Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
1
N:0 1.
Af herr Lithander, om tillägg till § 7 i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897.
Mot eu del af de bestämmelser, som förekomma i lagen för Sveriges
riksbank af den 12 maj 1897, nemligen i hvad de afse sedelutgifnings-
rättens begränsning till 100 millioner kronor, ha, redan innan lagen
med ingången af år 1899 trädt i kraft, från åtskilliga håll framstälts
anmärkningar. Man har fäst sig vid att sammanlagda beloppet af
riksbankens och de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde en så
stor summa, att i fall dessa senare bankers sedlar, såsom i allt fall vid
slutet af år 1903 skall ske, indroges, så skulle riksbanken måhända
icke vara i stånd att ersätta de indragna sedlarne med sina egna eller,
om detta läte sig göra, dervid dock få en så obetydlig reserv i obe¬
gagnad sedelutgifningsrätt, att riksbanken till äfventyrs icke blefve i
stånd att fullt nöjaktigt tillgodose handelns och industriens växande
kraf på omsättningsmedel.
Beträffande fixeringen af den s. k. obetäckta, d. v. s. icke med
guld eller fordringar i löpande räkning i utlandet betäckta, sedelutgif-
ningsrätten till 100 millioner, tillåter jag 4mig erinra, att då jag vid
1894 års riksdag väckte motion om aflåtande af skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran och förslag till lag för Sveriges riksbank såsom
ensam sedelutgifvande bank i riket, anslöt jag mig till det af 1889 års
bankkomité utarbetade förslag i ämnet, i hvilket förslag den obetäckta
sedelutgifningsrätten bestämts till allenast 75 millioner kronor. Någon
Bih. Ull Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Håft. (N:o 1.) 1
2 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
särskild erinran mot detta belopp såsom otillräckligt blef, så vidt jag
kan finna, icke gjord af det sammansatta banko- och lagutskott, som
yttrade sig öfver motionen.
I öfverensstämmelse med utskottets förslag beslöt Riksdagen att
hos Kongl. Maj:t begära framläggande af förslag till omorganisation af
bankväsendet med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgif-
vande bankerna, hufvudsakligen fotadt på de grunder, som angifvits
dels af fullmägtige i riksbanken och dels af 1889 års komité i tillämp¬
liga delar af dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för
Sveriges riksbank och till lag angående indragning af enskilda bankers
sedelutgifningsrätt.
I det förslag till lag för Sveriges riksbank, som Kongl. Maj:t med
anledning af Riksdagens förenämnda begäran föreläde 1897 års Riksdag,
höjde Kongl. Maj:t ifrågavarande siffra till 90 millioner kronor, i hvilken
siffra sedermera af fullmägtige i riksbanken föreslogs ytterligare höjning
till 100 millioner.
Fullmägtiges yttrande i denna del var af följande lydelse:
1) »Det belopp, hvarmed riksbankens sedelutgifning må öfver¬
skrida de i § 6 faststälda s. k. kassatillgångar, föreslogs af 1889 års
bankkomité till högst sjuttiofem millioner kronor. Kongl. Magt har i
den. aflåtna propositionen föreslagit att höja detta belopp till nittio
millioner kronor med anledning deraf, att bankernas sammanräknade
utelöpande sedlar vid 1895 års slut uppgingo till etthundra aderton
millioner kronor samt erfarenheten sålunda syntes visa, att under en
period af liflig industriel och kommersiel utveckling det af bankkomitén
föreslagna maximum möjligen kunde komma att icke motsvara behofvet.
Den lärdom, som kan hemtas från senast förflutna årets bankrapporter,
synes ytterligare bekräfta denna uppfattning, enär vid 1896 års slut
det samlade utelöpande sedelbeloppet öfversteg 128 millioner kronor.
Enligt 7 och 8 §§ i banklagen skulle med ett uppnådt maximum af 90
millioner kronor riksbankens guldkassa utgöra minst 37 millioner kronor,
sålunda sedelutgifningen i sin helhet kunna uppgå till 127 millioner,
hvartill komme den sedelemission, som enligt § 6 får grundas på be¬
hållningarna å löpande räkning hos utländska hus. Med antagande af
en utelöpande sedelemission, lika med den vid 1896 års slut, skulle
således beloppet af bankens utländska kassatillgångar hafva ungefär
motsvarat riksbankens reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt, och då
dessa i allmänhet utgöra mellan 10 och 20 millioner, kunde väl denna
reserv anses tillräcklig. Men med afseende derå, att efter reformens
genomförande samtliga bankers inneliggande kassor skola komma att
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
3
utgöras af riksbankens sedlar och icke, såsom nu, hufvudsakligen af
bankernas egna, samt att följaktligen ett icke obetydligt större belopp
af riksbankens sedlar måste komma att sålunda immobiliseras, än nu är
förhållandet, då bankerna hålla riksmyntskassa endast motsvarande hvad
som kan anses nödigt för deras sedelinvexling, samt att derjemte under
en fortfarande stark utveckling af handelsomsättningen behofvet af be¬
talningsmedel icke osannolikt kommer att öfverskrida det vid 1896 års
slut befintliga, kunna fullmägtige icke undertrycka den farhågan, att
äfven det högre af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet kan finnas väl
ringa. En sådan knapphet måste vålla affärsomsättningen oro och äfven
allvarliga svårigheter genom deraf föranledda indragningar af eller för¬
dyrade vilkor för diskonteringen, utan att dock dessa varit nödvändiga
från synpunkten af sedelemissionens trygghet. Denna garanteras nem¬
ligen i främsta rummet af de s. k. bankmessiga säkerheternas be¬
skaffenhet, och för deras soliditet synes lagförslaget ganska välbetänkt
hafva sörjt genom föreskrifterna i § 7, enligt hvilka täckningen af sed¬
larna förnämligast kommer att utgöras af diskonterade vexlar, hvar¬
igenom vid förefallande verkligt behof sedelemissionen lätt och liksom
af sig sjelf kan sammandragas. Fullmägtige hysa på dessa grunder
den åsigt, att det i § 7 faststälda maximum af sedelemissionen kan
utan fara för riksbanken och till större trygghet för omsättningens
ostörda fortgång höjas till 100 millioner kronor.»
Särskilda utskottet vid 1897 års riksdag biträdde fullmägtiges
framställning och hemstälde alltså till Riksdagen, att beloppet måtte
bestämmas till etthundra millioner kronor, hvilket ock blef Riksdagens
beslut, som af Kongl. Maj:t sanktionerades.
Såsom jag ofvan antydt, har det icke dröjt länge, innan den me¬
ningen på åtskilliga håll uttalades, att äfven detta högre belopp vore
alltför knappt tillmätt. Huruvida de yppade farhågorna i verkligheten
hafva den allvarsamma betydelse, som från vissa håll tillagts dem,
torde vara svårt att med full säkerhet afgöra. Såsom visst torde emel¬
lertid kunna antagas, att förhållandena alldeles icke innefatta någon
giltig anledning till farhågor för närvarande, hvaraf dock icke följer,
att icke klokt förutseende skulle kunna anses bjuda vidtagandet af någon
åtgärd för ett lämpligt vidgande af gränsen för riksbankens nuvarande
sedelutgifningsrätt. Man kan härvid gå så till väga, att man åt riks¬
banken inrymmer rättighet att, i den mån de enskilda bankerna afstå
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
från sin sedelutgifning, successivt och efter hand öfvertaga de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt under förutsättning, att riksbanken kom¬
mer i besittning af lika stor guldtillgång, som tjenat, till underlag för
de enskilda bankernas sedlar. Någon utvidgning af gränsen för riks¬
bankens sedelutgifningsrätt i förtid, d. v. s. innan de enskilda bankernas
sedlar indragits, synes mig icke vara behöflig, utan det torde vara mera
ändamålsenligt och för öfrigt fullt tillräckligt att ordna denna ange¬
lägenhet såsom ofvan antydts, hvarigenom riksbanken sättes i tillfälle
att i hela den utsträckning, som synes vara behöflig öka sin sedel¬
utgifningsrätt. Härvid torde man böra utgå från förhållandena med
afseende på den enskilda sedelutgifningen, sådana dessa gestaltade sig
vid början af år 1896, enär dessa förhållanden lagts till grund för de
s. k. öfvergångsstadgandena i 1897 års lag för Sveriges riksbank.
Utgående härifrån, vill jag derför föreslå, att till § 7 i nämnda lag må
fogas ett tillägg i syfte, att riksbanken, utöfver der medgifna 100
millioner kronor, må kunna utgifva ytterligare ett belopp af 61 milloner,
motsvarande hvad af enskilda bankers sedlar utelöpte den 1 januari
1896, mot hvilken sedelstock då svarade ett hos de enskilda bankerna
inneliggande förråd af guldmynt till belopp i jemnadt tal af 8 millioner
kronor, hvilken guldkassa i sjelfva verket var större, än som enligt
1874 års banklag behöfdes för de faktiskt vid angifna tidpunkt ute¬
löpande enskilda bankernas sedlar. Föreskriften skulle, såsom jag ofvan
antydt, endast småningom och i bredd med indragning af de enskilda
bankernas sedlar få tillämpas, och såsom vilkor för utöfning af denna
extra sedelutgifningsrätt synes det mig böra bestämmas, att riksbanken
skall hafva en guldkassa till belopp, som motsvarar den guldtillgång,
som vederbörande enskilda bank, hvilken afstår från sin sedelutgif¬
ningsrätt, minst skulle hålla i guldkassa jemlikt stadgandena i kongl.
kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna bank¬
sedlar den 12 juni 1874.
Under åberopande häraf får jag alltså hemställa,
att Riksdagen ville, för sin del, besluta, att till
§ 7 i lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj
1897 skall fogas ett så lydande tillägg:
Mom. 2. Riksbanken eger att ytterligare, utöfver
här ofvan angifna etthundra millioner kronor, utgifva
sedlar till belopp af sammanlagdt högst sextioen millio¬
ner kronor på följande vilkor:
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
5
a) att denna sedelutgifningsrätt inträder i den
mån enskild bank med sedelutgifningsrätt afstår från
ifrågavarande rätt, hvarigenom riksbankens sedelutgif¬
ningsrätt ökas med samma belopp som den enskilda
banken hade utelöpande i egna sedlar vid 1896 års
början; samt
b) att riksbanken, för begagnande af sålunda från
enskild bank öfvertagen sedelutgifningsrätt, utöfver
det minsta belopp, som riksbanken jemlikt § 6 och
mom. 1 i § 7 skall hålla i der omförmälda kassatill¬
gångar, skall hafva ett belopp i guldmynt, motsva¬
rande 10 procent af vederbörande enskilda banks
grundfond, sådan den befans vid 1896 års början.
För den händelse detta förslag vinner bifall, kommer § 7, sådan
den nu lyder, att ingå i den nya §:n såsom mom. 1.
Om remiss till bankoutskottet anhålles.
Stockholm den 19 januari 1899.
P. Em. Lithander.
Bih. till Rikd. Prat. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band.
1 Käft.
2