Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
7
N:o 162.
Af herr J. Byström, om ändring af 47 § bränvinsförsäljnings-
förordningen.
Straffbestämmelserna i § 47 af kong!, förordningen den 24 maj
1895 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra spirituösa
drycker hafva af mången ansetts otillfredsställande. Paragrafen lyder:
»Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot
denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete
antagen person, likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.»
Somliga vilja nemligen borttaga ur denna paragraf orden: »med
hans vetskap». Andra deremot hafva ansett, att dessa ord rimligtvis
ej kunna helt enkelt borttagas, utan att straffbestämmelserna skulle
blifva alltför stränga. Ganska allmänt råder emellertid den meningen,
att den ifrågavarande paragrafen bör på något sätt omformuleras så,
att den blir mera effektiv. Sådan den nu är, är det ofta omöjligt att
fälla en enligt denna paragraf brottslig krögare. Då förslaget om
paragrafens ändring senast var före i Riksdagen, yttrade sig också en
jurist, revisionssekreterare i högsta domstolen, bland annat sålunda:
»Det visar sig äfven af erfarenheten, att i en mängd processer i
detta ämne föranleder lagens föreskrift ett ständigt trassel. Oftast är
det så, att husbonden säger: det har icke skett med min vetskap. För
att få bevis inkallas då en mängd vittnen, och dessa prata en hel del,
som icke bevisar så mycket i saken. Men jag kan knappast påminna
mig något fall, der man icke i alla händelser fått den öfvertygelsen,
att husbonden vetat af förseelsen, ehuru han i brist af laga bevisning
gått fri.»
Detta uttalande eller omdöme, gifvet. af en man, som eger mång¬
årig erfarenhet som lagkarl, synes mig kraftigt bevisa, att bestämmelsen
i bränvinsförsäljningsförorduingens 47 § måste på något sätt skärpas.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
Motsvarande bestämmelser i bränvinstillverkningsförordningens 31 §
äro också något mera effektiva.
Det kan visserligen synas orimligt, att en krögare skalle på ett
eller annat sätt ställas ansvarig för en förseelse, som utan hans vetskap
begås af en i hans tjenst anstäld person, men då något liknande bestäm¬
melser äfven gälla inom flera andra områden, är det emellertid rätt
svårt att inse, hvarför man skall gifva en på sätt och vis särskild
undantagsställning åt den, som idkar en för vårt folk så farlig rörelse
som rusdryckshandteringen.
Bland de många exempel, som härpå skulle kunna anföras, vill jag
nu endast påminna om tvenne.
Enligt tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 10 är en boktryckare
ålagd att å hvarje skrift, han trycker, utsätta »boktryckarens namn,
tryckningsorten och årtalet». Om nu någon af de i hans tjenst an-
stälda personer, t. ex. faktorn eller tryckaren, försummar eller glömmer
att på skriften utsätta tryckorten etc., drabbar ansvaret derför boktryc¬
karen, trots det att försummelsen ej egt rum med hans vetskap.
En tidniugsutgifvare är likaledes ansvarig för sin tidnings innehåll.
Om till exempel någon af hans medhjelpare eller biträden honom ove¬
tande låtit i tidningen inflyta vare sig annonser eller annat, som kan
föranleda åtal, och för hvilket ådömes straff, så drabbar det ensamt
tidningens ansvarige utgifvare. Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 7;
§ 4 mom. 7.
Och det är säkerligen lika svårt för en tidningsutgifvare eller re¬
daktör, särskilt då det gäller ett större tidningsföretag, att kunna
sjelf öfvervaka eller genomse allt, som införes i lians tidning, som det
kan vara för en bränvinsförsäljare att hålla reda på sina medförsäl¬
jare eller utskänkningsbiträden.
Nu kan man visserligen säga, att straffpåföljderna äro något olika,
då en bränvinsför säljare gör sig skyldig till förbrytelse mot brän-
vinsförordningen och då en tidningsutgifvare bryter mot tryckfrihets¬
förordningen. 1 förra fallet kan den brottslige efter upprepade för¬
brytelser dömas »sin rätt till minuthandel eller utskänkning förlustig»,
då deremot straffpåföljderna för den senare äro delvis af annan beskaf¬
fenhet. Men här må erinras derom, att straffbestämmelserna för en
tidningsutgifvare, som bryter mot tryckfrihetsförordningen, äro i vissa
fall så stränga, att de nog i allmänhet kunna mäta sig med straffpåfölj¬
derna för dem, som bryta mot bränvinsförsäljningsförordningen.
Men bestämmelsen i bränvinsförordningens 47 § är emellertid ej
tillfredsställande. Frågan är då, huru kunna få den förbättrad? För
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
min del anser jag, att åtminstone något vore vunnet, om orden »med
hans vetskap» borttoges och i stället insattes i samma § följande ut¬
tryck: »derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja», ett uttryck, som är hemtadt ur § 31
kongl. förordningen den 13 juli 1887 angående vilkoren för tillverk¬
ning af bränvin.
Skilnaden i paragrafen, sådan den nu är och sådan den skulle
blifva, om denna förändring gjordes, kan visserligen ej varda så stor,
men något mera effektiv skidle den i alla fall blifva.
Jag tillåter mig derför vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 47 §
i kongl. förordningen den 24 maj 1895, angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra spiri¬
tuösa drycker, må erhålla följande förändrade lydelse:
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna
förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person, likasom vore förbrytelsen af
husbonden sjelf gjord, derest icke omständigheterna
göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vet¬
skap och vilja.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 28 januari 1899.
J. Byström.
Bih. till Rihd. Prot. 1899. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 35 Haft.
2