Motioner i Andra Kammarn, N:o 155.
23
155.
Af herr 0. G. Eklund i Stockholm, om ändring af 3 mom.
i kungörelsen angående förvaltningsbidrag till sjukkassor.
Det förvaltningsbidrag, som staten lemnar registrerade sjukkassor,
utgår för år i förhållande till det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjuk¬
kassan under näst föregående år städse haft,
med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem derutöfver, till och med 300, samt
med 50 öre för hvarje medlem derutöfver;
dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor.
Då bidragens belopp för hvarje medlem helt nyligen höjts till här
angifna siffror, kan något förslag om ändring uti desamma icke för när¬
varande med fog framställas. Deremot torde ett vördsamt förslag om
borttagande af den bestämmelse, som begränsar det förvaltningsbidrag,
en sjukkassa, om än aldrig så stor, kan erhålla, till 1,500 kronor, icke
anses oberättigadt, då utom de skäl, jag i min motion n:o 178 vid 1897
års riksdag anförde för begränsningens borttagande, nya sådana kunna på¬
pekas.
Anledningen, hvarför gent emot sjukkassornas vördsamma hemställan
— i öfrigt bifallen — denna begränsning fastslagits, har förklarats vara
den, att syftet med förvaltningsbidraget vore att i främsta rummet stödja
de små och medelstora kassorna samt att de allra största sjukkassorna,
som blifvit jemförda med »försäkringsföreningar», borde, såsom chefen för
kongl. civildepartemenret yttrade, då frågan senast var före i Riksdagen,
falla »utom den kategori, som denna lagstiftning afsett att befrämja».
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 155,
Huruvida en sjukkassa faller inom eller utom den kategori, som
staten vill uppmuntra genom lemnande af förvaltningsbidrag, kan väl icke
bestämmas af medlemsantalets storlek, utan af de principer, hvarpå kassan
är grundad och enligt hvilka den utöfvar sin verksamhet. Är en kassa
stiftad och arbetar i enlighet med gällande lag om sjukkassor, är den,
vare sig den har ett fåtal eller är lycklig nog att räkna många tusen
medlemmar, icke annat än en sjukkassa och såsom sådan värd befrämjande.
De stora sjukkassor, som finnas i landet, och hvilka begränsningen drabbar,
äro icke i fråga om principer i någon mån afvikande från de mindre.
Det först nämnda skälet, att det hufvudsakligen är de mindre kas¬
sorna, som böra understödjas, kommer här vid lag icke till sin fulla rätt,
alldenstund, som jag här skall visa, begränsningen äfven drabbar, så otro¬
ligt det än låter, de minsta sjukkassor i landet.
Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begrafningskassa, som år 1897
egde 14,155 medlemmar och antagligen är den största i landet, är nem¬
ligen, strängt taget, ingenting annat än en sammanslutning af flera hundra,
öfver hela landet spridda småkassor, hvar och en med sin egen styrelse.
Enligt nämnda förenings stadgar, § 1, består kassan af på olika platser
befintliga lokalföreningar med hvar sin särskilda styrelse af tre, kassan
tillhöriga medlemmar, och kunna fem personer bilda en afdelning. Dessa
lokalafdelningar eller småkassor voro vid 1897 års slut till antalet 486.
Fördelar man hela medlemsantalet på dessa lokalföreningar, komma i
medeltal cirka 32 medlemmar på hvarje, alltså i sanning små och obe¬
tydliga sjukkassor, af hvilka många hvar för sig icke skulle kunna bära
sig, men genom sammanslutning och ömsesidig hjelp kunna bestå. Af
kassans 436 lokalafdelningar år 1897 var det också 124, som behöfde
påkalla andra lokalafdelningars stöd för att kunna fullgöra sina utbetal¬
ningar.
Det är, synes det mig, hårdt, att dessa 436 små kassor, blott derför
att de äro sammanslutna under en centralstyrelse och ha gemensam eko¬
nomisk förvaltning, för att, när så påfordras, kunna understödja hvar¬
andra, skola, till straff för denna sin utsträckta menniskokärlek, drabbas
af den stadgade begränsningen.
Mig synes, att sammanslutning af mindre kassor snarare borde upp¬
muntras än motarbetas. Genom en sådan sammanslutning kan det åstad¬
kommas, att sjukkasseverksamheten, som af alla erkännes vara både god
och sund, skulle kunna tränga äfven till mindre folkrika trakter, der
icke ens 25 personer, det minsta antal, som enligt sjukkasselagens § 1 är
Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.
25
berättigadt bilda en för registrering afsedd sjukkassa, kunna hopbringas.
Den omnämnda nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begrafningskassa
medgifver, som nyss anfördes, blott 5 personer bilda en afdelning. Till
följd häraf har den också ett stort antal sådana med mindre medlems¬
antal än 25, dessa till finnandes ute på den glest befolkade landsbygden.
Fristående skulle de flesta af dessa vara fullständigt värdelösa, men för¬
bundna med hvarandra till ömsesidig hjelp kunna de bestå och utföra
-ett godt verk.
Äfven ur eu annan synpunkt är denna sammanslutning af oskattbart
värde, och häri torde till stor del framgången vara att finna hos de stora
kassorna, byggda på denna princip. Den ökade industriella arbetsmark¬
naden har skapat en allt större rörlig arbetarebefolkning. För denna är
det ingalunda inbjudande att ingå i de mindre platskassorna. Ty så snart
flyttning af eu eller annan anledning måste företagas, går medlemskapet
i regel förloradt. Om på den nya platsen finnes sjukkassa och inträde i
den sökes, måste nya i nträdesafgifter betalas, nytt läkarebetyg anskaffas,
hvartill kommer den omständigheten, att kassorna i allmänhet stadga en
viss tids medlemskap, innan vid sjukdomsfall understöd beviljas.
Genom att deremot ingå i kassor, som äro med hvarandra samman¬
slutna, öfverflyttas medlemskapet till kassan på den nya platsen, och den
öfverflyttade inträder der i samma rättigheter, som han hade i den han
lemnat. Skulle å den nya platsen ingen sådan sjukkasseafdelning finnas,
är det betydligt lättare för eu ditflyttad person att med sig associera en¬
dast fyra personer och bilda en sådan af en redan befintlig, starkt ut¬
vecklad sjukkassa än att söka få tillsammans ytterligare 24 personer för
att med dem stifta en fristående sjukkassa.
Det är, tillåter jag mig att än en gång säga, hårdt, att de kassor,
som i dessa betydelsefulla afseenden förbättrat sjukkasseväsendet i landet
och bereda sina medlemmar nya afsevärda förmåner utan högre afgifter,
icke blott icke skola anses förtjena proportionsvis samma uppmuntran som
sjukkassor enligt den äldre typen (sjelfständiga platskassor), utan äfven rent
af drabbas af beskattning, för sin tillvaro i form af utgifter för den vid¬
lyftiga korrespondens, som helt naturligt blir en följd af kassornas sam¬
manslutning. Sålunda uppgingo enligt revisionsberättelsen portoutgifterna
för nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begrafningskassa för 1897
till 2,209 kronor 41 öre, eller 709 kronor 41 mera än det enligt nu
gällande bestämmelser kassan tillkommande förvaltningsbidrag.
Med afseende å registrerade sjukkassors skyldighet att aflemna stati¬
st. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Käft. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.
etiska uppgifter är arbetet härför rörande de större kassorna mer än pro¬
portionsvis vidlyftigare än för de mindre. Ty i en större kassa blir det
statistiska materialet i alla afseenden omfångsrikare samt kräfver större
insigt af den, som skall bearbeta det. I den förut omnämnda kassan hade
vederbörande att i den statistiska redogörelsen för 1897 klassificera —
med särskiljande af män och qvinnor — 14,155 medlemmar, i tio olika
åldersklasser, samt att för de under året förekommande 89,198 sjukda-
garne uppgifva sjukdomsorsakerna. Ensamt för detta arbete, verkstäldt i
och för sig, torde ett belopp, obetydligt understigande förvaltningsbidraget,
anses utgöra full ersättning.
Af hvad jag anfört framgår, att den stadgade begränsningen af för-
valtningsbidragets storlek såsom olämplig bör bortfalla; och hemställer jag
alltså,
att Riksdagen måtte besluta, att ur mom. 3 af
de vilkor, enligt hvilka förvaltningsbidrag utgår till
registrerade sjukkassor, bestämmelsen »dock ej för något
år med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor>
må uteslutas.
Stockholm den 28 januari 1899.
Oskär Eklund.
k