299
i det civila pensionsväsendet kunde undanrödjas. På samma gång som
behofvet af enhet och likformighet i bestämmelserna, billighet i förvalt¬
ningen och trygghet i afseende på pensionsförbindelsernas uppfyllande
dervid borde tillgodoses, fordrades jemväl minskning i statens utgifter
för det civila pensionsväsendet i dess helhet.
Vid det ordnande af det civila pensionsväsendet i dess helhet, som
komitén sålunda ansett önskvärdt, har komitén funnit det vara så väl
principielt rigtigt som ur rent praktisk synpunkt enklast och lämpligast
att låta det bidrag, som kunde anses för denna angelägenhet böra
åläggas tjenstemännen, uteslutande användas för pensionering af deras
enkor och barn samt låta staten i stället uteslutande bestrida kost¬
naderna för pensionering af tjensteinnehafvarne, hvilka kostnader borde
kunna minskas genom införande af strängare pensionsvilkor.
Beträffande de civila tjenstemännens pensionering borde, med upp¬
häfvande af nu gällande i många fall olämpliga, för staten allt för be¬
tungande och i en mängd författningar kringströdda stadganden, utfär¬
das en allmänt gällande pensionslag. Pensionsväsendet åter för civila
tjensteinnehafvares enkor och barn kunde för framtiden icke på annat
sätt tillfredsställande och betryggande ordnas än genom bildande af en
ny, med hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot och dödlighet på
matematiskt-tekniska grunder bygd, under statens kontroll stående, alle¬
nast med tillskott af delegarne uppehållen pensionskassa, hvilken borde
omfatta jemväl åtskilliga utom civilstatens pensionsinrättning stående
grupper af embets- och tjenstemän, för hvilka särskilda enke- och
pupillkassor nu voro inrättade, och som borde af staten genom en af
Kongl. Maj:t utsedd styrelse förvaltas, hvarföre ock förvaltningskostna¬
derna borde af staten bestridas.
T enlighet med dessa grundsatser har komitén uppgjort förslag till
pensionslag för civilstaten,
reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn samt
åtgärder för afveckling af nuvarande pehsionsinrättningars för¬
bindelser.
Innan fullmäktige ingå i bedömande af frågan, dels huruvida den
särskilda pensionering af tjenstemän, som nu besörjes af civilstatens
pensionsinrättning, må kunna upphöra för den händelse, att de af komitén
ifrågasatta nya anordningar komma till stånd, dels ock huruvida det
kan vara lämpligt, att ponsionsinrättningens enke- och pupillkassa, såsom
komitén föreslagit, ersättes med en ny pensionskassa för enkor och
300
barn, torde en granskning af komiténs förslag till pensionslag för civil¬
staten och till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn böra ega rum. Vid denna granskning hafva fullmäktige tagit
förslagen i öfvervägande endast så vidt desamma röra delegarne i civil¬
statens pensionsinrättning.
Beträffande pensionslagen i dess helhet hafva komiterade bland
annat framhållit vigten att efter gemensam grund i en lag ordna de
civila embets- och tjenstemännens pensionering. Ehuru sådant torde
vara i och för sig önskvärdt, synas dock vissa olägenheter icke kunna
helt och hållet undvikas vid pensionsväsendets ordnande på sådant sätt.
De civila embets- och tjenstemännen äro nemligen så väl med hänsyn
till sina tjensteåligganden som med afseende å aflöningsförhållanden så
vidt skilda, att det i många fall möter stora svårigheter att efter samma
principer pensionera dem alla. Då härtill kommer, att för icke länge
sedan lönereglering för de flesta stater egt rum, och i sammanhang
dermed för hvarje särskild tjenst pröfvats såväl beloppet af den tjensten
tillkommande pension som äfven den lefnadsålder och tjenstetid med
mera, som erfordrades för pensions erhållande, hafva fullmäktige icke
kunnat undgå hysa någon tvekan, huruvida komiténs plan att nu genom
en gemensam lag söka ordna hela pensionsväsendet för civile tjenstemän
är fullt ändamålsenlig.
I särskilda delar hafva förslagen gifvit anledning till följande an¬
märkningar.
Förslaget till pensionslag.
§ 3.
Utom de tjenstegrupper, som enligt komiténs förslag skulle vara
berättigade till pension vid 65 års ålder, finnas äfven andra grupper af
tjenstemän, hvilkas befattningar torde vara af den beskaffenhet, att deras
innehafvare icke i allmänhet förmå att ända till 70 års ålder fullgöra
sina uppgifter på ett för det allmänna nöjaktigt och för dem sjelfve
tillfredsställande sätt. I sådant hänseende har komitén ock erkänt,
hurusom medgifvande af tidigare pensionsålder än 70 år beträffande
professorer och öfrige lärare vid statens högre undervisningsanstalter
samt för lärare vid de allmänna läroverken skulle lända såväl det veten¬
skapliga lifvet inom landet som undervisningsväsendet i allmänhet till
gagn. Att t. ex. vaktbetjente vid postverkets distriktsförvaltningar samt
301
vid de fasta och ambulanta post anstalterna i anseende till tjensternas
beskaffenhet endast undantagsvis äro tjenstbara ända till 70 års ålder,
lärer vara af erfarenheten till fullo ådagalagdt, och detta förhållande har
äfven foranledt en af komiténs ledamöter att i fråga om pensionsåldern
för nämnde vaktbetjente uttala en från komiténs flertal afvikande mening.
Men utom tjensternas beskaffenhet måste äfven det mått af själs-
och kroppskrafter, den ene eller andre tjenstemannen i åldern 65—70 år
ännu har i behåll, i hög grad inverka på tjenstbarheten, hvilken af denna
anledning jemväl är väsentligt olika hos särskilda individer, och inom
hvarje kategori af tjensteinnehafvare lärer derföre förekomma, att till
följd af tilltagande ålder vederbörandes tjenstbarhet upphört flera eller
färre år, innan de uppnått den tämligen höga åldern af 70 år.
Det allmännas fördel torde då vara bäst tillgodosedd, derest å ena
sidan de, som i anseende till nedsatta själs- eller kroppskrafter icke efter
65 års ålder kunna gagna det allmänna och hvilkas qvarblifvande i tjensten
under sådana förhållanden måste antagas för staten menligt, komma i
tillfälle att afgå sedan de uppnått nämnda ålder, men staten å andra
sidan får af de tjenstemäns arbete och erfarenhet, hvilka efter 65 års
ålder fortfarande äro tjenstbara, draga nytta så länge som möjligt intill
den högsta lämpliga åldersgränsen eller 70 år.
För detta ändamål synes tjenlig^ att tjensteinnehafvare i allmän¬
het berättigades att afgå med pension vid 65 års ålder, men ock att,
derest icke sjuklighet hindrade det, qvarstå intill fylda 70 år.
Hvad angår den inverkan ett dylikt stadgande skulle komma att
utöfva på statsverkets utgifter för pensionsväsendet, så har erfarenheten
visat, att i de flesta fall de, som kunnat erhålla pension vid sextiofem
års* ålder, men varit, berättigade att qvarstå i tjensten, tills de fyllt sjuttio
år, begagnat sig af denna senare rätt, och i många fall hafva de, som
enligt regeln bort afgå vid sextiofem års ålder, med vederbörandes till¬
stånd bibehållit sina tjenstebefattningar några år derutöfver. Skilnaden
mellan den inkomst, embets- och tjenstemän hafva, så länge de äro i
tjenst, och den pension, de erhålla vid afskedstagande!, är för de flesta
så afsevärd, att de föredraga att qvarstå i tjensten, så länge helsa och
krafter det medgifva. Om förslaget till pensionslag varder antaget,
blifver skilnaden mellan aflöningsförmånerna och pensionen i många fall
ännu större; och under sådana förhållanden lära i allmänhet embets-och
tjenstemän blifva i ännu högre grad, än för närvarande är fallet, benägna
att qvarstå, tills de fyllt sjuttio år.
Fullmäktige anse således,
302
att i § 3 bör stadgas, dels att för att vid afsked
från befattning, som medför pensionsrätt, erhålla pension
fordras att hafva uppnått en lefnadsålder af sextiofem
år, dels ock att tjensteinnehafvare skall vara pligtig att
vid sjuttio års ålder från tjensten afgå.
§ 6.
)»* * ■ ’ f • ■ • • ; /) • ! ' ■ . • i . • 1 l '-‘5. i-!*.; i ‘; i r. ‘ i ■ ' ? ■ , ■ ; : : , » . • J ,
För att åstadkomma ett rigtigare uttryck af hvad med stadgandet
i denna § åsyftas hemställa fullmäktige,
att orden »i och för tjenBten» utbytas mot »i eller
för tjensten».
§ 8.
Derest § 3 affattas i enlighet med den af fullmäktige uttalade åsigt,
erfordras icke något stadgande i § 8 om skyldighet för tjensteinnehafvare
att afgå vid viss ålder. I öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt
om tjensteinnehafvare, som eger afgå med pension vid sextiofem års
ålder, men icke är pligtig att afgå, förr än han fyllt sjuttio år, synes
deremot lämpligt, att i den nya pensionslagen stadgas, att den, som upp¬
nått sextiofem års ålder, icke må vara ovilkorligen berättigad att för sjuk¬
dom erhålla tjenstledighet.
Fullmäktige anse således,
att i första stycket af § 8 orden »uppnått den i
§ 3 stadgade lefnadsålder eller» böra utgå, samt att
i andra stycket bör stadgas, att tjensteinnehafvare,
hvilken uppnått den ålder, som berättigar till pension
enligt § 3, icke är ovilkorligen berättigad att för sjuk¬
dom erhålla tjenstledighet.
§ 9.
Enligt komiténs förslag skall pensionens belopp i allmänhet be¬
stämmas i förhållande till den aflöning, som enligt ordinarie stat till¬
kommer tjensteinnehafvare. Till denna aflöning skulle räknas, förutom
lön, ålderstillägg och tjenstgöringspenningar, äfven bostadsförmån, dock
303
endast så vida den blifvit i staten till visst penningebelopp upptagen eller
kan med ledning af staten till dylikt, belopp uppskattas. I motiven kai
komitén anfört, att förmånen af fri bostad, boställe, boställsafkastning
eller hyre sersättning utgjorde en så afsevärd del af aflöningen, att det
skulle vara i bög grad oegentligt att icke taga hänsyn dertill vid pen¬
sionens beräknande. Komitén har dock ansett sådant vara möjligt endast
i de fall, då förmånens penningevärde kunde med visshet bestämmas,
hvaremot för de fall, då lönestaten icke innehölle uppgift om värdet af
bostadsförmånen, eller af staten icke kunde hemtas säker ledning för
dess bedömande, det synts komitén, att man måste öfvergifva hvarje
tanke på denna förmåns inräknande i det aflöningsbelopp, hvarpå pension
skulle grundas, då det icke kunde ifrågakomma att för detta ändamål
anställa särskild uppskattning.
Fullmäktige, som dela komiténs åsigt att det vore i hög grad
oegentligt, om ej vid pensionens bestämmande toges hänsyn till en så
afsevärd del af aflöningen som bostadsförmån, hafva ej kunnat undgå
finna, hurusom deraf måste följa, att, derest nämnda förmån ej toges i
beräkning vid bestämmande af pensionsbeloppet för en del tjensteinne-
hafvare, som verkligen åtnjuta bostadsförmån, desse skulle blifva obe¬
hörigen lidande allenast i följd af det tillfälliga förhållande att för upp¬
skattningen i penningevärde icke kunde hemtas ledning af lönestaten.
Detta blefve särskildt förhållandet med ett större antal till fångvården
hörande tjensteinneliafvare. Om bostadsförmånen icke är i staten upp¬
tagen till visst belopp, torde den dock kunna uppskattas approximativt
på ganska tillfredsställande sätt. Boställslägenhet, der den åtnjutes, lärer
i regeln likasom den kontanta aflöningen vara afpassad efter tjenstens
beskaffenhet. Man torde derför få anse bostadsförmånen stå i ett visst
förhållande till den öfriga aflöningen och således kunna värderas till en
viss procent af denna. Det synes fullmäktige ingalunda kunna anses
såsom hög beräkning, derest bostadsförmånen uti här ifrågakomna fall
uppskattas till femton procent af den öfriga aflöningen; och förorda
fullmäktige alltså,
att § 9 mom. 1 måtte sålunda ändras, att bostads¬
förmån, om den icke blifvit i staten till visst penninge¬
belopp upptagen eller kan med ledning af staten till
dylikt belopp uppskattas, skall beräknas till femton
procent af den öfriga aflöningen.
Hvad beträffar de af komitén föreslagna peusioussatserna, synas dessa
304
icke vara fullt tillfredsställande. För tjensteinnehafvare inom de lägsta
lönegraderna, der aflöningen mer eller mindre närmar sig ett existens¬
minimum, torde pensionsbeloppen skäligen böra utgöra något större andel
af aflöningen, än komitén föreslagit. Det torde ock böra omsorgsfullt till¬
ses, att icke tjensteinnehafvare med ett större aflöningsbelopp bekommer
såsom pension högre procent af aflöningen, än som tillgodoberäknas tjenste¬
innehafvare med ett mindre aflöningsbelopp. Denna grundsats är dock
icke fullt iakttagen i komiténs förslag. Enligt detta skulle t. ex. en
tjensteinnehafvare med 900 kronors aflöning erhålla pension af 550 kronor
eller 61,i % af aflöningen, en tjensteman med aflöning af 1,401 kronor
skulle erhålla i pension 1,050 kronor eller 74,9 % af hans aflöning. Mot
en aflöning af 2,701 kronor skulle svara pension af 2,000 kronor eller
omkring 74 % af löneförmånerna. Denna oregelbundenhet beror derpå,
att understundom, nemligen vid öfvergången från en grupp till närmast
högre, en tillökning af endast 1 krona i aflöningen höjer pensionsbeloppet
med 50 kronor i de lägsta graderna och ända till 350 kronor i de högre.
Men äfven om man beräknar den föreslagna pensionen i procent af af-
löningens medeltal inom hvarje pensionsgrupp, såsom komitén gjort, visar
det sig, att den procent, pensionsbeloppen utgöra af aflöningsbeloppen,
varierar rätt betydligt.. För lägsta gruppen är medelprocenten 76,9, för
den nästa 68,7 5, sedan stiger den till 70, hvarefter den omvexlande faller
och stiger utan någon bestämd regel.
Fullmäktige anse, att de tjensteinnehafvare, hvilkas aflöningsförmåuer
icke öfverstiga 400 kronor, borde få hela sin aflöning i pension. Hvad
angår de tjensteinnehafvare, hvilkas aflöning öfverstiger 400 kronor, men
icke uppgår till 1,000 kronor, torde de visserligen icke böra få behålla
sina löneförmåner oafkortade, då de från tjensten afgå, men det torde
dock vara med billighet öfverensstämmande, att dessa svagt aflönade
tjensteinnehafvare få bibehålla eu jemförelsevis något större del af sin
aflöning; och fullmäktige anse dem böra erhålla 70 % af lönen med
tillägg af 20 % af det belopp, hvarmed lönen understiger 1,000 kronor.
Detta skulle verka sålunda, att tjensteinnehafvare med 500 kronor i af¬
löning bekomme 90 % deraf såsom pension, tjensteinnehafvare med 600
kronor i aflöning 83 % o. s. v. i alldeles jemnt fallande skala; tjenste¬
innehafvare med 900 kronor i aflöning erhölle deraf 72 % i pension.
För dem, hvilkas aflöning går till 1,000 kronor eller derutöfver, anse
fullmäktige pensionen böra bestämmas till 70 % af aflöningsförmånerna,
dock så att pensionen i intet fall må blifva större än 7,000 kronor. Om,
på sätt komitén föreslagit, det högsta pensionsbeloppet bestämdes till
endast 6,000 kronor, skulle för åtskilliga bland de högst aflönade tjenste-
305
innehafvare, såsom ledamöterna af Kommgens Högsta Domstol m. fl.,
skilnaden mellan deras löneförmåner under tjenstetiden och deras pension
efter afskedstagandet blifva allt för stor och pensionen således icke komma
att stå i skäligt förhållande till aflöningsbeloppet.
Fullmäktige hemställa alltså,
att mom. 1 af § 9 i pensionslagen måtte jemväl
sålunda ändras, att pensionerna skola utgå:
för tjensteinnehafvare, hvars aflöning icke öfver-
stiger 400 kronor, med aflöningens hela belopp;
för tjensteinnehafvare, hvars aflöning öfverstiger
400 kronor, men icke uppgår till 1,000 kronor, med
70 % af aflöningen med tillägg af 20 % af det belopp,
hvarmed aflöningen understiger 1,000 kronor; och
för tjensteinnehafvare, hvars aflöning uppgår till
1,000 kronor eller till belopp derutöfver, med 70 % af
aflöningen, dock så att pensionen i intet fall uppgår
till högre belopp än 7,000 kronor,
äfvensom att i sammanhang med de sålunda före¬
slagna bestämmelser måtte stadgas, att, om pensions¬
belopp, beräknadt efter här angifna grunder, skulle
falla mellan fem- eller tiotal kronor, pensionen skall
afjemnas till närmast högre fem- eller tiotal kronor.
Komitén har uti § 9 mom. 2 föreslagit, att de i § 1 mom. 2 om-
förmälde professorer vid universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska
institutet., hvilka icke innehafva lön å stat, faststäld af Konung och Riksdag,
skola vara med hänsyn till pensionsbelopp likstälde med högst aflönade
bland öfriga professorer vid dessa lärosäten. Vid Karolinska institutet
finnas 3 professorer, hvilkas aflöningsförmåner äro 500 kronor lägre än
de öfriga å staten uppförda professorsaflöningarue, hvaremot pensionen
för närvarande är för samtlige professorerne lika. Enligt förslaget till
pensionslag skulle omförmälda 3 professorer få lägre pension än öfrige
professorer vid Karolinska institutet. Detta har synts fullmäktige möta
betänklighet och då innehafvaren af Malmstenska professuren, ehuru hans
lön är lägre än den, som tillkommer eu hvar af omförmälda 3 pro¬
fessorer, skulle enligt komiténs förslag erhålla högre pension än desse,
torde komiténs förslag i denna del vara mindre foljdrigtigt.
39
306
Fullmäktige hemställa derföre,
att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension
bör utgå, de professorer vid Karolinska mediko-kirurgiska
institutet, hvilkas aflöning understiger den, som är an¬
slagen till högst aflönade professorerne vid samma läro¬
säte, skola anses med desse likstälde.
Registratorn i Justitierevisionen åtnjuter i lön 3,000 kronor med
två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, men hans tjenstgöringspenningar
äro satta till endast 500 kronor, beroende derpå, att han af lösen för
afskrifter och diariibevis samt af provision å stämpelpappersförsäljning
har särskild inkomst, som ansetts uppgå till sammanlagdt 3,000 kronor.
Registratorn i Justitiedepartementet uppbär åter i lön 2,500 kronor med
två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, samt i tjenstgöringspenningar
1.500 kronor, hvarjemte han i likhet med registratorn i Justitierevisionen
åtnjuter inkomst af lösen och provision, men till belopp af endast omkring
200 kronor. På grund af nu gällande pensionsbestämmelser har registra¬
torn i Justitierevisionen 500 kronor högre pension än registratorn i
Justitiedepartementet. Om den allmänna regel för pensionens bestäm¬
mande, som fullmäktige föreslagit, komme att tillämpas i afseende på
registratorn i Justitierevisionen, skulle han deremot till följd af det sär¬
skilda sätt, hvarpå hans aflöning är anordnad, komma att i pension er¬
hålla högst 3,150 kronor, under det att registratorn i Justitiedeparte¬
mentet i likhet med öfrige registratorer i statsdepartementen erhölle
3.500 kronor. Fullmäktige hemställa derföre,
att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension
bör utgå, registratorn i Justitierevisionen skall vara
likstäld med registratorn i Justitiedepartementet.
Förste landtmätare åtnjuta enligt nu gällande stat i lön 1,500 kronor
med ett ålderstillägg å 400 kronor och i tjenstgöringspenningar 700
kronor, så att deras aflöningsförmåner från statBverket kunna uppgå till
2,600 kronor. Den pension, som tillkommer förste landtmätare från all¬
männa indragningsstaten, är bestämd till 2,500 kronor, vare sig de kommit
i åtnjutande af ålderstillägg eller icke. Att pensionen blifvit bestämd
till ett belopp, som närmar sig hela aflöningsbeloppet för tjensteinnehaf-
varen, sedan han erhållit ålderstillägg, beror uppenbarligen på den om¬
ständighet, att aflöningen från statsverket icke är den enda inkomst, förste
307
landtmätaren har af sin tjenst, då han nemligen dessutom för sina tjenste-
förrättningar uppbär arfvode enligt taxa, Dessa inkomster utöfver de å
staten uppförda aflöningsförmånema kunna emellertid icke tagas i be¬
räkning vid bestämmande af pensionsbelopp enligt den nya pensions¬
lagen, och förste landtmätames pension skulle vid densammas beräknande
endast efter aflöningen på stat blifva vida lägre, än som kan anses skäligt.
Billigheten synes derföre fordra, att förste landtmätare varder i förevarande
hänseende likstäld med någon tjensteman inom landtmäteristaten, med
hvilken förste landtmätare kan anses vara i afseende, å tjensteställmng
jemförlig. Ingeniör vid Landtmäteristyrelsen åtnjuter i lön 1,800 kronor
med 2 ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, samt i tjenstår Löspenningar
1 200 kronor, och om han, efter att hafva kommit i åtnjutande af endast
ett ålderstillägg, afgår med pension från allmänna indragningsstaten,
blifver pensionen enligt de af fullmäktige ifrågasatta grunder 2,450 kronor,
hvilket belopp närmar sig det, som förste landtmätare nu erhåller i pension.
Fullmäktige hemställa derföre,
att förste landtmätare varder i fråga om det be¬
lopp, hvarmed hel pension bör utgå, likstäld med
ingeniör vid Landtmäteristyrelsen, sedan denne kommit
i åtnjutande af ett ålderstillägg.
Kommissionslandtmätare, hvilka icke uppbära någon aflöning på
stat, intaga derigenom en undantagsställning. I afseende å deras pen-
sionering äro ock meddelade alldeles särskilda bestämmelser, innehållande^
bland annat, stadgande om ett begränsadt antal pensionsrum; och då
reglering af nämnda pensionsförhallanden synes kunna tid efter, annan
ifrågakomma, samt för öfrigt de grunder, som i en allmän pensionslag
kunna afgifvas för pensions beräkning m. m., icke kunna med afseende
å kommissionslandtmätare tillämpas, hemställa fullmäktige,
att i fråga om pension för kommissionslandt¬
mätare skall gälla hvad derom särskildt är eller fram¬
deles kan blifva bestämdt.
§ io.
I stället för hvad i andra punkten af denna paragraf föreslagits i
fråga om pensionsbelopps utjemnande, torde, i öfverensstämmelse med
fullmäktiges förslag här ofvan under § 9 mom. 1 samt det af komitén
308
uti förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn § 6 mom. 2 inrymda stadgande, böra bestämmas,
' '(: : ? • i ' i) >’ . *'M> f f j ‘ j i j ,*f m: >.
att, om det pensionsbelopp, som efter den stadgade
beräkningsgrunden uppkommer, skulle falla emellan
fem- eller tiotal af kronor, pensionen skall afjemnas
till närmast högre fem- eller tiotal kronor.
§ 13:
Fullmäktige, som anse den af komitén föreslagna påföljd för under¬
låtenhet att under tre på hvarandra följande år uttaga pension vara
onödigt sträng, hemställa på grund deraf och med hänsyn dertill, att
pensionsrätten icke skulle kunna återskänkas utan att frågan derom gjordes
till föremål för särskild pröfning af Riksdagen, att, i likhet med hvad
i § 33 af nu gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning är
förordnadt, måtte i § 13 pensionslagen stadgas,
att den, som under loppet af fem år sin pension
ej uttagit, skall varda från pensionsstaten afförd, och
att, om han sedermera anmäler sig å nyo, han må ega
att i den ordning, hvari han sig sålunda anmält, komma
i åtnjutande af den förut innehafda pensionsrätten, dock
utan rättighet att för den förflutna tiden någon pension
åtnjuta.
§ 19-
Fullmäktige anse, att ifrågavarande lag icke bör tillämpas på den,
som, efter det lagen trädt i kraft, möjligen erhåller transport till annan
syssla af alldeles samma slag som den, från hvilken transport sker,
ehuru med annan tjenstgöringsort, och då paragrafen med dess föreslagna
ordalydelse skulle kunna på annat sätt tillämpas, hafva fullmäktige funnit
det böra ifrågasättas,
att ett förtydligande i angifna syftet må ega rum.
309
Förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.
Mom. 1. Af samma skäl, som vid granskningen af förslaget till
pensionslag för civilstaten blifvit anförda i fråga om bostadsförmåns in¬
räknande i det lönebelopp, som lägges till grund för bestämmandet af
pensionens storlek, anse fullmäktige,
att i delaktighetsbelopp, hvarom i denna § sägs,
likaledes bör inräknas bostadsförmån, äfven om den
icke blifvit i staten till visst belopp upptagen eller kan
med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas,
samt att bostadsförmån i nämnda fall bör beräknas till
femton procent af öfriga löneförmåner.
.....>! m .OkO'1 i i r1 i o Ii. -J . » »7! i !.■ *. • ‘i .i - » ■ -s-ji >»:«till D
Mom. 2. I afseende å § 9 mom. 2 i förslaget till pensionslag
hafva fullmäktige i fråga om det belopp, hvarmed hel pension bör utgå,
anmärkt:
att tre professorer vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilkaB
aflöning understiger den, som är anslagen åt högst aflönade professorer
vid samma lärosäte, borde anses med dessa likstälde;
att registratorn i Justitierevisionen borde anses likstäld med registra-
torn i Justitiedepartementet; och
att förste landtmätare borde anses likstäld med ingeniör vid Landt-
mäteristyrelsen, sedan han kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg.
De skäl, som föranledt fullmäktige till ofvanstående anmärkningar,
ega äfven tillämplighet beträffande ifrågavarande tjensteinnehafvares
delaktighetsbelopp, och fullmäktige anse derföre,
Iti I: i I'r. ' . .... ■;. I :■■■ • .. ' ■ ' i! 1 - i; It: :<■ r : . .
att enahanda likställighet bör ega rum jemväl i
fråga om delaktighetsbeloppen.
.•Mp: 1 . • ■- ■' > x t ; ■ • . j: f ■! 'i'1 ■ i 'bu; »i,;
Då kommissionslandtmätare icke hafva någon aflöning, kan deras
delaktighetsbelopp icke bestämmas efter samma grund som andra tjenste¬
innehafvares. Det torde derföre lämpligast böra utsättas i en viss
summa; och med hänsyn till kommissionslandtmätares tjensteställning
anse fullmäktige,
310
att deras delaktighetsbelopp skäligen må kunna
sättas till 2,400 kronor.
Då i sista stycket af mom. 2, sådant det är affattadt, lemnas obe¬
stämdt med hvilka bland vaktmästarne hos Generalpostyrelsen vaktbetjente
vid postverkets distriktsförvaltningar och postanstalterna skola i fråga
om delaktighetsbelopp vara likstälde, anse fullmäktige,
att, i öfverensstämmelse med hvad i § 9 mom.
2 pensionslagen är föreslaget, jemväl här bör i fråga
om delaktighetsbelopp bestämmas, att omförmälde vakt¬
betjente skola vara likstälde med de vaktmästare hos
Generalpoststyrelsen, hvilka kommit i åtnjutande af
ålderstillägg.
§ 14.
De inträdes- och befordringsafgifter, hvilka blifvit af komitén före¬
slagna, skulle blifva för tjensteinnehafvarne synnerligen betungande.
Någon lindring kan icke åstadkommas på annat sätt, än att antingen
pensionerna minskas eller ock staten såsom arbetsgifvare bidrager med
den del af de erforderliga beloppen, som icke från tjensteinnehafvarne
kan utfordras utan fara att desse bringas i alltför stort trångmål
för sin utkomst. Pensionerna hafva icke blifvit föreslagna till högre
belopp, än bebofvet oundgängligen kräfver, och någon nedsättning i af-
gifterna kan således icke ifrågakomma. Det återstår då endast det andra
alternativet, nemligen att staten träder emellan. De behjertansvärda
skälen härför hafva särskildt framhållits och utvecklats i en vid komi-
téns betänkande fogad reservation af en bland komiténs ledamöter,
häradshöfdingen V. Ryman. Då fullmäktige, i likhet med denne reser¬
vant, föreställa sig att statens tillskott borde utgöra hvad som motsvarar
hälften af de utaf komitén såsom nödiga beräknade års- och befordrings-
afgifterna, att utgå i den mån pensioneringen icke utan sådant bidrag
kunde med delegarnes egna afgifter uppehållas — hvilket tillskott
förutsätter anvisande af ett förslagsanslag för ändamålet — få fullmäktige,
med hemställan om beviljande af nu nämnda
bidrag af statsmedel, föreslå, att § 14 så ändras, att
inträdesafgift skall utgå med tolf och en half procent
af det delaktighetsbelopp, för hvilket vid första ut-
an
nämning till tjenst inträde i kassan sker, och befordrings-
afgift med tolf och en half procent af hvarje derefter
skeende höjning i delaktighetsbelopp.
§ 15-
De höga inträdes- och befordringsafgifter, som blifvit föreslagna,
komma, äfven om de på sätt ofvan hemstälts blifva minskade till följd
af statens mellankomst, att blifva särdeles betungande för tjensteinne-
hafvarne och i synnerhet för de lägst aflönade. Detta blifver företrädesvis
märkbart när vederbörande, såsom allt emellanåt inträffar, åtnjutit största
delen af eller hela aflöningen före sin utnämning till ordinarie tjenst,
emedan de då skulle få efter utnämningen vidkännas en mycket betyd¬
lig minskning i inkomst under det första året efter sin befordran, under
hvilket år, enligt förslaget, inträdes- och befordringsafgifterna böra be¬
talas. Det skulle utan tvifvel bereda tjensteinnehafvarne en stor lätt¬
nad, om det tillätes dem att afbörda sig dessa afgifter genom proportioner-
liga afdrag å aflöningen under loppet af två år. Det kunde ifrågasättas,
att å den oguldna delen af afgifterna skulle erläggas dels ränta och dels
en riskpremie, mot hvilken kassan afstode från den del af afgiften, som
kunde vid delegares död vara ogulden; och anse sig fullmäktige taga
tillräcklig hänsyn till kassans säkerhet, om i nu afsedda fall inträdes-
ocli befordringsafgifterna beräknas fem procent högre än eljest.
Fullmäktige anse således,
att i § 15 bör medgifvas rättighet för delegare,
som det önskar, att få inträdes- och befordringsafgifterna
fördelade till betalning på två år från och med den
månad, då delaktighet i kassan enligt § 3 eller höjning
i delaktighetsbelopp inträdt, samt att för delegare, som
häraf sig begagnar, nämnda afgifter böra förhöjas med
en tjugondedel af det belopp, hvarmed desamma eljest
skolat utgå.
§ 16.
Mom. 2. Bestämmelsen att för delegare, som icke åtnjuter af¬
löning eller pension af staten, proportionerlig andel af hans afgifter för¬
faller till betalning den första dagen i sista månaden af hvarje kalender-
qvartal, synes kunna medföra olägenheter. Om utnämning till tjenst
312
åker någon af de sista dagande i en månad, kan det hända, att den
nyutnämnde, antingen derföre att han ej fått kännedom om utnäm¬
ningen eller af annan orsak, icke kan å föreskrifven dag erlägga sin
afgift. En aflägse boende tjensteman skulle för öfrigt vara nödsakad
att flere dagar förut insända afgiften. Om han, efter att hafva inbetalt
afgiften i förskott, aflider före den dag, då afgiften bort erläggas, har
han till kassan erlagt afgift för en månad för mycket, och det skulle
möta svårighet för sterbhusdelegarne att återfå en redan erlagd afgift.
Möjligen måste detta på grund af bestämmelsen i § 18 vägras. Full¬
mäktige anse det derför vara lämpligare, om det bestämdes,
att afgiften bör erläggas under förra hälften af
qvartalets sista månad.
§ 17- 'I'!'//; :
Det. torde ofta vara omöjligt att, så snart aflöning eller pension
förfallit till betalning, insända redovisning för derå belöpande afgifter
till kassan. Fullmäktige anse det vara lämpligare,
att redovisning skall afgifvas efter utgången af
hvarje qvartal, och att samtidigt de under qvartalet
influtna afgifter till pensionskassan redovisas.
§ 19-
'• v •• :;f. i'.1'! v- s. y 5
Om staten bidrager med en del af inträdes- och befordringsafgif-
terna,. bör delegare, som, på sätt i denna § sägs, utträder ur kassan,
naturligtvis icke utbekomma mera af omförmälda afgifter, än som af
honom erlagts, hvarföre fullmäktige anse,
att i mom. a) efter ordet »redan» böra inskjutas
orden »af honom».
§ 21.
Då uttrycket »eller annorledes lagligen fullkomnade» kan lemna
rum för olika tolkningar, anse fullmäktige,
‘ i ’ * ’ 1 i .11 i;>i ': t j j • i ' ‘ , i : , iJ » l t ‘ ' i ; , ; i, • \ 11 ■ , I ) . . . ( j - j . • 4 C ! . • > .,!!,(•
att åt denna § bör gifvas sådan lydelse, att der-
313
under icke kunna hänföras andra äktenskap än sådana,
som antingen blifvit fullbordade med vigsel eller ock
blifvit inför borgerlig myndighet i laga ordning af-
slutade.
§ 23.
Enligt § 23 i förslaget skulle, i händelse delegare inginge äkten¬
skap, under det han lede af sjukdom, som inom sex månader medförde
hans död, äktenskapet ej grundlägga rätt för enkan att få pension; dock
att, om anledning funnes till det antagande, att sjukdomen vid äkten¬
skapets ingående icke var för delegaren bekant, styrelsen skulle ega
pröfva, huruvida pension må tilläggas enkan. Det kan emellertid in¬
träffa, att delegaren vid äktenskapets ingående lidit af någon skenbart
obetydlig sjukdom, om hvilken han egt kännedom, och derest denna
sjukdom sedermera så utvecklats, att den inom sex månader medfört
hans död, skulle det vara obilligt, om enkan skulle gå förlustig pensions-
rätt. Fullmäktige anse derföre,
att i § 23 ordet »sjukdomen» bör utbytas mot
orden »sjukdomens lifsfarliga beskaffenhet».
§ 27.
Enligt komiténs förslag skulle styrelsens ordförande och en af de
fyra styrelseledamöterna kunna utses bland personer, som icke äro del¬
egare i kassan.
Då det icke lider tvifvel, att bland kassans mycket talrika delegare
i hufvudstaden skall finnas att tillgå lämplig ordförande, synes böra
stadgas, att ordföranden i kassans styrelse städse skall utses bland del-
egarne, hvilka ju måste förutsättas ega det största intresset för kassans
angelägenheter.
Komitén har ansett det vara af vigt för betryggande af kassans
säkerhet, att i styrelsen funnes en person med särskild fackkunskap i
matematiskt-tekniskt hänseende, och detta lärer vara anledningen till
förslaget att en af de fyra ledamöterna finge väljas utom delegarnes
krets.
Ett ovilkorligt stadgande att en af styrelseledamöterna skall ega
omförmälda särskilda fackkunskap synes dock mindre Renligt. Fack-
40
314
männen inom detta område äro ganska få, och det blefve kanske icke
alltid möjligt att bland dem finna någon, som med den särskilda fack¬
kunskapen förenade öfriga för en ledamot af styrelsen nödiga egen¬
skaper och tillika vore både villig och oförhindrad att åtaga sig be¬
fattningen.
På det att biträde af person med särskild fackkunskap angående
pensionsinrättningar af sådan art som den ifrågavarande alltid måtte
stå direktionen till buds, synes deremot vida lämpligare, att, i öfverens¬
stämmelse med den anordning, som träffats i afseende å arméns nya
enke- och pupillkassa, af Kongl. Maj:t efter förslag af styrelsen för¬
ordnas en konsulent till styrelsens biträde. Denne konsulent skulle
hufvudsakligen vaka deröfver, att kassan, så vidt på afgifternas till¬
räcklighet och beräkningarnes tillförlitlighet kunde bero, ständigt be¬
funnes i stånd att fullgöra sina förbindelser. Honom skulle derföre
åligga att verkställa den i § 33 föreskrifna, hvart femte år återkom¬
mande utredning öfver inrättningens tillstånd likasom äfven den årliga
beräkning angående beloppen af kassans fonder, som föreskrifves i §
34. Konsulenten borde vara skyldig att på kallelse öfvervara styrelsens
förhandlingar i ämnen, som röra pensionskassan, samt ega rättighet att
deltaga i öfverläggningarne men icke i besluten. Han borde till sty¬
relsen eller, om han funne det erforderligt, till Kongl. Maj:t göra fram¬
ställningar och förslag beträffande de åtgärder, som han kunde finna
behöfliga eller nyttiga för kassans bestånd och förkofran. Konsulenten
borde åtnjuta skäligt arfvode samt förordnas på viss tid t. ex. tre år
i sänder.
Fullmäktige anse alltså,
att § 27 i förslaget till reglemente för pensions¬
kassan borde sålunda ändras, att ordföranden och samt-
lige ledamöterna i styrelsen skola vara delegare i
kassan, samt att det ovilkorliga stadgandet, att en af
styrelsens ledamöter skall ega särskild fackkunskap
för bedömande af pensionsfrågor i matematiskt-tekniskt
hänseende, borde uteslutas, äfvensom att i reglementet
borde intagas bestämmelser rörande förordnande af en
konsulent med de åligganden, som här ofvan angifvits.
§ 33.
Det måste anses såsom en brist i förslaget, att åt delegarne icke
315
inrymmes rätt att i något afseende genom valda fullmäktige bevaka
sina intressen. Denna brist framträder synnerligen tydligt af de i §
33 föreslagna bestämmelser, enligt hvilka beslut till och med i fråga
om höjning af afgifterna eller sänkning af pensionsbeloppen skulle kunna
komma till stånd utan delegarnes hörande. Väl torde i allmänhet del-
egarnes rätt och kaBsans säkerhet blifva tillgodosedda derigenom, att,
såsom komitén föreslagit, högsta inseendet öfver den nya pensions¬
kassan utöfvas af Kongl. Maj:t, och att förvaltningen bestrides genom
en af Kongl. Maj:t tillsatt styrelse, samt vidare genom bestämmelserna
i §§ 36, 37 och 39 om granskning af och kontroll å kassans räken¬
skaper och förvaltning; men om ock delegarne, då kassans förvaltning
komme att ombesörjas med statens medel, må afstå från utöfvande af
inflytande på förvaltningen och kontrollen, borde dock, enligt full¬
mäktiges omdöme, delegarne icke afsåga sig rättigheten att genom full¬
mäktige öfverlägga och fatta beslut i frågor, som angå sjelfva grunderna
för pensionsinrättningen eller ändringar i och tillägg till reglementet.
Fullmäktige anse sig således icke kunna eftergifva fordran på en
representation för delegarne, om än denna representa tions befogenhet
kunde inskränkas sålunda, att det skulle tillkomma densamma att fatta
beslut i frågor rörande ändringar i eller tillägg till reglementet för
pensionskassan för enkor och barn, hvilka beslut dock ej utan Kongl.
Majrts fastställelse blefve gällande, hvarjemte representationen skulle
hafva att afgifva yttrande i frågor, i hvilka Kongl. Maj:t kunde vilja
höra delegarne. Representationen torde i allmänhet ej heller behöfva
sammankomma oftare än en gång hvart tionde år, till följd hvaraf kost¬
naderna, hvilka väl i likhet med de egentliga förvaltningskostnaderna
borde utgöras af statsverket, blefve temligen obetydliga. Då den nu¬
varande indelningen i pensionsklasser skulle upphöra, måste emellertid
för valen af fullmäktige stadgas andra grunder än de nu gällande.
Fullmäktige hafva tänkt sig, att delegarne skulle, med hänsyn till sina
delaktighetsbelopp, kunna indeles i två grupper, omfattande, första
gruppen dem, hvilkas delaktighetsbelopp öfverstege 4,500 kronor, och
den andra dem, hvilkas delaktighetsbelopp utgjorde 4,500 kronor eller
belopp derunder, att samtlige delegare skulle ega att, hvar inom den
grupp han tillhörde, utöfva valrätt vid val till fullmäktige, att för val¬
barhet skulle erfordras ett delaktighetsbelopp af minst 1,200 kronor
samt att antalet fullmäktige kunde sättas till allenast 16 med en af
Kongl. Maj:t bland delegarne utsedd ordförande. Huru fullmäktige
för öfrigt ansett ifrågavarande representation kunna lämpligast anordnas,
inhemtas närmare af det förslag, som innefattas i bilagan A till detta
316
utlåtande (se bilaga 4 härnedan), till hvilken bilaga fullmäktige tillåta
sig att i fråga derom hänvisa. Fullmäktige hemställa alltså,
att i reglementet måtte, i enlighet med full¬
mäktiges ofvanberörda förslag, intagas bestämmelser
om rätt för delegarne att genom fullmäktige yttra sig
och besluta i pensionskassan rörande vigtigare frågor.
§ 35.
Då det möjligen kan blifva förenadt med svårigheter att hinna
få bokslutet och den beräkning af kassans fonder, som omförmäles i
§ 34, verkstälda inom utgången af mars månad året efter det, bokslutet
afser, samt det icke synes vara förenadt med någon större olägenhet,
derest bokslutet afslutas inom utgången af april, anse fullmäktige,
att i § 35 ordet »mars» borde utbytas mot »april».
§ 36.
Såsom en följd häraf anse fullmäktige vidare, att, med ändring af
§ 36 i förslaget, borde stadgas,
att revisorerne skola sammanträda första helg¬
fria dagen i juni, att revisionsberättelsen bör aflemnas
inom juni månads slut och att styrelsen skall senast
inom den 15 nästföljande juli till Kongl. Maj:t ingifva
sin och revisorernes berättelse med det yttrande, som
af den senare må föranledas.
Det kunde möjligen inträffa, att tre revisorer svårligen medhunne
att inom föreskrifven tid fullgöra den revisorerne tillkommande gransk¬
ning af kassans räkenskaper, handlingar och förvaltning, och det torde
derföre böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att, om så erfordras, öka
antalet. Med anledning häraf och då, på sätt komitén föreslagit, minst
en af revisorerne bör ega särskild fackkunskap för bedömande af
pensionsfrågor från matematiskt-teknisk synpunkt, anse fullmäktige,
att till verkställande af den i § 36 föreskrifna
granskning böra af Kongl. Maj:t utses i mån af behof
317
tre eller högst fem revisorer, af hvilka minst en skall
ega särskild fackkunskap för bedömande af pensions¬
frågor från matematiskt-teknisk synpunkt, samt att
revisorerne böra vara delegare i kassan, dock att en
af revisorerne må kunna utses bland dem, som icke
äro delegare.
§ 38.
I denna paragraf torde böra tilläggas,
att jemväl kostnaden för fullmäktiges samman¬
träden bestrides af staten.
§ 41.
Då det bör vara tillåtet att föra klagan öfver styrelsens beslut i
fråga om påförande och beräkning af pensionsafgifter eller sådana af-
gifters återbekommande, men detta icke tydligt framgår af ordalydelsen
i § 41, synes det fullmäktige,
att i § 41 bör stadgas, att bos Kongl. Maj:t må
anföras besvär öfver styrelsens beslut i fråga icke all¬
enast om delaktighet och pensionsrätt, utan äfven om
afgifter.
Slutligen få fullmäktige beträffande den nya pensionskassan hem¬
ställa,
att i vederbörlig ordning måtte meddelas ett med
6 § i gällande reglemente för civilstatens pensions-
inrättning öfverensstämmande stadgande att pensions¬
kassan skall i afseende på afgifter af delegarne ega
förmånsrätt näst efter utskylder till kronan.
Då fullmäktige härefter tagit i öfvervägande, huruvida pensionering
af civila tjensteinneliafvare vid tidigare ålder än den för rätt till pension
från allmänna indragningsstaten bestämda är af sådant behof påkallad, att
en särskild anstalt för dylik pensionering fortfarande bör finnas, hafva
318
fullmäktige till en början tillsett, hvilka de äro, som för närvarande åt-
njuta pension från civilstatens pensionsinrättnings tjenstemannafond.
Dessa tillhöra hufvudsakligen följande kategorier:
l:o) postverkets embets- och tjenstemän samt betjente, hvilka,
efter att hafva uppnått sextiofem års ålder, erhållit afsked med pension
från civilstatens pensionsinrättning och fyllnadspension från postverkets
indragningsstat;
2:o) tjenstemän, hvilka i anledning af indragning af de verk, vid
hvilka de varit anstälda, erhållit pension dels från civilstatens pen¬
sionsinrättning och dels, såsom fyllnad, af statsmedel;
3:o) länsmän och kommissionslandtmätare, hvilkas tidigare af¬
skedstagande understundom föranledes af särskilda omständigheter;
4:o) ett fåtal andra tjenstemän, som åtnöjt sig med en lägre pen¬
sion på grund af god ekonomisk ställning;
5:oJ några tjenstemän, hvilka blifvit dömda sina sysslor förlustiga
oph hvilka, ehuru de derigenom förlorat rätt till pension från pen-
sionsinrättningen, likväl af billighetsskäl beviljats pension.
Det synes deremot ytterst sällan inträffa, att tjensteman före den
ålder, som skulle berättiga honom till pension af statsverket, uteslutande
för sjuklighet eller nedsatt arbetsförmåga afgår från tjensten med åt¬
njutande allenast af den jemförelsevis ringa pensionen från civilstatens
pensionsinrättning.
I . reglementet för pensionsinrättningen omnämnes en särskild
kategori af pensionstagare, nemligen delegare, som före den för rätt
till pension från inrättningen i allmänhet stadgade lefnads- och tjenste-
ålder blifvit genom obotlig sjukdom alldeles oförmögne att sköta sina
tjenster och som sakna annat tillfälle till försörjning, än det de af
tjensten innehaft. En sådan delegare är berättigad att för sin åter¬
stående lifstid af pensionsinrättningen förses med ett efter hans ålder
och tjenstetid samt pensionens belopp i den klass, hvartill han hörer,
lämpadt underhåll enligt närmare bestämmelser, som finnas i regle¬
mentet intagna. Dylika pensionärer utgöra emellertid ett mycket ringa
antal. Nu mera kunna nemligen de flesta tjenstemän under här an¬
förda förhållanden erhålla tjenstledighet mot afstående af sina tjenst-
göringspenningar men med rätt att uppbära lönen, hvilket för dem är
långt fördelaktigare än att på nyss omförmälda sätt blifva pensionerade.
För det ursprungliga och egentliga ändamålet med pensionerin¬
gen af tjenstemän från civilstatens pensionsinrättning torde särskild
pensionsinrättning numera icke vara behöflig, och hvad angår den
särskilda pensionering af posttjenstemän, som genom Kongl. brefvet
319
den 4 juni 1886 ålagts pensionsinrättniugen, borde nämnda pensionering
på de skäl, “fullmäktige i sin vid 1892 års sammanträde till Eders
Kongl. Maj:t afgifna berättelse anfört, i allt fall upphöra. Utöfver de
skäl, som i nämnda berättelse andragits, torde särskildt böra fram¬
hållas den äfven af komitén påvisade olämpligheten deraf, att med en
enke- och pupillkassa är förenad en inrättning för tjenstemannapensio-
nering, då denna pensionering icke kan med noggrannhet fixeras och
densamma i följd deraf måste blifva en källa till osäkerhet i fråga om
pensionsinrättningens ställning i dess helhet.
Fullmäktige anse alltså,
att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med hvad komitén föreslagit varder be¬
slutad, civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för
tjenstemäns pensionering må kunna upphöra.
Dervid torde dock de tjensteinnehafvare, hvilka, redan genom er-
lagda afgifter beredt sig eventuel rätt till tidigare pension från tjenste-
mannafonden, icke utan sitt hörande kunna afhändas nämnda rätt; och
återkomma fullmäktige härtill vid behandling af frågan om afvecklingen
af pensionsinrättningens nu varande förbindelser.
Hvad angår den pensionering af enkor och barn efter civile em¬
bete- och tjensteman, som nu bestrides genom civilstatens enke- och
pupillkassa, hafva fullmäktige icke kunnat undgå finna, att, på sätt
komitén anfört, de grunder, på hvilka samma pensionering nu är byggd,
icke äro lämpliga. Skyldigheten för delegarne att lemna bidrag till
kassan är ojemnt fördelad. Då den olika inträdesåldern icke verkar
till höjning eller sänkning af afgifterna, men de bättre aflönade tjen-
sterna i regeln tillträdas först vid mera framskriden ålder, följer nem¬
ligen deraf, att pensionsafgifterna merendels drabba tjensteinnehafvare
i lägre grader tyngre än tjensteinnehafvare i högre grader. Denna
ojemnhet kunde, derest icke statsanslag utginge till kassan, medföra,
att de förre finge i viss mån bidraga till pensioneringen af de senares
familjer.
Bibehålies civilstatens enke- och pupillkassa, vore utan tvifvel
rättast, att grunderna för pensioneringen från denna kassa omarbetades
och det i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som af
komitén angifvits i dess förslag till reglemente för civilstatens pen¬
sionskassa för enkor och barn, dervid delegarne nödgades för pensione¬
ringen åtaga sig afgifter till de för densamma verkligt erforderliga be¬
loppen, i den mån icke lättnad kunde erhållas genom bidrag af stats¬
320
medel i en eller annan form. Utan förändring i nu gällande grunder
för pensionsafgifternas beräknande skulle naturligtvis den ofvan på¬
pekade ojemnheten i deras utgörande komma att vid en afsevärdare
stegring af afgiftsbeloppen blifva i sina verkningar vida mera betydelse¬
full, än den för närvarande är.
Samtidigt skulle det blifva nödvändigt att tillse, huru den nu
varande enke- och pupillkassans förbindelser skulle kunna uppfyllas,
och detta lärer svårligen kunna ske på annan väg än den, komitén
angifvit, eller derigenom, att för ändamålet finge användas en större
del af tjenstemannafonden, hvilket åter förutsätter, att civilstatens pen-
sionsinrättning befriades från och statsverket deremot öfvertoge de på-
tjenstemannafonden hvilande förbindelser.
Under sådana förhållanden komme enke- och pupillkassan att ge¬
stalta sig såsom en ny kassa hufvudsakligen sådan som komitén före¬
slagit. Den omständighet att stater, som nu ej hafva delegarerätt i
civilstatens enke- och pupillkassa, komme att inträda i den nya kassan,
skulle på intet sätt kunna verka betungande, då dessa nya delegare
finge betala fulla värdet af sin delegarerätt.
Fullmäktige anse således,
att den pensionering af enkor och barn efter
civile embets- och tjenstemän, som nu besörjes genom
civilstatens enke- och pupillkassa, må kunna ersättas
genom anordnande af en ny pensionskassa för enkor
och barn i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komi-
téns förslag.
Beträffande komiténs förslag i fråga om sättet för afvecklingen
af civilstatens pensionsinrättnings nu varande förbindelser hafva fullmäk¬
tige här ofvan erinrat, hurusom den pensionsrätt, som enligt gällande
reglemente i vissa fall kan tillkomma delegare från tjenstemannafon¬
den, icke synes kunna afhändas delegarne utan deras medgifvande.
Fullmäktige anse fördenskull,
att från hvarje delegare i civilstatens pensions-
inrättning bör infordras yttrande, huruvida han är
villig att, mot befrielse från afgifter till pensionsin-
rättningen i och för sin egen pensionsrätt, afstå från
samma pensionsrätt, eller huruvida han fortfarande
821
vill förbehålla sig nämnda pensionera^ mot skyldig¬
het i sådant fall att för densamma erlägga de afgifter,
som med hänsyn till berörda pensionsrätt äro eller
kunna varda bestämda.
Då fullmäktige således icke kunna för sin del godkänna hvad
komitén bland åtgärder för afvecklingen under punkten 2:o) mom. a)
(sid. 389 i komiténs tryckta betänkande) föreslagit derom, att bestäm¬
melserna i reglementet för civilstatens pensionsinrättning om rätt till
pension och begrafningshjelp skola upphöra att gälla för alla andra
än dem, som vid den tid, då pensionslagen träder i kraft, redan till-
trädt sådan pension, och deras sterbhus, hafva fullmäktige att tillse,
på hvilket sätt pensionsinrättningens nämnda skyldigheter mot de del-
egare, hvilka möjligen icke vilja Irån sin pensionsrätt afstå, må kunna
uppfyllas; och synes det fullmäktige icke alltför obilligt, att staten,
hvars anslag till civilstatens pensionsinrättning skulle upphöra och som
beräknats erhålla ett efter afvecklingen uppkommande icke obetydligt
öfverskott af pensionsinrättningens tillgångar, öfvertager här
varande antagligen föga betungande skyldigheter, med rätt att af be-
mälde delegare uppbära de afgifter, som af dem borde för pensions-
rätten erläggas. . „ r ..
I punkten 2:o) mom.” b)*har komitén föreslagit, att den arsatgitt
af två procent utaf stadgad pension, som nu utgår af delegare i civil¬
statens pensionsinrättning för beredande af pensioner för dem sjelfva,
icke vidare skall utgöras för detta ändamål utan i stället, inflyta till
den nya pensionskassan för enkor och barn. Med anledning åt full¬
mäktiges ofvan berörda förslag, det ifrågavarande årsafgifter möjligen
skulle i vissa fall behöfva tagas i anspråk för sitt egentliga ändamål,
anse fullmäktige, att ifrågavarande. årsafgift af två procent ej bör ut¬
göras af andra än dem, som icke vilja afstå från sin eventuela pensions¬
rätt, och återkomma fullmäktige längre fram till frågan om beredande
af behöflig ersättning åt den nya pensionskassan.
Enligt komiténs förslag under punkt 3:o) skulle statsverket vid
utvecklingens början öfvertaga, till utgående från allmänna indragnings-
staten, den årliga utbetalningen af afskedade posttjepstemäns.pensioner
till deras fulla belopp äfvensom utbetalningen af öfriga från civilstatens
pensionsinrättning beviljade pensioner till då lefvande afskedade tjenste¬
man samt begrafningshjelp till pensionärers sterbhus. Såsom ersättning
härför skulle, jemte det de nu till civilstatens pensionsinrättning för
tienstemannaponsioncring anvisade statsbidrag indrogos, af civilstatens
’ A l
322
pensionsinrättnings tillgångar öfverlemnas till statsverket dels hvad som
motsvarar kapitalvärdena ej mindre af de från civilstatens pensions-
inrättning beviljade pensioner till afskedade posttjenstemän, som upp¬
bära fyllnadspension af postmedel, än äfven af öfriga från civilstatens
pensionsinrättning beviljade pensioner till afskedade tjenstemän jemte
begrafningshjelp till pensionärers sterbhus, dels och det öfverskott, som
till belopp af omkring 581,000 kronor beräknats uppstå å tjenstemanna-
fondens tillgångar.
Iivilken del af pensionsinrättningens tillgångar vid en sådan an¬
ordning borde öfverlemnas till statsverket och hvilken del skulle öfver-
föras till den nya enke- och pupill kassan, skulle icke kunna utrönas
annorledes än genom sannolikhetsberäkningar. Det torde derföre i verk¬
ligheten icke vara möjligt att på förhand med noggranhet bestämma
det belopp, hvartill öfverskottet å pensionsinrättningens tillgångar må
kunna uppgå, likasom man icke lärer vara berättigad att helt och hållet
förbise det, visserligen icke sannolika fall, att de till den nya enke-
och pupillkassan på grund af sannolikshetsberäkningar öfverlemnade
tillgångar ej komme att fullt förslå till fullgörande af den pensionerings-
skyldighet, samma kassa från den äldre kassan öfvertagit.
En sådan brist finge naturligtvis icke i någon mån drabba den
nya kassan, hvilken ju har andra delegare än den gamla.
Å andra sidan torde ej heller, i händelse det framdeles, emot
hvad som antagits, skulle visa sig, att öfverskottet uppginge till ett
betydligare belopp, detta böra till statsverket inbetalas i sin helhet,
oafsedt till hvilken siffra, öfverskottet kunde belöpa sig. Skulle det¬
samma i verkligheten befinnas öfverstiga en summa af 600,000 kronor,
borde enligt fullmäktiges mening de derutöfver förefintliga öfverskotts-
medel bibehållas bland den nya kassans tillgångar för att närmast
utgöra en reserv- eller garantifond, hvars afkastning kunde efter om¬
ständigheterna användas till lindring i afgifterna eller till att före¬
komma behof af deras förhöjning eller ock eljest för något kassans
ändamål, som delegarne kunde finna företrädesvis angeläget att främja.
Ett förfogande på detta sätt öfver en del af öfverskottet synes desto
lämpligare, som genom bildande af en dylik fond för den nya kassan
tillika uppenbarligen befordrades ett statens intresse.
Med hänsyn till de sålunda berörda förhållanden hafva fullmäk¬
tige ansett, att här ofvan omförmälda, möjligen uppkommande öfver¬
skott å civilstatens pensionsinrättnings tillgångar borde först vid afveck-
lingens slut och intill ett belopp af höget 600,000 kronor öfverlemnas
till statsverket, samt att med statsverkets eventuela rätt till nämnda
323
öfverskottsmedel jemväl bör vara förenad skyldighet för statsverket att
å andra sidan ansvara för den brist, som uppstode, i händelse nya
enke- och pupillkassan mot förmodan icke med de till densamma öfver-
lemnade tillgångar skulle kunna fullgöra de skyldigheter, som den nya
kassan enligt § 42 i komiténs förslag till reglemente komme att från
civilstatens nuvarande enke- och pupillkassa öfvertaga, hvarjemte full¬
mäktige anse, att, derest det skulle uppstå öfverskott till högre belopp
än 600,000 kronor, de öfriga öfverskottsmedleu borde utgöra en fond,
öfver hvilken delegarne i civilstatens nya pensionskassa för enkor och
barn skulle ega att för pensionskassans ändamål förfoga.
I punkten 5:o) har komitén föreslagit, att, så snart civilstatens
pensionskassa för enkor och barn komme att träda i verksamhet, skulle
till densamma från civilstatens nuvarande pensionsinrättning öfverflyttas
dels rätten till de med sju procent af delegarepension nu utgående ut¬
gifter af dem, som vid öfverflyttningen vore delegare i civilstatens enke-
och pupillkassa, dels ock hvad som af civilstatens pensionsinrättnings
samt enke- och pupillkassans egna tillgångar derutöfver erfordrades för
att erhålla ett belopp, motsvarande kapitalvärdet af sistnämnda kassas
dåvarande förbindelser till pensionärer samt gifte och ogifte delegare.
I afseende å ofvannämnda afgifter af sju procent må emellertid erinras,
att nu utgående afgifter till enskilda enke- och pupillfonden äro be¬
stämda till endast fem precent, samt att fullmäktige uttalat den åsigt,
att de till tjenstemannafonden särskild! utgående två procenten borde
fortfarande erläggas till statsverket af de delegare, som möjligen icke
afstå från rätt till egen pension vid tidigare år, hvaremot samma af¬
gift icke borde af andra erläggas. Under förutsättning af bifall härtill
borde alltså årsafgifterna till enskilda enke- och pupillfonden, hvilka
under öfvergångstiden skulle ingå till den nya pensionskassan, höjas
från fem till sju procent af delegarepension.
Då, enligt hvad fullmäktige förut anfört, möjligen uppkommande
öfverskott i civilstatens pensionsinrättnings tillgångar icke borde förl¬
än vid afvecklingens slut öfverlemnas till statsverket, synes till den
nya pensionskassan, då den träder i verksamhet, böra från civilstatens
pensionsinrättning öfverlemnas samtliga de tillgångar, som icke måste
af statsverket öfvertagas till betäckande af kapitalvärdet utaf de från
pensionsinrättningen beviljade pensioner till afskedade posttjenstemän,
som erhållit fyllnadspensioner af postmedel, och kapitalvärdet af öfriga
från samma pensionsinrättning beviljade pensioner till afskedade tjensto-
män jemte begrafningshjelp till pensionärers sterbhus, hvarefter vid
324
afvecklingstidens slut hvad som då befinnes öfrigt skulle användas på
sätt ofvan blifvit anfördt.
De grunder, hvilka alltså enligt fullmäktiges åsigt borde tillämpas
vid öfvergången och afvecklingen, i hvad augår civilstatens pensions-
inrättning, få fullmäktige, följande, så vidt ske kan, den af komitén (sid.
389) begagnade uppställningen, sammanfatta sålunda:
l:o). Innan pensionslagen för Sveriges civilstat träder i gällande
kraft och civilstatens pensionskassa för enkor och barn börjar sin verk¬
samhet, bör genom särskild person, som af Kongl. Maj:t förordnas, ny
beräkning verkställas af kapitalvärdena:
a) utaf de från civilstatens pensionsinrättning då utgående pen¬
sioner till de afskedade posttjenstemän, som erhålla fyllnadspension af
postmedel;
b) utaf öfriga från samma pensionsinrättning beviljade pensioner
till då lefvande afskedade tjenstemän äfvensom begrafningshjelp till
pensionärers sterbhus;
c) utaf civilstatens enke- och pupillkassas samtliga då varande
förbindelser dels till pensionärer och dels till gifte och ogifte delegare.
2:o). Till iakttagande så snart pensionslagen träder i kraft skall
förordnas:
a) att inga nya delegare emottagas i civilstatens pensionsinrätt¬
ning, samt att bestämmelserna i reglementet för samma pensionsinrätt¬
ning om rätt till pension och begrafningshjelp skola upphöra att gälla
för alla andra än dels dem, som vid nämnda tidpunkt redan tillträdt
sådan pension, och deras sterbhus, dels ock dem, som vilja fortfarande
bibehålla sin rätt enligt nämnda reglemente mot skyldighet att derför er¬
lägga de afgifter, som äro eller kunna varda bestämda.
b) att i följd häraf endast sistnämnde delegare skola erlägga den
årsafgift af två procent utaf stadgad pension, som nu af delegarne i samma
pensionsinrättning utgår för beredande åt dem af pensioner från inrätt¬
ningen.
3:o). Mot det att alla nu till civilstatens pensionsinrättning för
tjeustemannapensionering anvisade statsbidrag indragas, äfvensom vidare
till statsverket öfverlemnas af civilstatens pensionsinrättnings tillgångar
dels hvad som motsvarar de under l:o) a) och b) omförmälda kapital¬
värden, dels ock intill ett belopp af högst 600,000 kronor hvad som
vid afvecklingens slut befinnes ej hafva erfordrats för täckande af de
under l:o) c) omförmälda kapitalvärden,
325
öfvertager statsverket till utgående från allmänna indragnings-
staten den årliga utbetalningen af:
afskedade posttjenstemäns pensioner till deras fulla belopp;, och
civilstatens pensionsinrättnings under l:o) b) omlörmälda pensioner
och begrafningshjelp,
hvarjemte, för det fall att de till civilstatens nya pensionskassa för
enkor och barn f rån civilstatens pensionsinrättning öfverlemnade tillgångar
skulle under afvecklingen befinnas icke förslå till täckande af de under bo)
c) omförmälda kapitalvärden, statsverket tillhandahåller de medel, som der¬
utöfver kunna vara för ändamålet erforderliga.
Civilstatens pensionsinrättnings skyldigheter mot de delegare, hvit ka
möjligen icke befinnas villiga att, mot befrielse från af gifter i och för sin
egen pensionering från inrättningen, afstå från denna pensionsrätt, full¬
göras jemväl af staten, hvaremot staten eif nämnda delegare uppbär de
af gifter, som med hänsyn till sagda pensionsrätt äro eller kunna varda
bestämda.
4:o). Så snart civilstatens nya pensionskassa för enkor och barn
träder i verksamhet, skola till densamma öfverflyttas från civilstatens
pensionsinrättning:
1) rätt att af dem, som vid öfverflyttningen äro delegare i civil¬
statens enke- och pupillkassa, uppbära årsafgifter med sju procent i stället
för nu utgående fem procent af delegarepension; samt
2) de af civilstatens pensionsinrättnings samt sistnämnda enke-
och pupillkassas egna tillgångar, som icke omedelbart öfrerlemnats till
statsverket för täckande af de under bo) a) och b) omförmälda kapitalvärden.
Skulle å de till nya pensionskassan för enkor och barn enligt denna
punkt öfverlemnade tillgångar efter f ullgörandet af samtliga under punkten
bo) c) omförmälda förbindelser före finnas öfverskott utöfver det staten i
sådan händelse tillkommande högsta belopp eller 600,000 kronor, skall åter¬
stoden utgöra en fond, öfver hvilken delegarne i civilstatens nya pensions¬
kassa ega att för pensionskassans ändamål förfoga.
5:o). Samtliga do statsanslag, som, då den nya kassan träder i
verksamhet, utgå till civilstatens pensionsinrättning och civilstatens
nuvarande enke- och pupillkassa, skola indragas, hvad angår anslaget
till civilstatens enke- och pupillkassas allmänna fond i den mån redan
varande pensionärer afgå.
Hvad komiterado för öfrigt (sid. 391—392) föreslagit i fråga om
den framtida förvaltningen af civilstatens pensionsinrättnings donations¬
326
fonder, om den inom civilstatens pensionsinrättning bildade kapital- och
lifränteförsäkringsanstalt samt om upphörande af nu gällande regle¬
menten äfvensom räkenskapernas afslutande och granskning, har icke
gifvit fullmäktige anledning till anmärkning.
För fullmäktige återstår härefter att angifva de ändringar, full¬
mäktige med anledning af de utaf fullmäktige här ofvan uttalade åsigter
eller eljest funnit böra ifrågakomma uti de af komitén i dess förslag
till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn in¬
tagna öfvergångsstadganden.
§ 42.
Fullmäktige anse,
att åt § 42 bör gifvas sådan förändrad redaktion,
att deraf tydligt framgår, det delegarne i den nya
pensionskassan för enkor och barn icke under några
omständigheter skola hafva skyldighet att med den
nya kassans egna tillgångar fullgöra de äldre kassor¬
nas förbindelser.
§ 43.
På det att de gamla kassornas tillgångar icke måtte varda med
hvarandra sammanblandade, torde i § 43 mom. 1 föreskrifvas,
att de tillgångar, som för de i § 42 omförmälda
ändamål ingå till den nya kassan, skola derstädes
särskild! för hvarje kassa bokföras.
§ 46.
Till förtydligande af innehållet af denna §
torde efter orden »högre pensionsrätt för enka
och barn» böra tilläggas »än den, hvartill han förut
varit för dem berättigad».
327
De remitterade handlingarna varda härmed återstälda jemte ut¬
drag af fullmäktiges protokoll, utvisande de särskilda meningar, som
vid ärendets behandling blifvit uttalade.
Stockholm den 30 maj 1895.
Underdånigst:
På fullmäktiges vägnar:
NILS von STEYERN.
Georg Carlson.
Bilaga 4.
Grunder för organisation af fullmäktige för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn.
Delegarne i civilstatens pensionskassa för enkor och barn samman¬
träda i hufvudstaden genom fullmäktige på Kongl. Maj:ts nådiga kallelse
första gången inom sex år efter det kassan trädt i verksamhet och
derefter så ofta Kong]. Maj:t pröfvar skäligt delegarne sammankalla;
dock att ej mer än tio år må förflyta mellan hvarje sammanträde.
Kassans styrelse må hos Kong]. Maj:t göra framställning om del-
egarnes sammankallande.
Fullmäktige ega att besluta uti frågor, som röra förändring i eller
tillägg till det för kassan gällande reglemente, äfvensom att afgifva
yttrande uti andra frågor, hvilka Kong!. Maj:t kan pröfva vara för
kassan af den vigt, att fullmäktiges uttalande deröfver bör inhemtas.
Antalet fullmäktige, hvilka skola väljas utan åtskilnad bland de
i och utom tjenst varande delegare, blifver sexton, deraf fyra utses af
do i hufvudstaden varande delegare och återstående tolf af delegarne i
landsorterna.
För val af fullmäktige fördelas kassans delegare i två grupper,
af hvilka första gruppen omfattar delegare med ett delaktighet.sbelopp
af öfver 4,500 kronor och andra gruppen delegare med ett delaktighets-
328
belopp af 4,500 kronor och derunder; och indelas för valen i lands¬
orterna riket i sex särskilda valkretsar, omfattande
första valkretsen Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vester-
norrlands län;
andra valkretsen Kopparbergs, Vestmanlands, Örebro och Verm-
lands län;
tredje valkretsen Gefleborgs, Upsala, Stockholms och Söderman¬
lands län;
fjärde valkretsen Östergötlands, Kalmar, Kronobergs och Got¬
lands län;
femte valkretsen Jönköpings, Skaraborgs, Elfsborgs samt Göteborgs
och Bohus län; och
sjette valkretsen Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.
För att vara till fullmäktig valbar erfordras att hafva ett del-
aktighetsbelopp af minst 1,200 kronor. Och må till fullmäktig ej väljas
ordförande eller ledamot i kassans styrelse ej heller hos kassan anstäld
tjensteman.
Då val af fullmäktige för delegarne i hufvudstaden skall anställas,
kalle kassans styrelse genom kungörelse, som i allmänna tidningar i
hufvudstaden införes första gången minst en månad före valet, samtlige
nämnde delegare att gruppvis inför styrelsen sammanträda. Hvardera
gruppen väljer dervid med slutna sedlar inom sig två fullmäktige; och
må frånvarande delegare genom annan delegare af samma grupp af¬
gifva valsedel, hvilken skall vara inlagd i försegladt omslag, derå den
röstande utsatt sitt namn jemte tjenstebefattning och delaktighets-
belopp.
Vid val af fullmäktige för delegarne i landsorterna välja inom
hvarje af förenämnda sex valkretsar första delegaregruppen inom sig
en fullmäktig samt andra gruppen inom sig likaledes en fullmäktig;
och åligger det för första valkretsen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesternorrlands län, för andra valkretsen Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Örebro län, för tredje valkretsen Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Stockholms län, för fjerde valkretsen Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Östergötlands län, för femte valkretsen Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i Jönköpings län och för sjette valkretsen Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län att utsätta viss tid, inom
hvilken delegarne i valkretsen ega att en hvar till Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i det län, der han är bosatt, aflemna eller insända
valsedlar inlagda i förseglade omslag, å hvilka de röstande tecknat sina
namn jemte tjenstebefattningar och delaktighetsbelopp; skolande den
329
sålunda bestämda tid, hvilken icke må utsättas senare än en månad
före fullmäktiges sammanträde, af Kongl. Majtts Befallningshafvande
hvar inom sitt län kungöras i länskungöfelserna äfvensom uti någon
i länsresidensstaden utkommande tidning, första gången minst en månad
före den sista tiden för valsedlarnes aflemnade.
Till den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som utsatt tiden för
valet, skola öfriga Befallningshafvande inom valkretsen ofördröjligen
öfversända de till dem inkomna valsedlar obrutna, hvarefter, så snart
ske kan, inför förstnämnda Befallningshafvande samtliga valsedlar från
valkretsen öppnas i närvaro af minst två tillkallade delegare.
Vid lika röstetal verkställes lottning mellan dem, sorn erhållit
högsta röstetalen.
Då val af fullmäktig i valkrets försiggått, skall Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, inför hvilken valsedlarne öppnats, inom fyra dagar
derefter låta den valde tillställas valprotokoll och förordnande.
Till fullmäktiges ordförande utnäinnes af Kongl. Maj:t eu bland
kassans delegare, som dock ej behöfver vara till fullmäktig vald; och
eger ordföranden rösträtt lika med vald fullmäktig.
Fullmäktiges sammanträde må ej utan Kongl. Maj-.ts tillstånd fort¬
vara längre än tre veckor.
Vid fullmäktiges sammanträde må af fullmäktig väckas förslag
om ändring i eller tillägg till kassans reglemente; dock att sådant för¬
slag skall framställas sist inom eu vecka efter sammanträdets början.
Af fullmäktige beslutad ändring i eller tillägg till reglementet
må ej gälla utan Kongl. Maj:ts sanktion.
Skulle fullmäktige ej vilja medgifva höjning af pensionsafgifterna,
då sådan på grund af utredning om kassans ställning befinnes nöd¬
vändig för att kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser ej skall
äfventyras, må Kongl. Maj:fc förordna om den minskning i pensionerna,
som tilläfventyrs kan blifva erforderlig.
Fullmäktig åtnjuter af staten resekostnads- och traktamentsersätt-
ning efter tredje klassen i gällande resereglemente för de af full-
mäktigskapet föranledda resor till och från hufvudstaden samt ersätt¬
ning för den tid, hvarunder fullmäktiges sammanträde räcker, då han
är bosatt i hufvudstaden eller i följd af annat uppdrag, för hvilket godt-
görelse åtnjutes, derstädes sig uppehåller, med fem kronor men eljest
med tio kronor om dagen.
42
330
Bilaga 5.
Utdrag af protokollet, hållet hos civilstatens herrar fullmäktige
följande dagar är 1895.
Den 27 maj.
Närvarande:
Herr ordföranden, Presidenten von Steyern jemte samtlige herrar
fullmäktige, nemligen
Herr Justitiekansleren Elliot,
» Sekreteraren Bruzelius,
» Professoren Linstedt,
» Revisorn Kinberg,
» Hofrättsfiskalen Roos,
» Postexpeditören Bergman,
» Hofrättsrådet Lothigius,
» Assessoren Moberg,
» Jägmästaren Trysén,
» Häradshöfdingen Hellström,
» Landskamreraren Ohlsson,
» Jägmästaren Hjort,
y> Landskamreraren Ploman,
» Häradshöfdingen Brag,
» Länsnotarien Richter,
» Förste Landtmätaren Lindmark,
» Häradshöfdingen Öländer,
» Landssekreteraren de Frese,
» Förste Provinsialläkaren Cimmerdahl,
» Landssekreteraren Christopherson,
» Häradshöfdingen Kiellman,
» Landssekreteraren Pipon.
§ 4.
Föredrogos å nyo första afdelningens utlåtande n:o 1 öfver det
till herrar fullmäktige öfverlemnade, utaf särskilde komiterade afgifna
381
betänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnekafvare samt för deras enkor och barn.
Herr ordföranden föreslog, att vid föredragningen af detta ärende,
skulle följas den ordning, hvaruti afdelningens utlåtande blifvit upp-
stält, hvaremot herr landskamreraren Ohlsson yrkade, att herrar full¬
mäktige måtte först afgöra frågan, huruvida pensionsinrättningens verk¬
samhet för tjenstemäns pensionering borde upphöra, och att derefter
den ordning för ärendets behandling skulle följas, som i utlåtandet
blifvit iakttagen.
Då propositioner på de särskilda förslagen framstäldes, godkände
herrar fullmäktige hvad herr ordföranden föreslagit.
Härefter företogs granskningen af förslaget till pensionslag för civil¬
staten; och då § 1 af förslaget blifvit föredragen, yttrade herr häradshöf-
dingen Hellström, att han af skäl, som han i en vid afdelningens ut¬
låtande fogad reservation anfört, ansåge hela det ifrågavarande för¬
slaget icke böra antagas och förty yrkade, att herrar fullmäktige icke
måtte godkänna den nu föredragna paragrafen.
Sedan jemväl blifvit yrkadt, att herrar fullmäktige måtte förklara
sig icke hafva något att erinra emot § 1, framstäldes propositioner på
de särskilda yrkandena, hvarvid herrar fullmäktige godkände sistnämnda
yrkande.
§ 2 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.
I afseende å § 3 hade afdelningen hemstält, att der måtte stad¬
gas, dels att för att vid afsked från befattning, som medför pensions-
rätt, erhålla pension skulle fordras att hafva uppnått eu lefnadsålder
af sextiofem år, dels ock att tjensteinnehafvare skulle vara pligtig att
vid sjuttio års ålder från tjensten afgå.
Efter föredragning häraf yttrade herr ordföranden:
»Då afdelningen tillstyrkt, att pensionsrätten för tjenstemän i all¬
mänhet bör, såsom hittills är fallet, inträda vid sextiofem års ålder, an¬
ser jag både följdriktigt och med det allmännas fördel mest förenligt,
att de tjenstemän — provinsialläkare med flere — för hvilka Konung
och Riksdag under senare åren efter särskild pröfning bestämt en tidi¬
gare pensionsålder, bibehållas vid eu sådan förmån. Jag hemställer
alltså, att hvad afdelningen föreslagit må gälla för tjenstemän i all¬
mänhet, men att för dem, som redan nu innehafva pensionBrätt vid tidi¬
gare ålder, rättigheten till erhållande af pension må inträda vid sextio
år och skyldigheten att lemna tjensten vid sextiofem år. Skulle i an¬
ledning häraf någon jemkning vara erforderlig i förslagets 5:te §, lärer
den utan svårighet verkställas.»
332
Herr landskamreraren Ohlsson yrkade, att komiténs förslag måtte
godkännas med den ändring, att bland dem, som enligt mom. a) vore
berättigade till pension vid sextiofem års ålder, skulle upptagas jemväl
kommissionslandtmätare, kronolänsmän och postvaktbetjente.
Derjemte yrkades bifall till afdelningens förslag oföräudradt; och
då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes, godkände
herrar fullmäktige hvad afdelningen föreslagit.
§§ 4 och 5 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.
I fråga om § 6 ansågo herrar fullmäktige, att ordet »och» i början
af denna § borde utbytas mot »eller».
§ 7 lemnades utan anmärkning.
I afseende å § 8 hade afdelningen hemstält, att i första stycket
åt denna § orden »uppnått den i § 3 stadgade lefiiadsålder eller» måtte
utgå, samt att i andra stycket måtte stadgas, att tjensteinnehafvare,
hvilken uppnått den ålder, som berättigar till pension enligt § 3, icke
skulle vara ovilkorligen berättigad att för sjukdom erhålla tjenstledighet.
Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen sålunda hemstält.
I fråga om § 9 mom. 1 hade afdelningen hemstält, att herrar
fullmäktige måtte i sitt underdåniga utlåtande förorda en sådan ändring
i detta mom., att bostadsförmån, om den icke blifvit i staten till visst
belopp upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp
uppskattas, skulle beräknas till femton procent af den öfriga aflöningen.
Efter föredragning häraf yrkade herr landskamreraren Ohlsson
ogillande af hela § 9, i hvars ställe borde föreskrifvas, att pension
skulle beräknas till det belopp, som vore eller framdeles kunde blifva
bestämdt.
Derjemte yrkades dels af herr hofrättsfiskalen Roos, att afdelniu-
gens förslag i denna punkt måtte godkännas med den ändring, att
bostadsförmån skulle beräknas till femton procent af lön och tjenst-
göringspenningar men icke af ålderstillägg, dels ock af herr professoren
Linstedt, att afdelningens förslag måtte oförändradt godkännas.
Herr ordföranden framstälde till en början proposition på herr
landskamreraren Ohlssons yrkande, hvilket blef af herrar fullmäktige
afslaget.
Då härefter propositioner framstäldes på de öfriga yrkandena,
godkände herrar fullmäktige hvad afdelningen i denna punkt hemstält.
Vidare hade afdelningen hemstält, att herrar fullmäktige måtte
förorda jemväl den ändring i mom. 1 af § 9 i pensionslagen, att pen¬
sionerna skulle utgå:
333
för tjensteinnehafvare, hvars lön icke öfverstege 400 kronor, med
aflöningens hela belopp;
för tjensteinnehafvare, hvars aflöning öfverstege 400 kronor men
icke uppginge till 1,000 kronor, med 70 procent af aflöningen med
tillägg af 20 procent af det belopp, hvarmed aflöningen understego
1,000 kronor; och
för tjensteinnehafvare, hvars aflöning uppginge till 1,000 kronor
eller till belopp derutöfver, med 70 procent af aflöningen, dock så att
pensionen i intet fall uppginge till högre belopp än 7,000 kronor,
äfvensom att i sammanhang med de sålunda föreslagna bestäm¬
melser måtte stadgas, att, om pensionsbelopp, beräknadt efter här an-
gifna grunder, skulle falla mellan fem- eller tiotal kronor, pensionen
skulle afjemnas till närmast högre fem- eller tiotal kronor.
Herr sekreteraren Bruzelius hemstälde, att afdelningens förslag
måtte godkännas med den ändring, att pensionen i intet fall skulle få
uppgå till högre belopp än 6,000 kronor.
Herr häradshöfdingen Kiellman hemstälde om bifall till afdelnin¬
gens förslag med den ändring, att högsta pensionsbeloppet bestämdes
till 6,000 kronor utom för ledamöter af Statsrådet och Högsta Domstolen,
för hvilka pensionsbeloppet borde bestämmas till 7,000 kronor.
Derjemte yrkades bifall till afdelningens förslag oförändradt; och
då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes, hördes blan¬
dade ja och nej, hvarvid herr ordföranden förklarade, att han ansåg
propositionen på bifall till afdelningens förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes; och sedan till kontraproposition antagits herr
häradshöfdingen Kiellmans yrkande, uppsattes och godkändes följande
voteringsproposition:
»Den, som godkänner hvad första afdelniugen i denna punkt af
sitt ifrågavarande utlåtande hemstäjt,
den, det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
vinner nej, hafva herrar fullmäktige godkänt afdelningens förslag
med den ändring, att herrar fullmäktige anse högsta pensionsbeloppet
böra bestämmas till 6,000 kronor utom för ledamöter af Statsrådet och
Högsta Domstolen, för hvilka pensionsbeloppet bestämmes till 7,000
kronor.»
Voteringen företogs med slutna sedlar, af hvilka en, förseglad, un-
334
dantogs, och utföll med 19 ja mot 3 nej, i följd hvaraf herrar fullmäk¬
tige godkänt afdelningens hemställan i denna del.
I öfrigt föranledde detta mom. icke någon anmärkning från herrar
fullmäktiges sida.
Vid § 9 mom. 2 hade afdelningen hemstält:
dels att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension borde utgå,
de professorer vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilkas af¬
löning uuderstege den, som vore anslagen till högst aflönade profes¬
sorerna vid samma lärosäte, skulle anses med dessa likstälde;
dels att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension kunde utgå,
registratorn i Justitierevisionen skulle vara likstäld med registratorn i
Justitiedepartementet;
dels att förste landtmätare skulle i fråga om det belopp, hvarmed
hel pension borde utgå, vara likstäld med ingeniör vid Landtmäteri-
styrelsen, sedan denne kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg;
dels ock att i fråga om pension för kommissionslandtmätare skulle
gälla hvad derom särskildt vore eller framdeles kunde blifva bestämdt.
Hvad afdelningen sålunda i fråga om § 9 mom. 2 hemstält, blef
af herrar fullmäktige godkändt.
Härefter begärdes ordet af herr häradshöfdingeu Hellström, som,
under åberopande af hvad han uti en vid afdelningens utlåtande fogad
reservation anfört, hemstälde, att till § 9 mom. 2 skulle efter orden
»öfverståthållaren med landshöfding» tilläggas »landssekreterare och
landskamrerare i första och tredje klassens län med sådana embetsmän
i andra klassens län», samt att efter det sålunda föreslagna tillägget
måtte ytterligare tilläggas »landträntmästare i första och tredje klassens
län med sådana tjenstemän i andra klassens län.»
Sedan afslag å herr häradshöfdingen Hellströms hemställan blifvit
3rrkadt, framstäldes propositioner på de särskilda yrkandena, hvarvid
hördes blandade ja och nej; och förklarade herr ordföranden sig anse
propositionen på afslag å herr häradshöfdingen Hellströms hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Efter det votering blifvit begärd, uppsattes och godkändes föl¬
jande voteringsproposition:
»Den, som afslår hvad häradshöfdingen Hellström i sin reservation
hemstält i fråga om det belopp, hvarmed hel pension bör utgå för
landssekreterare, landskamrerare och landträntmästare,
röstar ja,
den, det ej vill,
röstar nej;
335
vinner nej, hafva herrar fullmäktige godkänt häradshöfdingen Hell¬
ströms ifrågavarande hemställan.»
Voteringen företogs med slutna sedlar, af hvilka en, förseglad,
undantogs, och utföll med 13 ja mot 9 nej, i följd hvaraf herrar full-
mägtige afslagit herr häradshöfdingen Hellströms ifrågavarande hem¬
ställan.
I öfrigt föranledde mom. 2 icke någon anmärkning.
§ 9 mom. 3 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.
I stället för hvad i andra puukten af § 10 föreslagits i fråga om
pensionsbelopps utjemnande hade afdelningen hemstält, att det måtte
bestämmas, att, om det pensionsbelopp, som efter den stadgade beräk¬
ningsgrunden uppkomme, skulle falla emellan fem-eller tiotal af kronor,
pensionen skulle afjemnas till närmast högre fem- eller tiotal kronor.
Afdelningens hemställan i denna punkt bifölls af herrar fullmäk¬
tige, som lemnade § 10 i öfrigt utan anmärkning.
§§11 och 12 lemnades utan anmärkning.
Afdelningen, som ansett den af komitén föreslagna påföljd för
underlåtenhet att under tre på hvarandra följande år uttaga pension
vara onödigt sträng, har hemstält, att i § 13 pensionslagen måtte
stadgas, att den, som under loppet af fem år sin pension ej uttagit,
skall varda från pensionsstaten affärd, och att, om han sedermera an¬
mäler sig å nyo, han må ega att i den ordning, hvari han sig sålunda
anmält, komma i åtnjutande af den förut innehafda pensionsrätten, dock
utan rättighet att för den förflutna tiden någon pension åtnjuta.
Herrar fullmäktige godkände afdelningens förslag.
I fråga om §§ 14, 15, 16, 17 och 18 förekom ingen anmärkning
från herrar fullmäktiges sida.
Härefter hemstälde herr landskamreraren Ploman, att i pensions¬
lagen måtte intagas bestämmelse derom, att hälften af pensionen skulle
fritagas från utmätning.
Härå yrkades afslag af herr häradshöfdingen Hellström; och då
propositioner på dessa yrkanden framstäldes, afslogo herrar fullmäktige
livad herr landskamreraren Ploman hemstält.
Vid § 19 hade afdelningen anfört, att afdelningen ansåge lagen
icke böra tillämpas på den, som, efter det lagen trädt i kraft, möjligen
erhölle transport till annan syssla af alldeles samma slag som don, från
hvilken transport skedde, ehuru med annan tjenstgöringsort; och då
paragraten med dess föreslagna ordalydelse skulle kunna på annat sätt
tillämpas, har afdelningen funnit det böra ifrågasättas, att ett förtyd¬
ligande i angifna syftet måtte ega rum.
336
Afdelningens ifrågavarande anmärkning blef af herrar fullmäktige
godkänd.
Härefter öfverginge herrar fullmäktige till granskningen af för¬
slaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.
Herrar fullmäktige lemnade §§ 1, 2 och 3 utan anmärkning.
I fråga om § 4 mom. 1 hade afdelningen anfört, att af samma
skäl, som vid granskningen af förslaget till pensionslag för civilstaten
blifvit anförda i fråga om bostadsförmåns inräknande i det lönebelopp,
som lägges till grund för bestämmandet af pensionens storlek, afdel¬
ningen ansett, att i delaktighetsbelopp, hvarom i denna § sägs, lika¬
ledes borde inräknas bostadsförmån, äfven om den icke blifvit i staten
till visst belopp upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt
belopp uppskattas, samt att bostadsförmån i nämnda fall borde beräknas
till femton procent af öfriga löneförmåner.
Herrar fullmäktige godkände afdelningens ifrågavarande förslag
men lemnade i öfrigt § 4 mom. 1 utan anmärkning.
Med erinran hurusom afdelningen förut i fråga om det belopp,
hvarmed hel pension borde utgå, anmärkt, att tre professorer vid Karo¬
linska mediko-kirurgiska institutet, hvilkas aflöning understege den, som
anslagits åt högst aflönade professorer vid samma lärosäte, borde an¬
ses med dessa likstälde, att registratorn i Justitierevisionen borde anses
likstäld med registratorn i Justitiedepartementet, och att förste landt¬
mätare borde anses likstäld med ingeniör vid Landtmäteristyrelsen, sedan
han kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg, har afdelningen vid § 4
mom. 2 föreslagit, att enahanda likställighet borde ega rum jemväl i
fråga om delaktighetsbeloppen.
Hvad afdelningen sålunda föreslagit, blef af herrar fullmäktige
godkändt.
Vidare hade afdelningen vid granskningen af § 4 mom. 2 liem-
stält, att kommissionslandttnätares delaktighetsbelopp måtte bestämmas
till 2,400 kronor.
Denna hemställan godkändes af herrar fullmäktige.
Slutligen hade afdelningen vid § 4 mom. 2 föreslagit, att, i öfverens¬
stämmelse med hvad i § 9 mom. 2 pensionslagen är föreslaget, jemväl
bär måtte i fråga om delaktighetsbelopp bestämmas, att vaktbetjente
vid postverkets distriktsförvaltningar och postanstalterna skulle vara
likstälda med de vaktmästare hos Generalpoststyrelsen, hvilka kommit
i åtnjutande af ålderstillägg.
Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen härutinnan föreslagit.
I öfrigt förekom icke någon anmärkning vid § 4 mom. 2.
337
§ 4 mom. 3 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.
Vid föredragning af § 5 yrkade herr revisorn Kinberg sådan
ändring i denna §, att delegare, som efter uppnådda sextiofem lefnadsår
tillträder högre aflöning, ej må för höjningen vinna delaktighet i kassan.
Derjemte yrkades, att denna § af komiténs förslag måtte oför¬
ändrad godkännas; och blef sistnämnda yrkande af herrar fullmäktige
bifallet.
§§ 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, och 13 lemnades af herrar fullmäktige
utan anmärkning.
På förslag af herr landskamreraren Ohlsson beslöto herrar full¬
mäktige, att med föredragningen af §§ 14, 15 och 19 skulle anstå, till
dess herrar fullmäktige fattat beslut i fråga om åtgärderna för afveck¬
ling af nuvarande pensionsinrättningens förbindelser.
Den i § 16 mom. 2 föreslagna bestämmelse att för delegare, som
icke åtnjöte aflöning eller pension af staten, proportionerlig andel af
hans afgifter skulle förfalla till betalning den första dagen i sista måna¬
den af hvarje kalenderqvartal, hade synts afdelningen kunna medföra
olägenheter, och afdelningen hade derföre ansett det vara lämpligare,
om det bestämdes, att afgiften skulle erläggas under förra hälften af
qvartalets sista månad.
Denna afdelningens anmärkning godkändes af herrar fullmäktige,
som i öfrigt icke hade något att erinra vid § 16.
Med anledning af hvad § 17 innehölle derom, att vederbörande,
som hade att utbetala aflöning eller pension till de tjensteinnehafvare
eller pensionärer, hvilka vore delegare i kassan, skulle, så snart af-
löningen eller pensionen förfallit till betalning, insända redovisning för
derå belöpande afgifter till kassan, hade afdelningen förklarat, att af¬
delningen ansåge det lämpligare, att redovisning skulle afgifvas efter
utgången af hvarje qvartal, och att samtidigt de under qvartalet in¬
flutna afgifter till pensionskassan blefve redovisade.
Denna anmärkning blef af herrar fullmäktige godkänd.
I öfrigt hade herrar fullmäktige intet att erinra vid denna §.
§§ 18 och 20 godkändes.
Dä det i § 21 förekommande uttrycket »eller annorledes lagligen
fullkomnade» kunde lemna rum för olika tolkningar, hade afdelningen
ansett, att åt denna § borde gifvas sådan lydelse, att derunder icke
kunde hänföras andra äktenskap än sådana, som antingen blifvit full-
bordrade med vigsel eller ock blifvit inför borgerlig myndighet i laga
ordning afslutaao.
338
Hvad afdelningen sålunda anmärkt, godkändes af herrar full¬
mäktige, som i öfrigt icke funno något att erinra vid § 21.
Vid föredragning af § 22 hemstälde herr landssekreteraren de
Frese, att i denna § skulle stadgas, att enka och barn af äktenskap,
som ingåtts efter det mannen fyllt 65 år, icke skulle vara berättigade
till pension från kassan, så vida icke äktenskapet ingåtts för att lega¬
lisera barn.
Derjemte yrkades godkännande af komiténs förslag, så vidt det
afsåge denna §, och då propositioner på de särskilda yrkandena fram-
stäldes, bifölls sistnämnda yrkande.
Vidare hade afdelningen ansett, att i § 23 ordet »sjukdomen»
borde utbytas mot orden »sjukdomens lifsfarliga beskaffenhet».
Denna anmärkning godkändes; och funno herrar fullmäktige i
öfrigt intet vara att erinra vid denna §.
§§ 24, 25 och 26 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.
In fidem:
Georg Carlson.
Den 28 maj.
Närvarande:
Herr ordföranden och samtliga herrar fullmäktige.
§ 3.
Fortsattes granskningen af komiterades förslag till reglemente för
civilstatens pensionskassa för enkor och barn, hvarvid herrar fullmäk¬
tige, på förslag af herr häradshöfdingen Kiellman, beslöto, att med
föredragningen af §§ 27—41 skulle anstå till dess herrar fullmäktige
fattat beslut i fråga om åtgärderna för afveckling af nuvarande pen-
sionsinrättningens förbindelser.
Beträffande frågan, huruvida för pensionering af civila tjenste-
innehafvare vid tidigare ålder än den från allmänna indragningsstaten
bestämda en särskild anstalt fortfarande borde finnas, har afdelningen
339
ansett, att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit, varder beslutad, civilstatens pensionsin-
rättnings verksamhet för tjenstemäns pensionering må kunna upphöra.
Hvad afdelningen sålunda hemstält, blef af herrar fullmäktige
godkändt.
Afdelningen hade vidare ansett, att den pensionering af enkor
och barn efter civila embete- och tjenstemän, som nu besörjes genom
civilstatens enke- och pupillkassa, skulle kunna ersättas genom anord¬
nande af en ny pensionskassa för enkor och barn i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med komiténs förslag.
Denna afdelningens hemställan blef af herrar fullmäktige godkänd.
Beträffande komiténs förslag i fråga om sättet för afvecklingen
af civilstatens pensionsinrättnings nuvarande förbindelser, hade afdel¬
ningen till en början hemstält, att från hvarje delegare i civilstatens
pensionsinrättning borde infordras yttrande, huruvida han vore villig
att, mot befrielse från afgifter till pensionsinrättningen i och för sin
egen pensionsrätt, afstå från samma pensionsrätt, eller huruvida han
fortfarande ville förbehålla sig nämnda pensionsrätt mot skyldighet i
sådant fall att för densamma erlägga de afgifter, som med hänsyn till
berörda pensionsrätt äro eller kunna varda bestämda.
Hvad afdelningen sålunda föreslagit, godkändes af herrar fullmäktige.
De grunder, kvilka enligt afdelningens åsigt borde tillämpas vid
öfvergången och afvecklingen, i hvad anginge civilstatens pensionsin¬
rättning, både afdelningen, följande, så vidt ske kunnat, den af komi¬
tén (sid. 389) begagnade uppställningen, sammanfattat under följande
punkter:
l:o) Innan pensionslagen för Sveriges civilstat träder i gällande
kraft och civilstatens pensionskassa för enkor och barn börjar sin verk¬
samhet, bör genom särskild person, som af Kongl. Maj:t förordnas, ny
beräkning verkställas af kapitalvärdena:
a) utaf de från civilstatens pensionsinrättning då utgående pen¬
sioner till de afskedade posttjenstemän, som erhålla fyllnadspension af
postmedel;
b) utaf öfriga från samma pensionsinrättning beviljade pensioner
till då lofvande afskedade tjenstemän äfvensom begrafningshjelp till
pensionärers sterbhus;
c) utaf civilstatens enke- och pupillkassas samtlige då varande
förbindelser dels till pensionärer och dels till gifte och ogifte delegare.
2:o) Till iakttagande så snart pensionslagen träder i kraft skall
förordnas:
340
a') att inga nya delegare emottagas i civilstatens peusionsinrätt-
ning, samt att bestämmelserna i reglementet för samma pensionsinrätt-
ning om rätt till pension och begrafningshjelp skola upphöra att gälla
för alla andra än dels dem, som vid nämnda tidpunkt redan tillträdt
sådan pension, och deras sterbhus, dels ock dem, som vilja fortfarande
bibehålla sin rätt enligt nämnda reglemente mot skyldighet att derför
erlägga de afgifter, som äro eller kunna varda bestämda;
b) att i följd häraf endast sistnämnde delegare skola erlägga den
årsafgift af två procent utaf stadgad pension, som nu af delegarne i
samma pensionsinrättning utgår för beredande åt dem af pensioner från
inrättningen.
Hvad afdelningen sålunda i punkterna l:o) och 2:o) föreslagit,
blef af herrar fullmäktige godkändt.
I punkten 3:o) hade afdelningen afgifvit följande förslag:
Mot det att alla nu till civilstatens pensionsinrättning för tjen-
stemannapensionering anvisade statsbidrag indragas, äfvensom vidare
till statsverket öfverlemnas af civilstatens pensionsinrättniugs tillgångar
dels hvad som motsvarar de under l:o) a) och b) omförmälda kapital¬
värden, dels ock hvad som vid afvecklingens slut befinnes ej hafva er¬
fordrats för täckande af de under l:o) c) omförmälda kapitalvärden,
öfvertager statsverket till utgående fråu allmänna indragnings-
staten den årliga utbetalningen af:
afskedade posttjenstemäns pensioner till deras fulla belopp; och
civilstatens pensionsinrättnings under l:o) b) omförmälda pensio¬
ner och begrafningshjelp,
hvarjemte, för det fall att de till civilstatens nya pensionskassa
för enkor och barn från civilstatens pensionsinrättning öfverlemnade
tillgångar skulle under afvecklingen befinnas icke förslå till täckande
af de under l:o) c) omförmälda kapitalvärden, statsverket tillhandahåller
de medel, som derutöfver kunna vara för ändamålet erforderliga.
Civilstatens pensionsinrättnings skyldigheter mot de delegare,
hvilka möjligen icke befinnas villiga att, mot befrielse från afgifter i
och för sin egen pensionering från inrättningen, afstå från denna peu-
sionsrätt, fullgöras jemväl af staten, hvaremot staten af nämnda del¬
egare uppbär de afgifter, som med hänsyn till sagda pensionsrätt äro
eller kunna varda bestämda.
Efter föredragning häraf begärdes ordet af herr justitiekansler^!
Elliot, som hemstälde, att afdelningens förslag i denna punkt måtte
godkännas, dock med den ändring, att första stycket erhölle följande
lydelse:
341
»Mot det att alla nu till civilstatens pensionsiurättning för tjenste-
mannapensionering anvisade statsbidrag indragas, äfvensom vidare till
statsverket öfverlemnas af civilstatens pensionsinrättnings tillgångar dels
hvad som motsvarar de under l:o) a) och b) omförmälda kapitalvärden,
dels ock intill ett belopp af högst 600,000 kronor hvad som vid af-
vecklingens slut befinnes ej hafva erfordrats för täckande af de under
l:o) c) omförmälda kapitalvärden.»
Herr landskamreraren Ohlsson yrkade afslag å afdelningens hem¬
ställan; och då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes,
biföllo herrar fullmäktige hvad herr justitiekansleren Elliot hemstält,
Afdelningen hade vidare föreslagit i punkten
4:o) Så snart civilstatens nya pensionskassa för enkor och barn
träder i verksamhet, skola till densamma öfverflyttas från civilstatens
pensionsinrättning: . .
1) rätt att af dem, som vid öfverflyttningen äro delegare i civil¬
statens enke- och pupillkassa, uppbära årsafgifter med sju procent i
stället för nu utgående fem procent af delegarepension; samt
2) de af civilstatens pensionsinrättnings samt sistnämnda enke-
och pupillkassas egna tillgångar, som icke omedelbart öfverlemnats. till
statsverket för täckande af de under l:o) a) och b) omförmälda kapital¬
värden.
Efter föredragning häraf hemstälde herr justitiekansleren Elliot
om bifall till afdelningens förslag i denna punkt, dock med följande tillägg:
»Skulle å de till nya pensionskassan för enkor och barn enligt
denna punkt öfverlemnade tillgångar efter tullgörandet af samtlige under
punkten l:o) c) omförmälda förbindelser förefinnas öfverskott utöfver det
staten i sådan händelse tillkommande högsta belopp eller 600,000 kronor,
skall återstoden utgöra en fond, öfver hvilken delegarne i civilstatens
nya pensionskassa ega att för pensionskassans ändamål förfoga.»
Hvad herr justitiekansleren Elliot sålunda hemstält, bifölls af herrar
fullmäktige.
Vidare hade afdelningen i punkten
5:o) tillstyrkt, att samtliga de statsanslag, som, då den nya kassan
träder i verksamhet, utgå till civilstatens pensionsinrättning och civil¬
statens nu varande enke- och pupillkassa, skola indragas, hvad angar
anslaget till civilstatens enke och pupillkassas allmänna fond i den man
redan varande pensionärer afgå.
Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen i punkten 5:o) före-
slutit
Ö I enlighet med afdelningens hemställan godkände herrar fullmäk-
342
tige hvad. komiterade för öfrigt (sid. 391—392) föreslagit i fråga om
den framtida förvaltningen af civilstatens pensionsinrättnings donations¬
fonder, om den inom civilstatens pensionsinrättning bildade kapital- och
lifränteförsäkringsanstalt samt om upphörande af nu gällande reglementen
äfvensom räkenskapernas afslutande och granskning.
Härefter öfvergingo herrar fullmäktige till granskning af de i
komiténs förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn intagna öfvergående stadganden.
Afdelningen hade hemstält, att åt § 42 måtte gifvas sådan för¬
ändrad redaktion, att deraf tydligt framginge, det delegarne i den nya
pensionskassan för enkor och barn icke under några omständigheter
skulle hafva skyldighet att med den nya kassans egna tillgångar full¬
göra de äldre kassornas förbindelser.
Herrar fullmäktige godkände afdelningens anmärkning och hade i
öfrigt intet att erinra vid § 42.
Afdelningen hade hemstält, att i § 43 mom. 1 skulle föreskrifvas,
att de tillgångar, som för de i § 42 omförmälda ändamål inginge till
den nya kassan, skulle derstädes särskildt för hvarje kassa bokföras.
Hvad afdelningen sålunda hemstält, godkändes af herrar fullmäk¬
tige, som i öfrigt icke hade något att anmärka mot denna §.
§§ 44 och 45 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.
Vidare hade afdelningen hemstält, att till förtydligande af inne¬
hållet i § 46 skulle efter orden »högre pensionsrätt för enka och barn»
tilläggas »än den, hvartill han förut varit för dem berättigad».
Herrar fullmäktige godkände § 46 med den af afdelningen före¬
slagna ändring.
Sedan herrar fullmäktige sålunda fattat beslut i fråga om åtgärder
för afvecklingen af nuvarande pensionsinrättningens förbindelser, hade
herrar fullmäktige att företaga granskningen af §§ 14, 15 och 19 af för¬
slaget till reglemente för den nya pensionskassan för enkor och barn.
I fråga om § 14 hade afdelningen tillstyrkt, att herrar fullmäk¬
tige måtte, med hemställan om beviljande af bidrag af statsmedel, mot¬
svarande hälften af de utaf komitén såsom nödiga beräknade års- och
befordringsafgifterna, att utgå i den mån pensioneringen icke utan sådant
bidrag kunde med delegarnes egna afgifter uppehållas, föreslå, att § 14
så ändras, att inträdesafgift skall utgå med tolf och en half procent af
det delaktighetsbelopp, för hvilket vid första utnämning till tjenstinträde
i kassan sker, och befordringsafgift med tolf och en half procent af
hvarje derefter skeende höjning i delaktighetsbelopp.
Efter föredragning häraf yrkades dels bifall till afdelningens förslag
343
och dels, af herr landskamreraren Ohlsson, afslag å detsamma och god¬
kännande af komiténs förslag oförändradt i denna del; och då proposi-
sioner på de särskilda yrkandena framstäldes, godkände herrar fullmäk¬
tige hvad afdelningen tillstyrkt.
I öfrigt godkändes § 14. •
Beträffande § 15 hade afdelningen ansett, att i denna § borde med-
gifvas rättighet för delegare, som det önskade, att få inträdes- och be-
fordringsafgifterna fördelade till betalning på två år från och med den
månad, då delaktighet i kassan enligt § 3 eller höjning i delaktighets-
belopp inträdt, samt att för delegare, som häraf sig begagnar, nämnda
afgifter böra förhöjas med en tjugondedel af det belopp, hvarmed de¬
samma eljest skolat utgå.
Efter föredragning häraf yrkades dels bifall till afdelningens hem¬
ställan och dels, af herr hofrättsrådet Lothigius, afslag å samma hem¬
ställan och godkännande af komiténs förslag i denna del.
Då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes, hördes
blandade ja och nej, hvarjemte votering begärdes.
Härefter uppsattes och godkändes följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller hvad första afdelningen i denna punkt af sitt
utlåtande hemstält,
röstar ja,
den, det ej vill,
röstar nej;
vinner nej hafva herrar fullmäktige godkänt komiténs förslag i
denna del.»
Voteringen företogs med slutna sedlar, af hvilka en, förseglad,
undantogs, och utföll med 14 ja mot 8 nej, i följd hvaraf herrar full¬
mäktige godkänt afdelningens hemställan.
Härefter begärdes ordet af herr hofrättsfiskalen Roos, som yrkade,
att, då det på grund af stadgandet i § 16 mom. 2 kunde inträffa, att
delegare i kassan ej före sin död till kassan inbetalt något belopp,
samt do efterlefvande i sådan händelse jemlikt grunderna för § 5 ej
borde anBes berättigade till pension, ett förtydligande i nämnda syfte
måtte ega rum. •
Hvad herr hofrättsfiskalen Roos sålunda yrkat, blef af herrar
fullmäktige afslaget.
I öfrigt förekom ingen anmärkning vid denna §.
Vid § 19 hade afdelningen hemstält, att i mom. a) efter ordet
»redan» skulle inskjutas orden »af honom».
344
Herrar fullmäktige godkände denna hemställan.
Härefter begärdes ordet af herr häradshöfdingen Hellström, som
hemstälde, att herrar fullmäktige måtte tillstyrka sådan förändring uti
§ 19 af reglementsförslaget, att deri omförmäld delegare tillerkännes
rätt att, om han så önskar, i kassan qvarstå.
Sedan afslag å denna hemställan blifvit yrkadt, framstäldes pro¬
positioner på de särskilda yrkandena; och blef herr häradshöfdingen
Hellströms hemställan af herrar fullmäktige afslagen.
I öfrigt lemnades § 19 utan anmärkning.
In fidem:
Georg Carlson.
Den 29 maj.
Närvarande:
Herr ordföranden och samtlige herrar fullmäktige.
I 3.
Fortsattes granskningen af komiterades förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.
Afdelningen hade hemstält, att § 27 i förslaget till reglemente
för pensionskassan skulle sålunda ändras, att ordföranden och samtliga
ledamöterna i styrelsen skulle vara delegare i kassan, samt att det
ovilkorliga stadgandet att en af styrelsens ledamöter skulle ega särskild
fackkunskap för bedömande af pensionsfrågor i matematiskt-tekniskt
hänseende måtte uteslutas, äfvensom att i reglementet skulle intagas
bestämmelser rörande förordnande af en konsulent med åliggande att
verkställa den i § 33 föreskrifna, hvart femte år återkommande utred¬
ning öfver inrättningens tillstånd likasom äfven den årliga beräkning
angående beloppen af kassans fonder, som föreskrifves i § 34, att på
kallelse öfvervara styrelsens förhandlingar i ämnen, som röra pensions¬
kassan, med rättighet för honom att deltaga i öfverläggningarne men
345
icke i besluten, samt att till styrelsen eller, om han funne det erforder¬
ligt, till Kongl. Maj:t, göra framställningar och förslag beträffande de
åtgärder, som han kunde finna behöfliga eller nyttiga för kassans be¬
stånd och förkofran.
Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen hemstält och hade
i öfrigt intet att erinra vid § 27.
§§ 28, 29, 30, 31, och 32 lemnades af herrar fullmäktige utan
anmärkning.
Beträffande § 33 hade afdelningen hemstält, att i reglementet
skulle, i enlighet med ett af afdelningen särskild! upprättadt, vid be¬
tänkandet fogadt förslag, intagas bestämmelser om rätt för delegarne
att genom fullmäktige yttra sig och besluta i pensionskassan rörande
vigtigare frågor.
Herr professoren Lindstedt hemstälde om bifall till afdelniugens
förslag med den ändring, att, då enligt det vid betänkandet fogade för¬
slag till organisation af fullmäktige för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn fullmäktig skulle af staten åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning efter andra klassen i gällande resereglemente för
de af fullmäktigskapet föranledda resor till och från hufvudstaden, men
sådan ersättning, om den af statsmedel skulle gäldas, skäligen icke
borde utgå efter högre klass än den tredje, rättelse i detta hänseende
måtte ske.
Herrar fullmäktige biföllo hvad herr professoren Lindstedt sålunda
hemstält och hade i öfrigt intet att erinra vid § 33.
§ 34 lemnades utan anmärkning.
I afseende å § 35 hade afdelningen hemstält, att i samma § ordet
»mars» måtte utbytas mot »april».
Denna anmärkning godkändes af herrar fullmäktige, som i öfrigt
icke hade något vid denna § att erinra.
Afdelningen hade föreslagit, att, med ändring af § 36, skulle
stadgas, att revisorerna skulle sammanträda första helgfria dagen i juni,
att revisionsberättelsen skulle aflemnas inom juni månads slut och att
styrelsen skulle senast inom den 15 nästföljande juli till Kongl. Maj:t
ingifva sin och revisorernas berättelse med det yttrande, som af den
senare kunde föranledas.
Herrar fullmäktige biföllo hvad afdelningen sålunda föreslagit.
Vidare hade afdelningen föreslagit, att till verkställande af den
i § 36 föreskrifna granskning skulle af Kongl. Maj:t utses i mån af
behof tre eller högst fem revisorer, af hvilka minst en skulle ega sär-
44
346
skild fackkunskap för bedömande af pensionsfrågor från matematiskt-
teknisk synpunkt; samt att revisorerna skulle vara delegare i kassan,
dock att en af revisorerna skulle kunna utses utses bland dem, som icke
vore delegare.
Hvad afdelningen sålunda föreslagit, blef af herrar fullmäktige
godkändt.
I öfrigt lemnades § 36 utan anmärkning.
§ 37 blef af herrar fullmäktige godkänd.
I afseende å § 38 hade afdelningen hemstält om tillägg, att jemväl
kostnaden för fullmäktiges sammanträden skulle bestridas af staten.
Herrar fullmäktige godkände § 38 med det af afdelningen före¬
slagna tillägg.
§§ 39 och 40 lemnades utan anmärkning.
Afdelningen hade hemstält, att i § 41 skulle stadgas, att hos
Kong!. Maj:t skulle få anföras besvär öfver styrelsens beslut i fråga
icke allenast om delaktighet och pension srätt utan äfven i fråga om
afgifter.
Herrar fullmäktige godkände afdelningen sanmärkning och hade i
öfrigt intet att erinra vid § 41.
Härefter väcktes af herr hofrättsfiskalen Roos förslag, att herrar
fullmäktige skulle göra framställning, att föreskrift blefve i vederbörlig
ordning meddelad derom, att kassan skulle i afseende å afgifter af
delegarne hafva förmånsrätt näst efter utskylder till kronan; och biföllo
herrar fullmäktige detta förslag.
Hvad komitén föreslagit derom, att reglementet, sedan det trädt
i kraft, skulle tillämpas på dem, som derefter utnämndes till befattning,
hvars innehafvande enligt de föreslagna stadgandena förpligtade till
delaktighet i pensionskassan, lemnades af herrar fullmäktige utan an¬
märkning.
Afdelningen hade ansett, att den af afdelningen ifrågasatta rätt
för delegarne i den nya pensionskassan för enkor och barn att genom
fullmäktige öfverlägga och besluta i pensionsinrättningen rörande vigti-
gare ämnen borde utgöra ett vilkor för det samtycke, herrar fullmäk¬
tige kunde vilja för delegarne i civilstatens pensionsinrättning lemna
till den nya anordningen af ifrågavarande pensionsväsen.
Efter föredragning häraf yrkades dels bifall till hvad afdelningen
sålunda hemstält och dels afslag derå; och då propositioner på de sär¬
skilda yrkandena nu framstäldes, afslogo herrar fullmäktige afdelnin-
gens hemställan.
347
§ 4.
Sedan afdelningeus förslag sålunda blifvit, slutbehandladt, anmäldes
reservationer mot herrar fullmäktiges dervid fattade beslut.
af herr landskamreraren Ohlsson, som anförde:
»Enligt min åsigt hafva komiterade hvarken på grund af Riks¬
dagens skrifvelse till Kongl. Maj:t den 16 maj 1889 (n:o 70) eller Kongl.
Maj:ts med föranledande häraf den 19 augusti samma år och den 6
augusti 1891 till komiterade aflåtna nådiga skrifvelser, hvilka hand¬
lingar innefatta syftet med och omfånget af det komiterade lemnade
uppdrag, haft giltig anledning att afgifva förslag:
vare sig om lagstadgad pensionering af de civila embets-, tjenstemän
och betjente, hvilka för närvarande icke äro tillförsäkrade statspension
vid afskedstagande^
eller om ändring i beloppet af den statspension, som jemlikt nu
gällande bestämmelser tillkommer flertalet innehafvare af civila tjenste-
befattningar.
Förslaget om en icke oväsentlig ökning af de peusionsberättiga-
des antal lärer påtagligen icke kunna leda till besparing i statens pen-
sionsutgifter, och förslaget om en i det stora hela för statsverket i
ekonomiskt afseende jemförelsevis obetydlig ändring och minskning i
beloppen af de civila pensionerna, hvilka ju i de flesta fall blifvit så
nyligen som under de sistförflutna 20 åren af Riksdagen och Kongl.
Maj:t pröfvade och fixerade, synes desto mindre af förekomna omstän¬
digheter nu påkalladt, som en pensionsreglering i dylikt syfte, om och
när densamma af vederbörande verkligen ifrågasättes och anses på
grund af förändrade förhållanden böra eg a rum, tvifvelsutan endast
torde böra ställas i samband med eu allmän och i besparingshänseende
mera vidtgående omreglering af pensionsbeloppen för alla embets-,
tjenstemän och betjente, som äro tillförsäkrade pension af statens medel.
Vid nu anmärkta förhållanden — och utan att ingå i vidare be¬
dömande huruvida komiterade lyckats eller icke lyckats att genom sina
båda ofvanberörda förslag på ett ändamålsenligt och tillfredsställande
sätt främja det liufvudsakliga och egentliga syftemål, som varit dem
förelagdt:
åstadkommandet af besparing i statens utgifter för det civila pen-
sionsväsendet — kan jag för min del icke biträda komitéförslaget i
dessa delar.
348
Vidare har jag i olikhet med fullmäktige ansett mig böra uttala
min bestämda uppfattning derom, att, då något mera allmänt och lifligt
intresse eller några eljest särdeles tungt vägande skäl för bibehållande
af civilstatens pensionsinrättning, för såvidt densamma har till uppgift
att bereda civila tjensteinnehafvare pension vid tidigare ålder än den
för rätt härtill från allmänna indragningsstaten bestämda, i verkligheten
näppeligen förefinnas, och då härtill kommer, att pensionsinrättningen
enligt sakkunnig persons utredning befinner sig i mycket brydsam
ekonomisk ställning samt med påräkneliga inkomster omöjligen kan
för någon längre tid fullgöra samtliga sina nuvarande pensionerings-
uppgifter, tjenstemannapensioneringen från inrättningen såsom den minst
behöfliga snarast möjligt bör upphöra. I sammanhang härmed anser
jag, att pensioneringen af de civila tjensteinnehafvare, som tillhöra
pensionsinrättningen, lämpligen kan och bör till fördel för statsverket
ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de bestämmelser och
vilkor, som blifvit i förslaget till pensionslag intagna, helst genom pen¬
sionsålderns framflyttning ganska afsevärda besparingar i sinom tid
beredas statsverket, utan att vederbörande tjensteinnehafvares befogade
anspråk och intressen kunna anses härigenom varda åsidosatta.
På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, håller jag före,
att § 1 i förslaget till pensionslag bör omfatta de civila embetsverk
och stater, som nu tillhöra civilstatens pensionsinrättning, och hel pen¬
sion enligt § 9 utgå med belopp, som för hvarje tjensteinnehafvare
genom särskilda löne- och pensionsregleringar eller eljest meddelade
föreskrifter är eller framdeles varder bestämdt.
Derest § 1 i pensionslagen får allenast den omfattning, som af
mig blifvit antydd, föranledes häraf gifvitvis motsvarande ändring i
§§ 2 och 3.
I olikhet med fullmäktige är jag, såsom förut blifvit antydt, af
den mening, att pensionsåldern ur besparingssynpunkt. skäligen torde
kunna bestämmas enligt förslagets sistnämnda §, dervid dock under a)
lärer böra af skäl, som för öfrige der omförmälde tjensteman blifvit af
komiterade anförda, inrymmas jemväl kommissionslandtmätare, krono-
länsmän och vaktbetjente vid såväl postverkets distriktsförvaltningar
som de fasta och ambulanta postanstalterna.
Fullmäktiges hemställan rörande omredigering af § 8 kan jag för
min del icke heller biträda.
Deremot anser jag, att det vore med statens välförstådda intres¬
sen förenligt, att denna § ändrades i så måtto, att för de tjenstemän,
hvilkas pensionsålder jemlikt § 3 a) föreslagits till 65 år, skyldigheten
849
att vid nämnda ålder afgå blofve, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad beträffande en del tjensteman nu är stadgadt, faststäld en¬
dast vilkorlig så, att Kongl. Maj:t eller vederbörande embetsverk hade
sig obetaget att efter särskild framställning medgifva anstånd med af-
skedet., derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i
tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och vore villig
att i densamma qvarstå, dock uti intet fall längre än till dess han
uppnått 70 års ålder.
Under förutsättning att, på sätt komiterade och fullmäktige sam¬
stämmande föreslagit och hvaremot jag för min del icke haft något
att erinra, den andra af civilstatens pensionsinrättnings uppgifter eller
den att bereda pension åt vissa civila tjensteinnehafvares enkor och
barn jemväl skall upphöra, samt i stället en ny kassa för samma eller
vidsträcktare ändamål inrättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de mera försäkringstekniska och tidsenliga grunder, som i sådant af¬
seende blifvit föreslagna, delar jag visserligen den meningen, att i och
med de nya af komitén föreslagna pensionsförfattningarnas trädande i
kraft civilstatens pensiousinrättning icke derefter skall ikläda sig några
nya pensionsförbindelser, men hvad beträffar samtliga de förbindelser,
den redan då åtagit sig och således häftar för, hyser jag den skilj¬
aktiga åsigten, att peusionsinrättningen sjelf dels genom användande
efter hand åt pensionsinrättningens tjenstemanna- och enskilda fonder
och afkomsten deraf dels genom minskning af förvaltningskostnaderna
och dels genom särskilt för sådant ändamål ökade delegareafgifter,
derest sådana mot förmodan varda erforderliga, kan och bör utan an¬
språk på statens medverkan genom den nya kassans föranstaltande och
försorg afveckla samma sina förbindelser.
Härigenom vinnas uppenbarligen flere ganska väsentliga fördelar,
dels å ena sidan att någon som helst befattning med pensionsinrätt¬
ningens ekonomiska angelägenheter och afvecklingsbestyr eller risk af
mer eller mindre oberäkneliga utgifter icke behöfver öfverflyttas från
pensionsinrättningen och till statsverket, dels ock å andra sidan att
ett efter afvecklingens slut möjligtvis förefintligt öfverskott, hvarpå
statsverket i allt fall skäligen icke lärer kunna eller vilja göra anspråk,
kan i den män pensionsinrättningens tillgångar icke blifvit derförut i
behörig ordning för dess egentliga ändamål disponerade, komma den
nya enke- och pupillkassan i allo tillgodo. Afkomsten å detta möjligen
uppkommande öfverskott bör emellertid enligt mitt förmenande ute¬
slutande användas dels till höjande och förbättrande af pensionerna åt
enkor och barn efter de med exempelvis 1,800 kr. eller lägre belopp
350
aflönade tjensteman och betjente, hvilkas delaktighetsbelopp i den nya
kassan blifva Bå små, att de härefter beräknade pensionerna i allmän¬
het varda för sitt ändamål alltför otillräckliga, dels ock till åstadkom¬
mande af lindring i inträdes- och befordringsafgifterna för samme lågt
aflönade tjenstemäu och betjente, i den män jemväl härtill finnes tillgång.
Genom det af mig augifna tillvägagående vid upphörande och af¬
vecklande af civilstatens pensionsinrättning skulle statsverket genom
den nya pensionslagen, för såvidt den rör delegarne i civilstatens pensions¬
inrättning, kunna i hvarje fall påräkna eu säker besparing dels genom
indragning af de årliga anslagen till inrättningens tjenstemanna- och
enskilda fonder, 74,271 kronor 50 öre, dels ock genom framdeles upp¬
kommande betydlig minskning i pensionsutgifter till följd af pensions¬
ålderns framflyttning utan annan ökning af statens utgifter för denna
del af pensionsväsendet än den, som så småningom skulle förorsakas
deraf, att staten framgent komme att, såsom förut på goda grunder i
allt fall varit af fullmäktige ifrågasatt, helt och hållet öfvertaga pensio¬
neringen af posttjenstemännen samt dessutom pensionera äfven det få¬
tal andra civila tjensteinnehafvare, som tilläfventyrs, om civilstatens
pensionsinrättning fortfarit med sin verksamhet, kommit att uteslutande
derifrån taga pension.
Utgiftsökningen i sistnämnda hänseenden torde emellertid komma
att utgöra antagligen endast omkring \ af den antydda besparingen.
Sådan pensionslagen deremot föreligger efter fullmäktiges ändrings¬
förslag, lärer densamma icke kunna medföra någon som helst besparing
för statsverket.
Beträffande några af fullmäktige i öfrig! gjorda hemställanden
och förslag har jag varit af skiljaktig mening, i det jag ansett:
att det till pensionsinrättningens allmänna fond nu utgående år¬
liga statsanslag å 45,000 kronor fortfarande och tillsvidare borde få
utgå samt, i den mån detsamma icke behöfde tagas i anspråk för redan
varande pensionärer, öfverflyttas till den nya kassan och tillika med
förefintlig besparing å detta anslag der användas, på sätt jag ifrågasatt
beträffande ofvan omförmälda, efter den gamla kassans afveckling möj¬
ligen förefintliga öfverskottsmedel.
att inträdes- och befordringsafgifter utan anspråk på nytt stats¬
anslag för sådant ändamål böra af tjenstemännen erläggas till den blif¬
vande enke- och pupillkassan med procentbelopp, som komiterade i
detta afseende föreslagit;
att den tillämnade nya kassan bör utan anlitande af statens mellan¬
komst sjelf bestrida alla sina förvaltningskostnader samt af vederbörande
351
tillgodonjuta skälig ersättning för afvecklingen af den eller de äldre
kassor, som kunna varda dit öfverflyttade; samt
att på grund häraf och då den nya kassan jemväl i öfrigt skall
med undantag af nyssnämnda för särskilt ändamål afsedda statsanslag
och öfverskottsmedel uppehållas uteslutande genom delegarnes tillskott,
vidsträckt och afgörande inflytande i afseende å kassans förvaltning och
handhafvande bör tillkomma delegarne, samt styrelse och representation
i sådant syfte ordnas med Kongl. Maj:t allenast tillkommande pröfnings-
rätt i vissa fall samt inseende öfver kassan till tryggande af dess fort¬
bestånd och delegarnes reglementsenliga rättigheter.
De särskilda ändringar i grunderna för afvecklingen af pensions-
inrättningen och i reglementsbestämmelserna för den nya kassan, som
föranledas af mina ofvan antydda åsigter och förslag, har jag icke funnit
nödigt att här närmare angifva eller formulera. Endast det torde böra
framhållas, att genom hvad jag föreslagit skulle en särskilt för civila
lägre tjenstemäns och betjentes enkor och barn välbehöflig förbättring
i pensionsväsendet kunna för framtiden ernås, utan att statsverket be-
höfde, på sätt fullmäktige ifrågasatt, ikläda sig nya, ökade utgifter och
åtaganden för sådant ändamål.))
af herr häradshöfding en Hellström, som yttrade:
»Ehuruväl hvad komiterade åberopat såsom skäl för sitt förslag
att efter gemensam grund uti en lag ordna de civila embete-och tjenste-
männens pensionering är synnerligen beaktansvärdt, synes det mig dock
som om ett ordnande på sådant sätt af denna pensionering, vid det
praktiska utförandet deraf, möter sådana svårigheter, att fara är förhanden,
att i många fall det med pensionsväsendet afsedda ändamål icke kan
uppnås. De civila embete- och tjenstemännen äro nemligen såväl med
hänsyn till sina tjensteåligganden som med afseende å aflöningsför-
hållandena så vidt skilda att de icke kunna efter samma principer pen¬
sioneras. Den pensionsålder, som för en tjenstemannaklass kan anses
lämplig, är för eu annan alldeles olämplig, och under det att för eu
tjenstemanuakår dess lönebelopp lämpligen kunna läggas till grund för
beräkningen af dess pension skulle, om samma beräkningsgrund följdes
för en annan klass af tjenstemäu, dessa blifva i pensionshänseende illa
tillgodosedda. Komiterade hafva ock sjelfve funnit de af dem i § 9
mom. 1 af förslaget till pensionslag för civilstaten föreslagna grunder
för pensionsbeloppens beräkning otillämpliga på eu stor del embets-
och tjenstemäu samt derför äfven uti mom. 2 af samma § föreslagit
åtskilliga undantag från regeln.
352
Såsom ett af de egentliga skälen för embets- och tjenstemanna-
pensioneringens ordnande på föreslaget sätt hafva komiterade åberopat,
att statens utgifter för pensionsväsendet, derigenom skulle minskas. För
att sådan minskning skulle komma till stånd hafva komiterade före¬
slagit, bland annat, hufvudsakligen, att pensionsåldern framflyttades
till 70 år förutom för några få, som redan vid 65 år skulle erhålla
pension. Att denna ålder dock är alldeles för hög har såväl genom
herrar fullmäktiges beslut som af samtlige de från myndigheterna in¬
fordrade yttranden blifvit fulleligen ådagalagt; och då således komite-
rades åsigt i detta hänseende synes mig ohållbar, faller också ett af
de hufvudsakligaste syftemålen med pensionslagen, nemligen minsk¬
ningen af utgifterna för pensionsväsendet.
Då nu enligt min åsigt de civila embets- och tjenstemännen icke
kunna i pensionsafseende med hvarandra jemföras och följaktligen giltig
grund för ett gemensamt ordnande af deras pensionsväsende saknas,
samt härtill kommer, dels att på skäl, jag ofvan anfört, någon bespa¬
ring för staten af ett sådant ordnande af pensionsförhållandena icke
skulle vinnas, dels ock att de flesta stater för icke lång tid tillbaka
blifvit i löneafseende reglerade och i sammanhang dermed för hvarje
särskild tjenst bestämts såväl beloppet af den tjensten tillkommande
pension som äfven den lefnadsålder och tjenstetid med mera, som er¬
fordrades tör pensions erhållande, samt uppenbart är, att hvad sålunda
af Konung och Riksdag gemensamt beslutats grundats på saklig och
noggrann utredning för hvarje särskild! fall, har jag ansett mig böra
yrka afslag å komiterades förslag till pensionslag för civilstaten, och
får jag härigenom anmäla min reservation mot herrar fullmäktiges i
motsatt rigtning fattade beslut.
I afseende å hvad af herrar fullmäktige beslutats rörande detalj¬
bestämmelserna uti såväl nämnda lagförslag som förslaget till regle¬
mente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn får jag reser¬
vera mig i följande hänseenden.
Enligt den genom Kongl. Maj:ts beslut den 31 maj 1878 fast-
stälda lönestat för landssekreterare och landskamrerare hafva desse
embetsmäns löuer bestämts till lika belopp för alla eller 4,400 och
hafva de derjemte tillförsäkrats ett ålderstillägg, som jemväl är lika för
alla eller 600 kronor. Deremot har, då olika län ansågos kräfva olika
grad af arbete, de desse embetsman tillagda tjenstgöringspenningar
bestämts till olika belopp för att såmedelst skulle åt det större arbetet
också beredas någon högre aflöningsförmån. Då emellertid kompeten¬
sen för erhållande af dessa tjänster är för alla lika och dessa embets-
353
män jemväl i alla andra afseenden äro med hvarandra liketälda, torde
de omständigheter, som föranledt de för dem olika aflöningsförhållan-
den, icke rättvisligen böra ställa dem i olika ställning, då de afgått
från sina tjenstebefattningar och sålunda så att säga lemnat bakom sig
just hvad som grundat olikheten i deras aflöningar. Mig synes derför,
som om rättvisa och billighet kräfde, att, såsom ock skett, då deras
löner och pensioner af Kongl. Maj:t senast reglerades, samtlige lands-
sekreterares och landskamrerares pensioner bestämmas till lika belopp,
i hvilket afseende lämpligast torde vara, att de alla likstäldes med så¬
dana tjenstemän i andra klassens län, och då hvad jag nu anfört angående
landssekreterare och landskamrerare i allo eger tillämplighet jemväl å
landträntmästare, torde äfven dessa tjenstemän böra i pensionsafseende
likställas och icke såsom uti det af herrar fullmäktige tillstyrkta för¬
slaget egt rum tillförsäkras olika pensioner.
Vidare och då, enligt förslaget, staten skulle ålägga sina tjenste¬
män såsom en oafvislig skyldighet att i kassan ingå, synes mig äfven
rättvisa och billighet fordra, att med denna skyldighet också må följa
rättighet att i kassan qvarblifva och följaktligen att, der en tjenste¬
man före sin pensionsålder ur statens tjenst afgår eller flyttas till tjenst,
hvarför delaktighet i kassan icke är stadgad, denne tjensteman må ega
rätt att, der han så åstundar, i kassan qvarstå mot skyldighet att fort¬
farande utgöra stadgade afgifter. Erfarenheten visar, att en sådan af¬
gång från statstjenst ytterst sällan förekommer; och då ju i allt fall
de till kassan ingående afgifter äro bestämda med hänsyn dertill att
kassan skall bära sig, torde en ändring uti af mig nu antydt syfte icke
i någon mån kunna rubba kassans ställning och dess förmåga att full¬
göra sina förpligtelser.
På grund af hvad jag sålunda rörande förslagens detaljbestäm¬
melser anfört får jag mot herrar fullmäktiges beslut derutinnan anmäla
min reservation i följande afseenden nemligen
dels i hvad angår herrar fullmäktiges afslag å mitt yrkande att
landssekreterare, landskamrerare och landträntmästare i första och tredje
klassens län måtte i afseende å såväl egen som enke- och barnpensio¬
nering likställas med sådana tjenstemän i andra klassens län;
dels ock beträffande herrar fullmäktiges afslag å mitt yrkande om
sådan förändring uti § 19 af förslaget till reglemente för pensionskassan,
att deri omförmälde delegare måtte tillerkännas rätt att, om han så ön¬
skade, i kassan qvarstå.»
af herr hiiradshöfdingen Kiellinan, som instämde med herr härads-
45
354
höfdingen Hellström med undantag af hvad angick den af herr härads-
höfdingen Hellström påyrkade ändring i § 19 af förslaget till regle¬
mente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn;
af herr revisorn Kinberg, som instämde med herr häradshöfdingen
Hellström, så vidt han yrkat utslag å komiterades förslag till pensionslag
för civilstaten;
af herrar landssekreterare Christopherson, de Press och Pipon, lands-
kamreraren Ploman och hojrättsjiskalen Roos, hvilka instämde med herr
häradshöfdingen Hellström i fråga om landssekreterares, landskamrerares
och landträntmästares samt deras enkors och barns pensionering;
af herrar landssekreteraren de Press, häradshöfdingen Prag, Förste
provinsialläkaren Cimmerdahl och hofrättsfiskalen Roos, hvilka förklarade
sig instämma uti den af herr ordföranden vid behandlingen af pensions¬
lagens 3 § uttalade mening, herr häradshöfdingen Brag med tillägg att
han ansåg jemväl kommissionslandtmätare böra blifva berättigade till
pension vid sextio och skyldige att afgå från tjensten vid sextiofem
års ålder; och yttrade herr förste provinsialläkaren Cimmerdahl särskildt
beträffande provinsialläkares pensionsrätt:
»De nu gällande bestämmelser om provinsialläkarnes pensionering
äro icke af gammalt datum. I ett vid Kongl. Ma:jts till Riksdagen
aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof fogadt
statsrådsprotokoll af den 21 dec. 1883 anfördes nemligen, bland annat,
att en förhöjning af pensionsbeloppen vore af behofvet påkallad och af
billig hänsyn till provinsialläkarnes ansvarsfulla och ansträngande kall
önskvärd, hvarföre Kongl. Maj:t föreslog Riksdagen att medgifva pro¬
vinsialläkare rätt att vid fylda 60 år och efter 30 års tjenstgöring i
statens tjenst afgå derifrån med pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 4,000 kronor. Med anledning häraf beslöt Riksdagen
enligt skrifvelse af den 13 maj 1884, att provinsialläkare skulle ega
att vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring i statens tjenst, af
hvilka 20 år såsom provinsialläkare, afgå med föreslagna pensionen.
Detta Riksdagens beslut meddelades vederbörande till efterrättelse genom
Kongl. brefvet den 10 juli samma år. Sedan reglering af provinsial¬
läkarnes lön blifvit år 1890 verkstäld, blef jemlikt, Riksdagens skrif¬
velse den 20 maj 1890 och Kong], kungörelsen den 31 oktober samma
år föreskrifvet, att provinsialläkare skall, då han uppnått sistnämnde
lefnads- och tjensteålder, vara skyldig att från tjensten afgå, Kongl.
Maj:t likväl obetaget att efter bepröfvande låta med afskedet anstå.
Till denna korta återblick på pensionsfrågans historik torde jag
med hänsyn till nu föreslagna bestämmelser få anknyta några reflexioner.
Man kan väl icke med fog påstå, att provinsialläkarens medellifslängd
skulle i någon nämnvärd grad hafva ökats under det tiotal af år, som
förflutit sedan år 1884 och ännu mindre under femårsperioden 1890—-
1894. För ett någorlunda säkert bedömande af vexlingar i medellifs-
längden torde väl undersökning böra verkställas af förhållanden under
perioder af 30 — 40 år, på det att icke tillfälligheter må verka vilse¬
ledande. Och förutsatt äfven att en sådan ökning af provinsialläkarnes
medellifslängd verkligen egt rum under nämnda korta tidsperiod, iöljer
deraf icke, att arbetsförmågan och förmågan att uthärda de från pro-
vinsialläkaretjensten oskiljaktiga mödor och ansträngningar ökats. Man
kan tvärtom med ganska stor visshet antaga, att dessa senare skola
nu som förr i förtid bryta provinsialläkarens krafter och minska eller
upphäfva hans förmåga att sin befattning bestrida. Oaktadt således
inga skäl hafva tillkommit, som kunna motivera den föreslagna förhöj¬
ningen af provinsialläkarens lefnadsålder vid afskedstagande^ synes det
mig likväl vara lämpligt, att, enär förmågan att uthärda ansträngningar
är större hos en provinsialläkare än hos en annan och då således en
eller annan provinsialläkare kan tjena det allmänna vid en ålder, då.de
fleste äro förslitna, ett latitudsystem i fråga om ålder vid afgång till-
lämpas sålunda, att provinsialläkare skall hafva rättighet att afgå vid
60 och skyldighet att afgå vid 65 års ålder.
I sammanhang härmed anser jag ock alldeles nödvändigt, att
t jeustetiden sänkes för dem, som afgå vid 60 års ålder, från föreslagna
30 till 25 år, om nemligen hel pension icke skall vara endast en tom
förespegling. Enligt uppgift af komiterade, grundad på noggranna
statistiska undersökningar för åren 1870- 1884, kunde sannolika åldern
vid afläggande af medicine licentiatexamen i medeltal antagas vara
30 \ år. Nu skulle ju tjenstgöringen kunna börja; men till följd af den
starka träDgseln på läkarebanan, som antagligen kommer att ytterligare
ökas, stå emellertid icke förordnanden till buds åt den unge läkaren;
denne måste tvärtom i allmänhet tillbringa flera år i overksamhet, endast
afbruten af tilltillfälliga förordnanden på några månader eller, i enstaka
lyckliga fall, någon längre tid. Under sådana omständigheter är det
lätt förklarligt, att medelåldern för tillträde till ordinarie provinsial-
läkaretjenst har för nu tjenstgörande provinsialläkare varit 38,163 år;
af dessa provinsialläkare, till antalet 135, hafva 8 tillträdt sin tjenst
vid 38 år, 62 före 38 år och 65 efter 38 och intill 55 års ålder. Häraf
synes, att, äfven om de tre, kanske 4 år, under hvilka i medeltal
356
meriter till ordinarie tjenst insamlats på tillfälliga förordnanden m. m.,
medräknas, ett ganska betydligt antal af provinsialläkare icke skulle
komma i åtnjutande af hel. pension, om tjensteårens antal bestämdes
till 30 vid lefnadsålder af 60 år vid afskedstagande!.. Eu afkortning
af pensionen vid afskedstagande! skulle för desse läkare vara så mycket
mera känbar, som pensionsbeloppet i betänkandet är förslagsvis min-
skadt med 300 kronor.
Slutligen skulle jag äfven vilja gorå en anmärkning mot den
bestämmelse i förslaget, som gifver rätt till pension på grund af tjensteår
i allmän tjenst utan annan begränsning än den i § 1 mom. 1 före-
skrifna. Genom denna bestämmelse göres visserligen möjligt för alla
landets läkare att på äldre dagar och efter långvarig tjenst såsom mi¬
litär-, stads- eller lasarettsläkare m. m. samt efter att slutligen hafva
erhållit provinsialläkaretjenst afgå från denna med pension; men följ¬
den häraf kunde lätt blifva, att en stor del af provinsialläkarebefatt¬
ningarna komme att besättas med visserligen i öfrigt väl meriterade,
men för tjenstgöring som provinsialläkare mindre lämpliga äldre läkare.
Provinsialläkarepensionen är nemligen, om ock enligt förslaget förmin¬
skad, den bästa pension, som i allmänhet står vårt lands läkare till
buds.
Provinsialläkarne få numera icke endast vara sjukvårdare; de
måste vara hygienens målsmän på landsbygden och hvar i sin stad
efter bästa förmåga främja den allmänna helso- och sjukvården. Att
detta är eu ganska svår dubbelställning, lärer icke kunna förnekas;
och säkert är, att de skyldigheter, som åläggas af denna ställning,
icke inläras på kort tid. Dessutom är härvid att beakta, att läkarnes
arbetsfält under årens lopp alltjemt vidgats, så att arbetets fördelning
blifvit en nödvändighet. Lika litet som en äldre provinsialläkare i
allmänhet kan vara kompetent att sköta ett lasarett eller en militär¬
läkare vid äldre år utan vidare kan antagas till föreståndare för exempel¬
vis ett barnbördshus eller ett hospital, lika litet kan man af män, som
icke hafva praktisk erfarenhet om de göromål, som tillhöra en pro¬
vinsialläkares tjenst, begära, att de på ett tillfredsställande sätt skola
kunna sköta en sådan befattning. Det måste således anses vara af
största vigt, att det nu gällande stadgandet om tjugu års tjenstgöring
som provinsialläkare i pensionslagen bibehålies som vilkor för pension,
på det att läkare må finna med sin fördel förenligt att redan i yngre
år söka erhålla provinsialläkaretjenst och så blifva i stånd att på ett
verksamt sätt främja den allmänna sjuk- och helsovårdens intressen,
hvilka senare lyckligtvis i vårt land börjat alltmer beaktas.
357
Efter att hafva anfört ofvanstående får jag sammanfatta min åsigt
sålunda: Provinsialläkare skall hafva rättighet att från tjeusten afgå
efter uppnådda 60 år och skyldighet att afgå efter uppnådda 65 år
samt erhåller hel pension, i förra fallet efter 25, i senare fallet efter
30 års tjenstetid men i hvarje fall först efter 20 års tjenstgöring som
provinsialläkare.» Jon ' ;
af herr sekreteraren Bruzelius mot herrar fullmäktiges beslut, hvar¬
igenom ogillats första afdelningeus hemställan, att den af afdelningen
ifrågasatta rätt för delegarne i den nya pensionskassan för enkor och
barn att genom fullmäktige öfverlägga och besluta i pensionsinrätt-
ningen rörande, vigtigare ämnen borde utgöra ett vilkor för det sam¬
tycke, herrar fullmäktige kunde vilja för delegarne i civilstatens pen-
sionsinrättning lemna till den nya anordningen af ifrågavavande pensions-
väsen;
samt af herr postexpeditören Bergman, som anförde:
»Då uti motiveringen af fullmäktiges hemställan vid § 33 icke
framhållits, att det för delegarne bör anses såsom en ovilkorlig nöd¬
vändighet, att do ega att genom en representation besluta i vigtigare
frågor, men att en sådan representation icke heller lämpligen kunnat
uppställas såsom ett vilkor för det samtycke, fullmäktige vilja för del¬
egarne i civilstatens pensionsinrättning lemna till den nya anordningen
af det civila pensionsväsendet, anser jag, att fullmäktiges nämnda hem¬
ställan äfven bort innehålla,
att fullmäktige må, sedan Kongl. Maj:t och Riksdagen för sin
del fattat beslut angående det civila pensionsväsendets ordnande, på
nådig kallelse sammanträda för att, derest fullmäktiges framställning
i denna punkt icke vinner nådigt bifall, afgifva slutligt yttrande an¬
gående upphörande af civilstatens pensionsinrättning samt föreslå åt¬
gärder angående ponsionsinrättniugens dåvarande tjenstemän och di¬
spositionen af inrättningens fasta egendom.»
In fidem:
Georg Carlson.
358
Kongl. Statskontoret.
Till Konungen.
På grund af de stora årliga öfverskott, som civilstatens pensions-
inrättning ansågs lemna, hade af en motionär vid 1889 års Riksdag
yrkats indragning, helt eller delvis, af det till denna inrättning utgående
statsbidrag, utgörande 119,271 kronor. Med anledning häraf anhöll
Riksdagen i skrifvelse den 16 maj samma år, att Eders Kong]. Maj:t
täcktes låta verkställa en utredning af pensionsinrättningens ställning
och behof och i sammanhang dermed taga under öfvervägande, huru¬
vida icke, genom förändrade bestämmelser angående samma pensions-
inrättning, minskning i statens utgifter för pensionering af civile embets-
och tjenstemän samt betjente måtte kunna beredas; och den 19 derpå
följde augusti uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt dertill utsedde komiterade
att verkställa den af Riksdagen begärda utredning m. m.
Med anmälan att utredningen lemnat det resultat, att civilstatens
pensionsinrättning, i stället för öfverskott, vid 1886 års slut hade en
brist, som kräfde en ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864
kronor, eller annorlunda uttryckt, hade behof af en kapitaltillökning af
nära 7,225,000 kronor, ifall räntan beräknades efter procent, till-
kännagat komitén i underdånig skrifvelse den 7 februari 1891, att den
ansåg sig härigenom hafva fullgjort sitt uppdrag angående den an-
befalda utredningen. Hvad anginge den andra delen af uppdraget,
ansåg komitén det vunna resultatet af berörda utredning lägga hinder
i vägen att föreslå åtgärder, hvilka, såvidt de skulle leda till minsk¬
ning i statens utgifter för den civila tjenstemannapensioneringen,
ovilkorligen måste än ytterligare försvåra pensionsinrättningens ställ¬
ning.
Sedermera, den 6 augusti samma år, uppdrog Eders Kongl. Maj:t
åt*samma komité, dock med delvis förändrad och förstärkt personal att:
dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huru¬
vida pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin nuvarande omfatt¬
ning och organisation, eller om en mera genomgripande förändring
359
eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af om¬
ständigheterna påkallad, och i sammanhang härmed i öfrigt föreslå åt¬
gärder till tryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning;
dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt genom omorganisa¬
tion och förening af flera eller färre nu befintliga pensionsinrättningar
och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande
bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civile embete- och
tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn ej mindre för¬
enkling i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande
härför erforderliga peuningemedel än ock lindring i statsverkets ut¬
gifter för sagda pensionering kunde åstadkommas.
Komitén, som derjemte på grund af nådig remiss haft särskild
anledning att jemväl yttra sig öfver vissa af 1892 års fullmäktige för
delegarne i civilstatens pensionsinrättning beslutade åtgärder i syfte
att upphjelpa denna pensionsinrättnings ekonomiska ställning, afgaf
den 28 maj 1894 sitt betänkande; och då komitén funnit det genom
verkstälda utredningar och undersökningar eller eljest vara ådaga-
lagdt: ; /
att nu gällande, i en mängd författningar förekommande bestäm¬
melser angående det civila pensionsväsendet. företedde påtaglig brist
på enhet och likformighet såväl i afseende å de civile tjensteinue-
liafvarnes som å deras enkors och barns pensionsrätt, äfvensom att för¬
valtningen af de särskilda pensionskassorna vore splittrad på flera händer
och således fördyrades;
att, med tillämpning af nu gällande löne- och pensiousbestäm-
melser, statens årliga utgifter skulle komma att efter 30 år växa upp
till 3,563,000 kronor, nemligen:
för pensionering å allmänna indragningsstaten och tullverkets pensions-
stat .................................................. kronor 2,916,000: —
„ ,, af poststaten ................................ ,, 370,000: —
,, „ ,, telegrafstaten .......................... „ 277,000: —
dervid dock icke afräknats den minskning i pensionskostnaderna, som
skulle uppstått, derest dels civilstatens pensionsinrättning fortforo att
bestrida fyllnadspensioner till poststaten, dels ock telegrafverkets pen¬
sionsinrättning fortfore att fungera;
att civilstatens pensionsinrättning under åren 1886—1891 (rätte¬
ligen 1887—1891) icke i afsevärd mån ytterligare försämrats och alltså
fortfarande hade en kapitalbrist af nära 7,225,000 kronor;
att tullstatens enskilda pensionsinrättnings tillgångar, med in-
360
beräkning af den ökning å 10,000 kronor i statsbidraget, som 1892
erhållits, ungefär motsvarade dess förbindelser;
att telegrafverkets enke- och pupillkassas ställning visserligen
icke sedan kassans grundläggning försämrats, men att kassan icke
egde önskvärd grad af soliditet; samt
att elementarlärarnes enke- och pupillkassas tillgångar motsvarade
dess förbindelser,
har komitén uttalat såsom sin åsigt, att det vore af behofvet på-
kalladt, att åtgärder vidtoges i syfte:
att sammanföra och till möjligaste likformighet bringa nu gäl¬
lande bestämmelser i afseende å det civila pensionsväsendet, hvar¬
igenom jemväl enkelhet i förvaltningen och minskning i kostnaderna
för densamma kunde åstadkommas;
att bereda trygghet i afseende å uppfyllande af åtagna förbindel¬
ser; samt
att åstadkomma minskning i statens kostnader för det civila pen¬
sionsväsendet.
Då komitén derefter tagit i öfvervägande, hvilka utvägar, som i
det angifna syftet borde anlitas, har komitén funnit:
att de af 1892 års fullmäktige föreslagna åtgärder för upphjel¬
pande af civilstatens pensionsinrättnings ekonomiska ställning — hvilka
åtgärder hufvudsakligen skulle bestå deruti: att den särskilda pensio¬
neringen af posttjenstemän borde upphöra; att till enskilda enke- och
pupillfonden borde öfverflyttas det nu till allmänna enke- och pupill¬
fonden utgående statsbidrag af 45,000 kronor om året; att, under för¬
utsättning af upphörande af den särskilda pensioneringen af posttjenste¬
män, delegarnes års- och befordringsafgifter höjdes med 2 procent å
vederbörandes pensionsbelopp; samt att såsom vilkor för erhållande af
pension från pensionsinrättningens tjenstemannafond skulle erfordras
att hafva uppnått 60 år i stället för 55 år — icke kunde anses vara
för framtiden betryggande;
att, äfven om genom dessa fullmäktiges beslut inrättningens ekono¬
miska obestånd blifvit undanröjdt, komitén dock icke skulle ansett sig
kunnat förorda sådana åtgärder, enär inrättningens grunder icke vore
så beskaffade, att de öfverensstämde med ett väl ordnadt pensions-
väsen, och det numera icke funnes så stort behof af pensionering af
civile tjensteinnehafvare vid tidigare ålder än den för rätt till pension
från allmänna indragningsstaten bestämda, att någon särskild anstalt
för sådan pensionerings bestridande erfordrades, och att det alltså icke
3G1
kunde vara lämpligt att för sådant ändamål låta staten bidraga med
afsevärda årliga anslag och delegarne med icke oväsentliga afgifter;
att deu andra af civilstatens pensionsinrättnings uppgifter eller
enke- och barnpensioneringen, hvilken uppgift till största delen tagit
inrättningens tillgångar i anspråk, visserligen vore af vigt för staten
och i synnerhet för tjenstemännen, men att denna pensionering, sådan
den nu vore anordnad, icke tillfredsstälde de anspråk, man numera
stälde på en dylik pensionskassa, hvadan, om den skulle bibehållas,
det vore af nöden att till den grad omarbeta dess bestämmelser, att
det blefve detsamma som att skapa en ny;
att civilstatens pensionsinrättning af dessa skäl icke borde bibe¬
hållas;
att det vore såväl principielt rigtigast som ur rent praktisk syn¬
punkt enklast och lämpligast att låta det bidragsmaximum, som kunde
anses böra för denna angelägenhet åläggas tjenstemännen, uteslutande
användas för pensionering af deras enkor och barn, för hvilket ända¬
mål detta bidrag ock vore i sin helhet erforderligt, samt låta staten,
med befrielse från bidrag till denna pensionering, i stället uteslutande
bestrida kostnaderna för pensionering af tjensteinnehafvare; samt
att minskningen i statens utgifter för det civila pensiousväsendet
derjemte framför allt borde åstadkommas genom införande af strängare
pensionsvilkor för tjenstemännen.
Komitén har derföre ansett, att det civila pensionsväsendet skulle
blifva på lämpligaste sätt ordnadt,
l:o) om, beträffande pensioneringen af de civile tjensteinnehafvarne,
med upphäfvande af nu gällande, i många fall olämpliga, för staten
allt för betungande och i en mängd författningar kringströdda stad-
ganden, en allmänt gällande lag i ämnet utfärdades, i hvilken borde
iakttagas: att bestämmelserna bringades till enhet och likformighet, att
pensionsvilkoren i allmänhet, skärptes mot hvad hittills varit förhållan¬
det, att särskilda föreskrifter lemnades om beräkning af tjenstetid och
om skyldighet att afgå från tjensten vid viss lefnadsålder, att pensions¬
beloppen sattes i förhållande till aflöningen samt minskades och jem-
kades och att afkortade pensioner infördes;
2:o) om, beträffande enke- och barnpensioneringen, en ny, med
hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot och dödlighet på matematiskt-
tekniska grunder bygd, under statens kontroll stående och på dess
bekostnad förvaltad, men för öfrigt allenast med tillskott af delegarne
uppehållen pensionskassa bildades, hvilken kassa borde omfatta väsent-
362
ligen samma delegare, som dem, för hvilkadenofvanförmäldanya pensions¬
lagen skulle gälla.
Komitén hav derjemte uttryckligen förklarat, att den härmed icke
åsyftat, att någon rubbning skulle ske i deras rätt till pension af sta¬
ten, hvilka blifvit utnämnda innan den nya lagen komrne att träda i
kraft, icke heller i den rätt, som nu tillkomme pensionärer eller del¬
egare i befintliga enke- och pupillkassor.
I enlighet med sålunda uttalade grundsatser i afseende å ordnan¬
det af det civila pensionsväsendet, har komitén uppgjort förslag till:
l:o) pensionslag för civilstaten;
2:o) reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn ;
3:o) åtgärder för afveckling af nuvarande pensionsinrättningars
förbindelser m. ro.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i anledning af de af komitén sålunda
framlagda förslag infordrat yttrande dels från inspektören öfver för-
säkringsanstalterna, dels från fullmäktige för delegarne i civilstatens
pensionsinrättning och direktionen öfver samma pensionsinrättning,
dels från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län,
dels från fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning,
samma pensionsinrättnings direktion och Telegrafstyrelsen, dels från di¬
rektionen öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning och Generaltull¬
styrelsen, dels från direktionen för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa, dels ock från Medicinalstyrelsen, har Eders Kongl.
Maj:t i nådigt bref den 13 december 1895, med öfverlemnande af be¬
rörda komitébetänkande jemte deröfver inkomna yttranden, anbefalt
Statskontoret att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt ut¬
låtande i ärendet. För att tagas i öfvervägande vid den nådiga re¬
missens besvarande har Eders Kongl. Maj:t den 7 januari innevarande
År jemväl behagat till Statskontoret öfverlemna 76 stycken särskilda,
men lika lydande protester från lärare vid rikets allmänna läroverk
mot vissa af komitén framlagda förslag; och har Eders Kongl. Maj:t
desslikes under den 24 i samma månad till detta embetsverk öfverlem-
nat transsumt af Riksdagens den 7 maj 1894 aflåtna skrifvelse i anled¬
ning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse, i hvad
denna skrifvelse innefattade en under rubriken: »flottans pensionskassa»
gjord framställning, med nådig befallning att i anledning af berörda
framställning inkomma med underdånigt yttrande i sammanhang med
afgifvande af det öfver komitébetänkandet infordrade underdåniga ut¬
låtande; och får Statskontoret, med återställande af samtliga hit remit¬
terade handlingar, härmed i underdånighet anföra följande.
363
De utvägar, som af komitén angifvits böra anlitas för vinnande
af besparing i pensionskostnaden, skulle vara hufvudsakligen följande:
höjning af pensionsåldern, bestämda föreskrifter om tjensteär sb er åkning,
nedsättning af pensionsbeloppen och borttagande af statens bidrag till pen¬
sionering af enkor och barn, hvilken pensionering derefter skulle bestri¬
das uteslutande af tjenstemäunen 6jelfva.
Hvad då först angår höjning af pensionsåldern utöfver nu bestämda
gränser, så bör dervid märkas, att den tjensteman, som af sjukdom är
urståndsatt, att sköta sin tjenst, eger i regel enligt gällande bestämmel¬
ser rätt att uppbära lika stor del af sin aflöning, som svarar mot den
honom vid pensionsålderns uppnående tillförsäkrade pension, hvadan
det för en sådan tjensteman är likgiltigt, om han står qvar i tjensten
och uppbär lönen eller afgår från tjensten med en denna lön motsva¬
rande pension. Likaså torde i allmänhet tjenstledighet för sjuklighet
eller svag helsas vårdande kunna erhållas, utan att detta för den tjenst-
ledige medför större afdrag å aflöningen än tjenstgöringspenningarne
eller deremot svarande belopp. Då de fleste statstjenstemän äro i sak¬
nad af enskild förmögenhet och tillfälle till förvärf utöfver det tjensten
erbjuder, så skall det för den arbetsduglige tjenstemannen i allmänhet
utgöra ett önskningsmål att få qvarstanna i tjensteutöfning så länge
sådant är honom tillåtet; och nu gällande stadganden lägga i regel
icke hinder i vägen för tjenstetidens utsträckande till 70 år. Enligt
professor Lindstedts undersökningar för perioden 1887 —1892 utgjorde
också medelpensionsåldern 67,2 1 år eller, om telegrafverket icke med¬
räknades, 67,34 år — en ålder som ju icke kan anses låg. Från det
allmännas sida är det deremot ingalunda utan betydelse, om eu stats¬
konst, till följd af den ordinarie innehafvarens otjenstbarhet, under
längre tid måste bestridas af vikarier, hvilka kanske på grund af den
ringa ersättningen tidt och ofta ombytas och hvilka i allt fall mera
sällan kunna anses göra fullt samma gagn, som bör vara att förvänta
af den ordinarie tjensteinnehafvaren.
Den höjning i medellifslängden, som senare tiders statistiska upp¬
gifter framvisa, torde väl hafva något inflytande på pensionskostnaderna;
men frågan, dels i hvad mån medellifslängdens höjning i allmänhet
har rönt inverkan af statstjenstemäunens längre lifsläugd, och dels
huruvida nämnda höjning må anses motsvaras af eu förlängd tjenst-
barhetsålder, torde nu ej kunna besvaras, då någon för sådant ända¬
mål upprättad statistik icke föreligger. Vid sådant förhållande synes
denna höjning icke heller i och för sig lemna tillräckligt säker grund
för framskjutandet af den ålder, då eu civil tjensteman bör afgå från
364
tjensten med rätt till pension. Visst är emellertid, att tjenstbarhets-
tiden är mycket vexlande, beroende dels på rent individuella förhållan¬
den dels ock på beskaffenheten af den verksamhet, åt hvilken tjensten
egnas, i det att det ena slagets verksamhet ställer helt olika anspråk
på sin utöfvare än det andra. Om af naturliga skäl vid bestämmande
af pensionsåldern hänsyn icke kan tagas till sådana omständigheter,
som hafva sin grund i individuella förhållanden, så har det dock visat
sig vara en nödvändighet att rätta pensionsåldern efter beskaffenheten
af det mer eller mindre ansträngande samt på kropps- eller själsförmögen-
heterna eller på beggedera mer eller mindre nötande arbetet. Att till
sistberörda omständigheter måste tagas hänsyn har äfven af komitén
blifvit erkändt; och i viss män har äfven i lagförslaget sådan hänsyn
fått göra sig gällande. Det vill dock synas, som hade komitén i berörda
hänseende icke alltid till fullo beaktat sådana omständigheter, som gifvit
anledning till vissa nu befintliga, af komitén endast såsom brist på
likformighet betecknade skiljaktigheter i vilkoren för pensions erhållande.
De särskilda erinringar, som härutinnan kunna göras, torde det dock
blifva lämpligare att framställa vid granskningen af lagförslagets detalj-
stadganden.
Om å ena sidan den vid 1877 års Riksdag antagna allmänna be¬
stämmelsen angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension vid
65 lefnadsår, derest ett minimiantal af 35 tjensteår då jemväl vore
uppnådt — ett stadgande, som erhållit sin motsvarighet i den skyldig¬
het att vid samma lefnads- och tjensteålder afgå från tjensten, som
enligt vilkoren för åtnjutande af de vid senast skedda löneregleringar
fastälda löneförmåner i allmänhet ålagts dylik tjensteinnehafvare
ovilkorligen måste, i betraktande af de stora fördelar, som en fullt
arbetsför tjenstemannakår erbjuder det allmänna, vara ett steg taget i
den rätta rigtniugen och såsom sådant värdt allt erkännande, så kan
dock å andra sidan ej förnekas, att, derest det finnes behöfligt att i nu
bestående pensionsförhållanden vidtaga till besparing i kostuaderua
ledande förändringar, en höjning af pensionsåldern skulle vara af in¬
flytande. Nödig omtanke om statens egna intressen synes dock kräfva,
att vid en sådan höjning försigtighet iakttages; och det vill synas, som
skulle vissa af de af komitén förordade bestämmelser i allt för hög
grad försvåra bemödandet att genom mindre tjenstbara medlemmars
aflägsnande hålla personalen så tjenstduglig, som ett behörigt aktgifvande
på det allmännas fördel kräfver. Sålunda måste det anses mindre väl¬
betänkt att vilja ytterligare skärpa de nu gällande vilkoren för lärarnes
vid elementarläroverken pensionsrätt; — att eu skärpning verkligen
365
blefve följden, derest komiténs förslag antages, framgår uppenbart af
innehållet i de af komitén formulerade läkarebetyg, som skulle erfordras
för erhållande af pension vid tidigare ålder än 70 år. Till följd deraf
att framlagda förslag om lönereglering för desse lärare icke vunnit
framgång, gälla visserligen för dem ännu de äldre föreskrifterna om
pensionsrättens inträdande vid 70 lefnadsår och 30 års oafbruten tjenste¬
tid; men ifall sjuklighet eller försvagadt helsotillstånd genom veder¬
börande läkares intyg styrkes, beviljas pension vid 65 lefnads- och vid
pass 40 tjei^teår. Det sparsamhetsskäl, som af komitén åberopats så¬
som hinder för att undantaga lärarestaten vid den föreslagna allmänna
höjningen af pensionsåldern, bör icke få tillräknas afgörande inflytande
i eu så vigtig sak. Kongl. stadgan för elementarläroverken den 14
augusti 1856 föreskref, att lärare vid fylda 60 lefnadsår, sedan han 35 år
varit i allmän tjenst och deraf minst 30 vid elementarläroverk anstäld,
vore berättigad till afsked med åtnjutande af emeritilön. När seder¬
mera vid 1856—58 årens Riksdag fråga väcktes om pensionsrätt för
dessa lärare, funno Rikets Ständer det obestridligt, att elementarlärarens
kall i högre grad än de flesta andra tjenster toge såväl själs- som
kroppskrafter i anspråk, hvarför det ansåges önskvärdt, om lärarne vid
elementarläroverken kunde vid eu tidigare ålder än den för tjenstomän
i allmänhet föreskrifna komma i åtnjutande af tillräckliga pensioner.
Jemväl så sent som den 19 maj 1890 har Riksdagen, med bifall till
hvad Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit, medgifvit, att
samtlige ordinarie lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken
skulle ega rätt och äfven skyldighet att vid 65 lefnadsår och minst 35
tjensteår afgå med pension, en förmån som skulle tillkomma gymnastik¬
lärare redan vid den nu bestämda gränsen af 60 lefnads- och 30 tjensteår.
Den lönestat för lärarne, till hvilken denna pensionsreglering anslöt
sig och som utgjorde förutsättning för densamma, godkändes deremot
icke af Riksdagen, hvarför ej heller nådig fastställelse af pensions-
regleringen förekommit. Då fråga om lönereglering för lärarne vid de
allmänna läroverken ånyo förevar vid 1892 års Riksdag, uttalades af
statsutskottet, att, enär en dylik ändring af gällande föreskrifter om
lärarnes pensionering skulle blifva af gagn för läroverken utan att
medföra någon nämnvärd utgift för statsverket, utskottet icke funnit
något att deremot erinra. Det bör jemväl ihågkommas, att det ansetts
behöfligt vid 1876 års Riksdag nedsätta pensionsåldern för folkskole¬
lärare från 60 till 55 lefnadsår; och det framhölls vid detta tillfälle
särskild^ att om någon hade en tjenstgöring, som i förtid förtröttade
366
hans sinne, förslappade hans spänstighet och förnötte hans kraft, så
vore det läraren.
De gensagor, som af nästan samtliga i ärendet hörde vederbörande
uttalats i anledning af lagförslagets 3 och 4 §§ synas äfven maua till
varsamhet vid införandet af bestämmelser i syfte att framtvinga ett
qvarstående i tjensten utöfver den ålder, som vid senast skedda löne¬
regleringar befunnits lämplig för afgång med pension.
Resultatet af komiténs förslag till höjning af pensionsåldern be¬
räknas af professor Lindstedt innebära ett framskjutaude.af pensions¬
åldern med jemt två år, det vill säga från 67,21 till 69 } år.
Den andra utväg, som komitén förordat för vinnande af minsk¬
ning i pensionskostnaden, är iuförandet af bestämda föreskrifter om
tjenstearsberäkning. Då det blir tillfälle att längre fram granska den
formulering, komitén gifvit åt en i nämnda syfte föreslagen lagparagraf
(§ 7), så skall det i detta sammanhang endast erinras, att berörda stad¬
gande, om än i viss män egnadt att skärpa begreppet tjensteår och
på detta sätt i enstaka fall antingen fördröja pensioneringen eller för¬
anleda afkortning i pensionsbeloppet, detta begrepp dock från en annan
sida sedt och särskild!, om afseende fästes vid motiveringen gifvits en
utsträckning, som det för närvarande icke eger och som kan i icke
ringa grad motverka det mål, komiterade åsyftat.
Att nedsättning af pensionsbeloppen skall utgöra ett direkt och
säkert medel till nedbringande af pensionskostnaden ligger i sakens
natur; men förvisso skall det alltid blifva förenadt med den största
svårighet att i pensionsbelopp, hvilka framgått ur en i hvarje fall om¬
sorgsfull afvägning af olika på frågan inverkande förhållanden, vidtaga
rubbningar — efter helt andra regler än dem, som vid det ursprung¬
liga beloppets fastställande fått göra sig gällande — utan att detta
skall leda till oegentligheter af mången gång ännu betänkligare art
än dem, man velat undanrödja. Komitén har, som det vill synas, under
sitt bemödande att vinna likformighet underskattat den väsentliga skil-
naden mellan de aflöningsbelopp, som vid de under senare åren verk-
367
stälda löneregleringar fastställs, och dem, med hvilka detta icke är
händelsen. Dels hafva nemligen vid dessa löneregleringar löneförmå¬
nerna i allmänhet blifvit icke obetydligt höjda och dels hafva de för¬
delats i lön och tjenstgöringspenningar, hvarvid hänsyn särskildt skolat
tagas till den omständighet, att lönen skulle så afpassas, att ett der¬
emot svarande belopp blefve lämpligt såsom pension åt den afskeds¬
tagande tjenstemannen. Att — såsom komitén erinrar — vid berörda
fördelning jemväl audra hänsyn bort och äfven fått göra sig gällande,
är rigtigt; men detta synes dock icke kunna i väsentlig mån förringa
bedydelsen af /önebeloppet såsom norm för pensionen. En blick på
den komitébetänkandet bifogade tabell, innefattande jemförelse mellan
nu bestämda och af komitén förordade pensionsbelopp, utvisar tydligt,
i hvilken ogvnsam ställning de grupper af tjenstemän skulle komma,
hvilka ännu icke fått sina aflöningsförmåner reglerade och fördelade i
lön och tjenstgöringspenningar, såsom exempel hvarå torde kunna an¬
föras: fångvårdsstaten, stuteristaten, lärarne vid de allmänna läroverken
m. fl. Sålunda skulle en lektor vid allmänt läroverk, hvilken nu er¬
håller i pension 3,600 kronor få denna minskad med 600 kronor.
Enligt komiténs beräkningar skulle genom antagande af dess för¬
slag högsta pensionsrätt, nedsättas för 4,210 tjenster med ett samman-
lagdt, belopp af 1,121,279 kronor. I denna summa ingå bland andra
följande poster nemligen:
för allmänna läroverken omkring ............................ kronor 400,000: —
„ poststaten ,, „ 125,000: —
„ provinsialläkarne „ ,, 40,000: —
„ fångvårdspersonalen ,, „ 35,000: —
eller omkring kronor 600,000: —
Den besparing, som genom pensionernas nedsättning skulle vinnas,
kornme alltså att till nästan hälften ske på bekostnad af poststaten och
de allmänna läroverkens personal. Lägger man härtill, att äfven fång-
vårdstjenstemännens aflöning i allmänhet icke är delad i lön och tjenst¬
göringspenningar, hvilket, har till följd, att pensionerna för alla dem,
hvilkas aflöning icke öfverstiger 3,000 kronor, för närvarande utgå med
100 procent, skulle pensionsbeloppens beräkning enligt komiténs för¬
slag synnerligen tungt drabba dessa.
I detta sammanhang bör erinras, hurusom å andra sidan pensions¬
rätt skulle tillerkännas 303 tjensteinnehafvare, hvilka ansetts för när¬
varande sakna d}dik rätt. Sammanlagda pensionsbeloppen för dessa
tjenster uppgå till ej mindre än 455,690 kronor, hvarmed ofvannämnda
368
besparing skulle minskats, derest icke flertalet af dessa tjensteinne-
hafvare redan nu, efter derom af Eders Kongl. Maj:t väckta förslag,
plägat af Riksdagen tilläggas pension. Då emellertid alla dessa tjenste-
män synas böra ega samma rätt till pension som andra ordinarie tjenst-
innebafvare med löner på stat, som blifvit af Eders Kongl. Maj:t och
Riksdagen faststäld, så torde intet vara att erinra mot, att denna pen-
sionsrätt jemväl blifver dem i allmän författning tillförsäkrad.
Slutligen bar ock såsom en hufvudsaklig utväg för nedbringande
af statens utgifter för ifrågavarande pensionsväsen förordats, att pensio¬
neringen af de civile tjenstemännens etiker och barn skulle uppehållas ute¬
slutande genom af gifter af tjenstemännen sjelfve och statens bidrag helt och
hållet indragas.
Dessa statsbidrag utgjorde år 1895:
till civilstatens pensionsinrättning .............................. kronor
„ tullstatens enskilda pensionsinrättning ............... „
„ telegrafverkets enke- och pupillkassa ............... „
„ elementarlärarnes d:o d:o ............... „
45,000: —
27,573: 72.
5,000: —
69,851: —
' Anmärkning: Af sistnämnda bidrag hafva 65,000
kronor blifvit beviljade såsom ersättning för den elementar-
lärarne enligt presterskapets privilegier tillkommande rätt
till nådår; hvarjemte såsom ersättning för nämnda förmån
beviljades viss andel i stiftens emeritikassor. Denna andel,
utgörande 288,097 kronor 18 öre, ingår alltså uti kassans
nuvarande kapitaltillgång.
„ tullverkets pensionering af fattiga enkor och
barn .............................................................................. „ 28,150: 2 7.
säger kronor 175,574: 9 9.
Härtill böra läggas de å allmänna indrag-
ningsstaten utgående beneficier och benådningar
till enkor och barn......................................................... ,, 55,513: 69.
Summa kronor 231,088: 6 8.
Hvad angår det till lärarnes vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa, i kraft af 1876 års riksdagsbeslut, utgående beloppet
65,000 kronor såsom ersättning för privilegienådårets upphörande, så
369
synes den af komitén lemnade historiska utredningen angående detta
anslags tillkomst och natur tydligt ådagalägga, att för anslagets indrag¬
ning erfordras icke blott delegarnes utan äfven kyrkomötets medgif¬
vande.
Genom indragning af ofvannäumda anslag och sammanförande
af alla dessa enke- och pupillkassor till en ny pensionskassa har äfven
åsyftats minskning i kostnaden för förvaltningen af de för pensionering
af enkor och barn erforderliga tillgångar. Förvaltningsutgifterna under
år 1895 uppgingo för civilstatens, telegrafverkets, elementarlärarnes och
tullstatens enskilda pensionsinrättningar till sammanlagdt 83,093 kronor
75 öre, deraf på den förstnämnda belöpte 69,301 kronor 79 öre eller
omkring $ af hela kostnaden. Då emellertid civilstatens pensions-
inrättnings förvaltningskostnad i medeltal för åren 1886—1895 uppgått
till 61,602 kronor, torde sistnämnda summa få anses rigtigare angifva
den verkliga årliga kostnaden för förvaltningen af civilstatens pensions-
iurättning; och totalsumman af de fyra kassornas årliga förvaltnings-
utgifter blir då 75,393 kronor 96 öre. Då förvaltningskostnaden för
telegrafverkets, lärarnes vid elementarläroverken och tullverkets pen¬
sionskassor sammanlagdt icke uppgår till fullt 13,800 kronor, så torde
mot kostnaderna för dessa trenne kassors förvaltning icke någon skälig
anmärkning kunna göras. Deremot förefalla utgifterna för förvaltningen
af civilstatens pensionsinrättning alltför höga, då man finner, att samma
utgifter för de med denna inrättning närmast jemförliga pensionskas¬
sorna: för personalen vid statens jernvägstrafik, folkskolelärarne och
presterskapet under år 1895 endast utgjort respektive 6,969 kronor 8
öre, 21,164 kronor 43 öre och 23,102 kronor 47 öre. Genom den af
komitén förordade sammanslagningen af civilstatens, telegrafverkets,
tullstatens och lärarnes vid elementarläroverken pensionskassa skulle
visserligen, efter komiténs beräkning, förvaltningskostnaderna nedbringas
från ofvan angifna 75,393 kronor 96 öre till i rundt tal 40,000 kronor,
hvilken kostnad skulle bestridas ensamt af staten, under det att af
statsmedel för närvarande icke utgår något annat förn ältning sh\ Artig till
dessa kassor än 5,000 kronor till lärarnes vid elementarläroverken enke-
och pupillkassa, hvarvid dock är att märka, att sistnämnda kassas för¬
valtning bestrides af den af staten aflönade direktionen öfver folkskole-
lärarnes pensionsinrättning. Men till nyssnämnda 40,000 kronor bör
läggas den ökning i statens utgifter, som med nödvändighet lärer följa
dels af förslaget om samtliga tjenstemannapensioners utbetalning genom
Statskontoret och dels af förslaget om länsstyrelsernas befattning med
47
370
redovisning af delegareafgifter till den nya enkekassan och med pen¬
sioners utbetalning från samma kassa. Att Statskontoret icke utan för¬
stärkning af arbetskrafter skulle kunna belastas med de nya göromål
af flerfaldig art. som enligt komitéförslaget borde komma att tillhöra
embetsverket, torde för den, som känner svårigheterna att med den be-
flntliga personalen på tillfredsställande sätt besörja Statskontorets nu¬
varande åligganden, vara alldeles gifvet. Af direktionen öfver civil¬
statens pensionsinrättning har jemväl blifvit visadt, hurusom det inom
vissa stater och kårer synnerligen betungande arbetet med uträkning,
uppbörd och redovisning af delegarnes afgifter antagligen icke kunde
inom de större embetsverken verkställas utan anlitande af särskild
arbetskraft. Det torde derför, äfven om man skulle våga antaga, att
utgiftsstaten för den nya pensionskassan kunde begränsas inom det af
komitén kalkylerade belopp, med ganska stor sannolikt kunna förutsägas,
att någon afsevärd besparing i förvaltningsutgifterna icke är att vänta
genom bifall till den af komitén förordade förening af flera nu befint¬
liga pensionskassor. Slutligen bör erinras, att delegarne i samtliga af
sammanslagningsfrågan berörda enke- och pupillkassor, hvar och en
för sin kassa, bestämdt motsatt sig en dylik sammanslagning.
Beträffande frågan om behofvet och lämpligheten af en gemensam
pensionslag för samtliga civile tjenstemän, så torde af hvad ofvan blifvit
anfördt rörande förslaget om en allmän höjning af pensionsåldern hafva
framgått, att det inom den civila tjenstemannakåren finnes grupper,
hvilkas verksamhetsområden och andra på pensioneringen inverkande
omständigheter äro så väsentligt olika, att redan bestämmelserna an¬
gående pensionsåldern icke kunna blifva annat än ganska vexlande.
Äfven avlöningsförhållandena uppvisa bestämda skiljaktigheter, beroende
icke allenast på olika löneregleringsgrunder utan äfven på tjensternas
beskaffenhet, i det att för somliga tjensteinnehafvare statslönen är den
enda inkomstkällan, men utgör för andra endast en mer eller mindre
väsentlig del af den påräknade årsinkomsten, såsom förhållandet är med
provinsialläkare, landtbruksingeniörer, förste landtmätare m. fl. Hvad
särskildt beträffar kommissionslandtmätare, så åtnjuta de ingen aflöning
af statsmedlen, men pensioneras icke desto mindre af staten. Dessa
och andra omständigheter, hvilka blifvit af de i ärendet hörda veder¬
börande framhållna, torde utgöra tillräckliga bevis på de svårigheter,
som städse skola möta för att i en lag sammanföra alla föreskrifter om
civile tjenstemäns pensionering. Den blifvande detaljgranskningen af
lagförslaget torde komma att visa nödvändigheten af återupptagandet
af åtskilliga af komitén uteslutna bestämmelser, såsom om qvalificerad
371
tjenstgöring såsom vilkor för pensionera^ i vissa fall m. m., och detta
skulle naturligen i sin mån bidraga till, att lagen sönderfölle i så många
undantagsstadganden, att det väsentliga skälet för lagens tillkomst eller
vinnande af enhet i föreskrifter i det närmaste förfelades, ty det lär
icke böra ifrågakomma att endast för ernående af formel enhet uppoffra
bestämmelser i sak, hvilka visat sig både nödiga och nyttiga. Pensious-
reglering efter gemensamma grunder förutsätter befintligheten af löne¬
regleringar, upprättade enligt väsentligt samma grunder för alla de
tjensteinnehafvare, å hvilka pensionslagen skulle ega tillämpning. Stats¬
kontoret skulle derför ansett lämpligare, att i en pensionslag endast
upptagas sådana allmänna bestämmelser, som kunde och borde ega
giltighet för åtnjutande af alla af statsmedel utgående pensioner;jhvar-
emot de mera speciela pensionsvilkoren fortfarande som hittills borde
bestämmas i sammanhang med uppgörandet af lönestaten för hvarje
särskildt verk eller kår och inrymmas bland andra vilkor för åtnjutande
af der anvisade förmåner.
Statskontoret öfvergår nu till eu granskning af de särskilda be¬
stämmelserna i komiténs förslag till pensionslag och iakttager dervid
den ordning, hvari de finnas der upptagna.
§ 2-
Icke blott den vid statens jernvägar anstälda personalen, utan
jemväl telegrafstaten torde böra från lagens bestämmelser undantagas
och denna § omredigeras i sådant syfte. Hvad telegrafverkets perso¬
nal beträffar, lär det för staten innebära beaktansvärda fördelar, att dess
peusionsinrättning jemväl för framtiden bibehålies;
och Statskontoret tillåter sig i detta hänseende åberopa hvad af
direktionerna för telegrafverkets och civilstatens pensionsinrättningar
blifvit anfördt.
§ 3.
Efter uppnådda 65 lefnadsår är hvarje ytterligare lefnadsår af så
stort inflytande på tjenstbarheten och vederbörandes förmåga att utan
allvarligt men för helsan tåla det med tjenstens behöriga utöfning för-
372
enade arbete, att tillfälle till afgång från tjensten med pension för åter¬
stående lifstid icke bör alltför mycket försvåras. Då enligt professor
Lindstedts utredning 67 år är den medelålder, i hvilken de civile tjeuste-
männen i allmänhet afgå från tjensten med pension, och då denna ålder
alltså för närvarande torde få anses såsom den, då behofvet att begagna
pensionsrätten för flertalet tjenstemän gör sig gällande, saknas tillräck’
lig anledning att vid en eventuel höjning af pensionsåldern öfverskrida
nämnda åldersgräns. Det synes derför, som skulle såsom allmän regel
kunna bestämmas, att civile embete- och tjenstemäns samt betjentes
rätt att afgå med pension skall inträda vid uppnådda 67 lefnadsår, ifall
erforderligt antal tjensteår då innehafves.
På grund af särskilda förhållanden bör dock från denna allmänna
regel göras sådana undantag, att rätt till pension under nyssnämnda
förutsättning inträder:
l:o) vid 65 år för:
bevakningspersonalen vid fång vårdsanstalterna;
förste landtmätare och kommissionslandtmätare;
landtbruksingeniörer;
postvaktbetjente;
bevakningspersonalen vid tullverket, jemväl öfveruppsyningsmän;
tjenstemän och betjente vid skogsstaten;
professorer och e. o. professorer vid rikets universitet, Karolinska
institutet, veterinärinstitutet, tekniska högskolan och fria kon¬
sternas akademi;
lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af gymuastik-
lärare;
lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium; samt
läkare vid hospital och asyler för sinnessjuka;
2:o) vid 60 år för:
gymnastiklärare och
provinsialläkare.
Den af komitén föreslagna höjning af pensionsåldern för förste
landtmätare, öfveruppsyningsmän vid tullverket och gymnastiklärare
från 60 till 70 år samt för provinsialläkare från 60 till 65 år kan icke
anses vara tillfredsställande motiverad. Om ock förste laudtmätarnes
nuvarande pensionsålder förefaller väl låg, torde den dock icke böra
höjas med mer än 5 år, hvarigenom den skulle blifva densamma, som
nu är bestämd för kommissionslandtmätare. Beträffande öfveruppsynings-
männens vid tullverket tjenstgöringsförhnllanden, äro af Generaltullsty¬
relsen lemnade sådana upplysningar, att komiténs förslag att höja deras
873
pensionsålder utöfver den öfriga bevakningspersonalens vid tullverket
torde böra förfalla. Hvad angår gymuastiklärarne och proviusialläkarne,
så lär det icke kunna förnekas, att deras tjenstgöring är af den an¬
strängande beskaffenhet och ställer så stora anspråk på helsa och
krafter, att de endast undantagsvis kunna anses fullt tjenstbar efter
uppnådda 60 lefnadsår, hvadan någon ändring i nuvarande bestämmel¬
ser icke är att tillråda.
Mot den af komitén föreslagna höjningen af pensionsåldern från
65 till 70 år för postvaktbetjente får Statskontoret åberopa de skål,
som anförts uti en af byråchefen Kolmodin, såsom ledamot af komitén,
afgifven reservation.
Tjensteinnehafvare, som uppnått 70 lefnadsår och det för full
pensions erhållande nödiga antalet tjensteår, bör vara skyldig att från
tjensten afgå. Enahanda skyldighet bör (dock under samma förutsätt¬
ning i afseende å tjensteårens antal) inträda jemväl efter uppnådda 65
lefnadsår, derest tjensteinnehafvaren af sjukdomsfall, som räckt öfver 6
månader, varit förhindrad att helt eller delvis bestrida sina tjenste¬
göromål.
Derest lagen skulle komma att gälla jemväl telegrafverket, torde
ytterligare böra hänföras under:
l:o) eller 65 år:
stationsbetjente vid telegrafverket (ifall deras anställning är så¬
dan, att denna lag skall blifva på dem tillämplig);
telegrafdirektörer;
2:o) eller 60 år:
tjensteinnehafvare vid telegrafverkets stationer, ej särskild nämnd.
Såsom skäl, hvarför Statskontoret icke ansett sig böra tillstyrka
högre pensionsålder för telegraftjenstemännen, får Statskontoret hän¬
föra sig till de uttalanden, som förekomma i direktionens öfver tele¬
grafverkets pensionsinrättning utlåtande och byråchefen Wennmans
särskilda yttrande till Telegrafstyrelsens protokoll.
§ 4.
Med iakttagande af de i § 3 föreslagna förändringar, torde be-
hofvet af särskilda bestämmelser för det i § 4 först omförmälda alterna¬
tivet kunna anses hafva upphört; och då de i paragrafens senare alternativ
afhandlade fall ega nära samband med den i § 6 upptagna frågan om
pension vid olycksfall, har Statskontoret ansett lämpligast att under §
374
6 behandla, äfven sist omförmälda anledning till otjenstbarhet såsom
grund för tidigare pensionering.
§ 5.
Uå ingen bör beviljas pension utan att hafva tjenstgjort en längre
tid, torde det nu faststälda antalet af 35 tjensteår böra bibehållas för
civile tjenstemän i allmänhet. För en del af dessa tjensteman är dock
nödigt stadga ett något mindre antal tjensteår, detta beroende i vissa
fall på tjenstgöriugens mera ansträngande art, i andra åter på de län¬
gre förberedelser, som kräfvas för att förvärfva erforderlig kompetens
till vissa befattningar. Att såsom nu är fallet beträffande flertalet af
universitetens lärare och tjenstemän samt åtskilliga, hvilka med dem
ansetts likstälde, eftergifva hvarje anspråk på viss tids anställning i
statskonst såsom vilkor för pension, torde icke vara behöfligt. Nu
nämnde lärare synas dock äfven framgent böra intaga en undantags¬
ställning i detta hänseende. Gällande pensionsbestämmelser äro i fråga
om tjensteårens antal — der sådant antal är föreskrifvet — ganska
vexlande, men dessa vexlande bestämmelser kunna dock icke sägas
vara beroende af tillfälligheter utan i allmänhet välgrundade och böra
i sådant fall fortfarande bibehållas. För vissa grupper af tjenstemän
har det äfven ansetts nödigt att såsom vilkor för pensionsrätt före¬
skrifva qvalificerad tjenstgöring.
Om 35 tjensteår uppställas såsom regel för pension, bör alltså
öfvervägas, i hvilka fall för pensionsrätten skulle erfordras ett mindre
antal tjensteår. För närvarande pensioneras förste landtmätare, kom-
inissionslandtmätare, storskiftes- och afvittringslandtmätare, chefen för
Landtbruksstyrelsen, tullverkets bevakningspersonal, gymnastiklärare
äfvensom sjuklige eller till helsan försvagade landtbruksingeniörer samt
tjenstemän och betjente vid skogsstaten vid 30 tjensteår. För provin¬
sialläkares pensionsrätt erfordras 25 tjensteår, för tekniska högskolans
och veterinärinstitutets lektorers äfvensom för lärarnes och direktörens
vid musikaliska akademiens konservatorium pensionsrätt är tjensteåldern
20 år. För stationspersonalen vid telegrafverket är ingen annan tjenste-
ålder stadgad än den, som betingas af bestämmelsen om pensionsrätt
vid 95 sammanräknade lefnads- och tjensteår. Slutligen är för univer¬
sitetens professorer och adjunkter, räntmästare, bibliotekarier och vice
bibliotekarier, Karolinska institutets professorer, e. o. professorer och
adjunkter, tekniska högskolans professorer, barumorskelärarne, veteri-
375
närinstitutets professor samt lärarne vid akademiens för de fria kon¬
sterna läroverk ingen viss tjensteålder för pensionsrätt föreskrifven.
Af alla dessa tjenstemannagrupper, för hvilka nu ett mindre an¬
tal än 35 tjensteår tinnes stadgadt såsom vilkor för pensionsrätt, upp¬
tager komitéförslaget endast provinsialläkarne och lärarne vid musi¬
kaliska akademiens konservatorium såsom undantag från den äfven af
komitén uppstälda regeln om 35 tjensteår, men tillägger en ytterligare
grupp, nemligen läkarne vid hospital och asyler för sinnessjuka, och
skulle nu angifne läkare och lärare ega pensionsrätt efter 30 års
tjenstetid.
De skäl, som af komitén anförts för att några bestämmelser om
storskiftes- och afvittringslandtmätares pensionsrätt icke skulle i denna
lag upptagas, synas fullt giltiga. Hvad åter angår förste landtmätarne
och bevakningspersonalen vid tullverket så och då deras pensionsålder,
enligt hvad härofvan blifvit föreslaget, skulle höjas till 65 år, torde
tjensteåldern äfven kunna sättas 5 år högre än för närvarande och
någon undantagsställning i detta hänseende alltså icke vara för dem
vidare erforderlig. Sådan undantagsställning torde icke heller vara
nödig beträffande kommissionslandtmätare. Chefens för Landtbruks-
styrelsen undantagsställning synes jemväl på de af komitén anförda
grunder kunna upphäfvas. Något särskildt stadgande om pensionsrätt
för sjuklige eller till helsan försvagade landtbruksingeniörer samt
tjenstemän och betjente vid skogsstaten synes icke heller vara af
verkligt behof påkalladt. Att gymnastiklärarens kall är ett bland
de mera ansträngande, lär icke kunna förnekas, och då de flesta
gymnastiklärare, vare sig de egnat sin tid uteslutande åt tjenstgöring
såsom gymnastiklärare eller delat den mellan sådan och militär tjenst¬
göring, efter 30 års verksamhet torde hafva uppnått en lefnadsålder,
som lägger hinder i vägen för ett med framgång fortsatt utöfvande af
gymnastiklärarens kall, kunna goda skäl anses tala för bibehållande af
nuvarande bestämmelse om 30 års tjenstgöring vid gymnastiska central¬
institutet eller vid allmänt läroverk. Så väl den jemförelsevis långa tid,
som åtgår för förberedelser till läkarens vigtiga kall, som äfven den
mödosamma tjenstgöring, hvilken åligger en provinsialläkare och i regel
gör det omöjligt för honom att vid mera framskriden ålder kunna på
ett för sig sjelf och det allmänna fullt tillfredsställande sätt fylla sina
mångahanda värf, äro skäl, hvilka kraftigt tala för att icke nu vidtaga
förändringar i de bestämmelser i afseende å tjensteårens antal, som
vid senast skedda pensionsregleringar befunnos nödiga och nyttiga.
Det bör nemligen särskildt påpekas, att Riksdagen år 1884 nedsatte
376
antalet tjensteår från dittills stadgade och af Eders Kongl. Maj:t i
proposition till samma års Riksdag föreslagna 30 år till 25, men tilläde
i stället bestämmelsen om qvalificerad tjenstgöring under 20 år. Då
väl inga sådana omständigheter sedan dess inträffat, som kunna anses
tillfredsställande motivera en återgång till det äldre stadgandet, synes
bestämmelsen om 25 tjensteår böra bibehållas; dock bör i sådan händelse
naturligtvis icke heller någon ändring ske i föreskriften om den qvali-
ficerade tjenstgöringen under 20 år. Det af komitén åberopade motivet
härför eller pensionsbeloppets sänkning från 4,000 till 3,700 kronor kan
ej anses ega afgörande betydelse. Deremot torde komiténs förslag om
en lägre tjensteålder än den nu bestämda för hospitals- och asylläkare,
såsom innefattande en till höjning af pensionskostnaden ledande för¬
ändring, hvilken icke bör vidtagas med mindre behofvet blifvit be¬
hörigen ådagalagdt, i den ordning frågan nu blifvit väckt icke böra
till någon åtgärd föranleda. Beträffande telegraftjenstemännen lärer,
derest på sätt under § 3 blifvit föreslaget pensionsåldern skulle be¬
stämmas till 60 år, någon undantagsställning i afseende å tjensteårens
antal icke vara erforderlig.
Såsom ofvan blifvit nämndt finnas för närvarande icke några före¬
skrifter om viss tjensteålder såsom vilkor för pensionsrätt för universi¬
tetens professorer och adjunkter, räntmästare, bibliotekarier och vice
bibliotekarier, Karolinska institutets professorer, e. o. professorer och
adjunkter, tekniska högskolans professorer, barnmorskelärarne, veterinär-
institutets professorer samt lärarne vid akademiens för de fria konsterna
läroverk. Enligt komiténs förslag skulle för dem alla hädanefter stadgas
eu tjensteålder af 35 år; och såsom skäl härför har, förutom lefnads-
ålderns höjande till 70 år, hufvudsakligen åberopats, dels att genom
införande af den af komitén föreslagna bestämmelse om rätt till af-
kortad pension vid hvilken tjensteålder som helst vederbörande aldrig
skulle helt och hållet gå miste om pension, dels ock att i vissa fall,
då sådant ansåges af omständigheterna påkalladt, fyllnadspension kunde
af Riksdagen begäras. Att dessa skäl måste ega full giltighet, såvidt
fråga är om räntmästare, bibliotekarier och vice bibliotekarier, synes
icke vara tvifvel underkastadt. Deremot torde vigtiga omständigheter
kunna åberopas för att icke med ens fastställa en så hög tjensteålder
som 35 år för nu ifrågavarande lärare. Synnerligen tidsödande studier
och andra förberedelser för den akademiska lärarens, vetenskapsmannens
eller konstnärens framgångsrika verksamhet äro i allmänhet nödvändiga
förutsättningar för befordran till befattningar af ifrågavarande art, och
då det fria arbetet och den själfständiga forskningen torde vara särskildt
377
*
egnade att åstadkomma erforderlig kompetens för ett värdigt fyllande
af de fordringar, som ställas på målsmännen för de olika grenarne af
vetenskap eller konst, synes det vara obilligt om den tid, som användts
i sådant syfte, skulle vid bedömande af pensionsrätten aktas mindre
än den verksamhet, som utöfvas af en e. o. tjensteman i något af
statens embetsverk och som har alldeles samma betydelse för dennes
förvärfvande af erforderlig skicklighet för bestridande af en ordinarie
tjensteman göromål. Det torde väl ock hafva varit svårigheten att i
vissa tjensteår omsätta värdet af nyssnämnda förarbeten, som orsakat
utelemnandet af hvarje bestämmelse om tjensteårens antal såsom vilkor
för den rätt till pension, hvilken nu tillkommer de akademiska lärarne
och några med dem jemförliga. Under fullt erkännande å ena sidan
af dessa svårigheters tillvaro och å den andra af önskvärdheten af
någon bestämmelse i detta afseende, kan här endast förslagsvis fram¬
kastas, huruvida icke möjligen det antal af 20 tjensteår, som för när¬
varande är bestämdt för tekniska högskolans och veterinärinstifutets
lektorer samt för konservatorielärarnes pensionsrätt, borde fästas såsom
vilkor för nu omhandlade professorers m. fl:s enahanda rätt och för nyss¬
nämnda lektorer stadgas en tjensteålder af 30 år.
Alla nuvarande bestämmelser angående qvalificerad tjenstgöring
såsom pensionsvilkor hafva af komitén ansetts öfverflödiga och på den
grund uteslutits. För närvarande äro sådana vilkor bestämda rörande
pensionsrätten för en del af bevakningen vid fångvårdsanstalterna,
landshöfdingar, förste landtmätare, kommissionslandtmätare, storskiftes-
och afvittringslandtmätare, landtbruksingeniörer (dock endast under vissa
förutsättningar, gymnastiklärare, lektorer vid tekniska högskolan och
veterinärinstitutet samt provinsialläkare. Man skulle kunna hänföra
de skäl, som torde hafva föranledt dessa undantagsbestämmelser till
tvenne slag nemligen dels Bådana, som afse förekommande af beford¬
ringar i ändamål att bereda vederbörande fördelaktigare pensions¬
förmåner, och dels sådana, som påkallats af det förhållande, att pensions¬
rätt inträder vid tidigare lefnads- och tjensteår än den i allmänhet
stadgade. För erhållande af landshöfdingepension var ursprungligen
bestämdt, att vederbörande skulle hafva tjenstgjort såsom landshöfding
minst fem år före afskedstagande!; vid pensionsregleringen år 1884
förändrades denna tidsbestämmelse till 10 år. Då det skäl, som af
komitén anförts för borttagande af detta särskilda vilkor, icke synes
utgöra öfvertygande bevis för behofvet af eu förändring, torde bestäm¬
melsen om 10 års minimitid såsom landshöfding fortfarande böra qvar¬
stå såsom pensionsvilkor för desse embetsmål Hvad angår det sär-
■13
378
skilda vilkor af 20 års anställning i ordinarie tjenst å fångvårdens stat,
som finnes fästadt vid den åt en del af bevakningspersonalen vid fång-
vårdsanstalterna år 1882 medgifna pensionsrätt, så torde intet skäl
finnas för bibehållande åt en bestämmelse, hvilken synes hafva till¬
kommit under förutsättning af nämnda personals pensionering vid lägre
lefnads- och tjensteålder än deri för civile tjensteman i allmänhet be¬
stämda. Eders Kong], Maj:t föreslog nemligen 1882 års Riksdag att
på grund af den mödosamma och svåra vakttjenstgöringen tillerkänna
denna bevakningspersoual rätt till pension redan vid 60 lefnads- och
30 tjensteår, derest vederbörande minst 20 år innehaft ordinarie tjenst
på fångvårdens stat; men då Riksdagen biföll förslaget på det sätt,
att pensionsrätt skulle inträda först vid uppnådda 65 lefnads- och 35
tjensteår, bortföll i sjelfva verket skälet för bibehållande af det i den
nådiga propositionen föreslagna särskilda vilkoret af 20 års anställning
i ordinarie fångvårdstjenst. Beträffande öfrige tjenstemän, för hvilkas
pensionsrätt enligt nu gällande stadganden ett visst antal år skall hafva
egnats åt verksamhet af bestämdt slag, så har komitén motiverat detta
vilkors borttagande med den föreslagna högre lefnads- och tjensteåldern.
Då emellertid, enligt hvad redan blifvit anfördt, för såväl gymnastik¬
lärare som provinsialläkare borde bibehållas nu gällande bestämmelser
i afseende på lefnads- och tjensteår, så förfaller härmed också skälet
att borttaga vilkoret om qvalificerad tjenstgöring för dessa tjenstemän.
För civile tjenstemän i allmänhet finnas för närvarande icke några
bestämmelser om rätt till afkortad pension, derest de för hel pension
föreskrifna vilkor icke blifvit uppfylda. Komitén, som i sitt lagförslag
intagit ett allmänt stadgande af innehåll, att afkortad pension skulle
tillkomma tjensteinnehafvare, som vid den för pensions erhållande
stadgade lefnadsålder icke innehade det för hel pension bestämda antal
tjensteår, har emellertid såsom vilkor för erhållande af afkortad pension
icke uppstält någon viss ålder i tjensten, utan velat göra den uppfatt¬
ning gällande, att vederbörande genom hvarje tjensteår, som han tillrygga-
lagt, förvärfvat rätt till motsvarande andel af pensionsbeloppet, hvilken
mening komitén dock uttrycker så, att maximipensionen bör minskas
i samma förhållande, som den verkliga tjenstetiden understiger den
faststälda. Mot rigtigheten af ett dylikt betraktelsesätt och derpå grun¬
dade bestämmelser, synas emellertid kunna med skäl erinras, att, då
pension är att anse såsom erkännande af ett lifslängt pligttroget arbete,
det icke bör ifrågakomma att pensionera någon, som endast under ett
fåtal år tjenstgjort, och att, om med godkännande af komiténs upp¬
fattning afkortad pension skulle kunna erhållas utan att något minimi-
379
antal tjensteår erfordrades, för beräkningen af afkortad pension åtmin¬
stone borde användas en stigande skala, så att en förhållandevis större
del af pensionsbeloppet folie på de senare tjensteåren än på de tidigare.
Afkortad pension utan vissa särskilda förutsättningar utöfver den, att
stadgad lefuadsålder skall hafva uppnåtts, kan derför icke tillstyrkas;
men då dessa förutsättningar utgöra undantagsfall, torde de böra ur
denna § utbrytas och frågan lämpligast behandlas i sammanhang
med de i nästföljande § föreslagna bestämmelser om pension vid
olycksfall.
§ 6.
Såsom erfarenheten visat blifva tjenstemän icke så sällan af sjuk¬
dom eller olycksfall i förtid urståndsätta att vidare utöfva sin inne¬
hafvande tjenst. För ordinarie tjenstemän medför detta i regel icke
skyldighet att afstå annan del af aflöningen än tjenstgöringspennin-
garne eller ett mot dessa svarande belopp; och tidpunkten när samt
de vilkor, hvarunder en dylik tjensteinnehafvare bör på indragnings-
stat öfverflyttas, blifva alltså i främsta rummet beroende af frågan, huru
stor vigt det må anses vara för det allmänna, att tjensten återbesättes
med ny, tjenstbar innehafvare. Ovilkorlig skyldighet att, på grund af
oförmögenhet att tjenstgöra, afgå från innehafvande ordinarie tjenst
torde icke kunna stadgas, med mindre vederbörande tjensteinnehafvare
tillförsäkras rätt att uppbära ett pensionsbelopp svarande mot samma
aflöningsförmåner, som dem han vid tjenstledighet på grund af sjukdom
eller olycksfall egt rättighet att uppbära; och då detta belopp i de flesta
fall, der aflöningen delats i lön och tjenstgöringspenningar, motsvarår
lönen, det vill säga pensionen enligt nu gällande pensionsbestämmelser,
så förekomma enligt komiténs utredning icke för närvarande, utom för
presidenter och ledamöter i Hofrätterna och Kammarrätten, ledamot i
Krigshofrätten samt häradshöfdingar, stadganden om skyldighet att afgå
från tjenst under annan förutsättning än den, att vederbörande uppnått
den lefnads- och tjensteålder, att han jemväl är berättigad till full
pension.
Vid den år 1877 verkstälda pensionsreglering för armén har
nämnda grundsats öfvon blifvit följd, i det att nemligen, enligt punkt
6 af nådiga cirkuläret den 22 juni samma år, den som i och för
tjensten ådragit sig skada eller obotlig sjukdom, som gör honom oför¬
mögen till vidare tjenstgöring, eger rätt alt afgå med pension jemte
fyllnadspension (det vill säga hel pension), om än vilkoren för nämnda
380
förmåns åtnjutande eljest icke äro uppfylda. Dock kan, enligt punkt
8, löntagare, som i minst 3 år lidit af lamhet, blindhet eller vansinne,
utan att anledning finnes, att han kan återvinna tjenstbarhet, från
tjensten skiljas utan egen ansökning mot åtnjutande af ett pension med
fyllnadspension motsvarande belopp.
Några motsvarande stadganden finnas deremot icke beträffande
civile tjensteinnehafvare; utan då fråga uppstår om pensionering af
någon dylik tjensteinnehafvare, innan han uppfylt de vilkor i afseende
å lefnads och tjensteålder, som för pensions erhållande blifvit i allmän¬
het stadgade, måste ärendet alltid underställas Riksdagens pröfning.
De olägenheter, som denna brist i pensionslagstiftningen medför, hafva
af komitén framhållits såsom skäl för de förslag, som upptagits i be¬
tänkandets 4 och 6 §§; och då vigten af dessa skäl svårligen låter sig
förnekas, vill det synas Statskontoret, som borde den antydda bristen
snarast möjligt afhjelpas.
Förslag i dylik riktning har icke heller saknats. Uti nådig pro¬
position den 11 juli 1854 framlades för Rikets då församlade Ständer
till antagande ett så lydande stadgande:
»Embets- eller tjensteman, hvilken i följd af vansinne, blindhet
eller lamhet, under tre på hvarandra följande år oafbrutet varit ur-
ståndsatt att sin tjenst förrätta, utan att anledning vidare är för han¬
den, att han kan återvinna tjenstbarhet, må, sedan detta förhållande
blifvit genom föregående ransakning behörigen utredt och styrkt,
kunna, äfven utan egen ansökning, från tjensten afskedas, med vilkor
dock:
a) att, derest han då, enligt författningarne, är berättigad till
pension från allmänna indragningsstaten eller allmän peusionsinrättning,
sådan pension honom, för hans återstående lifstid, genom Kong!. Maj:ts
förordnande tillägges;
b) att, om han icke är sålunda till pension berättigad, eller den
honom från allmän pensionsinrättning tillkommande pension är så ringa,
att han för egen eller hustrus eller omyndiga barns försörjning hade
behof af ytterligare understöd, ett efter behofvet lämpadt årligt bidrag
må å allmänna indragningsstaten honom af Eongl. Maj:t tillerkännas,
dock icke utan Rikets Ständers särskilda medgifvande till högre belopp,
än som motsvarar hälften af hans lön, med afräkning likväl af det
pensionsbelopp, som från allmän pensionsinrättning kan honom tillfalla;
c) att han, för det fall att han möjligen framdeles kan blifva i
stånd att i tjenst åter inträda, må, vid derom skeende ansökning,
tillgodonjuta den tur och befordringsrätt, som han före afskedet inne-
381
haft, men med skyldighet vid återingående i tjenst, hvarmed lön åt¬
följer, att frånträda pension, som honom i följd af afskedet tillerkänts.
Hvad sålunda blifvit stadgadt skall icke ega tillämpning å embets-
eller tjensteman, hvars lön icke är upptagen å rikets stat, eller hvars
löneinkomster blott till någon ringa del från samma stat utgå, såvida
ej i senare fallet den pension, hvartill han är berättigad, kan pröfvas
vara för honom tillräcklig; kommande i afseende på tullverkets personal
att lända till efterrättelse, hvad för densamma särskildt är stadgadt.»
Uti underdånig skrifvelse den 1 december 1854 anförde Rikets
Ständer såsom svar å den gjorda framställningen, att, ehuru Ständerna
visserligen ansåge, att det vore för det allmänna fördelaktigt, om, utan
att sådant medförde andra olägenheter, utvägar kunde beredas, ledande
dertill, att de tjenstemän, som icke vidare vore i stånd att sina befatt¬
ningar bestrida, lemnade rum för andra, dertill lämpliga personer, funno
dock Rikets Ständer, med hänsigt dertill att statens tjenster må med
skickliga personer besättas, betänkligheter möta mot antagandet åt
Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag. Det vore ett kändt, för¬
hållande, att, oaktadt vissa tjenstemäns ställning i ekonomiskt hänse¬
ende i senare tider blifvit i följd af lönetillökningar i någon mån för¬
bättrad, likväl samtidigt dermed antalet förminskats af dem, som sökt
inträde på tjenstemannabanan, äfvensom det med någorlunda säkerhet
kunde antagas, att redan nu öfverflöd ej förefunnes på personer, hvilka,
egnande sig åt statens tjenst, dervid ådagalade en mera utmärkt embets-
mannaskicklighet; och befarade Rikets Ständer, att sådant skulle i ännu
högre grad blifva förhållandet, derest en tjensteman skulle, utan något
hans eget förvållande, endast i följd af en sjukdom, måhända ofta för¬
anledd af det större nit, han användt på uppfyllandet af sina tjenste-
pligter och förvärfvandet af en allt större skicklighet derför, kunna
skiljas ifrån innehafvande befattning, utan att vara försäkrad att dervid
få bibehålla hela den, samma befattning åtföljande lön, och således, utom
den stora olycka, som eu svår och obotlig sjukdom i och för sig sjelf
utgjorde, dertill möjligen blifva jemte de sina utsatt för verklig brist;
hvarigenom äfven det motiv, som förmådde flertalet till inträde i statens
tjenst, eller vissheten om eu säker, om än ofta knapp bergning skulle
upphöra. Härtill kornrne, att de nu i statens tjenst varande personer
tryggat sig vid Kongl. brefvet den 23 september 1688, livilket, ofta
åberopadt, tillförsäkrade dom, som troget tjent, att icke för sjukdom
blottställas för att dömas sin lön eller annan rättighet förlustige. Be¬
träffande dessutom sjelfva den i det nådiga förslaget bestämda grunden
för statens rätt att afskeda eu tjensteman utan hans egen ansökning,
382
eller att han skulle, i följd af vansinne, blindhet eller lamhet, under
tre på hvarandra följande år oafbrutet varit urståndsatt att sin tjenst
förrätta, utan att anledning vidare vore för handen, att han kunde
återvinna tjenstbarhet, och att detta förhållande blifvit genom föregående
ransakning utredt och styrkt, förekom me, att, då ett sådant styrkande
icke kunde bestå i annat än ett af läkare utfärdadt embetsbetyg, men
erfarenheten gåfve vid handen, att äfven läkare understundom vore
blottstälde för misstag i sina omdömen om en sjukdoms utgång, häraf
sannolikt ofta skulle blifva en följd, antingen att en samvetsgrann läkare
högst sällan meddelade intyg om obotlighet, i hvilket fall det före¬
slagna stadgandet icke medförde den dermed åsyftade verkan, eller ock
att, om en tjensteman, som blifvit afskedad såsom obotlig, likväl åter-
vunne helsa och tjenstbarhet, han det oaktadt funne sig beröfvad både
tjenst och tillfälle att egna staten sin verksamhet. För sådan händelse
vore väl i nåder föreslaget, att den åter tjenstbar blifne tjenstemannen
skulle, uppå skeende ansökning, tillgodonjuta den tur och befordrings¬
rätt, han före afskedet innehaft; men då tillfälle måhända icke alltid
skulle yppa sig för honom till erhållande af annan plats, torde genom
nämnda stadgande oförskyldt lidande för en sådan tjensteman icke vara
förebygdt.
På grund häraf och då, enligt Rikets Ständers tanke, sådana bill,
som i den nådiga propositionen omförmäldes, icke torde inträffa så
ofta, att något allmänt stadgande derför erfordrades, och Rikets Ständer
vore öfvertygade, att den tjensteman, som Båge sig för någon slags
sjuklighet urståndsatt att sin tjenst bestrida, skulle finnas beredvillig
att sjelf begära sitt entledigande, om han egde att sedermera påräkna
tillräckligt understöd, äfvensom att, derest Kougl. Maj:t vid sådant till¬
fälle skulle i nåder finna skäl att till Rikets Ständer göra nådig fram¬
ställning om sådant understöd, Riket Ständer icke skulle sådant för¬
vägra, der ömmande omständigheter sig företedde, ansåge sig Rikets
Ständer till Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition icke kunna
lemna bifall.
De i denna Ständernas skrifvelse uttalade betänkligheter mot lag¬
bestämmelser i borörda ämne skola dock tydligtvis försvinna i samma
mån, som genom dessa bestämmelser vederbörande tjensteiunehafvares
rättmätiga intressen blifva i större eller mindre grad tillvaratagna.
Enligt komiténs förslag i § 4 skulle »tjeusteinnehafvare, hvilken
antingen under någon tid lidit och fortfarande lider af sjukdom af sådan
beskaffenhet, att fortsatt tjenstgöring skulle menligt inverka på helsan
och derigenom antagligen förkorta hans återstående lits!ängd, eller ock
383
är i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen att fullgöra sin
tjenst», vara berättigad att, derest ingen utsigt förefinnes, att han vidare
skall blifva fullt tjenstbar, erhålla pension vid eu fem år lägre lefnads-
ålder än den för vanliga fall föreslagna, alltså vid respektive 60 eller
65 år. Då det således skulle komma att bero af tjensteinnehafvarens
eget godtfinnande, huruvida han vill begagna sig af det gjorda med-
gifvandet eller icke, så vore från synpunkten af tjensteinnehafvarens
intresse intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna, derest icke
komitén genom ett under § 8 infördt stadgande i viss mån gjort det
omöjligt för den till tjenstgöring oförmögne att begagna sig af sin
valfrihet. I sistnämnda § stadgas nemligen, att tjensteinnehafvare, som
lider af i § 4 nämnd sjukdom, vanförhet eller lyte, icke är ovilkorligen
berättigad att erhålla tjenstledighet, sedan han uppnått den i § 4 om-
förmälda lefnadsålder. En dylik tjensteinnehafvare kan alltså tvingas
att afgå och måste då, om han ej räknar det föreskrifna antalet tjensteår,
åtnöjas med afkortad pension.
I § 6 har komitén framlagt förslag till bestämmelse, hvarigenom
den, som i och för tjensten genom olycksfall lidit sådan kroppsskada,
att den för framtiden medför oförmögenhet till vidare tjenstgöring,
skulle ega att erhålla hel pension utan afseende på lefnadsålder eller
tjenstetid. Då emellertid skyldighet att på detta sätt sörja för den,
hvilken blifvit under tjensteutöfning så skadad, att han för framtiden
blir oförmögen till vidare tjenstgöring, icke bör inskränkas till sådana
fall, då otjenstbarheten härleder sig från kroppsskada, utan omfatta jem¬
väl de fall, då ©tjenstbarhet inträdt på grund af i tjensten ådragen
sjukdom eller skada å de intellektuel förmögenheterna; då vidare ordet
olycksfall kan och, enligt komiténs motivering, måste anses innebära
en begränsning, som kunde leda till svårigheter och orättvisa vid till-
lämpningen af detta stadgande; och då slutligen staten i detta fall
måste anses eg a skyldighet att bereda underhåll jemväl åt den icke
ordinarie tjenst,emannen eller betjente»), synes det, som borde i nära
anslutning till de i punkt 6 af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 an¬
vända ordalag gifvas åt stadgandet eu sådan lydelse, att den, som i
eller för tjensten ådragit sig skada eller obotlig sjukdom, som gör
honom till vidare tjenstgöring oförmögen, skall, om han är ordinarie
tjensteman, ega rätt att afgå mot åtnjutande för sin återstående lifstid
af pension, motsvarande de löneförmåner, han under sjukdom eljest
varit berättigad att uppbära, och, om han icke innehar ordinarie
anställning, undfå ett efter enahanda grunder afpassadt, lifstids-
underhåll.
384
Beträffande åter det i § 4 senare alternativet förutsatta fall, att
oförmögenhet till fortsatt tjensteutöfning härleder sig från sjukdom,
vanförhet eller lyte, som icke ådragits i eller för tjensten, så blir för¬
hållandet så till vida ett annat, som här tydligen pensionsfrågan bör ses huf¬
vudsakligen från synpunkten af det allmännas intresse. Visar det sig vara
med detta intresse oförenligt, att en tjenstebefattning, på grund af den ordi¬
narie innehafvarens oförmögenhet att sjelf utöfva sin tjenst, under längre
tid uppehälles af vikarie, så bör utväg gifvas att undanrödja ett sådant till¬
stånd genom införande af stadgande, huru i ty fall bör förfaras. Skulle
dylik oförmögenhet hafva varat under fem, på hvarandra följande år och är
genom behörig läkareattest styrkt, att ingen utsigt finnes, att tjenste-
innehafvaren vidare skall blifva i stånd att i tjenstgöring åter inträda,
synes det böra åt Eder Kongl. Maj:ts nådiga pröfning öfverlemnas att
afgöra, huruvida det allmännas fördel kräfver, att tjensten varder med
ny innehafvare besatt, i hvilken händelse den otjenstbare tjenstemannen
skall vara skyldig att från sin befattning afgå, mot det att han för
sin återstående lifstid tillförsäkras viss pensionsförmån. Då det emeller¬
tid synes vara med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande, att
en sålunda till tjenstgöring oförmögen tjensteman icke genom det
tvungna afskedet beröfvas honom genom fullmakt eller konstitutorial
tillförsäkrade förmåner, torde pensionen jemväl i detta fall böra utgå
med ett belopp, som motsvarar hvad han under sjukdomsförfall haft
rätt att lägst uppbära, dock att sådan pension aldrig må utgå med
högre belopp än det, som i händelse af uppnådd pensionsålder skulle
honom tillfallit. Statskontoret anser sig på grund af det nu anförda
böra i underdånighet föreslå, att ett stadgande af nu antydt innehåll
måtte i den blifvande pensionslagen införas.
: ' § 7.
Såsom komifén anmärker, finnes för närvarande ingen allmänt
gällande bestämmelse om hvad med tjenstetid skall förstås. 1 såväl
äldre som nyare pensionsstadganden användas sådana mera allmänna
ordalag som till exempel »varit i 30 års oafbruten tjenst», »efter vid
pass 40 års tjenstgöring», »tjenat minst 30 år», »uppnått minst 35 tjen-
steår» o. s. v. Den af komitén föreslagna definition å tjenstetid sam¬
manfaller emellertid i det närmaste med den uppfattning af detta be¬
grepp, som hittills i allmänhet gjort sig gällande vid pensionsfrågors
afgörande; och har Statskontoret derför ingen anledning till erinran
mot paragrafens lydelse i denna del. Statskontoret har dock icke an-
385
sett sig böra lemna oanmärkt, att komitén i sin motivering gifvit åt
uttrycket »allmän tjenst» en något vidsträcktare tolkning än den hit¬
tills vedertagna; i hvilket hänseende Statskontoret tillåter sig erinra,
att anställning i kommuners tjenst endast i ett och annat undantags¬
fall fått räknas vederbörande pensionssökande tillgodo. Så har varit
fallet med anställning såsom borgmästare, hvilket tydligen haft sin or¬
sak deri, att dylik tjensteinnehafvare är försedd med Kongl. fullmakt.
Äfven presterlig tjenstgöring har tillgodoförts lärare vid allmänt läro¬
verk, då fråga varit att beräkna tjenstetid för pensions erhållande.
Under förutsättning att begreppet »allmän tjenst» bibehålies vid den
innebörd, scm hittills i pensionsfrågor varit vanligt, torde alltså komi-
téns definition af tjenstetid kunna godkännas, helst svårighet lärer
möta att finna något bättre uttryck för den mening, som man önskar
hafva inlagd deruti.
Beträffande paragrafens senare del, hvari uppräknas de afbrott i
tjenstgöring, för hvilka afdrag vid tjenstetidens beräkning ej må ega
rum, så synes eu omredigering vara erforderlig i syfte att förebygga
vissa oegentligheter, som eljest möjligen skulle kunna uppstå. Då
komitén föreslagit, att tre månaders tjenstledighet under hvarje kalen¬
derår skulle få åtnjutas för hvilken anledning som helst, utan att denna
ledighet borde afräknas vid tjenstetidens sammanläggande, skulle nem¬
ligen en sådan bestämmelse leda derhän, att, om en tjensteman under
12 på hvarandra följande år för enskilda angelägenheter haft 3 må¬
naders tjenstledighet årligen, de 3 år, hvarunder han sålunda samman-
lagdt varit ledig, finge räknas honom tillgodo, hvaremot en annan
tjensteman, som måhända under lika många år haft tjenstledighet för
enskilda angelägenheter endast 6 månader i rad, icke skulle få i sin
tjenstetid inräkna ens någon del af den tid, hvarunder ledigheten så¬
lunda åtnjutits. Med afseende å nu anmärkta oegentlighet och då
vissa tjensteinnehafvare sakna förmånen af semesterledighet får Stats¬
kontoret — som anser den tid, hvarunder tjenstledighet för enskilda
angelägenheter åtnjutits, icke böra medräknas i andra fall, än då se¬
mesterledighet icke stått vederbörande till buds, dock äfven i dessa
fall med sådan begränsning af tiden, att denna komme att ungefärli¬
gen motsvara den semesterledighet, som i allmänhet högst förekom¬
mer eller 1 \ månad om året — föreslå följande förändrade lydelse
i paragrafens senare del: »och må förty pensionssökande icke tillgo¬
doräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande tjenst,,
så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller förorsakats af
sjukdom, särskildt offentligt uppdrag ellor resa för egen utbildning;
386
egande dock den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller
ferier, att, utan afdrag, få tillgodoräkna sig den tid, han för enskilda
angelägenheter varit tjenstledig, i den mån denna ledighet ej öfver-
stiger 1 \ månad under hvarje kalenderår».
De förutsättningar, under hvilka vederbörande tjensteinnehafvare
skall vara skyldig att afgå från tjensten,' hafva redan under §§ 3 och
6 utvecklats; och de erinringar, som kunna göras i anledning af komi-
téns under § 8 upptagna bestämmelser, återfinnas å nämnda ställen.
I)å ledamot af Statsrådet, liksom öfrige innehafvare af förtroendesysslor,
icke kan göra någon som helst rätt till platsen gällande, skulle hvarje
bestämmelse om skyldighet för statsråd eller annan förtroendeembets-
man att vid viss ålder afgå sakna praktisk betydelse. Äfven om komi-
téns förslag till § 8 vinner godkännande, bör åtminstone det angifna
undantaget utgå såsom öfverflödigt (se § 35 Regeringsformen). Det är
dessutom ofullständigt, enär ifrågavarande stadgande i pensionslagen
naturligtvis icke får inverka på den Konungen i grundlagen tillför¬
säkrade rätt att entlediga hvarje innehafvare af förtroendeembete, »när
häri pröfvar Rikets tjenst det fordra», hvilket senare stadgande torde
innebära, att det ensamt på Konungen skall bero, vid hvilken ålder
dylik embetsman bör afgå.
§ 9.
Moment 1. Det har redan blifvit påpekadt, hurusom billigheten
synes kräfva, att pensionsbeloppet bestämmes efter andra grunder för
de tjensteman, hvilka fått sina löneförhållanden reglerade under de
senare åren och. aflöningen delad i lön och tjenstgöringspenningar, än
för dem, hvilka ännu afbida en sådan reglerings genomförande. Det
har äfven ifrågasatts, huruvida anledning må förefinnas att i de löne¬
regleringar, som afsett ett ordnande af såväl löne- som pensionsförmå¬
nerna, nu vidtaga eu ensidig rubbning beträffande de senare.
Resultaten af det utaf komitén föreslagna nya beräkningssättet af
peusionsbeloppen återfinnas i eu vid betänkandet fogad tabell; och deraf
inhemtas, hurusom med tillämpning af komiténs grunder för pensions
beräknande i många fall väsentliga ojemnheter skulle uppstå genom af
förhållandena eljest icke påkallade höjningar eller sänkningar af nu
fastälda pensionsbelopp. Af de i ärendet hörde vederbörande hafva
387
ock i detta hänseende framstälts många anmärkningar af betydenhet.
Bland de vigtigaste erinringar, som i sådant hänseende kunna göras,
torde några här böra angifvas.
Enligt komiterades mening skulle samtliga aflöningsförmåner sam¬
manslås till en summa och pensionsbeloppet ställas i ett visst förhål¬
lande till denna summa, genom hvilket förfaringssätt tjenstgörings-
penningarne alltså skulle få en mer eller mindre väsentlig inverkan
på storleken af pensionen. Detta strider dock, såsom redan blifvit an¬
märkt, mot den vid löneregleriugarne följda grundsats, att lönen borde
vara så afpassad, att den blefve lämplig såsom pension för den afskeds¬
tagande. Härtill kommer såsom ett ytterligare vigtigt skäl mot för¬
slaget om tjenstgöringspenningarnes inflytande på pensionsbeloppet, att
denna del af aflöningsförmånerna ofta blifvit bestämd med hänsyn till
lokala eller andra sådana förhållanden, hvilka, af stor betydelse för
den tjenstgörande embetsmannen, sakna all betydelse för den från tjen-
sten afgångne.
För visso tjensteinnehafvare har den af statsmedel utgående af-
löningen antingen i sin helhet eller till viss del, såsom tjenstgörings-
penningarne, kunnat sättas jemförelsevis lågt, derför att eu mer eller
mindre väsentlig del af den med befattningen förenade inkomst på¬
räknats inflyta från annat håll såsom i form af expeditionslösen eller
särskild ersättning, som tjensteinnehafvaren egt uppbära för verkstäldt
arbete i tjensten. Dylika omständigheter böra dock tydligen icke in¬
verka på beloppet åt statspensionen, hvilket i flera fall skulle inträffa
genom antagandet af komiténs förslag till beräkning af pensionsbeloppen.
Sådant är förhållandet med registratorn i Justitierevisionen, hvilkens
tjenstgöringspenningar med hänsyn till betydliga sporteliukomster kunnat
sättas till 500 kronor i stället för 1,200 eller 1,500 kronor; med förste
landtmätarne, för hvilka pensiouen nu är fixerad till 2,500 kronor, men
enligt komiténs förslag skulle nedsättas till respektive 1,450 eller 1,800
kronor, beroende på huruvida ålderstillägg intjenats eller ej; med läns¬
veterinärer, hvilka af staten endast uppbära en lön af 1,500 kronor,
den de nu oafkortad få åtnjuta såsom pension, hvaremot de enligt
komiténs förslag icke skulle erhålla mer än 1,050 kronor i pension;
samt med landtbruksingeniörer, visse instruktörer och undervisare i
landtmannanäringar, distriktschefer vid väg- och vattenbyggnadskåren
m. fl., hvilkas pensionsbelopp skulle undergå så betydliga minskningar,
att pensionerna icke kommu att stå i rimligt förhållande till de med
nämnda befattningar förenade inkomster.
För närvarande äro alla landssekreterare, landskamrerare, landt-
388
räntmästare, häradsskrifvare och länsmän i pensionshänseende likstälde,
hvar och en inom sin tjenstemannaklass, oberoende af inom hvilket
län, fögderi eller länsmansdistrikt, anställningen innehafves, och detta
till följd deraf att lönen för alla inom hvarje klass är densamma. Detta
synes ock vara fullt rigtigt; och lika litet som häradshöfdingarnes
pensioner enligt komiterades förslag skulle röna inflytande af tjenst-
göringspenningarnes skiftande belopp inom olika domsagor, lika litet
borde den omständigheten, att tjenstgöriugspenningarne, med hänsyn
till folkmängd och andra på göromålen inverkande lokala förhållanden,
utgå med vexlande belopp inom olika tjenstgöringsområden, försätta i
öfrigt likstälda landsstatstjenstemän i olika ställning såsom pensions-
tagare.
Genom bestämmelsen att bostadsförmån icke skulle inräknas bland
de aflöningsförmåner, efter hvilkas sammanlagda summa pensionen
sedermera skulle utgå, i annat fall än det, att bostaden blifvit i löne-
staten till visst penningebelopp upptagen eller kan med ledning af
staten till dylikt belopp uppskattas, komme jemväl pensionens storlek
att göras beroende af en tillfällighet, hvilket skulle innebära en uppen¬
bar orättvisa emot den tjensteinnehafvare, hvilkens bostadsförmån icke
blifvit direkt eller indirekt taxerad vid löneregleringen. Civilstatens
fullmäktige hafva framstält förslag till bestämmelser, hvarigenom den
anmärkta orättvisan skulle afhjelpas. I afseende å detta förslag har
Statskontoret dock velat erinra, att, såsom det blifvit affattadt, värdet
af samma bostadsförmån skulle blifva beroende af det förhållande, huru¬
vida ålderstillägg vore intjenadt eller icke, hvilket torde böra undvikas.
Då komitén ansett, att vedbrand eller dylika till värdet ovissa och vex¬
lande naturaförmåner icke heller böra inräknas vid bestämmande af
pensionsbeloppet, så torde äfven detta i vissa fall, der sådana förmåner
hafva något större värde, jemväl innebära en oegentlighet.
En annan genom det af komitén förordade beräkningssättet för¬
anledd oegentlighet är, att pension under viss förutsättning skulle
komma att utgå med högre belopp än det, som pensionstagaren, om
han varit för sjukdom tjenstledig, fått uppbära. En för nämnda orsaks
skull tjenstledig första gradens tjensteman, som icke intjenat ålders¬
tillägg, uppbär i aflöning högst 1,800 kronor, men skulle efter af-
skedstagandet 'erhålla 2,000 kronor i pension. Äfven om ett sådant
fall endast undantagsvis inträffade, bör dock en sådan möjlighet icke få
förefinnas.
Vidare förefaller det anmärkningsvärd^ att enligt komiténs för¬
slag ett ganska stort antal tjensteinnehafvare skulle få sina pensioner
389
förhöjda med belopp vexlande från 16 kronor 67 öre ända till 800
kronor och uppgående för samtliga dessa tjenster till omkring 94,000
kronor. Hade komitén konseqvent vidhållit sin pensionsnorm jemväl
för personalen vid lokaltullförvaltningen samt gräns- och kustbevak¬
ningen, skulle sistnämnda siffra ökats till omkring 328,000 kronor; nu
har komitén genom anlitande af en undantagsbestämmelse i mom.. 3,
för hvilken några verkliga skäl knappast blifvit anförda, sökt undvika
allt för stor reduktion i det genom hvarjehanda små besparingar vunna
resultatet.
Då ett pensionsmaximum bör bestämmas, och då i sådant af¬
seende förekommer, att 6,000 kronor måste anses såsom en jemförelse¬
vis stor pension, helst när i betraktande tages, att pensionären eger
att fritt välja boningsort och icke längre har någon representations¬
skyldighet eller andra af embetsställningen beroende utgifter, synes
ingen erinran vara att göra mot den af komitén föreslagna maximi-
pensionen. Det torde deremot vara mindre rigtigt att redan å den
minsta aflöningen göra afdrag vid pensionens bestämmande. Enligt
äldre pensionsstadganden, hvilka för närvarande å ett ganska stort an¬
tal af statens civile eller med dem i pensionshänseende likstälde
tjenstemäu ännu ega tillämpning, utgör pensionen samma belopp som
aflöningen ända till och med 3,000 kronors aflöning. Enligt Kong),
cirkuläret den 22 juni 1877 angående pensiousreglering för armén ut¬
går pension med lönens hela belopp, om denna ej öfverstiger 1,000
kronor; och längre torde man vid reglering af de civile tjenstemännens
pensioner åtminstone icke böra gå.
Mot den i lagförslaget intagna tariffen eller pensionsskalau hafva
flere anmärkningar blifvit gjorda, och förslag hafva framställe till för¬
ändrad uppställning af berörda tariff såväl af fullmäktige i civilstatens
pensionsinrättning som af direktionen öfver telegrafverkets pensious-
inrättning.
Då begge dessa förslag i likhet med komiténs taga till beräk¬
ningsgrund aflöningens summa, så blifva de, om än mera rättvisa än
komiténs, dock alltid otillfredsställande, enär intet afseende fästes vare
sig vid det förhållande, huruvida löneregleringen är af senare eller
äldre datum, eller vid don omständigheten, om aflöningen är delad i
lön och tjenstgöringspenningar eller icke. Hvarje förslag, som icke
tager hänsyn till nyssnämnda väsentliga olikheter, skall alltid komma
att lida af brister, som borde göra det ur rättvisans synpunkt oantag¬
ligt. De väsentligaste anmärkningar, som i fråga om pensionsbelop¬
pens bestämmande enligt komiténs tariff förekomma, hafva redan här
390
ofvan blifvit framhållna; och torde dessa innebära tillräckliga auled-
ningar till afstyrkande åt hvart och ett utaf de tre sålunda framlagda
förslagen till pensionernas beräknande.
För att afgöra huruvida en mera allmän nedsättning af pensions¬
beloppen för civile tjenstemän bör ega rum, torde det icke kunna an¬
ses tillräckligt att blott beräkna den kostnad, som pensionsväsendet
efter nuvarande grunder i framtiden skulle tillskynda statsverket, och
sedermera af denna summas höga belopp draga den slutsats, att en
nedsättning måste ske. Skall en pensionsreglering blifva rättvis, bör
den, likaväl som en lönereglering, föregås af en för hvarje särskild
tjenstemannakår verkstäld undersökning af på frågan inverkande för¬
hållanden. Så har skett vid senaste löneregleringar, och skulle det visa
sig vara af verkligt behof påkalladt att nu rubba de pensionsbelopp,
som då fastställa, torde, derest något fullt tillfredsställande och rätt¬
vist resultat skall vinnas, icke återstå annan utväg än att med ledning
af de skedda löneregleringarne göra de jemkningar af pensionsbeloppen
för hvarje särskild tjenstemannakår, hvartill omständigheterna enligt
den förutgångna undersökningen må föranleda.
Moment 2. Oaktadt de fleste förste provinsialläkares högsta af-
löningssumma, hyresersättuing å 750 kronor deri inbegripen, uppgår
till 5,750 kronor, och oaktadt de alltså enligt komiténs tariff skulle
erhålla i pension 4,000 kronor, det vill säga samma pensionsbelopp
som provinsialläkare i allmänhet nu ega uppbära, har komitén med
frånträdande af grunderna för nämnda tariff likstält dem med ombuds¬
mannen hos Medicinalstyrelsen, med hvilken de, lika litet som proviu-
sialläkarne, torde hafva någonting gemensamt. Hvad komitén i sitt
betänkande å sidan 297 härutinnan anfört synes emellertid Statskon¬
toret icke innefatta tillfyllestgörande skäl för eu sådan åtgärd.
Då kommissionslandtmätare likstälts med förste landtmätare, som
icke kommit i åtnjutande af ålderstillägg, så hafva i sjelfva verket de
förre kommit i eu opåkalladt gynsammare ställning än de senare. För
närvarande är skilnaden i pensionsbelopp 900 kronor; enligt komiténs
förslag skulle denna skilnad antingen helt och hållet upphäfvas eller
ock blifva endast 350 kronor, beroende på, huruvida ålderstillägget till
förste landtmätarelönen intjenats eller icke.
Moment 3. I fråga om den i detta moment förekommande undan¬
tagsbestämmelse vid beräkningen af de pensionsbelopp, som skulle till¬
komma tjenstemän och betjente vid lokaltullförvaltningen samt gräns-
och kustbevakningen, tillåter sig Statskontoret hänvisa till den erinran,
som blifvit gjord af Generaltullstyrelsen, hvilken erinran utgör ett ytter-
391
ligare stöd för de af Statskontoret uttalade betänkligheter mot sådana
rubbningar i nyligen beslutade pensionsgrunder, som de af komitén i
denna § föreslagna.
§ 10.
Under §§ 5 och 6 hafva redan uttalanden gjorts angående s. k.
afkortade pensioner. Då det måste anses nödvändigt att bestämma ett
minimiantal tjensteår äfven för erhållande af af kortad pension, och då 20 år
torde kunna anses såsom ett lämpligt minimum, synes paragrafen kräfva
omredigering i dylikt syfte, hvarvid torde iakttagas, dels att enligt
Statskontorets förslag visse tjensteinnehafvare skulle kunna undfå hel
pension efter uppnådda 25 respektive 20 tjensteår, och dels att para¬
grafens senare del erhåller sådan lydelse, att bestämmelsen kan till-
lämpas i alla förekommande fall, alltså genom inskjutande af ordet
»högre» framför tiotal (sista ordet i paragrafen).
§ ii.
Då det förefaller rigtigast, att de af staten inrättade och under¬
hållna kommunikationsanstalternas samtliga omkostnader, till hvilka
jemväl torde böra hänföras utgifterna för pensioneringen af den vid
dessa anstalter använda personal, afföras i de respektive verkens räken¬
skaper, på det att man af dessa må kunna erhålla fullständig känne¬
dom om alla dermed förknippade utgifter af hvad slag det vara må,
så torde för vinnande af dylik öfverskådlighet vara lämpligast, att såväl
post- som telegrafmedlen, hvilka, i likhet med jernvägstrafikmedlen,
torde böra betraktas såsom härflytande från utom statsförvaltningen
stående industriel verksamhet, vidkännas icke blott aflönings- utan
jemväl pensionskostnaderna.
Att Statskontorets personal, i händelse samtliga pensioner skulle
genom detta embetsverk utbetalas, kräfver en förstärkning, derom har
redan förut blifvit erinradt.
§ 12-
Vid granskning af denna § har Statskontoret jemväl tagit i öfver¬
vägande den i ofvan åberopade transsumt af Riksdagens den 7 maj 1894
till Eders Kong!. Maj;t, aflåtna skrifvelse gjorda framställning om vid¬
tagande af åtgärder till förekommande ej allenast deraf, att pension af
392
allmänna medel må kunna förenas med anställning i statens tjenst, utan
äfven deraf, att embete- och tjensteman må samtidigt kunna uppbära
full pension från allmänna indragningsstaten och pension från pensions-
inrättning, som åtnjuter bidrag från statsverket, eller från tvenne med
statsmedel understödda pensionsanstalter.
De ifrågasatta åtgärderna synas vara af behofvet påkallade; och
då ett stadgande i öfverensstämmelse med det af komitén bär föreslagna
skulle vara egnadt att förebygga förening af såväl pension å allmänna
indragningsstaten med lön af statsmedel som pension å samma indrag-
ningsstat med. pension från pensionsinrättning, som åtnjuter statens
understöd, så skulle, så vidt det rör de civile tjensteinnehafvare, hvarå
förevarande lag skulle komma att tillämpas, det af Riksdagen åsyftade
målet i hufvudsak uppnås genom antagande af en sådan bestämmelse,
som den här föreslagna. Statskontoret har dock ansett uppmärksam¬
heten böra fästas å det förhållande, att statsunderstöd kan i en eller
annan form utgå äfven till sådan pensionsanstalt, som icke afser pen¬
sionering af innehafvare af statstjenst, såsom exempel hvarå må anföras
det till svenska lärarinnornas pensionskassa utgående bidrag. Det torde
nemligen icke kunna anses billigt, att, derest en vid något statens läro¬
verk anstäld lärarinna åtnjöte pension från nämnda enskilda pensions¬
kassa, denna omständighet skulle utgöra hinder för henne att komma
i åtnjutande af eu statspension, till hvilken hon i annat fall skulle vara
berättigad. Så blefve dock händelsen, derest komiténs förslag i denna
§ antages oförändradt. Det synes derför önskligt, att åt stadgandet
må gifvas sådan lydelse, att deraf framginge, att det endast är åtnju¬
tande af pension, som åtföljer anställning i statstjenst, som utesluter från
rätt till pension enligt denna lag; och Statskontoret har tänkt sig, att
detta ändamål skulle vinnas genom följande omredigering: »Pension
enligt här ofvan stadgade grunder må ej åtnjutas för mer än en be¬
fattning eller utgå samtidigt med lön af statsmedel eller med pension,
hvartill vederbörande på grund af anställning i statens tjenst må vara
berättigad, från anstalt, som af staten understödjes.»
Till förekommande deraf, att pension till samma person samtidigt
må utgå från tvenne med statsmedel understödda pensionsanstalter,
torde i sådant syfte affattade bestämmelser böra införas i gällande
reglementen för samtliga dylika pensionsanstalter. Dessa äro för när¬
varande: civilstatens pensionsinrättning, arméns pensionskassa, flottans
pensionskassa, handelsflottans pensionsanstalt, statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning, telegrafverkets pensionsinrättning och folkskole-
lärarnes pensionsinrättning. Statskontoret har dock icke ansett det till-
393
komma sig att här framlägga förslag till förändringar i reglementena
för berörda pensionsanstalter.
§ 13-
I likhet med en reservant inom direktionen för civilstatens pen-
sionsinrättning anser äfven Statskontoret att för preskription å pension,
hvarom här är fråga, bör gälla hvad som nu är eller framdeles må
blifva stadgadt med afseende å outtagna pensioner från statsverket.
Beträffande den tid, inom hvilken den, som efter stat för aflöningar
och underhåll m. m. eger fordran hos statsverket, är skyldig sådan
fordran anmäla, skall enligt nådiga kungörelsen den 4 november 1887
lända till efterrättelse hvad allmän lag innehåller; varande, i fråga om
preskriptionstid för uttagande af i Statskontoret anordnade medel, i
Kongl. kungörelsen den 23 september 1834 förordnadt, att medel, som
i Statskontoret anordnas, ovilkorligen böra lyftas inom året efter det,
då anordning derå finnes utfärdad, vid påföljd i annat fall, att fråga
om betalning af samma medel förfaller.
För lyftande af å ränteri anordnade medel finnes icke någon
särskild preskriptionstid stadgad, hvadan derom gäller allmän lag.
§ 14.
Enligt mom. b af denna § skulle pensionsrätt förverkas af den,
som dömes sin tjenst förlustig eller till annat straff, hvarmed följer
förlust af medborgerligt förtroende.
I § 26 af gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning
stadgas, dels att, om någon för begången förbrytelse dömes sin syssla
förlustig eller efter erhållet afsked genom laga kraftvimnet beslut förklaras
hafva gjort sig till sådan påföljd förfallen, skall han hafva förlorat
rättigheten att af inrättningen undfå pension, dels ock att delegare,
som efter erhållet afsked blifvit för begången förbrytelse dömd med¬
borgerligt förtroende förlustig, skall hafva för den tid, berörda påföljd,
varar, pensionsrättigheten förlorat.
Då åberopade bestämmelser innebära å ena sidan ett fullständigande,
som visat sig vara af behof påkalladt och, å den andra en modifikation,
hvilken synes grundad på billighet, får Statskontoret i underdånighet
hemställa, huruvida icke mom. b af § 14 borde utbytas mot ett stad¬
gande af hufvudsakligen samma innehåll som det i § 26 af reglementet
för civilstatens pensionsinrättning förekommande.
50
394
§§ 16 och 17.
I en lag, som skulle stiftas af Konung och Riksdag gemensamt
och hvars förändring alltså blir underkastad tunga former, torde böra
undvikas att upptaga sådana detaljstadganden, som icke kunna anses
af betydelse för hufvudfrågan. Då § 16 dessutom icke är så affattad,
att den kan tillämpas i alla förekommande fall såsom till exempel i
fråga om embets- och tjenstemännen inom Kongl. Maj:ts kansli m.-fl.,
torde dess innehåll lämpligen böra inskränkas till en allmän bestämmelse
derom, att pension beviljas af Kongl. Maj:t och att förty alla frågor
om pensionsrätt skola underställas Kongl. Maj:ts afgörande.
Beträffande de handlingar, som enligt § 17 skulle åtfölja pensions-
ansökning, anmärkes, att ingifvande af afskedsansökning icke torde
böra uppställas såsom allmänt vilkor för afgörande af frågor om pen¬
sionsrätt. Utom det fall att embetsmyndighet kan ega anledning göra
framställning om pension för underlydande tjensteinnehafvare, torde
hinder icke böra möta för en tjensteinnehafvare att få frågan om sin
pensionsrätt afgjord, utan att han skulle vara tvungen på samma gång
begära sitt afsked. Hittills hafva ganska ofta frågor om pensionsrätt
afgjorts, innan alla vilkor för pensions utgående varit fullgjorda, och
sådant torde väl äfven hädanefter någon gång kunna få ske. För öfrigt,
åligger det vederbörande embetsmyndighet att vaka deröfver, att under¬
lydande tjensteman ställa sig till efterrättelse föreskrift om afskedstagande;
och skulle detta vid något tillfälle försummas, innebär det åtminstone
ingen ökad utgift för statsverket.
Det förekommer äfven, som skulle det vara mindre lämpligt att
göra pensionens beviljande beroende på en lagstadgad ordalydelse af
läkarebetyg. Såsom § 17 nu är affattad, skulle ett läkarebetyg, om än
det vore mera fullständigt, icke kunna godkännas blott derför, att det
icke hade den lydelse, som i något af de vid lagen fogade formulären
angifves. Hvad särskilt beträffar det i formuläret litt. C förekommande
uttrycket »i och för tjensten», får Statskontoret, under åberopande af
den vid § 6 gjorda erinran, hemställa, att de citerade orden må utbytas
mot orden »i eller för tjensten.»
395
Såsom ofvan anförts, innefattade det åt komitén lemnade uppdrag
äfven att undersöka, huruvida civilstatens pensionsinrättning borde bi¬
behållas vid sin nuvarande omfattning och organisation eller om en
mera genomgripande förändring eller inskränkning af dess verksamhets¬
område kunde anses af omständigheterna påkallad, hvarjemte komitén
hade erhållit nådig befallning att yttra sig öfver vissa af civilstatens
fullmäktige vid 1892 års sammanträde beslutade åtgärder i syfte att
öka pensionsinrättningens tillgångar. Dessa åtgärder, som enligt full¬
mäktiges beräkningar borde tillskynda pensionsinrättningen dels en
inkomstökning af omkring 250,000 kronor om året dels ock åtskilliga
besparingar i de årliga utgifterna, hade fullmäktige visserligen icke
ansett fullt tillräckliga för täckande af den af professor Lindstedt be¬
räknade brist af omkring 340,000 kronor om året, som vid 1893 års
slut skulle förefinnas; men då redan de åtgärder, som föreslagits, stälde
stora anspråk på statsmagternas välvilliga tillmötesgående, ansåge full¬
mäktige lämpligt, att, för den händelse besluten skulle komma att fast¬
ställas, verkningarne deraf blefve i någon mån kända, innan vidare
åtgärder för samma ändamål bragtes å bane. I likhet med fullmäktige
har komitén ansett de föreslagna åtgärderna visserligen i någon mån
kunna upphjelpa, men icke för framtiden betrygga pensionsinrättningens
ställning. Orsaken, hvarför komitén icke velat förorda dessa åtgärder,
är dock icke, såsom redan å annat ställe blifvit anfördt, att söka uti
deras otillräcklighet utan derutinnan, att komitén funnit, dels att pen¬
sionsinrättningens grunder icke vore så beskaffade, att de öfvereusstämde
med ett väl ordnadt pensionsväsen, och dols att någon särskild anstalt
för civile tjensteinnehafvares pensionering vid tidigare ålder än den
för rätt till pension fråu allmänna indragningsstaten bestämda icke
vore erforderlig, hvarför komitén ansett, att civilstatens pensionsinrätt¬
ning icke borde bibehållas.
På sätt komitén meddelat, blef redan i det första reglementet för
civilstatens enke- och pupillkassa af den 15 november 1826 stadgadt,
att enskilda enke- och pupillfondens inkomster skulle bland annat ut¬
göras af det årliga understöd, som delegarne i pensionsinrättningen
med nådigt tillstånd kunde af dess tillgångar för enskilda enke- och
pupillfonden anvisa; och har äfven på grund af tid efter annan gjorda
nådiga medgifvauden allt sedan år 1833 af tjenstemannafondens till¬
gångar årligen användts erforderligt belopp för att täcka den del af
enskilda enke- och pupillfondens förbindelser, som ej med dess egna
tillgångar kunnat fullgöras. Då på senare tider af Riksdagen anslag
beviljats för beredande af pousionsrätt i civilstatens pensionsinrättning
396
för vissa nya grupper af tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn, har, enligt hvad komitén upplyst, någon del af anslaget icke till¬
förts enskilda enke- och pupillfonden utan anslaget i sin helhet tillagts
tjenstemannafonden. Under erinran att civilstatens fullmäktige vid sina
här förut omnämnda beslut för upphjelpande af pension sinrättningens
ekonomiska ställning förutsatt, att tjenstemannafondens tillgångar jem¬
väl fortfarande skulle få användas såsom reservfond för enke- och
barnpensioneringen, har komitén, som ansett att en afveckling af pen-
sionsinrättningens förbindelser till delegarnes enkor och barn icke vore
möjlig, med mindre att dertill finge användas erforderligt belopp från
tjenstemannafonden, utgått från det antagande, att såväl tjenstemanna¬
fonden som enskilda enke- och pupillfonden finge betraktas som gemen¬
sam tillgång för afveckling af pensionsinrättningens samtliga förbin¬
delser utan åtskilnad.
I likhet med komitén anser äfven Statskontoret, att det icke kan
vara af något verkligt behof påkalladt att upprätthålla eu särskild in¬
rättning för tidigare pensionering af civile tjenstemän, isynnerhet om
de af Statskontoret vid granskningen af den nya pensionslagen här
ofvan föreslagna modifikationer i afseende å lefnadsåldern för stats¬
pensions erhållande vinna godkännande. Dock kan Statskontoret icke
dela den af komiténs flertal uttalade åsigt, att de delegare i civilstatens
pensionsinrättning, som genom erlagda afgifter grundlagt rätt till pen¬
sion för sig från tjenstemannafonden, skulle utan sitt medgifvande
beröfvas denna rätt, utan biträder i denna del den af komiténs ord¬
förande, generaldirektören Anderson, uttalade särskilda mening.
Lika med komitén finner äfven Statskontoret rättvist och med den
förutsättning; under hvilken enke- och pupillkassan stiftats, öfverens¬
stämmande, att tjenstemannafondens tillgångar fortfarande såsom hittills
må användas för att tillgodose sådana enke- och barnpensioneringens
behof, hvilka icke genom andra utvägar kunna fyllas.
Deremot är Statskontoret icke öfvertygadt om vare sig behofvet
eller ändamålsenligheten af de af komitén föreslagna åtgärder, hvari¬
genom civilstatens enke- och pupillkassa skulle upphöra och i stället
uppgå uti den af komitén förordade allmänna pensionskassan för enkor
och barn efter civile tjenstemän. Komiténs motiv till detta förslag
hafva redan blifvit anförda; och derest fråga nu förelegat att från
början grundlägga en sådan allmän kassa, som nu blifvit ifrågasatt,
hade mot de af komitén framhållna synpunkter ingen anmärkning
kunnat göras. Dessa synpunkter äro ock hufvudsakligen desamma, som
i det af 1858 års pensionskomité framlagda betänkande gjordes gällande;
397
men sedan dess hafva i väsentlig mån förändrade förhållanden inträda
Såväl telegrafverkets och tullstatens tjensteman som elementarlärarue
hafva fått sitt pensionsväsen för enkor och barn ordnadt; och de för
denna pensionering inrättade enke- och pupillkassors ekonomiska ställ¬
ning är jemförelsevis god. Under sådana förhållanden och då någon
mera afsevärd besparing i förvaltningskostnaderna genom den af komi-
tén förordade sammanslagningen, såsom ofvan blifvit visadt, icke är att
vänta, han Statskontoret icke ansett sig böra förorda åtgärder, hvilka,
utan att tillskynda delegarne i den nuvarande civilstatens, enke- och
pupillkassa väsentliga fördelar, skulle försätta delegarne i de öfriga
enke- och pupillkassorna i en afgjordt ogynsammare ställning. Då de
vid 1892 års sammanträde med fullmäktige i civilstatens pensionsinrätt-
ning fattade beslut till stärkande af pensionsinrättningens ekonomiska
ställning skulle, isynnerhet om en i alla händelser väl behöflig reduk¬
tion af de med denna pensionsinrättnings förvaltning förenade omkost¬
nader jemväl blefve vidtagen och all pensionering af tjensteman derifrån
komme att upphöra, blifva af stor betydelse för denna pensionsinrätt¬
nings framtida bestånd, vill det synas, som borde en förändring af
civilstatens pensionsinrättning i sådan riktning med fördel kunna vid¬
tagas. Vid denna omdaning borde då jemväl tillses, huruvida, icke åt¬
skilliga till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, som nu icke äro
delegare hvarken i civilstatens pensionsinrättning eller annan åt staten
understödd pensionskassa, måtte beredas tillträde till den ombildade
kassan. Då emellertid komiténs förslag till reglemente för civilstatens
enke- och pupillkassa uppgjorts under helt andra förutsättningar och
således skulle kräfva en fullständig omarbetning, torde det böra öfve.r-
lemnas åt fullmäktige att taga frågan i förnyadt öfvervägande och till
Eders Kougl. Magt inkomma med ett nytt och i detalj utarbetadt för¬
slag till reglemente för en i här antydt syfte omdanad civilstatens enke-
och pupillkassa, hvilken utan statsbidrag skulle upprätthållas uteslu¬
tande genom delegarnes afgifter samt såsom grundfond erhålla jemväl
den del af tjenstemannafondeu, som icke erfordrades för fullgörande af
de förbindelser, som vid tiden för den ombildade kassans trädande i
verksamhet kunde åligga densamma.
Efter att sålunda hafva uttalat sin uppfattning om de allmänna
grunderna för eu omreglering af pensionsväsendet för de civile tjenste-
innehafvarues onkor och barn, får Statskontoret härmed öfvergå till eu
granskning af de särskilda bestämmelserna i komiténs förslag till regle¬
mente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn samt i under¬
dånighet föreslå do ändringar, som synas vara af bohofvet påkallade;
398
och har Statskontoret jemväl härvid ansett sig böra följa den i för¬
slaget förekommande ordning.
§ 2.
I mom. 1 lärer framför ordet »befattning)) böra inskjutas attri¬
butet »civil».
Med anslutning till förut uttalade åsigter rörande den omfattning,
den ifrågavarande kassan borde erhålla, hemställes, att mom. 2 måtte
omredigeras.
§ 3.
Då en utnämning kan upphäfvas, och detta reglemente såsom
vilkor för delaktighet förutsätter, att tjenst skall innehafvas, torde, till
förekommande af osäkerhet om stadgandets rätta mening, efter ordet
»tjensteinnehafvare» böra tilläggas: »genom beslut, som vunnit laga
kraft.»
Enär förpligtelse att inträda i kassan följer i och med utnämningen,
synes delaktigheten i kassan böra räknas från utnämningsdagen, derest
icke vid utnämningen stadgats någon särskild tid för tjenstons till¬
trädande, i hvilket fall den sålunda angifna tidpunkten bör anses såsom
den, då delaktighet i kassan inträder.
§ 4.
Då bibehållande af delegarnes indelning i klasser verkligen skulle
i högst afsevärd mån förenkla kassans bestyr, minska besväret med
delegareafgifternas uträkning och kontroll samt dymedelst äfven ned¬
sätta förvaltningskostnaden, och då en klassindelning icke heller skulle
medföra någon orättvisa, derest det blott iakttoges, att summan af de
årsafgifter, som för pensions utbetalning borde vara erlagda, alltid
skulle stå i ett bestämdt och rätt afpassadt förhållande till den ut¬
gående pensionens belopp, så anser sig Statskontoret icke kunna bi¬
träda komiténs förslag till delaktighetsbeloppets beräkning. Enligt
detta förslag skulle till exempel för samma tjensteman delaktighets-
beloppet vexla 4 å 5 gånger allt efter olika lönegraders uppnående,
under det att enkans och barnens pensionsbehof måste vara ungefär
detsamma, vare sig mannens död inträffar, då han är i eu lägre eller
högre lönegrad. Här ofvan är i fråga om pensioneringen af tjenste-
399
männen anmärkt, att tjensteman, som bekläda enahanda embeten eller
tjenster, i vissa fall icke blifva enligt komiténs förslag likstälda i af¬
seende å pensionsrätt, enär de i aflöningen ingående tjenstgörings-
penningarne, till följd af särskilda förhållanden, utgå olika inom de
respektive tjenstgöringsdistrikten. Äfven detta förhållande skulle för¬
anleda, att enkor och barn efter till samma grupp hörande tjensteman
finge högre eller lägre pension, allteftersom den aflidne makens eller
faderns verksamhet utöfvats i det ena eller andra tjenstgöringsdistriktet.
Skulle emellertid, på sätt komitén förordat, delaktighetsbeloppet
göras beroende af delegarens aflöningsförmåner, får Statskontoret, under
åberopande af hvad i öfrigt yttrats såsom skäl för att vid tjenstemanna-
pensionernas beräkning utesluta tjenstgöringspenningarne från allt in¬
flytande, i underdånighet förorda, att delaktighetsbeloppet i onkekassan
jemväl bör grundas endast på lönen, dock med iakttagande att del-
aktighetsbelopp ej må öfverstiga 6,000 kronor eller understiga 600 kronor.
§ 5-
Under åberopande af de skål, som af de i ärendet hörda veder¬
börande anförts för uteslutande af den här förekommande bestämmelsen,
hemställes, att innehållet i § 5 måtte utgå.
§ 6.
Moment 1. I händelse tjenstgöringspenningar, på sätt Stats¬
kontoret vid § 4, under förutsättning af klassindelningens upphäfvande,
tillstyrkt, komrne att uteslutas från inflytande å delaktighetsbeloppet,
böra de här föreslagna procentsatserna ökas, exempelvis till respektive
16, 24 och 8 procent, enär i annat fall pensionsbeloppen skulle blifva
allt för otillräckliga.
Skulle åter klassindelningen bibehållas, kräfves en fullständig om¬
arbetning af detta moment, hvarom Statskontoret endast velat erinra.
Moment 2. I öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i
pensiouslagens § 10, torde bestämmas, att afjemning skall ske till
»närmast högre tiotal» kronor.
§ 7.
Det här föreslagna stadgande torde hafva sin rätta plats i § 11,
dit det alltså borde öfverflyttas, dock med förändrad lydelse i det af
Telegrafstyrelsen angifna syfte.
400
§ 11.
Då enligt gällande reglemente för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa rätten att uppbära pension vidtager med månaden
näst efter den, med hvilken delegares lön eller pension upphört att
utgå, har direktionen öfver nämnda kassa i anledning af förevarande
§ anmärkt, att med hänsyn till föreskriften om tjensteårets beräkning
för nämnda lärare från den 1 maj till den 1 maj den föreslagna be¬
stämmelsen i många fall kunde blifva af afsevärd ekonomisk betydelse
för de efterlefvande; och får Statskontoret, på grund af hvad sålunda
blifvit erinradt, i underdånighet hemställa, att, derest lärarne vid all¬
männa läroverken komma att hänföras under detta reglementes be¬
stämmelser, § 11 må omredigeras till öfverensstämmelse med det i §21
af reglementet för berörda enke- och pupillkassa förekommande stadgande,
hvilket synes ega giltighet under alla förhållanden.
Derjemte får Statskontoret hänvisa till hvad under § 7 blifvit
anfördt.
§ 14-
Antagandet af här föreslagna bestämmelser skulle medföra en
högst väsentlig ökning i nu utgående delegareafgifter; och då en sådan
höjning icke bör ifrågakomma, med mindre behofvet deraf blifvit till
fullo ådagalagdt, skulle det icke vara rättvist att med så höga bidrag-
betunga delegarne i de kassor, hvilkas ekonomiska ställning icke synes
betinga nya eller förhöjda afgiftsbelopp. Hvad sjelfva procentsatserna
angår, finner sig Statskontoret, i saknad af utredning, utvisande hvilka
afgifter som skulle erfordras för att motsvara civilstatens enke- och
pupillkassas behof, icke kunna nu ingå i något närmare bedömande
af desamma.
§ 15-
Moment 1. Såväl inträdes- som befordringsafgifter äro af den
natur, att, om också inbetalningen af dem må, med hänsyn till den
betalniugsskyldiges beqvämlighet, kunna fördelas på den föreslagna
tidsrymden af ett år, de dock alltid böra till fullo gäldas och således,
i den mån de vid dödsfallet äro oguldna, antingen på eu gång inbetalas,
innan pension får lyftas, eller afdragas å enka och barn tillkommande
401
pension i den ordning, som i § 16 mom. 2 föreslagits i fråga om kassans
fordran för afgifter.
Moment 2. Med anslutning till innehållet i § 29 af nu gällande
reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa, torde detta moment
böra omredigeras i sådant syfte, att tidpunkten, då skyldighet att er¬
lägga årsafgifter upphör, komme att sammanfalla med den, då veder¬
börande afgår från tjenst med pension; dock att den, som till följd af
tjenstens indragning eller af annan orsak afgår från tjenst före den
eljest bestämda pensionsåldern, skall vara skyldig att fortsätta med
årsafgifternas erläggande, intill dess han uppnått nämnda åldersgräns.
Moment 3. Då det ansetts rättvist, att delegare, som aldrig gifter
sig och för hvilken kassan således aldrig stått någon risk, icke desto
mindre skall erlägga enahanda afgifter som gift delegare, utan att
någonsin kunna återfå erlagda afgifter, synes ett stadgande, sådant
som det här föreslagna, ej vara af nöden och derför böra utgå.
§ 16.
Moment 1. Då uppsamlandet af afgifterna, utan olägenhet för kassan
och till stor och välbehöflig lättnad för redogörarne, hvilka icke skulle
ega att uppbära någon godtgörelse för sitt besvär, bör kunna ske
qvartalsvis, anser Statskontoret lämpligt, att detta moment varder om-
redigeradt i sådant syfte, en förändring som jemväl blifvit af flera läns¬
styrelser förordad.
Moment 2. Åberopande de skäl, som af fullmäktige i civilstatens
pensionsinrättning framhållits, hemställer Statskontoret, att afgifterna
af de i detta moment omförmälde delegare må erläggas »under första
hälften af qvartalets sista månad». I enlighet med den af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län gjorda erinran, torde orden
»exekutivt uttagas» böra ersättas med orden »uttagas genom utmätning
utan föregående dom eller utslag»; hvarjemte skäl synes förefinnas att
i reglementet upptaga den i gällande reglemente för civilstatens pen-
sionsinrättning förekommande bestämmelsen, att kassan i afseende å
afgifterna skall eg a förmånsrätt näst efter utskylder till kronan.
Sista punkten af mom. 2 torde, i händelse den vid mom. 1 före¬
slagna ändring vinner godkännande, böra utbrytas för att bilda ett
särskildt moment (3), med iakttagande att ordet »sådan» framför »dol-
egares» uteslutes.
51
402
§ 17-
På grund af den under § 16 gjorda framställning om afgifternas
uppsamlande en gång i qvartalet, hemställes om sådan ändring, att
redovisning föreskrifves skola ega rum qvartalsvis; och lära, i öfver¬
ensstämmelse med den af många länsstyrelser gjorda hemställan, de
föreskrifter rörande sättet för denna redovisning, som må befinnas nödiga,
böra på derom af styrelsen för kassan gjord framställning utfärdas af
Eders Kongl. Maj:t.
§ 18-
Med anslutning till den af öfverkommissarien Möller till direktio¬
nens öfver civilstatens pensionsinrättning protokoll uttalade mening,
får Statskontoret hemställa, att stadgande meddelas derom, att erlagda,
behörigen faststälda afgifter icke återbetalas, dock med det undantag,
som blefve en följd af nådigt bifall till hvad här nedan under §§ 19
och 20 kommer att af Statskontoret föreslås, samt att befrielse ej heller
må eg a rum från erläggande af afgift, som upplupit, medan delaktig¬
heten fortfar.
§§ 19 och 20.
Nådiga reglementet för lärarnes vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa af den 11 oktober 1878 innehåller i § 3 följande stadganden:
ul:o) Frånträder delegare sin lärarebefattning genom befordran
till någon statens eller kyrkans tjenst, med hvilken delaktighet i annan
enke- och pupillkassa är förenad, upphöre hans delaktighet i lärarnes
vid elementarläroverken enke- och pupillkassa, hvilken dock vare skyldig
att betala den retroaktivafgift, som kan fordras för hans inträde i den
nya kassan, ehuru icke till högre belopp än det, hvartill det matematiska
värdet af delegarens gjorda insatser uppgår.
2:o) Frånträder delegare sin lärarebefattning genom befordran till
någon statens tjenst, med hvilken delaktighet i annan enke- och pupill¬
kassa icke är förenad, ege han rättighet att, mot iakttagande af stad¬
gade skyldigheter, i lärarnes enke- och pupillkassa såsom delegare
qvarstå; skolande han dock, senast inom ett år efter det han lemnat
sin lärarebefattning, hos kassans direktion anmäla sin önskan i sådant
afseende,
403
3:o) Delegare, som tager afsked från sin lärarebefattning utan att
öfvergå till annan statens tjenst eller till allmänna indragningsstaten,
utträder med detsamma ur kassan. .
4:o) Delegare, som genom laga kraftvunnen dom blifvit förlustig
sin tjenst, vare från delaktighet i kassan skild.»
Under åberopande af hvad Statskontoret anfört under § 18, får
Statskontoret underdånigst hemställa, att, i stället för de af komiterade
i § 19 samt i 2:a och 3:e styckena af § 20 föreslagna bestämmelser,
föreskrifter måtte meddelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i
punkterna 1, 2 och 3 här ofvan återgifna stadganden.
I fråga om delegares, som från statens tjenst afsättes, skiljande
från delaktighet i kassan, finner sig Statskontoret, som delar Telegraf¬
styrelsens mening, att det vore orimligt, om en från statens tjenst afsats
delegare, hvilken icke har hustru eller barn, skulle, på sätt komitén
föreslagit, kunna återfå någon del af sina erlagda pensionsafgifter, dock
böra framhålla, att, då kassan uteslutande skulle uppehållas af delegarne
sjelfva, billigheten synes fordra, det bestämmelse meddelas i syfte, att,
om afsatt delegare är gift och har barn, sådan delegares hustru och
barn måtte genom att stadgade utgifter fortfarande erläggas bibehållas
vid sin eventuela pensionsrätt. Att beröfva den afsatte tjenstemannens
familj denna förmån vore i Statskontorets tanke att gifva straffet en
utsträckning, som icke torde vara af nöden.
De i § 20, 2:a stycket, förekommande slutorden »der dessa ej
kunna med ränta exekutivt hos honom uttagas» torde böra utgå.
§ 21.
Fullmäktige i civilstatens pensionsinrättning hafva erinrat, att
uttrycket »eller annorledes lagligen fullkomnade» skulle kunna lemna
rum för olika tolkningar, och derför hemstält, att denna § måtte erhålla
sådan lydelse, att derunder icke kunna hänföras andra äktenskap än
sådana, som antingen blifvit fullbordade med vigsol eller ock blifvit
inför borgerlig myndighet i laga ordning afslutade; och anser Stats¬
kontoret företräde böra gifvas åt den af fullmäktige sålunda föreslagna
lydelse.
§ 22.
Liksom äktenskap, hvilket skall berättiga enka och barn till pension,
alltid bör vara ingånget före afskedstagande!, så bör ock tillfälle att
404
genom äktenskap legalisera barn och dymedelst bereda enka och barn
pensionsrätt stå delegare öppet, så länge han i tjenst qvarstår. Stats¬
kontoret får fördenskull föreslå följande lydelse å denna §: »Enka och
barn af äktenskap, ingånget efter afskedstagande! eller efter det mannen
fyllt 65 år, vare ej berättigad till pension från denna kassa, såvida icke
i senare fallet äktenskapet ingåtts för att legalisera barn.»
§ 23.
Då det ofta torde blifva svårt, stundom omöjligt att afgöra, hu¬
ruvida delegare vid ingående af sådant äktenskap, hvarom här är fråga,
vant i god tro eller icke, borde styrelsen befrias från en sådan pröf¬
ning. Skola sådana bestämmelser som de i denna § föreslagna med¬
delas, synes derför lämpligast vara, att de affattades så tydliga, att
någon särskild pröfning icke blefve af nöden, och så moderata, att de
under alla förhållanden kunde försvaras, hvilket är af så mycket större
vigt, som frågan skulle gälla, huruvida enka och barn finge komma
i åtnjutande af eu på lagstadgade inbetalningar grundlagd rättighet
eller icke.
§§ 27-40.
Enär flera af de erinringar, som i vederbörandes yttranden före¬
komma mot de föreslagna bestämmelserna angående kassans förvalt¬
ning) synas förtjena afseende, anser sig Statskontoret böra i under¬
dånighet tillstyrka sådana ändringar i berörda bestämmelser:
att delegarne må genom utsedde fullmäktige ega att yttra sig
och besluta angående ändring i reglementet samt andra pensionskas¬
san rörande vigtigare frågor; blifvande dock beslut om ändring i regle¬
mentet icke gällande med mindre nådig fastställelse derå erhålles;
att åt delegarne må öfverlemnas (§ 27) att utse flertalet ledamö¬
ter i styrelsen, hvars alla ledamöter böra vara delegare i kassan;
att fullständig utredning öfver kassans förmåga att fullgöra sina
förbindelser (§ 33) skall ega rum, då styrelsen så pröfvar nödigt, dock
minst hvart tionde år; börande, derest af denna utredning skulle fram¬
gå, att kassans inkomster vore otillräckliga, fullmäktige ofördröjligen
sammanträda för att besluta åtgärder till bristens afhjelpande;
att flertalet revisorer böra vara delegare (§ 36); samt
att kostnaden såväl för fullmäktiges som revisorernas samman¬
träden (§ 38) skall bestridas af delegarne sjelfva.
405
§ 41.
Statskontoret tillstyrker omredigering i sådant syfte, att besvär
må hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet få anföras öfver styrel¬
sens beslut i alla ärenden af hvad beskaffenhet som helst.
§§ 42-46.
Derest i öfverensstämmelse med den af Statskontoret uttalade
mening civilstatens pensionsinrättning omdanades på det sätt, att, i
mån som nuvarande pensionstagare från tjenstemannafonden afginge
och öfrige delegare afstode från att göra sin rätt till pension för egen
del gällande, tjenstemannapensioneringen upphörde och pensionsinrätt-
ningen öfverginge till att blifva uteslutande en enke- och pupillkassa,
borde, allt efter hand som tjenstemannafondens förbindelser minskades,
dess tillgångar öfverföras till enke- och pupillkassan, i hvilket fall be¬
stämmelserna för afvecklingen kunde blifva synnerligen enkla.
För den händelse åter att komiténs förslag om upphörande af
rätt till pension från civilstatens pensionsinrättning för alla andra del¬
egare än dem, som då redan tillträdt sådan pension, samt om bildande
af en ny enke- och pupillkassa, som borde i sig upptaga de nuvarande
enke- och pupillkassorna för civilstatens, tullstatens, telegrafverkets
och de allmänna läroverkens personaler vunne framgång, påkallas mera
omfattande bestämmelser i fråga om öfvergången till den nya orga¬
nisationen af det civila pensionsväsendet äfvensom för afvecklingen af
de nuvarande pensionsförhållandena. I dessa hänseenden har komitén
i §§ 42—46 föreslagit för enke- och barnpensioneringen erforderliga
öfvergångsstadganden samt vidare i betänkandet, sid. 373 392, dels
utvecklat de allmänna grunderna för afvecklingen och dels redogjort
för sättet, hvarpå efter komiténs uppfattning dessa allmänna grunder
borde tillämpas å de särskilda pensionsanstalterna, som till följd af de
föreslagna nya pensionsförfattningarne skulle upphöra. . Berörda öfver¬
gångsstadganden hafva icke gifvit Statskontoret anledning till erinran.
Hvad det föreslagna sättet för afvecklingen af de nuvarande pen¬
sionsförhållandena angår, så förekommer, att beräkningarne af kostna¬
derna för denna afveckling grundats på de uträknade kapitalvärdena
af ofvannämnda fyra pensionsinrättningars förbindelser vid 1891 års
slut, och att desamma alltså, på sätt komitén äfven erinrat, icke längre
kunna vara fullt giltiga vid den tid, då den föreslagna pensionslagen
52
406
träder i kraft och den nya pensionskassan kommer i verksamhet. Vid
sådant förhållande har Statskontoret icke funnit anledning vara för
handen att ingå i närmare granskning af dessa beräkningar, utan an¬
sett sig endast, i fråga om de af komitén uppstäda allmänna grun¬
derna för afveeklingen, böra erinra, dels att, om något öfverskott till¬
äfventyrs uppkomme å civilstatens pensionsinrättnings tillgångar, sedan
inrättningens förbindelser afvecklats, detta öfverskott, efter Statskon¬
torets åsigt, icke bör till statsverket indragas, utan, i enlighet med
den af landskamereraren Ohlsson i reservation till fullmäktiges proto¬
koll uttalade uppfattning, komma den nya pensionskassan till godo för
beredande åt någon väl behöflig höjning af de lägre pensionerna eller
någon lindring i de lägst aflönade delegarnes utgifter till kassan, samt
dels att komiténs framställning icke innefattar något förslag om an¬
vändning af möjligen uppkommande öfverskott å den med civilstatens
pensionsinrättning förenade lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten,
hvarom särskilda bestämmelser så mycket mera torde vara af nöden,
som, enligt hvad af den utaf komitén lemnade historiska utredningen
framgår, såsom grundfond för denna anstalt användts tvenne till för¬
valtning af direktionen för pensionsinrättningen öfverlemnade dona¬
tions- och testamentsfonder.
Stockholm den 25 november 1896.
Underdånigst:
L. W. RIBEN. PER SAMZELIUS. C. G. SYLVAN.
Föredragande.
C. Kinberg.