Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.
1
no till*. Al i,iiit.;E .-.i ijiv>*b ead-imi . fn
ST:© 237.
Af herr C. Lindhagen, om skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
gående en politisk rösträttsreform, byggd på grundsatsen
om allmän, lika och direkt rösträtt vid val till Riksdagens
Andra Kammare. ■ ,
1 dr. j-Ki. .'.i v !i‘; f<'[ !;• „[>:,] ,;v , • _ , r .: • ; , .1
En växande obenägenhet och oförmåga hos statsmagterna att taga
hand om en stor fråga, som ej kan afvisas, utgör vanligen ett symptom
på att frågan nalkas mot sin lösning. Det finnes derför ingen anledning
förtvifla om en rösträttsreform i Sverige. Sakernas utveckling gynnar
tvärt om på många sätt krafvet på vår förmögenhetsrepresentations ut¬
byte mot ett system, bygdt på den allmänna rösträttens principer. Och
då denna sak numera är genomförd hos våra båda brödrafolk, danskar och
norrmän, har frågan äfven utifrån ryckt oss in på lifvet och dermed af-
böjts alla vidare förevändningar om att tanken på allmän rösträtts in¬
förande äfven i vårt gamla kulturland allenast bör uppfattas såsom ut¬
flöde af ett oförståndigt eller kulturfiendtligt sinnelag.
Visserligen anses inom kretsar, som ega politiskt inflytande, någon
annan ändring än en sänkning af census för valrätt till Andra Kamma¬
ren ej kunna ens komma på tal. Och för en sådan medelväg gifvas ju
alltid vissa opportunitetsskäl. Hemliga eller uppenbara motståndare till
en rösträttsreform finna nemligen deri möjlighet undanskjuta frågan ge¬
nom att ställa det nya så, att någon afsevärd ändring i sak ej är att be¬
fara. Och å andra sidan måste upprigtiga vänner af reformen, förklarligt
nog, hysa den önskan att hellre vinna något än intet, på samma gång
mången kanske också hoppas, att ju lägre det så kallade strecket sättes,
ju svårare blir det sedan att anföra någon rimlig grund för dess bi¬
behållande. Men en sänkning af den nuvarande censusgränsen med ett
eller annat hundratal kronor innebär i alla händelser ingen lösning af
rösträttsfrågan, utan företrädesvis blott en förändring i den sifferbeteckning,
mot hvilken missnöjet fortfarande som förut skall rigta sig. Ett fortsatt
anläggande i mindre skala af eu dylik måttstock för bedömande af en
Bill. till Iliksd. Prat. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 52 Häft. (N:o 227.)
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.
menniskas betydelse skall inför framtidens dom aldrig erkännas såsom en
rättsutveckling, utan endast tjena till bevis på hvilka underordnade syn¬
punkter kunna af omständigheterna ibland tvingas fram till anseende.
Införandet af allmän rösträtt är derför numera det enda steg i ut¬
vecklingen, hvilket principielt sedt eger värde och berättigande. Och
hvilken dess betydelse i detta afseende är, belyses bäst genom att blott
återkalla i minnet den bekanta liknelsen om kamelen och nålsögat, det
hårda talet om den rike mannens utvecklingsmöjligheter till det goda.
I denna liknelse har framhållits en oförgänglig sanning, som eger sin till-
lämpning på alla tider och alla förhållanden. Och anpassad på rösträtts¬
frågan säger den oss, att en förmögenhetsrepresentation i allmänhet sak¬
nar de andliga förutsättningarna att leda ett folk till vägs mot något
socialt himmelrike.
Vill man emellertid närmare framhålla de vigtigaste synpunkterna
för bedömande af den allmänna rösträttens nuvarande aktuella betydelse
för vårt land, så möter först spörsmålet om de burgnare och de fatti¬
gare klassernas olika mogenhet för inflytande på samhällets angelägen¬
heter. I denna punkt, dit rösträttens motståndare lägga tyngden af sin
motivering, göra de sig emellertid skyldiga till en ganska märklig felsyn
på sakens rätta sammanhang. En rösträttsreforms uppgift är nemligen
ingalunda att tillföra de förmögnare samhällsklasserna något bistånd i
vårdnaden af de angelägenheter, på hvilka de företrädesvis rigta sin upp¬
märksamhet och för hvilkas tillvaratagande de utan all fråga ega de
största förutsättningarna. Den afser tvärt om att bereda de obemedlade
befolkningslagren tillfälle att värna om sina egna speciella intressen eller,
med andra ord, att låta den, som bär skon, göra gällande sin uppfatt¬
ning om hvar den klämmer. Detta är nu ej så att förstå, att icke de
nya leden lika väl som de gamla ofta skola skjuta öfver sina mål samt
först genom begångna misstag vinna insigt om de rigtiga utvägarne för
dessas uppnående. Men hufvudvigten ligger icke derpå, utan i erkännandet
af den sanningen, att sällan betydelsefulla uppgifter lösas utan medverkan
af deras naturliga målsmän. Och enligt menniskonaturens lagar och histo¬
riens vittnesbörd förstå de burgnare klasserna föga af de egendomslöses
lifsintressen och sakna i stort sedt förmågan att utan påtryckning för dem
göra någon allvarlig social insats. Och då nu dessa sistnämnda intressen
obestridligen sammanfalla med afhjelpandet af de största sociala missför¬
hållandena, bör det vara klart, att här gäller tillföra det politiska lifvet
betydelsefulla erfarenhetskunskaper, som förut ej finnas der, samt vilja
Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.
3
att omsätta dessa kunskaper i samhällsnyttiga reformer. Allmänna röst¬
rätten betyder sålunda icke, såsom ibland yttras, ett språng ut i mörkret,
utan tvärt om ett oafvisligt steg, som hvarje civiliseradt folk en gång
måste taga på sin vandring mot ljusare tider. Genom att tillgodogöra
förefintliga erfarenheter om de olika sociala uppgifterna och sammanföra
motsatserna till samverkan för det allmänna bästa förbereder den en fred¬
lig evolution och är i bästa mening samhällsbevarande, hvilket deremot
knappast kan sägas om de sträfvanden, som fortfarande vilja bygga sam¬
hället på ofullkomliga insigter om dess uppgifter och behof.
Utom att allmän rösträtt sålunda ställer lösningen af vigtiga sam¬
hällsfrågor i utsigt, kan vidare först genom dess införande den andliga
kulturen komma till jembördigheten med den materiella. Ingen enskild
person, hvilket parti han än tillhör, har visserligen anspråk på att vara
för mer än den andra; och i alla sociala intressekonflikter är det samma
omtanke för det egna bästa, som är den yttersta driffjedern. Men hvad
som gör skilnaden är, huruvida detta egna intresse enligt gifna förhållan¬
den är berättigadt eller icke, hvilket åter beror deraf, om det, menskligt
sedt, är åsidosatt i jemförelse med andra intressen. Ty strid för en un¬
dertryckt sak adlar sjelfva sträfvandet samt skapar medkänsla och för¬
ståelse äfven för andra betydelsefulla uppgifter och befogade fordringar.
Derför har alltid förhållit sig så, att det varit de i något afseende under¬
tryckta, som i eminent mening uppburit de menskliga idealen samt fört
dem till seger. Och vilja vi allvarligt se oss ikring, hvar sålunda i våra
dagar den andliga kulturen kanske har sin bästa skyddsvakt och rädd¬
ningen må hända ligger, så undras, om ej äfven hos den mest konservativt
anlagde i ett ärligt ögonblick inställer sig någon skygg tanke på de egen-
doinslöses uppmarsch i alla länder till fredlig strid för menniskorätt och
menniskovärde. Den förmögne eller lärde har ingen rätt förhäfva sig öfver
att framför andra ega insigter i samhällsproblemen eller känning på de
vägar, som leda till sanningen. Ty det förhåller sig dock ofta så, att »detta
blifvit doldt för de visa och kloka samt uppenbaradt för de fåkunnige».
Men har nu allmänna rösträtten någon betydelse i de afseenden, som
ofvan sagts, så följer deraf, att den i sjelfva verket äfven i högre mening
gagnar de klasser af medborgare, som nu tro sig behöfva vara fiender
till densamma. Den skulle nemligen afsevärdt minska vår benägenhet
att allt för mycket hemfalla till eu fariseism, som silar mygg och sväljer
kameler; den skulle i många allvarliga förhållanden befria från tvånget
att nödgas inför oss sjelfva och andra med formella sinåskäl söka försvara
4 Motioner i Andra Kammaren, N.-o 227.
i sak ohållbara ställningar; den skulle frammana bättre förståelse och er¬
kännande af de ideella värdena och derigenom motverka det ensidiga upp¬
skattandet af penningen, som tidens ekonomiska uppsving för med sig;
och den skulle öfver hufvud taget tvinga oss att se en mängd saker, som
vi nu sluta ögonen för. Ty ingenting är nu vanligare, än att de förträff¬
ligaste menniskor i god tro bemöda sig att på hvarje sträfvan att öfver¬
blicka och förstå företeelserna rigta misstankar om omogenhet i tänke¬
sättet, så vida nemligen genom denna sträfvan minsta kritik faller på in¬
vanda föreställningar. Det finnes vidare en ständigt växande skara, som
är redo att med löje, likgiltighet eller magtspråk, hvar helst tillfälle yppas,
tanklöst »fälla en ädel fana, trampa en ädel sak». Och äfven bland den
besuttna landtbefolkningen har med de nya samfärdsmedlen den moderna
ekonomiska utvecklingen fått utan motvigt i samhällsförfattningen sätta sin
pregel på lifsåskådningen. Derunder utplånas bygdeegendomligheterna, och
de gamla odalbygderna do bort. Den storslagna svenska allmogen, sådan
man känner den från historien, finnes icke mer.
Förmögenhetens allt för stora inflytande ligger sålunda såsom en
nattfrost öfver fäderneslandet och dess många andliga utvecklingsmöjlig¬
heter. Men efter vinter kommer dock alltid vår. Och när då vårregnet
faller, skall väl mången, som förutsade olägenheter af förändringen, i
förstone kanske tycka, att det, bildlikt taladt, blifvit ovägadt på prome¬
naderna och nilslam öfver ökensanden. Men detta betyder så föga, ty hvad
som är ungt och lifskraftigt tillätes åter växa, och den tid kommer aningsvis
i sigte, då mogen säd skall stå manshög på alla så väl stora som små tegar.
Med anslutning till hvad jag sålunda önskat yttra och under erinran
att införandet af allmän rösträtt ej utesluter iakttagandet af vissa med
en sådan reform förenliga begränsningar såsom rösträttsålderns höjande
från tjuguen till tjugufem år, hemställer jag vördsamt,
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till en politisk rösträttsreform, byggd
på grundsatsen om allmän, lika och direkt rösträtt vid
val till Riksdagens Andra Kammare.
Stockholm den 22 februari 1899.
Carl Lindhagen.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKEKIET, 1890.