagen, och det antagligen af skäl,
att intyget visserligen skulle tagas för godt, men endast såvida det icke
genom annan bevisning blefve vederlagdt.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
67
12. kap.
8 §.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
sDå stadgande^ om böter för svarandeparts utevaro i tvistemål
upptagas i särskild författning, synes det vara mindre lämpligt, att
motsvarande föreskrifter rörande brottmålen ingå såsom en del af sjelfva
rättegångsbalken, och hemställes förty, att samma föreskrifter inrymmas
i en särskild författning.
Hvad angår dessa föreskrifters innehåll synes till en början lämp¬
ligt. vara, att till förekommande af all tvekan uttrycklig bestämmelse,
såsom i nu gällande lag i afseende å vissa brottmål skett, meddelas
derom, att domstolen i brottmål i allmänhet eger, der den finner sådant
lämpligt, lägga svaranden vite före. I fråga åter om den rätt, som en¬
ligt förslaget liksom enligt gällande lag tillkommer domstolen att låta
inställa uteblifven svarande genom hemtning, så synes denna rätt böra
så bestämmas, att domstolen eger, på hvilket stadium af målet som
helst, så snart svaranden förfallolöst uteblifvit och domstolen finner
hans inställande genom hemtning erforderligt, derom förordna, oafsedt
om annan påföljd, såsom vite, varit för svarandens utevaro stadgad.
Om emellertid en dylik hemtningsrätt medgifves domstolen, torde å
andra sidan böra stadgas, att om heintningsbeslutet gifves vare sig å
dag, dertill instämdt brottmål blifvit utsatt, eller å dag till hvilken
det uppskjutsa, och hinner verkställas så snart, att målet å samma dag
kan ånyo förekomma, böter eller vite för utevaro den dagen ej må
svaranden ådömas.»
Justitierådet Afzelius tilläde, att det slag af brottmål, hvarom
justitierådet erinrat vid 35 § i lagförslaget, syntes böra jemväl i det
hänseende, hvarom här vore fråga, behandlas såsom tvistemål, så att
t. ex. hemtning i dylika mål icke borde under något förhållande ifråga¬
komma.
68
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
B. Förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872.
6 §•
Högsta domstolen hemstälde att, till undvikande af missförstånd,
i första punkten emellan orden »nästa» och »sammanträde» insattes ordet
»allmänna», hvarigenom stadgandet i förevarande hänseende skulle er¬
hålla samma lydelse, som det nu har.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kongl. Mufti Nåd. Proposition N:o 22.
69
Utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärevden, hållet
inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats¬
rådet å Stockholms slott fredagen den 3 februari 1899
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr minister^ för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Akerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
Claéson,
Dyrssen,
Justitieråden: Wijkander,
Hellström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
Högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts beslut
den 21 Februari 1898 till högsta domstolen remitterade förslag till lag
angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken och till lag om
ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj 1872.
Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departe¬
mentschefen :
»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen
framstälts mot de remitterade förslagen, hafva vissa ändringar i de¬
samma blifvit vidtagna. 1 afseende å dessa tillåter jag mig att åbe-
70
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ropa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt och anser mig nu
endast böra beröra några särskilda inom högsta domstolen gjorda an¬
märkningar, hvilka icke funnits böra föranleda sådan ändring, som inom
högsta domstolen blifvit ifrågasatt.
Beträffande 11 kap. 5 § rättegångsbalken — som i sin föreslagna
lydelse lemnar käranden öppet att muntligen eller skriftligen begära
stämning — hafva högsta domstolens fleste ledamöter, under erinran
om vigten deraf, att kärandens påståenden och de till grund derför
liggande uppgifter redan i stämningen upptoges så fullständigt och
redigt som möjligt, hemstält, att såsom regel måtte stadgas, att stäm¬
ning skulle sökas skriftligen och undantag härifrån medgifvas endast
för det fall, att sökanden ej sjelf förmådde skriftligen uppsätta ansök¬
ningen och i följd af medellöshet saknade utväg att få den genom
annan uppsatt. Då emellertid ett dylikt stadgande skulle för de tal¬
rika mindre bemedlade parter, som ej äro i stånd att på egen hand
affatta en skriftlig stämningsansökning, medföra kostnader, hvilka de
enligt förslaget likasom enligt gällande lagstiftning kunna undgå genom
anlitande af utvägen att muntligen söka stämning, samt det ej lärer
kunna obetingadt antagas, att yrkanden och sakuppgifter varda i en
skriftlig stämningsansökning affattade med större fullständighet och reda
än i en på grund af kärandens muntliga framställning utfärdad stäm¬
ning, har giltig anledning ansetts ej föreligga att härutinnan frångå den
ståndpunkt det remitterade förslaget intager.
Vid 11 kap. 11 § rättegångsbalken har högsta domstolen erinrat,
att då de i förslaget innefattade bestämmelser, hvarigenom för en
mängd fall det medgåfves kärandepart att i vanlig ordning delgifva
stämning allenast en af de flere personer, hvilka i saken vore parter
eller hade att företräda part, uppenbarligen icke medförde någon för¬
ändring i afseende å möjligheten för domstolen att afgöra målet utan
att samtliga parter eller parts representanter iakttagit inställelse, samt
det icke kunde ifrågasättas att mot eu uteblifven part eller represen¬
tant för part tillämpa de i förordningen den 6 oktober 1882 stadgade
påföljder, med mindre den uteblifne bevisligen fått sig stämningen kun¬
gjord, lagstiftningen härutinnan borde på lämpligt sätt fullständigas.
Den sålunda framstälda anmärkningen synes åsyfta det förhållande,
att uttryckliga bestämmelser saknas i fråga om förfarandet i sådana
fall, der målet synes icke böra afgöras med mindre svaromål afgifvits,
samt i följd af stämningsmottagarens försummelse att behörigen fort-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
71
ställa stämningen till alla dem, som skola i målet svara, de i 1882 års
förordning angifna tvångsmedel ej kunna komma till användning mot
samtliga parter eller representanter för part. Visserligen lärer det ej
kunna förnekas, att i berörda hänseende* gällande lagstiftning i viss
mån lider af ofullständighet. Frågan om afhjelpande af denna brist¬
fällighet i föreskrifterna om förfarandet inför rätta står emellertid icke
i nödvändigt sammanhang med den nu föreslagna lagstiftningen angå¬
ende stämning, hvilket tydligt framgår deraf, att förslagets regler om
stämnings öfverlemnande till annan än svarande eller till allenast en
af flere, som skola afgifva svaromål, till väsentlig del äro hemtade från
gällande lag. Vid sådant förhållande och då lämpliga stadganden i det
af högsta domstolen antydda ämne ej synas kunna komma till stånd
utan väsentliga rubbningar i vissa delar af rättegångsbalken, hvilka eljest
ej stå i samband med nu förevarande lagstiftning, torde frågan om
dylika stadgandens utarbetande böra tills vidare anstå.
1 fråga om huru stämning skall kungöras handelsbolag, aktie¬
bolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet äro före¬
skrifter meddelade i de år 1895 tillkomna bolags- och föreningslagarne.
Jemlikt dessa skall stämningen i allmänhet anses lagligen kungjord,
då den delgifvits någon af de personer, hvilka, hvar för sig eller sam-
fäldt, ega företräda bolaget eller föreningen, dock att i afseende å stäm¬
ning, som å aktiebolag eller förening tagits af dess egen styrelse, sär¬
skilda regler äro stadgade. Enligt det remitterade förslaget skulle om-
förmälda föreskrifter lemnas orubbade men stadganden i ämnet införas
jemväl ill kap. rättegångsbalken. Den föreslagna 16 § i nämnda kap.
(15 § i den reviderade texten) upptager nämligen en bestämmelse, som
i sig innesluter bolagslagstiftningens regel om särskild bolagsmans eller
styrelseledamots befogenhet att mottaga stämning. Föreskrifterna om
delgifning af stämning, som af aktiebolags eller förenings styrelse tagits
å bolaget eller föreningen, äro deremot ej i förslaget intagna, utan
innehåller förslaget i sådant afseende en hänvisning till förenämnda,
redan gällande stadganden.
Högsta domstolens flesta ledamöter hafva anmärkt såsom olämpligt,
att, på sätt enligt förslaget blefve fallet, nu anförda bestämmelser skulle
finnas splittrade i skilda författningar, och förty hemstält, att de . i bo-
lagslagarne upptagna bestämmelserna måtte öfverflyttas till 11 kap.
rättegångsbalken. Öfriga ledamöter hafva åter från enahanda synpunkt
förordat, att i nämnda kap. endast hänvisades till bolagslagstiftningen.
72
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Ehuru det visserligen vore önskvärdt, om samtliga bestämmelser
beträffande sättet för bolags och föreningars instämmande kunde i
rättegångsbalken sammanföras, äro dock de särskilda, i bolagslagstift-
ningen upptagna föreskrifter, till hvilka t förslaget för visst fall hänvisar,
af den detaljerade beskaffenhet och stå delvis i sådant sammanhang
med andra, till berörda lagstiftning hörande stadganden, att de icke
gerna kunna ur sitt nuvarande sammanhang lösryckas. Att åter, såsom
inom högsta domstolen äfven blifvit hemstäldt, låta förevarande § i
rättegångsbalken jemväl i fråga om bolagsmans eller styrelseledamots
behörighet att mottaga stämning hänvisa till bolagslagstiftningen, synes
så till vida mindre lämpligt, som den i berörda hänseende antagna
grundsats bör ega giltighet äfven i fråga om sådana bolag eller föreningar,
å hvilka nämnda lagstiftning ej eger tillämpning, och så till vida måste
upptagas i rättegångsbalken. Deremot torde till afhjelpande af den
oegentlighet, som onekligen ligger deri, att nyssberörda grundsats, i
hvad den angår handelsbolag, aktiebolag och registrerade föreningar,
uttalas å två särskilda ställen i lagstiftningen, bolags- och förenings-
lagarnes bestämmelser om stämnings kungörande för bolagsman eller
styrelseledamot böra utbytas mot en hänvisning till rättegångsbalkens
stadganden i detta ämne; och har jag låtit utarbeta förslag till den
ändrade lydelse af nyssnämnda lagar, som häraf föranledes.
Derjemte har med anledning af anmärkning, som inom högsta
domstolen förekommit, den i 11 kap. 16 § rättegångsbalken (15 § i
den reviderade texten) förekommande hänvisning blifvit förtydligad.
I 18 § (17 § af den reviderade texten) har i enlighet med en
inom högsta domstolen framstäld erinran vidtagits den ändring, att
stämning å väghållningsskyldige skall kungöras vägstyrelsens ordförande.
Att, såsom jemväl blifvit hemstäldt, låta en motsvarande regel gälla
i fråga om stämning å delegare i häradsallmänning har deremot ansetts
ej kunna ifrågasättas, då allmänningsstyrelsen ej under alla förhållanden
eger föra delegarnes talan.
I afseende å de bestämmelser, som den föreslagna 23 § af 11 kap.
rättegångsbalken (jfr. 22 och 23 §§ i den reviderade texten) innehåller
rörande beräkning af stämningstid, har högsta domstolen uttalat, att
såsom svarandens hemvist borde i allmänhet vid dylik beräkning anses
den ort, der han vore mantalsskrifven; till stöd hvarför anförts, att den
i 10 kap. 1 § rättegångsbalken förekommande bestämmelse, att svaran¬
dens personliga forum vore domstolen i den ort, der han hade bo och
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
73
hemvist, alltid tolkats såsom afseende domstolen i den ort, der svaran¬
den vore mantalsskrifven, samt att det vore olämpligt, att svarandens
hemvist skulle vara ett annat då fråga vore om forum än då frågan
gälde beräknande af stämningstid.
Anledningen till att i förslaget ej tagits hänsyn till mantalsskrif-
ningsorten är att söka uteslutande deri, att, såsom af högsta domstolen
ock antydts, de för vanliga förhållanden afpassade stämningstiderna
med ett dylikt beräkningssätt skulle för vissa svarande blifva otillräck¬
liga. Detta gäller emellertid företrädesvis sådana personer, som, fastän
de under längre tid uppehålla sig utom riket, dock enligt gällande be¬
stämmelser skola inom riket mantalsskrifvas, nämligen dem, som äro i
rikets tjenst å utländsk ort anstälda, jemte deras familjer och svenska
betjening äfvensom vissa sjöfarande. Derest alltså, på sätt torde lämp¬
ligen kunna ske, i lagen skiljes mellan delgifning inom och utom riket,
synes hinder ej möta att i fråga om det förra fallet låta den af högsta
domstolen förordade regeln om hemvistets likställande med mantalsskrif-
ningsorten vinna oinskränkt tillämpning. Hvad åter beträffar delgif¬
ning utom riket lärer mot sjelfva grundsatsen om stämningstidens be¬
räknande med hänsyn till svarandens hemvist kunna med fog anmärkas,
att densamma lätt kan leda till obillighet mot svaranden i sådana fall,
då denne vid stämningens mottagande befinner sig på betydande af¬
stånd från boningsorten, i hvilket hänseende särskilt må erinras, att i
sådana fall, der en inom riket boende person under vistelse utomlands
stämmes till domstol i hemorten eller öfverhufvud till svensk domstol,
det i förslaget antagna beräkningssätt tydligen leder till mindre tillfreds¬
ställande resultat. Vid detta förhållande synes stämningstidens längd
vid delgifning utom riket i stället böra göras beroende af hvar delgif-
ningen eger rum.
I öfverensstämmelse med hvad nu anförts hafva stadgandena i före¬
varande § omarbetats, dervid för vinnande af ökad reda och öfver-
skådlighet föreskriften om stämningstidens beräknande vid delgifning
utom riket öfverflyttats till nästföljande §.
I sammanhang dermed att, i enlighet med högsta domstolens hem¬
ställan, den i 29 § föreslagna stämningstid för menigheter blifvit ut¬
sträckt till 60 dagar, har motsvarande förändring ansetts böra vidtagas
i afseende å den i 26 § intagna föreskrift om stämningstid för byamän
och andra delegare i jordsamfällighet; och har vid sådant förhållande
Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 10
74
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
det i sistnämnda § upptagna förbehåll om förlängning i visst fall af
stämningstiden funnits kunna utan olägenhet bortfalla.
I afseende å det i 37 § upptagna stadgande, att å landet stäm-
ningsmännens antal skall utgöra minst två för hvarje socken, hafva
några ledamöter af högsta domstolen erinrat, att i vissa delar af landet
socknarne vore af så ringa utsträckning, att nämnda antal ej kunde
anses erforderligt, äfvensom att det ofta vore förenadt med svårighet
att finna lämplige personer, som vore villige att åtaga sig uppdraget
att vara stämningsmän. Att, såsom bemälde ledamöter ifrågasatt, helt
och hållet utesluta ifrågavarande stadgande synes mindre lämpligt, då
det uppenbarligen är af stor vigt, att tillräckligt antal stämningsmän
å hvarje ort förordnas, samt erfarenheten visar, att sådant för när¬
varande ej allestädes sker. Deremot har, med hänsyn till föreskriften
om nämndemäns likställighet med särskildt förordnade stämningsmän,
minimiantalet af de förordnade ansetts kunna utan olägenhet nedsättas
till en i hvarje socken, ett antal för hvars fyllande med lämpliga per¬
soner svårighet ej torde möta.
De föreskrifter, som den föreslagna 8 § i 12 kap. rättegångs¬
balken innehåller rörande påföljd af parts utevaro i brottmål, hafva
efter omarbetning i den af högsta domstolen angifna syftning upptagits
i ett särskildt lagförslag, vid hvilket förhållande rubriken till hufvud-
förslaget kunnat i enlighet med hvad högsta domstolen hemstält för¬
tydligas.»
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.
rättegångsbalken, lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande
i brottmål, lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angå¬
ende ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den
17 maj 1872, lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handels¬
bolag och enkla bolag den 28 juni 1895, lag angående ändrad lydelse
af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 samt lag angående
ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet den 28 juni 1895; och hemstälde departementschefen i
underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes, jemlikt § 87 regeringsformen,
för Riksdagen till antagande framlägga dessa förslag.
Justitieråden Wijkander och Hellström åberopade hvad de vid för¬
slagens granskning i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari de nu
framlagda förslagen afveke från de af dem uttalade åsigter.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
75
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande de¬
partementschefens hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans Kong].
Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna, att till Riks¬
dagen skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse bilagan
litt. A vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
t