Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
5
Fl:o 88«
Af herr J. JollTISSOn, om ändring af 20, 21, 22, 28 och 29 §§
i lagen angående hemmansklyfning, egostyckning och jord-
afsöndring.
Kongl. förordningen angående jordafsöndring, sådan denna lyder en¬
ligt lag af den 27 juni 1896, är icke egnad att underlätta öfverlåtelse
af smärre jordbrukslägenheter.
Sedan Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1891 anhållit, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom statsmagternas försorg till¬
fälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga
vilkor bilda egna jordbruk, uppdrog Kongl. Maj:t genom beslut den 25
september 1891 åt en komité att åvägabringa utredning i berörda hän¬
seende, dervid komitén skulle taga i öfvervägande, ej mindre i hvilken
mån och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från kronans domäner för
befordrande af det af Riksdagen angifna syftemål kunde ega rum, än
äfven huruvida berörda syftemål kunde genom ändring i gällande lagstift¬
ning befrämjas. Vid företagen undersökning, huruvida i gällande lagstift¬
ning funnes bestämmelser, hvilka kunde lägga hinder i vägen för bildande
af smärre sjelfständiga jordbruk eller för mindre bemedlade att å landet
förvärfva egen bostad, ansåg komitén, att gällande förordning angående
hemmansklyfning och jordafsöndring af den 6 augusti 1881 icke tillfullo
motsvarade de anspråk, som med fog kunde uppställas på en enkel, snabb
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
och för de mindre bemedlade lätt form för styckning af jord, samt afgaf
i anledning häraf den 5 mars 1892 betänkande med förslag till lag an¬
gående egostyckning.
Betänkandet omfattade förslag att, med bibehållande af de för jord¬
styckning faststälda formerna hemmansklyfning och jordafsöndring, för
hvilken sistnämnda dock skulle gälla några mindre, oväsentligare afvikelse!’
ifrån 1881 års förordning, tillika skulle i lagstiftningen införas ett nytt
institut, kalladt egostyckning, hvarigenom en fastighet skulle kunna delas
i lotter, med för hvarje lott på förhand till läge och gränser bestämdt
område, som derefter skulle åsättas särskildt mantal; och skulle formerna
dervid väsentligen skilja sig från dem, som gälde beträffande hemmans-
klyfningen. Det skäl, som komitén anförde för sitt förslag i denna del,
var hufvudsakligen, att då vid egostyckning icke såsom vid hemmans¬
klyfning vore fråga om att noggrant bestämma hvarje lotts andel i hem¬
manets olika egoslag, utan det endast gälde att för bestämda, å marken
utlagda områden fixera skyldigheten att utgöra vederbörlig del af grund¬
skatter och öfriga hemmanet åliggande utskylder och besvär, hade proce¬
duren kunnat göras enklare och billigare än för hemmansklyfningen.
Äfven om i följd häraf någon gång det åsätta mantalet icke komme att
blifva ett fullt noggrant uttryck för de olika delarnas förhållande till hvar¬
andra, borde deråt ej tillmätas synnerligt stor betydelse, då mantalet så¬
som skattgrund numera spelade en så väsentligen inskränkt roll, i det de
enligt denna grund förut utgående skatter och besvär under de senaste
åren antingen redan minskats eller blifvit bestämda att utgöras efter annan
grund, och skäl förelåge för det antagandet, att utvecklingen af våra jord-
beskattningsförhållanden äfven fortfarande komme att gå i enahanda rigt-
ning. Förutom enkelhet och billighet ansågs det nya jordstycknings-
förslaget ega praktiska fördelar jemväl i åtskilliga andra afseenden. Det
läge nemligen i sakens natur, att en försäljning af jord från ett hemman
i många fall underlättades, när köparen vid aftalets ingående finge för
sig bestämdt det jordområde, han förvärfvade, och icke utsattes för den
med hemmansklyfning i detta hänseende förknippade ovisshet och risk.
Dessa af komitén uttalade grundsatser hafva jemväl i Kongl. Maj:ts
proposition till 1896 års Riksdag vunnit tillämpning, så vidt angår lag an¬
gående egostyckning, enär enligt sistnämnda lag det tillkommer egare af
hemman, som får styckas, att, med iakttagande af att skiftena blifva re-
guliera och skilnadslinierna till afhägnad beqväma, bestämma de särskilda
hemmansdelarnas områden.
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
Men egostyckning är tillåten allenast å hemman, hvilket antingen
icke legat i samfällighet med annat hemman eller ock blifvit ur samfällig¬
het utbrutet genom sådan delning, att hemmanets egor icke må utan ega-
rens samtycke med annan mark intagas i skifte. Egostyckningslagen är
med ett ord i allmänhet ej tillämplig vid upplåtelse af jord från hemman,
som icke undergått laga skifte.
Alla de fördelar, som af komitén anförts till förmån för egostyck¬
ningslagen, der fråga är om upplåtelse af jord från hemman, som under¬
gått laga skifte och hvaröfver karta finnes att tillgå, kunna med lika fog
anföras till förmån för jordafsöndring, då fråga är om hemman, som ej
undergått sådant skifte, och dervid sistnämnda form för jordupplåtelse
utan hämmande band bör tidsenligt få utvecklas.
Enligt stadgandet i första kapitlet jordabalken har det varit egare
af hemman, före tillkomsten af ifrågavarande lag af den 27 juni 1896,
obetaget, att vid försäljning deraf antingen undantaga eller till särskild
köpare med full eganderätt försälja sådana egor och områden, som hem¬
manet särskildt häfdade, utan att en köpare af hemmanet och den öfriga
marken äfventyrade att derigenom blifva betungad med laga skifte, enär
egaren till lägenheten genom denna häfd ansåges ega stadgadt område.
Enligt 21 § af nu gällande lag angående jordafsöndring, är det emel¬
lertid ej tillåtet att, utan Konungens befallningshafvandes tillstånd, från
hemman för alltid afsöndra mark, som ensam eller tillsammans med hvad
redan kan vara från samma hemman afsöndradt, utgör mera än en femte¬
del af dess egoområde; och då Konungens befallningshafvande, åtminstone
i vissa län, i allmänhet vägra sitt bifall till afsöndringar af större om¬
fattning, återstår för hemmansegaren endast valet antingen att inskränka
det från försäljning afsedda undantaget till en obetydlighet, särskildt der
afsöndring från hemmanet förut egt rum, eller ock bekosta laga skifte, på
det att lagen angående egostyckning derå må vinna tillämpning, hvilket
skifte, der afverkningsrätten till skogsmarken för längre tid är upplåten
och någon afkastning derifrån ej är att tillgå, kan medtaga hemmans-
egarens alla tillgångar.
Anledningen, hvarför så restriktiva bestämmelser skola gälla för jord¬
afsöndring, är svår att förstå. Icke kan det vara önskan att söka bibe¬
hålla den i skiftestadgan uttalade princip, att delar af hemman bör till-
läg§as blandning af bättre och sämre jord, ty denna i och för sig beak-
tansvärda grundsats är i egostyckningslagen helt och hållet öfvergifven.
Förklaringen torde delvis kunna sökas i bristande kännedom om de olika
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
förhållanden, som i skilda orter äro rådande och kräfva särskilda och
praktiska j ordafsöndringslagstiftningar.
Vill man söka främja, att åtminstone några lägenheter i skogs¬
bygderna skola såsom ett minne efter en sjelfständig jordegareklass bibe¬
hållas, och ej öfvergå i bolags ego, så böra enkla och lätta jordafsöndrings-
former införas.
Att Konungens befallningshafvande skall hafva sig ålagdt att pröfva
afsöndringarnas storlek samt att de i öfrigt äro med lag förenliga, har
visat sig medföra stora olägenheter. Utom det att denna pröfnings-
procedur ådrager jordegaren ökade utgifter, medför den en tidsutdrägt, som
kan medföra stora olägenheter, enär köparen, sedan kostnader nedlagts
å lägenheten, kan få ansökningen till sist afslagen, äfven der denna om¬
fattar ett helt ringa område, nemligen då det befinnes, enligt hvad här
ofvan är antydt, att afsöndring från hemmanet förut egt ram. Köparen,
der denne, såsom oftast är fallet, hör till de mindre bemedlades klass,
känner dervid helt naturligt, och vid en jemförelse emellan statsmagternas
uttalade önskan att främja tillkomsten af mindre jordbruk och den pro¬
saiska verkligheten, en bitter missräkning, som för många omintetgjort
hoppet att skaffa sig en egen torfva.
Någon pröfning angående afsöndringens storlek torde icke vid lag¬
fartens beviljande vara erforderlig, då något giltigt skäl icke lärer kunna
anföras för bibehållande af en lagstiftning, som ställer det ena hemmanet
i en undantagsställning beträffande rätten till jordupplåtelse i förhållande
till ett annat. Då vid tillämpning af lagen angående egostyckning det
beror på egaren att bestämma de olika lotternas omfattning, bör, i full
konseqvens härmed, jemväl från hemman, som ej undergått laga skifte,
och hvarå sistnämnda lag ej är tillämplig, upplåtelse af större eller mindre
område, der detta befinnes medföra fördel, vara tillåten.
Den granskning, som kan befinnas erforderlig för öfvervakande, att
afhandling angående afsöndring är förenlig med de bestämmelser, som
innefattas i 21 §, sådan denna här nedan blifvit af mig föreslagen, kan
med minsta kostnad, i enlighet med hvad lagutskottet vid 1896 års riks¬
dag — i utlåtande n:o 72 — jemväl anfört, ske af vederbörande under¬
rätt, som väl är i stånd att vid lagfartsärendets handläggning egna af-
söndriagens beskaffenhet den pröfning, som kan befinnas erforderlig.
Då de hufvudsakligaste från jordbruket utgående skatter, så väl till
stat som kommun, numera utgöras efter andra grunder än mantalet, bör
det kunna öfverlemnas till jordegarne sjelfva att vid försäljning af jord
Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
9
bedöma, huruvida de grunder, som gälla för hemmansklyfning eller jord-
afsöndring, dervid böra tillämpas; och, der försäljning eger rum i enlighet
med sistnämnda bestämmelser, må det stå vederbörande, som saken rörer,
fritt att, om och då de så önska, få mantalet fördeladt emellan stamhem¬
manet och lägenheten.
Derest omfattningen af den afsöndrade lägenheten skall vara bestäm¬
mande för rättighet att påyrka mantalets fördelning, så kan det ifråga¬
sättas, huruvida icke denna rätt bort utsträckas till lägenheter omfattande
en åttondedel af hemmanets areal. Men då olika meningar i detta hän¬
seende kunna göra sig gällande, har jag stannat vid den i 1881 års
jordafsöndringsförordning upptagna egorymd samt föreslagit, att lägen¬
heter, omfattande en femtedel af hemmanets areal och deröfver, böra, då
yrkande derom framställes, åsättas mantal.
Den ändrade lydelse af 6 § i kongl. förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, som denna erhållit i lag af
den 27 juni 1896, har befunnits utgöra ett hinder för vinnande af lag¬
fart jemväl å delar af hemman med åsatt mantal. Förevarande lagrum
lyder: »Har egare af hemman till annan upplåtit del deraf, med viss till
gränserna bestämd egovidd att såsom hemmansdel egas, må lagfart å sådan
upplåtelse ej beviljas, förr än egostyckning å hemmanet blifvit faststäld.»
Yid upplåtelse af andel af hemman med visst skattetal söka i all¬
mänhet säljare och köpare att, till förebyggande af tvister vid en even¬
tuel hemmansklyfning, öfverenskomma om hemmansdelarnes lägen, hvilken
öfverenskommelse icke kan vara annat än till så väl säljares och köpares
som det allmännas fördel. Lagfart å sådant köp blifver emellertid på
grund af omförmälda lagrum afslagen under förklarande, att egostyckning
å hemmanet först bör verkställas. Afslaget gäller äfven de fall, der
säljare och köpare afsett, att andelen skulle från hemmanet söndras, äfven¬
som med afseende å hemman, hvarå egostyckning icke är tillåten. Ett
stort antal lagfarter har af denna anledning afslagits eller förklarats
hvilande, och köparen har ingen utsigt att derå kunna erhålla lagfart.
Jag har, i afsigt att undanrödja detta missförhållande, tagit mig fri¬
heten att i särskild motion föreslå sådan ändring i nämnda lagrum, att
bestämmelsen endast må omfatta sådana upplåtelser, deruti säljare och
köpare särskildt aftalat, att grunderna i egostyckningslagen böra tillämpas,
hvarjemte den ändring i paragrafens fjerde punkt föreslagits, att namn
och nummer skola åsättas afsöndringen vid lagfartens beviljande.
På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa, att Eiksdagen
Bill. till R i hd. Prof. 1899. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 19 Haft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
för sin del måtte besluta, att §§ 20, 21, 22, 28 och 29 i lag angående
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 skola
erhålla följande förändrade lydelse:
20 §.
1 mom. Egare af hemman, hvilket får klyfvas,
hafve rätt att af hemmanets egovälde för alltid eller
på viss tid afsöndra jord i en eller flera delar, dock,
i fråga om upplåtelse på viss tid, med iakttagande af
hvad angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd
är i lag stadgadt.
2 mom. Afsöndring från de under stadgad åbo-
rätt upplåtna hemman vare jemväl tillåten, dock ej
med annan rätt, än författningarna för besittningen af
stamhemmanet föreskrifva.
3 mom. Afsöndring från jord af fideikommiss¬
egenskap må icke annorlunda gälla, än så vidt med lag
och fideikommissbref öfverensstämmer.
4 mom. Afsöndring må icke ske (se nuvarande
5 mom.) i skog och mark.
21 §.
Afhandling rörande jordafsöndring för alltid skall
innehålla så noggrann beskrifning å den afsöndrade
jordens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet
derom ej kan uppstå.
22 §.
1 mom. År af jord, som till afsöndring tillåten
är, större andel än som svarar mot en femtedel af
hemmanets egovidd för alltid afsöndrad, och vill hem¬
manets eller lägenhetens egare, att mantal och ränta
må lägenheten åsättas, hafve dertill rätt.
2 mom. I sådant fall skall å afsöndringen
mantal bestämmas och detsamma från stam hem manets
mantal afräknas.
3 mom. Förslag härutinnan bör, efter derom
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.
hos Konungens befallningshafvande gjord anmälan,
upprättas af landtmätare och gode män, med ledning
af stamhemmanets och den afsöndrade delens kända
innehåll i fullgod jord, och värde området å karta
utmärkt.
4 mom. I fråga om förrättningens afstötande
och utlemnande af handlingar samt angående pröfning
och fastställelse deraf, lände till efterrättelse i till¬
lämpliga delar hvad i 19 § om egostyckning är stadgadt.
28 §.
Tvister angående afsöndring af lägenhet---
angående dylika afsöndringar från frälse- och skatte¬
hemman.
29 §.
Hvad i denna lag är stadgadt---af lägen¬
hetens allmänna utskylder och besvär.
I fråga om jordafsöndring skall hvad om hemman
är sagdt jemväl tillämpas å för alltid afsöndrad lägenhet.
Lagutskottet, dit denna motion lärer hänvisas, torde, beträffande
redaktionen, vidtaga de ändringar i och tillägg till de föreslagna stad-
gandena, som må vara af behofvet påkallade.
Stockholm den 27 januari 1899.
J. Johnsson.