12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.
N:o 36.
Af herr C. G. Bäckgren, om ändring af 44 § i bränvinsförsälj-
ningsför ordningen.
Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 24 maj 1895 angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker innehåller i 28§:s2mom.: Bränvin må ä försäljnings¬
ställe icke utlemnas till den, som är rusig, ej heller till minderårig; och i
3 mom.: öfverlastad person får ej utdrifvas från utskärning sställe, der
han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.
Innehållet i dessa föreskrifter ådagalägga tydligt, att lagstiftaren
härvidlag haft den uppfattning, att innehafvaren al utskänkningsrättighet
till bränvin har, om han olämpligt utöfvar denna rättighet, sin andel
och ansvar i de sorgliga följder, som utskänkningen af nämnda vara
då medför. Man har helt naturligt sökt förekomma, att den, som är
hemfallen åt fylleribegäret, skulle under rusets inflytande göra sig sjelf
skada eller förorsaka sådan för andra. Således i detta fall en behöflig
föreskrift ur samhällssynpunkt. Frågan blir då, om de, för hvilka
d.essa föreskrifter äro gifna, och de, hvilka samhället aflönar för att ha
tillsyn om lagarnas efterlefnad, härvidlag göra sin skyldighet och ge
helgd åt lagen.
Otaliga äro de brott och förseelser, som blifvit begångna under
rusets inverkan, och dagligen fyllas domstolarnas protokoll med ytter¬
ligare bekräftelse derpå. Den brottslige erkänner stundom, att ruset
sänkt honom till samma ståndpunkt, hvarpå de olyckliga befinna sig,
hvilka samhället nödgas förvara inom dårhusets dystra murar: han
åberopar sitt fylleri, söker deri en ursäkt och fordrar en viss grad af
otillräknelighet.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 36. 13
Blefve lagens föreskrifter åtlydda, skulle större delen af rusets
förderfliga följder vara förekomna. Utskänktes ej bränvin till den,
som lagen här vill skydda, och lemnades rusig person ej utan vård,
så blefve han ju ej i tillfälle att begå brott och förseelser, medan ruset
ännu beherskar honom. Det synes således, att den, hvilken innehar
utskänkningsrättighet, men försummar lagens här vidrörda föreskrifter,
har en mycket dryg andel i och ett synnerligen tungt ansvar för de
brott och törseelser, som tillkomma under rusets inflytande.
Nu heter det visserligen i 44 § af samma kongl. förordning, att
den, som ej åtlyder föreskrifterna i 28 §, är hemfallen till böter från
och med 10 till och med 50 kronor. Men 44 §:s innehåll tyckes tyvärr
vara för dem, som ha att göra med fyllerimål, antingen helt och hållet
obekant eller ock en sådan obetydlighet, en tom, död bokstaf, som ej
förtjenar afseende. Hvilketdera som helst: någon tillämpning före¬
kommer icke, så vidt mig är bekant. Om okunnighet, liknöjdhet eller
möjligen någon sämre bevekelsegrund är orsak dertill, känner jag icke.
Då, så vidt jag förstår, den, som innehar utskänkningsrättighet
af bränvin, men försummar att ställa sig föreskrifterna i 28 § af kongl.
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. till
åtlydnad, har medelbar andel och ansvar dels i den skada och ohelsa,
som den rusiga personen ådrager sig genom sitt fylleri, dels ock uti
de brott och förseelser mot enskild person eller samhället, hvilba begås
under rusets inflytande, så vågar jag fästa uppmärksamheten på nödvän¬
digheten af strängare och allvarligare följder för underlåtenhet att åtlyda
innehållet i nämnda 28 §.
Hvad samhället med allt fog har rätt att fordra af den, som erhållit
utskänkningsrättighet af bränvin, är, att han sköter denna rättighet
så, att ohelsa, fattigdom, brott och förseelser ej genom hans utskänk-
ning spridas och främjas. Har samhället rätt att fordra detta, så är
det samhällets både rättighet och ännu mera skyldighet att söka för¬
hindra öfverträdelser af det vigtiga innehållet i 28 § af kongl. förord¬
ningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.
Ett välsignelsebringande sätt dertill vore, såsom jag vid ett före¬
gående tillfälle dristat föreslå, nemligen att borttaga den helt och
hållet öfverflödiga utskänkningsrättigheten af bränvin och använda
industrivaran bränvin endast till tekniska ändamål, men då ett sådant
sätt skall vara — märkvärdigt nog och för min ringa del oförklarligt
— omöjligt, emedan städernas ekonomi skulle på ett alltför känbart
sätt vidröras, och, såsom det påstås, en del af den manliga, vuxna be¬
folkningen ej skulle kunna utan alltför stor saknad lefva utan bränvin,
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.
så återstå då endast andra åtgärder, fastän icke så verksamma och
kraftiga. Jag tänker mig då, med fästadt afseeende på hvad jag här
förut påpekat rörande samhällets rättighet och skyldighet mot ut-
skänkningsinnehafvare, som försummat föreskrifterna i här vidrörda
kongl. förordning, att samhället, sin skyldighet likmätigt, kunde genom
lagbestämmelser fordra af bränvinsutskänkaren ersättning för all den
skada i ett eller annat afseende, som hans olagliga åtgörande medel¬
bart har förorsakat, eller ock att lagstiftningen göres mera effektiv i
hvad som rör de i 44 § nämnda bötesbeloppens storlek.
De nu föreskrifna bötesbeloppen, 10 och 50 kronor, äro så obetyd¬
liga, att utskänkningsinnehafvaren antingen ej respekterar dem eller
ock hellre skulle underkasta sig att utgifva en sådan summa, än han
ställer sig lagens föreskrifter till efterrättelse. Lagstiftarens bestäm¬
mande af bötesbeloppens delning, såsom 51 § innehåller, har, då beloppen
äro så obetydliga, ej haft den verkan, som lagstiftaren dermed åsyftat.
För att om möjligt göra lagen mera effektiv och verkande så,
som dess stiftares mening varit, synes mig ett höjande af bötesbeloppen
vara det enklaste sättet, och som ett sådant åtgörande ej gerna bör
möta något som helst motstånd, då väl hvar och en önskar ett lojalt
handlingssätt äfven på bränvinsutskänkningsområdet, så vågar jag föreslå,
att Riksdagen beslutar,.
att böterna, som bestämmas i 44 § af Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin m. m. den 24 maj 1895 för öfver¬
trädelse af föreskrifterna i samma förordnings 28 §,
höjas till resp. 50 och 500 kronor.
Stockholm 24 januari 1899.
Gustaf Bäckgren.