Motioner i Andra Kammaren, N:o 220.
1
N:o 219.
Af herr 0. M. Högland, i anledning af en utaf herr P. E.
Lithander väckt motion angående tillägg till 7 § i lagen
för Sveriges riksbank.
f
Med anledning af herr Lithanders i Första Kammaren väckta motion,
n:o 1, om tillägg till 7 § i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,
jemförd med rapporterna angående riksbankens och de enskilda bankernas
och aktiebankernas ställning den 31 december 1898, hvilka rapporter först
i slutet af sistlidne januari månad blefvo tillgängliga, ber jag få väcka föl¬
jande motion.
Innan jag öfvergår till en granskning af herr Lithanders förslag och
de ändringar i detsamma, som jag anser nödvändiga, ber jag få förutskicka
följande anmärkningar.
I 7 och 8 §§ i lagen för Sveriges riksbank stadgas, att den metalliska
kassan, d. v. s. guldförrådet, skall vara minst 25 millioner kronor, och att
detta minimibelopp mot vederlag af i 7 § angifna, fullt bankmessiga säker¬
heter berättigar till en sedelutgifning af 60 millioner utöfver den metalliska
kassans och utrikes å löpande räkning innestående medels sammanlagda
belopp. Hela den enligt 7 § medgifna sedelutgifningsrätten mot nyssnämnda
säkerheter är 100 millioner, men af de 40 millioner, hvarmed densamma
öfverskjuter de nyss nämnda 60 millionerna, får icke större belopp utgifvas,
än att den metalliska kassan med minst 30 procent deraf öfverskjuter det
stadgade minimum af 25 millioner. Fordrar landets rörelse sedelemissionens
ytterligare ökning, får sådant endast ske mot lika stor ökning af samman¬
lagda beloppet af guldkassan och i utlandet innestående medel.
Bi/i. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 47 Käft. (N:is 219—220.)
1
2
Motionär i Andra Kammaren, N:o 219.
Den 31 sistlidne december var riksbankens guldkassa 31 millioner,
dess utländska fordringar 9 millioner och dess sedelutgifningsrätt enligt nya
banklagen 121 millioner, allt i runda tal. Riksbankens utelöpande sedlar
uppgingo till 71 millioner och de enskilda bankernas till 79 millioner, hvadan
hela beloppet i landet utelöpande sedlar uppgick till 150 millioner. Enligt
den motivering, som åtföljde 1897 års Riksdags skrifvelse n:o 85 till Kongl.
Maj:t angående nya banklagen, ansågo bankofullmägtige en obegagnad sedel¬
utgifningsrätt af 10 till 20 millioner nödvändig. Det kan starkt ifråga¬
sättas, om en sådan obegagnad sedelutgifningsrätt kan vara tillräcklig för riks¬
banken, sedan den öfvertag^ hela sedelutgifningsrätten i landet, enär obestrid¬
ligen penningknapphet var rådande vid förlidet års slut, oaktadt den obegagnade
sedelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda bankerna tillsammans upp¬
gick till 42 millioner. I alla händelser torde en obegagnad sedelutgifningsrätt
vid årsskiftet af 20 millioner få anses som ett minimum, då derifrån och tills
sjöfarten å nyo kommit i full gång på våren stora kraf ställas på riksbankens
guldkassa, utan att densamma erhåller nämnvärd förstärkning. Om riksbanken
vid förlidet års slut hade öfvertagit de enskilda bankernas sedelutgifning, så
kan det icke antagas, att dess utelöpande belopp uppgått till mindre än samman¬
lagda beloppet af dess egna och de enskilda bankernas då utelöpande sedlar,
d. v. s. 150 millioner, men väl finnas skäl, som tala för att det skulle hafva
uppgått till något mera. Man kan sålunda påstå, att i detta fall riksbanken
måste hafva haft en sedelutgifningsrätt af minst 170 millioner. Dertill hade
erfordrats, att sammanlagda beloppet af guldkassan och fordringar å utrikes
ort ökats med 30 millioner, hvaraf minst 6 millioner metalliskt guld, för att
berättiga till utgifning af fullt 100 millioner sedlar enligt 7 §. Dertill
hade också erfordrats en ökning af de tillgångar i vexlar m. m., som
enligt 7 § få utgöra sedelbetäckning, men denna ökning lemnas här ur räk¬
ningen, då densamma af sig sjelf kommer att tillflyta riksbanken i utbyte mot
utsläppta sedlar.
Då en dylik ökning af kassatillgångarna icke så lättvindigt låter sig
åstadkommas, som mången tyckes föreställa sig, så föreslår herr Lithander,
att, allt efter som hvarje enskild bank uppgifver sin sedelutgifning, denna må
tillfalla riksbanken mot skyldighet för denna att, utöfver det minsta belopp,
den för sin nu medgifna sedelutgifningsrätt är ålagd att hålla, öka sin guld¬
fond med ett belopp, motsvarande de 10 procent af grundfonden, hvarje enskild
bank nu är skyldig hålla i guld. De enskilda bankernas sedelemissioner vid
1896 års början skulle läggas till grund för operationen, och skulle sålunda
den ökade sedelutgifningsrätt, som skulle tillfalla riksbanken, sedan samtliga
enskilda bankers sedelutgifning upphört, uppgå till 61 millioner.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 219.
3
Mot formuleringen af herr Lithanders förslag ber jag till eu början få
göra den anmärkningen, att det icke är fullt klart af ordalydelsen, att den
i den nuvarande 7 § af banklagen föreskrifna sedelbetäckning för der med-
gifna emission af 100 millioner skall utgöra ett vilkor äfven för den af honom
föreslagna ökningen. Af mindre vigt, ehuru oegentligt, är, att enligt herr
Lithanders förslag det vilkor beträtfande guldkassan, som är fäst vid öfver-
tagandet af de enskilda bankernas sedelutgifning, förekommer i 7 §, under
det att samma vilkor, som är fäst vid begagnandet af den ursprungligen
i 7 § medgifna sedelutgifningsrätten, förekommer i 8 §.
Jag ber få hänvisa till ofvan meddelade siffror angående riksbankens
ställning vid förlidet års slut. Af dem framgår, att guldförrådet uppgick till
25,6 procent af sedelutgifningsrätten och 43,7 procent af de utelöpande sed¬
larna. Dessa senare voro sålunda ganska starkt fonderade.
Jag förutsätter nu, att riksbanken, i enlighet med herr Lithanders
förslag, öfvertagit alla enskilda bankers sedelutgifning vid förlidet års slut.
Riksbanken skulle då sannolikt hafva haft omkring 150 millioner sedlar ute¬
löpande och öfvertagit åtminstone det mesta af de enskilda bankernas guld¬
förråd, omkring 9 millioner. Naturligtvis förutsättes äfven, att riksbanken
fått öfvertaga tillräckligt belopp af vexlar m. m. för att utgöra sedel¬
betäckningen. Under dessa förutsättningar skulle guldkassan hafva uppgått
till 40 millioner och sedelutgifningsrätten till 191 millioner. Den obegagnade
sedelutgifningsrätten hade visserligen blifvit tillfredsställande, men guldkassan
endast uppgått till nära 21 procent af sedelutgifningsrätten och 26,7 procent
af utelöpande sedlar.
Detta innebär ett icke oväsentligt försvagande af sedlarnes fondering.
Det är sant, att de i alla händelser skulle blifva bättre fonderade än de
enskilda bankernas nu utelöpande sedlar, men det torde dock icke böra lemnas
ur räkningen, att för närvarande finnas, jemte dessa klenare fonderade sedlar,
andra, som äro starkare fonderade, att allmänheten eget- rätt att när som
helst utbyta de förra mot de senare och att just den banks sedlar, på hvilken
omsorgen ecb ansvaret för fullgörandet af landets förbindelser mot utlandet
hvital’, äro ganska starkt fonderade. Det nuvarande systemet i sin helhet
torde sålunda ingifva större förtroende, än om alla banksedlar blefve lika
och så pass svagt fonderade som enligt herr Lithanders motion. Då denna
otvifvelaktigt har ett mycket nära, att ej säga genetiskt, samband med en
artikel i Stockholms Dagblad för den 17 sistlidne januari, så torde det till¬
låtas mig att äfven beröra den senare, så mycket mera som motiveringen
derstädes är vida fullständigare än i motionen. Författaren af den nämnde artikeln
säger, att Sveriges riksbank, för hvilkens förbindelser svenska staten är an¬
svarig, så länge svenska staten är solvent, icke har samma behof af stark
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 219.
guldkassa som andra centralbanker, hvilka äro enskilda aktiebolag. Häremot
kan dock invändas, att äfven vårt lands goda statsfinanser kunna till och
med inom icke allt för lång tid undergå försämring, och särskildt vid lag¬
stiftning för riksbanken bör en sådan möjlighet icke alldeles lemnas ur
sigte. Han fortsätter vidare, att om ock statens kredit kan anses som till¬
räcklig garanti för riksbankens solvens, kan den dock icke betrygga sedlarnes
inlösen vid anfordran, och att en sådan trygghet endast kan sökas i godheten
af bankens portfölj. Hade han sagt, som han bort, att svenska statens
kredit icke kan betrygga sedlarnas inlösen vid anfordran med guld, så hade
det varit klart, att för att betrygga en sådan inlösen erfordras icke blott en
god portfölj, utan äfven ett tillräckligt guldförråd. Uppfyllandet af båda
dessa vilkor är lika grundväsentligt, och sedelemissionens grundande på ett
tillräckligt guldförråd bibehåller sin grundväsentliga betydelse oaktadt stödet
af statens garanti. Ur denna synpunkt anser jag betänkligt att så försvaga
sedlarnes fondering med metalliskt guld som enligt herr Lithanders förslag.
I och för sig har jag ingenting att invända mot, att riksbankens sedel-
utgifningsrätt ökas genom öfvertagande af de enskilda bankernas sedelemissioner,
tvärtom anser jag det ur alla synpunkter välbetänkt, Yårt land skulle der¬
utinnan endast följa exemplet från flera utländska centralbanker, der samma
princip med framgång tillämpats.
Efter den följd af goda år, vårt land åtnjutit, hade man kunnat vänta,
att det varit möjligt uppbringa landets guldförråd så mycket, att en slarkare
fondering kunnat åstadkommas. Många orsaker torde hafva samverkat till,
att så icke blifvit förhållandet. Bland dessa torde i detta sammanhang böra
framhållas den stora import af obligationer och andra värdepapper, som egt
rum under de senare åren. Den gamla regeln, att man skall taga hot, der
man tagit sot, gifver sålunda vid handen, att en obligationsexport borde fram¬
kallas för att i mån af behof stärka guldförrådet. Landet har under de sist
gångna åren afbetalt större del af sin skuld till utlandet, än det haft råd
till. Det naturligaste botemedlet mot deraf uppkommen förlägenhet borde
vara att å nyo exportera de för mycket importerade värdepapperen. Men
denna utväg är till största delen stängd, enär det mesta af de importerade
värdepapperen hamnat i offentliga kassor och andra fasta händer, der de
blifvit immobiliserade.
Fasthåller man hvad jag anser vara rigtigt i herr Lithanders motion,
eller att de enskilda bankernas sedelutgifning bör öfverflyttas på riksbanken,
men vill på samma gång gifva riksbankens sålunda ökade sedelutgifning ett
starkare underlag af guldvaluta, så erbjuder sig den utvägen att bemyndiga
riksgäldskontoret öfverlemna till riksbanken, för hvarje gång densamma öfver-
tager en enskild banks sedelutgifning, ett belopp af statsobligationer, mot¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 219.
o
svarande 30 procent af den sålunda öfvertagna emissionsrätten, med rättighet
för riksbanken att afyttra dem i utlandet, då sådant för stärkande af dess
guldkassa vore nödigt, och med skj-ldighet att af hankovinsten ersätta riks-
gäldskontoret dess utgifter för dessa obligationers förräntning och inlösen.
Hvarför just 30 procent föreslagits, beror på innehållet af banklagens 7 och
8 §§ och medför den fördel, att i sjelfva verket ingen annan ändring för-
utsättes i nämnda §§, än att giltigheten af de föreskrifter, som der äro gifna
för 100 millioner, utsträckes till 161 millioner.
Under samma förutsättningar, som ofvan gjordes vid tillämpningen
af herr Lithanders förslag på nuvarande förhållanden, skulle riksbankens
ställning vid förlidet års slut, i fall den hade öfvertagit samtliga enskilda
bankers sedelemission, hafva varit följande: Den skulle då hafva erhållit 18
millioner i riksgäldskontorets obligationer, som kunnat, om så behöfts, för¬
vandlas till guld. Om så skett och riksbanken derjemte, såsom i förra fallet
förutsattes, fått öfvertaga de enskilda bankernas guldbehållning, skulle dess
guldförråd hafva utgjort 58 millioner och dess sedelutgifningsrätt 228 millioner.
Antag, såsom förut, beloppet af utelöpande sedlar till 150 millioner, så
blir guldkassan 25,4 procent af hela sedelutgifningsrätten och 38,7 procent
af beloppet utelöpande sedlar. Lägges härtill, att den obegagnade sedel¬
utgifningsrätten blir 78 millioner, så inses lätt, att på detta sätt ett i
alla afseenden gynsammare resultat uppnås än genom herr Lithanders
förslag, och detta med afseende på såväl guldförrådets förhållande till sedel¬
stocken som riksbankens expansionsförmåga för mätande af en växande
rörelses kraf.
Förslaget, att riksgäldskontoret skulle stödja riksbanken genom öfver¬
lemnande af obligationer, innebär icke något nytt, som aldrig förut förekommit.
Då de enskilda bankernas rätt att utgifva femkronesedlar borttogs och
Kongl. Maj:t erhöll rätt att äfven indraga deras tiokronesedlar, bemyndigades
riksgäldskontoret att, för den händelse Kongl. Maj:t skulle begagna sig af
denna rätt, hvilket som bekant icke inträffat, tillhandahålla riksbanken svenska
statens obligationer eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af
sju millioner kronor. Detta bemyndigande förekommer ännu i det reglemente
för riksgäldskontoret, som utfärdades af 1897 års Riksdag.
Till allmänna hypoteksbanken har såsom grundfond öfverlemnats 30
millioner af svenska statens obligationer, hvilka densamma eger försälja, om
sådant blir nödvändigt, för att den skall kunna uppfylla sina förbindelser.
Hypoteksbanken är icke en statens institution. Bör det då möta större be¬
tänkligheter att öfverlemna 18 millioner i obligationer till riksbanken, som
är en statens egen anstalt, för att sätta densamma i stånd att väl fylla sin
uppgift? Ingen lär väl kunna påstå, att hypoteksbankens uppgift kan i
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 219.
betydelse för landet mäta sig med riksbankens, än mindre öfverträffa den¬
samma. Och för öfrigt står staten i solidariskt ansvar för riksbanken, men
icke för hypoteksbanken, hvarjemte det ifrågasatta beloppet är mindre. Slut¬
ligen bör staten genom att på detta sätt bispringa riksbanken icke kunna
lida någon förlust vare sig till kapital eller ränta.
Hvad jag framför allt yrkar på är, att man icke nöjer sig med half-
mesyrer, då det gäller att göra riksbanken sin uppgift vuxen, utan att de
åtgärder, som vidtagas, också blifva, såvidt man nu kan förutse, verkligt
betryggande. Jag vill ej hafva sagdt, att icke riksbanken möjligen skulle
kunna någon tid hjelpa sig fram med de af herr Lithander föreslagna åtgär¬
derna, men detta anser jag vara att sätta målet för lågt. Det är också
möjligt, att andra åtgärder kunna föreslås, som lika väl, kanske bättre, leda
till målet, än de jag ofvan antydt, men tills vidare tviflar jag på, att sådana
lika kraftiga kunna utfinnas, som lika nära ansluta sig till bestående, nyligen
införd lag.
Angående ställande af nödigt belopp af riksgäldskontorets obligationer
till riksbankens förfogande hemställes i särskild denna dag väckt motion.
Här tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen ville för sin del besluta följande
ändrade lydelse af 7 § i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897: *
Utöfver det enligt 6 § medgifna belopp är riks¬
banken berättigad till en sedelutgifning af ett hundra
millioner kronor, samt derjemte, då enskild bank upphör
att utgifva egna sedlar, till en sedelutgifning till lika
belopp med de sedlar, samma enskilda bank hade ute¬
löpande vid 1896 års ingång.
De på grund häraf utgifna sedlar skola motsvaras
af följande tillgångar sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra in¬
hemska obligationer, som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.
Om remiss till bankoutskottet anhålles.
Stockholm den 10 februari 1899.
Otto M. Höglund.