Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
1
N:o 177.
Af herr H. Pantzarhielm, om skrifvelse till Kongl. May.t an¬
gående utredning beträffande den s. k. egna-hems-frägan.
Arbetarefrågan i dess mångskiftande gestalter träder oss för hvarje
dag allt närmare och ställer allt mera pockande kraf att vinna sin lös-
ning. Framsjnte statsmän och kulturens förgångsmän i nästan alla
land hafva redan länge behjertat rättvisan och billigheten i månget af
dessa kraf. De hafva äfven insett och påvisat, att det för samhälls¬
utvecklingens lugna och sunda fortgång måste blifva ödesdigert, om de,
som ega magten, icke i tid beakta en rörelse, som icke kan hämmas,
men som ännu möjligen af en kraftig och målmedveten statsmagt kan
ledas i rätt rigtning. Försummas initiativet härtill och insöfver man
sig tanklöst i säkerhet och håller blindt på »status quo», så är fara
värdt, att rörelsen inom kort växer både regering och Riksdag öfver
hufvudet och då — »aprés nous le déluge.»
Af de många aktuella frågor, som af arbetarerörelsen indirekt
blifvit framkastade på den socialekonomiska dagordningen, torde få,
om ens någon, vara i så hög grad förtjent af statsmagternas särskilda
uppmärksamhet som arbetarebostadsfrågan eller, som den i allmännare
bemärkelse numera benämnes, — egna-hems-frågan. Denna fråga är
icke ny, ty redan 1857 väckte Viktor Huber i sin bok, die YVohnungs-
not, allmänhetens uppmärksamhet på densamma, ej heller kan den anses
grundad på någon inom arbetsklassen direkt uttalad allmän önskan eller
gemensam fordran, ty tvärtom ställer sig en mägtig fraktion bland ar¬
betare eller kanske rättare dess ledare bestämdt afvisande mot egna-
Bih. till It i hd. Blot. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 89 Höft. (N:is 111—188). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
hems-tanken, förmenande att »arbetarne i egna-hems-rörelsens namn bli
dragna vid näsan» och att ett »myrmansvälde» skulle uppstå, om arbe-
tarnes förvärfvande af vissa politiska rättigheter skulle »ske i samband
med förvärfvandet af ett stycke mosse.» Det är dels ur humanitets-
synpunkt, dels ur ren fosterländsk och dels ur politisk synpunkt, som
jag anser att denna fråga i sig eger en inneboende lifskraft, *nn måste
mana både de beslutande och verkställande statsmagterna att förena
sig i en gemensam sträfvan att om möjligt föra den framåt till en
slutlig tillfredsställande lösning. Ur humanitetssynpunkt, derför att
frågan för arbetsbefolkningen så väl i staden som på landet har så stor
betydelse i ekonomiskt, i sanitärt, i sedligt och i allmänt socialt hän¬
seende. Ur fosterländsk synpunkt, derför att frågan gäller: att bereda
bröd åt mången arbetare- och småbonde-son, som nu vänder hem¬
bygden eller fosterlandet ryggen för att på annat båll söka sig ut¬
komst; att bereda en, i något afseende åtminstone, betryggad ålderdom
åt mången af de arma, som under nuvarande förhållanden efter slutad
trogen arbetsdag se framtidsperspektivet begränsadt af hungersnöd
eller fattighus, samt sist men ej minst att afvärja den fara, som, i
samma mån som storindustrien tillväxer, allt allvarligare hotar vår
modernäring med brist på arbetskraft till följd af landtarbetårens ut¬
vandring till städerna och industrisamhällena. Slutligen ur politisk syn¬
punkt: bland annat derför att ett tacksamt agitationsmedel skulle
undanryckas de missnöjda. Då jag i följd häraf känner mig föranlåten
att härmed till statsmagterna ställa en vördsam maning att, efter före¬
gående utredning af arbetarebostadsfrågans läge och principens om be¬
redande af egna hem för arbetsklassen, delvis genom kolonisation af
våra obrukade växtkraftiga jordområden, tillämplighet inom vårt land
och förenlighet med våra jordegareintressen och här rådande egen¬
domsfördelning, eventuelt taga saken om hand och föra den framåt till
en fosterlandet gagnande lösning; så har jag ansett, att en helt kort¬
fattad öfverblick öfver frågans ståndpunkt i vissa andra länder och i
vårt eget land icke skulle vara ur vägen.
Hålla vi oss då till en början till städerna, der eländet är störst —
vi behöfva för att bilda oss en föreställning om förhållandena hos oss
i den vägen endast kasta en blick i lokalpressen vid flyttningstiden —
så finna vi, att der hufvudsakligen på de senare åren den enskilda före¬
tagsamheten gjort allvarliga försök att åstadkomma ett drägligare till¬
stånd. Man har dervid slagit in på olika vägar, men tyvärr i regeln
icke nått de mål, man sträfvat efter. Orsakerna härtill ha varit att
söka på olika håll.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
3
Sålunda gälde ganska länge den bekanta »cité ouvriére de Mul-
house», som uppfördes af ett konsortium af tolf storindustriidkare med
statssubvention af den Napoleonska regeringen, som af politiska skäl
lemnade ett anslag af 300,000 francs till 'hjelp vid uppförandet af de
första 300 husen, såsom ett oupphinneligt ideal. Husen öfverlemnades
åt arbetare, som mot årliga afbetalningar skulle blifva egare af de¬
samma. Nu är emellertid endast ett fåtal af husen i arbetarnes händer,
andra äro sålda eller ombyggda till arbetarekaserner och uthyrda. Det
visade sig nemligen snart nog svårigheter för arbetarne att fullgöra
afbetalningarna, synnerligast för familj försörj are och vid sjukdomsfall.
Något bättre arta sig förhållandena på andra ställen, der boningshusen
icke öfverlåtas, utan stanna i arbetsgifvarnes händer. Men det måste
särskildt betonas, att bostadsfrågan här icke blifvit löst på ett för arbets¬
klassen tillfredsställande sätt. Den obestridliga fördel i sanitärt och
sedligt hänseende, för att nu ej tala om beqvämlighetshänsyn, som i
dessa bostäder beredes arbetaren i jemförelse med förhållandet i de
stora arbetarekasernerna, der inhysning i regeln måste tolereras, enär
den ordinarie hyresgästen den förutan icke kan komma ut med den i
synnerhet i storstäderna, till följd af tomtjobberier och svindlande hus¬
spekulationer, onaturligt högt uppskrufvade hyran, uppväges af olägen¬
heten, att arbetaren ställes beroende af arbetsgifvaren, ej blott be¬
träffande sjelfva arbetet, utan äfven i en så utomordentligt vigtig fråga
som den om bostad. Vid minsta konflikt hotas arbetaren ej allenast
att förlora sin arbetsutkomst, utan äfven, hvad värre är, att blifva med
sin familj bokstafligen försatt »på bar backe». Hvarken för arbets¬
klassen sjelf eller för den fördomsfrie och rättänkande iakttagaren kan
ett sådant ordnande af bostadsfrågan heller anses för tillfredsställande.
Ehuru i bostadsfrågan arbetsgivare och arbetare böra hafva sam¬
manfallande intressen, synes dock, som skulle i de flesta fall möjligheten
för arbetsgifvaren att på ett betryggande sätt direkt sörja för bostäder
åt sina arbetare oftast utfalla helt och hållet negativt.
Närmast med anledning häraf har på flera platser allmännyttiga
föreningar tagit frågan om hand. Allt efter arten af deras verksamhet
kunna här trenne olika rigtningar iakttagas. Det ena slaget af före¬
ningar arbetar efter det ofvannämnda Mulhausermönstret och har fått
röna samma inverkan af de der påvisade olägenheterna. Så t. ex.
erfor jag 1896, att i de berömda arbetarebostäderna, som blifvit upp-
uppförda af Kjöbenhavns byggnadsförening och hvilka beräknats för
två familjer, inhysessystemet florerade i all sin glans. De beboddes nu
af 3 å 4 ja, ofta ända till 5 familjer. Sedan husen blifvit arbetarnes
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
egendom, blefvo de föremål för spekulation och hafva förvandlats till
hyreslägenheter. Samma erfarenhet har man gjort flerstädes i Tyskland.
Detta system manar således icke till efterföljd. Vida bättre hafva de
aktiesällskap lyckats, Indika* i sitt program intagit bestämmelse om att
deras egendomar icke få försäljas eller på annat sätt afyttras. De ut¬
hyra sina bostäder mot en hyra icke öfverstigande räntan å anlägg¬
ningskostnaden, och all inhysning är förbjuden. Vidare förtjena såsom
en tredje grupp att nämnas de »byggnadsföreningar», som tillkommit
enligt mönstret af den stora »Spar- und Bauverein in Hannover»,
hvilken 1896 bestod af 2,700 delegare, egde 45 hus och visade en års¬
inkomst af nära 900,000 mark. Äfven dessa föreningar sälja aldrig
sina hus. De uthyra våningar till sjelfkostnadspris åt sina medlemmar
på lifstid — hyresgästen dock obetaget att efter vederbörlig uppsäg¬
ning afflytta — samt drefvo samma år sin verksamhet i ett fyrtiotal
städer. De lära hafva visat ett i hvarje hänseende tillfredsställande
resultat, synnerligast för den bofasta arbetarebefolkning, som håller hem¬
met kärt och i ära. I Berlin lär hufvudsakligen genom förre handels¬
ministern friherre von Berlepsch’ energiska och oförtrutna bistånd en dylik
förening bildats, der styrelse och tillsyningsmän nästan uteslutande be¬
stå af arbetare. Denna har tagit rätt så afsevärda dimensioner, men
dess vidare utveckling lär väsentligen hafva försvårats af de högt upp-
drifna prisen på byggnadstomter. Man får vid en öfverblick af hit¬
hörande förhållanden så vidt jag kunnat röna i alla fall det intryck,
att allt hvad den enskilda företagsamheten äfven med bästa vilja kunnat
uträtta är endast att anse som en droppe i hafvet och icke i stånd
att på något håll råda någon afsevärd bot mot de rådande miss¬
förhållandena. En verklig förbättring synes endast möjlig genom en
mellankomst af stat och kommuner, utan hvilkas kraftiga ingripande
en vändning till det bättre synes vara fullständigt utesluten.
Den förste, som betraktat hela frågan från en högre synpunkt eller
såsom en national reform, torde vara en fabrikant i Stuttgart vid namn
Paul Lechler. I sin skrift »Nationale Wohnungsreform, Berlin 1895»
fordrar han inrättandet af landsbyggnads-kommissioner, en i hvarje
»Regierungsbezirk», eller tillsammans etthundra. I spetsen för det hela
skulle ställas en rikscentralbyrå för bostadsreformen. Förvaltningen
skulle hufvudsakligen skötas af tillkallade lekmän såsom hedersplatser,
och erforderligt byggnadskapital till 9/io anskaffas medelst utfärdande af
utaf staten garanterade pantbref, för hvilka staten å sin sida skulle be¬
redas säkerhet i de uppförda boningshusen. Huruvida detta^Lechlers
förslag senare ledt till något vidare resultat, har jag mig icke bekant.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 5
Att döma efter ett yttrande af den preussiske finansministern Mi-
quel i »Föreningen för Socialpolitik» i Berlin, i öfversättning så ly¬
dande: »Det bestrides icke från något håll, att de bestående bostads¬
förhållandena med full rätt förtjena namn af bostadsnöd och att här i
vårt sociala lif föreligger en af den moderna tidens största skuggsidor,
hvilkas bekämpande med hänsyn till den sociala utvecklingen, statens
säkerhet, mensklig medkänsla och human omtänksamhet göra till en
oafvislig pligt», synes som skulle åtminstone det landets regering lifligt
intressera sig för frågan, som då väl får anses vara i goda händer.
Vända vi oss nu till landsbygden, så finna vi förhållandena der
icke mindre behjertansvärda. Som emellertid landtarbetarebefolknin-
gens prekära ställning sekunderas af en allt mera känbar brist på ar¬
betskraft för jordbrukets behof, så har också på landsbygden större
uppmärksamhet egnats saken, och man har i utlandet på vissa håll gått
ganska långt i försöken att praktiskt lösa frågan: att genom beredande
af egna hem åt landtarbetaren förbättra hans ställning och förekomma
den pågående massutvandringen till de stora industricentra och den
deraf föranledda bristen på arbetskraft. Sålunda har i Storbritannien,
Tyskland och Danmark på senare åren uppstått en kraftig egna-hems-
rörelse, gående ut på de många extensivt brukade storgodsens delning
och förvandling till smärre jordbruk, med intensivare bruk och skötsel.
I synnerhet har i Tyskland intresset visat sig mycket stort, och staten
synes här kraftigare än på andra ställen hafva trädt emellan. Framför
allt har i Preussen, hvars östra provinser hårdt lida under trycket af
en tilltagande jordarbetarebrist, staten anslagit stora summor till inköp
af jord för utläggning i bondekolonier. I dessa kolonier kunna dug¬
liga jordbruksarbetare mot låg ränta och amortering förvärfva sig ett
eget hem. »Die Landwirtschaftskammer» för provinsen Schlesien har
i sitt program särskildt betonat såsom alldeles nödvändigt »en energisk
befordran af den inre kolonisationen». Kreditföreningar, i form af
sparkassor, åkerbrukssyndikat, folkbanker m. fl., hafva bildats i snart
sagdt alla länder och utvecklat en afsevärd verksamhet till understöd¬
jande och befordrande af det mindre jordbrukets verksamhet. I vissa
hinder hafva försök gjorts med kooperativa jordbrukskolonier och fler¬
städes visat goda resultat, så t. ex. i Ryssland. Jorden inköpes och
eges af kommunerna, som öfverlåter den, styckad i mindre lotter, till
brukarne på lifstid. Jordlotterna kunna äfven gå i arf samt under
vissa betingelser afyttras eller öfverlåtas.
Öfvergå vi nu till förhållandena i vårt eget land, så har på enskild
väg en både aktningsvärd och beaktansvärd början blifvit gjord både
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
i ett par städer, särskilt Stockholm och Göteborg, samt på landsbyg¬
den, att kalla egna-hems-frågan till lif och föra den framåt. Egna-
hems-föreningar hafva bildats i Östergötland och derifrån utbredt sig
till närgränsande provinser. Man har från dessa föreningar gjort för¬
sök att intressera landsting, hushållningssällskap och Riksdag att ge¬
nom anslag befrämja rörelsen, hittills, för så vidt jag har mig bekant,
utan någon nämnvärd framgång.
Visserligen hafva också i vårt land statsmagterna haft uppmärksam¬
heten hänvänd på önskvärdheten att åt mindre bemedlade bereda tillfälle
att förvärfva mindre jordlotter, men de hittills vidtagna åtgärderna
synas mera hafva gått i rigtning att kolonisera Norrland och andra
aflägset belägna landsdelar samt genom utdikning och torrläggning af
mossar och sänka utmarker bereda odlingslägenheter. Hufvudsyftemålet
i de vidtagna åtgärderna synes nästan mindre hafva varit en önskan
att tillgodose arbetarebefolkningens trängtan efter egna hem än fast
mera en önskan att så billigt och beqvämt som möjligt få våra vid¬
sträckta ut- och ödemarker koloniserade och uppodlade, således till¬
komna mera af ren statsekonomi än social hänsyn. Detta synes
mig framgå så väl af Riksdagens skrifvelse i frågan den 14 maj 1891,
som af den för jordbrukslägenhetskomitén utfärdade instruktionen.
Riksdagen framhåller i sin skrifvelse, att en talrik befolkning af sjelf-
ständiga mindre jordbrukare är i hög grad egnad att gifva satnfunds-
byggnaden styrka och trygghet samt äfven under vissa förutsättningar
är i stånd till att på ett vida fullständigare och intensivare sätt be¬
gagna de i jorden slumrande krafterna, än förhållandet är med de
stora jordbruken; att det för dessa större jordbruk också skulle blifva
till afse värd fördel att i sitt granskap hafva en stam af fria bofasta
arbetare att lita på och hvilka vid de helt säkert talrika tillfällen, då
deras eget lilla jordbruk icke lägger beslag på deras egen och deras
familjers hela arbetskraft, till egen fördel kunde använda en del deraf
till arbete i det stora jordbrukets och industriens tjenst; att detta sista
mål kunde och borde uppnås hufvudsakligen på privat väg genom af¬
söndring från de stora godsen af afsides belägna mindre områden, men
att det på sina ställen nog kunde vara ändamålsenligt, om tillfälle
gåfves att bilda dylika mindre jordlägenheter genom utskiftning i min¬
dre lotter af sådana statsdomäner, som kunde afyttras utan att staten
derför behöfde besväras med några egentliga omkostnader. I jord-
brukslägenhetskomiténs — jag understryker det särskildt — för öfrigt,
allt erkännande värda utredning och betänkande ställes heller icke i
fråga, att ^staten skulle göra något som helst tillskott för att jorden
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 7
skulle öfverlåtas åt arbetare på billigare vilkor, än som svarar mot dess
fulla värde. Tvärtom menar komitén, att det är ådagalagdt att min¬
dre jordbruk och byggnadstomter på dertill lämpliga ställen äro så
eftersökta, att det icke behöfde befaras, att staten genom att taga eu
dylik utstyckning om hand skulle behöfva frukta någon ekonomisk för¬
lust. I den regeringsproposition i ämnet, som förelädes 1894 års Riks¬
dag, var ur komitébetänkandet uteslutet så väl planen om torrlägg¬
ning af staten tillhöriga sankmarker som komiténs koloniserings-
förslag. Riksdagen å sin sida plockade ytterligare sönder betänkandet
och skärpte i öfverensstämmelse med regéringsförslaget vilkoren för
köpeskillingens erläggande. Utan att för min del vilja klandra, att
statsmagterna i denna djupt i våra samhällsförhållanden ingripande
fråga gå fram med tillbörlig varsamhet, tror jag dock, att om vi längre
marschera på stället för att trampa till vägen, vi aldrig hinna fram till
målet, utan få besanna det gamla ordspråket, att medan gräset gror,
dör kon.
Jag nämnde nyss den för jordbruket ödesdigra öfverflyttningen af
arbetskraft från landet till städerna och andra industricentra.
Grunden till denna utvandring till städerna, hvilken äfven hos oss
gjort sig märkbar, ehuru ännu så länge i mindre grad — år 1890 t. ex.
minskades i Sverige landtbefolkningen med 5,384 personer under det
att samtidigt städernas befolkning betydligt ökades — torde sökas i de
ekonomiska, psykiska och ethiska moment, hvilka öfver hufvud ligga till
grund för vår tids »sociala fråga». Trängtan efter oberoende, en högre
social ställning och aktning för personligheten tränga allt djupare ned
i massan af folket. Idealen af vällefnad, frihet och menniskovärde, som
förut ansågos som de s. k. bildade klassernas privilegium, vilja delas af
mängden. De intelligenta och kraftiga personligheterna draga bort för
att söka nå dessa ideal, som de — kanske oftast förgäfves — söka i
städerna, de mindre begåfvade och svagare individerna stanna qvar på
landsbygden och avancera der tåligt och undergifvet, som far gjort
före dem, den sociala rangskalan uppåt från vaktpojke till dräng och
statkarl eller torpare, och nedåt igen till bortauktionerad understöds-
tagare och fattighjon. Samtidigt hotas på'många håll jordbruket att
gå under till följd af brist på arbetsfolk.
Det kan ej så få fortfara.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
Man måste med- eller motvilligt, förr eller senare, ordna arbetare¬
förhållandena på landsbygden så, — och detta visserligen ej minst i
jordegarnes eget intresse — att tillfälle beredes den ordentlige och
skötsamme arbetaren att inom sitt eget yrke, sitt eget verksamhetsområde
kunna klättra stegen uppför till en i någon mån åtminstone oberoende
och sjelfständig samhällsställning, såsom egare eller arrendator af eget
hem. Härigenom skulle äfven bildas en fast stam af uppväxande jord¬
bruksarbetare, som mot daglön biträdde vid sådana större jordbruk, som
ej kunna skötas af egaren och hans närmaste. Äfven skulle utan tvif¬
vel härigenom vår jord kö mina under intensivare bruk och kunna föda
kanske dubbelt så många yrkesjordbrukare som nu.
Hushållningssällskapen och landstingen kunna utan afsevärda kost¬
nader i hög grad främja frågans framgång genom att hvar inom sitt
område ställa sig i spetsen för rörelsen, med råd och dåd understödja
den enskilda företagsamheten, väcka allmänhetens intresse för saken
och genom folkskrifter och anordnande af föredrag sprida en allmän¬
nare kännedom om egna-hems-frågan och dess välsignelserika verkningar.
Staten har genom sin kring hela landet spridda jordegendom i vårt
land, mera än som förhållandet torde vara i de flesta andra länder, re¬
dan i sin hand en naturlig möjlighet och på samma gång det förnäm¬
ligaste medlet att genom en sannolikt ganska enkel egostyckning under¬
lätta bildandet af egna hem och dermed äfven befordra skapandet af ett
statsarrendesystem i vid omfattning till väsentlig fromma för jordbruket.
Derjemte måste staten träda emellan i och för åstadkommande af ett
rationelt kreditväsende, genom hvilket å ena sidan genom billiga, kan¬
ske ofta räntefria lån möjlighet skulle beredas obemedlade statsborgare
att förskaffa sig egna hem, på samma gång å andra sidan en olycks-
bringande skuldsättning skulle förekommas.
Lösningen af det sociala problem, som ligger i vår tids arbetare-
rörelse, torde utmynna i frågan: på hvilket sätt skulle, utan fara för
samhällets bestånd i politiskt, socialt, ekonomiskt och kulturelt hän¬
seende, samhället kunna så organiseras, att individer och sociala grup¬
per i detsamma kunna sammanlefva och sammanverka under tillfreds¬
ställande jemvigt. Då det nu ej gifves någon allmängiltig formel för
problemets lösning, intet universalrecept, som gifver bot åt det sjuka
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
samhället, utan väl får anses vara förbehållet statsmän, som äro i be¬
sittning af sin tids högsta bildning, vetenskapsmän och i det praktiska
lifvet förfarne män att slutligen förena motsatserna i ett harmoniskt
helt, så skulle Riksdagen utan tvifvel handla välbetänkt och klokt, om
den genom tillmötesgående å sin sida mot rättvisa och billig kraf i
sin män bidroge till att utjemna vägen, undanrödja stötestenarne och
såmedelst så småningom vrida vapnen ur händerna på omogna samhälls-
förbättrare.
Från vårt naboland Danmark föreligger ett digert betänkande an¬
gående »Tilvejebringelse af Jordlodder for Landarbejdere», afgifvet af
den »Landbokommission)), som på grund af lagen af den 13 april 1894
nedsattes af regeringen och riksdagens båda ting. Kommissionen
bestod af 22 medlemmar. »Förmannen, vice förmannen och 10 med¬
lemmar, af hvilka 7 skulle vara landtbrukare och deraf minst 2 hus¬
män, utsågos af Inrikesministern samt 5 af hvartdera Tinget. Betän¬
kandet, som är tillgängligt i bokhandeln, skulle helt säkert lemna en
god ledning och ett underlättadt arbete för en utredning af motsvara-
rande förhållanden i vårt land.
Med anledning af hvad jag här tillåtit mig anföra, får jag vörd¬
samt hemställa:
l:o) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda den
s. k. egna-hems-frågan, så väl med afseende å denna
frågas betydelse för vårt fosterland i politiskt, socialt,
ekonomiskt och sedligt hänseende som ock med af¬
seende å den form och de betingelser, under hvilka
i vårt land egna hem åt mindre bemedlade skulle
kunna eventuel! genom statens mellankomst beredas,
samt derefter till Riksdagen inkomma med de förslag
till frågans lösning, hvartill denna utredning kan gifv^
anledning; samt
2:o) att Riksdagen för detta ändamål ville ställa
Bill. till Riksd. Blot. ludd. 1 Barn/. 2 A/d. 2 Band. dd Haft.
•2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.
till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af tio
tusen kronor.
Stockholm den 28 januari 1899.
rf
H. Pantzarhielm.
motionens syfte instämma:
I
C. G. Thor.
Magnus Höjer.
Fridtjuv Berg.
Karl Staaff.
J. Bromée.
O. Walter.
A. Thylander.
David Bergström.
John Olsson.
C. J. Hammarström.
Joh. Ny däld.
W. Styrlander.
S. J. Kardell.
E. Norman.
Edvard Wavrinsky.
Lars Eriksson.
Johan Ericsson.
Curt Wallis.
J. Byström.
Oskar Eklund.
K. G. Karlsson.
P. Norberg.
J. Persson.
M. F. Nyström.
I