Motioner i Andra Kammaren, N:o 225.
1
X:o 225.
Af herr J. Nydahl, om ändring af § 14 riksdagsordningen.
Under de senaste trettio åren har en politisk rösträttsreform oaf¬
brutet stått på dagordningen i vårt land. Det kan icke heller förvåna,
att så varit förhållandet. Antagandet af vår nuvarande riksdagsordning
innebar väl en genomgripande förändring af de representativa formerna
för vårt samhällsskick, på samma gång som det tillförsäkrade en viss
medborgarklass det öfvervägande inflytandet på vårt offentliga lif, men
det medförde deremot alls icke någon utsträckning af politiska rättig¬
heter till samhällslager, som från det fulla medborgarskapet ditintills
vant uteslutna. Det nya riksdagsskickets egentlige upphofsman erkände
från början, att så var, och betecknade detta såsom ett »fraratidsfel»
hos det förslag till riksdagsordning, till hvars genomdrifvande han så
väsentligt bidrog. Han begrep, att den stora massan af Sveriges folk
icke i längden kunde eller borde hållas alldeles utanför afgörandet af
sitt lands politiska angelägenheter, och han insåg nödväudigheten af
eftergifter, emedan, såsom hans ord folio, »det alltid livilar en otrygghet
öfver det samhälle, der eu stor magt står utom den krets, inom hvilken
rättigheterna finnas». Denna sanning, som af framsynte män länge
varit insedd, har så småningom allt mer vunnit utbredning och erkännande.
Den har också utan tvifvel stått mer eller mindre klar för de många,
som under de senare åren velat bereda allt större skaror af myndige
svenske män delaktighet i vården om fäderneslandets angelägenheter.
Redan vid 1869 års riksdag väcktes frågan om en utsträckning af den
politiska rösträtten, och man kan säga, att denna fråga sedan dess aldrig
varit från den offentliga diskussionen afförd. Den har riksdag efter
riksdag varit föremål för kamrarnas öfverläggningar, den har debatterats
i pressen och på offentliga möten, och den har i synnerhet under de
Bih. till Biksd. Vrot. 1899. 1 Samt, 2 Afd. 2 Band. 50 Häft. (Ko 225.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 225.
senaste åren vuxit till i betydenhet och vigt för att till sist blifva
nationens stora fråga, af hvars snara och tillfredsställande lösning fäder¬
neslandets lugna och fredliga utveckling beror.
Att så är förhållandet, borde äfven för den mest betänksamme
hafva blifvit klart af den väldiga opinionsyttring, som för kort tid sedan
i den mest lojala form frambära till statschefen och till regeringens
främste man. Så mycket mer synes oss denna opinionsyttring bort
hafva rätt till beaktande, som petitionärerna, utan att sjelfva framkomma
med något förslag, måhända egnadt att söndra, inskränkte sig till att
med afseende på både den politiska och den kommunala rösträtten i
försynta ordalag påkalla regeringens initiativ till reformens genom¬
förande på ett sätt, som åtminstone för den närmaste tiden kunde till¬
fredsställa nationens billiga anspråk.
Enligt vårt förmenande kunna ej heller dessa anspråk i längden
afvisas, och om regeringen å sin sida, såsom hans excellens herr stats¬
ministern nyligen låtit oss veta, anser sig förhindrad att för den närmaste
framtiden taga frågan om hand, så synes oss detta endast innebära en
så mycket kraftigare uppfordran till representationen att å nyo upptaga
densamma. Det går ej an att utan vederlag af allt för länge förhållna
rättigheter på de orepresenterade samhällsklasserna kasta allt tyngre
bördor, vare sig under formen af ökad värnpligt eller af en tullbeskatt¬
ning, som tyngst drabbar dem, hvilka äro i saknad af politiska rättig¬
heter. Vårt folk står för öfrigt för länge sedan så pass högt i bild¬
ning, rättskänsla och politisk mognad i jemförelse med andra folk, att
det väl förtjenar att släppas fram till den magtutöfning, som ensam är
i stånd att väcka ansvarskänslan, utveckla allmänandan och stärka kär¬
leken till ett gemensamt fosterland.
En reform, som går ut på att i det fall, hvarom nu är fråga,
efter hand råda hot för uppenbara orättvisor, kan enligt vår tanke icke
innebära någon som helst fara för vårt samhälles lugna utveckling.
Väl erkänna vi, att äfven en partiel rösträttsreform, sådan som vi vilja
föreslå, för så vidt den skall vara effektiv, måste medföra i någon män
»en förändring af Andra Kammarens karakter och sammansättning» genom
upptagande i representationen af ett och annat element, som förut varit
för densamma främmande. Men om en den politiska magtens totala
öfverflyttning från en samhällsklass till en annan, hvarmed man velat
skrämma, kan det i en riksförsamling, der storstäderna med deras rörliga
befolkning spelar en jemförelsevis blygsam roll, alls icke blifva tal.
Hvad som deremot skulle ske och som vi just önska måtte ske, det är,
att samhället stäldes på en allt bredare grundval, derigenom att de förut
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 225.
rösträttslöse efter hand upptoges såsom fullmyndige medborgare och
sålunda gjordes solidariska med de samhällsmedlemmar, hvilka redan
äro i besittning af full medborgarrätt. En dylik reform skulle icke
betyda revolutionen, utan endast erkännandet af den utvecklingens lag,
hvilken intet folk ostraffadt kan förbise.
Såsom ett förslag till politisk rösträttsreform, möjligt att genom¬
föra och måhända motsvarande icke alltför långt gående anspråk, skulle
vi under andra förhållanden acceptera det s. k. 500-kronorsstrecket, utan
särskilda garantier, på den grund, att ett dylikt förslag betecknar den
ståndpunkt, som Andra Kammarens majoritet flera gånger förut intagit.
Vid 1896 års riksdag öfvergaf emellertid kammaren denna ståndpunkt,
vid hvilket förhållande vi för vår del icke anse oss hafva någon anled¬
ning att återupptaga nämnda förslag. Lämpligare synes oss då vara,
att alla moderata reformvänner förena sig om ett annat förslag, som
äfven flera gånger varit understäldt Riksdagens pröfning, och hvilket,
såsom bättre öfverensstämmande med grunderna för vår riksdagsordning,
vunnit understöd af i vårt politiska lif framstående män — det nemligen,
som låter vilkoren för åtnjutande af kommunal och politisk rösträtt
med hvarandra sammanfalla. Motion derom väcktes oss veterligen forsta
gången vid 1870 års riksdag, och sedan dess hafva motioner i enahanda
syfte blifvit väckta 11 gånger, sista gången år 1896.
Genom det politiska rösträttsstreckets sänkning till det kommunala
skulle visserligen ett något större antal valmän tillföras valmanseorpsen
än genom tillämpning af ett 500-kronorsstreck (enligt 1885 års val¬
statistik mellan 40 och 50 tusen). Men då det öfverskjutande antalet
komme att utgöras af bojaste män, hvilka inom valmanseorpsen stadie
bilda en konservativ motvigt mot det mera rörliga arbetareelementet,
så har äfven från konservativ synpunkt det förra sättet för reformens
genomförande befunnits mera tilltalande än det senare. I detta afseende
tillåta vi oss särskildt erinra om, att framlidne landshöfdingen Bergström
i Första Kammaren vid tvenne tillfällen (den 6 maj 1891 och den 27
april 1892) uttalade sig till förmån för den politiska valrättens utsträck¬
ning till dem, som hafva kommunal rösträtt, om ock i samband med
en framflyttning . af gränsen för den politiska myndighetsåldern till 25
år, en inskränkning, som dock mycket bestämdt ogillades af en annan
framstående konservativ ledamot af samma kammare.
Men äfven om man bortser från den nu antydda effekten i kon¬
servativ riktning af den politiska rösträttens medgifvande åt de kommunalt
röstberättigade, så skulle vid tillämpning af en sådan reform mängden
nya valmän i och för sig icke blifva så stor, att den borde vara egnad
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 225.
att ingifva ens de mera betänksamma några synnerliga farhågor. Der¬
igenom skulle, att döma af statistiken för 1896 års riksdagsmannaval,
jemförd med den kommunala rösträttsstatistiken af 1892 och den stora
undersökningen rörande den politiska rösträtten af år 1885 och senare,
den politiska valmanscorpsen ökas från 7 å 8°/o till 10 å ll°/o af rikets
hela folkmängd — eller om man, såsom sig bör, frånräknar dem, hvilka
häftade för oguldna kommunalutskylder, från 6 å 7°/0 till 9 å 10°/0 af
samma folkmängd; hvadan Sverige äfven efter reformens genomförande
skulle på den politiska myndighetsskalan komma att stå efter de flesta
af Europas konstitutionella länder.
Mot det politiska rösträttsstreckets nedflyttande till det kommunala
har af konstitutionsutskottet den anmärkningen upprepade gånger fram¬
ställs, att, om valrätten till Andra Kammaren komme att hvila ute¬
slutande på kommunallag, den »derigenom blefve utsatt för möjligheten
att förändras genom en enda Riksdags af Konungen sanktionerade beslut».
Oss synes det emellertid, som om faran för en dylik förändring uti
oträngdt mål icke vore synnerligen öfverhäugande. Om den kommunala
rösträtten äfven medförde valrätt till Andra Kammaren, skulle väl,
menskligt att döma, en ifrågasatt jemkning af densamma blifva föremål
för eu omsorgsfullare pröfning än hitintills, hvilket sannerligen vill säga
mycket, emedan klart torde vara, att den kommunala rösträttens ökade
politiska betydelse också skulle snarare öka än minska Kongl. Majds
och Riksdagens varsamma betänksamhet
En vigtigare och mera befogad anmärkning än den nu berörda
kan utan tvifvel göras mot det af oss förordade förslaget, nemligen den,
att, då rösträtt i kommunala angelägenheter grundas på bestämmelser i
bevillningsförordningen, hvilken kan ändras genom gemensam votering
i begge kamrarna utan någon Kongl. Maj ds sanktion, de politiska
rättigheterna allt för lättvindigt kunde afhändas ett större eller mindre
antal medborgare. Härvid bör man dock erinra sig, att samma anmärk¬
ning lika väl kan framställas ej blott mot antagandet af 500-kronors-
strecket, utan till och med mot nu gällande grundlagsstadganden rörande
den politiska valrätten. Och om det i öfrigt erkännes vara eu rigtig tanke,
att den politiska rösträtten bör hvila på samma grunder som den kom¬
munala, så synes något afgörande skäl mot en reform i sådan rigtning
icke kunna kemtas från det påpekade förhållandet, att valrätten till
Andra Kammaren derigenom blefve beroende af bevillningsförordningens
föreskrifter angående bevillningsfri inkomst och egendom; ty nämnda
tanke förutsätter visserligen icke för sin rigtighet, att nuvarande census-
bestämmelser för åtnjutande af kommunal rösträtt oförändrade bibehållas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 225.
5
Ej heller kunna vi, med den erfarenhet, vi hafva af den svenska Riks¬
dagens stora betänksamhet, föreställa oss, att den skulle utan synner¬
ligen tungt vägande skäl företaga sådana förändringar i bevillnings-
förordningen, som komme att medföra några större rubbningar i grun¬
derna för så dyrbara medborgerliga rättigheter som den kommunala
och den politiska rösträtten.
På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss föreslå,
att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han
bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägen¬
heter röstberättigad man.
Stockholm den 18 februari 1899.
J. Nydahl.
J. Persson.
S. J. Kardell.
E. Norman.
C. J. Hammarström.
Lars Eriksson.
J. Bromée.
J. Ericsson
i Vallsta.
E. Eriksson.
J. Nordin.
A. F. Broström.
A. V. Styrlander.
P. Norberg.
K. G. Karlsson. Joll. Er. Nordin.
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sarnl. 2 Afd. 2 Band. 50 Häft.
o