8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
\
\
X:o 34.
Af herr J. Bengtsson i Bjernalt, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående upphörande af de från viss jord i Skåne, Hal¬
land och Blekinge utgående landgillet och smörräntan.
Af ålder har i vårt land jorden varit det äldsta beskattningsföremålet,
hvilket ju ock var naturligt nog i en tid, då jorden med dertill hörande
lösören var den enda eller åtminstone den hufvudsakliga egendomen.
Jemsides med staten utbildade kyrkan sitt skatteväsen, och tionden till
kyrkan vardt snart en lika betungande och beständig skatt å jorden som
någon till staten utgående pålaga. Genom reformationen skedde ingen
annan ändring, än att en del af tionden indrogs till kronan och ingick i
den s. k. jordeboksräntan. Och torde jemväl böra erinras, hurusom på
den oprivilegierade jorden småningom öfverfiyttades den hufvudsakliga
skattebördan.
Genom lagen den 2 december 1892 om afskrifning af grundskatterna
hafva våra uråldriga skatteförhållanden underkastats en genomgripar le
förändring. En vigtig grundsats har fastslagits genom ifrågavarande lag¬
stiftning: att all jord, oberoende af natur, skall efter lika och samma
grunder beskattas. Genom grundskatteafskrifningen vanns väl i hufvud¬
sak berörda syfte, men på grund af den olika historiska utvecklingen i
det egentliga Sverige och de fordom danska provinserna Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän kommo i dessa provinser, trots afskrifningen, eu
hel del oegentligheter i jordens beskattning att qvarstå. Det var naturligt,
att dessa förhållanden skulle ådraga sig lagstiftarnes uppmärksamhet.
Också har på Kongl. Maj:ts derom framstälda propositioner sistförflutne
Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
9
Riksdag beslutat afskrifning af den på viss jord inom Skåne m. fl. pro¬
vinser hyllande kyrkotionden och upphörande af den i Göteborgs och
Bohus län utgående landsskylden äfvensom upphörande af den i Skåne,
Halland och Blekinge utgående helgonskylden. Härmed komma nämnda
qvarlefvor af ett urgammalt och föråldradt skattesystem att försvinna. I
den mån andra med nu nämnda pålagor likartade, från viss jord utgående
utgifter ännu qvarstå, torde åtgärder böra vidtagas för deras upphörande.
Denna uppfattning har äfven Riksdagen förklarat sig hysa. I skrifvelsen
om och i hvad mån landsskylden i Bohuslän måtte kunna upphöra, ytt¬
rade nemligen Riksdagen, att Riksdagen hyste den åsigt, att de uråldriga
skatteförhållandena i vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas, och det
vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde större eller mindre delar
af landet, samt att Riksdagen i öfverensstämmelse med denna uppfattning
ansåge önskvärdt, att den under benämning landsskyld inom vissa delar
af Göteborgs och Bohuslän utgående skatt, som vore en qvarlefva af för¬
åldrade skatteformer, måtte kunna försvinna. Med stöd af detta Riks¬
dagens eget uttalande tillåter jag mig fästa Riksdagens uppmärksamhet
på den från viss jord i Halland under namn af landgille eller smörränta
utgående skatten. Att detta landgille är af väsentligt samma natur som
omförinälda utgifter, om hvilkas upphörande beslut fattats, torde vara
otvifvelaktigt.
Såsom redan antydts, hade den med reformationen sammanhängande
indragningen af kyrkans egendom till kronan olika omfattning i Sverige
och, Danmark. I Sverige indrogs såväl biskoparnes som kyrkornas öfver-
flödiga egendom äfvensom 2/s-delar af tionden; i Danmark rigtades re¬
duktionen egentligen endast mot biskoparnes egendom och den dem
förbehållna 7,,-de] tionden. För Danmarks del ordnades berörda för¬
hallanden genom 1537 års kyrkoordning och Ribe artiklar af år 1542.
Vid de fordom danska provinsernas afträdande till Sverige skedde ingen
förändring i det genom omnämnda författningar ordnade förhållandet
mellan kronan och kyrkan. Härmed sammanhänger den olikhet i de på
jorden hvilande afgifter, som förefinnes mellan dessa landskap och det
egentliga Sverige. Ty då i det egentliga Sverige den från kyrkan in¬
dragna tionden och räntorna inginge i grundskatten, och med dennas af¬
skrifning komma att försvinna, voro i de fordom danska provinserna så väl
kyrkotionden som en del till kyrkorna anslagna räntor kyrkorna fort-
fararande förbehållna, och berördes dessa från jorden utgående skatter icke
Bill. till Riksd. Prat. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. G Käft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
af grundskatteafskrifningen, ehuru de eljest hade samma ursprung som
grundskatten.
Smörräntan utgöres i allmänhet till kyrkorna, men stundom också
till presterskapet med olika belopp på olika hemman. Den utgår både
från krono-skatte och frälsehemman. Numera torde den icke erläggas i
natura, utan lösas efter medelmarkegångspriset. Huru denna från viss
jord i Halland, de s. k. Halländska kyrkohemmannen, under namn af land¬
gille eller smörränta utgående skatten uppkommit, torde svårligen med
full säkerhet kunna utredas. Med landgille förstås ju i allmänhet den
afgift, som brukaren af annans jord har att till jordegaren erlägga. Och
torde landgillet, så fattadt, sammanfalla med den från viss jord i Göteborgs
och Bohus län utgående landsskylden, som ju närmast var en afgift till
kyrkan från densamma tillhörigt jordområde. Kammarkollegium har i
sitt utlåtande i fråga om upphörande af landsskylden erinrat, att den
företedde åtskilliga beröringspunkter med landgillet i Skåne, Halland och
Blekinge. Detta torde vara rigtigt endast i den mån landgillet utgår så¬
som ersättning för ett oftast till läge och storlek okändt, kyrkan tillhörigt
jordområde, som vanligen benämnes »fästa». Emellertid torde genom Falk¬
mans undersökning om de s. k. Halländska kyrkohemmannen det vara
till fullo bevisadt, att rätt till landgille icke nödvändigt grundar sig på
eganderätt till den jord, från hvilken landgillet utgår. På ett öfverty¬
gande sätt har han nemligen visat, att i Lunds Landebok, som upprätta¬
des för att lemna upplysning om kyrkornas och presterskapets egendom,
beskrifning alltid lemnas på jorden, om kyrkan har eganderätt både till
jorden och det derifrån utgående landgillet, samt att, då endast landgillet
omnämnes, kyrkan ej heller gjorde anspråk på den jord, från hvilket det¬
samma utgick. Hvad den s. k. smörräntan angår, så erlägges den också
i de flesta fall, utan att såsom grund för dess utgörande kan åberopas
någon som helst eganderätt till hemmanet i dess helhet, på hvilket den
hvilar, eller visst inom detsamma beläget område, s. k. »fästa». I sjelfva
verket torde en närmare undersökning visa, att smörräntan oftast har
samma ursprung som tionden. I förut omnämda 1537 års kyrkoordi-
nans heter det nemligen, då föreskrift lemnas om tiondens utgörande:
»dock skola de uti Halland, Blekinge och Lister, som icke gifva sädes-
tionde, betala smörtionde eller annat, som de af gammal tid gjort hafva.»
Af denna föreskrift framgår ju otvetydigt, att smörräntan är att likställa
med tionden.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
11
Möjligen kan äfven smörräntan i vissa fall vara likartad med den
i det egentliga Sverige från jorden utgående gamla hemmansränta!), hvilken
utgick i natura och stundom äfven erlades i smör. I så fall torde denna
ränta blifvit kyrkan förlänad antingen af kronan eller enskilda. Det var
icke ovanligt, att hemmansräntor anslogos till kyrkan, och lär särskild! i
Danmark vid reformationens införande en hel del kyrkor fått sina inkom¬
ster ökade derigenom, att de försågos med hemmansräntor. Kristian III
lät nemligen, som det heter, »rikligen försörja kyrkor, skolor, hospitaler
och prester med tillbörligt underhåll, och njöto dessa icke allenast hvad
de haft i biskoparnes tid, men de, som icke förr voro tillbörligen för¬
sörjde, blefvo nu med mera räntor och underhåll försedde.»
Denna kortfattade öfversigt torde gifva vid handen, att den från de
s. k. Halländska kyrkohemmanen utgående smörräntan stundom är ersätt¬
ning för brukandet af en kyrkan tillhörig fästa, men att dock i de flesta
fall ingen som helst kyrkans eganderätt förefinnes till den jord, från hvil¬
ken smörräntan utgår; och torde den då vara att betrakta såsom en af
jorden utgående skatt, i intet afseende olika den vanliga hemmansräntan
eller fonden. Endast i det förra fallet eller då smörräntan beror på
eganderätt till jord har genom kongl. kungörelsen den 22 oktober 1886 an¬
gående försäljning af vissa kyrkolägenheter möjlighet beredts den jordegare,
inom hvars område en dylik till läge okänd fästa förefinnes, att på vissa
vilkor befria sig från erläggande af det från detsamma utgående landgillet.
Såsom ofta framhållits och erkänts, äro dessa under olika namn från
viss jord utgående afgifter föråldrade. De uppbäras ej längre af det all¬
männa rättsmedvetandet. De gifva ofta anledning till tvister; den till
utgifvande af landgille pligtige, som med full eganderätt kommit i be¬
sittning af sin jord, kan icke förlika sig med eller finna rättvist, att å
hans jord skall hvila andra och större bördor än å annan i öfrigt full¬
komligt likstäld jord.
Till den del smörräntan är af samma natur som vanliga hemmans¬
räntan eller tionden, fastän kyrkan och presterskapet förbehållen, så sy¬
nes det mig, som om rättvisan och billigheten fordrade, att denna ränta
afskrifves i likhet med hvad redan skett med grundskatten och kyrko¬
fonden eller att åtminstone någon utväg anvisades, hvarigenom berörda
ränta kunde upphöra att utgå. Och synes det mig, som om man härvid
äfven borde undersöka, huruvida icke beträffande upphörande af den ränta,
till grund för hvilken en verklig jordeganderätt förefinnes, mera effektiva
bestämmelser kunde uppställas än de i nyss berörda kongl. kungörelse
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
den 22 oktober 1886 angifna; och föreställer jag mig, att de rörande
landsskyldens i Göteborgs och Bohus län upphörande antagna grunder
äfven i detta fall borde kunna finna tillämpning.
Då emellertid en fullständig utredning är af nöden för ett rätt be¬
dömande af detta skatteförhållande, och denna utredning, som för en
enskild person erbjuder nästan oöfverstigliga svårigheter, endast lärer
kunna vinnas genom myndigheternas försorg, så tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om vidtagande af åtgärder till en fullständig
utredning angående det från viss jord, de s. k. Hal¬
ländska kyrkohemmanen, i Halland äfvensom det från
viss jord i Skåne och Blekinge till kyrkor och prester¬
skap utgående landgillet och smörräntan samt derefter
till Riksdagen afgifva det förslag angående deras full¬
ständiga upphörande, hvartill berörda utredning kan
föranleda.
Om remiss till utskott anhålles.
Stockholm den 20 januari 1899.
J. Bengtsson.
STOCKHOLM, i, I. NORMANS BOKTRYCKERI-A ETIK BO LAG, 1809.