JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÅMBETSBERÄTTELSE,
afgifven vid lagtima riksmötet år 1899;
samt
Tryckfrihetskomiterades berättelse.
STOCKHOLM
TVÄR ITAiGOSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1899.
INNEHALL.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Inledning ............................................................................................ •••..................
Redogörelse för åtal, anstälda mot:
1) stadsnotarien grefve C. Källing och t. f. stadsnotarien Karl Sörensen, för
oriktig debitering af lösen för gravationsbevis ................................................
2) rektorn M. M. Floderus, ang. förseelse mot tryckfrihetsförordningen (forts,
från ämbetsber. till 1898 års Riksdag sidd. 2—14) ...................................
3) konsistorienotarien J. A. Johansson, för felaktig stämpelbeläggning af lärare¬
fullmakt ..........................................................................................................
4) landshöfdingen grefve G. F. Snoilsky m. fl., för obehörigen meddeladt för¬
ordnande att uttaga ett af allmänna medel förskjutet belopp ......................
5) kronolänsmannen H. Sundins, för olaga insättande i häkte m. m. (forts, från
ämbetsber. till 1897 års Riksdag sidd. 23—28) ...:............... ..................
6) kyrkoherden J. E. Björkquist, ang. lagstridig affattning af flyttningsbetyg
(forts, från ämbetsber. till 1898 års Riksdag sidd. 15—21) ..........................
7) häradshöfdingen H. Ilelmertz, för dödande af intk ningar, utan att begäran
därom framstälts, m. m.................................................................................
8) häradshöfdingen Carl Oscar Björkman, i fråga om ersättning för skada, som
vållats genom fel i gravationsbevis...............................................................
9) lasarettsläkaren Wilhelm Hallin, för dröjsmål med afgifvande af utlåtande
(forts, från ämbetsber. till 1898 års Riksdag sidd. 71—79) ..........................
10) aktuarien M. Stolpe, för förseelse mot tryckfrihetsförordningen ....................
11) vice häradshöfdingen Walter Bergström, för obehörigt beslut om en persons
försättande i konkurs ..................................................................................
12) borgmästaren E. W. Abenius m. fl., för felaktig hänvisning angående sättet
för talans fullföljande m. m...........................................................................
13) rådmannen A. Örström, i egenskap af t. f. borgmästare, för olagligt upp¬
lösande af en sammankomst ........................................................................
Ärende, som ej föranledt åtal ......................................................................................
Utdrag af högsta domstolens minnesbok.......................................................................
Framställningar till Kongl. Majt:
I. Ang. förening af Torna och Bara härad till ett tingslag ...........................
II. Ang. förening af tingslagen i Mellersta Roslags domsaga ..........................
III. Ang. åtgärder för afhjälpande af bristen på juridiska läroböcker ...............
— 1899 -
Sid.
1
2
9
12
16
25
26
26
38
46
47
57
68
79
87
89
91
92
93
Sill.
Om s. k. arrenden af domsagor ................................................................................... 95
Framställning till Riksdagen i fråga om inskränkning af häradshöfdingarnes tjänst¬
ledighet ............................................................................................................... 98
Ämbetsresan år 1898...................................................................................................... 106
Handlagda klagomål och anstälda åtal.............................................................. 107
Ang. lagförklaring enligt 19 § i regeringsformen ....................................................... 107
Ang. i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrifvelser .............................. 107
Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård.......................................................... 109
Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberätteise.
I. Förteckning på de af Riksdagen år 1898 till Kongl. Maj:t allåtna skrifvelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser
blifvit under nämnda år vidtagna ................................................................. 118
II. Särskild förteckning på de i förteckningen under I upptagna ärenden, livilka
vid utgången af år 1898 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl.
Maj:t förevarit till slutligt afgörande .......................................................... 186
III. Förteckning på de genom skrifvelser, som vid Riksdagar före år 1898 till Kongl.
Maj:t. aflåtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1897 års slut voro i sin
helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter om
den behandling, samma ärenden under år 1898 undergått .............................. 139
Tabell, upptagande de af Riksdagen år 1898 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser ...... 150
Till Riksda
gen.
O
[i0/ ii!^t_iS0m«UJdsman8äm!)efcet8 förvaltning under sistförflutna
vördsamt afgifva berättelse, och kommer denna.
får jag härmed
enlighet med den ordning, som för justitieombudsmannens ämbets-
Juatitieombiulamannens ämbetsberättelse till 18.99 års Riksdag. j
2
berättelser är vedertagen, att till en början innehålla redogörelse för
sådana af mina företrädare i ämbetet eller af mig anställa eller an-
befalda åtal, som under den tid, berättelsen afser, blifvit slutligen åt¬
gjorda eller åtminstone i en instans pröfvade.
Oriktig debitering af lösen för gravationsbevis rörande fastighet i
stad. Fråga om betydelsen af ordet ”tomtnummer” i visst fall.
Med bifogande af tre särskilda gravationsbevis angående fasta
egendomen under n:r 10 och 11 i kvarteret Carlsvik å Kungsholmen häi
i staden, hvilka bevis voro utfärdade ett den 30 maj 1896, ett den .18
juli 1896 och det återstående den 9 september samma år, anhöll m-
'o-eniören P. Östberg i en hit ingifven skrift, att då lösen för ett hvart
af berörda bevis enligt gällande förordning angående expeditionslösen
rätteligen bort utgöra 3 kronor 50 öre i stället för 6 kronor 50 öre,
som klaganden fått erlägga, klaganden måtte genom justitieombuds¬
mannens bistånd återbekomma 3 kronor för hvardera af dessa bevis.
Till stöd för sin mening anförde klaganden i sknlten hulvud-
sakligen följande. Enligt nyssnämnda förordning skulle lösen för grava¬
tionsbevis utgöra 3 kronor »för hvarje tomtnummer till och med 3>.
Vore här fråga om två särskilda egendomar med sina särskilda
tomtnummer, vore den påförda lösen naturligen riktig, men de löre-
tedda gravationsbevisen gälde för en enda tomt, betecknad med sitt
eget tomtnummer, som i detta fall af byggnadsnämnden bestämts ti
»10 & 11». Ett tomtnummer utgjorde det lagliga beteckmngssättet
för en fast egendom i Stockholm, och det läge i sakens natur, att en
egendom icke kunde betecknas med mer än ett tomtnummer.. Om
detta tomtnummer utgjordes af ett ensiffrigt tal eller ett tvåsiffrigt ta
eller ett tal, sammansatt af flera tal, så kunde detta , ej vara annat an
en formell variation i beteckningssättet och kunde icke medföra den
omöjliga anomalien, att en tomt skulle kunna anses betecknad med j era
tomtnummer, då den i alla händelser icke kunde beteckna^ på mei
in ett sätt. Det måste vara ett tomtnummer, äfven om detta vore
sammansatt af flera siffror eller tal. Om en tomt bure tomtnumret
»10 & 11», så vore detta det enda lagliga beteckningssättet lör denna
tomt. Tomtnumret vore ett enda och odelbart så till vida, att om man
skulle använda en del af detta tomtnummer, så blefve det icke längre
fråga om samma egendom.
- 1899 —
Alt ett sammansatt nummer såsom beteckningssätt för eu tomt
a veu i byggnadsordningen för Stockholm — den enda förordning, som
klaganden veterligen innehölle några föreskrifter i ämnet — betraktades
såsom ett nummer, framginge tydligt af byggnadsordningens 14 § 5
moment, hvarest talades om ett dylikt nummer i singular^ såsom gemen¬
samt nummer. Kungörelsen om 1810 års nummerordning, hvaraf ut-
<. lag vore skriften bilagdt, sade äfven, att »alla egendomar skola förses
med tydligen utsatt nummer.»
Det vore orimligt, att en obetydlig, ingalunda i lag föreskrifven
och således godtycklig variation i beteckningssättet för en tomt skulle
medföra den följden, att gravationsbevis för samma tomt för all framtid
skulle kosta dubbelt eller flerdubbelt mot om tomten händelsevis af
byggnadsnämnden kommit att betecknas med ett enkelt tal.
Klagandens påstående, att den variation i beteckningssättet, som
bestode i användandet af ett sammansatt tomtnummer, icke vore i lag
föreskrifven utan godtycklig, framginge af det i byggnadsordningens
14 ^ 5 moment förekommande uttrycket »tomt må efter sammanslag¬
ningen såsom gemensamt nummer behålla» etc. En jämförelse mellan
detta och Övriga moment af paragrafen visade tydligt, att moment 5
icke innehölle någon föreskrift om dubbelnummer eller sammansatt
nummer, utan endast ett medgifvande om undantag, därest så funnes
lämpligt, från den i moment 2 gifna föreskriften om »ny nummer i följd
efter den högsta inom kvarteret förut befintliga», hvilket medgifvande
det, enligt moment 1 tillkomme byggnadsnämnden att begagna sig af
lc^e’ a^t e^ter dess godtycke. Om klaganden i december 1895,
da forra tomterna n:r 10 och n:r 11 sammanslogos, anhållit, att den nya
tomten matte betecknas med n:r 16, hade detta säkerligen skett, och
någon förhöjning i priset på gravationsbevis hade då aldrig kunnat
ifragasättas.
Ordet »tomtnummer» syntes klaganden vara det mest expressiva
uttryck, lagstiftaren kunnat finna för att beteckna fastighetsenheten
vare sig det vore fråga om en jordareal med ett hus eller med flera hus’
eller en obebygd jordareal eller flera åtskilda jordarealer, tillsammans
utgörande eu enhet, för hvilka fall intet af orden »hus», »tomt», »egen¬
dom» eller »fastighet» vore på långt när så koncist som ordet »tomt-
nu in in er».. I stället syntes vederbörande taga detta uttryck såsom en
förevändning att obehörigen skaffa sig högre expeditionslösen.
A rådstufvurättens kansli hade för klaganden framhållits, att expe-
ditionstaxans föreskrift, att lösen för gravationsbevis skulle utgå med
3 *ronor för hvarje tomtnummer till och med 3, skulle sakna all be-
— 1899 —
4
lydelse, om icke därmed afsåges just det fall, att en tomt vore be¬
tecknad med hvad vederbörande behagade kalla två eller flera nummer.
Detta syntes klaganden vara en fullständig missuppfattning, enär med
nämnda föreskrift enligt klagandens åsigt afsåges det mycket ofta före
kommande fallet, att gemensamt gravationsbevis utfärdades för flera
med särskilda nummer betecknade tomter, hvilka vore gemensamt
graverade. . . .
Af de vid berörda klagoskrift fogade gravationsbevisen tramgick,
att ifrågavarande fastighet enligt beslut af byggnadsnämnden den 11
december 1895 bildats genom sammanläggning af förra tomterna mi¬
lt) och n:r 11, hvilka sistnämnda egendomar enligt byggnadsnämndens
beslut den 25 november 1891 styckats från tomten n:r 1, allt i kvarteret
Carls vik
Sedan justitieombudsmannen med anledning af klagoskriften in¬
fordrat vederbörandes yttrande, afgafs förklaring af stadsnotarie!! grefve
C Källing, hvilken utfärdat de gravationsbevis, som dagtecknats den
30 maj 1896 och den 9 september 1896, samt af t. f. stadsnotarie!! Karl
Sörensen, som utfärdat det återstående af ifrågavarande gravationsbevis.
Därvid anfördes af grefve Källing, i hvilkens yttrande t. f. stadsnotarie!
Sörensen instämde, hufvudsakligen följande:
Den tillämpning af gällande förordning om expeditionslösen, hvari
klaganden önskade rättelse, grundade sig på mångårig praxis vid räd-
stufvurätten, och hade, såvidt Källing kunnat inhämta, anmärkning där¬
emot icke förut blifvit gjord. En sådan tillämpning ägde. ock stod ej
allenast i författningens ' ordalag — hade meningen vant en annan,
hade väl i författningen användts det nära till hands liggande kortare
uttrycket »tomt» i stället för »tomtnummer» — utan äfven i billighet
och rättvisa. Anledningen hvarför högre lösen utginge för gravations¬
bevis, omfattande två eller flera tomter, kunde nämligen ej vara någon
annan än den, att inteckningsprotokollens genomgående, då fråga vore
om dylika gravationsbevis, kräfde större möda än vid enkla tomter.
Emellertid finge icke några andra tomter betecknas med sammansatt
tomtnummer än sådana, hvilka bildats genom sammanslagning af två
eller flera själfständiga tomter. Ett genomgående af protokollen an¬
gående fastigheter af sistnämnda slag kräfde sålunda i allmänhet större
tidsutdrägt, än fallet vore vid fastigheter, hvilka städse utgjoi t en enda
tomt, hvarför man kunde antaga, att det i författningen förekommande
uttrycket »tomtnummer» med hänsyn till nu anmärkta förhållande blifvit
afsigtligt valdt. . .. , , ,, .
Men äfven om denna vid rådstufvnrätten hittills använda tolkning
_ 1899 -
5
af uttrycket »tomtnummer» icke skulle vara den rätta, vore likväl det
debiterade lösensbeloppet i nu föreliggande fall att anse såsom fullt
lagenligt. Egendomen under n:r 10 och 11 i kvarteret Carlsvik ut¬
gjorde nämligen, såsom ock de anmärkta gravationsbevisens innehåll
utmärkte, ända till den 11 december 1895 två skilda tomter. Ifråga¬
varande bevis, hvilka grundade sig på inteckningsprotokollen för tio
år tillbaka, afsåge således tomter, som under fulla nio år och en del
af det tionde utgjort själfständiga fastigheter, hvadan lösen för hvart
och ett af dessa bevis i allt fall bort utgöra 6 kronor.
Vid öfvervägande af hvad i ärendet sålunda förekommit fann justitie¬
ombudsmannen det vara utom tvifvel, att lösen för ifrågavarande tre
gravationsbevis varit felaktigt beräknad, och ansåg sig justitieombuds¬
mannen böra förordna om åtal emot vederbörande dels' för att bereda
klaganden ersättning för hvad han fått erlägga för mycket och dels för
vinnande af rättelse i den vid rådstufvurätten vedertagna praxis i fråga
om lösen för sådana bevis. Åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt uppdrogs
därför att ställa stadsnotarien grefve Källing och t. f. stadsnotarien
Sörensen under tilltal inför hofrätten, med yrkande att hofrätten måtte
förklara dem hafva uti ifrågakomna hänseende oriktigt förfarit och
tillika förpligta dem, en hvar i den män han bidragit till klagandens
lörlust, att till klaganden återgälda hvad denne fått erlägga mer än
vederbort. I den skrifvelse, hvarigenom om berörda åtal förordnades,
yttrade justitieombudsmannen, bland annat:
För bedömande af bevisvärdet hos de grunder, som i förklaringen
blifvit åberopade såsom stöd för den klandrade debiteringsåtgärden,
vore lämpligt att taga till utgångspunkt uttrycken »tomt», »tomtnummer»
och »fastighet» (egendom), hvilkas betydelse och inbördes förhållande det
alltså närmast gäl de att söka fastställa.
Enligt 9 § i byggnadsstadgan för rikets städer skulle stadsplan
upptaga dels byggnadskvarter och dels gator, torg och andra allmänna
platser. Byggnadskvarteren skulle enligt 17 § 1 momentet af stadgan
indelas till byggnadstomter. Man kunde därför utgå ifrån, att med
tomt vore att förstå en för bebyggande afsedd del af stads inom
stadsplanen belägna område. För de särskilda tomternas åtskiljande
begagnade man sig i regeln af nummer, och detta numreringens ända¬
mål måste anses enligt sakens natur medföra, att hvarje tomt hade sitt
särskilda nummer, hvilket å andra sidan aldrig kunde vara mer än ett
— lön:» —
6
enda. Att tomtindelningen antagits skola äga eu viss varaktighet fram-
ginge af 19 § 1 momentet af byggnadsstadgan, hvarest föreskrefves,
att byggnadstomt, som en gång blifvit till sina gränser bestämd, icke
borde, utan att synnerliga orsaker därtill föranledde, klyfvas i smärre
delar eller genom marks förläggande därifrån till annan tomt minskas.
Såsom i regeln ej underkastade förändring vore därför tomterna lämpliga
enheter att räkna med, och tomterna bildade också den hufvudsakliga
grundvalen för städernas inskrifningsväsende. Stads fastighetsbok skulle
nämligen enligt kongl. kungörelsen den 14 september 1875 uppläggas
efter fastigheter, och en fastighet i stad utgjordes i regeln af en tomt
med de hus, som på densamma kunde vara uppförda. Ofta nog före-
komme emellertid, att två eller flera särskilda tomter kunde sägas bilda
en enda fastighet, så t. ex. om de särskilda tomterna vore gemensamt
bebygda eller på annat sätt gemensamt begagnade. Fasthållas borde
alltså, att uttrycken »tomt» och »tomtnummer» hade lika omfattande be¬
tydelse, hvaremot uttrycket »fastighet» kunde allt efter omständigheterna
omfatta en enda eller två eller flera skilda tomter. Och liksom en
tomt kunde vara bebygd med ett enda hus eller med två eller flera
hus, kunde också ett och samma hus vara uppfördt på två eller flera
intill hvarandra gränsande tomter. Härigenom kunde sägas faktiskt
inträda eu delning af en tomt eller sammanläggning af två eller flera
sådana.
Ofvan anförda föreskrift i 19 § af byggnadsstadgan gåfve vid
handen, att, i händelse särskilda skäl därtill förelåge, tomt Ange klyfvas
eller eljest minskas. Och hvad särskildt anginge Stockholm, hade i
byggnadsordningen för Stockholms stad den 13 december 1890 lämnats
utförliga föreskrifter angående tomters styckning och sammanläggning.
Af dessa föreskrifter ville justitieombudsmannen åberopa följande:
Ȥ 14.
1. När tomts styckning eller sammanslagning af tomter bifalles,
har byggnadsnämnden att bestämma den förändrade tomtnumrering,
som däraf föranledes.
2. I afseende å numrering af tomter, som genom styckning upp¬
kommit, skall iakttagas, att icke någon af dem må betecknas med den
styckade tomtens förut innehafda nummer, utan bör enhvar erhålla ny
nummer i följd efter den högsta inom kvarteret förut befintliga; dock
att, där genom styckningen allenast ett ringa område blifvit från tomt
afskildt, det må på byggnadsnämndens pröfning bero, huruvida för¬
ändrad numrering behöfver ske.
— 1899 -
7
3. Å tomtdel, som frånstyckas för att utläggas till gata eller all¬
män plats, skall tomtnummer ej sättas.
4. Tomt, hvilken vinner tillökning genom mark, som styckats från
annan tomt, men i öfrigt lämnas oförändrad, behåller sin förra nummer.
5. Tomt, som uppkommer genom sammanslagning af två eller
flera med särskilda nummer förut betecknade tomter, må efter samman¬
slagningen såsom gemensamt nummer behålla enahanda nummer, som
därförinnan varit de särskilda tomterna åsätta.»
Paragrafens moment 5 hade i byggnadsordningen af den 20 oktober
1876 haft enahanda lydelse med den nuvarande, med den skilnad dock
att i stället för det i momentet nu förekommande ordet »må» i sist¬
nämnda byggnadsordning stod »skall». Beträffande syftet med denna
ändring innehölles i eu af byggnadsnämnden till stadsfullmäktige af-
låten, i bihanget till beredningsutskottets utlåtanden och memorial för
år 1888 intagen skrifvelse angående frågan om ändidngar i och tillägg
till 1876 års byggnadsordning ett så lydande uttalande:
Ȥ 14.
Mom. 5. Missförstånd orsakas ofta däraf, att en och samma tomt gifvits
flera nummer. Sådant har emellertid icke på grund af stadgandet i detta
mom. kunnat undvikas vid flere tomters sammanslagning till en tomt;
men på det hädanefter byggnadsnämnden må äga i sin makt att vid
bildande af nya tomter förekomma dylik missledande beteckning, har
nämnden ansett ordet 'skall’ härstädes böra utbytas mot ordet ’må\»
Af paragrafens ofvan intagna moment framginge enligt justitie¬
ombudsmannens mening, bland annat,
att vid styckning af en tomt uppkomme i regeln lika många nya
tomter och tomtnummer som antalet delar, hvari styckning skett;
att vid sammanläggning af tomter uppkomme allenast en ny tomt
och ett enda tomtnummer;
samt att byggnadsnämnden vid dylik sammanläggning obestridligen
ägde. rätt att afgöra, om det nya tomtnumret skulle blifva en samman-
säténing af de sammanslagna tomternas förut innehafda särskilda num¬
mer, eller om det nya numret skulle på annat sätt bestämmas.
Eu enkel tillämpning af hvad sålunda blifvit utveckladt syntes
gifva vid handen, att klagandens framställning vore fullt befogad, och
detta antagande bekräftades genom eu närmare granskning af hvad i
förklaringen anförts. Till eu början hade i förklaringen åberopats orda¬
lag011 i gällande förordning angående expeditionslösen, i det att denna
förordning i fråga om lösen för gravationsbevis å fastighet i stud an-
— 1899 —
8
vänd!, uttrycket »tomtnummer», ehuru uttrycket »tomt» hade varit
kortare. I närmaste sammanhang med berörda allmänna skäl stode en
annan i förklaringen anförd grund, som likaledes vore åt mera allmän
natur. Samma anledning, som medfört, att för gravationsbevis angående
flera tomter skulle erläggas högre lösen än för sådant bevis rörande
allenast eu tomt, förelåge, enligt förklarandenas mening, äfven i fråga
om tomter, betecknade med sammansatt tomtnummer, och förmenades,
att förordningens uttryck »tomtnuinmer» just med hänsyn härtill vore
afsigtlig^ valdt.
Dessa skäl funne justitieombudsmannen icke vara bevisande.
Otvifvelaktigt vore visserligen, att lagstiftaren velat bestämma lösen
för gravationsbevis så, att utfärdaren af dessa bevis måtte få skälig er¬
sättning för sin möda, utan att likväl fastighetsägaren blefve alltför
kännbart betungad. Häri läge grunden såväl till, att lösen för grava¬
tionsbevis till eu viss grad ökades med antalet tomtnummer, som ock
å andra sidan därtill, att visst maximum faststälts för sådan lösen.
Emellertid vore det naturligtvis alldeles oberättigadt att af denna lagens
grund och den omständigheten, att för utfärdande af gravationsbevis
för tomt, betecknad med sammansatt tomtnummer, kunde vara nödigt
att vid genomgående af inteckningsprotokollen efterse de särskilda
enkla numren, draga den slutsats, att lösen borde beräknas på samma
sätt, som om ingen ändring i numreringen ägt rum. Och att lagstiftaren
skulle hafva valt uttrycket »tomtnuinmer» med särskild hänsyn till fall af
förevarande beskaffenhet, kunde så mycket mindre ifrågasättas, som nu
gällande expeditionsförordnings uttryckssätt i fråga om lösen för grava¬
tionsbevis hämtats från 1855 års expeditionsförordning, under det att,
såvidt justitieombudsmannen hade sig bekant, några föreskrifter om
sammanläggning af tomter och däraf följande ändring i numreringen
icke förekommit förr än i byggnadsordningen för Stockholms stad af år
1876. Härtill komme, att det i förordningarna därvid förekommande ut¬
trycket »tomtnummer» uppenbarligen vore motiveradt af sammanhanget.
I förklaringen hade till sist påståtts, att lösen i förevarande fall vore
att anse såsom riktigt beräknad af det särskilda skäl, att gravati^ns-
bevisen afsåge tomter, som under fulla nio år af tiden närmast före be¬
visens utfärdande och en del af det tionde året varit två särskilda
fastigheter. Detta påstående vore emellertid felaktigt så till vida, att
gravationsbevisen tydligt utmärkte, att tomterna n:r 10 och n:r 11 i
kvarteret Carlsvik enligt byggnadsnämndens beslut den 25 november
1891 frånstyckats tomten n:r 1 i samma kvarter, i hvilken sistnämnda
tomt de sålunda förut ingått. Dessutom vore att märka, att såsom eu
— 1899 —
9
själfklar regel måste fasthallas, att lösen för gravationsbevis å en fastig¬
het måste bestämmas efter fastighetens beskaffenhet vid tiden för be¬
visets utfärdande.
Efter föregången skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet
deri 17 januari 1898. Hofrätten utlät sig* däri: Enär ifrågavarande
fastighet, som på grund af byggnadsnämndens ofvan omförmälta beslut
den 11 december 1895 uppkommit genom sammanslagning af förra
tomterna n:r 10 och n:r 11 i kvarteret Carlsvik samt därvid, med stöd af
§ 14 moment 5 i den för Stockholm gällande byggnadsordning af den
13 december 1890, fått såsom gemensamt nummer behålla enahanda
nummer, som före sammanslagningen varit de särskilda två tomterna
åsätta, följaktligen vid tiderna för utfärdandet af ifrågavarande grava¬
tionsbevis utgjort en enda tomt och ett enda tomtnummer, oafsedt det
beteckningssätt samma fastighet sålunda erhållit, samt lösen för hvart
och ett. af samma bevis förty rätteligen skolat utgå med allenast det i
förordningen om expeditionslösen af den 7 december 1883 »för hvarje
tomtnummer till och med 3» stadgade belopp af 3 kronor, men upp-
lyst vore, att Ostberg affordrats och jämväl erlagt lösen 6 kronor för
hvart och ett af bevisen; ty och då tillika vore utredt, att bevisen af
den. 30 maj och den 9 september 1896 utfärdats af grefve Källing och
beviset af den 18 juli 1896 af Sörensen, pröfvade hofrätten, med för¬
klarande, att. grefve Källing och Sörensen i anmärkta hänseendet oriktigt
föi farit, rättvist förpligta dem att emot kvitto till Östberg utgifva, grefve
Källing 6 kronor och Sörensen 3 kronor.
Öfver hofrättens utslag hafva grefve Källing och Sörensen anfört
underdåniga besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Förseelse mot tryckfrihetsförordningen genom vägran att
tillhandahålla s. k. afgångsscripta.
I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag
redogöres (sid. 2—14) för ett emot rektorn vid högre allmänna läroverket
i Upsala M. M. Floderus af den anledning anstäldt åtal, att Floderus
vägrat att tillhandahålla rektorn vid nya elementarskolan i Stockholm
PL Hernlund vissa af de vid läroverket i Upsala förvarade s. k. af-
gångsscripta. Al redogörelsen för berörda åtal inhämtas, att dom¬
kapitlet i Upsala, hos hvilket åtalet blifvit af justitieombxidsmannen an-
hängiggjordt, genom utslag den 27 januari 1897 af anförda skäl förklarat
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 18.99 års Riksdag. 2
10
sig obehörigt att upptaga målet till pröfning, äfvensom att besvär öfver
detta utslag blifvit i Svea hofrätt af justitieombudsmannen anförda.
I anledning af besvären meddelade hofrätten den 7 februari 1898
utslag af innehåll, att enär enligt 15 § i förordningen angående huru
med rättegång uti domkapitlen skall förhållas den 11 februari 1687
domkapitlet skulle pröfva mål, som anginge till skolstaten hörande per¬
soners förhållande uti deras ämbete, samt den inskränkning af dom¬
kapitlets behörighet härutinnan, som följde af bestämmelsen uti 1 och
4 §§ i kong! cirkulärbrefvet den 7 december 1787, att domkapitlet icke
ägde upptaga och afgöra andra mål än dem, som ankomma på före¬
ställning, afhållande från tjänsten på viss tid eller ämbetets förlust, så
mycket mindre kunde innebära, att pröfningen åt förevarande mål icke
skulle tillkomma domkapitlet, som yrkande om ansvar icke vore i målet
framstäldt; ty funne hofrätten skäligt att, med undanrödjande af öfver-
klagade utslaget, visa målet åter till domkapitlet, som hade att det¬
samma på anmälan å nyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.
Från detta hofrättens beslut var en ledamot skiljaktig och för¬
klarade, att han för sin del ej funne skäl att i domkapitlets öfverklagade
utslag göra ändring.
Sedan jag därefter i skrifvelse till domkapitlet, med öfverlämnande
af hofrättens berörda utslag, anmält målet till förnyad handläggning,
meddelade domkapitlet nytt utslag i målet den 8 mars 1898. Dom¬
kapitlet utlät sig däri: Äfven om ifrågavarande för den skriftliga afgångs-
pröfnmgen öfver därför bestämda ämnen affattade scripta eller uppsatser,
hvilka, efter att hafva varit till ecklesiastikdepartementet insända för att
censorerna till granskning och bedömande tillhandahållas, blifvit från
departementet till läroverket återsända, skulle, i betraktande af ord¬
ningen för och ändamålet med deras tillkomst, och sedan de fullständigt
tjänat till detta ändamål, kunna mer än öfriga till undervisningen vid
läroverket hörande lärjunge-scripta eller uppsatser, hvarom väl något
sådant icke kommit i fråga, vara hänförliga till de i tryckfrihetsförord¬
ningens § 2 moment 4 omförmälta offentliga handlingar, till hvilka till¬
gång med där nämnda undantag icke finge någon vid ansvar såsom föi
tjänstens försummelse af vederbörande vägras eller obehörigen fördröjas,
funne domkapitlet hvad härutinnan i detta mål blifvit emot Floderus
anmäldt icke till ansvar såsom för tjänstefel, hvarom icke något yrkande
framstälts, föranleda. Men då beträffande dessa samma afgångsscnpta
eller uppsatser, sedan de till läroverket återsändts, måste, så länge de
därstädes kvarblefve, i hvilket afseende icke någon som hälst föreskrift
meddelats eller förefunnes, på rektor ankomma att om tillgång till dem,
— 1899 —
11
när fråga därom uppstode, bestämma; och det förfarande härutinnan
från rektors sida, som utgjorde föremål för den domkapitlet med åbe-
ropadt stöd af § 15 af rättegångsordningen för domkapitlen ålagda
pröfning, icke kunde anses skäligen grundadt hvarken från synpunkten
af ofvan angifna sätt och ordning för uppsatsernas återsändande till
läi overket, såsom skulle detta sätt och denna ordning, så länge hvarje
föreskrift för rektors förfarande i sådant hänseende saknades,innebära
något som hälst hinder för den ifrågakomna delgifningen, icke heller
från synpunkten af uppsatsernas på något sätt för offentlighet olämpliga
innehåll, efter som ämnena därför blifvit af departementet bestämda, ej
hellei fi ån synpunkten af författarnes rätt till dem såsom någon desses
tillhörighet eller egendom, sedan de blifvit af dem för ändamålet vid
afgångspröfningen aflämnade; och då slutligen på rektor icke kunde
ankomma något åliggande,. hvilket skulle kunna såsom lagligt skäl
åberopas, att härvid taga i öfvervägande och låta sitt tillvägagående
bestämmas af någon hänsyn till, huruvida det kunde anses vara från
läroverkens synpunkt gagneligt och praktiskt nyttigt, eller om icke
snarare motsatsen, att det här afsedda ändamålet med tillgång till
dessa uppsatser förverkligades, funne domkapitlet Floderus hafva saknat
giltigt skäl att icke tillmötesgå den begäran, som han nu afslagit och
justitieombudsmannen ansett honom icke blott kunna utan äfven böra
uppfylla; och blefve alltså Floderus ålagdt att lämna Hembud den
begärda tillgången till mera omförmälta scripta.
Om detta utslag voro fyra domkapitlets ledamöter ense. En leda¬
mot var från beslutet skiljaktig och yttrade: »Då angående scripta för
afgångsexamen, som vid vederbörande läroverk blifvit bedömda, intet
annat är föreskrifvet, än att de skola insändas till kongl. ecklesiastik¬
departementet, torde ett läroverks rektor med detta insändande hafva
fullgjort hela sin skyldighet i fråga om samma scripta, så vida ej någon
ytterligare föreskrift rörande dem lämnats honom. Då emellertid icke
någon sådan föreskrift meddelats rektor Floderus angående de scripta,
som från kongl. ecklesiastikdepartementet till Upsala läroverk blifvit
återsända, och det således lämnats oafgjordt, till och med om de skolat
förvaras eller icke, samt, i fall de bort förvaras, hvilken egenskap de
då skulle hafva, om de skulle anses som vanliga för allmänheten till¬
gängliga arkivhandlingar eller som fortfarande tillhörande kongl. eckle¬
siastikdepartementet, ehuru vid läroverket förvarade, eller som läro¬
verkets enskilda tillhörighet, kan jag icke anse rektor Floderus hafva
varit skyldig att för offentliggörande utlämna nu ifrågavarande scripta,
utan att han från kongl. ecklesiastikdepartementet erhållit vare sb
— 1899 —
12
meddelelse, att de återsända afgångsexamensscripta vore för allmän¬
heten tillgängliga arkivhandlingar, eller bemyndigande eller åläggande
att utlämna dem för offentliggörande. Om icke rektor Flodenis haft
ovilkorlig skyldighet att tillhandahålla samma scripta åt hvilken som
hälst, som ville om dem taga kännedom, så synes det mig ock hafva
varit välbetänkt, att de ej tillhandahållits. Skulle sådana scripta vara
för allmänheten åtkomliga, kunde dels lätt scripta offentliggöras, som
lände författarne till förklenande omdömen, dels en mångfald scripta
blifva tillgängliga för ynglingar, som skulle aflägga afgångsexamen, och
detta kunde innebära stor frestelse till underslef samt underlätta sådant.
Jag anser därför rektor Floderus i det fall, som nu är i fråga, hafva
rätt förfarit.»
Domkapitlets senare utslag har vunnit laga kraft.
Felaktig stämpellbeläggning af lärarefullmakt.
I en hit ingifven skrift anförde adjunkten vid högre allmänna läro¬
verket i Kalmar A. E. Ringholm klagomål däröfver, att konsistorie¬
notarien J. A. Johansson i Kalmar vid stämpelbeläggning af den för
klaganden utfärdade fullmakt att vara adjunkt vid nämnda läroverk
debiterat enligt klagandens mening för hög stämpelafgift. I skriften
förmälte klaganden, att ehuru klagandens löneförmåner utgjordes af lön,
1,500 kronor, hvartill komme af Riksdagen på extra stat beviljad »till¬
fällig löneförbättring», 500 kronor, samt stämpelafgift skulle utgå med
tre procent af lönen, allenast såvida tjänsten medförde rätt till tjänst-
göringspenningar, men eljest med lägre belopp, hade Johansson med
stöd af ett rörande omförmälta löneförbättring utfärdadt kongl. cirkulär
räknat löneförbättringen såsom tjänstgöringspenningar och på denna
grund belagt fullmakten med stämpel till belopp af 45 kronor. Mot
denna uppfattning kunde, förmenade klaganden, invändas, att löneför¬
bättringen vore beviljad på extra stat, hvarför klagandens tjänst icke
kunde anses »medföra rätt till tjänstgöringspenningar». Härtill komme,
att i händelse af tjänstledighet på grund af sjukdom lärarne vid de
allmänna läroverken måste afstå icke blott från löneförbättringen utan
äfven från en fjärdedel af lönen.
Till bestyrkande af sina uppgifter lät klaganden vidare ingifva deR
afskrift af den för honom utfärdade adjunktsfullmakt och dels afskrift af
en utaf konsistorienotarien Johansson utstäld räkning, utvisande att
- 1899 -
13
klaganden, jämte andra afgifter för fullmakten, fått i stämpelafgift till
densamma erlägga 45 kronor.
I afgifven förklaring androg konsistorienotarien Johansson: Såsom
af klagoskriften framginge hade Johansson hämtat stöd för den öfver-
klagade åtgärden i de årligen utkommande kongl. cirkulär, på grund
af hvilka lärarne vid allmänna läroverken erhölle rätt till tillfällig löne¬
förbättring af det extra anslag, som Riksdagen under en följd af år för
sådant ändamål beviljat. Då i dessa cirkulär uttryckligen och utan
undantag stadgades, att de för rektorer, lektorer, adjunkter m. fl. be¬
stämda lönetillägg skulle betraktas såsom tjänstgöringspenningar, hade
Johansson trott sig vid beräkning af stämpelafgift för fullmakt böra
ställa sig denna föreskrift till efterrättelse. Klagandens invändning, att
dessa lönetillägg vore till sin natur olika de tjänstgöringspenningar,
som utginge vid andra tjänster och från ordinarie stat, träffade icke
Johansson utan den åberopade föreskriften i det kongl. cirkuläret, och
torde få anses besvarad redan i och genom det, att denna föreskrift
blifvit meddelad. Ty då det af klaganden anförda förhållandet hvarken
varit för Kongl. Maj:t okändt eller finge anses hafva blifvit förbisedt
vid. föreskriftens meddelande, bevisade den omständigheten, att före¬
skriften ändock blifvit meddelad, att detta förhållande icke ansetts för¬
tjäna afseende. Och enligt Johanssons förmenande hade klaganden för
närvarande, och så länge han verkligen uppbure lönetillägg, icke lidit
någon orätt, äfven om hans tjänstgöringspenningar för öfrigt icke vore
alldeles likartade med dem, som uppbures af andra tjänstemän. Men
däremot skulle han och de med honom likstälde tillskyndas en obe¬
rättigad förmån, om man vid stämpelberäkning, på sätt han yrkade,
uraktläte att taga hänsyn till de tjänstgöringspenningar, han dock upp¬
bure och hvartill hans fullmakt dock medförde rätt, åtminstone för den
tid de utginge. Endast i det fall att det verkligen visat sig, att
Riksdagen icke vidare ville bevilja anslag till tillfällig löneförbättring
åt lärare vid allmänna läroverk, och klaganden under flera eller färre
år af sin tjänstetid finge gå miste om lönetillägget, torde han kunna få
något fog för klagan, och i sådant fall kunde möjligen sträng rättvisa
fordra, att han erhölle rätt till restitution för hvad han kunde anses
hafva utgifvit för .mycket i stämpelafgift. Men på eu obestämd farhåga,
att något sådant i framtiden kunde inträffa, syntes icke något yrkande
om godtgörelso lämpligen kunna grundas. Johansson hemstälde därför,
att justitieombudsmannen för närvarande, och så länge klaganden verk¬
ligen uppbure lönetillägg, som enligt nådig föreskrift »skall såsom tjänst-
— 1899 —
14
göringspenuingar betraktas», måtte finna hans framställning icke för¬
anleda till vidare åtgärd.
o
Den åsigt, konsistorienotarien Johansson sålunda utvecklat, fann
justitieombudsmannen icke vara riktig, utan ansåg justitieombudsmannen,
att Johansson vid stämpelbeläggningen af klagandens fullmakt förfarit
olagligt så till vida, att fullmakten blifvit försedd med stämpel till be¬
lopp af 15 kronor mer än vederbort. Justitieombudsmannen fann sig
däraf föranlåten lämna klaganden sitt biträde, i ändamål att klaganden
måtte få ersättning för den förlust, han genom den felaktiga stämpel¬
beläggningen lidit. I skrifvelse till Konungens befallningshafvande i
Kalmar län gjorde justitieombudsmannen därför framställning om för¬
ordnande af en åklagare, som vid vederbörlig domstol skulle i laga
ordning anställa talan emot Johansson för omförmälta tjänstefel.
Till stöd för åtalet åberopades i eu för åklagaren utfärdad instruktion
för målets utförande hufvudsakligen samma grunder, som af justitie¬
ombudsmannens närmaste företrädare i ämbetet utvecklats i en till
Johansson förut aflåten skrifvelse i ärendet. Gällande förordning an¬
gående stämpelafgiften innehölle — yttrade sålunda justitieombuds¬
mannen i berörda instruktion ■—- den allmänna bestämmelse, att full¬
makt å ämbete eller tjänst skall för den, som första gången undfått
befordran till ämbete eller tjänst med ordinarie lön, förses med stämpel
till belopp af o kronor för hvarje fulla 100 kronor af lönen, dock a,tt
stämpel för fullmakt å ämbete eller tjänst, som icke medför rätt till
tjänstgöringspenningar, beräknas för allenast två tredjedelar af lönen.
Berörda bestämmelser i förordningen angående stämpelafgiften
borde så förstås, att fullmakt å ämbete eller tjänst, hvars innehafvare
enligt faststäld lönestat vore berättigad att, så länge han ämbetet eller
tjänsten innehade, under stadgade vilkor uppbära tjänstgöringspenningar,
skulle beläggas med stämpel till belopp af 3 kronor för hvarje fulla
100 kronor af lönen, under det att stämpel för fullmakt å ämbete eller
tjänst, som icke medförde sådan fortfarande rätt, skulle beräknas för
allenast två tredjedelar af lönen. Det i förordningen förekommande ut¬
trycket »medför rätt» till tjänstgöringspenningar kunde icke lämna rum
för en annan tolkning af ifrågavarande stadgande.
I förevarande fall hade klaganden vid befordran till ifrågavarande
tjänst på grund af kongl. cirkuläret den 29 maj 1896 undfått rätt att
utöfver den i lönestaten faststälda lön för år 1897 uppbära ett visst
lönetillägg, som Riksdagen såsom tillfällig löneförbättring under år 1897
— 1899 —
15
a. extra stat beviljat. En sådan förmån hade klaganden sedermera också
tillförsäkrats för ar 1898 genom kongl. cirkuläret den 28 maj 1897; och
hade i nämnda cirkulär stadgats, att ifrågavarande tillfälliga lönetillägg
skulle betraktas såsom tjänstgöringspenningar.
Såsom nyss blifvit nämndt, vore denna löneförbättring af tillfällig
beskaffenhet, och dess fortfarande åtnjutande vore beroende af hvad
framdeles därom kunde varda stadgadt. Då med förevarande befattning
icke annorledes följde förmånen af tjänstgöringspenningars åtnjutande,
kunde befattningen således icke anses »medföra rätt» till tjänstgörings¬
penningar i den mening, berörda uttryck i förordningen angående
stämpelafgiften borde fattas.
Den omständigheten, att ifrågavarande löneförbättring alltsedan år
1883 utgått, sedan den år efter år af Riksdagen i afvaktan på ny löne¬
reglering för lärarne vid de allmänna läroverken beviljats, syntes icke
kunna för frågans bedömande tillmätas någon betydelse, då den möj¬
ligheten i allt fall kvarstode, att denna löneförbättring genom en vägran
af Riksdagen att bevilja anslag till densamma kunde komma att "upp¬
höra. Den i de årliga kongl. cirkulären angående löneförbättringen allt¬
sedan år 1885 förekommande bestämmelsen, att lönetillägget skulle be-*
traktas såsom tjänstgöringspenningar — hvilken bestämmelse icke åter-
f un nes i cirkulären af 1882, 1883 och 1884 — hade, såsom af förhand¬
lingarna vid 1885. års Riksdag framginge, tillkommit i syfte allenast att
angifva, under lxvilka förhållanden lönetillägget skulle få uppbäras.
Åt åklagaren uppdrogs fördenskull att i målet yrka, dels att Johans¬
son måtte dömas till ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, dels ock
att honom måtte varda ålagdt att till klaganden återställa det från
denne obehörigen utkräfda beloppet, 15 kronor. Tillika förständigades
åklagaren att i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk i
öfrigt, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.
I enlighet härmed anstäldes emot Johansson åtal inför rådstufvu-
rätten i Kalmar, som meddelade utslag i målet den 21 februari 1898.
Rådstufvurätten utlät sig däri: Enär den af domkapitlet i Kalmar för
klaganden utfärdade fullmakt att vara adjunkt vid Kalmar högre all¬
männa läroverk medfört rätt till en lön af 1,500 kronor men icke till
tjänstgöringspenningar, samt samma fullmakt följaktligen enligt för¬
ordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894 bort beläggas
med stämpel till belopp af 3 kronor för hvarje 100 kronor af två
tredjedelar af lönen eller 30 kronor, men Johansson, som expedierat
fullmakten, i stämpelafgift för densamma uttagit 45 kronor; alltså, med
förklarande, att Johanssons omförmälta förfarande icke (inge anses vara
~ 1899 —
16
af beskaffenhet att böra till ansvar för honom föranleda, förpligtade
rådstufvurätten Johansson att emot kvitto till klaganden återbära 15 kronor.
Öfver detta utslag, hvilket jag icke form skäl att öfverklaga, an¬
fördes af Johansson besvär i Göta hofrätt, som genom utslag den 22
april 1898 faststält rådstufvurättens utslag, med förklarande att Johansson
berättigades att hos Ringholm återbekomma fullmakten åsätta stämplar
till belopp af 15 kronor.
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.
Af länsstyrelse titan laga skäl meddeladt förordnande att uttaga
ett af allmänna medel förskjutet belopp. Förordnandets affattning
tillika obestämd.
Af handlingarna i ett under år 1895 härstädes anhängiggjordt ärende
samt af upplysningar, som dåvarande justitieombudsmannen för utred¬
ning af samma ärende införskaffat, framgick hufvudsakligen följande:
År 1880 inkom till Kongl. Maj:t en underdånig ansökning af åt¬
skilliga tomtinnehafvare i fiskeläget Fjällbacka strand i Qville socken
därom, att fiskeläget måtte få utgöra en kommun för sig samt erhålla
köpings namn och förmåner.
Kommerskollegium, hvars utlåtande öfver ansökningen infordrades,
ansåg, att full nödig utredning af saken icke förebragts, och anmodade
i anledning häraf Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län att låta genom behörigen förordnad landtmätare upprätta fullständig
beskrifning öfver det till köpingen afsedda område samt uppgöra förslag
till reglering af tomter, gator, torg och andra allmänna platser därstädes.
I följd häraf förordnade Konungens befallningshafvande den 7 april 1880
kommissionslandtmätaren R. T. C. Busck att verkställa nämnda förrätt¬
ning, och den 11 september 1880 öfverlämnade Busck till Konungens
befallningshafvande eu af honom upprättad ny karta öfver ifrågavarande
område med till densamma hörande beskrifning, hvarjämte Busck bi¬
fogade en arfvodesräkning, slutande å 360 kronor 33 öre. Konungens
befallningshafvande öfverlämnade dessa handlingar till kommerskollegium
och anhöll därvid, att kollegium måtte sätta Konungens befallnings¬
hafvande i tillfälle att meddela Busck besked å af honom gjord för¬
frågan, af hvem och på hvad sätt ersättning för hans arbete skulle
utbetalas och komma honom tillhanda. Genom beslut den 30 december
1881 tillförsäkrade Kongl. Maj:t lägenheten Fjällbacka strand rätt att
såsom eu kommun för sig utgöra en af stad oberoende köping med det
- 1899 —
17
område, s°m å den af Busck upprättade kartan funnes utmärkt, under
vilkor, bland annat,. att området, i den mån det ej tillhörde Kongl. Makt
?qoi r°naD’nb^fve * öfverensstämmelse med förordningen den 6 augusti
: )™" alltid behörigen afsöndradt från de hemman, hvarunder det
lydde, tartan med beskrifning öfverlämnades till Konungens befallnings-
arvande. Därefter sände Konungens befallningshafvande dessa hand-
ingar till kronofogden i orten, hvilken i sin ordning sände dem till
ansmannen i Qville härad för att tillställas »sökanden». Länsmannen
lämnade kartan med beskrifning till vederbörande fjärdingsman för att
tillställas strandsittare. Hvem af dessa som emottagit kartan, kunde
icke utrönas.
Busck ville emellertid hafva ersättning för sitt arbete med kartans
upprättande och gjorde därom ansökning hos Konungens befallnings-
halvande, som insände densamma till kommerskollegium med begäran
om föreskrift, huru med godtgörandet af Buscks räkning skulle förfaras.
Kommerskollegium anmälde frågan hos Kongl. Maj:t och anförde därvid,
att da kartan med beskrifning varit för pröfning af ofvan omförmälta
ansökning om köpmgsrättighet erforderlig, och ansökningen ledt till
det med densamma åsyftade mål, hvadan arfvodeskostnaden kunde såsom
u^-ni r i 6n .*** köP’nSens invånare gemensam utgift betraktas, samt
fjallbacka såsom särskild kommun äfven ägde på sina skattskyldiga
medlemmar efter faststälda grunder uttaxera bidrag till kommunens
gemensamma utgifter, ersättning till Busck för det af Konungens befall¬
ningshafvande honom lämnade uppdrag syntes böra af Fjällbacka kommun
godtgöras; men då Busck enligt kommerskollegii åsigt vore berättigad
att, åt den, som påkallat hans ämbetsåtgärd, undfå den ersättning, hvartill
lian kunde anses vara ^likmätigt berättigad, hemstälde kommers-
kollegium, att Konungens befallningshafvande måtte bemyndigas att
etter behörig granskning af den afgifna arfvodesräkningen det Busck
tillkommande ersättningsbelopp förskottsvis af allmänna medel utbetala,
btat.skontoret, hvars utlåtande i frågan af Kongl. Maj:t infordrades, ansåg
1 .-m r- - k°mmerskollegium, att kostnaden för den af Busck verk-
stälda förrättningen borde af den nya kommunen, som däraf ensam haft
nytta, honom godtgöras, men då lägenheten Fjällbacka ännu icke trädt
i utöfning af rättigheten att vara en särskild kommun, samt Busck icke
borde än vidare uppehållas i sin rätt att erhålla ersättning för den
\eikstalda tjänsteförrättningen, fann sig statskontoret böra biträda
kommerskoHegii underdåniga hemställan; dock att, i händelse af bifall
därtill, Konungens befallningshafvande borde anbefallas tillse, att för-
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag. 3
18
skottet blefve, så skyndsamt sådant kunde äga rum, af vederbörande
ränteriet godtgjordt. .
Vid pröfning af ärendet fann Kongl. Maj:t den 12 juni 1882 tor
godt att, i enlighet med hvad ämbetsverken hemstält, anbefalla Konungens
befallningshafvande att efter behörig granskning af Buscks arfvodes-
räkning förskottsvis af allmänna medel utbetala det Busck tillkommande
ersättningsbelopp samt att tillse, det förskottet blefve ränteriet af den,
som därtill kunde kännas skyldig, godtgjordt, så fort sådant kunde
^ På grund häraf utbetaltes af Konungens befallningshafvande till
Busck 339 kronor 98 öre. .
År 1891 gjorde åtskilliga lägenhetsinnehafvare i Ijällbacka hos
Kongl. Maj:t underdånig ansökning att få i enlighet med förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 apiil
1866 expropriera såväl, hvar för sig, innehafvande tomtområden som
ock, gemensamt, all mark, som enligt Buscks karta vore afsatt till gator,
torg och andra allmänna platser. Vid ansökningen var fogad ifråga¬
varande karta med beskrifning. Kongl. Maj:t förklarade genom beslut
den 26 februari 1892 ansökningen icke kunna bifallas och öfversände
kartan med beskrifning till Konungens befallningshafvande för att till
sökandena återställas. i r » n-i
Vid granskning i statskontoret af förteckningen öfver de tran fjrote-
borgs och Bohus läns ränteri utlämnade och vid 1893 års slut oersatta föl-
skott anmärktes, att beträffande det år 1882 till kommissionslandtmätaren
Busck utgifna förskott, 339 kronor 98 öre, förteckningen innehöll, att
åtgärd icke kunnat vidtagas för beredande af ersättning för beloppet,
enär lägenheten Fjällbacka strand ännu icke trädt i utöfning af den¬
samma medgifven rättighet att efter fullgörande af vissa vilkor utgöra
en särskild kommun. 1 skrifvelse den 17 mars 1894 anmodade stats¬
kontoret Konungens befallningshafvande att inkomma med upplysning
om de hinder, som mött för att förskottet måtte, oaktadt nyss nämnda
omständighet, varda ränteriet godtgjordt af den, som därtill kunde
kännas skyldig. Till svar härå meddelade Konungens befallningshaf¬
vande den 26 maj 1894, att Konungens befallningshafvande, då dep
ämbetsförrättning, för hvilken ofvannämnda förskott utgifvits, icke blifvit
begärd af invånarne i Fjällbacka, utan påkallats af kommerskollegium,
som på sin tid hade att afgifva yttrande i fråga om köpingsrättigheter
åt Fjällbacka, och det således kunde ifrågasättas, huruvida Fjällbacka-
borna, därest ofvannämnda vilkor icke kunde af dem fullgöras, och de
således icke hade något gagn af berörda, utaf landtmätaren Busck verk-
- 1899 —
19
stälda förrättning, lagligen kunde tillförbindas att betala kostnaden för
samma förrättning, ansett sig icke böra vidtaga någon åtgärd för för¬
skottets ersättande, innan det visat sig, huruvida vilkoret för Fjällbacka
att komma i åtnjutande af köpingsrättigheter kunde uppfyllas eller
icke; men då det numera syntes vara uppenbart, att någon utsigt icke
förefunnes att inom den närmaste tiden kunna ordna de förhållanden,
som hittills utgjort hinder för merberörda vilkors fullgörande, komme
Konungens befallningshafvande oförtöfvadt att utan afseende därå, att
Fjällbacka strand icke ännu utgjorde en egen kommun, till behandling
upptaga frågan om af hvem eller hvilka ifrågavarande förskott skulle
ersättas.
Den 11 december 1894 aflät Konungens befallningshafvande till
länsmannen i Qville härad en så lydande skrifvelse:
_ »Sedan kongl. kommerskollegium, för besvarande af Kongl. Maj:ts
nådiga remiss å en underdånig ansökan om köpingsrättigheter för lägen¬
heten Fjällbacka strand inom Qville socken, anhållit, att Konungens
befallningshafvande måtte låta verkställa uppmätning, beskrifning m. m.
af sagde lägenhet, så och efter det Konungens befallningshafvande för¬
ordnat kommissionslandtmätaren R. T. C. Busck att den begärda för¬
rättningen verkställa, samt bemälde Busck, som öfverlämnat en räkning
å trehundrasextio kronor 33 öre, utgörande arfvode för sagda förrättning,
blifvit därför godtgjord af allmänna medel, vill Konungens befallnings¬
hafvande härmed hafva anbefallt Eder att hos de åboer å Fjällbacka,
i hvilkas intresse förrättningen blef i sin tid företagen, i laga ordning
uttaga sagda belopp samt detsamma hit redovisa.
Göteborg å landskansliet den 11 dec. 1894.
G. Snoilsky.
Ilenr. West in.»
Enligt ett af länsmannen i Qville härad ut.färdadt kvitto hade hand¬
landen A. E. Gerle (en af deltagarne i den år 1880 gjorda ansökningen
om köpingsrättigheter för Fjällbacka strand) den 26 mars 1895 inbetalt
det i Konungens befallningshafvandes skrifvelse omförmälta belopp,
360 kronor 33 öre, och hade Gerle i kvitto af den 20 juli 1895 erkänt
sig hafva återbekommit beloppet af strandsittarne i Fjällbacka.
Den 11 februari 1895 — således före inbetalningen af nyss om¬
förmälta 360 kronor 33 öre— ingafs till justitieombudsmannen eu klago¬
skrift, undertecknad E. Johansson och J. F. Dahlqvist »m. fl. lägen-
hetsinnehafvare å Fjällbacka strand», i hvilken skrift klagandena, med
uppgift att de under år 1894 gjort ansökan hos Konungens befallnings-
- 1899 -
20
hafvande om utbekommande af ifrågavarande karta och handlingar, an-
höllo, att af justitieombudsmannen måtte vidtagas sådana åtgärder, att
kartan med beskrifning måtte varda enligt bestämmelsen i Kongl. Maj:ts
ofvan omförmälta bref den 26 februari 1892 till dem utlämnad.
Sedan Konungens befallninghafvande i häröfver den 29 mars 1895
afgifvet yttrande förmält, att sökandena, då de för expropriation till
Kongl. Maj:t inlämnat kartan med beskrifning, icke förvärfvat någon
äganderätt till samma handlingar, utan erhållit dem till låns, anförde
klagandena i afgifna påminnelser, att kartan med beskrifning redan
1882 blifvit dem och öfrige Fjällbackabor tillstäld och således icke
blifvit af dem lånad; samt att, sedan dåmera enligt Konungens befallnings-
hafvandes skrifvelse af den 11 december 1894 hos handlanden Gerle
såsom lösen för kartan med beskrifning uttagits 360 kronor 33 öre och
detta belopp blifvit Gerle ersatt af klagandena och öfrige delägare,
klagandena, med vidhållande af sin anmälan och med anspråk på er¬
sättning för dem genom samma anmälan åbragta utgifter och besvär,
yrkade att af Konungens befallningshafvande återfå omförmälta, i strid
med förordningen den 4 mars 1862 och gällande utsökningslag uttagna
360 kronor 33 öre, som till Busck utbetalts för nära 15 år sedan, och
för hvilka penningars återbetalning till statsverket klagandena och öfrige
tomtinnehafvare icke kunde efter preskriptionstidens utgång hafva någon
som hälst laglig ansvarighet, hvaremot och så framt Konungens be¬
fallningshafvande kunde äga rätt att annullera Kongl. Maj:ts ofvan-
nämnda i nådigt bref den 26 februari 1892 gifna befallning om kartans
och beskrifningens utlämnande, klagandena frånsade sig äganderätten till
ofvannämnda karta med beskrifning, då de i generallandtmäterikontoret
i Stockholm kunde för mindre än eu tiondel af uttagna beloppet erhålla
en ny karta med beskrifning.
I det förnyade yttrande, som i anledning af hvad klagandena så¬
lunda erinrat infordrades från Konungens befallningshafvande, anfördes
hufvudsakligen, att då kartan numera blifvit utlämnad till Gerle, det
syntes bero på honom, om han, emot återfående af hvad han för kartan
betalt, skulle vilja utlämna densamma till klagandenas disposition.
Efter det klagandena härpå med GeTles kvitto visat, att denne af
strandsittarne i Fjällbacka återbekomma erlagda 360 kronor 33 öre,
fann justitieombudsmannen med hänsyn till det outredda skick, hvari
ärendet fortfarande befann sig, nödigt anmoda Konungens befallnings¬
hafvande att afgifva nytt fullständigt yttrande i ärendet,
I anledning häraf anförde Konungens befallningshafvande, bland
annat, att klagandena aldrig haft någon slags rätt till kartan utan att
— 1899 —
21
betala densamma; att något återbärande af det för kartan och beskrif-
ningen utgifna beloppet ej torde böra ifrågakomma, då Gerle frivilligt
betalt beloppet, hvilket klagandena och öfrige delägare i sin ordning
godvilligt betalt till Gerle; samt att, då Kongl. Maj:t i nådiga brefvet
den 12 juni 1882 tunnit godt anbefalla Konungens befallningshafvande
att efter behörig granskning åt Buscks arfvodesräkning förskottsvis af
allmänna medel utbetala det Busck tillkommande ersättningsbelopp samt
tillse, att förskottet blefve ränteriet af den, som därtill kunde anses
skyldig, godtgjordt »så fort sådant kunde äga rum», samt med nämnda
uttryck efter jämförelse med brefvets öfriga innehåll sannolikt menats
»så snart lägenheten Fjällbacka trädt i utöfningen af rättigheten att
vara eu särskild kommun», klagandenas invändning om »utgången af
preskriptionstiden» så mycket mindre kunde förtjäna afseende som, vid
det förhållande att Fjällbacka ännu icke erhållit köpingsrättighet, någon
preskriptionstid ej inträdt.
Slutligen ingåfvo klagandena eu skrift af hufvudsakligen följande
innehåll:
Länsstyrelsens förebärande, att handlanden Gerle skulle frivilligt
hafva erlagt ifrågavarande belopp, hade intet att betyda, då bevisligt
vore, att Gerle för att undgå den 23 mars 1895 ifrågasatt utmätning
till och med nödgades utverka sig underexekutors anstånd på några
dagar för anskaffande af ifrågavarande belopp, hvilket klagandena och
öfrige tomtinnehafvare i Fjällbacka däremot frivilligt sammansköto och
till Gerle utbetalte.. Hvad vidare anginge länsstyrelsens påstående, att
klagandenas betalningsskyldighet för ifrågavarande karta, som vore en
fråga af tvistig beskaffenhet samt följaktligen icke tillhörde länsstyrelsens
pröfningsrät.t, allra minst utan klagandenas hörande, icke skulle vara,
som de framhållit, långt härförinnan preskriberad, så ville det synas,
som länsstyrelsens skäl därför, eller att lägenheten Fjällbacka icke trädt
i utöfning af rättigheten att vara en särskild kommun, ej heller borde
förtjäna afseende. Klagandena, som trots begäran icke kunnat emot
lösen erhålla ett transsumt af länsmannen Rohdins diarium eller dagbok
rörande hans åtgärder i detta ärende, vidhölle sin angifvelse och däri
framstälda yrkanden, jämväl hvad beträffade användandet af skilnaden,
20 kronor 35 öre, emellan uttagna 360 kronor 33 öre och af lands¬
sekreteraren Westin till landtränteriet levererade 339 kronor 98 öre.
* ° o °
Vid pröfning af ärendet fann justitieombudsmannen till eu början,
att den af klagandena åberopade bestämmelsen i Kongl. Maj:ts bref till
— 1899 -
22
Konungens befallningshafvande den 26 februari 1892, att ifrågavarande
karta med beskrifning skulle återställas till sökandena i det ärende,
däri dessa handlingar blifvit ingifna, tydligen icke inneburit någon
pröfning af frågan, hvem dessa handlingar rätteligen tillkomme, utan
endast en föreskrift, att handlingarna skulle till dem, som till Kongl.
Maj:t ingifvit desamma, återställas med samma rätt, de förut därtill ägt.
Klagandenas på nämnda grund stödda anspråk på kartan med beskrif¬
ning lämnade justitieombudsmannen i följd häraf utan afseende.
I det skick, hvari ärendet kommit, angick detsamma hufvudsakligen
frågan om befogenheten af Konungens befallningshafvandes åtgärd att,
oaktadt betalningsskyldighet icke blifvit någon ålagd, förordna om ut¬
tagande af lösen för ifrågavarande karta med beskrifning äfvensom kla¬
gandenas, å egna och efter uppgift å andra lägenhetsinneliafvares i
Fjällbacka vägnar, gjorda yrkande att af Konungens befallningshafvande
återbekomma nämnda lösen. I detta hänseende ansåg justitieombuds¬
mannen, att Konungens befallningshafvande felat i ämbetet, samt att i
följd häraf en obehörig utgift drabbat klagandena och öfrige lägenhets-
innehafvare i Fjällbacka. Af denna anledning fann sig justitieombuds¬
mannen föranlåten att i skrifvelse till advokatfiskal vid Göta hofrätt
förordna om åtal mot landshöfdingen grefve G. F. Snoilsky och lands¬
sekreteraren H. Westin, såsom ansvarige för ifrågavarande åtgärd, filt
stöd för åtalet anfördes i berörda skrifvelse hufvudsakligen följande:
Konungens befallningshafvande hade till svar på den emot dess be¬
fogenhet i nämnda hänseende gjorda anmärkning och det därpå grun¬
dade yrkandet endast åberopat, att beloppet skulle hafva blifvit såväl
af Gerle som sedermera af klagandena frivilligt erlagdt. Den omständig¬
heten, att beloppet tilläfventyrs blifvit, till undgående af utmätning, fri¬
villigt erlagdt, kunde emellertid icke inverka vare sig på frågan, huru¬
vida Konungens befallningshafvande förfarit riktigt eller icke vid med¬
delande af förordnandet, att beloppet skulle uttagas, eller på klagan¬
denas rätt att återbekomma beloppet, därest förordnandet om dess ut¬
tagande varit olagligt. Skulle Konungens befallningshafvande hafva
velat hämta stöd för sin åtgärd i det i 23 § af Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar den 10 juni 1881
förekommande stadgande, att därest jordägare tredskas att betala arfvode
för landtmäteriförrättning, landtmätaren skall äga att hos öfverexekutoi
njuta skyndsam handräckning till dess utbekommande, ville justitie¬
ombudsmannen däremot erinra, att nämnda stadgande här icke kunde
vara tillämpligt. I förevarande fall vore nämligen ej fråga om landt-
mätarens rätt att utfå sitt arfvode, ty detta hade långt förut kommit
- 1899 —
23
honom till godo, utan frågan gälde Kong!. Maj:ts och kronans rätt att
af annan återbekomma ett erlagdt förskott. Då Kongl. Maj:t på landt¬
mätare^ ansökning att utfå arfvodet förklarat honom berättigad att för¬
skottsvis af allmänna medel undfå detsamma, hade detta otvifvelaktigt
inneburit, att åtminstone då icke någon enskild ansetts vara utan vidare
betalningsskyldig i nämnda hänseende, och i förständigandet för Ko¬
nungens befallningshafvande att tillse, det förskottet blefve godtgjordt
af den, som därtill kunde kännas skyldig, hade ock legat en tydlig hän¬
visning, att frågan om denna skyldighet icke varit gifven, utan borde
framdeles i laga ordning pröfvas. Justitieombudsmannen ansåge på
dessa skäl, att Konungens befallningshafvande saknat stöd af lag för
sin åtgärd att, oaktadt betalningsskyldighet icke blifvit. vederbörande i
laga ordning ålagd, anbefalla länsmannen att uttaga ifrågavarande belopp.
Dessutom kunde anmärkas, att äfven om rättighet för kronan att
återbekomma beloppet varit gifven, och Konungens befallningshafvandes
åtgärd att förordna om beloppets uttagande således varit laglig, befall¬
ningen till länsmannen att uttaga beloppet hos »de åbor å Fjällbacka, i
h vilkas intresse förrättningen blef i sin tid företagen» hvarken med
tillräcklig tydlighet angifvit de enligt Konungens befallningshafvandes
åsigt betalningsskyldige eller i hvad mån en hvar af dem skulle svara
för beloppet.
Slutligen hade Konungens befallningshafvande lämnat oförklaradt,
hvarför Konungens befallningshafvande förordnat om uttagande af hela
det belopp, 360 kronor 33 öre, hvarå Buscks räkning slutade, oaktadt, efter
det denna räkning i sin tid granskats af Konungens befallningshafvande,
allenast 339 kronor 98 öre blifvit till Busck utgifna. Häruti syntes en
vårdslöshet _ ligga Konungens befallningshafvande till last, då förskottet
vant till sitt rätta belopp upptaget i landtränteriets räkenskaper och
riktigt angifvits i den senaste mellan statskontoret och Konungens be¬
fallningshafvande i ämnet förda skriftväxling.
På grund häraf uppdrogs åt advokatfiskalen att å landshöfdingen
grefve Snoilsky och landssekreteraren Westin yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet, och skulle advokatfiskalen tillika, sedan klagandena
och öfrige lägenhetsinnehafvare i Fjällbacka, af hvilka ifrågavarande
belopp blifvit erlagdt, lämnats tillfälle att yttra sig i målet, i mån af
befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som af dem kunde varda
framstälda.
I enlighet med dessa föreskrifter blefvo landshöfdingen och lands¬
sekreteraren af advokatfiskalen åtalade inför hofrätten. Under åtalets
— 1899 —
24
fortgång afled emellertid landshöfdingen, och blef i anledning däraf
åtalet frånträdt, i hvad det afsåg ansvar å honom.
I fråga om ersättning hördes i målet vederbörande sterbhusdelägare
efter Gerle, hvilken jämväl aflidit, och tillika 62 andra personer, som
enligt en från kronofogden i Norrvikens fögderi till advokatfiskal
insänd uppgift jämte Gerle bidragit till gäldande af ifrågakomna medel.
Därvid framstäldes särskilda anspråk på ersättning dels af klagandena
och 49 andra målsägare, hvilka förenade sig om det yrkande, att
de måtte utfå det exekutivt uttagna beloppet, 339 kronor 98. öre, jämte
ränta därå och godtgörelse för kostnaderna i målet med tillhopa 113
kronor 70 öre, dels och af lektorn Yngve Nyberg, hvilken såsom måls¬
man för sin hustru var ensam innehafvare af sterbliuset efter Gerle och
på denna grund yrkade återbekomma den andel af det exekutivt ut¬
tagna beloppet, som Gerle för sin del fått vidkännas, eller 10 kronor,
samt att undfå ersättning för de kostnader, som medlens uttagande
komme att medföra. I detta hänseende uppgaf Nyberg 35 kronor för
kostnaderna i hofrätten.
Dessa ersättningsanspråk biträddes af advokatfiskalen så till vida,
att han hemstälde, att landssekreteraren Westin och fröken Jeanna
Snoilsky, hvilken sistnämnda ensam innehade sterbhuset efter lands¬
höfdingen grefve Snoilsky, måtte förpligtas, en för bägge och bägge
för eu, att till målsägarne utgifva tillhopa 245 kronor jämte ränta från
den 20 juli 1895, i den mån sådan fordrats, äfvensom ersättning. för
deras utgifter i målet med belopp, som hofrätten kunde pröfva skäliga.
I afgifven förklaring invände landssekreteraren, att enär advokat-
fiskalens i målet först aflåtna memorial af den 31 mars 1896 icke del-
gifvits honom förr än den 16 december samma år samt åtalet sålunda
icke anhängiggjorts inom två år från den 11 december 1894, då det
ifrågavarande förordnandet meddelades, rätt till åtal vore preskriberad.
Under bestridande af åtalet anförde landssekreteraren vidare, att den
klandrade verkställighetsåtgärden vore att anse såsom ett fall, när-
beslägtadt med utkräfvande af vanlig expeditionslösen, hvarom ut¬
mätningsman ägde gå i författning, och att stöd för åtgärden jämväl
kunde, vid det förhållande att Kongl. Maj:t och kronan varit landt-
mätarens rättsinnehafvare, hämtas från lagens föreskrift, att Konungens
befallningshafvande såsom öfverexekutor ägde meddela handräckning
för uttagande af landtmäteriarfvode.
Landssekreteraren Westin och fröken Snoilsky, hvilken sistnämnda
instämt i landssekreterarens omförmälta anförande, bestredo ytterligare
lägenhetsinnehafvarnes ersättningsanspråk, af skäl att, då genom den
— 1899 —
klandrade yerkställighetsåtgärden ingen annan träffats än Gerle, utan
det åt .öfrige lägenhetsinnehafvare verkstälda sammanskott tydligen
gjorts frivilligt och efter behag, några andra målsägare än Gerles sterb-
husdelägare . egentligen icke i målet uppträda samt att, då Gerle icke
mom den tid och i den ordning, som funnes om utmätning stadgad,
otverklagat handräckningsåtgärden och icke heller i lifstiden gifvit full-
makt åt någon att yrka skadestånd, befogenhet saknades för hans sterb-
nusdelägare att å samma åtgärd tala.
Efter slutad, skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den
lti mars 1898, därvid hofrätten, som förklarade sig låta bero vid advokat-
fiskalens frånträdande af ansvarsyrkandet emot landshöfdingen, vidare
yttrade: Hofrätten funne jämlikt 5 kapitlet 18 § strafflagen landssekre-
teiaren Westins preskriptionsinvändning icke förtjäna vidare afseende,
hvarjämte landssekreterarens och fröken Snoilskys invändning om Gerles
sterbhusdelägares och öfrige målsägarnes befogenhet att föra ersätt¬
ningstalan i målet ogillades; och som beslutet om uttagande af ifråga-
v a rån de medel måste anses hafva saknat stöd af lag, pröfvade hofrätten
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen rättvist döma landssekreteraren Westin
att för hvad han sålunda låtit komma sig till last bota 25 kronor.
... Genom utslaget. förpligtades vidare landssekreteraren Westin och
fröken Snoilsky, hvilkendera gälda gitte, att till målsägarne utgifva
24o kronor, att emellan dem på i utslaget närmare angifvet sätt för¬
delas, jämte fem procent ränta å samma belopp, utom hvad däraf tilldömts
lektorn Nyberg, från den 20 juli 1895, tills betalning erlades.
Slutligen stadgade hofrätten, att landssekreteraren Westin och fröken
Snoilsky. dessutom skulle ersätta dels samtlige målsägarne hvad de
kunde visa sig hafva utgifvit för stämpel till ett exemplar af hofrättens
utslag, dels lektorn Nyberg med 20 kronor för hans kostnader å målet i
hofrätten, dels ock öfrige målsägarne med 50 kronor för deras utgifter å
mulet härstädes och i hofrätten.
Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Olaga insättande i häkte m. m.
Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1897 års Riksdag
(sid. 23—28) inhämtas, att kronolänsmannen i Ljusdals distrikt H. Sundius
enligt justitieombudsmannens förordnande stälts under tilltal inför
Ljusdals tingslags häradsrätt, för det han vid ett tillfälle obehörigen
insatt muraren Daniel Nyberg i häkte och därvid tillika belagt Nyberg
JwtUieombuilsmanncne ämbetebe,rättelse till 18!)!) ärr llHcsdaq. 4
26
med handbojor. Härför både Sundius af häradsrätten fälts till böter
samt förpligtats att till Nyberg utgifva ersättning, och sedan härads¬
rättens utslag blifvit af Svea hofrätt genom utslag den 29 september
1896 faststäldt, hade Sundius hos Kongl. Maj:töfverklagat hofrättens utslag.
De af Sundius sålunda anförda besvären äro numera pröfvade af
Kongl. Maj:t, som genom utslag den 31 mars 1898 förklarat sig ej finna
skäl att i hofrättens utslag göra ändring.
Lagstridig affattning af flyttningsbetyg.
I justitieombudsmannens senast afgifna ämbetsberättelse redogöres
(sid. 15—20) för ett af justitieombudsmannen hos domkapitlet i Hernö-
sand anstäldt åtal mot kyrkoherden i Gideå församling J. E. Björkquist
af anledning, att denne i ett för arbetaren Nils Anton Svensson utfar-
dadt flyttningsbetyg dels angående hans kristendomskunskap till det
Svensson vid hans konfirmation tilldelade vitsordet »försvarlig» inom
parentes fogat ett frågetecken och dels antecknat, att Svenssons tillträde
till nattvarden och ledighet till äktenskap vore beroende af, om han
besutte erforderlig kristendomskunskap. Af redogörelsen för åtalet
framgår, att sedan domkapitlet genom utslag den 28 april 1897 föi
pligtat Björkquist att, vid ansvar såsom för ämbetsfel, på anfordran
af Svensson och utan kostnad för denne tillhandahålla honom nytt, i
behörig form utfärdadt flyttningsbetyg, hade Björkquist hos Svea hofrätt
öfverklagat domkapitlets utslag.
Medelst utslag den 13 april 1898 har emellertid hofrätten förklarat
sig ej finna skäl att göra ändring i domkapitlets öfverklagade utslag.
I hofrättens utslag har Björkquist sökt ändring genom besvär, som äro
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Dödande af inteckningar, utan att begäran därom framstälts.
Ärendena därjämte vårdslöst handlagda och protokollsutdrag i dem
obehörigen utskrida.
I en hit ingifven skrift klagade J. Björklund i Länna jämte 44
andra personer däröfver, att häradshöfdingen i Västmanlands östra dom¬
saga H. Helmertz skulle hafva obehörigen för klagandenas räkning låtit
utskrifva utdrag af inteckningsprotokollet vid 1896 års lagtima vårting
— 1899 —
27
med domsagan, hvilka utdrag innehölle, att inteckningar, meddelade i
klagandenas hemman eller hemmansdelar till säkerhet för vissa nyttjande-
rätter, skulle blifvit dödade. Därvid anfördes, bland annat, att då aldrig
någon ansökan, anmälan eller framställning af någon art i syfte att
utverka inteckningarnas dödande gjorts, men uppenbart vore, att för¬
ordningen angående inteckning i fast -egendom den 16 juni 1875 inga¬
lunda medgåfve domstol någon befogenhet att ex officio eller annor¬
lunda än på grund af inteckniifgshafvarens eller i visst fall fastighets¬
ägarens framställning vidtaga dylika åtgärder, läge lagstridigheten af
ifrågavarande dödningsåtgärder, därest de verkligen blifvit af rätten
vidtagna, i öppen dag. Enligt hvad klagandena trodde sig veta, hade
emellertid hvarken dessa ärenden blifvit i domstolen företagna eller de
beslut, om hvilka protokollen förmälte, af häradsrätten fattade. Kla¬
gandena hemstälde, att häradshöfdingen Helmertz för det synnerligen
obehöriga förfarande, han sålunda låtit komma sig till last, måtte blifva
vederbörligen lagförd, och anhöllo klagandena att få tillfälle att i sinom
tid framställa sina ersättningspåståenden.
Vid skriften voro fogade 51 utdrag af Västmanlands östra dom¬
sagas häradsrätts inteckningsprotokoll för den 9 mars 1896. Dessa
utdrag, hvilka samtliga voro utskrifna på helarksstämplar å 2 kronor
hvardera samt belagda med lösen för själfva protokollsutdragen och
för å dem förekommande utdrag af inteckningsboken, innehöllo 51
under ordförandeskap af häradshöfdingen Helmertz meddelade beslut,
genom hvilka dödats inteckningar för lifstidsundantag eller annan lifs-
tidsförmån till ett antal af 41, inteckningar till säkerhet för be¬
ståndet af viss tids afverkningsrätt till skog till ett antal af 9 samt
en inteckning för viss tids besittning af lägenhet. Såsom skäl till död-
ningsåtgärderna hade i protokollet allenast antecknats, i fråga om in¬
teckningarna för lifstidsförmåner, att med vederbörande pastors bevis
blifvit styrkt, att den eller de till dessa förmåner berättigade aflidit,
samt, angående öfriga inteckningar, att tiden för det ingångna kon¬
traktets bestånd gått till ända. I protokollet var vidare tecknadt-, att
bevis om åtgärderna skulle meddelas vederbörande jordägare genom
protokollsutdrag, i hvilket hänseende likväl den olikhet ägde rum, att
i 19 ärenden jordägarens namn ej förekom i protokollet, och jämväl
ä utdraget saknades anteckning om, till hvem detsamma utskrifvits.
Af protokollsutdragen voro 5 försedda med kvitto af t. f. kronoläns-
mannen A. Erikson å erlagd exekutionskostnad, som utgått i ett ärende
med 7 kronor 80 öre, och i ett hvart af de 4 återstående med 2
kronor. Slutligen förekommo ä 14 andra utdrag anteckningar om
— 1899 —
28
kostnad för lösens uttagande, ehuru dessa anteckningar icke voro med
underskrift försedda kvitton å kostnaden eller bevis om dess erläggande.
Sedan justitieombudsmannen lämnat häradshöfdingen Helmertz till¬
fälle att afgifva yttrande öfver berörda klagoskrift, inkom Helmertz med
förklaring, däri anfördes, bland annat, följande:
Omedelbart efter sitt tillträde af domareämbetet i Västmanlands
östra domsaga fann Helmertz, att domsagans fastighetsböcker krätde
omläggning. Detta hade sin grund ej blott däri, att böckerna delvis
voro fullskrifna, utan än mer däri, att böckernas ursprungliga uppläggning
befanns otjänlig och olämplig, i all synnerhet sedan domsagans fyra
härad blifvit sammanslagna till ett tingslag. Domsagans samtliga fa¬
stigheter voro ej i böckerna införda efter bokstafsordning, utan voro
däri ordnade först häradsvis och därefter socknevis samt införda för en
hvar af domsagans 19 socknar särskilt i bokstafsordning. Då nu intet
register fanns till dessa böcker, var det förenadt med stort besvär och
synnerliga svårigheter för den, som ej kände till, inom hvilken socken
och inom hvilket härad hvarje särskild fastighet var belägen, att i
böckerna söka upp den fastighet, man önskade. Dessa svårigheter
ökades dels däraf, att flera af domsagans socknar voro belägna till ena
delen i ett härad och till andra delen i ett annat härad, dels ock däraf,
att ett hundratal fastigheter förefunnos, som ägde lika namn och nummer,
men voro belägna i olika socknar af domsagan.
Men äfven i ett annat afseende råkade Helmertz ut för svårigheter
vid utöfvandet af sitt nya domareämbete. Då han nämligen skulle ut¬
färda gravationsbevis, blef det honom ofta omöjligt att beträffande in¬
teckningar, som blifvit faststälda före år 1876, afgöra, huruvida dessa
inteckningar hörde till den hemmansdel, som med gravationsbeviset afsågs,
eller icke, beroende detta därpå, att i domsagans lagfarts- och inteck-
ningsprotokoll för tiden före år 1876 i en stor mängd fall antingen
saknades all utredning om säljarens eller inteckningstagarens äganderätt
till den sålda eller pantförskrifna fastigheten, eller ock befanns sådan
utredning ofullständig, då t. ex. åtkomsten styrktes endast med ett
arfskifte, utan att arflåtarens åtkomst tillika styrktes. För nyttjande-
rättsinteckningar, beviljade före år 1876, saknades sålunda nästan städse
utredning om upplåtarens äganderättsförhållanden, hvaremot sådan ut¬
redning oftare förekom, då det gälde under denna tid meddelade
penningeinteckningar, af hvilka senare de flesta dock numera upphört
att gälla. Följden af nu påpekade brister i lagfarts- och intecknings-
protokollen blef den, att i gravationsbevis å delar af hemman ofta fick
upptagas en eller flera inteckningar, som i verkligheten ej angingo den
— 1899 —
29
hemmansdej, som afsågs med gravationsbeviset. Då i sådana gravations¬
bevis jämväl måste upptagas undantags- och nyttjanderättsinteckningar,
som visserligen rörde hemmansdelen i fråga, men som i följd af undan-
tagstagares och lifstidsbesittares död eller af annan orsak i verkligheten
upphört att gälla, blef ett sådant gravationsbevis, ehuru formelt riktigt,
j.hög grad vilseledande. Ofta måste i följd häraf personer, som sökte
lan å inteckningar, meddelade i den fastighet, som i ett sådant grava-
tionsbevis afsågs, antingen vänta på lånets utfående, tills de hunnit få
dödade de nyttjanderättsinteckningar, som, hörande till deras egen
hemmansdel, upphört att gälla, eller ock med stora kostnader och besvär
annorledes styrka, att en del af de i gravationsbeviset förekommande
inteckningar ej besvärade fastighetsdelen i fråga.
För att afhjälpa nu påpekade svårigheter med afseende å fastighets-
böckernas begagnande och utfärdande af materiel riktiga gravations¬
bevis, ansåg Helmertz det vara i hög grad lämpligt dels att upplägga
nya fastighetsböcker, däri alla domsagans fastigheter infördes i bokstafs¬
ordning och däri fastigheter med lika namn åtskildes genom tillsättning
r -o0) eimamiiet ^ram/®r fastighetsnamnet, dels att låta döda den mängd
er ar nyttjan^erättsinteckningar, som grundade sig å kontrakt, hvilka i
följd af dödsfall eller annan orsak upphört att vidare vara gällande, dels
och att därefter till de nya inteckningsböckerna öfverföra de ännu gällande
inteckningarna, ordnade för hvarje särskild fastighet i tidsföljd, efter
som de blifvit faststälda. Innan Helmertz dock började sätta dessa planer
i verkställighet, rådgjorde han därom såväl med ledamöter af härads-
nämnden som ock med andra af domsagans invånare, och samtliga, med
hvilka Helmertz härom talade, funno detta förslag godt. Isynnerhet per¬
soner, hvilka hos Helmertz utlöste gravationsbevis och i dem funno
nyttjanderättsinteckningar, som upphört att gälla, förklarade, att de icke
blott skulle blifva nöjda utan äfven i hög grad tacksamma, därest sådana
mteckningar blefve officielt dödade och protokoll därom till dem utskrida.
Sedan Helmeitz i följd häraf under hösten 1895 rekvirerat och er-
hållit. 18 nya fastighetsböcker från justitiedepartementet, påbörjade han
omedelbart därefter det tidsödande arbetet att i bokstafsordning lägga
upp register öfver domsagans samtliga fastigheter samt, då detta blifvit
färdigt, i bokstafsordning upplägga de särskilda fastigheterna i de nya
lagfarts- och inteckningsböckerna. Efter afsilande af detta arbete
genomgick Helmertz domsagans samtliga gamla inteckningsböcker för
ad taga reda på namnen å de personer, till hvilkas säkerhet inteckningar
blifvit före år 1890 meddelade antingen till säkerhet för utbekommande
åt hfstidsundantag eller ock till säkerhet för lifstidsbesittningsrätt af
— 1899 —
30
lägenhet. Därefter allät Helmertz särskilda skrivelser till pastorerna i
domsagans samtliga socknar med förfrågan, huruvida dessa intecknings-
hafvare ännu lefde eller icke, samt i senare fallet, när de aflidit. Då
Helmertz erhållit officiel svar å dessa skrivelser, medhade lian samma
skrivelser vid häradsrättens nästa sammanträde och anmälde därvid,
att diktning verkstäldes af de inteckningar, hvilka enligt hvad som
kunde styrkas af pastorernas intyg och annorledes belunnos hafva upp¬
hört att gälla. Omöjligt kunde dödningsåtgärden närmare bestämmas,
ty innan sådan intecknings dödande inlördes i rättens inteckningsproto-
koll, måste Helmertz i sitt hem, där han hade tillgång till domsagans
inteckningsprotokoll och inteckningsböcker, medelst genomläsande al
hela protokollet, som förts vid de särskilda inteckningarnas fastställande,
göra sig förvissad därom, att ej något i inteckningsboken ej synligt
hinder förefanns för de särskilda inteckningarnas dödande, hvilka hinder
t. ex. kunde bestå däri, att inteckningen äfven afsåge att skydda annan
persons rätt än den, som vore i inteckningsboken omnämnd, eller att i
ett afverkningskontrakt tiden för dess bestånd under vissa förutsättningar
blifvit bestämd att gälla utöfver den i inteckningsboken därför angifva
tid. Huru tidsödande och maktpåliggande detta arbete varit kunde den
lätt förstå, som närmare kände till ifrågavarande förhållanden. _ Många
månaders träget arbete använde Helmertz på dessa omkring^ 400
dödningsåtgärder bland domsagans till ett par tusental uppgående
nyttjanderättsinteckningar. Då detta arbete af Helmertz utfördes endast
med tanken fästad på domsagans och dess invånares bästa, hade Helmertz
gärna underlåtit att till vederbörande jordägare utskrifva protokoll, an¬
gående dessa inteckningsdödningar, men Helmertz ansåg sig ej lagligen
kunna underlåta detta, då alla protokoll i inteckningsärenden, förutom
anmälan om utmätning af fastighet, skulle utskrifvas och draga en stämpel
af 2 kronor för första arket.
Då Helmertz emellertid aflämnade protokollsutdragen öfver ifråga¬
varande inteckningsdödningar till kronofogden i orten, föreskref denne
på Helmertz’ begäran, att kronolänsmännen skulle underrätta veder¬
börande jordägare hvar för sig, att protokoll angående dessa åt¬
gärder blifvit åt dem utskrida, och att protokollen funnos att ^ lösa
hos vederbörande kronolänsman under viss därför angifven tid. Såvidt
till Helmertz’ kännedom kommit, erhöllo alla fastighetsägare, till hvilka
protokoll angående ifrågavarande dödningar utekrifvits, sådan under¬
rättelse, och blefvo i följd häraf protokollen jämväl under denna tid
af vederbörande själfva utlösta. Skulle därvid, såsom syntes af an¬
teckningar å en del af de vid klagoskriften fogade expeditioner, t. f.
— 1899 —
31
kronolänsmannen A. Erikson beräknat sig s. k. exekutionsarfvode, finge
han härför svara, då ju i verkligheten ing'en exekution ägt ruin, efter¬
som parterna själfva utlöst expeditionerna i truga. Samtlige klagandena
insåge nog, att dödningsåtgärderna skett till nytta för dem, och hade
därför ej anfört klagomål, om de ej blifvit därtill förmådde af ett par
personer, som rest omkring till klagandena och öfvertalat dem att under¬
skrifva klagomålen.
Klagandena hade i sin klagoskrift påstått, att häradsrätten ej ägde
lätt att ex officio låta döda nyttjanderättsinteckningar, som grundade
sig å kontrakt, hvilka upphört att gälla. I hög grad olämpligt vore det
i sanning, om så ej skulle vara förhållandet. då ej någon persons
rätt genom en sådan åtgärd tillskyndades skada, borde väl häradsrätten
äga rätt att vidtaga de åtgärder, som kunde anses nödiga för vinnande
åt reda och öfverskådlighet af häradsrättens inteckningsböcker och de på
dessa och rättens inteckningsprotokoll grundade gravationsbevisen. Att
ifrågavarande dödningsåtgärden bidragit härtill, hade Helmertz redan på¬
pekat; att samma åtgärder varit till gagn och fördel såväl för vederbörande
jordägare som ock understundom för andra personer, som ägt andra delar
af det hemman, som afsetts med dödningsåtgärden, torde äfven vara
uppenbart på grund åt hvad Helmertz förut, anfört. Att märka vore, att
enligt gällande lag fastighetsägare ej på annat sätt än genom dödning
kunde i bevisen öfver deras hemmans gravationer blifva befriade från
i hemmanen meddelade nyttjanderättsinteckningar, äfven om de enskildt
för domaren kunde styrka, att kontrakten, hvarpå inteckningarna vore
grundade, upphört att gälla. Fastighetsägaren måste således för att,
där sådant behöfdes, få t. ex. ett intecknadt nyttjanderättskontrakt,
dödadt hafva besvär ej blott att från vederbörande pastor anskaffa bevis,
att lifstidsundantagstagarne aflidit, utan äfven att inställa sig inför härads-
1 ätten för att på grund af sådant bevis anhålla om inteckningens död¬
ning. Genom den officiella dödningsåtgärden hade fastighetsägarne
blifvit befriade från dessa besvär, hvaremot kostnaden för expeditions¬
lösen ej blifvit högre, än om de själfva begärt dödningsåtgärden.
Af hvad Helmertz anfört framginge, att ifrågavarande dödnings¬
åtgärder blifvit å uppgifvet tingssammanträde i häradsrätten föredragna,
samt att ifrågavarande inteckningar jämväl då blifvit vilkorligt dödade.
I vårt land syntes nämligen den praxis vara allmän och äga godt skäl
för sig, att underdomstolarne på landet endast vilkorligt beviljade eu
lagfarts- eller inteckningsansökan, d. v. s. att ansökningen blefve bifallen,
därest ej rättens ordförande vid granskning af de vanligen i hans hem
befintliga fastighetsböckerna äfvensom lagfarts- eller inteckningsproto-
- 1899 -
32
kollen funne, att något vid häradsrättens sammanträde ej synligt hinder
mötte för åtgärdens meddelande.
Sålunda förhölle det sig med den sak, som afsåges med klagomålen,
och Helmertz förmenade sig därutinnan hafva så långt ifrån orätt för¬
farit, att han tvärtom förtjänade erkännande för det tröttsamma och
ytterst mödosamma arbete, som han verkstält i och för ifrågavarande
inteckningars dödande.
Klagandena läto därefter ingifva påminnelser, i hvilka hufvudsakligen
anfördes:
Den af häradshöfdingen Helmertz i förklaringen lämnade uppgift,
att han rörande sina planer att ex officio låta döda utlupna nyttjande-
rättsinteckningar rådgjort med ledamöter af häradsnämnden och andra
domsagans invånare, nödgades klagandena bestrida, enär nämndens
samtlige ledamöter bestämdt förnekat, att de någonsin ens hört talas
om dessa planer, innan de medelst protokolls utskrifvande redan voro
satta i verket. Klagandena ville jämväl bestrida häradshöfdingens på¬
stående, att han vid ett häradsrättens sammanträde anmält, att dödning
verkstäldes af de inteckningar, hvilka enligt hvad som kunde styrkas
af intyg, dem han från pastorerna i domsagan förskaffat sig, och annor¬
ledes befunnos hafva upphört att gälla. Efter hvad klagandena med
full bestämdhet inhämtat af nämndens ledamöter, hade ingen föredrag¬
ning af dödningsåtgärderna — icke ens af nu antydda ytterligt lösliga
beskaffenhet — ägt rum, och anhölle klagandena, att justitieombuds¬
mannen måtte skaffa visshet rörande denna punkt genom att inhämta
yttrande af de vid sammanträdet närvarande nämndemännen.
Hvad häradshöfdingen anfört om det stora arbete, han nedlagt på
inteckningarnas dödande, förtjänade ej allt för mycket afseende, då detta
arbete besparade honom själf för framtiden mycket arbete, hvartill han
eljest kunnat blifva skyldig.
Till stöd för sitt åtgörande att till vederbörande jordägare utskrifva
protokoll angående dödningsåtgärderna hade häradshöfdingen velat göra
gällande, att alla protokoll i inteckningsärenden, utom anmälan om ut¬
mätning, skulle utskrifvas, men till en sådan åsigt gåfve, enligt kla¬
gandenas mening, förordningen angående expeditionslösen den 7 de¬
cember 1883 ingen anledning. Denna förordning stadgade i 10 §,
att kärande, klagande eller sökande vore, med den inskränkning 12 §
innehölle, skyldig utlösa dom, utslag, resolution eller annan expedition,
innefattande hufvudsakligt beslut. I paragrafens senare del uppräk¬
nades vidare en del fall, i hvilka skyldighet att utlösa expeditioner
förefunnes, men ålåge annan än sökanden. I 12 § uppräknades eu del
- 1899 —
undantag från tionde paragrafens stadganden. Häraf torde med all tyd¬
lighet följa, att då i förevarande fall ingen (kärande, klagande eller)
sökande funnits, och då ej heller någon bestämmelse funnes, som ålade
utlösa protokoll öfver ex officio företagen dödningsåtgärd,
försöket att ur expeditionsförordningen härleda någon förpligtelse för
klagandena att lösa eller något tvång för häradshöfdingen att utskrifva
protokoll vore förfeladt. Det vore visserligen sannt, att icke i förord¬
ningen funnes något uttryckligt stadgande, af innehåll att protokoll öfver
ex officio skedd dödningsåtgärd icke behöfde utlösas, men frånvaron af
ett dylikt negativt stadgande kunde omöjligen berättiga till en utsträck¬
ning af de positiva stadganden, som ålade utlösningspligt, utöfver dessas
egen tydliga lydelse och mening. Det förefölle, som om häradshöfdingen
vide låta förstå — ehuru han visserligen ej uttryckt sig med full tyd¬
lighet — att någon särskild mildare form än den vanliga på hans för¬
anstaltande valts för uttagande af lösen för de ifrågavarande protokollen.
Att emelleitid den fungerande kronolänsmannen och kronofogden icke
uppfattat saken så, framginge af tre påminnelseskriften bilagda utmät-
ningsprotokoll. Att häradshöfdingen genom att å de i utmätnings-
protokollen afsedda expeditionerna debitera fastighetsägarne lösen och
stämpel samt öfversända dessa till kronofogden för lösens uttagande
iöranledt dessa utmätningar, torde vara uppenbart.
Häradshöfdingens påstående, att klagandena ej anfört klagomål, om
de ej bill vi t därtill förmådde, vore osannt. Att han vågade komma fram
äimed, visade blott, huru okunnig han måtte vara om den djupgående
latin, som hans egenmäktiga tilltag väckt hos en befolkning, hvilken
öre hans insättande i domarebefattningen i flera årtionden varit van att
finna eu mycket omsorgsfull laggrannhet bofast å domarestolen.
Beträffande den hufvudsakliga rättsfrågan i materiel afseende, eller
huruvida häradsrätt ägde befogenhet att ex officio låta döda nyttjande-
rattsinteckningar, som grundade sig på kontrakt, Indika upphört att' gälla,
voie mycket betecknande, att Helmertz, som eljest vore ganska mång-
ordig i sin förklaring, med mycken lätthet halkade öfver detta kardinal-
spöismål. Han hade icke ett lagrum, icke eu analogi, öfverhufvud intet
att åberopa annat än att det skulle vara d hög grad olämpligt», om
häiadsrätterna ej ägde den ifrågavarande befogenheten. En lösare
argumentation än den Helmertz härutinnan användt finge man väl leta
efter. Hade eu domare därför att han ansåge det »olämpligt», att
domstolen ej ägde en viss befogenhet — rätt att utan vidare tillskansa
sig (eller domstolen) utéfningen af denna befogenhet, utan att densamma
kunde härledas ur gällande lagstiftning? Och vore det möjligt, att eu
Justitieombudsmannens ämbetsberättcJsc till !S99 års Riksdan. 5
34
domare eller eu domstol skulle utan stöd 1 positiv lag hafva rätt att
företaga hvarje åtgärd, som ej tillskyndade personer direkt skada, i
ändamål att bereda sig själf lättnad i sitt arbete?
För sin del funne klagandena dessa rättsgrundsatser lika nya som
vådliga och deras framställande förklarligt allenast genom liäradshöf-
dingens totala brist på verkliga grunder. ...... .
Och då Helmertz vidare påstode, att dödningsåtgärderna vant till
o-agn och fördel för klagandena, så ville klagandena erinra, att detta
alldeles icke hörde hit. Det tillkoinme, enligt lag, klagandena själ tv a
att afgöra, huruvida de borde underkasta sig den kostnad, som vore
förenad med dödningsåtgärden. Ville de det icke, så visade detta., att
de icke funne åtgärdens gagn uppväga denna kostnad. Om klagandena
härutinnan dömde orätt eller ej, tillkomme ingen annan att afgöra.
Hvad Helmertz vidare utvecklat rörande nyttan för fastighetsägaren
att få en utlupen nyttjanderättsinteckning dödad kunde vara sannt nog,
och uppenbarligen vore det väl ungefär detta, som läge till giund för
lagens stadgande, att fastighetsägaren kunde söka dödning, men det
funnes många bestämmelser i lagen, som grundade sig på hänsyn till
den enskildes nytta och likväl öf verlämnade åt honom själf att bedöma,
huruvida han borde begagna sig af de möjligheter, lagen gåfve, eller ej.
Vid påminnelseskriften hade fogats 3 af A. Erikson,. i egenskap åt
t. f. kronolänsman, hållna protokoll vid utmätningsförrättningar, som den
11 september 1896 ägt rum hos andra personer än klagandena. Af
dessa protokoll inhämtades, att sedan kronofogden i Salbergs-Väsby
fögderi i skrifvelse den 22 juli 1896 beordrat Erikson att, efter före¬
gången underrättelse, hos dåvarande ägarne till vederbörande fastig¬
heter exekutivt uttaga lösen och stämpelafgifter, åtecknade en del m-
teckningsexpeditioner, hade Erikson instält sig hos o hemmansägare
inom Huddunge socken för att hos dem uttaga lösen jämte stämpel
afgift för 5 dylika åt dem utskrifna expeditioner. Berörda expeditioner,
hvilka utfärdats af liäradshöfdingen Helmertz, hade angått dödning af in
teckningar, af hvilka 4 beviljats till säkerhet för beståndet af afverk-
ningsrätt till skog och eu meddelats till betryggande af lifstidsundantag.
De personel', hvilka Erikson affordra! lösen lör dessa expeditionei, både
emellertid vägrat att erlägga samma lösen, enär de ej begärt inteck¬
ningarnas dödande. Utan hinder däraf hade hos dem verkstälts utmät¬
ningar för afgifternas uttagande.
Vidare hade bilagts 3 utdrag af häradsrättens inteckmngsprotokol
för den 9 mars 1896, utvisande att då dödats | inteckningar, som till
säkerhet för lifstidsundantag meddelats i 2 fastigheter, tillhörande
- 1899 -
35
andra
personel' än klagandena, och fauna på 2 af sistberörda utdrag
antecknad t, att, utöfver påförd lösen och stämpelafgift, »till länsmannen»
utgått 2 kronor för livartdera utdraget.
o ^ o
Hvad häradshöfdingen Helmertz i ärendet andragit fann justitieom-
budsmannen icke vara tillfredsställande. Skälen för denna uppfattning
utvecklade justitieombudsmannen i en till advokatfiskal vid Svea
hofrätt aflåten skrifvelse, hvarigenom förordnades om åtal mot Helmertz
för hans förhållande i förevarande hänseende. I berörda skrifvelse an¬
förde justitieombudsmannen, bland annat:
Vidkommande först den formella behandlingen af ifrågavarande iu-
teckningsärenden förelåge icke tillräckliga skäl för det antagande, att
häradshöfdingen Helmertz skulle hafva helt och hållet underlåtit att i
häiadsrätten föredraga ärendena, men af handlingarna syntes dock
framgå, att häradshöfdingens förhållande i berörda hänseende gåfve an¬
ledning: till befogade anmärkningar. Den offentlighet, som bildade eu
väsentlig grundsats för vårt inskrifningsväsende, kunde icke blifva be¬
hörigen tillgodosedd, om icke i hvarje inskrifningsärende inför rätten
till . dess och menighetens kännedom uttryckligen angåfves såväl den
fastighet, hvarom fråga vore, som ock det väsentliga innehållet i den
påkallade. åtgärden. Att så icke skett i förevarande fall framginge
uppenbarligen af häradshöfdingens förklaring. Till ursäkt för ärendenas
ofullständiga handläggning syntes häradshöfdingen hufvudsakligen hafva
velat framhålla, att utaf de i hans hem befintliga inteckningsprotokollen
och inteckningsböckerna kunde framgå, att hinder mötte för de särskilda
inteckningarnas dödande. I denna omständighet hade häradshöfdingen
jämväl trött sig finna ett stöd för sin åsigt, att häradsrätten i förevarande
fall varit befogad att meddela vilkorligt beslut om inteckningarnas
dödande.
Hvad häradshöfdingen härutinnan anfört syntes, vid det förhållande
att häradshöfdingen själf tagit initiativet till dödningsåtgärderna och
följaktligen själf haft att förebringa nödig utredning i ärendena, icke
förtjäna afseende.
För besvarande af frågan, huruvida häradsrätten varit berättigad
att vidtaga ifrågavarande dödningsåtgärder, ehuru framställning därom
ej gjorts hos rätten, vore tillräckligt att hänvisa till förordningen an¬
gående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. Enligt 43 § i denna
förordning vore inteckning för nyttjanderätt fortfarande gällande utan
— 189!) —
36
förnyelse, sedan den blifvit införd i den i förordningens 61 § omförmälta
bok. Om dödande af sådan inteckning meddelades föreskrifter i 44
och 45 §§ af förordningen. Innehafvare af intecknad nyttjanderätt kunde
enligt 44 § få inteckningen dödad genom att uppvisa inteckningshand-
lingen inför rätten med begäran om sådan åtgärds vidtagande.. I 45
§ stadgades vidare, att om ägare af fastighet, hvari inteckning, för
nyttjanderätt funnes, visade, att den tid, för hvilken denna rätt blifvit
upplåten, gatt till ända, eller att nyttjanderätten eljest upphört, finge
inteckningen dödas, äfven om inteckningskandlingen ej företeddes. Af-
fattningen af 44 och 45 §§ gåfve otvifvelaktigt vid handen, att de i
dessa paragrafer lämnade föreskrifter afsåge att uttömmande angifva de
olika sätt, på hvilka nyttjanderättsinteckningar enligt svensk lag kunde
dödas, och några andra bestämmelser angående dödande af sådana in¬
teckningar funnes icke heller i förordningen. Hvad om nyttjanderätt
vore stadgadt i förordningen gälde ock enligt dess 54 § i hufvudsak i
fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits
att utgå af fast egendom. Det vore därför utom tvifvel, att de död-
ningsåtgärder, om hvilka här vore fråga, på sätt klagandena gjort gäl¬
lande saknat stöd i lag, och de hufvudsakligen från åtgärdernas för¬
menta lämplighet hämtade grunder, som häradshöfdingen anfört, syntes
icke kunna tillerkännas någon betydelse.
Emot häradshöfdingen Helmertz hade af klagandena slutligen an¬
märkts, att han låtit till dem utskrifva protokoll uti de intecknings-
ärenden, som angingo klagandenas fastigheter, äfvensom uttaga, lösen
för och stämpel till samma protokoll jämte tillhörande utdrag af inteck-
ningsboken. Till försvar för sitt åtgörande härutinnan hade härads¬
höfdingen i förklaringen velat göra gällande, att uti inteckningsärenden
skulle ”enligt lag protokoll i regeln utlösas, samt att från denna regel
vore undantag stadgadt allenast i fråga om anmälan om utmätning.
Denna åsigt kunde sägas vara riktig, men det vore härvid att märka,
att skyldigheten att utlösa protokoll i inteckningsärenden icke fram-
ginge af någon allmän föreskrift i förordningen angående expeditions¬
lösen om att i inteckningsärende protokoll skulle utlösas, utan vore eu
följd af stadgandet i 10 § af nämnda förordning, att sökande, med
den inskränkning 12 § mnekölle, vore pligtig att utlösa protokoll,
sammanstäldt med den omständigheten, att lagen — med bortseende
från de ärenden, som anginge anmälan af utmätningsman, att fast egen¬
dom blifvit utmätt för icke intecknad fordran ej kände till andra
inteckningsärenden än dem, som af eu sökande ankängiggjordes. Da i
förevarande, på häradshöfdingen Helmertz eget initiativ tillkomna ärenden
— 1899 —
37
någon sökande ej funnits, kade således Helmertz ej ägt att, på sätt som
skett, utan särskild begäran i desamma utskrifva protokoll. Genom
Helmertz’ förfarande härutinnan hade klagandena obehörigen drabbats
af utgifter för lösen och stämpel, hvarjämte flera bland klagandena där¬
jämte adragits kostnader för uttagande af de expeditionerna påförda
afgifter.
På grund häraf ansåge justitieombudsmannen, att häradshöfdingen
Helmertz vid utöfningen af det honom anförtrodda domareämbetet i om-
förmälta hänseenden ådagalagt vårdslöshet och hög grad af oförstånd,
och borde advokatfiskalen härför ställa Helmertz under tilltal inför hof-
rätten med yrkande om ansvar å honom enligt lag och sakens be¬
skaffenhet. Tillika skulle advokatfiskalen, sedan klagandena lämnats
tillfälle att utreda och styrka sina ersättningsanspråk, i mån af befogen¬
het understödja samma anspråk.
Under handläggningen af det åtal, som i enlighet med justitie¬
ombudsmannens berörda föreskrifter anstäldes emot häradshöfdingen
Helmertz, ingåfvo klagandena till advokatfiskalen en skrift, däri kla¬
gandena fordrade ersättning med vissa uppgifna belopp. I ett den 27
december 1897 dagtecknadt memorial yrkade därefter advokatfiskalen,
att Helmertz, för hvad justitieombudsmannen lagt honom till last, måtte
dömas till ansvar efter 25 kapitlet 17 § strafflagen äfvensom förpligtas
till klagandena utgifva ersättning med i memorialet närmare angifna
belopp. Sedan emellertid klagandena i eu till advokatfiskalen se¬
nare ingifven skrift tillkännagifvit, att de dåmera blifvit af Helmertz
godtgjorda^ för sina ifrågavarande kostnader samt förty frånträdde
sina anspråk på ersättning, återkallade advokatfiskalen i memorial af
den 1 mars 1898 omförmälta mot Helmertz framstälda ersättnings-
yrkanden.
Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten den 14 juni 1898 i
målet utslag, däri hofrätten, under förklarande att den läte bero vid
advokatfiskalens återkallelse af den emot häradshöfdingen Helmertz i
målet förda ersättningstalan, vidkommande målet i öfrig! utlät sig:
Enär Helmertz vid föredragning af ifrågavarande inteckningsärenden
inför häradsrätten förfarit felaktigt därutinnan, att han underlåtit till¬
kännagifva hufvudsakliga innehållet i den afhandling äfvensom namnet
å den fastighet, hvarje ärende afsåg; ty och som såväl häradsrättens
beslut att utan framställning af vederbörande inteckningshafvare eller
fastighetsägare döda ifrågavarande inteckningar som ock Helmertz’
åtgärd att af klagandena uttaga stämpelafgift samt lösen för de åt kla¬
gandena utskrifna protokoll jämte utdrag af inteckningsbokeu i omför-
— 1800 —
38
mälta inteckningsäreuden vore, på sätt i målet blifvit anmärkt, stridande
mot lag, samt Helmertz vore för häradsrättens berörda beslut ansvarig;
alltså pröfvade hofrätten rättvist jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen
döma Helmertz att för det felaktiga förfarande i domareämbetets utöf¬
ning, som lian sålunda låtit komma sig till last, bota 300 kronor.
Öfver hofrättens utslag har häradshöfdingen Helmertz anfört klago¬
mål genom besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Fråga om ersättning för skada, som vållats genom fel i gravations¬
bevis. Invändning bland annat, att mer än tio år förflutit,
sedan gravationsbeviset utfärdades.
I egenskap af förvaltare af en donationsfond inom Dragsmarks
socken i Göteborgs och Bohus län anmälde ingeniören J. A. Johansson
i eu hit ingifven skrift, att häradshöfdingen i Sevede och Tunaläns
härads domsaga Carl Oscar Björkman skulle hafva såsom t. f. domhaf¬
vande i Sunnervikens domsaga utfärdat ett felaktigt gravationsbevis,
hvarom i skriften närmare förmältes:
Framlidne prosten Falk hade på sin tid för välgörande ändamål till
sitt pastorat (Bokenäs och Dragsmarks socknar) donerat penningmedel,
som under namn af »Prosten Falks donationsfond» gjorts för sitt ända¬
mål fruktbärande genom utlåning emot fullgoda inteckningar. Nämnda
fond hade förvaltats af en af Bokenäs socken utsedd kassaförvaltare
ända till år 1884, då på grund af upprepade framställningar från Drags¬
marks församling dennas andel i fondens medel utbröts och stäldes
under helt och hållet egen förvaltning. Vid denna fördelning eller ut¬
brytning, hvarvid Bokenäs socken för sin behållna andel af fonden be¬
friades från hvarje ytterligare anspråk och efterräkning, hade Dragsmarks
socken genom sitt ombud uttagit och godkänt för församlingens räk¬
ning, bland andra såsom goda ansedda inteckningar, en den 27 novem¬
ber 1882 med förmånsrätt från den 3 därförutgångne oktober i 1/i man¬
tal, kronoskattehemman, Reorseröd i Bokenäs socken faststäld inteck¬
ning för 1,885 kronor med sex procent ränta, enligt ett af Gustaf Nils¬
son och Anton Nilsson den 30 april 1872 till prosten Falks donations¬
fond eller dess dåvarande kassaförvaltare Julius Johansson i Lögås ut-
färdadt skuldebref. Denna inteckning hade af Dragsmarks sockens om¬
bud godkänts med stöd af ett på begäran af bemälte kassaförvaltare af
häradshöfdingen Björkman den 13 mars 1883 utfärdadt, inteckningen
— 1899 —
30
Inlagd! gravationsbevis, enligt hvilket inteckningen innehade plats med
afseende å förmånsrätten närmast efter två nyttjanderättsinteckningar, i
följd hvaraf inteckningen då antogs för god; och hade densamma, sedan
den inom behörig tid den 3 oktober 1892 förnyats, allt fortfarande
ansetts utgöra tillräcklig säkerhet för fondens fordran, ända tills det vid
exekutiv auktion, som på klagandens ansökan till följd af år 1895 under¬
låten räntebetalning å inteckningen den 11 juni 1896 på vederbörligt
sätt förrättats, uppdagades, att enligt ett af vederbörande auktionsför¬
rättare infordradt, af dåvarande t. f. domhafvande!! i domsagan den 24
april 1896 utfärdadt gravationsbevis första rummet innehades af en den 3
maj 1865 i samma hemmansdel meddelad inteckning för 2,000 kronor
med procent ränta, enligt Olof Andreassons skuldebref den 24 april
samma år till häradsskrifvaren C. PI. Andersson eller order, hvilken in¬
teckning den 27 november 1893 senast förnyats. Denna inteckning fanns
emellertid icke upptagen i det af häradshöfdingen Björkman utfärdade
gravationsbeviset. Vid den exekutiva auktionen bjöds såsom högsta
anbud för fastigheten 2,550 kronor, hvilket anbud antogs; och kunde
ombudet, som vid auktionen bevakade fondens rätt, intet göra för att
stegra köpesumman, enär församlingen, som icke kände till, att fastig¬
heten besvärades af någon annan inteckning med bättre rätt än den,
som upptagits i det af Björkman utfärdade och inteckningen alltjämt bi-
lagda beviset, därför icke ansett nödigt att bemyndiga ombudet att af¬
gifva högre anbud, än soin då ansetts behöfligt, för att fondens fordran
skulle blifva betäckt. Vid den därefter den 23 juli 1896 förrättade köpe-
skillingslikviden erhöll fonden på sin fordran endast 280 kronor 31 öre,
hvilket belopp vederbörligen afskrifvits å skuldsedeln. Genom Björkmans
felaktiga förfarande vid utfärdandet af berörda gravationsbevis hade
Dragsmarks församling förledts ej endast att anse och emottaga såsom
god eu sämre inteckning, utan ock, i förlitande på gravationsbevisets
riktighet, under årens lopp kvarhållits i den villfarelse, att nämnda in¬
teckning utgjort tillräcklig säkerhet för fondens fordran, hvarför försam¬
lingen, oaktadt jordbruksfastigheternas värde under sista årtiondet alltjämt
sjunkit, och särskilt ifrågavarande hemmansdel, under täta ombyten af
ägare, årligen försämrats till hus och häfd, hvarigenom eu med hvarje
år allt lägre köpesumma kunde motses och befaras, icke förr än som
skett aktat nödigt att vidtaga åtgärder för infordrande af afbetalning å
eller indrifning af reversen eller densammas förseende med ökad säker¬
het genom borgen eller dylikt. Slutligen hade församlingen, missledd
af berörda bevis, i god tro underlåtit att vid den exekutiva auktionen
på ett för fonden betryggande sätt bevaka dess fordran.
— 1899 —
40
På grund häraf, och då församlingen icke af annan person kunde
utfå betalning för hvad af fordringsbeloppet icke kunnat ur fastigheten
utgå, samt häradshöfdingen Björkman ovedersägligen i domareämbetets
utöfning gjort sig skyldig till fel och försummelse, som medfört skada,
anhölle klaganden, att Björkman måtte ställas under åtal med yrkande
att honom måtte åläggas att till Falkska donationsfonden i Dragsmarks
socken utgifva skadestånd med belopp motsvarande inteckningens åter¬
stående å reversen icke afskrida belopp, jämte 6 procent ränta från
den 25 april 1894 å hela intecknade summan, tills betalning skedde, med
afdrag dock af ränta från den 23 juli 1896 å då guldna 280 kronor 31
öre, hvarjämte fordrades ersättning för kostnader i och för resor samt
för anlitande af juridiskt -biträde och för klagoskriftens uppsättande med
tillhopa 50 kronor, förutom möjligen blifvande kostnader i följd af
klagandens härstädes gjorda anmälan.
Vid skriften voro fogade åtskilliga handlingar:
l:o) Ifrågakomma af häradshöfdingen Björkman utfärdade gravations¬
bevis, hvilket var utskrifvet till Julius Johansson i Lögås och hufvud¬
sakligen innehöll, att den fastighet, 1/i mantal Reorseröd, hvarom i
ärendet var fråga, vid tiden för bevisets utfärdande varit besvärad af
allenast 3 inteckningar, nämligen dels ‘en inteckning, som den 10
februari 1873 beviljats och den 13 februari 1882 förnyats till säkerhet
för 30 års besittning af eu lägenhet, dels eu inteckning, beviljad den
17 februari 1874 och förnyad den 12 februari 1883 till säkerhet för
50 års besittning -af eu annan lägenhet samt för eu panteskilling af 800
riksdaler riksmynt, dels ock en inteckning, som blifvit den 3 oktober
1882 sökt och den 27 november samma år faststäld till säkerhet för
1,885 riksdaler riksmynt, med ränta enligt skuldebref den 30 april 1872
af Gustaf Nilsson och Anton Nilsson till Julius Johansson, såsom för¬
valtare af prosten Falks donationsfond;
2:o) Bestyrkt afskrift af nyssnämnda, den 30 april 1872 utstälda
skuldebref med därå efteråt gjorda påskrifter, af hvilken handling fram¬
gick, bland annat, att inteckning till säkerhet för i skuldebrefvet för-
skrifna belopp med ränta blifvit uti ifrågavarande fastighet meddelad
den 2 maj 1872; att enligt bevis ä skuldebrefvet detsamma varit före-
tedt vid köpcskillingslikvid å landskansliet i Göteborg den 13 november
1875, därvid medgifvits, att skulden fortfarande finge innestå i hem¬
manet; att sedan fastighetens dåvarande ägare den 21 september 1882
medgifvit ny inteckning för skuldebrefvet, inteckning med förmånsrätt
från den 3 oktober 1882 meddelats den 27 november samma år; samt
* - 1899 —
41
att å skuldebrefvet förekommande anteckningar om räntebetalning för
tiden intill den 25 april 1883 verkstälts af J. Johansson;
3.o) Tva protokollsutdrag, utvisande att, sedan å kyrkostämma med
Dragsmarks socken den 30 december 1895 besluta, att den Falkska do¬
nationsfonden skulle stå under vård af kyrkorådet, som inom sig borde
utse särskild förvaltare, kyrkorådet den 8 juni 1896 till förvaltare
af fonden utsett klaganden samt till suppleant för honom valt arren-
datorn F. J. A. Dahlbom; och
4:o) Behörigen bestyrkta afskrifter af protokoll vid å fastigheten
hållen exekutiv auktion den 11 juni 1896 och vid köpeskillingslikvid
den 23 påföljande juli, af hvilka handlingar inhämtades, att Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län genom utslag den 26
februaii 1896 förordnat, att fastigheten skulle till gäldande af donations¬
fondens däri iutecknade fordran försäljas utan föregående utmätning i
den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad; att vid den i
följd däraf hållna exekutiva auktionen blifvit företedt ett gravations¬
bevis, enligt hvilket vid fastigheten då häftade -— utöfver de i det af
Björkman utfärdade gravationsbeviset upptagna tre inteckningar samt
en inteckning, meddelad den 10 april 1893 till säkerhet för ofvannämnda
panteskilling — därjämte en inteckning, som beviljats den 3 maj 1865
till säkerhet för 2,000 riksdaler riksmynt med ränta enligt ett af Olof
Andreasson den 24 april 1865 till häradsskrifvaren C. II. Andersson
eller order utstäldt skuldebref, hvilken inteckning förnyats senast
den 27 november 1893; samt att å auktionen, därvid donationsfondens
foidran bevakats af arrendatorn J. Dahlbom, fastigheten inropats för
2,550 kronor, af hvilken köpeskilling 2,179 kronor 67 öre tillagts ofvan¬
nämnda den 3 maj 1865 beviljade inteckning, hvarefter allenast 280
kronor 31 öre utgått till donationsfonden för dess fordran.
Sedan justitieombudsmannen lämnat häradshöfdingen Björkman till¬
fälle att yttra sig öfver den emot honom sålunda gjorda anmälan,
anförde Björkman i afgifven förklaring hufvudsakligen:
Björkman kunde icke annat än vidgå, att det aHionom den 13 mars
1883 utfärdade gravationsbeviset angående 1[i mantal Reorseröd i Bokenäs
socken vore så till vida felaktigt, som däri icke funnes upptagen den i
fastigheten den 3 maj 1865 meddelade inteckning på grund af Olof
Andreassons skuldebref den 24 april samma år, men däremot ville
Björkman på det bestämdaste bestrida, att han genom denna felaktighet
i gravationsbeviset vållat Falkska donationen eller klaganden någon förlust.
Såsom af handlingarna framginge, blef reversen ifråga första gången
intecknad den 2 maj 1872, Falkska donationen till säkerhet för däri
Justitieombudsmannens ävibelsberättelse Ml 18,99 års UiJasday. (j
42
forskrifna belopp med ränta. Det finge väl anses såsom en till visshet
gränsande sannolikhet, att förvaltarne af fonden genom gravationsbevis
skaffat sig kännedom om pantens värde och således redan då fått
reda på den Anderssonska inteckningen af år 1865. Sedan 1872 års
inteckning till följd af försummad förnyelse förfallit, begärde dona¬
tionsfonden för samma revers ny inteckning, som beviljades den 27
november 1882, hvarefter det ofullständiga gravationsbeviset af Bjöik-
man utfärdades först den 13 mars 1883. Då inteckningen i fråga så¬
ledes alltjämt sedan 1872 funnits bland donationsfondens säkerhets-
handlingar, kunde det af Björkman först 1883 utfärdade gravations¬
beviset icke hafva haft någon inverkan på inteckningens värde i fondens
hand eller ägo.
Den af klaganden föreburna delningen af fondens värdehandlingar
kunde vid sådant förhållande icke öfva något inflytande på frågan om
Björkmans skyldighet att godtgöra den uppkomna förlusten. Däremot
syntes det Björkman, som om andra parten vid delningen borde hålla
Dragsmarks socken skadeslös eller också med den dela förlusten, som
kanske alldeles uteblifvit, om icke vederbörande funnit bekvämligare
att taga för hufvudet den tjänsteman, som utfärdat det ofullständiga
gravationsbeviset. .
Till bemötande af hvad häradshöfdingen Björkman i förklaringen
anfört framstälde klaganden påminnelser i en hit ingifven skrift, däri
klaganden yrkade bifall till de af honom i klagoskriften gjorda på¬
ståenden.
Af handlingarna framgick således, att det af häradshöfdingen Björk¬
man den 13 mars 1883 utfärdade gravationsbeviset vant felaktigt därut-
innan, att det icke upptog den inteckning, som i fastigheten beviljats
den 3 maj 1865 till säkerhet för 2,000 riksdaler riksmynt med ränta.
Handlingarna utvisade vidare, att om berörda gravationsbevis vant rik¬
tigt, och inteckningen af den 3 maj 1865 sålunda icke häftat vid fastig¬
heten, skulle donationsfondens fordran, hvilken syntes hafva utgjort
1,885 kronor jämte 6 procent ränta därå från den 25 april_ 1894, fak¬
tiskt hafva utgått ur fastigheten vid dess exekutiva försäljning. Vid
det förhållande, att sistnämnda inteckning besvärade fastigheten, kom
emellertid donationsfonden att gå förlustig sin ifrågavarande fordran
med undantag af 280 kronor 31 öre. _
Med hänsyn till dessa och öfriga i ärendet förekomna omständig
heter fann justitieombudsmannen, att anspråk på ersättning skäligen
- 1899 —
43
kunde för fondens räkning framställas emot häradshöfdingen Björkman,
och uppdrog justitieombudsmannen fördenskull åt advokatfiskal vid
Göta hofrätt att i förevarande hänseende emot honom väcka talan. I
den skrifvelse, hvarigenom berörda uppdrag lämnades, anförde justitie¬
ombudsmannen, bland annat:
Tydligt vore, att den anmärkta felaktigheten i gravationsbeviset
kunde ådraga häradshöfdingen Björkman skyldighet att ersätta den för
donationsfonden uppkomna förlusten allenast under förutsättning att och
i den mån felet kunde anses hafva föranledt förlusten. I detta hänseende
borde åtskilliga omständigheter särskildt beaktas. Visserligen syntes
vara troligt, att den ursprungligen odelade donationsfondens förvaltare,
på sätt häradshöfdingen Björkman i förklaringen velat göra gällande, år
1872, då lånet ur fonden beviljades då varande ägarne af fastigheten,
förskaffat sig behörig kännedom angående samtliga vid fastigheten häf¬
tande inteckningar. Och att fondens förvaltare år 1875 icke saknat
kunskap om vare sig fastighetens då varande värde eller den år 1865
beviljade inteckningen, syntes framgå däraf, att vid fastighetens exekutiva
försäljning förstnämnda år medgafs, att skulden till fonden finge fort¬
farande innestå i fastigheten. Å andra sidan gåfve emellertid nu anförda
omständigheter vid handen, att fastighetens värde åren 1872 och 1875
ansetts fullt motsvara sammanlagda beloppet af såväl den utaf donations¬
fonden . innehafda inteckning, som nyssnämnda, år 1865 beviljade
inteckning.
Att Falkska donationsfonden inom Bokenäs socken skulle till någon
del hålla fonden inom Dragsmarks socken skadeslös för dess förlust,
syntes i betraktande åt de i ärendet förekomma omständigheter vara
mindre . antagligt. I hvarje fall ansåg justitieombudsmannen det icke
kunna ifrågasättas, att fonden inom Bokenäs socken skulle deltaga i
någon annan förlust än den, som förelåg vid den ursprungliga fondens
delning. Denna förlust kunde tydligen icke beräknas till högre belopp
än som motsvarade den del af fondens fordran, som icke betäcktes af
det värde, fastigheten hade vid tiden för delningen.
Vidkommande frågan, i hvad mån det felaktiga gravationsbeviset
åstadkommit skada, syntes grundad anledning föreligga till det antagande,
att de.personer, hvilka å Dragsmarks sockens vägnar uttagit socknens
andel i donationen, tagit för god ifrågavarande inteckning i förlitande på
gravationsbevisets riktighet. Likaledes vore antagligt, att alla följande
åtgärder, som fondens inom Dragsmarks socken förvaltare vidtagit be¬
träffande fondens fordran, föranledts af eller hänfört sig till den upp-
- 1899 -
44
fattning angående inteckningens godhet, som gravationsbeviset varit
ägnadt att framkalla.
På grund häraf skulle advokatfiskalen, sedan klaganden lämnats
tillfälle att i målet förebringa erforderlig utredning och bevisning, yrka,
att häradshöfdingen Björkman måtte åläggas att till klaganden i hans
egenskap af förvaltare för Falkska donationsfonden inom Dragsmarks
socken utgifva ersättning för den skada, som Björkman kunde anses
hafva i förevarande hänseende ådragit fonden. Tillika borde advokat¬
fiskalen i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk i öfrigt,
som klaganden kunde komma att framställa.
Sedan advokatfiskalen i enlighet med de af justitieombudsmannen
sålunda lämnade föreskrifter vid hofrätten anhängiggjort åtal emot härads¬
höfdingen Björkman, bestred denne i afgifven förklaring, att det an¬
märkta felet kunde anses hafva vållat fonden i Dragsmarks församling
någon förlust. Häradshöfdingen erinrade tillika, att då förut omför-
mälta, i fastigheten meddelade inteckning för en panteskilling af 800 riks¬
daler riksmynt i följd af underlåtenhet att förnya densamma förfallit,
klaganden i allt fall fordrat 800 kronor mer än som kunde ifrågakomma,
därest häradshöfdingen funnes vara ersättningsskyldig.
I fråga om storleken af den förlust, Björkman förorsakat fonden,
anförde advokatfiskalen i målet hufvudsakligen, att det icke ens upp-
gifvits, att fondens förvaltare, förr än den exekutiva auktionen å 1/i
mantal Reorseröd utlysts, haft kännedom därom, att den för ofvan-
nämnda panteskilling först meddelade inteckning förfallit och att för
beloppet ny inteckning i fastigheten med sämre förmånsrätt än fondens
inteckning meddelats; att vid sådant förhållande fondens förvaltare, så¬
som ock häradshöfdingen invända bort beräkna, att sistnämnda belopp
skolat ur fastigheten utgå före fondens inteckning; att fonden, hvars
fordran vid köpeskillingslikviden den 23 juli 1896 utgjort i kapital och
ränta 2,138 kronor 84 öre, äfven i det bill att fastigheten vid tiden
för dess exekutiva försäljning verkligen varit så graverad som det af »
Björkman utfärdade gravationsbeviset angåfve, likväl vid fördelningen
af köpeskillingen, som måste anses motsvara fastighetens verkliga värde
vid nyssnämnda tid, kommit att lida en förlust af 478 kronor 86 öre;
samt att Björkman i följd häraf borde svara allenast för det belopp,
som återstode, sedan från' det belopp, 1,858 kronor 53 öre, som fonden
af sin fordran vid köpeskillingslikviden ej utfått, dragits ofvannämnda
478 kronor 86 öre.
Häradshöfdingen Björkman invände därefter, dels att då enligt 6
kapitlet 7 § strafflagen målsägande vore berättigad söka skadestånd
— 1899 -
45
för förseelse, hvarför straff förfallit, endast beträffande sådana förseelser,
som afsåges i 5 kapitlet 13, 14 och 16 §§ strafflagen, häraf följde, att
tid för anställande af skadeståndstalan vore försuten, därest såsom i
förevarande fall straff för förseelsen på grund af föreskriften i 5 kapitlet
18 § ^ strafflagen vore förfallet, dels ock att då i allt fall skadestånds¬
anspråket icke blifvit inom tio år efter gravationsbevisets utfärdande
bevakadt, talan härutinnan numera vore förlorad.
Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den
28 juni 1898. Hofrätten yttrade däri:
Emedan af den i 6 kapitlet 7 § strafflagen förekommande bestäm¬
melse, att, därest straff förfallit eller tid till afbrutet åtals fullföljd blifvit
försuten efter hvad i 5 kapitlet 13, 14 eller 16 §§ strafflagen sägs, måls¬
ägande icke därigenom vore betaget söka det skadestånd, hvartill han
eljest kunde vara berättigad, ingalunda följde, att målsägande skulle vara
förhindrad utkräfva skadestånd, därest såsom i förevarande fall straff
för den förseelse, som förorsakat skadan, vore förfallet på grund af be¬
stämmelsen i 5 kapitlet 18 § strafflagen; ty och som krafrätten inom
behörig tid efter den exekutiva försäljningen afy4 mantal Reorseröd, då
det först visat sig, att skada i följd af det felaktiga gravationsbeviset
uppkommit, _ blifvit lagligen bevakad, funne hofrätten häradshöfdingen
Björkmans invändningar därom, att tid för utsökande af skadestånd i
förevarande hänseende skulle vara försuten, icke förtjäna vidare afseende.
Enär, beträffande själfva saken, det måste anses utredt, att fonden
inom Dragsmarks socken genom ofvannämnda af häradshöfdingen Björk¬
man utfärdade felaktiga gravationsbevis tillskyndats förlust, samt för¬
lusten borde beräknas hafva uppgått till det af advokatfiskalen angifna
belopp, pröfvade hofrätten rättvist förpligta Björkman att — mot kvitto
och mot vilkor att fondens fordran på grund af ifrågakomna intecknade
skuldebref till belopp, motsvarande hvad Björkman dömdes betala, å
Björkman öfverlätes - - till klaganden i hans ofvan omförmälta egen¬
skap utgifva 1,379 kronor 67 öre jämte sex procent ränta därå från den
23 juli 1896 till dess betalning följde; och skulle häradshöfdingen Björk¬
man dessutom gälda klaganden hans kostnader å saken såväl härstädes
som i hofrätten med 70 kronor jämte hvad som åtginge till lösen af
ett exemplar af hofrättens utslag.
Från detta beslut var en af hofrättens ledamöter skiljaktig och ytt¬
rade: »Enär vid anhängiggörandet af ifrågavarande skadeståndstalan mer
än tio år förflutit från den 13 mars 1883, då det felaktiga gravations¬
beviset utfärdades, utan att under mellantiden bevakning af skadestånds-
fordringen på sätt i kongl. förordningen den 4 mars 1862 föreskrifves
- 1899 -
46
blifvit verkstad, samt vid sådant förhållande Dragsmarks socken förlorat
rätt till talan uti ifrågakomna hänseende, pröfva!- jag lagligt ogilla de
mot Björkman i målet framstälda yrkanden.»
I 'hofrättens utslag har häradshöfdingen Björkman sökt ändring genom
besvär, som för närvarande äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Di’öjsmål med afgifvande af utlåtande angående häktad persons
sinnesbeskaffenhet.
Af den redogörelse, som i ämbetsberättelsen till nästlidet års Riks¬
dag (sid. 71—79) lämnats för ett af justitieombudsmannen anbefaldt åtal
mot lasarettsläkaren Wilhelm Hallin, inhämtas, att råds tu fvu rätten i Lin¬
köping, hvarest Hallin stälts under tilltal, för det han skulle hafva oskä¬
ligt länge dröjt med afgifvande! af ett från honom, i hans egenskap af
läkare vid länsfängelset i Linköping, intordradt utlåtande rörande häk¬
tade lägenhetsinnehafvaren Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet, i utslag
den 25 november 1897 af anförda skäl ogillat åtalet, samt att justitie¬
ombudsmannen låtit i Göta hofrätt anföra besvär öfver berörda utslag.
Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som genom utslag
den 12 juli 1898 förklarade sig finna skäl icke hafva förekommit ledande
till ändring i rådstufvurättens utslag.
Om detta beslut voro tre af hofrättens ledamöter ense, hvaremot
två ledamöter uttalade skiljaktiga meningar.
En ledamot yttrade sålunda: »Ehuru det ålegat Hallin att tidigare
än som skett afgifva utlåtande i anledning af det honom lämnade upp¬
draget att verkställa undersökning rörande Nils Anderssons sinnesbe¬
skaffenhet, finner jag likväl, med afseende å hvad Hallin till sitt fre¬
dande från åtalet anfört och då föreskrift saknas, inom hvilken tid ut¬
låtande af ifrågavarande slag skall af läkare meddelas, ej skäl göra
ändring i det slut, hvari rådstufvurätten i målet stannat.»
En annan ledamot utlät sig: »Ehuru Hallin bort inse, att det före-
lupna dröjsmålet med afgifvande af infordradt läkareutlåtande angående
Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet icke öfverensstämmer med gällande
föreskrifter rörande den skyndsamhet, hvarmed ransakning med häktad
person skall fullbordas, likväl och då, med afseende å medicinalstyrel¬
sens åberopade utlåtande, Nils Andersson skolat öfverlämnas till offent¬
lig anstalt för sinnessjuka, samt af dröjsmålet därmed någon skada icke
kan anses hafva följt, finner jag hvad i målet ligger Hallin till last icke
böra föranleda till ansvar, hvarför rådstufvurättens utslag af mig fastställes.»
— 1899 -
47
Med hofrättens utslag ansåg jag mig icke kunna åtnöjas. Jag tvekade
nämligen icke att ansluta mig till den af mina båda närmaste före¬
trädare i justitieombudsmansämbetet omfattade mening, att Hallin, hvilken
först efter förloppet af nära ett år efter uppdragets emottagande af¬
gifva sitt utlåtande, härigenom brustit i uppfyllandet af den honom så¬
som fängelseläkare åliggande tjänstepligt. På grund häraf uppdrog jag
åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att i målet anföra underdåniga besvär,
och då det. syntes vara lämpligt att inhämta sakkunniges åsigt om
hvilken tid i förevarande fall kunde hafva varit behöflig för erforder¬
liga undersökningars verkställande och utlåtandes afgifvande, anmo¬
dade jag advokatfiskalen att i besvären tillika hemställa, att Kongl. Maj:t
måtte i målet låta infordra yttrande af medicinalstyrelsen.
De af advokatfiskalen i enlighet härmed anförda besvären äro på
Kongl. Majrts pröfning beroende.
Förseelse mot tryckfrihetsförordningen genom vägran
att tillhandahålla vissa räkenskapsböcker.
Sedan geologen vid Sveriges geologiska undersökning N. O. Holst
härstädes till laga beifran anmält, bland andra förmenta vid undersök¬
ningen förelupna missförhållanden, att därstädes skulle hafva under en
följd af år förefunnits kassabrist, anförde Holst i en hit ingifven skrift
klagomål däröfver, att aktuarien vid undersökningen M. Stolpe, på
klagandens begäran att få taga del af undersökningens kassajournaler
för vissa uppgiga år, vägrat att vidare utlämna desamma. Öfverflödigt
vore, yttrade klaganden i skriften, att närmare utveckla innebörden af
detta grafva brott mot gällande grundlag, men aktuariens förbrytelse
vore att anse såsom så mycket svårare, som afsigten icke gerna kunde
hafva varit någon annan än att på detta sätt skydda sig emot ansvar i
det genom den af Holst först gjorda anmälan här anhängiggjorda ärende.
Eu sak ansåge sig klaganden emellertid böra särskildt påpeka. Af
undersökningens räkenskapsböcker vore kassajournalerna nästan de enda,
från livilka någon bevisning kunde hämtas för utredningen af omför¬
mäla ärende. Klaganden hemstälde därför, att Stolpe måtte förmås att
så fort som möjligt hålla kassajournalerna tillgängliga.
I afgifven förklaring öfver klagoskriften anförde Stolpe: I § 8 af
instruktionen för Sveriges geologiska undersökning vore föreskrifvet,
att chefen skulle till kammarrätten insända räkenskaperna för det senast
— 1899 —
48
förflutna året med tillhörande verifikationer, inventarieförteckning_ samt
redovisning för kart- och boktrycket. Den räkenskap, som allt hitintills
upprättats och af kammarrätten godkänts, enär någon anmärkning emot
dess fullständighet icke förekommit, både utgjorts af l:o) räkenskaps-
bok, kallad hufvudbok, med åtföljande a) verifikationer och b) redovis¬
ning för inkomst af trycket, samt 2:o) inventarieförteckning. Räken-
skapsboken innehölle först eu fullständig öfversigt af alla utgifter under
deras olika rubriker och en fullständig uppgift på alla inkomster; seder¬
mera följde en detaljerad uppräkning af alla utgifter med hänvisning
till de åtföljande verifikationerna. Denna s. k. hufvudbok innehölle
alltså eu fullständig redovisning och innefattade, så att. säga, både
hufvudbok och kassabok. Klagandens begäran både aiset.t icke allenast
dessa räkenskaper, Indika Stolpe genast förklarat sig villig att tillhanda¬
hålla honom, utan äfven eu af de konceptböcker — han benämnde den
»kassajournalen» — Indika Stolpe plägade föra dels för kontrollens
och dels för öfversigtlighetens skull, men hvilka icke vore nödvändiga
för räkenskapens uppgörande och ej heller någonstädes funnes anbefalda.
De hade därför ock aldrig innefattats i de till kammarrätten aflämnade
och där godkända räkenskaperna, utan hade Stolpe alltid betraktat dem
såsom hjälpredor af enskild natur. Visserligen hade klaganden vid flera
föregående tillfällen under år 1898 af Stolpe på begäran lämnats obe¬
hindrad tillgång till ofvan omnämnda »kassajournal», men detta hade,
enligt Stolpes uppfattning, varit icke Stolpes skyldighet, utan ett hans
privata tillmötesgående, hvilket det ej finge förtänkas Stolpe, att han
icke ansåge sig böra vidare visa klaganden, sedan denne sökt begagna
sig däraf emot Stolpe själf.
Till bemötande af hvad af Stolpe sålunda genmälts androg klagan¬
den därefter uti ingifna påminnelser hufvudsakligen: I sin förklaring-
sökte Stolpe göra gällande den satsen, att kassajournalerna icke vore
offentliga handlingar utan »hjälpredor af enskild natur». Detta påstående
ville han stödja med tvänne skäl. Kassajournalerna vore ej uttryckligen
i instruktionen nämnda eller anbefalda. Vidare hade till kammarrättens
granskning aldrig inlämnats annat än hufvudboken, och kammarrätten
hade låtit sig nöja med denna. Att det första skälet ej betydde det
allra ringaste, insåges utan vidare däraf, att icke heller hufvudboken,
hvars offentlighet Stolpe medgåfve, vore i instruktionen särskilt nämnd
eller anbefald. Upplysande vore för öfrigt i detta fäll en jämförelse med
förhållandet inom de större ämbetsverken och särskildt inom de centrala
räkenskapsverken. Ehuru ej i någon instruktion direkt omtalade, funnes
dock i dessa verk icke blott journaler, diarier, anteckningsböcker och
— 1399 —
dylika handlingar utan äfven en mängd räkenskapsböcker, samman-
drag, liggare af mångahanda slag, omslut m. m., hvilka delvis endast
fördes för kontrollens och öfversigtlighetens skull, men dock alla vore
att, betrakta såsom offentliga handlingar, emedan de upprättades af veder¬
börande tjänsteman under hans tjänstetid, å tjänsterummet samt i och
för hans tjänst. Huru dessa handlingar från början tillkommit hade
härvid föga att betyda. Deras utarbetande kunde i' många fall vara af
verkets chef eller vederbörande förman eller annorledes anbefaldt, men
det kunde också i andra fall bero uteslutande på en inom verket före¬
kommande, ofta sedan mycket lång tid tillbaka gällande praxis, till-
kommen under hand, emedan den enskilde tjänstemannen funnit böckerna
nöd vänd1 ga för ett rätt utöfvande af hans tjänstebefattning. Icke blefve
val dylika böcker eller handlingar enskilda, därför att de icke i någon
instruktion blifvit påbjudna. Om alla sådana handlingar skulle förklaras
vara enskilda, skulle därigenom ett ytterst farligt prejudikat vara gifvet,
och grundlagens bud om allmänna ärendens offentlighet skulle blifva
nästan omintetgjordt. Lika litet gälde Stolpes andra skäl, att kassa-
böckeina aldrig varit insända till kammarrätten och aldrig af kammarrätten
infordrats. Det vore härvid nog att erinra därom, att till sådana ämbets¬
verk, som järnvägs-, tull- och poststyrelsen representerade, hörde jämte
nie*a omfattande och mera öfversigtliga, till kammarrätten insända
räkenskapsböckerna »hela hästlass» af underordnade och mera detaljerade
sådana böcker, hvilka aldrig kommit eller komme under kammarrättens
granskning, ehuru dess revisorer naturligtvis skulle äga befogenhet att
i händelse af behof infordra en sådan räkenskapsbok. Det hade också
vant lfragasatt, att en afdelning af kammarrätten skulle arbeta inom de
nämnda styrelsernas egna lokaler, på det att granskningen måtte på
detta sätt kunna blifva mera genomförd och mera verksam. Men ehuru
en sådan detaljerad granskning ännu ej kommit till stånd, hade det väl
icke fallit någon människa in att anse de ännu ej af kammarrätten
granskade räkenskapsböckerna såsom varande »af enskild natur». Vid
Sveriges geologiska undersökning hade, sedan lång tid tillbaka och så
länge klaganden kunde minnas, räkenskaperna alltjämt förts på unge¬
fär samma sätt, i det . att två räkenskapsböcker utarbetats: eu kassa¬
journal eller kassabok, i hvilken inkomsterna och utgifterna dag för da'--
antecknats, samt en hufvudbok, hvilken efteråt uppgjorts med ledning
af den förra. Kassaboken vore sålunda en första anteckningsbok, hufvud-
boken en andra, och då den förra vore källan till den senare, kunde
den förra anses såsom den vigtigaste. Kassaboken hade också alltid
blifvit förd af Stolpe själf och kunde sägas vara den hufvudsakliga delen
Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1899 års liihsdaq. 7
no
af det arbete, som af honom såsom räkenskapsförare blifvit utfördt.
Hufvudboken hade däremot ofta om icke alltid blifvit.utarbetad af annan
person, icke sällan af vaktmästaren på dennes lediga stunder, men i
allmänhet först sedan kassaboken varit för det tilländagångna året full¬
ständigt eller i det närmaste fullständigt afslutad. De båda räkenskaps¬
böckerna vid undersökningen skilde sig sålunda icke i något väsentligt
afseende från vanliga kassaböcker och hufvudböcker. 1 och för det
ordentliga förandet af undersökningens räkenskaper likaväl som för' all
annan ordentlig bokföring måste därför undersökningens kassabok be¬
traktas såsom en nödvändig räkenskapsbok. Enligt instruktionen ålåge
det aktuarien att bestrida alla undersökningens utgifter samt. lämna
chefen redovisning härför en gång i hvarje kvartal, och för öfrigt när
hälst så påfordrades. För en sådan redovisning under årets lopp hade
Stolpe icke haft någon annan räkenskapsbok, till hvilken han kunnat
hänvisa, än kassaboken. Och förutsatt att Stolpe under årets lopp fatt
en extra inventering, skulle han icke haft någon annan räkenskapsbok
än denna samma kassabok, genom hvilken han kunnat visa, hurudan
undersökningens ekonomiska ställning varit, samt öfver hufvud ådaga¬
lägga, att han fullgjort sitt åliggande att föra undersökningens räken¬
skaper. Äfven från dessa synpunkter sedt vore det sålunda alldeles
uppenbart, att undersökningens kassabok vore en oundgängligen nöd¬
vändig räkenskapsbok. Härtill komme, att undersökningens hufvudbok
ingalunda vore så fullständig och tillförlitlig, som Stolpe sökte gorå
troligt. Enligt dennes påstående skulle hufvudboken vara så fullständig,
att den kunde sägas innefatta äfven kassaboken. Detta vore likväl inga¬
lunda förhållandet. Naturligtvis skulle hvarje hufvudbok också innefatta
ett kassakonto och i allt hufvudsakligt sammanfalla med kassajournalen.
Detta vore uppenbart för eu och hvar, som kände något af vanlig bok¬
föring. Men icke försvunne därigenom kassabokens egenskap af en
själfständig räkenskapsbok. Stolpe hade också allt hittills själf kallat
sina hufvudböcker för hvad de i verkligheten vore, nämligen för »hufvud¬
böcker». Klaganden ville med några exempel visa, huru ofullständiga
hufvudböckerna i verkligheten vore. I ett påminnelseskriften vidfogadt
vidimeradt utdrag ur dessa böcker för åren 1875 1894 funnes upptagna
undersökningens extra inkomster under dessa år. k ör mer än hälften
af dessa inkomstposter vore i hufvudböckerna endast autecknadt året
men ej månad och dag, då de influtit. Ännu bristfälligare vore hufvud¬
boken i ett annat afseende. Så snart som någon del af undersökningens
anslag i statskontoret blifvit af Stolpe lyftad, hade de utbekomna
penningarne fördelats, ofta så, att en del af dem lämnats åt chefen,
— 1899 -
51
ehuru lian aldrig själ!' haft några utbetalningar att göra för undersök¬
ningens rakning, utan det enligt instruktionen ålegat Stolpe att »bestrida
alla undersökningens utgifter», en annan del behållits af Stolpe i och för
bestridandet af dessa utgifter samt återstoden insatts i riksbanken. För
dessa penningetransaktioner redogjorde kassaboken men icke hufvudboken,
och det vore endast genom att utesluta dem ur hufvudboken, som man
lyckats undgå kammarrättens anmärkningar. Men hufvudböckerna vore
icke blott ofullständiga utan äfven behäftade med uppenbara oriktigheter,
hör tre år hade Gotlands landsting beviljat Sveriges geologiska under¬
sökning ett årligt anslag af 500 krono]- för undersökningars utförande
inom länet. Dessa anslag hade afsändts från Visby den 5 juli 1877, den
5 juni 1878 och den 7 november 1879. Men enligt undersökningens
hufvudböcker skulle undersökningen hafva mottagit dessa anslag redan
den 1 december 1876, år 1877 och år 1879 (månad och datum vore för
de två senare åren ej angifna). Detta ådagalade uppenbarligen, att bok¬
föringen hvad de två första årens anslag beträffade vore oriktig och falsk,
eftersom de bokförts icke ens under rätt år utan året förr, än de verk¬
ligen uppburits. Särdeles komprometterande vore den oriktiga uppgiften
rörande första årets anslag. För detta hade angifvits en bestämd, god¬
tyckligt vald dag, den 1 december 1876, då penningarne skulle hafva in¬
flutit, och dock afsändes de icke från Visby förr än sju månader senare.
Det kunde synas, som om dessa oegentligheter, huru grofva de än vore,
dock icke hade något med kassabalansen att göra. De förrådde emeller¬
tid, hvad Stolpe velat hafva dold! såsom en hemlighet, att han vid sin
bokföring rört sig med summor, som icke existerat. Dessa exempel,
hämtade från hufvudboken, visade, att denna mycket väl behöfde all deri
komplettering, som den kunde få från kassaboken. Af hvad klaganden
anfört framginge, att Sveriges geologiska undersöknings kassabok eller
kassajournal vore en offentlig handling icke blott därför, att en sådan bok-
vore nödvändig för all ordentlig bokföring, utan också särskild! därför,
att eu sådan bok kräfdes i och för den redovisning, som det enligt in¬
struktionen vore aktuariens skyldighet att under året lämna dels en gång
i hvarje kvartal och dels när hälst så påfordrades. Att kassaboken också
allt hittills verkligen varit betraktad såsom offentlig, syntes af följande
omständigheter: att den hittills varit tillgänglig; att den vore förd af Stolpe
i hans egenskap af räkenskapsförare, och att den åtminstone under vissa
ar torde vara den enda räkenskapsbok, som åt honom själf personligen
blifvit upprättad; att detta hans arbete vore verkstäldt på tjänstetid, å
tjänsterummet samt i öfverensstämmelse med chefens önskan; att kassa¬
boken vore inbunden tillsammans med sådana offentliga handlingar som
— 189'J -
52
,reologernas reseräkningar, hvarför den också ofta varit af dem anlitad,
allt hittills utan något hinder från Stolpes sida, under det att genom ett
förbud att begagna kassaboken det skulle vara geologerna förmenadt att
få se och taga del utaf de af dem själfva skrifna reseräkningarna; samt
att Stolpe låtit inbinda kassaboken på geologiska byråns bekostnad, sa att
själfva banden erhållit likhet med andra byråns arkivhandlingar, hvithet
lian naturligtvis icke skulle hafva gjort, därest han äfven förut velat hafva
kassaboken betraktad såsom varande af »enskild natur».
Vid påminnelseskriften hade fogats bestyrkt utdrag af Sveriges geo¬
logiska undersöknings hufvudböcker för åren 1875—1894, utvisande, bland
annat, att af 66 i utdraget upptagna inkomstposter 35 saknade anteckning
om i hvilken månad och å hvilken dag medlen influtit, äfvensom att i
hufvudböckerna införts såsom emottagna belopp: under den 1 december
1876 genom Konungens befallningshafvande i Gotlands län 500 kronor,
under år 1877 jämväl genom Konungens befallningshafvande i Gotlands
län 500 kronor, samt under år 1879 af Gotlands läns landsting anslagna
500 kronor.
Därjämte hade bilagts behörigen bestyrkta afskrifter dels af tre från
Konungens befallningshafvande i Gotlands län till geologiska byrån aflåtna
skrivelser, dagtecknade den 5 juli 1877, den 5 juni 1878 och den 7
november 1879, med hvilka skrivelser öfverlämnats af Gotlands läns
landsting anslagna medel för geologiska undersökningar under åren 1876,
1877 och 1879, dels ock af en utaf Stolpe den 21 maj 1878 till Konungens
befallningshafvande i nyssnämnda län aflåten skrifvelse med anhållan om
insändande af det för geologiska undersökningar inom länet under år 1877
anslagna belopp.
Under ärendets handläggning härstädes ingåfvo Stolpe och klaganden
ytterligare hvardera en skrift. Stolpe anförde därvid, bland annat: An¬
gående räkenskapsföringen i geologiska byrån hade klaganden påstått, att
vid en tillfällig inventering aktuarien icke skulle genom någon annan
räkenskapsbok än just kassaboken kunnat visa, hurudan undersökningens
ekonomiska ställning varit. Verkliga förhållandet vore emellertid, att två
anteckningar af betalta räkningar samtidigt af Stolpe infördes, den ena i
en s. k. kassabok, den andra lika lydande i en s. k. hufvudbok. Stolpe
vidhölle hvad han förut förklarat, nämligen att räkenskapsföringen icke
kräfde mer än den ena af dessa — hufvudboken — men att Stolpe funnit
det fördelaktigare för kontrolls skull att föra två böcker. Inkomsterna
utgjordes nästan uteslutande af anslagna penningebelopp, och äfven dessa
infördes såväl i kassaboken som å en särskild kvittenslista, hvilken åtföljde
hufvudbokens koncept. Af benämningen hufvudbok framginge, att ut-
— 1899 -
53
gifterna i denna vore ordnade efter olika slag af utgiftsposter — i geolo¬
giska byråns räkenskap vore de sex. Under dessa sex rubriker infördes
nu alla räkningar i den mån de inkomme. Häraf borde enligt Stolpes
mening vara lätt att inse och medgifva, att en särskild kassabok alls icke
vore ovilkorligen af nöden för en så enkel bokföring. Att sådan icke
heller kräfdes i och för den redovisning, som det enligt instruktionen vore
aktuariens skyldighet att under året lämna, vore lika uppenbart. Begärde
chefen något mera än blott och bart en uppgift på summa utgifter och
summa inkomster, vore det ju ur den s. k. hufvudboken, som aktuarien
måste hämta sin redovisning. Den, och endast den, kunde utan tidsut¬
drägt lämna fullständig kännedom om alla utgiftsposterna. Före år 1869
utgjorde verkligen den nu s. k. kassaboken geologiska byråns enda räken-
skapsbok, men sagda år anmärkte Riksdagens revisorer, att den kassa¬
räkning, som dåvarande chefen lämnat till kammarrätten, saknade den
öfversigtlighet, som önskvärd vore. Med anledning häraf ändrades upp¬
ställningen af räkenskapen till hvad den nu vore i den s. k. hufvudboken,
hvilken allt sedan den tiden varit den enda officiella, medan för kontrollens
skull, såsom förut blifvit sagdt, en hjälpbok förts, hvilken fått bibehålla
den gamla. benämningen kassabok och äfven behålla den gamla, af Riks¬
dagens revisorer ogillade uppställningen. Klaganden ville finna ett bevis
för sitt påstående om kassabokens natur af offentlig handling däri, att
den vore inbunden tillsammans med sådana offentliga handlingar som
geologernas reseräkningar. Härmed förhölle sig så, att af reseräkningarna
vore, för bekvämlighets skull, afskrifter i de flesta fall behållna, emedan
därigenom besparades besväret att i kammarrätten, där de officiella original¬
räkningarna för de tre sista åren förvarades, söka vissa, emellanåt behöf-
liga upplysningar rörande företagna resor. Någon skyldighet för räken-
skapsföraren att behålla dylika afskrifter existerade naturligtvis icke, och
de vore ju icke heller alldeles nödvändiga. Följaktligen kunde ej heller
hvilken som hälst hafva rätt att å geologiska byrån fordra dessa och
dylika afskrifters framläggande såsom offentliga handlingar. Men då kunde
ej heller den omständigheten, att de blifvit inbundna jämte kassaboken,
förläna denna offentlig karaktär.
Klaganden genmälte härtill, bland annat: Omöjligt vore, att alla ut¬
giftsposter kunde införas i hufvudboken i den man de gjordes, emedan
denna, såsom den borde vara, utgjorde ett sammandrag af kassaräkningen,
och sålunda för en del af utgifterna, nämligen för aflöningarna, i denna
räkenskapsbok endast infördes årsbeloppen, under det att utbetalningarna
skedde månadsvis. Stolpe hade till bemötande upptagit den slutsats, som
klaganden dragit däraf, att kassaböckerna blifvit bundna tillsammans med
- 1899 -
54
geologernas reseräkningar. Detta skulle enligt Stolpes åsigt intet bevisa
med afseende å kassaböckernas offentlighet, emedan de reseräkningar, om
Indika här vore fråga, endast vore af skrifter. Så vore emellertid inga¬
lunda förhållandet. Det hade ålegat geologerna att inlämna sina rese¬
räkningar i två exemplar, af Indika, det ena stannat på geologiska byrån
och inbundits tillsammans med kassaboken, samt det andra insändts till
kammarrätten. Det förtjänade för öfrigt att framhållas, att kassaböckerna
vore inbundna icke blott tillsammans med dessa reseräkningar utan också
med själfva originala hufvudboken. Det hade nämligen alltid varit just
en afskrift af denna och icke hufvudboken själf som insändts till kammar¬
rätten. Klaganden hade förut anfört förhållandet med anslaget från Got¬
lands läns landsting såsom ett bevis därpå, att undersökningens hufvud-
böcker vore behäftade med uppenbara oriktigheter. Ett ytterligare bevis
härför vore, att ett genom kongl. brefvet den 28 november 1884 anvisadt
anslag, stort 3,500 kronor, till bestridande af kostnaderna för utgifvande
af en beskrifning öfver Skånes stenkolsfält och grufvor blifvit. från stats¬
kontoret utbetalt den 20 december 1884, men likväl i undersökningens
hufvudbok vore bokfördt såsom emottaget år 1885. Slutligen vore att
märka, att ett nytt samt i och för sig fullgodt skäl för kassaböckernas
offentliga natur lämnats af Stolpe själ?, då han i sin senaste skrift om¬
talat, att kassaböckerna före år 1869 varit geologiska byråns enda räken¬
skapsböcker. Tydligt vore, att han på detta sätt, så att säga med ett
enda slag, stämplat dessa böcker såsom varande redan sedan lång tid till¬
baka erkända offentliga räkenskapsböcker. Men härmed hade också dessa
böcker fått en helt annan karaktär samt ett helt annat ursprung och till¬
komstsätt än det, som Stolpe tillerkände dem i sin föregående förklaring,
då han angaf dem, dessa »hjälpredor af enskild natur», såsom »koncept¬
böcker», Indika häri plägat föra »dels för kontrollens och dels för öfver-
sigtlighetens skull».
Till bestyrkande af sina uppgifter rörande anslaget för utgifvande
af en beskrifning öfver Skånes stenkolsfält och grufvor hade klaganden
bifogat dels en styrkt afskrift af statskontorets anordning af berörda an¬
slag, hvilken afskrift var försedd med bevis, att det anslagna beloppet
assignerats den 20 december 1884, dels ock utdrag af undersökningens
hufvudbok för år 1885, utvisande att ifrågavarande anslag upptagits så-
såsom emottaget sistnämnda år.
*
*
*
- 1809
55
sålunda upplyst, att vid Sveriges geologiska under-
I ärendet var
sökning järnte den räkenskapsbok, som hvarje år för granskning aflämnats
till kammarrätten, plägat föras en särskild kassabok, hvari undersökningens
inkomster och utgifter blifvit i tidsföljd antecknade, samt att Stolp7°för-
klaganden att taga del af kassaböckerna för vissa år. Genom sin
vägrat
„ , w . sj ---------------- vacuum »JII
vägran härutinnan hade Stolpe häfdat den uppfattning, att ifrågavarande
räkenskapsböcker icke kunde anses såsom offentliga handlingar, hvilkas
^ihållande . klaganden på grund af 2 § 4 momentet i tryckfrihets¬
förordningen varit berättigad att påfordra. Till stöd för denna uppfatt¬
ning hade Stolpe hufvudsakligen velat göra gällande, att kassaböckerna
vore hjälpredor af enskild natur, hvilka, utan att vara föreskrifna eller
behöflig;!, likväl plägade föras för kontrolls och öfversigtlighets skull. Å
andra . sidan hade klaganden, under erinran hurusom hvarje ordentlio-
bokföring förutsatte förandet af särskild kassabok, framhållit, att kassa¬
böckerna vore nödvändiga, för att aktuarien vid undersökningen skulle
kunna fullgöra den honom åliggande redovisningsskyldighet; och hade
klaganden tillika förmenat, att sättet för kassaböckernas tillkomst och för¬
varande innefattade tillräckliga grunder för att betrakta dem såsom offent¬
liga handlingar.
Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit, och sedan jag tagit
del af de från geologiska undersökningen till kammarrätten för gransk¬
ning ingifna räkenskapsböckerna för aren 1896 och 1897, syntes mig, att
samma böcker i fråga om undersökningens inkomster och vissa af dess
utgifter icke innehölle så fullständiga anteckningar, att af dessa skulle
kunna inhämtas, huru undersökningens medel vid hvarje tidpunkt af
räkenskapsåret handhafts. Jag ansåg därför goda skäl tala för den rne-
nmg, att de sarskildt förda kassaböckerna borde uppfattas såsom ut^ö-
rande en icke oväsentlig beståndsdel af undersökningens räkenskaper och
följaktligen redan af denna grund kunde betraktas såsom offentliga liand-
mgar. Att närmare ingå pa frågan om förhållandet emellan undersök¬
ningens hufvudböcker och kassaböcker fann jag emellertid ej nödigt. Af-
göi ande för frågan, huruvida kassaböckerna vore offentliga handlingar
eller icke, var nämligen enligt min tanke den omständigheten, att dessa
böcker, hvilka ursprungligen bildat undersökningens hufvudsakliga räken¬
skapsböcker, äfven sedan de icke längre aflämnats till kammarrätten för
granskning fortfarande
honom för framtiden bevarade
blifvit af undersökningens aktuarie förda och af
på grund häraf att
Kassaböckerna voro
t --- * Vi Vf | /(l U11V.I lull (11 diKlVl
anse såsom faktiskt införlifvade med undersökningens arkiv, och då något
Q U 1* Cl It ll/lf 1 11 1 n>4 K t J tv .. .1 . . /Y* il' É. T fl •»_
särskilt lagligt ^hinder för jferas offentliggörande icke förelåg, hade enligt
........ .......'....." x’ för sin vägran att tillhandahålla klaganden
— 1899 —
mm mening
Stolpe saknat fog
56
desamma samt följaktligen i sin egenskap af arkivets vårdare gjort sig
skyldig till tjänstefel.
På grund af hvad jag sålunda anfört begärde jag hos öfverståthållare-
ämbetet förordnande för en åklagare, att vid vederbörlig domstol anhängig¬
göra och utföra åtal mot Stolpe för hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last, därvid åklagaren borde yrka, ej mindre att
Stolpe måtte dömas till ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, än äfven
att han måtte förpligtas att i vederbörlig ordning tillhandahålla klaganden
ifrågavarande räkenskapsböcker.
Sedan i enlighet härmed åtal blifvit emot Stolpe anstäldt vid Stock¬
holms rådstufvurätt, meddelades utslag i målet den 30 augusti 1898.
Rådstufvurätten utlät sig däri: Enär beträffande räkenskapsföringen vid
Sveriges geologiska undersökning vore upplyst, att en kassabok, däri
verkets inkomster och utgifter dag för dag antecknats, intill år 1869,
då en så kallad hufvudbok börjat föras, utgjort verkets hufvudsakliga
räkenskapsbok, äfvensom att berörda kassabok jämväl efter sagda tid och
allt hitintills, fortfarande på hufvudsakligen oförändradt sätt, förts af en
verkets tjänsteman i och för hans tjänst samt å verkets lokal bevarats,
samt vid sådant förhållande ifragakomna kassabok maste, jämväl för tiden
efter det hufvudboken börjat föras, vara att hänföra till sådana allmänna
ärenden rörande handlingar, af hvilka enligt 2 § 4 momentet i tryck¬
frihetsförordningen en hvar vid anfordran ägde taga del; ty och som
Stolpe, hvilken sedan år 1874 fört ifrågavarande kassabok och haft hand
om undersökningens arkiv', således genom att, på sätt skett, vägra kla¬
ganden tillgång till kassaboken för vissa ar efter år 1869, gjoit sig skyldig
till ansvar för försummelse i ämbetet, pröfvade rådstufvurätten, med stöd
af 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma Stolpe att härför höta 50
kronor; hvarförutom rådstufvurätten förpligtade Stolpe att i vederbörlig
ordning tillhandahålla klaganden ifrågavarande räkenskapsböcker.
(Ifver detta utslag anförde Stolpe besvär i Svea hofrätt, sorn emeller¬
tid genom utslag den 9 november 1898 förklarat sig finna skäl icke vala
anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverklagade utslaget,
1 hofrättens utslag har Stolpe sökt ändring genom besvär, hvilka
äro på Kongl. Majrts pröfning beroende.
- 1899 -
Obehörigt beslut om en persons försättande i konkurs.
Af handlingarna i ett genom klagomål af landtbrukaren Carl Victor
eterson i Rustberga härstädes anhängiggjordt ärende inhämtade jao- föl¬
jande:
Sedan klaganden af Norrbo häradsrätt medelst särskilda utslag i tre
mål emellan fabrikören C. W. Lindström i Västerås, å ena, samt klagan¬
den, å andra sidan, angående fordringsanspråk förpligtats att till Lind¬
ström utgifva sammanlagdt omkring 13,000 kronor, iklädde sig gross¬
handlaren Carl Adolf Carlsson i Västerås samt landtbrukarne Adolf Thun-
berg i Mälby och August Eriksson i Brottberga borgen för hvad sålunda
utdömts, och målen fullföljdes af klaganden hos Svea hofrätt. I ändamål
att bereda Carlsson, Hornberg och Eriksson säkerhet för deras borgen
försålde klaganden till dem genom skriftlig afhandling all sin lösegendom.
Denna afhandling, som upprättades under år 1896, blef emellertid ej be¬
handlad i enlighet med föreskrifterna i förordningen i afseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarblifva, den 20 novem¬
ber 1845. Sedan hofrätten därpå faststält häradsrättens utslag i nämnda
tre mål. samt genom särskilda revisionsutslag förelagt klaganden, i och
för ändringssökande hos Ivongl. Maj:t, att i landtränteriet nedsätta de ut¬
dömda beloppen, verkstäldes denna nedsättning af Carlsson, Thunberg och
Eriksson. I sammanhang härmed upprättades den 20 februari 1897 en
lösöreköpsafhandling, af hufvudsakligen det innehål], att klaganden för en
öfverenskoinmen köpesumma af 9,437 kronor 19 öre till Carlsson, Thun¬
berg och Eriksson försålde all den klaganden tillhöriga, å Rustberga och
Finsta gårdar i Skerike socken befintliga, i afhandlingen förtecknade lös¬
egendom. Lösöreköpsafhandlingen, som den 21 februari 1897 upplästes
i Skerike kyrka och den 25 i samma månad uppvistes för kronofogden i
orten, blef den 27 påföljande mars till häradsrätten ingifven för att i dess
af hand 1 ingspr otok oll intagas. Den 24 mars 1897 hade emellertid krono-
länsmannen C. E. Esseen, såsom innehafvare af en utaf klaganden till
landtbrukaren Alfred Lindström eller order utfärdad förbindelse å 5,000
kronor med ränta, till domhafvanden i Norrbo härad inkommit med an¬
sökning, att klaganden måtte försättas i konkurs, enär han genom om-
förmälta lösöreköpsafhandling försålt sin lösa egendom, samt Esseen,
hvilken hos klaganden ägde till betalning förfallen fordran, genom ett
dylikt afhändande af klagandens tillgångar tydligen förnärmades i sin rätt.
Ansökningen bestreds af klaganden, som i eu till domaren efter förklarings-
JuKtitieombudsmannens ämhelsberlättelse till 1899 års Riksdag. 8
58
tidens utgång ingifven skrift erinrade, bland annat, att Esseen icke ens
påstått, att med afseende å klaganden förelegat något af de i konkurs¬
lagen angifna skäl, på grund af hvilka en borgenär ägde yrka gäldenärens
försättande i konkurs, ty såsom sådant skal kunde ej gälla uppgiften, att
klaganden försålt åtskillig lösegendom, då Esseen ej gittat påstå, att för¬
säljningen skett svikligen för att, borgenärer till förfång, afhända eller
undanskaffa tillgångar. Sedan konkursärendet blifvit hänskjutet till härads¬
rätten, hvarest detsamma förekom vid urtima ting den 3 april 1897, an¬
förde Esseen till stöd för ansökningen hufvudsakligen: att klaganden vid
försäljningen af lösörena icke ens undantagit sina egna och sin hustrus
gångkläder, hvilken omständighet utvisade, huru omfattande försäljningen
varit, samt att, hvad ock i afhandlingens rubrik uttryckligen uppgåfves,
all makarnes lösegendom i lösöreköpet inbegripits; att ehuru egendomarne
Rustbergas och Finstas sammanlagda taxeringsvärde utgjorde 60,000 kro¬
nor, de likväl vore intecknade till belopp^ som sammanlagdt betydligt
öfverstege samma värde, hvilket värde för öfrigt genom en försäljning af
skog till belopp af ej mindre än 12,000 kronor måste anses hafva blifvit
med motsvarande belopp minskadt; att då klaganden i öfrigt, föi så vidt
veterligt vore, icke ägde några tillgångar, samt Esseen icke både någon
utsigt att ur den fasta egendomen kunna göra sin rätt till betalning
gällande, det vore tydligt, att Carlsson, Thunberg och Eriksson blifvit
på Esseens bekostnad obehörigt gynnade, hvadan alltså stadgandet i 2 §
1 momentet 3 stycket i konkurslagen vore i förevarande fall tillämpligt.
Esseen anhöll emellertid att få till protokollet antecknadt, att han icke
ville beteckna klagandens förfarande såsom svikligt i så måtto, att de
personer, till hvilka lösegendomen blifvit försåld, icke skulle hafva ägt
motsvarande fordringar hos klaganden, men förmenade Esseen, att ett
sådant gynnande af vissa borgenärer på de öfriges bekostnad maste anses
hänförligt till svikligt förfarande. Till bestyrkande af sina uppgifter före¬
tedde Esseen vid häradsrätten, bland andra handlingar, dels ett bevis
därom, att klaganden tillhöriga hemmanen Rustberga n:r 1, ett mantal
kronoskatte, och Finsta n:r 4, ett mantal frälse, voro till allmän bevill¬
ning uppskattade till sammanlagdt 60,000 kronor, och dels två särskilda
gravationsbevis, utvisande att omförmälta fastigheter voro besvärade af
— jämte inteckningar för två nyttjanderätter och en afkomsträtt å nio
tunnor spanmål om året — penningeinteckningar till ett sammanlagdt
belopp af 72,000 kronor med ränta. Af sistnämnda inteckningar var
likväl en i båda fastigheterna gemensamt meddelad inteckning för 15,000
kronor med ränta faststäld den 27 mars 1897. Klaganden bestred jämväl
vid häradsrätten bifall till konkursansökningen samt anförde därvid, bland
- 1899 -
59
annat, att klaganden medgåfve, såväl att all hans lösegendom utan undan¬
tag ingått i ifrågavarande lösöreköp, som ock att han i öfrigt icke inne¬
hade någon annan egendom än fastigheterna Rustberga och Finsta; att
ehuru i målet företedda gravationsbevis angåfve, att fastigheterna vore
intecknade till belopp öfverstigande taxeringsvärdet, denna omständighet
i och för sig icke utvisade, att klaganden häftade i skuld för hela det
intecknade beloppet, enär det ju vore tänkbart, att klaganden själf inne¬
hade en eller flera af inteckningarna; att lösöreköpet vore att betrakta
såsom slutet redan omkring ett år före konkursansökningen; samt att det
af Esseen till stöd för ansökningen åberopade lagrum icke vore tillämpligt,
då klagandens förfarande icke kunde anses i någon mån svikligt eller
lända till förfång för någon borgenär. Genom utslag samma den 3 april
utlåt sig häradsrätten, att enär af hvad i målet förekommit inhämtades,
att. sedan Carlsson, Thunberg och Eriksson till fullgörande af hofrättens
revisionsutslag uti förut omförmälta tre tvistemål å Västmanlands läns
ränteri för klagandens räkning nedsatt ett belopp af omkring 13,000 kro¬
nor, klaganden till beredande af säkerhet för nämnda af dem nedsatta
medel till Carlsson, Thunberg och Eriksson försålt genom lösöreköps-
afhand!ing den 20 februari 1897 all sin lösa egendom enligt förteckning
för en sammanlagd köpesumma af 9,437 kronor 19 öre, och häradsrätten
genom utslag den 27 mars 1897 förpligta! klaganden att på grund af
det till stöd för konkursansökningen åberopade, af klaganden den 25 fe¬
bruari 1888 till Alfred Lindström eller order utgifna skuldebref till
Esseen, såsom numera innehafvare däraf, utgifva dess återstående belopp
4,706 kronor 54 öre jämte ränta, samt med afseende å hvad i målet
vidare vore utredt antagas finge, att klagandens fasta egendom icke för¬
ege till gäldande af Esseens berörda fordran; förty och då klaganden
således genom förberörda lösöreköp måste anses hafva i afsigt att obe¬
hörigen gynna andra borgenärer, till förfång för Esseen, svikligen afhändt
sig sina tillgångar,. pröfvade häradsrätten, under åberopande af 2 § 1 mo¬
mentet 3 stycket i konkurslagen, rättvist förklara klaganden skyldig att
sin egendom till konkurs afträda, hvarförutom häradsrätten stadgade, dels
att kostnaden för häradsrättens sammanträde skulle af konkursboet gäldas
med 28 kronor 70 öre till kronolänsmannen Emil Yourston för nämndens
kallande och 85 kronor 70 öre till nämndens ledamöter, och dels att
klaganden skulle själf vidkännas sina kostnader i målet. Öfver detta
häradsrättens utslag anförde klaganden besvär i Svea hofrätt, som genom
utslag den 25 maj 1897 utlät sig, att som icke visadt blifvit, att kla¬
ganden svikligen, sina borgenärer till förfång, afhändt sig sina tillgångar,
tunne hofrätten, med ändring af häradsrättens utslag, ansökningen om
— 1899 —
60
klagandens försättande i konkurstillstånd icke kunna bifallas; och skulle
Esseen ej mindre gälda kostnaden för häradsrättens sammanträde med de
i sådant hänseende af häradsrätten stadgade belopp än äfven ersätta kla¬
ganden hans utgifter i målet vid häradsrätten med 50 kronor och i hof-
rätten med 40 kronor.
Detta hofrättens utslag vann laga kraft.
I en hit ingifven skrift yrkade därefter klaganden, att som härads¬
rätten genom sitt ifrågakomna beslut utan laga skäl försatt klaganden i
konkurs, åtal måtte varda anstäldt emot vice häradshöfdingen Walter Berg¬
ström, hvilken vid beslutets meddelande fört ordet i häradsrätten. Här¬
om yttrade klaganden i skriften, bland annat, följande: Lösöreköpet hade,
såsom upplyst och ostridigt vore, tillkommit af den anledning, att, med
undantag af klagandens fader, de personer, som hjälpt klaganden med
förut omförmälta nedsättning, såsom vilkor härför till sin säkerhet fordrat
att erhålla lösöreköp, vid hvilket förhållande ett dylikt köp torde vara
berättigad^ om det eljest någonsin hederligen skulle kunna användas.
En hvar borde inse, att uti berörda åtgärd icke legat något klandervärd^
ännu mindre något svek. Uti ansökningen hade ej heller påstående gjorts
om svikligt förfarande, och det vore påtagligt, att icke klaganden med
lösöreköpet »afhändt sig eller undanskaffat sina tillgångar», alldenstund
klaganden vore ägare af två mantal jord, värderade till 60,000 kronor,
samt de af andra personer innehafda inteckningarna visst icke upptoge
egendomarnes värde, och annan lös egendom därjämte funnes. Icke desto
mindre dömde häradsrätten klaganden i konkurs under åberopande däraf,
att klaganden, Esseen till förfång, svikligen afhändt sig sina tillgångar.
Detta beslut upphäfdes visserligen af hofrätten, men genom beslutet hade
obehörigen tillfogats klaganden den allra största skada såväl i afseende å
klagandens heder som till klagandens ekonomiska ställning. I förra hän¬
seendet hade klaganden lidit skada genom uttalandet om sviklighet hos
klaganden. Till sin ekonomiska ställning hade klaganden tillfogats skada
genom ett konkursförfarande, hvilket, påbörjadt innan hofrätten hunnit
döma i saken, ej allenast förstört den kredit hos banker och enskilde,
hvaraf klaganden förut varit stödd, utan därtill bragt klaganden i hän¬
derna på sin hänsynslösaste förföljare och fiende, nämligen Esseen. Denne
och ett par hans vänner valde sig själfva till gode män och, oaktadt
utsigter funnos för konkursens snara upphäfvande, satte de sig i besitt¬
ning af all klagandens egendom samt installerade uti klagandens hus
under namn af förvaltare en dräng, till hvilken alla de vigtigaste nycklar
jämte husbondeväldet öfver klagandens folk öfverlämnades, och som där¬
efter uppträ dt på klagandens egendomar så som vore han ägare, medan
— 1899 —
61
klaganden, sora genom drängens inkvarterande utestängts ifrån sitt eget
arbetsrum likasom ifrån tillträde till stall, ladugård, visthus, källare in. m.,
tvingats att åse, huru andra personer under årets för landtbrukaren vig-
tigaste tid och med uppenbart åsidosättande af alla klagandens råd skött
klagandens egendomar på ett sätt, som vore oförsvarligt, i det att plöj¬
ning försummats, gödning icke utkörts, där det behöfts, eller i behörig
tid, sådden skett på många ställen oförsvarligt sent, nödig dikning urakt¬
låtits etc. Genom ett sådant oerhördt förfarande, onödigt som det i alla
händelser varit och direkt utgående på att kränka och förödmjuka klagan¬
den, hade klaganden orsakats betydande och delvis oberäkneliga förluster.
Det vore vice häradshöfdingen Bergström i hans egenskap af ordförande
i häradsrätten, som klaganden väsentligen hade att skylla för all den
olycka, som härutinnan kommit öfver klaganden; och då klaganden an-
såge, att Bergström genom att förklara klaganden i förevarande fall hafva
svikligt förfarit och därvid emot klaganden göra gällande ett skäl, som ej
varit i ansökningen åberopadt, gjort sig skyldig till en hög grad af oför¬
stånd och oskicklighet i sitt ämbete, hemstälde klaganden, att justitie¬
ombudsmannen måtte befordra Bergström till åtal och därvid yrka, att
Bergström måtte förpligtas till skadestånd, motsvarande allt klagandens
lidande i följd af uttalandet om sviklighet hos klaganden och af konkurs¬
förfarandet.
Sedan vice häradshöfdingen Bergström lämnats tillfälle att yttra sig
öfver den emot honom sålunda gjorda angifvelsen, anförde Bergström i
afgifven förklaring hufvudsakligen: Att häradsrättens beslut varit lagligen
grundad!, och att det af häradsrätten åberopade lagrum, 2 § 1 momentet
3 stycket i konkurslagen, varit på förevarande fall fullt tillämpligt, fram-
ginge enligt Bergströms förmenande af handlingarna i målet. Sedan kla¬
ganden genom häradsrättens utslag i ofvanberörda tre tvistemål fått sig
ålagdt att utgifva tillhopa omkring 13,000 kronor, hade Carlsson, Thun-
berg och Eriksson för skyddande af klagandens egendom från utmätning
iklädt sig borgen för utslagets fullgörande mot vilkor, efter hvad klagan¬
den uppgifvit, af säkerhet i klagandens lösa egendom. För sådant ända¬
mål hade klaganden upprättat en köpeafhandling, hvarigenom till löftes-
männen försålts all hans egendom enligt förteckning, men hade köparne
försummat vidtaga de åtgärder för köpets offentliggörande, hvarom i för¬
ordningen angående lösöreköp den 20 november 1845 stadgades. Sedermera
hade, efter det hofrättens utslag i berörda mål, hvilka emellertid dragits
under dess pröfning, fallit till klagandens nackdel, löftesmännen, för be¬
redande af tillfälle för klaganden att hos Kongl. Maj:t fullfölja målen, i
Västmanlands läns ränteri nedsatt de utdömda beloppen, i sammanhang
— 1899 —
62
med hvilken åtgärd upprättats ifrågavarande lösöreköpsafhandling, hvilken,
efter hvad klaganden såväl inför häradsrätten som i sin anmälan hos
justitieombudsmannen uppgifvit, haft till ändamål att skydda Carlsson,
Thunberg och Eriksson för eventuel förlust i följd af deras mellanhaf-
vande med klaganden. Om det icke kunde bestridas, att den först upp¬
rättade köpeafhandlingen varit ett rent skenaftal, då någon valuta för den
»försålda» egendomen ej lämnats, och »köparne» vid dess upprättande ej
hos klaganden haft någon fordran, som genom »köpet» helt eller delvis
likviderats, så torde väl den omständigheten, att Carlsson, Thunberg och
Eriksson genom depositionen af de utdömda medlen, för hvilka de redan
därförut stått i betalningsansvar, förvandlats från löftesmän till borgenärer,
icke kunna förtaga det senare upprättade lösöreköpet dess egenskap att
utgöra ett skenaftal, tillkommet i ändamål att hålla Carlsson och hans
medlöftesmän skadeslösa för deras för klaganden ingångna förbindelser.
Detta framginge desto mera tydligt, som klaganden naivt nog själf inför
häradsrätten uppgifvit, att den nya köpeafhandligen upprättats därför, att
den först upprättade af handlingen i följd af köparnes förbiseende icke
kommit att behandlas i öfverensstämmelse med förordningen angående
lösöreköp. Att vidare klagandens förfarande att hafva, på sätt som skett,
genom skenköp afhändt sig all sin lösa egendom icke kunnat annat ån
lända Esseen och andra oprioriterade fordringsägare till förfång, torde
vara ådagalagdt genom i målet företedda gravationsbevis och andra hand¬
lingar, hvilka utvisade, att klagandens fastigheter varit så öfverintecknade,
att de ej kunnat antagas förslå ens till gäldande af all intecknad skuld.
Beträffande klagandens i anmälningsskriften häfda påstående, att Esseen ej
velat göra gällande såsom skäl för klagandens försättande i konkurs det
förhållande, att han skulle hafva förfarit svikligt genom att sålunda af¬
hända sig afl sin disponibla egendom, ville Bergström blott erinra, att
Esseen såsom grund för sitt yrkande åberopat just det lagrum, hvarå
häradsrätten stödt sitt utslag.
Till bemötande af hvad vice häradshöfdingen Bergström i sin för¬
klaring genmält lät klaganden hit ingifva påminnelser, däri anfördes, bland
annat: En hvar måste se, att häradsrätten saknat hvarje anledning att
bifalla Esseens konkursansökning, samt att tilltaget att därtill såsom grund
för utslaget göra gällande svikligt förfarande hos klaganden ej berodde
på annat än oförstånd eller godtycke. Genom häradsrättens protokoll
vore till full evidens ådagalagdt, att afhandlingen om lösöreköpet till¬
kommit på fullt lagenligt sätt och under förhållanden, som uteslöte hvarje
tanke på svikligt förfarande. Att Bergström icke desto mindre framhär¬
dade i sitt påstående, att detta köpeaftal varit ett skenköp, och att så-
— 1899 -
63
lunda handeln ej skulle vant ärlig, kunde därför ej annat än på det
högsta förvåna. Och obehörigheten af att så anse ifrågavarande köp fram¬
trädde i så mycket skarpare dager, då man erfore, att Esseen under kon¬
kurssakens behandling vid häradsrätten särskildt anhållit att få till proto¬
kollet antecknadt, att han icke ville beteckna klagandens förfarande såsom
sviklig^ i så måtto, att de personer, till hvilka lösegendomen blifvit för¬
såld, . icke skulle hafva ägt motsvarande fordringar hos klaganden. Ett
särskildt stöd för sin åsigt, att ifrågavarande lösöreköp varit ett sken-
aftal, hade Bergström velat finna i den omständigheten, att klaganden vid
häradsrätten oförbehållsamt omtalat, att den senare lösöreköpsafhandlingen
upprättats med anledning däraf, att den förra ej blifvit behandlad enfigt
lösöreköpsförordningen. Härpå ville klaganden svara, att klaganden icke
haft någon anledning att hemlighålla ett tillvägagångssätt, som varit fullt
riktigt och lagligt. I allt fall bruste utom sviklighet äfven den laga för¬
utsättningen, att klaganden skulle handlat till förfång för sina borgenärer.
Ty något förfång för klagandens öfrige borgenärer kunde ej ligga däri,
att klaganden, i grundad förhoppning att vinna befrielse från utbetalning
af betydliga belopp till eu borgenär, vidtagit en åtgärd, som just afsett
skyddande af allas rätt. Och det vore under konkurssakens behandling
inför häradsrätten fullständigt utredt och ostridigt lämnadt, att ifråga¬
varande lösöreköp upprättats Carlsson, Thunberg och Eriksson till säker¬
het för det de hjälpt klaganden att fullgöra prestanda för fullföljd hos
Kongl. Maj:t af ofvan omförmälta tre tvistemål. Oaktadt således det öfver
hufvud taget vore tydligt, att Esseens ansökning icke stödt sig på sådana
omständigheter, som i gällande lag vore för konkurs förutsatta, hade
häradsrätten dömt klaganden i konkurs för svikligt förfarande och däri¬
genom icke blott på det allvarsammaste skadat klagandens ekonomiska
ställning utan äfven, hvad värre vore, svårt kränkt klagandens heder och
medborgerliga anseende; och ansåge sig klaganden därvid ej behöfva på¬
peka, att saken gäl de icke mindre än ett brott efter 23 kapitlet 1 § straff¬
lagen. Bergström hade erinrat, att sökanden såsom grund för sitt yr¬
kande åberopat just det lagrum, hvarpå häradsrätten stödt sitt utslag.
Detta skedde dock icke i ansökningen, utom hvilken häradsrätten ej lag¬
ligen ägt gå. Då alltså Bergström såsom ordförande i häradsrätten utan
laga skål dömt klaganden i konkurs, och då han därtill såsom grund för
denna dom gjort gällande svikligt förfarande af sådan art, som i allmänna
straff lagen vore belagdt med straffarbete ända till sex år och förlust åt
medborgerligt förtroende, funne sig klaganden föranlåten hemställa, att
Bergström, med afseende å den klaganden oförskyldt drabbade kränkning
och för det oförstånd och den obillighet, som Bergströms öfverklagade för-
— 1899 -
64
farande innebure, måtte ställas till ansvar; och anhölle klaganden tillika, att
honom måtte beredas tillfälle att göra sina ersättningspåståenden gällande.
I en senare under ärendets handläggning hit ingifven skrift anförde
vice häradshöfdingen Bergström, bland annat: Vidkommande klagandens
påstående, att häradsrätten skulle hafva genom sitt ifrågavarande beslut i
konkursfrågan påbördat klaganden att hafva gjort sig skyldig till sådant
bedrägligt förfarande, hvarom i 23 kapitlet 1 § straff lagen. sägs, ville
Bergström erinra, att tillämpningen af sistnämnda stadgande icke kunde
äga rum förr, än konkurs verkligen inträdt, i följd hvaraf den pröfning
af gäldenärens förhållande till sina fordringsägare, som föreginge beslutet
om hans försättande i konkurs, icke kunde vara åt den ingående och om¬
ständliga beskaffenhet, som den, som måste äga rum, innan straffbestäm¬
melserna i 23 kapitlet 1 § strafflagen kunde tillämpas. Detta framginge
äfven däraf, att vid utredningen af frågan om gäldenär försättande i
konkurs domstolen icke hade biträde af allmän åklagare och ej hellei
hade tillgång till den apparat af bevismedel, som efter inträffad konkurs
kunde föreligga. Frågan fordrade ock det skyndsamma afgörande, att ut¬
redningen ej kunde blifva så fullständig och af sa bindande verkan i
straffrättsligt hänseende, som för fällande dom vid åtal för bedräglig kon¬
kurs förutsattes. Därför torde ej heller ordet »svikligen», sådant det före-
komme i 2 § 1 momentet 3 stycket i konkurslagen, hafva fullt samma
betydelse som uti åberopade paragraf i strafflagen, där det exemplifie¬
rades genom uttrycken »att under lånadt namn köpa egendom och den
bland tillgångarne ej uppgifva» och »att under falskt sken af köp, gåfva
eller annat aftal egendom från konkursboet undandraga», utan syntes
ordet snarare i förstberörda lagrum hafva en mera allmän omfattning och
utgöra, så att säga, ett förklarande tillägg af lagstiftaren, afsedt att så¬
som rättsstridigt beteckna allt afhändande och undanskaffande af gäldenärs
egendom, som vore ämnadt att lända till borgenärers förfång. En mot¬
satt uppfattning skulle hafva till följd, att ett beslut om gäldenärs för¬
sättande i konkurs på grund af stadgandet i åberopade lagrum i konkurs¬
lagen omedelbart föranledde till åtal för bedräglig konkurs, hvarvid domen
vore på förhand gifven, utan afseende å de bevis och omständigheter, som
under en verklig rättegång kunde inlöpa, och hvarvid domstolen vore
bunden af ett beslut, som till och med kunnat tillkomma utan gäldenärens
hörande. Af det sagda följde äfven, att enligt Bergströms åsigt sådant
förfarande, som omförmältes i 2 § af 23 kapitlet strafflagen och däri be¬
tecknades såsom oredlighet i konkurs, kunde under vissa omständigheter
föranleda tillämpning af ifrågakomna stadgande i konkurslagens 2 §, och
den omständigheten, att uttrycket »svikligt» uti 2 § 1 momentet i 23
— 1899 —
65
kapitlet strafflagen uppenbarligen förekomme i en helt annan bemärkelse
ån i 1 § i samma kapitel, nämligen för att beteckna gäldenärens afsigt
att bereda sig fördel i motsats mot afsigten att uteslutande skada borge¬
närernas intressen, vore ej ägnad att betaga Bergström tron på riktigheten
af hans tolkning af innebörden af ordet »svikligen» uti 2 § i konkurslagen.
Slutligen lät Bergström hit ingifva en af honom på domareämbetets
vägnar bestyrkt afskrift af en den 26 januari 1898 förrättad uppteckning
af klagandens och hans hustrus egendom, hvilken dåmera blifvit till kon¬
kurs afträdd. Af denna handling skulle, enligt hvad Bergström i en sam¬
tidigt ingifven skrift sökte göra gällande, framgå, att klagandens uppfatt¬
ning af innebörden af ifrågavarande lösöreförsäljning undergått en högst
väsentlig förändring, i det att klaganden dåmera syntes hålla före, att
någon verklig försäljning icke ägt rum. Härigenom hade, förmenade
Bergström, klaganden visat sig beträffande det s. k. lösöreköpets verkliga
natur numera hylla hufvudsakligen enahanda uppfattning med den, hvil¬
ken legat till grund för häradsrättens klandrade utslag, nämligen att
transaktionen icke varit annat ån ett skenaftal, och härmed syntes den
egentliga grunden för angifvelsen hafva bortfallit.
Den sålunda åberopade bouppteckningen innehöll i det af Bergström
åsyftade hänseendet en så lydande anteckning:
»Härförutom uppgaf gäldenären såsom tillgång i boet åtskillig lös¬
egendom,_ genom en den 20 februari 1897 upprättad lösöreköpsafhandling
försåld till herrar A. Thunberg i Mälby, A. Eriksson i Brottberga och
C. A. Carlsson i Västerås, i samma afhandling värderad tillhopa till kro¬
nor 9,437: 19, hvilken egendom gäldenären numera på grund af mellan-
komna omständigheter ansåg tillhöra konkursboet. Denna lösegendom är
emellertid, numera försåld, men skingringsförbud erhållet tills vidare å de
vid försäljningen influtna auktionsmedlen, som uppejnefo till kronor cirka
9,000.»
Af hvad i ärendet förekommit framgick således, att häradsrätten
ansett, att klaganden genom ifrågavarande lösöreköp svikligen, sina borge¬
närer till förfång, afhändt sig sin lösegendom. Klaganden skulle alltså
enligt häradsrättens mening hafva i förevarande hänseende förfarit på ett
bedrägligt sätt och sålunda, i uppsåt att skada sina borgenärer, med af¬
seende å . sina tillgångar vidtagit åtgärder, ägnade att vilseleda borgenä¬
rerna. 1 ill något dylikt hade emellertid klaganden alls icke gjort sig
skyldig. Det ifrågavarande lösöreköpet innebar intet annat, än att den i
Justitieombudsmannens embetsberättelse till IS HD ärs Riksdag. <)
66
afhandlingen därom uppräknade lösegendom öfverläts på Carlsson, Thun-
berg och Eriksson emot en köpeskilling, som utgjordes af de belopp,
hvilka bemälte personer tillskjutit för den i Västmanlands läns ränteri
för klagandens räkning gjorda nedsättningen. Och det fanns icke någon
anledning antaga, att lösegendomen haft väsentligen högre värde än den
i afhandlingen beräknade köpeskillingen. Ej heller hade någon annan
omständighet i ärendet förebragts, som antydde ett svekfullt eller bedräg¬
ligt förhållande hos klaganden. Hofrätten hade också i sitt ifrågakomma
utslag den 25 maj 1897 yttrat, att det icke blifvit visadt, att klaganden
svikligen, sina borgenärer till förfång, afhändt sig sina tillgångar.
Hvad vice häradshöfdingen Bergström i ärendet velat göra gällande
därutinnan, att ordet »svikligen» skulle i 2 § af konkurslagen hafva en
annan och vidsträcktare betydelse än i 1 § af 23 kapitlet strafflagen,
kunde ej anses riktigt. Det är nämligen uppenbart, att åt ordet »svik¬
ligen» ej kan gifvas annan tolkning i 2 § i konkurslagen än i 128 § af
samma lag. Och 1 § af 23 kapitlet strafflagen är just hämtad frän 128 §
i konkurslagen.
Häradsrätten hade alltså enligt mitt förmenande utan laga skäl vid¬
tagit den i klagandens ekonomiska förhållanden så ingripande åtgärden
att försätta honom i konkurstillstånd, och detta häradsrättens beslut, som,
i enlighet med hvad ofvan anförts, hvilade på en betänklig missuppfatt¬
ning åf betydelsen af det till stöd för beslutet åberopade lagrum, inne¬
fattade enligt min mening ett fel af så allvarlig beskaffenhet, att det¬
samma ej borde lämnas utan beifran. Jag uppdrog fördenskull åt advokat¬
fiskal vid Svea hofrätt att för ifrågavarande ämbetsfel ställa vice härads¬
höfdingen Bergström, hvilken vid beslutets meddelande fört ordet i härads¬
rätten och var för detsamma ensam ansvarig, under tilltal inför hofrätten,
med yrkande om ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet, hvar-
jämte advokatfiskalen skulle i mån af befogenhet understödja de ersätt¬
ningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att framställa.
° Under den skriftväxling, som med anledning häraf uppkom, anförde
vice häradshöfdingen Bergström, bland annat: Hvad beträffade tillämplig¬
heten af stadgandet i 2 § 1 momentet 3 stycket i konkurslagen å nu före¬
varande fall, funne Bergström sig numera icke böra vidhålla sin förut
förfäktade mening därutinnan. Som emellertid Bergström, då utslaget i
konkursmålet fäldes, var fullt öfvertygad, att ordet svikligen, sådant det
förekomme å anförda ställe, icke med nödvändighet innebure ett hemligt
förfarande eller förutsatte användande af »list», utan snarare vore att fatta
i en mera allmän betydelse, afsedt att såsom svek beteckna gäldenär
förfarande att, borgenärer till förfång, afhända sig egendom, och Bergström
- 1899 —
67
i enlighet med denna sin uppfattning formulerat utslaget, så ville han
likväl, då denna uppfattning syntes icke alldeles sakna skäl för sig, uttala
den förhoppning, att det af honom begångna fel måtte finnas icke vara
af beskaffenhet att kunna medföra ansvar. Härvid ville Bergström jäm¬
väl stödja sig på det förhållande, att någon skada genom hans förvål¬
lande icke kunde anses hafva tillskyndats klaganden. Dennes kredit, som
han förmenat hafva genom häradsrättens ifrågavarande utslag tagit så stor
skada, torde redan långt förut genom hans många och intrasslade rätte-
gangar och hans oförmåga att sköta sina vidlyftiga affärer hafva varit
lika med noll. För öfrigt hade, omedelbart efter det konkursförfarandet
i enlighet med hofrättens utslag instälts, de förutvarande gode männen
i anledning af mellankommen utmätning blifvit jämlikt 81 § utsöknings-
lagen af Konungens befallningshafvande utsedde att såsom syssloman om-
händerhafva klagandens fastigheter, hvarför deras förvaltning såsom gode
män torde hafva varit oklanderlig. Hvad åter vidkomme klagandens yr¬
kande om ersättning för sina i och för åtalet häfda kostnader, funne Berg¬
ström särskilt krafvet om godtgörelse för af klaganden företagna resor
till hufvudstaden obefogad! och för högt upptaget, då klaganden i och
för bevakande af det tjogtal rättegångar, han vid ifrågavarande tid haft i
olika instanser, torde hafva haft anledning att mycket ofta besöka hufvud¬
staden, och alltså någon särskild resa i och för angifvelsen icke erfordrats.
Slutligen ansåge Bergström sig böra bringa till hofrättens kännedom, att
klaganden, hvilken vid öfverklagandet af häradsrättens utslag, i ändamål
att visa att han vore innehafvare af en i klagandens fastigheter beviljad
inteckning å 15,000 kronor, hos hofrätten företett samma inteckning,
sedermera, efter det han blifvit på egen begäran under våren 1898 för¬
satt i konkurs,. vid beedigandet af sin konkursstat vidgått, att han icke
vore eller varit innehafvare af inteckningen, utan allenast af innehafvaren,
förut omförmälte Thunberg, »lånat» densamma för att såmedelst göra
troligt, att fastigheterna kunnat lämna tillgång till förnöjande af jämväl
oprioriterade borgenärer..
Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 12
oktober 1898, af innehåll att hofrätten väl ansåge häradsrättens ifråga¬
varande beslut icke vara öfverensstämmande med en riktig tillämpning af
stadgandet i 2 § 1 momentet 3 punkten i konkurslagen, men enär, med
afseende å hvad i målet förekommit, Bergström icke kunde anses hafva
genom samma beslut gjort sig förfallen till ansvar, funne hofrätten den
af advokatfiskal förda talan icke kunna bifallas.
Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.
— 1899 -
68
Felaktig hänvisning angående sättet för talans fullföljande m. m.
Af handlingarna i ett genom klagomål härstädes anhängiggjordt ärende
inhämtades angående två af rådstufvurätten i Västerås handlagda rätte¬
gångar följande:
Genom testamente den 7 oktober 1882 hade änkan Anna W allin i
Västerås förordnat, att af hennes kvarlåtenskap skulle hälften tillfalla hennes
dotter Jenny Rosalie, gift med professorn C. E. Bergstrand, och den andra
hälften tilläggas hennes dotter Maria Sofia Petersons barn i äktenskap
med förre landtbrukaren Johan Peterson, dock med vilkor att af kast¬
ningen af sistberörda hälft af kvarlåtenskapen skulle tillkomma Maria Sofia
Peterson under hennes lifstid. Änkan Wallin afled den 3 februari 1894
och efterlämnade såsom sterbhusdelägare sina bemälta döttrar. Boupp¬
teckning efter henne förrättades den 14 i sistnämnda månad. Därefter
utverkade Johan Petersons och Maria Sofia Petersons barn trädgårds-
eleven Gustaf Peterson-Hesseldal, extra ordinarie amanuensen i statistiska
centralbyrån Edvard Hesseldal, Alma Peterson-Hesseldal samt stations-
inspektoren Isak Petersons hustru Amelie Peterson äfvensom, i egenskap
af målsman för sin hustru, bemälte Isak Peterson stämning till rådstufvu¬
rätten i Västerås å makarne Bergstrand, med yrkande att dem måtte varda
ålagdt att med ed bekräfta den efter änkan Wallin upprättade bouppteck¬
ningen samt i öfrigt meddela och med ed bekräfta en del upplysningar,
som Gustaf Peterson-Hesseldal och hans medparter ansåge erforderliga,
för att de skulle komma i åtnjutande af sin lagliga rätt i sterbhuset
efter änkan Wallin. Jämväl Maria Sofia Peterson och Johan Peterson
deltogo i stämningen, utom för så vidt den angick yrkandet om profes¬
sorn Bergstrands förpligtande att aflägga bouppteckningsed, hvilket yrkande
i en föregående af rådstufvurätten afgjord, icke öfverklagad tvist emellan
makarne Peterson, å ena, samt professorn Bergstrand, å andra sidan, blifvit
ogilladt.
I den sålunda instämda tvisten, som den 19 augusti 1895 första
gången förekom till behandling, förklarade rådstufvurätten genom beslut
den 7 oktober 1895, att som Gustaf Peterson-Hesseldal, Edvard Hesseldal,
Alma Peterson-Hesseldal samt Amelie Peterson och Isak Peterson icke
visat, att de, på sätt i 18 kapitlet 1 § ärfdabalken föreskrefves, tillstält
professorn Bergstrand och hans hustru, af hvilka den senare vore arf¬
vinge efter änkan Wallin, en styrkt afskrift af det testamente, på grund
hvaraf Gustaf Peterson-Hesseldal och hans nu uppräknade medparter del-
— 1899 —
69
tagit i rättegångens anställande, och testamentet i afseende å Gustaf
Peterson-Hesseldal och hans bemälta medparter icke vunnit laga kraft,
kunde samma parter icke för det dåvarande tillåtas att i saken föra talan.’
Emot detta beslut anmälte kärandenas ombud missnöje, som ombudet hän¬
visades att fullfölja i sammanhang med hufvudsak en. Sedan därefter den
10 oktober 1895 emot beslutet erbjudits vad, lämnade rådstufvurätten,
under förmälan att sådant äfven efter beslutets afkunnande meddelats,
hänvisning att fullfölja klagan öfver berörda beslut genom besvär i sam¬
manhang med hufvudsaken och vägrade mottaga vadet. Genom slutligt
utslag i målet den 11 november 1895 blef den af de kvarstående kärandena,
Johan Peterson och hans hustru, emot makarne Bergstrand förda talan af
anförda skäl af rådstufvurätten ogillad. I enlighet med den af rådstufvu¬
rätten lämnade hänvisning fullföljde Gustaf Peterson-Hesseldal, Edvard
Hesseldal, Alma Peterson-Hesseldal samt Amelie Peterson och Isak Peterson
talan emot rådstufvurättens den 7 oktober 1895 meddelade beslut genom
besvär i Svea hofrätt. Genom utslag den 12 mars 1896 utlät sig hof-
rätten, att som rådstufvurätten genom det öfverklagade beslutet från sig
skilt saken, i hvad anginge sistbemälta parters däri framstälda påståenden,
samt samma parter följaktligen icke bort förvägras att för fullföljd af
talan emot beslutet erlägga vad, blefve, med undanrödjande af den utaf
rådstufvurätten meddelade hänvisning och rådstufvurättens förklarande,
hvarigenom vad blifvit förvägradt, Gustaf Peterson-Hesseldal och hans
ifrågavarande medparter, därest de ville förvara rätt till talan emot be¬
slutet, förelagdt att inom en månad efter dagen för hofrättens utslag an¬
mäla sig hos rådstufvurätten för erläggande af vad emot rådstufvurättens
nyssnämnda beslut samt erhållande af underrättelse om hvad de för full¬
följande af sin talan vidare hade att iakttaga. På grund af hofrättens
berörda utslag fullföljdes af Gustaf Peterson-Hesseldal och hans syskon
samt Isak Peterson talan emot rådstufvurättens beslut den 7 oktober 1895
efter vad. Jämväl emot rådstufvurättens den 11 november 1895 med¬
delade utslag erlades vad, hvarefter emot samma utslag talan fullföljdes
i hofrätten icke allenast af Johan Peterson och hans hustru utan äfven af
Gustaf Peterson-Hesseldal och hans nyssnämnda medparter. Innan emellertid
dessa sålunda vädjade saker blifvit af hofrätten afdömda, träffades emellan
Johan Peterson och hans samtliga medparter, å ena, samt makarne Berg¬
strand, å andra sidan, förlikning af hufvudsakligen det innehåll,
att rättegången skulle nedläggas, och parterna hvar för sig vidkännas
sina därå använda kostnader;
att skifte af kvarlåtenskapen efter änkan Wallin ofördröjligen skulle
förrättas;
- 1899 —
70
samt att vid skiftet skulle lända till efterrättelse, att såsom tillgångar
i boet hvarken finge upptagas eller beräknas vare sig hemföljd eller annat
af värde, som änkan Wallin under sin lifstid kunde hafva lämnat sina
barn, barnbarn eller magar, ej heller de skulder, hvari någondera af dem
vid änkan Wallins död kunde hafva häftat till henne, och att de reverser
af Johan Peterson, som makarne Bergstrand under rättegången visat sig
innehafva eller eljest innehade, skulle utan valuta till honom återlämnas.
Nyssnämnda vädjade saker afgjordes i ett sammanhang af hofrätten
genom dom den 2 april 1897, af innehåll att som Maria Sofia Peterson
och hennes man godkänt det af änkan Wallin upprättade testamentet, samt
vid sådant förhållande Gustaf Peterson-Hesseldal och hans syskon, oafsedt
frågan om testamentet i förhållande till makarne Bergstrand vunnit laga
kraft, vore berättigade till andel af kvarlåtenskapen efter änkan W allin
och således jämväl behöriga att i de afseenden, hvarom fråga vore, föra
talan, och då de af rådstufvurätten genom dess öfverklagade beslut och
utslag afgjorda saker lämpligen borde i sammanhang företagas och afgöras,
pröfvade hofrätten rättvist att med undanrödjande af berörda .beslut och
utslag visa samma saker åter till rådstufvurätten, som hade att på anmälan
desamma ånyo företaga och med dem vidare lagligen förfara.
Bland kvarlåtenskapen efter änkan Wallin förefanns gården och tom¬
terna n:r 16 och 17 samt andelar i n:r 18 och 19 i Västerås stads södra
kvarter. Sedan professorn Bergstrand och hans hustru enligt köpekontrakt
den 9 juli 1894 till gårdsägaren August Pettersson i Västerås försålt
hälften af berörda fastigheter, med förbindelse att, så snart köpeskillingen
blifvit på sätt kontraktet föreskrefve gulden, utlämna köpebref och nödiga
åtkomsthandlingar, försålde Maria Sofia Peterson, för egen del och såsom
ombud för sina barn och Isak Peterson, medelst af Johan Peterson god-
kändt köpekontrakt den 28 augusti 1894 till August Pettersson andra
hälften af fastigheterna. Sistberörda kontrakt innehöll, bland annat, att
köpebref och nödiga åtkomsthandlingar skulle lämnas köparen, så snart
köpeskillingslikviden på sätt kontraktet bestämde blifvit fullgjord och
säljarne själfva erhållit lagfart. August Pettersson instämde därefter till
rådstufvurätten Johan Peterson och hans hustru samt bemälta makars
barn och Isak Peterson äfvensom professorn Bergstrand och hans hustru,
med yrkande om åläggande för dem att, inom viss föreskrifven kort tid
och vid högt vite, mot erhållande af slutlikvid på grund af nyssnämnda
köpeafhandlingar tillhandahålla August Pettersson lör lagfarts erhållande
å ifrågavarande fastigheter nödiga handlingar. Genom utslag den 4 maj
1896 utlät sig rådstufvurätten, att som i saken vore utredt, att,, sedan
professorn Bergstrand och hans hustru genom kontrakt den 9 juli 1894
— 1899 -
71
till August Pettersson försålt den dem i arf efter änkan Wallin tillfallna
hälften af gården och tomterna n:r 16 och 17 samt andelar i n:r 18 och
19 i Västerås stads södra kvarter, samt Maria Sofia Peterson och hennes
man Johan Peterson, den förstnämnda såsom befullmäktigadt ombud för
makarne Petersons barn och Isak Peterson, genom kontrakt den 28 augusti
1894 till August Pettersson försålt den dem likaledes i arf efter änkan
Wallin tillfallna hälft af ifrågavarande fasta egendom, Maria Sofia Peterson
och hennes medparter låtit, enär professorn Bergstrand och hans hustru
icke kunnat förmås att lämna de uppgifter rörande boet, som vore af
nöden för att vid skifte kunna bestämma deras andelar i fastigheten, till
rådstufvurätten instämma professorn Bergstrand och hans hustru i ända¬
mål att förmå dem fullgöra berörda skyldighet, samt rådstufvurätten dels
genom beslut den 7 oktober 1895 förklarat Gustaf Peterson-Hesseldal,
Edvard Hesseldal, Alma Peterson-Hesseldal, Isak Peterson och Amelie
Peterson icke kunna för det dåvarande tillåtas att i saken föra talan och
dels genom utslag den 11 november samma år ogillat Johan Petersons
och Maria Sofia Petersons emot makarne Bergstrand förda talan, emot hvilket
beslut och utslag vad blifvit erlagdt och talan fullföljd i hofrätten, där
densamma icke, rådstufvurätten veterligen, blifvit slutligen afgjord; alltså
och ehuru ännu icke kunde anses vara utredt, till hvilka delar en hvar
af ofvanbemälte säljare ägt och kunnat afyttra ifrågavarande fastigheter,
men de dock icke kunnat anses däraf betagne rätt att för änkan Wallins
sterbhus gemensamt sälja samma sterbhuset tillhöriga fastigheter, såsom
de ock genom förut omförmälta köpekontrakt med utsättande däri af
hvar sin förmenta arfsandel gjort, förpligtades professorn Bergstrand och
hans hustru Jenny Rosalie Bergstrand samt Johan Peterson och dennes
hustru Maria Sofia Peterson, Edvard Hesseldal, Isak Peterson och Amelie
Peterson, Gustaf Peterson-Hesseldal och Alma Peterson-Hesseldal att, inom
två månader efter det rådstufvurättens utslag tagit åt sig laga kraft, vid
en hvar förelagdt vite af 50 kronor, till August Pettersson emot åter¬
stående delen af den betingade köpeskillingen utlämna köpebref och nödiga
åtkomsthandlingar till omstämda gård och tomter, n:r 16 och 17 samt
andelar af tomterna n:r 18 och 19 i Västerås stads södra kvarter; där¬
vid, i händelse August Petterssons motparter vid rådstufvurätten ej under
tiden sig förenat eller eljest blifvit i laga ordning bestämdt om hvars och
ens andel i sterbhusets tillhörigheter, ofvan omförmälta köpeskillings åter¬
stod skulle i taka händer nedsättas och förvaras, till dess en hvars rätt
till andel däri, på sätt ofvan sagts, bestämts; och skulle August Petters¬
sons nyssnämnda motparter, hvilkendera af dem bäst gälda gitte, godt¬
göra August Pettersson för dennes rättegångskostnader med 84 kronor
— 1899 —
72
92 öre jämte hvad till lösen af rådstufvurättens utslag i saken åtginge
enligt anteckning å expeditionen.
Efter erlagdt vad fullföljdes i hofrätten talan emot rådstufvurättens
utslag af Johan Peterson och hans hustru samt makarnes barn jämte Isak
Peterson. Genom dom i saken den 30 april 1897 utlät sig hofrätten,
att som Johan Peterson och hans medparter i hofrätten, hvilka till August
Pettersson försålt allenast hälften af ofvan omförmälta fastigheter och
följaktligen icke kunde förpligtas att till August Pettersson utfärda köpe¬
bref å större andel, uti det af dem utgifna köpekontrakt förbundit sig att
till August Pettersson lämna köpebref och nödiga åtkomsthandlingar, törst
sedan de själfva erhållit lagfart, samt upplyst vore, att tvist vore mellan
Johan Peterson och hans medparter, å ena, samt öfrige sterbhusdelägare
efter änkan Wallin, å andra sidan, vid domstol anhängig angående kvar-
låtenskapen efter henne, i följd hvaraf arfskifte icke ännu kunnat emellan
dem förrättas; ty och som vid sådant förhållande skyldighet ännu icke
inträdt för Johan Peterson och hans medparter i hofrätten att söka lag¬
fart å de af dem till August Pettersson försålda fastighetsdelar och så¬
ledes ej heller att till denne utlämna köpebref och åtkomsthandlingar,
pröfvade hofrätten rättvist att med ändring af rådstufvurättens utslag,
såvidt detsamma blifvit öfverklagadt, förklara den af August Pettersson
emot Johan Peterson och dennes medparter i hofrätten förda talan icke
kunna för närvarande bifallas; och skulle August Pettersson till sina sist-
bemälta motparter utgifva ersättning för rättegångskostnaderna vid råd-
stufvurätten med 75 kronor, hvaremot Johan Peterson och hans med¬
parter i hofrätten skulle själfva vidkännas sina utgifter å saken därstädes.
Denna hofrättens dom vann laga kraft.
Till justitieombudsmannen inkommo därefter Johan Peterson och hans
hustru jämte makarnes ofvanbemälta barn och Isak Peterson meden skrift,
däri redogjordes för ofvan upptagna förhållanden, hvarjämte klagandena,
enär rådstufvurätten i sina ofvan omförmälta beslut af den 7 och den 10
oktober 1895 samt sitt utslag den 4 maj 1896 så oriktigt bedömt i dem
afsedda rättsfrågor, att rådstufvurätten enligt klagandenas uppfattning
därvid visat oförstånd och grof försumlighet, och då klagandena vidare
förmenade, att därest beslut och utslag af denna beskaffenhet finge saklöst
meddelas, allmän osäkerhet för medborgares rättigheter skulle uppstå, hem-
stälde, att åtal måtte anställas emot de ännu kvarlefvande ledamöter af
rådstufvurätten, hvilka deltagit i dessa beslut och utslag eller något
af dem.
I berörda skrift anfördes vidare, bland annat:
Beträffande rådstufvurättens beslut den 7 oktober 1895, i hvad det
- 1899 -
73
angick fullfölj dshän visningen, och rådstufvurättens vägran den 10 oktober
1895 att emottaga erbjudet vad vore att märka:
att rådstufvurätten genom sitt förklarande, att klagandena Gustaf
Peterson-Hesseldal och hans syskon samt Isak Peterson icke kunde tillåtas
i saken föra talan, skilt ifrån sig saken, i hvad den angick samme klagandes
däri framstälda påståenden, och att således saken icke lagligen kunnat
annorledes än genom vad fullföljas, såsom ock hofrätten i dess utslag den
12 mars 1896 förklarat;
att det bort vara synnerligen lätt att inse detta, om rådstufvurätten
lagt märke till, att efter beslutet den 7 oktober för Gustaf Peterson-
Hesseldal och hans bemälta medparter icke vidare fanns någon på råd¬
stufvurättens pröfning beroende hufvudsak, enär den hufvudsak, som där¬
efter fanns, angick allenast de af Johan Peterson och hans hustru fram¬
stälda påståenden samt kunde endast af dem fullföljas;
att det svårligen borde kunna ifrågasättas, att den, som icke själf
berördes af hufvudsaken, skulle äga föra talan i sammanhang med den¬
samma;
att. för ifrigt, därest Johan Peterson och hans hustru under målets
behandling vid rådstufvurätten träffat förlikning med vederparterna eller,
i händelse rådstufvurättens utslag gått dem emot, underlåtit att emot
rådstufvurättens utslag fullfölja talan, hufvudsaken icke vidare kunnat
komma . under hofrättens pröfning, och att således rådstufvurätten bort
kunna inse, att rådstufvurätten genom sitt förklarande, att talan emot
beslutet den 7 oktober skulle fullföljas i sammanhang med hufvudsaken,
eventuel beröfvade Gustaf Peterson-Hesseldal och hans medparter all
möjlighet till fullföljd emot beslutet;
samt att rådstufvurätten genom sin oriktiga fullföljdshänvisning tvungit
Gustaf Peterson-Hessseldal och hans medparter att, för vinnande af rättelse,
i hofrätten fullfölja talan och vidkännas därför nödiga kostnader.
Vidkommande rådstufvurättens beslut den 7 oktober 1895, såvidt
Gustaf Peterson-Hesseldal och hans syskon samt Isak Peterson förklarats
sakna behörighet att i saken föra talan, vore att bemärka:
att testamentet, såvidt det anginge makarne Bergstrand, alls icke in¬
skränkt deras rätt till andel i änkan Wallins kvarlåtenskap, och att, då
testamentet, så vidt det angick Johan Peterson och hans hustru, allenast
till förmån för bemälte makars barn inskränkt föräldrarnes lagbestämda
rätt till andel i kvarlåtenskapen, samt makarne Peterson uttryckligen god¬
känt den^ till barnens förmån gjorda inskränkning, testamentet, i hvad det
angick Gustaf Peterson-Hesseldal och hans syskon, därigenom trädt i
gällande kraft, så att de sistnämnde, oberoende af testamentets delgifning
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 11/,99 Urs Riksdag. 10
74
med makarne Bergstrand, ägde den rätt till andel i änkan Wallins kvar-
låtenskap, som hon genom testamentet tillagt dem;
att vid sådant förhållande och då makarne Bergstrand själfva vidgått,
att testamentet icke berörde deras arfsrätt, till följd hvaraf de icke heller
ägde någon som hälst möjlighet att genom klandertalan ändra detsamma,
det torde hafva saknats hvarje spår af vare sig formelt eller materielt
skäl att såsom grund för Gustaf Peterson-Hesseldals och hans medparters
skiljande från målet åberopa den omständigheten, att de icke skulle hafva,
på sätt i 18 kapitlet 1 § ärfdabalken stadgades, tillstält makarne Bergstrand
styrkt afskrift af testamentet, samt att testamentet till följd däraf icke skulle
hafva i afseende å Gustaf Peterson-Hesseldal och hans syskon vunnit
laga kraft;
att rådstufvurättens ifrågavarande beslut också blifvit af hofrätten
genom dess dom den 2 april 1897 undanröjdt;
att onödiga kostnader och besvär förorsakats för att öfverklaga råd¬
stufvurättens ifrågavarande beslut;
samt att då saken, i hvad den angick Johan Petersons och hans hustrus
talan, icke lämpligen kunde endast för sig företagas och afgöras, hade
hofrätten, efter det rådstufvurätten i anledning af deras talan meddelat
utslag den 11 november 1895, genom ofvanberörda dom den 2 april 1897,
på det att samtliga klagandenas talan skulle i ett sammanhang företagas
och afgöras, undanröjt jämväl sistberörda utslag och visat målet i dess
helhet åter till rådstufvurätten. Rådstufvurätten hade sålunda genom, sitt
oriktiga beslut den 7 oktober 1895 föranledt, att målet blifvit obehörigen
fördröj dt, hvilket särskilt i detta mål, där det yrkats, att vederparterna
skulle lämna och med ed bekräfta för tillvaratagande af klagandenas rätt
vigtiga uppgifter, varit för klagandena i hög grad menligt. I samma
mån målet fördröjdes, ökades nämligen den faran, att vederparterna kunde
aflida, innan den yrkade edgången fullgjorts, i hvilket fall rättegången,
äfven om klagandenas talan pröfvades lagligen grundad, icke skulle kunna
bereda klagandena nytta.
Med hänsyn till, bland annat, de svårigheter, rådstufvurättens ofvan¬
berörda oriktiga beslut och utslag beredt klagandena, de kostnader, som
däraf uppstått, och den fara, som rättegångens fördröjande medförde,
beslöto klagandena slutligen sig för att med makarne Bergstrand afsluta
förlikning, hvilken emellertid knappast lämnade klagandena annan fördel
än att få ett slut på rättegången, hvars oriktiga behandling vid rådstufvu¬
rätten ingifvit klagandena stor obenägenhet att där vidare föra talan.
I fråga om rådstufvurättens utslag den 4 maj 1896 ville klagandena
erinra, att detsamma vore märkligt, bland annat, därutinnan:
- 1899 -
75
att klagandena förpligtats tidigare och i annan ordning, än deras med
August Pettersson upprättade köpekontrakt bestämde, tillhandahålla åtkomst¬
handlingar, och att sålunda rådstufvurätten ansett sig oförhindrad att efter
eget behag ordna klagandenas rättsförhållande till August Pettersson i
strid med de föreskrifter, hvarigenom klagandena och han siälf bestämt
detsamma;
att fastän August Pettersons yrkande icke syntes hafva därtill för-
anledt, och klagandenas åtagande därom gälde allenast den af klagandena
försålda hälften af ifrågavarande fastigheter, rådstufvurätten i öfverens¬
stämmelse med klagandenas medparters, makarne Bergstrands, därom gjorda
framställning förpligtat klagandena att jämte dessa medparter, med hvilka
klagandena i fråga om försäljningen till August Pettersson icke haft något
gemensamt, utlämna köpebref och åtkomsthandlingar å fastigheterna i
deras helhet;
att utfärdande af sådant köpebref skulle ådragit klagandena hemuls-
skyldighet äfven för den af makarne Bergstrand sålda hälften af fastig¬
heterna ; ö
att därest vid skifte af änkan Wallins kvarlåtenskap klagandena till¬
erkänts större andel af fastigheterna än den af dem sålda hälften, klagandena
genom att i öfverensstämmelse med rådstufvurättens utslag jämte makarne
Bergstrand utfärda köpebref å fastigheterna skulle beröfvats den rätt, som
eljest lagligen skulle hafva tillkommit dem, att fritt förfoga öfver denna
andel, i hvad den öfverstege hälften;
att då klagandena och makarne Bergstrand förpligtats att emot åter¬
stående delen af den betingade köpeskillingen utlämna åtkomsthandlingarna,
det kunde ifrågasättas, huruvida icke klagandenas genom köpekontraktet
bestämda rätt till ränta därigenom blifvit förbisedd;
att rådstufvurättens föreskrift om återstående köpeskillingens depone¬
rande kunnat vara ägnad att, i strid med köpekontraktet, för lång tid
äfven efter det August Pettersson erhållit köpebref och åtkomsthandlingar’
beröfva klagandena möjligheten att förfoga öfver den på deras hälft be¬
löpande delen däraf;
att i allt fall genom depositionen klagandena blefve utsatta för faran,
att den, hos hvilken köpeskillingsåterstoden blefve deponerad, om än vid
depositionen ansedd vederhäftig, blefve insolvent, hvadan depositionen icke
komme att bereda klagandena säkerhet, motsvarande den, som klagandena
dessförinnan ägde för ogulden köpeskilling;
att rådstufvurätten genom att vid vite för en hvar af klagandena
ålägga dem och makarne Bergstrand att inom viss tid utlämna köpebref
- 1899 -
76
och åtkomsthandlingar till fastigheterna utsatt klagandena, bland annat,
för möjligheten att, därest makarne Bergstrand underläte att göra hvad
på dem i detta afseende berodde, klagandena i allt fall, ehuru de icke i
förhållande till August Pettersson iklädt sig något som hälst ansvar rö¬
rande den af makarne Bergstrand försålda hälften, och äfven om klagan¬
dena gjorde allt hvad i deras förmåga stode att fullgöra rådstufvurättens
utslag, skulle kunna på grund af makarne Bergstrands underlåtenhet ådömas
böter;
att rådstufvurätten genom att förpligta klagandena och makarne Berg¬
strand att, hvilkendera bäst gälda gitte, ersätta August Petterssons rätte¬
gångskostnader så till vida bestämt klagandenas och makarne Bergstrands
inbördes förhållande, att klagandena, hvilka sålt allenast hälften af fastig¬
heterna, varit pligtiga vidkännas Va-delar och makarne Bergstrand allenast
7>rdelar af August Petterssons kostnader för utförande af talan, som gälde
icke blott den af klagandena sålda hälften utan jämväl den andra, som
af makarne Bergstrand afyttrats;
att ehuru rådstufvurätten genom sitt beslut den 7 oktober 1895 i
rättegången emellan klagandena, å ena, samt makarne Bergstrand, å andra
sidan, tillmätt Gustaf Peterson-Hesseldals och hans medparters delägare-
rätt i änkan Wallins sterbhus så ringa betydelse, att det icke kunnat
tillåtas dem att jämte sina föräldrar föra talan för tillvaratagande af sterb-
husets rätt, rådstufvurätten genom sitt utslag den 4 maj 1896 i tvisten
emot August Pettersson fattat klagandenas delägarerätt i sterbhuset så
vidsträckt, att klagandena ålagts förbindelser äfven i fråga om den hälft
af änkan Wallins fastigheter, som makarne Bergstrand försålt och hvar¬
om klagandena icke i minsta mån kontrahera!;
samt att ehuru Svea hofrätt genom laga kraftvunnen dom den 30
april 1897, med ändring af rådstufvurättens ifrågavarande utslag den 4
maj 1896, förklarat August Petterssons emot klagandena förda talan icke
kunna bifallas och förpligta! August Pettersson att godtgöra klagandenas
kostnader vid rådstufvurätten, hofrätten icke mot innehållet i 21 kapitlet
4 § rättegångsbalken ansett sig kunna tillerkänna klagandena ersättning
för deras kostnader i hofrätten, hvadan rådstufvurätten genom sitt ifråga¬
varande oriktiga utslag jämväl tillskyndat klagandena förlust, motsvarande
dessa kostnader.
Sedan justitieombudsmannen öfver klagoskriften infordrat yttrande
af vederbörande ledamöter af rådstufvurätten, inkommo från rådstufvu¬
rätten två särskilda förklaringar. I den. ena af dessa, af gifven af borg¬
mästaren E. W. Abenius samt rådmännen E. G. Flodin och C. W. Spång¬
berg, hvilka såsom ordförande och ledamöter i rådstufvurätten voro an-
- 1899 -
77
svänga för dess den 7 och 10 oktober 1895 meddelade beslut, anfördes
hufvudsakligen följande: Vid affattande! af beslutet den 7 oktober ansågo
förklarandena ifrågakomna testamente såsom icke behörigen delgifvet ej
vara laga kraft ägande mot makarne Bergstrand och förklarade därför
Gustaf Peterson-Hesseldal och hans syskon ej då kunna tillåtas föra talan
i omstämda hänseenden, och ville förklarandena uttala den förhoppning,
att denna deras åsigt, oaktadt den ej af Svea hofrätt delats, icke måtte
finnas så klandervärd, som klagandena framstäf den. När mot samma
beslut missnöje anmäldes, förenade sig rådstufvurättens ledamöter, efter
åtskillig tvekan, om den därpå meddelade, såsom förklarandena då syntes,
med stadgandet i 16 kapitlet 4 § rättegångsbalken närmast öfverensstäm¬
mande hänvisning till fiullföljd af sådant missnöje i sammanhang med
hufvudsaken, men funne sig förklarandena nu vid närmare öfvervägande
böra medgifva, att ändringssökande i berörda beslut bort gå vadevägen.
Rådstufvurättens vägran den 10 oktober 1895 att emottaga då erbjudet
vad var endast en oeftergiflig följd af rättens på ofvan omförmälta miss¬
nöj esanmälan förut meddelade hänvisning.
Den andra förklaringen, hvilken var afgifven af rådmännen Flodin
och Spångberg samt t. f. rådmannen G. Qvarfott och afsåg rådstufvu¬
rättens utslag den 4 maj 1896, innehöll följande: Enär änkan Wallins
sterbhusdelägare till August Pettersson genom särskilda köpekontrakt för¬
sålt sterbhusets ifrågavarande fastigheter, Bergstrand och hans hustru till
hälften samt klagandena till hälften, hade förklarandena, i anseende till
bemälte sterbhusdelägares mellanvarande stridigheter och för att köparen
August Pettersson icke däraf skulle blifva på kanske lång tid uppehållen
i sin rätt, trott sig kunna meddela de för köpeaftalets fullbordan erfor¬
derliga föreskrifter, som omhandlade utslaget innehöll e, men efter tagen
kännedom om hofrättens dom i saken funne förklarandena, att sådant
bedömande af saken, hvartill hofrätten kommit, varit med det emellan
klagandena och August Pettersson upprättade kontrakt mera öfverens¬
stämmande.
I afgifna påminnelser erinrades vidare af klagandena: Vederbörande
hade uttryckligen medgifvit, att rådstufvurättens fullföljdshänvisning den
7 oktober 1895 varit oriktig, och hade beträffande det beslut samma dag,
som fullföljdshänvisningen gälde, och utslaget den 4 maj 1896 icke ens
sökt att i fråga om någon enda af de många synpunkter, från hvilka
klagandena visat beslutets och utslagets oriktighet, framhålla skal, som
kunde gifva stöd för antagande, att dessa synpunkter varit af dem före
dömandet i någon mån uppmärksammade. Förklaringen rörande utslaget
den 4 maj 1896 vore särskild! anmärkningsvärd därutinnan, att af den-
- 1899 -
78
samma framginge, att rådstufvurätten först satt sig det mål före att skynd¬
samt förskaffa August Pettersson för lagfarts vinnande erforderliga åt¬
komsthandlingar, och att rådstufvurätten därefter i sitt utslag meddelat
bestämmelser, som rådstufvurätten ansett främja detta syfte, och skapat
för dem afsedda skäl. Rådstufvurättens beslut att bifalla August Petters¬
sons talan syntes alltså icke hafva grundats å något allvarligt begrun¬
dande af frågan, huruvida August Pettersson ägde laglig rätt att, i den
ordning utslaget angåfve, bekomma åtkomsthandlingar, eller huruvida,
därest sådan rätt tillädes honom, klagandenas rätt kunde därigenom för¬
närmas, utan hade beslutet varit rent af godtyckligt.
Rådstufvurättens ifrågavarande beslut den 7 och den 10 oktober 1895
samt utslag den 4 maj 1896 fann justitieombudsmannen vara af beskaf¬
fenhet att böra till åtal mot rådstufvurättens ledamöter föranleda, och
uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att för
hvad de i förevarande hänseende låtit komma sig till last ställa dem under
tilltal inför hofrätten. Till stöd för åtalet hänförde sig justitieombuds¬
mannen till de grunder, som af hofrätten anförts i dess omförmälta utslag
den 12 mars 1896 samt domar den 2 och den 30 april 1897, äfvensom
till innehållet af de utaf rådstufvurättens ledamöter afgifna förklaringar.
Genom dessa hofrättens utslag och domar, yttrade justitieombudsmannen
vidare, hade klagandena visserligen vunnit rättelse i de felaktigheter, som
vid rådstufvurätten förelupit, men tidsutdrägt och kostnader hade dock
genom samma felaktigheter tillskyndats klagandena. Att felen tillika
under vissa förutsättningar kunnat föranleda afsevärda rättsförluster för
klagandena, syntes framgå af hvad klagandena under skriftväxlingen här¬
städes anfört. De rättssatser, emot hvilka rådstufvurättens ifrågavarande
beslut och utslag befunnits stridande, vore ock så enkla och allmänt er¬
kända, att ett förbiseende af dem från domstolarnes sida ej borde lämnas
utan beifran.
På grund häraf skulle advokatfiskal å borgmästaren Abenius samt
rådmännen Flodin och Spångberg äfvensom å t. f. rådmannen Qvarfott yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, och borde advokatfiskal tillika
i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klagandena,
i målet hörda, kunde komma att framställa.
Efter föregången skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet
den 14 oktober 1898, därvid hofrätten hufvudsakligen utlät sig, att som
- 1899 -
79
rådstufvurätten förfarit oriktigt därutinnan att, sedan missnöje blifvit
anmäldt emot rådstufvurättens den 7 oktober 1895 meddelade beslut, råd¬
stufvurätten hänvisat vederbörande att, såsom rådstufvurätten yttrat, full¬
följa talan i sammanhang med hufvudsaken samt sedermera jämväl vägrat
att emottaga erbjuden vadeskilling, pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt
L5 kapitlet 17 § strafflagen, döma borgmästaren Abenius samt rådmännen
flodin och Spångberg att för hvad i nämnda hänseenden dem till last
läge hvar för sig höta 20 kronor, äfvensom förpligta dem att, en för
alla och alla för en, ersätta Gustaf Adolf Peterson-Hesseldal, hans syskon
och Isak Peterson af dem häfda kostnader med 100 kronor, men enär
hvad emot borgmästaren Abenius, rådmännen Flodin och Spångberg samt
t. f. rådmannen Qvarfott i öfrigt i målet andragits ej vore af beskaffenhet
att kunna till ansvar för någon af dem föranleda, funne hofrätten åtalet
i dessa delar ej kunna bifallas.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
Olagligt upplösande af en sammankomst.
Sedan till min kunskap kommit, att rådmannen A. Örström i Arboga
i sin egenskap af t. f. borgmästare i nämnda stad söndagen den 26 juni
1898 skulle hafva upplöst ett därstädes hållet nykterhetsmöte under om¬
ständigheter, som syntes antyda, att Örström genom nämnda åtgärd öfver-
skridit sin befogenhet, anmodade jag honom att till mig inkomma med
yttrande i ämnet.
I en hit insänd förklaring anförde rådmannen Örström: Hos polis¬
myndigheten i Arboga hade en bland arbetarepersonalen vid Arboga me¬
kaniska verkstad å stadens område bildad nykterhetsförening utverkat till¬
stånd för redaktören Alfred Stärner i Köping att ifrågavarande dag på
eftermiddagen å en under bär himmel i närheten af mekaniska verkstaden
belägen plats, hvartill allmänheten hade obehindradt tillträde, hålla ett
nykterhetsföredrag. I den sammankomst, som häraf föranleddes å den
angifna platsen, deltogo mestadels arbetare och deras familjemedlemmar
men äfven särskilt en mängd barn, Indika, såsom tillhörande ortens
nykterhetsföreningar, infunnit sig i samlad trupp. Sammanlagda åhörare-
antalet torde kunnat beräknas till 200 ä 300 personer. I sin egenskap
af tjänstgörande borgmästare hade Örström tillstädeskommit för att öfver¬
vara föredraget. Sammankomsten öppnades med ett fosterländskt musik¬
stycke, hvarefter Stärner beträdde talarestolen och höll ett föredrag, hvilket
- 1899 -
80
dock, allt eftersom detsamma fortskred, mer och mer syntes. Örström stå
i strid med lag, hvarför han, dock utan att för Stärner tillkännagifva,
hvem han var eller i hvilken egenskap han fanns tillstädes, gick fram till
Stärner och med låg röst hemstälde, att denne måtte moderera sina ut¬
tryck. Då Stärner icke lyssnade härtill, gick Örström straxt därefter åter
fram till honom, tillkännagaf hvilket ämbete han för tillfället beklädde
och uppmanade Stärner, under åberopande af 10 kapitlet 15 § strafflagen,
att upphöra med föredraget, hvarvid Örström tillika yttrade, att tillsägelsen
meddelades i anledning af det sätt, hvarpå Stärner i föredraget omnämnt
kommunala och andra myndigheter. Stärners därå afgifva svar: »det bryr
jag mig ej om» föranledde Örström att till åhörarne rikta en uppmaning
att åtskiljas, enär sammankomsten vore upplöst. Häremot invände Stärner,
att det kunde dragas i tvifvelsmål, huruvida detta möte, som hölles å plats
utanför den egentliga staden, behöft anmälas hos polismyndigheten och
vore underkastadt de allmänna ordningsföreskrifterna; men sedan Örström
tillkännagifvit, att hans tillsägelse om mötesupplösningen stode fast, och
åhörarne beredde sig att åtskiljas, afslöt Stärner mötet med att låta den
tillstädesvarande musikkåren, efter det Örström förklarat hinder därför
icke möta, spela samma stycke, som föregått föredraget. Därpå aflägsnade
sig mötesdeltagarne lugnt och stillsamt.
Det af Stärner vid tillfället hållna, föredrag, så långt han medhunnit
detsamma, när mötet upplöstes, hade Örström refererat i en särskild hand¬
ling. Denna handling, som var Inlagd förklaringen, lydde sålunda:
»Redogörelse för det allmänna föredrag, som af redaktören Alfred
Stärner hölls vid Arboga mekaniska verkstad å Arboga stads område
söndagen den 26 juni 1898.
Föredraget börjades med omnämnande af, hurusom i folkens legender,
sao-or och sägner djupast och sannast uttryckes hvad som rör sig hos hela
fofket. Till sådana legender räknade talaren äfven de tidningshistorietter,
som hvar i sitt slag anses karaktäristiska för något visst folk. Särskildt
amerikanarne hade gjort sig kända för sin säregna talang att afstöta en
dylik historiett med en oförmodad vändning, en »snärt», ägnad att som
en blixt belysa just det, som författaren velat hafva sagdt med sin berättelse.
Med hänsyn till den uppgift, talaren atagit sig vid det pågående mötet,
ville han omnämna ett prof på en dylik historiett. Det var, så berättade
han, en man, som någonstädes i Amerika hade, fastän .främling, lyckats i
hög grad nästla sig in hos befolkningen på platsen, hvilken emellertid så
småningom kom under fund med att främlingen var en skälm, den man
borde gorå sig af med. Förgäfves sökte man efter anledning därtill, då
omsider mannen ifråga gjorde sig skyldig till inbrott, hvarvid tillgrepos
— 1899 —
81
ett antal fläskskinkor. Då hans brottslighet var uppenbar, väntade en och
hvar med säkerhet, att mannen skulle bli fäld till ansvar för tiufnads-
brottet, men till allmän öfverraskning förklarade den jury, som hade att
uttala sig om brottsligheten, enhälligt mannen »icke skyldig». Ehuru för¬
våningen hos . allmänheten var stor, fann man dock genast på den rätta
förklaringen till det skedda frikännandet — jurymedlemmarne hade fått
hvar sm ar de stillna skinkorna.
Denna historia, förmenade talaren, kunde godt tagas till utgångspunkt
rör det föredrag, som skulle hållas, ty spriten, alkoholen vore ock en
främmande skälm, som satt sig fast hos menigheten, hvilken nog ville bli
kvitt densamma, men häri såge sig besviken af dem, som skulle döma
skälmen, tv alla domarena d. v. s. myndigheter, högre och lägre, sveke
sin pligt och gjorde detta, emedan de fått sitt med af det stulna fläsket,
både själfva så starkt intresse af, att det närvarande förhållandet fortfore
att alkoholen alltjämt finge fritt grassera.
Sedan talaren härefter i mycket mörka färger uppdragit en målning
åt det elände, alkoholen medför, återvände han till den härofvan om
tjutven och jurymännen berättade historien, med tillämpning hvaraf talaren
yttrade, att. man, då det elände och de faror, alkoholen medför, äro så
störa och hjärtslitande, väl med skäl skulle kunna vänta sig, att de, som
hos oss ha att döma i saken, eller myndigheter af alla slag, kommunala
och andra, lägre och högre, Konungens befallningshafvande äfvensom ännu
högre stående organ, skulle göra sin skyldighet och döma alkoholen, före¬
bygga detta elände, men de göra det ej, därför att de sitta själfva så fast
med egna intressen i det nuvarande systemet, att de mot bättre vetande
pch af hänsyn till egen fördel göra sig skyldige till orätt dom, och detta
icke en enda gång allenast såsom juryn i den anförda berättelsen, utan
tid etter annan, vecka efter vecka, ty en sådan orättfärdig dom afkunnas
för hvarje gång ett lagbud utfärdas, en ordningsföreskrift meddelas eller
annan åtgärd från någon myndighets sida vidtages i fråga om alkohol¬
konsumtionen. Arboga den 14 juli 1898.
Arvid Örström.
Att redaktören Alfred Stärners föredrag vid Arboga mekaniska verkstad
den. 2Ö juni 1898 blifvit till planläggning och innehåll i denna handling
riktigt återgifvet; intyga under edsförpligtelse. Arboga den 15 juli 1898.
M. Mårtensson. Edvard Petterqqrm
Bokhållare, adress.- Arboga mekaniska verkstad. Byggmästare. Höjens kvarn.
A. P. Artman.
Disponent vid Arboga mek. verkstad.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag.
11
82
Att redaktör Alfred Stö mera föredrag på dansbanan vid Arboga
mekaniska verkstad den 26 juni 1898 vid flera passager under föredragets
lopp framfördes på ett synnerligen eggande och lidelsefullt sätt, intygas
under edlig förpligtelse.
Arboga den 21 juli 1898.
A. P. Artman.
Disponent vid Aktieboi. Arboga mek. verkstad.
M. Mårtensson.
Bokhållare vid Aktiebok Arboga mek. verkstad.»
Sedan rådmannen Örström i förklaringen vidare redogjort för straff¬
lagens stadganden i 10 kapitlet 14 och 15 §§ samt därefter omförmält,
att Kongl. Maj:t till 1889 års Riksdag framlade förslag till sådan lydelse
af 10 kapitlet 14 § strafflagen, att straff stadgades för den, som »söker
förleda till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet eller eljest upp¬
viglar till åtgärd, som innebär hot mot samhällsordningen eller fara för
dess bestånd», men att Riksdagen antog förslaget allenast i fråga om straff
för den, som sökte förleda till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet,
åberopades i förklaringen följande yttrande af chefen för justitiedeparte¬
mentet i hans motivering till nämnda förslag i dess helhet: »Affattningen
af detta stadgande torde med önskvärd tydlighet utmärka, att detsamma
icke afser att lägga hinder i vägen för den sansade granskningen och
kritiken af samhällsförhållandena, lagarne och myndigheternas beslut eller
yrkandet på reformer i ena eller andra afseendet. Meningen med stad¬
gandet är att genom straffhot förebygga sådana falska, vrängda eller
våldsamma framställningar, hvilka syfta att hos den oerfarna, okunniga
och lättledda mängden väcka eller underblåsa en mot samhällsordningen
eller andra samhällsklasser fientlig sinnesstämning, ägnad att framkalla
våldsgärningar och andra förbrytelser.»
Därefter anförde rådmannen Örström ytterligare:
Visserligen blef icke innehållet i hela det af departementschefen så¬
lunda åsyftade förslaget upphöjdt till lag, efter hvad redan omnämnts,
men hans nyssberörda yttrande utmärkte dock tydligt den afsigt, som lag
till grund för lagändringen. En med andan i den nu gällande 14 ^ i
10 kapitlet strafflagen öfverensstämmande tillämpning åt. detta lagrum
måste följaktligen såsom brottsliga stämpla jämväl sådana inför menighet
eller folksamling häfda uttalanden, hvilka, utan att innefatta direkt upp¬
maning till ohörsamhet emot laga myndighet, likväl genom sitt innehåll
vore ägnade att undergräfva myndigheternas auktoritet och bringa menig¬
heten i harnesk emot dem samt att därigenom gifva anledning till åsido-
— 1899 -
83
sättande af den skyldiga hörsamheten gent emot myndigheterna, hvilket
uppenbarligen pa denna väg kunde ske fullt ut med samma eftertryck
och med lika utsigt till framgång, som om uppmaningen öppet och oför-
tydbart uttalades.
Beskaffenheten af Stärners ifrågavarande föredrag gåfve vid handen
att detsamma egentligen hållits i ett annat syfte, än att främja nykterhets-
sträfvandel Så hade talaren intet haft att förmala vare sig om den för¬
rädiska dragningskraft, som läge i spritdryckerna, särskilt för den fattige,
den af arbete och bekymmer nedtryckte, eller om den fara för missbruk
af sådana drycker, som sammanhängde därmed, att deras begagnande ännu
vore så utbredt och vanligt, Å andra sidan hade man förgäfves väntat,
att talaren _ skulle hafva något att säga särskildt till erinran om den
enskildes pligt att med uppbjudande af all sin kraft upptaga kampen mot
rusdrycksbegäret, om den tröst och hjälp, religionen kunde framför allt
förläna i en sådan strid, om det stöd, som kunde vinnas genom anslutning
till lika stälda stridsmän, på sätt som skett i den senare tidens folkliva
nykterhetsrörelse, hvars resultat väl finge kallas storartade, och om de
förändringar, som under senare årtionden här i landet skett i fråga om
handeln med spritdrycker, förändringar, som i andra länder ådragit sig
en berättigad och för Sverige hedrande uppmärksamhet och hvarigenom
dessa drycker gjorts svårare åtkomliga, deras skadliga verkningar mildrats
och denna handel mera dragits under allmänhetens kontroll. Med för¬
bigående af allt sådant rörde sig talaren visserligen på nykterhetsverk-
samhetens område i så måtto, att han genom fyrfaldiga dystra skildringar
framstälde dryckenskapens följder, men denna del af föredraget, betraktad
i förhållande till det öfriga, föreföll att hafva till syfte att i fråga om allt
det onda, . rusdryckernas missbrukande förde med sig, bibringa åhörarne
ett starkt intryck, innan talaren straxt därpå till vidare behandling upp¬
tog sitt inledningsvis påbörjade anlopp mot de myndigheter, hvilka i någon
mån ägde inflytande på handeln med spritdrycker. Man kunde icke
fatta hvad talaren härvid yttrade om dessa myndigheter annorlunda än
som en beskyllning, att desamma genom att ännu låta denna handel fort¬
fara här i landet vallade det nyssnämnda onda och uteslutande bure
ansvaret därför, så länge de underläte att, enligt talarens förmenande, sin
pligt likmätigt förbjuda all handel med spritdrycker. Myndigheterna till¬
vitades af talaren att de, ehuru de ägde kännedom om detta upprörande
onda och insåge sin skyldighet att råda bot därför, likvisst stälde sig
afvisande gent emot yrkandet därpå, lämnande åsido rättfärdighetens kraf;
för att icke genom det nuvarande systemets störtande gå miste om egna
fördelar, som genom detsammas fortfarande tillämpning komme myndig-
— 1899 -
84
heterna till godo, dessa myndigheter, hvilka talaren med begagnande af
en bild, ägnad jämväl att ådraga dem åtlöje, likstälde med fala domare,
som undan för undan läto sig bestickas med förmåner, dem talaren inga¬
lunda otydligt jämförde med stulet gods, taget från dem, hvilka förgäfves
vädjade till domarena för att erhålla rättvisa.
Detta Stärners föredrag, vid hvilket dessutom stundtals begagnades
en synnerligen eggande och lidelsefull ton, måste, taget såsom ett helt,
med hänsyn till dess så beskaffade innehåll och framförande betraktas
såsom ett agitationstal, innebärande ett utprägladt bemödande att, om än
på indirekt väg, uppegga den allmänhet, för hvilken talet var afsedt, till
ohörsamhet emot de myndigheter, hvilka ägde taga befattning med regle¬
randet af handeln med spritdrycker. Då en sådan agitation numera, efter
hvad här ofvan ådagalagts, vore straffbar enligt 14 § i 10 kapitlet straff¬
lagen, torde den skedda mötesupplösningen hafva vidtagits under sådana
omständigheter, att densamma icke stode i strid med gällande lag.
Stärners åhörarekrets hade vid ifrågakomna möte varit ganska be¬
tydande efter förhållandena på platsen och, såsom förut nämnts, till större
delen och i främsta rummet utgjorts af arbetare och deras anhöriga, hvilka
alla kunde förutsättas besitta mindre motståndskraft emot den i föredraget
liggande agitationen än ett auditorium, bestående af personer, vana att
kritiskt bedöma halten af ett längre muntligt anförande. Då Stärner
dessutom i egenskap af ansvarig utgifvare innehade ledareskapet för en
tidning, som inom vissa arbetarekretsar i västra Västmanland hade sina
läsare, var det anledning för handen att förmoda, det somliga af de i
mötet deltagande vid Stärners uttalanden fäste större afseende, än hvad
annars blifvit händelsen. Och på den tillstädesvarande barnskaran, såsom
van att från katedern höra hvad som vore ägnadt att läggas på minnet,
gjorde Stärners berörda uttalanden, i den mån desamma uppfattades af
barnen, helt visst intrycket af ovederläggliga sanningar. Med hänsyn till
allt detta och fastän upplösning af ett allmänt. möte, sådant som det
ofvanberörda, vore en grannlaga åtgärd, hvilken icke i något fall borde
ifrågakomma utan tvingande skäl, hade Örström emellertid af sin ämbets-
pligt ansett sig nödsakad att inskrida och upplösa mötet, öch vågade han
hoppas, att den pröfning, som föregått detta hans beslut, skulle befinnas
noggrann och giltig samt således främmande för allt godtycke.
*
*
*
- 1899 -
85
Rådmannen Örström hade sålunda till stöd för befogenheten af sin åtgärd
att upplösa ifrågavarande möte åberopat, att redaktören Stärner medelst
sitt föredrag sökt förleda åhörarne till ohörsamhet emot laga myndighet
samt följaktligen förbrutit sig emot stadgandet i 2 momentet af 14 § i
10 kapitlet strafflagen.
Då rådmannen Örström i sin förklaring sökte ådagalägga, att nämnda
stadgande i förevarande fall vore tillämpligt, syntes han emellertid i samma
stadgande inlägga mera, än däri finnes uttalad! Örström åberopade först
ett yttrande af chefen för justitiedepartementet i motiveringen till ofvan-
berörda för 1889 års Riksdag framlagda förslag, och ehuru Örström själf
erinrade, att nämnda förslag ej i sin helhet blifvit af Riksdagen antaget,
anförde lian, att det omförmälta yttrandet af departementschefen tydligt
utmärkte den afsigt, som legat till grund för lagändringen. Uppenbart
är emellertid, att berörda yttrande allenast kan antagas utmärka den af¬
sigt, som legat till grund för lagförslaget, hvilket så långt ifrån samman¬
föll med lagändringen, att förslaget i hufvudsak blef afslaget. Sedan
Örström på detta sätt tilldelat nämnda yttrande en vigt, som det icke
äger, lämnade han en, i min tanke, ganska fri och sväfvande tolkning af
ifrågavarande stadgande i 10 kapitlet 14 § strafflagen, i det han i anslut¬
ning till sitt uttalande om departementschefens yttrande förklarade, att
följaktligen en med andan i 10 kapitlet 14 § strafflagen öfverensstämmande
tillämpning af detta lagrum måste såsom brottsliga stämpla jämväl sådana
inför menighet eller folksamling häfda uttalanden, hvilka genom sitt inne¬
håll . vore ägnade att undergräfva myndigheternas auktoritet och bringa
menigheten i harnesk emot dem samt att därigenom gifva anledning till
åsidosättande af den skyldiga hörsamheten gent emot myndigheterna. Riktig¬
heten af denna lagtolkning fann jag icke kunna godkännas. För ett
yttrandes straffbarhet enligt 10 kapitlet 14 § strafflagen är icke tillräck¬
ligt, att detsamma är ägnadt att gifva anledning till åsidosättande af hör¬
samhet emot laga myndighet, utan därför fordras uttryckligen, såsom
lagens tydliga ord utmärka, att talaren sökt förleda till ohörsamhet emot
den laga myndigheten.
Beträffande den granskning, som rådmannen Örström underkastat
Stärners föredrag, kunde anmärkas, att Örström syntes göra sig skyldig
till en obillighet emot Stärner, då han dragit slutsatser däraf, att Stärner
i sitt föredrag icke berört vissa af Örström närmare angifna synpunkter.
Första vilkoret för befogenhet att lägga en talare till last hvad han icke
säger lärer väl eljest vara, att man ej afbryter honom, utan låter honom
tala till punkt. Det är ju en gammal god taktik hos den offentlige talaren
att spara det bästa till sist, och det skulle ju kunnat hända, att nykter-
- 1899 -
86
hetsfrågan af Stärner behandlats jämväl från någon af de nu försummade
synpunkterna, därest det tillåtits honom att fortsätta föredraget till slut.
Vare emellertid härmed huru som hälst, den fråga, som förelåg, var,
huruvida Stärner i sitt föredrag yttrat något, hvari kunde spåras ett
försök att förleda åhörarne till ohörsamhet emot någon myndighet. Af
den redogörelse för föredraget, som bifogats förklaringen, framgick, att
Stärner skulle hafva för egennytta klandrat vissa myndigheter, som hade att
skaffa med författningarna angående försäljning af spritdrycker, och före¬
draget skulle alltså hafva varit ägnadt att nedsätta dessa myndigheter i
allmänhetens omdöme och att ingifva åhörarne en mindre god tanke om
dem. Men så vidt jag af nämnda redogörelse kunde finna, hade ingen¬
städes i föredraget förekommit ens en antydan, hvaraf rimligen kunde
slutas, att Stärner velat förleda sina åhörare till olydnad emot någon
magistrat, länsstyrelse eller annan myndighet. Giltig anledning för ordnings¬
makten att tillgripa den utomordentliga åtgärden att upplösa mötet hade
sålunda enligt min uppfattning icke förefunnits. Riktigheten af denna
uppfattning bestyrktes i viss mån däraf, att allmänne åklagaren i Arboga
funnit med sin tjänstepligt förenligt att ej åtala Stärner för det förmenta
brott emot offentlig myndighet, som denne enligt Örströms åsigt skulle
begått vid ifrågavarande tillfälle. _
På grund af hvad jag sålunda anfört ansåg jag rådmannen Orström
hafva genom sin åtgärd att upplösa ifrågavarande sammankomst visat oföi-
stånd i det ämbete, som han vid tillfället beklädde, och uppdrog jag för¬
denskull åt advokatfiskalen •vid Svea hofrätt att för nämnda ämbetsfel till¬
tala Örström inför hofrätten, med yrkande om ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet.
Sedan i enlighet härmed åtal blifvit emot rådmannen Orström anstäldt,
meddelade hofrätten utslag i målet den 28 december 1898. Hofrätten
yttrade däri, att som de vid ifrågavarande tillfälle af Stärner fälda yttranden,
sådana de blifvit af Örström återgifna, ehuru uppenbarligen ägnade att
genom förargelseväckande anspelningar nedsätta vederbörande myndigheter
fnför dem, till hvilka samma yttranden varit fälda, likväl icke, såsom
Örström förmenat, inneburit försök att förleda till ohörsamhet emot laga
myndighet eller eljest varit emot lag stridande, samt Örström följaktligen
saknat laglig anledning att, på sätt som skett, upplösa sammankomsten;
alltså blefve jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen Orström dömd,
för hvad han sålunda låtit komma sig till last, att höta 25 kronor.
Från detta beslut var en af hofrättens ledamöter af skiljaktig mening
och yttrade: »Enär de vid ifrågavarande tillfälle af Stärner fälda yttranden,
såsom de blifvit af Örström återgifna, icke, på sätt Örström förmenat,
— 1899 -
87
kunnat anses hafva inneburit försök att förleda till ohörsamhet mot laga
myndighet eller eljest varit mot lag stridande, samt Örström följaktligen
saknat laglig anledning att upplösa sammankomsten, dömer jag jämlikt
25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen Örström, för hvad han sålunda låtit
komma sig till last, att höta 50 kronor, som tillfalla kronan.»
Denna mening delades af hofrättens president.
Ärende, som ej föranledt åtal.
I en hit insänd klagoskrift anförde komministern i Järfsö församling
G. Björklund, järnte annat som jag emellertid fann vara af beskaffenhet
att icke kunna till någon min åtgärd föranleda, att Björklund af dom-
hafvanden i Västra Hälsinglands domsaga, häradshöfdingen T. A:n Hagander
affordrats lösen för ett af Björklund begärdt utdrag af Arbrå och Järfsö
tingslags häradsrätts dombok för den 15 februari 1898, § 33, under hvilken
paragraf handlagts ett ärende angående hörande af vittnen i ett inför
domkapitlet i Upsala då anhängigt åtal mot Björklund för af denne i hans
tjänst såsom komminister begångna fel.
Sedan jag lämnat häradshöfdingen Hagander tillfälle att yttra sig
öfver klagoskriften, genmälte han i nu ifrågavarande hänseende hufvud-#
sakligen, att ehuru visserligen fall kunde förekomma, i hvilka en under
tilltal stäld ämbets- eller tjänsteman skäligen kunde göra anspråk på att
äfven från andra ämbetsverk än den myndighet, inför hvilken åtalet ägde
rum, för bemötande af åtalet få åt sig utskrifna expeditioner utan lösen,
någon dylik rättighet likväl icke förelåge för Björklund — som inför
häradsrätten sjålf begärt att emot lösen undfå protokoll öfver vittnes¬
förhöret — då expeditionen icke kunde hänföras till hvad i gällande för¬
ordning angående expeditionslösen benämndes »nödig expedition». I
sammanhang härmed anförde Hagander, att då han sin pligt likmätigt till
domkapitlet utan lösen expedierat omförmälta protokoll, läge det väl i öppen
dag, att därest Björklund, hvilken personligen öfvervarit hela vittnesför¬
höret, ansåge sig behöfva, utöfver hvad han yttrat vid häradsrätten, hos
domkapitlet andraga något vidare på grund af vittnesmålen, han varit
berättigad att, på begäran, utan ringaste kostnad få sig tillsändt proto¬
kollet i fråga för att däraf taga del.
För min del hyste jag emellertid den uppfattning, att Björklund i
förevarande fall varit berättigad att utan afgift erhålla den begärda expedi¬
tionen. För en, såvidt möjligt är, allsidig utredning af ett brottmål är
— 1899 —
88
tydligen en förutsättning, att den tilltalade får anledning och tillfälle att
förebringa alla de omständigheter, som kunna vara ursäktande eller verka
förmildrande. Att för sådant ändamål är af nöden, att den tilltalade äger
tillgång till protokoll öfver i målet hållna vittnesförhör, torde ligga i
öppen dag. Det lärer härvid vara tillräckligt att erinra därom, att någon
förekommen omständighet vid förhöret kan hafva undgått den tilltalade
eller af honom uppfattats på annat sätt än af domstolen, samt att den
tilltalade, särskild! när vittnena äro flera eller deras utsagor vidlyftiga,
svårligen kan i minnet behålla hvad vid förhöret yttrats. Om sålunda
såsom allmän regel gäller, att ett protokoll af ifrågavarande beskaffenhet
är en för den tilltalade nödig expedition, kunde denna regel i förevarande
fall icke lida någon inskränkning däraf, att till domkapitlet, där åtalet
var anhängigt, redan expedierats protokollsutdrag öfver vittnesförhöret.
Att domkapitlet skulle utlämna nämnda protokoll, syntes mig vara mindre
lämpligt, och jag har mig icke bekant något stadgande i lag af beskaffenhet,
att Björklund skulle kunnat därpå stödja en framställning om protokollets
utbekommande.
Beträffande slutligen den af häradshöfdingen Hagander särskild! fram¬
hållna omständigheten, att Björklund skulle hafva begärt att emot lösen utfå
expedition, var att märka, att Björklund i afgifna påminnelser i ärendet
bestridt denna Haganders uppgift. Men äfven om Björklund trott sig
behöfva erlägga afgift för expeditionen och vid dess begärande antydt
detta, hade det likväl ålegat Hagander att tillse, huruvida Björklund varit
berättigad att erhålla expeditionen utan afgift eller icke.
Af nu anförda skäl fann jag Björklunds anspråk att återfå det
expeditionen påförda belopp, 21 kronor, vara befogadt, och ansåg jag
mig fördenskull böra lämna honom erforderligt biträde, för att berörda
anspråk måtte varda tillfredsstäldt. Med afseende på omständigheterna i
ärendet syntes mig emellertid lämpligt att, innan någon annan åtgärd för
ändamålet vidtoges, delgifva Hagander min uppfattning i frågan. I en
till Hagander aflåten skrifvelse framstälde jag därför de grunder, jag ofvan
utvecklat, samt lämnade honom tillika rådrum att tillfredsställa Björklunds
ersättningsanspråk.
Sedan därefter häradshöfdingen Hagander hit inkommit med bevis,
att det för ifrågavarande expedition erlagda belopp blifvit till Björklund
återbetalt, lät jag därvid bero.
— 1899 —
89
Utdrag af högsta domstolens minnesbok.
I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1898
följande domslut antecknats:
1) Sedan till en för inregistrering till Södra Möre häradsrätt ingifven
bouppteckning efter landtbruksdirektören H. A. Wulff, hvilken efterlämnat
anka och fyra barn samt en behållning i boet till värde af 17,553 kronor
2 öre, stämpel redovisats för det till 6,020 kronor 44 öre uppskattade
kapitalvärde af den på grund af testamente änkan tillkommande rätt att
»sitta i orubbadt bo», hvaremot någon stämpel icke beräknats för återstoden
åt mannens lott i boet 2,756 kronor 37 öre, yrkade advokatfiskal i
(röta hofrätt, att häradshöfdingen Alfred Waldenström, som i egenskap af
oidföi ande i häradsrätten mottagit bouppteckningen för inregistrering
måtte förpligtas att hålla kronan skadeslös för dess förlust i följd af den
otillräckliga stämpelbeläggningen och i sådant afseende utgifva värdet af
den stämpel, som bruste, med tolf kronor. Högsta domstolen har väl
ansett, att ifrågakomna bouppteckning jämlikt 8 § af förordningen an¬
gående ståmpelafgiften den 9 augusti 1894 bort, dåden för inregistrerino-till
häradsrätten ingafs, vara försedd med stämpel för hela det belopp, hvar¬
ut t jmaimenS andel af behållna egendomen i boet uppgått, och ått förty
VV aldenströms förfarande vid beräkningen af stämpelafgiften för samma
bouppteckning icke innefattade riktig tillämpning af till ämnet hörande
stadganden i nämnda förordning, men enär med hänsyn till affattning
af samma stadganden W aldenström ej kunde anses genom sin åtgärd att
beräkna stämpel på sätt som skett hafva gjort sig skyldig till ämbetsfel
har högsta domstolen pröfvat lagligt förklara den af advokatfiskal emot
Va aldenström förda talan icke kunna bifallas.
(Utslag den 11 maj 1898 i mål emellan häradshöfdingen Alfred Waldenström å ena,
samt advokatfiskalen i Göta hofrätt, å andra sidan, angående oriktig stämpelbeläggning.)
2) Sedan C. J. Carlsson sökt att få Kongl. Maj:ts pröfning hemställa
en Svea hofrätts dom och med anledning däraf kallats till inställelse i
hofrätten, men ingen vid förhöret tillstädeskommit, resolverade hofrätten
öfver ansökningen, därvid densamma bifölls. I en skrift, som ingafs senare
än beslutets meddelande, men innan anslag ägt rum, anhöll Carlsson, med
återkallande af revisionsansökningen, att återbekomma den därvid fo<uide
revisionsskilling, men enär omförmäla skrift blifvit till hofrätten ingifven
först efter det hofrätten meddelat beslut i anledning af revisionsansök¬
ningen, fann hofrätten Carlssons anhållan om revisionsskillingens återbe-
Jiintilkombudumanncns ämbctuberättelse till 1899 åra lii/isday. 12
90
kommande icke kunna bifallas, och högsta domstolen, där Carlsson sig
besvärat, fann ej skäl att göra ändring i detta beslut.
(Utslag den It maj 1898 på besvär af trävaruhandlanden C. J. Carlsson, i fråga om
återbekommande af revisionsskilling.)
3) Efter stämning å delägare i Nymö bränneribolag yrkade en
handlande i Lund att af motparterna erhålla betalning för ett till dem
levereradt parti korn. . . , c
Mot krafvet invände bolagsmännen, att de köpt kornpartiet icke åt
bemälte handlande, utan af en viss uppgifven stadsmäklare, till hvilken
de, såsom de också förut i enahanda fall förfarit utan anmärkning tran
motpartens sida, jämväl erlagt betalningen.
Underrätten biföll krafvet; men hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
där bolagsmännen fullföljde talan, yttrade i dom den 17 april 1896, att
enär annat förhållande icke blifvit visadt, än hvad bolagsmännen upp-
oifvit, eller att de med stadsmäklaren slutit aftal om leverans af korn-
partiet; alltså och då den omständigheten, att bolagsmännen fått spanmals-
partiet sig tillsändt från motparten jämte faktura, innehållande att köpe¬
skillingen för varan borde remitteras, icke, med hänsyn därtill, att, enligt
hvad ostridigt vore, likvid för föregående under enahanda förhållanden som
i förevarande fall af honom till bolagsmännen gjorda spanmålsleveranser
blifvit erlagd till mäklaren, hvilken, såsom handlanden medgifvit, hatt hans
förtroende att uppbära dylika likvider, kunde medföra skyldighet lör
bolagsmännen, Indika guldit mäklaren köpeskillingen för omstämda partiet
spanmål, att jämväl till handlanden utgifva betalning för detsamma, pröt-
vade hofrätten rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget,
ogilla handlandens i saken förda talan.
Efter det handlanden fullföljt underdånig talan mot hoträttens dom,
har högsta domstolen ej funnit skäl att i samma dom göra ändiing.
(Dom den 7 december 1898 i mål emellan handlanden H. Bengtsson i Lund, a ena,
samt Pehr Larsson i Nymö m. fl., å andra sidan, angående fordringsanspråk.)
4) Genom utslag den 31 januari 1893 hade Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Göteborgs och Bohus län stadgat den ändring i brandordningen
för Marstrand, att densamma skulle gälla äfven för vissa till staden
hörande men utanför stadsplanen befintliga områden.
Sedan stadsfiskalen i Marstrand vid rådstufvurätten därstädes tilltalat
en person, som var ägare af en å ett af nämnda områden belägen fastighet,
för det han vid brandsyn haft sitt boningshus tillstängdt, så att besigt¬
ning ej kunnat äga rum,
— 1899 —
91
samt rådstufvurätten, under åberopande af sagda, brandordning, sådan
den lydde enligt ofvanberörda utslag, dömt den tilltalade till ansvar för
åtalade förseelsen,
men Göta hofrätt, enär föreskrift icke i behörig ordning meddelats,
att brandordningen skulle äga tillämpning å område, för hvilket faststäld
stadsplan ej funnes, samt det ifrågakomna huset ostridigt var beläget utom
Marstrands planlagda område, ogillat åklagarens talan,
så har högsta domstolen ej funnit skäl att göra ändring i hofrättens
utslag.
(Utslag deri 7 december 1898 i mål emellan stadsfiskalen J. E. Göransson, å ena,
samt Olof Kindberg i Marstrand, å andra sidan, angående förseelse mot brandordning.)
Framställningar till Kong!. Maj:t.
Angående förening af Torna och Bara härad till ett tingslag.
I detta ämne har jag den 5 november 1898 till Ivongl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:
»Genom kongl. förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 har såsom regel stadgats,
dels att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga, häradsrätten årligen
skall hålla tio allmänna sammanträden, dels ock att där två tingslag äro
till en domsaga förenade, fem sammanträden skola årligen hållas i hvarje
tingslag. Dessa föreskrifter åsyftade uppenbarligen att, i den mån sådant
med bibehållande af gällande rättegångsordning läte sig göra, förekomma
den med allt fog öfverklagade långsamheten i lagskipningen vid under-
domstolarne å landet. Nyssnämnda förordning synes vara bygd på den
grundsats,. att hvarje domsaga bör bilda en enda domkrets, och det är
också högligen önskvärdt, att samma grundsats varder i de fall, där afse-
värda hinder för dess genomförande ej föreligga, så vidt möjligt ä^- till¬
godosedd.
I detta hänseende har jag funnit anmärkningsvärdt, att inom Torna
och Bara härads domsaga häradena utgöra skilda tingslag, oaktadt det så
mycket mindre kan antagas, att något hinder för samma härads förening
till ett tingslag skulle föreligga, som båda häradena hafva sin tingsstad
å samma ställe.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag härmed hemställa, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida omförmälta två
härad må varda till ett tingslag förenade.»
— 1899 —
92
Angående förening af tingslagen i Mellersta Roslags domsaga.
Samtidigt med ofvannämnda underdåniga framställning aflat jag till
Kongl. Maj:t en så lydande skrifvelse:
»Genom kongl. förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 har såsom regel stadgats,
dels att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga, häradsrätten årligen
skall hålla tio allmänna sammanträden, dels ock att där två tingslag äro
till en domsaga förenade, fem sammanträden skola årligen hållas i hvarje
tingslag. Dessa föreskrifter åsyftade uppenbarligen att, i den mån sådant
med bibehållande af gällande rättegångsordning läte sig göra, förekomma
den med allt fog öfverklagade långsamheten i lagskipningen vid under-
domstolarne å landet. De sålunda meddelade föreskrifterna om tätare
domstolssammanträden hafva under tiden efter omförmälta förordnings
utfärdande erhållit utsträckt tillämpning, i samma mån allt flera dom¬
sagor, vanligen genom förening af tingslag, kommit att utgöras af ett
eller högst två tingslag, önskvärdheten af att en dylik förändring äger
rum, så snart afsevärda hinder därför ej möta, ligger i öppen dag. Sådana
hinder torde föreligga allenast i de fall, då genom en förändring här¬
utinnan några af det a-fsedda nya tingslagets invånare skulle få alltför
lång väg till tingsstället, eller då den nya ordningen skulle ådraga de
tingshusbyggnadsskyldige oskälig kostnad för anskaffande af tingshus.
I nu ifrågavarande hänseende har jag funnit anmärkningsvärd^ att
Mellersta Roslags domsaga fortfarande utgöres af icke mindre än fyra
särskilda tingslag, nämligen Lyhundra härad, Frötuna och Ränna skeppslag
samt Bro och Vätö skeppslag, Indika tre tingslag hafva tingsställe i Norr¬
tälje, äfvensom Sjuhundra härad, hvars tingsstad är i Rimbo. Att först¬
nämnda tre tingslag, vid det förhållande att de redan hafva gemensam
tingsstad, utan olägenhet för vare sig rättssökande eller tingshusbyggnads-
skyldfge kunna förenas till ett tingslag, lärer vara utom tvifvel, och redan
genom en dylik åtgärd skulle en afsevärd fördel genom tätare domstols¬
sammanträden kunna påräknas. Emellertid synes man icke böra stanna
härvid, utan torde hela domsagan kunna ordnas till ett enda tingslag med
tingsställe i Norrtälje, såsom af nya lagberedningen i dess betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslagits.
Enligt statistiska centralbyråns senast offentliggjorda folkmängds-
uppgifter hade domsagan den 31 december 1897 22,501 invånare, af hvilka
4,698 kommo på Sjuhundra härad. En sammanslagning af samtliga tings¬
lagen skulle-följaktligen vara till obestridlig nytta för den ojämförligt
— 1899 —
93
större delen af domsagans befolkning, hvaremot en sådan sammanslagning
för de rättssökande inom Sjuhundra hårad onekligen skulle medföra den
olägenheten, att. de finge längre väg till tingsstället. Som emellertid
.Norrtälje och Rimbo, där, såsom ofvan nämnts, Sjuhundra härad nu har
sitt tingsställe, äro förenade genom järnväg, och det till 21 kilometer
uppgående afstånd et emellan dessa orter följaktligen både snabbt och med
jämförelsevis ringa kostnad kan tillryggaläggas, synes ökningen i våg¬
längd \ id tingsresorna icke kunna tillmätas synnerlig betydelse gent emot
de uppenbara fördelarne af en sammanläggning.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag härmed hemställa, det
täcktes Lders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida domsagans
samtliga tingslag må varda till ett tingslag förenade.»
Angående åtgärder för af hjälpande af bristen på juridiska läroböcker.
. Härom har jag den 17 december 1898 gjort en så lydande under¬
dånig framställning:
•j- ^n ^var! sora någotdera af de båda svenska universiteten idkat
juridiska studier, har säkerligen erfarit, hurusom dessa studier i hög grad
försvårats genom den rådande bristen på juridiska läroböcker i egentlig
mening. Vid undervisningen användbara arbeten hafva visserligen af
trycket utkommit inom flera grenar af den svenska rättsvetenskapen, och
dessutom har såvä.1 i äldre som nyare tider, ehuru undantagsvis, före¬
kommit, att till riktigheten granskade anteckningar efter juridiska före¬
läsningar utgifvit.s i litografiskt öfvertryck. Utan att behöfva lämna nåo-on
redogörelse för vår juridiska litteratur lärer man emellertid kunna påstå
det vara ett faktum, att de juris studerande varit och fortfarande äro i
väsentlig män hänvisade till begagnande af otryckta — d. v. s. på vanligt
sätt. handskrifna eller, såsom i Upsala sedan flera år tillbaka lärer vara
vanligt, medelst användande af s. k. hektograf mångfaldigade — anteck-
ningar efter akademiska föreläsningar. Som dylika anteckningar enligt
sakens natur ofta äro ofullständiga eller eljest felaktiga, lärer icke kunna
betviflas, att i samma mån de bilda grundvalen för studierna, dessas
resultat blifva osäkra och bristfälliga. Det är emellertid icke hänsynen
till den studerande ungdomens behof, som närmast gifvit mig anledning
att fästa uppmärksamhet vid hithörande förhållanden. Frågan berör näm¬
ligen omedelbart lagskipningen, och det är förnämligast på denna grund
jag ansett mig böra upptaga densamma. Domaren och den administrative
ämbetsmannen måste, för att rätt kunna tolka lagens bestämmelser, äga
— 1899 —
94
till sitt förfogande annan litteratur än lagen själf. Om man nu särskilt
fäster sig vid utöfningen af domarekallet, har ju domaren i regeln ej tid
och ofta ej heller fallenhet att på egen hand företaga några djupgående
undersökningar, och i hvarje fall underlättas domarens arbete väsentligen,
likasom ock resultatet däraf varder pålitligare, om han till ledning för
sitt omdöme har att tillgå vetenskapliga utläggningar af de lagar, han
skall tillämpa. Det torde därför med fog kunna påstås, att en säker
rättsskipning ovilkorligen förutsätter en god juridisk litteratur. Och hvad
som i sådant hänseende i främsta rummet behöfves är praktiskt uppstäda
läroböcker, som fullständigt redogöra för lagarnes förhistoria, lagbudens
rätta mening och grund samt deras hittillsvarande tillämpning, äfvensom
för nutida förslag till lagarnes förbättring.
Till att utarbeta dylika läroböcker, ägnade att på samma gång be¬
gagnas vid de akademiska studierna och bilda hjälpredor för den praktiske
Juristen, hafva enligt sakens natur universitetens juris professorer de
största förutsättningar. Af dem har ock såväl under senaste tiden som
därförut en ganska betydlig författareverksamhet utvecklats. Att denna,
såsom ofvan framhållits, likväl icke räckt, till att fylla behofvet af läro¬
böcker, torde bero på flera omständigheter. I detta hänseende må erinras,
hurusom de akademiska lärarne i ett land som vart äio till antalet få,
äfvensom att deras tid är i hög grad upptagen af examensbestyr och andra
ämbetsgöromål. Ej heller torde den omständigheten vara utan betydelse,
att juris professorer mycket användas i andra allmänna värf och ej sällan
befordras till andra ämbeten samt därigenom hindras att utföra de planer,
de må hafva haft beträffande sådan författareverksamhet, hvarom fråga
är. Slutligen kan antagas, att ekonomiska hänsyn äfven kunna göra sig
gällande. Det ifrågavarande synnerligen svåra arbetet torde i regeln vara
Jämförelsevis litet lönande eller åtminstone till sitt ekonomiska resultat
osäkert, då den köpande publiken kan blifva ganska liten.
Orsakerna må nu vara hvilka som hälst, den brist, som i ifråga¬
varande hänseende förefinnes, är af allvarlig beskaffenhet, och då det blifvit
af eu redan allt för lång tids erfarenhet till fullo bestyrkt, att bristen ej
kan antagas blifva genom enskild företagsamhet afhjälpt, kan jag ej finna
annat, än att staten bör i sitt eget intresse låta sig angeläget vara, att
åtgärder i berörda syfte varda vidtagna. Huru ett sådant statens in¬
gripande lämpligast skulle i detalj ordnas, därom kunna meningarne utan
tvifvel vara delade. Jag föreställer mig, att uppdrag att författa läro¬
böcker i de särskilda delar af den svenska positiva rätten, hvari tidsenliga
läroböcker nu saknas, borde lämnas åt lämpliga personer, därvid de
juridiska fakulteternas lärare väl i främsta rummet borde komma i åtanke,
- 1899—
95
men äfven praktiska jurister med vetenskapliga intressen kunde ifråga¬
komma, De utsedda personerna borde vidare, i den mån sådant vore
möjligt, beredas befrielse från sina andra göromål, och nödigt blefve säker¬
ligen därjämte, åtminstone i vissa fall, att statsanslag för ändamålet be¬
viljades.
Jag har ansett denna fråga vara af sådan betydelse, att jag trott
. mig, med stöd af 19 § af instruktionen för justitieombudsmannen, böra
inför Eders Kongl. Maj:t framlägga densamma till den uppmärksamhet,
Eders Kongl. Maj:t må finna saken förtjäna.»
Om s. k. arrenden af domsagor.
I slutet af år 1877 och början af år 1878 gjorde 79 häradshöfdingar
i sju särskilda till Kongl. Maj:t ingifna ansökningar af samma innehåll
framställning, bland annat därom, att åt häradshöfdingarne i riket måtte
beredas rättighet till åtnjutande af pension, i likhet med hvad som blifvit
hofrätternas jämte andra ämbets- och tjänstemän förunnadt. Till stöd
för denna framställning anförde sökandena, att då de genom den reglering
af häradshöfdingarnes löneförmåner, som skett år 1874, blifvit tillförsäk¬
rade, att om de genom sjukdom eller ålder icke kunde förvalta sitt ämbete,
de i allt fall finge behålla hela lönen, det vore mindre ur synpunkten af
egen fördel, än med afseende å frågans vigt för rättsskipningen i dess
helhet och för den talrika klass af extraordinarie tjänstemän, som hade
billiga anspråk på befordran, sökandena anhölle om rätt till pension; och
yttrade sökandena vidare, att ingen väl kunde förneka, att det nuvarande
förhållandet, som föranledde därtill, att häradshöfding tvingades att bibe¬
hålla sitt ämbete, äfven då lian af ålder och sjuklighet hindrades att själf
utöfva detsamma, vore synnerligen menligt för rättsskipningen, hvilken
dymedelst uti en stor del af rikets domsagor måste uppehållas genom ofta
ombytta vikarier, under det att den ordinarie tjänstinnehafvaren åtnjöte
ständig ledighet.
Häradshöfdingarnes ifrågavarande framställning föranledde Kongl.
Maj:t att till Riksdagen aflåta en proposition om rätt till pension för härads¬
höfdingar in. in., och sedan Riksdagen bifallit hvad Kongl. Maj:t sålunda
föreslagit, utfärdades af Kongl. Maj:t den 7 juni 1878 en kungörelse i
ämnet. Genom nämnda kungörelse förklarades häradshöfding berättigad
att från och med månaden näst efter den, då lian efter fylda 65 lefnads-
och 35 tjänsteår från ämbetet afgått, under sin återstående lifstid uppbära
— 1899 —
96
en årlig pension af 5,000 kronor, i sammanhang hvarmed stadgades, att
häradshöfding, som utnämndes efter den 7 juni 1878, skulle vara förpligtad
att vid fylda 70 års ålder från ämbetet afgå.
De häradshöfdingar, som utnämnts före den 7 juni 1878, är o således
berättigade till pension efter fylda 65 lefnads- och 35 tjänsteår, men desse
häradshöfdingar äro icke förpligtade att vid viss ålder afgå från ämbetet,
utan kunna, äfven sedan de af ålder eller sjukdom blifvit urståndsatte att
utöfva sitt ämbete, däri kvarstå samt låta vikarier förvalta detsamma.
Förhållandet är också, att åtskillige före 1878 utnämnde, numera pensions-
berättigade häradshöfdingar pläga, såsom det heter, utarrendera sina. dom¬
sagor till obefordrade jurister, h vilka förordnas till häradshöfdingarnes vikarier
samt förbinda sig att af de med ämbetet förenade tjänstgöringspenningar och
sportler såsom arrende afstå en större eller mindre del till häradshöfdingarne.
Att ett sådant bruk måste vara till skada för rättsskipningen, är uppen¬
bart. Förutom de skadliga påföljder, som i sådant hänseende framhållits
i häradshöfdingarnes ofvanberörda framställning, medför sagda bruk ej
sällan den olägenheten, att vikarierna, hvilka i regeln äro män i en ålder
af 35 å 40 år, få åtnöja sig med en i förhållande till ämbetets vigt allt
för ringa aflöning.
Jag har förskaffat mig uppgifter beträffande vikariernas aflönings-
vilkor i några domsagor, hvilka innehafvas af pensionsberättigade härads¬
höfdingar, som sedan två eller flera år tillbaka åtnjutit fullständig ledighet
från domareämbetet. En af desse häradshöfdingar uppbär årligen från sin
domsaga, lönen inberäknad, 8,600 kronor, hvarifrån dock böra afräknas
omkring 300 kronor såsom godtgörelse för bostad, som af häradshöfdingen
upplåtits åt vikarien. Denne vikaries vilkor hafva förr varit ännu sämre.
Fn annan af ifrågavarande häradshöfdingar, hvilken tillförene under sin
ledighetstid haft en sammanlagd inkomst af ämbetet af 8,200 kronor
årligen, har under år 1898 nedsatt sina anspråk till 7,200 kronor. En
af desse häradshöfdingar åtnjuter från sin domsaga sammanlagdt 7,000
kronor årligen, hvaremot två af dem åtnöja sig den ene med 5,650 kronor
samt den andre med 5,500 kronor. Då häradshöfdings lön är bestämd till
4,500 kronor, uppbär följaktligen enhvar af de häradshöfdingar, som med
nyssberörda uppgifter afses, minst 1,000 kronor af de för ifrågavarande
ämbeten anslagne tjänstgöringspenningar. De tre förstbemälte härads¬
höfdingarne uppbära i själfva verket alla tjänstgöringspenningarne samt
därjämte en större eller mindre del af sportelinkomsterna.
Det förtjänar ihågkommas, att samtlige de häradshöfdingar, hvilkas
inkomster af deras domsagor nu angifvits, hafva deltagit i ofvan omför-
mälta framställning till Kongl. Maj:t. Desse häradshöfdingar ville alltså
- 1899 -
97
vid tiden för framställningen komma i åtnjutande af pensionsrätt, på det
att de ej skulle behöfva framdeles stå i vägen för de extraordinarie
tjänstemännens befordran, och på det att de ej skulle å sin ålderdom
tvingas att till skada för rättsskipningen bibehålla sina ämbeten. Nu där¬
emot, då tiden för dem. är inne att infria det löfte, de sålunda måste
anses hafva gifvit att på sin ålderdom begagna sig af den begärda pensions¬
rätter tveka de ej att till skada för rättsskipningen kvarstå i sina ämbeten
och sålunda motarbeta de extraordinarie tjänstemännens billiga anspråk
på befordran och skälig lön för sitt arbete!
Ytterligare exempel af enahanda slag som de nu anförda skulle kunna
åberopas, men dessa må anses tillräckligt belysande. Att ständigt tjänst¬
ledige ämbetsmän, hvilka hafva rätt till en årlig pension af 5,000 kronor,
sålunda år efter år uppbära betydliga belopp af tjänstgöringspenningar
och sportler, som äro afsedda att komma deras vikarier till godo, måste
betecknas såsom ett missbruk, hvilket desto mindre borde tålas, som
gällande lag, rätteligen tillämpad, erbjuder ett verksamt medel däremot.
I kongl. cirkuläret den 5 juni 1874 angående reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner stadgas nämligen i tredje punkten, att häradshöfding, som
åtnjuter fullständig ledighet från utöfning af sitt ämbete, skall till vikarien
afstå tjänstgöringspenningar, sportler och förvaltningskostnadsbidrag för
tjänstledighetstiden, såvida ej, i det fall att ledigheten ej öfverstiger sex
månader, häradshöfdingen, efter hofrättens medgifvande, med vikarien
träffat aftal om dennes aflöningsvilkor. Af detta stadgande synes följa,
att häradshöfding, som sedan mer än sex månader tillbaka åtnjuter full¬
ständig ledighet från sitt ämbete, icke under något förhållande äger upp¬
bära med ämbetet förenade tjänstgöringspenningar, sportler eller förvalt¬
ningskostnadsbidrag. Skulle emellertid en sådan tolkning af stadgandet
kunna göras gällande, att ständigt tjänstledig häradshöfding, hvilken erhåller
ledighet högst sex månader i sänder, äger att med sin vikarie träffa aftala
om dennes aflöningsvilkor, så gäller i allt fall, att sådant aftal ej får äga'
rum utan vederbörande hofrätts medgifvande. Och hofrättens medgifvande
borde icke vara att förvänta i de fall, då fråga är om ständigt tjänstledig
pensionsberättigad häradshöfdings aftal med vikarie.
Förevarande bestämmelse i 1874 års cirkulär förutsätter för sin till¬
lämplighet, att häradshöfdings tjänstledighet är fullständig. Däraf lärer
emellertid ingalunda kunna dragas den slutsatsen, att häradshöfding i
det fall, att ledigheten ej är fullständig, utan häradshöfdingen själf ut¬
öfver någon ringa de! af domareämbetet, är berättigad att komma i
åtnjutande af tjänstgöringspenningarne och sportlerna i allmänhet. Härtill
kommer, att häradshöfding ej kan anses befogad att själf efter behag fördela
•fuslititombudsmannens (linietsberciltelse till 18b!9 ars Kikttday. 13
98
domaregöromålen emellan sig och sin vikarie, utan måste hofrätten antagas
äga att för hvarje fall pröfva lämpligheten af dylik föreslagen fördelning.
Det torde af hvad ofvan anförts framgå, att hofrätterna med stöd af
tredje punkten i cirkuläret den 5 juni 1874 äga befogenhet att förbjuda
ifrågavarande aftal emellan ständigt tjänstledige pensionsberättigade härads-
höfdingar samt deras vikarier, och då dylika aftal lända till obestridlig skada
för rättsskipningen, vore det önskvärdt, att hofrätterna funne sig föranlåtna
att begagna sig af sin nämnda befogenhet och sökte göra ett slut på det
ifrågavarande redan för öfver 20 år sedan af häradshöfdingarne själfve
allmänneligen öfver klagade missbruket. Följden af ett sådant hofrätternas
ingripande skulle visserligen kunna blifva, att någon gång en äldre härads¬
höfding skulle fortsätta med förvaltningen af ämbetet äfven efter det han
upphört att vara fullt tjänstbar, men ett sådant förhållande kunde ju ej
länge få fortfara, och regeln skulle säkerligen blifva, att ifrågavarande
äldre häradshöfdingar, vid det förhållande att pensionen är större än lönen,
begärde afsked från sina ämbeten.
Det förekommer under stundom redan under nuvarande förhållanden,
att en och annan häradshöfding på ålderdomen själfmant drager sig till¬
baka från sitt ämbete, och genom den i kungörelsen den 7 juni 1878
meddelade föreskriften, att därefter utnämnd häradshöfding är förpligtad
att vid fylda 70 års ålder afgå från ämbetet, är sörj dt därför, att de
värsta missbruken i en framtid måste upphöra. Men de nuvarande miss¬
förhållandena utöfva en så menlig inverkan på rättsskipningen och äro i
öfrigt af en så anstötlig beskaffenhet, att jag ansett mig böra härmed fästa
den allmänna uppmärksamheten å vigten däraf, att de varda undanröjda.
Framställning till Riksdagen i fråga om inskränkning af
häradshöfdingarnes tjänstledighet.
I 1 kapitlet 10 § rättegångsbalken stadgas: »Nu häfver häradshöfding
förfall, att han sitt ämbete ej förrätta kan; kungöre det hofrätten. Pröfvas
det lagligt; förordne hofrätten en skicklig man, som ämbetet i hans ställe
förestår.» Då häradshöfdingarne icke såsom andra ämbetsmän åtnjuta
någon lagstadgad semester, har berörda föreskrift vunnit tillämpning icke
allenast i de fall, då häradshöfdingarne haft laga förfall i egentlig mening,
utan äfven då de önskat ledighet för att bereda sig någon tids hvila från
arbetet eller för annan enskild angelägenhet. Enligt en antagligen mycket
gammal praxis åtnjuta häradshöfdingarne af sådan anledning mycken
ledighet. Man hade möjligen kunnat antaga, att hofrätternas välbetänkta
genom Svea hofrätts cirkulär den 2 oktober 1893 kungjorda beslut att
— 1899 —
99
icke vidare utnämna vice häradshöfdingar skulle föranleda att härads-
hördingarne väsentligen mera än förut skulle kommit att själfve förvalta
små ämbeten. Vikariaten för häradshöfdingarne borde nämligen i följd af
sagda beslut hafva mistat något af sin lockelse hos de unge juristerna
Och någon ändring _ till det bättre torde i fråga om utsträckningen af
häradshöfdingarnes tjänstledighet tilläfventyrs hafva inträda men väsentlig
är i allt fall den förändringen icke.
Jag har låtit verkställa undersökning angående häradshöfdingarnes
ledighet under åren 1896 och 1897. För öfverskådlighetens skull hafva
därvid endast medtagits de domsagor, i hvilka jämlikt förordningen den
17 maj 1872 tio allmänna tingssammanträden årligen hållas, och har under¬
sökningen således omfattat 21 af de under Svea hofrätt lydande domsagor,
alla de 17 domsagor, som lyda under hofrätten öfver Skåne och Blekinge
samt åt domsagorna under Göta hofrätt 33 för år 1896 och 34 för år
1897. Enligt ifrågavarande undersökning har ledighet från häradshöfdinge-
åmbetets utöfvande beviljats för följande antal dagar, i medeltal för hvarje
domsaga, nämligen: i domsagorna under Svea hofrätt 124 dagar år 1896
och 142 dagar år 1897, i domsagorna under Göta hofrätt 138 dagar år
1896 och 158 dagar år 1897 samt i domsagorna under hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 111 dagar år 1896 och 102 dagar år 1897. Från följande
antal allmänna sammanträden, i medeltal för hvarje domsaga, hafva de
särskilda hofrätterna under nämnda år beviljat ledighet, nämligen- Svea
hofrätt från 5,29 år 1896 och 5,38 år 1897, Göta hofrätt från 5,88 år 1896
och 6,24 år 1897 samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge från 4 71 år
1896 och 5 år 1897.
Med stöd af dessa siffror, och då någon väsentlig olikhet i förevarande
hänseende ej kan antagas föreffnnas emellan, å ena sidan, de domsagor, i
hvilka nyssnämnda förordning tillämpas, samt öfriga domsagor, å andra
sidan, lärer man kunna påstå, att mer än hälften af de allmänna tinqs-
sammanträdena i de förra och af de lagtima tingen i de senare förrättas
af vikarier. Anledningarne till dessa vikariat äro mångahanda. Åtskillige
äldre häradshöfdingar åtnjuta ständig ledighet, och ej få häradshöfdingar
åro under längre tider tjänstledige för fullgörande af allmänna uppdrag
hvartill komma såsom ytterligare anledningar sjukdomsfall, vårdandet af
enskilda angelägenheter, andra ämbetsgöromål, hälsans vårdande o. s. v.
I fråga om de särskilda anledningar, för hvilka ledighet beviljats,
visar sig, att inom de domsagor, som undersökningen omfattat, ledighet under
aren 1896 och 1897 erhållits för andra ämbetsgöromål och enskilda ange-
.afe. etcr m'ns* * och i några fall ända till 6 allmänna sammanträden
i följande antal domsagor, nämligen: under Svea hofrätt år 1896 i 10 och
— 1899 -
100
år 1897 i 6 domsagor, under Göta hofrätt år 1896 i 12 och år 1897 i
15 domsagor samt under hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i
8 och år 1897 i 11 domsagor. I afseende å ledighet för enskilda ange¬
lägenheter ensamt ställa sig siffrorna för ledighet från minst 4 allmänna
sammanträden sålunda: under Svea hofrätt år 1896 icke i någon och. år
1897 i en domsaga, under Göta hofrätt år 1896 i 7 och ar 1897 i 8
domsagor samt under hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i 8
och år 1897 i 10 domsagor. För andra ämbetsgöromål, enskilda ange¬
lägenheter samt hälsans vårdande, hvilket sistnämnda uttryck i vissa fall
synes betyda detsamma som nödig hvila från arbetet, men i andra fall
torde hafva afseende å verklig sjukdom eller sjuklighet, har ledighet
beviljats från minst 4 allmänna sammanträden i följande antal domsagor,
nämligen: under Svea hofrätt år 1896 i 10 och år 1897 i 11 domsagor,
under Göta hofrätt år 1896 i 21 och år 1897 i 19 domsagor samt under
hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i 9 och år 1897 ill domsagor.
Det framgår alltså af dessa sifferuppgifter, att det ej är ovanligt,^ att
häradshöfdingar utan laga förfall i egentlig mening åtnjuta ledighet, från 4
eller flera af'de 10 allmänna ting ssammanträden, som årligen hållas.uti ifråga-
komna domsagor. Medräknas äfven de fall, då ledighet beviljats från 3
allmänna tingssammanträden under ett år, ökas förberörda siffror ganska
väsentligt.
Man har i vårt land på göda grunder varit angelägen att bereda
domarena på landet en synnerligen oberoende och sjålfständig ställning.
Vid sådant förhållande är det en märklig företeelse, att man i den stora
utsträckning, hvarom ofvan omförmälta sifferuppgifter närmare upplysa,
medgifver häradshöfdingarne att utan verkligt laga förfall . öfverliltima
ämbetet till vikarier, om hvilka i regeln måste sägas, att de ej alls besitta
den själfständiga och oberoende ställning, som man varit angelägen att
tillförsäkra häradshöfdingarne. Då vidare kontinuitet vid ledningen af
rättsförhandlingarne är af mycken vigt, isynnerhet i vårt land, där de
större rättegångsmålen vanligen ej afgöras efter en förhandling, utan en
eller flera gånger uppskjutas, äro de upprepade vikariaten vid härads¬
rätterna jämväl från den synpunkten att betrakta såsom en anmärknings¬
värd företeelse. Än värre är emellertid, att häradshöfdingarnes vikariei
måste anses ej sällan sakna tillräcklig kompetens att leda tingsförhand-
lingarne samt utreda och afgöra målen. Det år nämligen en allmän sed,
att till vikarier för häradshöfdingarne förordnas deras unga juridiska
biträden, hvilka ej behöfva åberopa andra grunder i fråga om sin kompetens,
än att de aflagt juridisk examen samt ett eller annat år biträdt med tings-
göromålen.
1899 -
101
I detta sammanhang bör dock ej lämnas oanmärkt, att det under
stundom inträffar, att häradshöfdingarne under många år behålla samma
juridiska biträden, hvilka då få ofta vikariera för dem och sålunda efter
hand förvärfva sig duglighet i ämbetet. I hvilken utsträckning en sådan
praxis råder, är jag ej i tillfälle att närmare utreda.
Det måste i fråga om de juridiska biträdenas kompetens att förvalta
domareämbetet på landet fasthållas, att vilkoren för kompetens i sådant
hänseende måste ställas mycket högt. Häradsrättens ordförande är ju den
ende rättsbildade ledamoten i domstolen, och rättsskipningens beskaffenhet
beror alltså i väsentlig mån af hans domareegenskaper. Goda domare-
egenskaper hos mycket unge män lära väl emellertid vara ganska sällsynta.
Äfven om ifrågavarande juridiska biträden äro utrustade med ett godt
omdöme, är detta dock ännu alltför oöfvadt, och äfven om de gjort goda
teoretiska studier, har deras lagkunskap ännu ej hunnit blifva lefvande
och fullt användbar. De sakna hvad som för domaren är af allra största
vigt, erfarenhet, såväl juridisk erfarenhet som lefnadserfarenhet. Nu äro
visserligen de flesta rättegångsmålen af jämförelsevis enkel beskaffenhet,
men äfven vid många af dessa mera enkla mål fordras god takt hos
domaren samt en viss förmåga att »laga efter lägligheten», såsom det
heter i domarereglorna. Och vid de svårare och vidlyftigare målen möta
för den unge vikarien ofta betydliga svårigheter. Med hänsyn till de
grunder, enligt hvilka den svenska processordningen är inrättad, måste
ju domaren i underrätten utöfva en stark processledande verksamhet.
Men en oerfaren domare, som i ett inveckladt mål ej alltid förmår ur¬
skilja de synpunkter, hvarifrån han rätteligen bör betrakta detsamma,
kan ej vara rätte mannen att i ett sådant mål verkställa den nödiga ut¬
redningen. Därför blifver mången gång utredningen i dylika mål ganska
otillfredsställande. Häradshöfdingen kan visserligen vid ett följande ting
söka godtgöra hvad som försummats, men förhållandena kunna vara sådana,
att tillfälle ej vidare erbjudes att i nödiga delar komplettera utredningen,
och i allt fall kan det ej vara med god ordning öfverensstämmande, att
man tillåter oerfarne domare att experimentera med rättsskipningen, i
tanke att deras misstag framdeles skola rättas.
Rättvisligen bör visserligen erkännas, att åtskilligc af ifrågavarande
unge vikarier lyckas jämförelsevis ganska väl besegra de svårigheter, som
möta dem, men å andra sidan vågar jag påstå, att det nu rådande sy¬
stemet, att till häradshöfdingarnes vikarier regelbundet förordnas deras
biträden, under stundom föranleder, att till vikarier förordnas personer,
som måste anses fullkomligt olämplige till domare. Det kan icke af den
sakkunnige förnekas, att det då och då inträffar, att unge jurister, om
— 1899 -
102
hvilka hvar man, som känner dem, kan med visshet påstå, att de icke
i den mogna åldern kunna blifva häradshöfdingar, gång efter annan i
ungdomsåren förordnas att förvalta häradshöfdingeämbetet och hålla ting.
Ett sådant neddragande af domareämbetet måste ju vara ägnadt att i hög
grad minska förtroendet för rättsskipningen och att undergräfva domare¬
maktens auktoritet.
Den ofvan framstälda uppfattningen, att häradshöfdingarnes juridiska
biträden i regeln icke kunna anses fullt kompetente att förvalta domare¬
ämbetet, torde knappt på något sakkunnigt håll bestridas, men en ganska
allmän åsigt synes förefinnas, att ifrågavarande biträdens täta vikariat för
häradshöfdingarne ej gärna kunna undvikas. Man plägar påstå, att härads-
höfdingarne måste hafva mycken ledighet, samt grunda denna åsigt på
tre särskilda skäl. Man åberopar den omständigheten, att häradshöf¬
dingarnes göromål äro mycket ansträngande, så att de af sådan anledning
behöfva mycken ledighet. Vidare plägar anföras, att göromålen under
stundom äro så vidlyftiga, att häradshöfdingarne ej kunna medhinna ar¬
betet, med mindre än att de få öfverlämna ämbetet till en vikarie och
under ledighetstiden själfve, ostörde af de löpande göromålen, syssla med
ett eller annat till domaregöromålen hörande arbete. Slutligen åberopas,
att tillfälle till öfning måste i rikt mått beredas de unge juristerna, på
det att alltid skicklige personer måtte finnas i beredskap att intaga de
afgående domarenas platser.
Hvad det förstnämnda skälet angår, så är det sannt, att häradshöf¬
dingarne hafva ett strängt arbete, hvilket kräfver, att en lämplig tids
hvila från arbetet beredes dem. Detta förhållande kan emellertid inga¬
lunda sägas motivera, att häradshöfdingarne för enskild angelägenhet eller
hälsans vårdande erhålla ledighet från ända till 4 eller 5 af de 10 allmänna
tingssammanträden, som hållas om året, eller från motsvarande antal lagtima
ting i de domsagor, där 1872 års förordning om tingssammanträden ej vunnit
tillämpning. Häradshöfding bör nämligen i regeln kunna bereda sig minst en
månads ledighet å tid under sommaren, då de ordinarie tingsgöromålen hvila,
och beräknar man, att han behöfver ytterligare en månads ledighet, så
skulle däraf följa, att i de domsagor, där tingssammanträden hållas,
häradshöfding af nu ifrågavarande anledning ej skulle behöfva ledighet
från mera än ett allmänt sammanträde om året. Blefve det därför stad¬
gadt, att häradshöfding ej utan verkligt laga förfall finge ledighet från
flera än ett eller möjligen två allmänna sammanträden om året eller motsva¬
rande antal lagtima ting i de domsagor, där 1872 års förordning ej tillämpas,
till hvilket stadgande borde tilläggas, att häradshöfding ej ägde utan
verkligt laga förfall erhålla ledighet från domareämbetet utöfver viss lämplig
- 1899 -
103
tid om året eller från syner, måste enligt min uppfattning häradshöf-
dmgarnes berättigade anspråk på ledighet af nu ifrågavarande anledning
anses hafva blifvit tillräckligt beaktade.
. finnas emellertid domsagor, där göromålen äro synnerligen vid-
lyftxga och betungande, så att häradshöfdingame äro benägne att vinna
befrielse från ett eller annat ting eller tingssammanträde allenast af den
orsak, att de vilja ostörde sköta andra ämbetsgöromål. Då göromålen äro
så betydliga, att en dylik anordning ofta finnes vara nödig, synes man
hafva skäl antaga, att. en sådan domsaga är för stor och därför bör delas.
Vid ett mera tillfälligt hopande af göromål torde böra ifrågasättas, om
det ej är en riktigare lösning af svårigheterna, att häradshöfdingen själf
håller tingen och alltså bibehåller ledningen af arbetet samt anförtror
mera af de öfriga göromålen än eljest är'brukligt åt sina juridiska bi¬
träden, än att häradshöfdingen öfverlämnar tingen åt en vikarie. För¬
rättandet af tingen är ju det vigtigaste arbetet, och det vigtigaste arbetet
bör väl domaren förbehålla sig själf. Förhållanden kunna emellertid obe-
stndligen förekomma af sådan beskaffenhet, att häradshöfding skäligen ej
bör förvägras ledighet för skötandet af andra ämbetsgöromål, men att
hans juridiska biträden i främsta rummet skola komma i åtanke att under
sådan ledighet för honom vikariera, synes ej kunna anses lika obestridligt.
några trakter af landet äro de vidlyftiga och ofta påkommande
ransakningarne med häktade personer ägnade att väsentligen öka härads-
höfdmgarnes arbetsbörda. Det vore därför måhända lämpligt, att det
toges. i öfvervägande, huruvida till lättnad i arbetet i vissa doinsao-or
ständige brottmålsdomare borde förordnas jämväl i andra län, än hittills
skett. Att häradshöfdingame befrias från dylika ransakningar, synes vara
mycket ändamålsenligare, än att de befrias från att hålla ett eller flera
lagtima ting eller allmänna tingssammanträden.
Det skäl, hvarpå man vid försvaret för häradshöfdingarnes täta ledi<r-
heter lägger den största vigten, är det förmenta behofvet af mycken öfning
i domaregöromål för deras unga biträden. Det synes dock vara en själf-
klar sak, att domarekårens rekrytering rimligen ej kan kräfva så extra-
ordinära anstalter, att rättsskipningen på landet måste, såvidt angår för-
rättandet af ting, i ett ej ringa antal domsagor under nära halfva året
besörjas af oerfarna vikarier. Rekryteringen af tjänstemän sker på andra
områden utan dylika särskilda anordningar, och det finnes ingen anledning
antagii, att icke de ledigheter, som på naturligt sätt uppkomma, skulle
vara fullt tillräckliga för ifrågavarande ändamål, i all synnerhet om råd-
stufvurätterna, i motsats mot hvad hittills i allmänhet varit förhållandet,
finge deltaga i den första utbildningen af de unge juristerna. Förhållandet
— 189!) -
104
har hittills varit, att rådstufvurätterna rekryterats med personer, som fått
sin första utbildning vid häradsrätterna, utan att rådstufvurätterna i någon
af sevärd mån deltagit i utbildningen af de jurister, som blifvit härads-
höfdingar eller ledamöter af öfverrätter. De kollegialt inrättade stads-
domstolarne med en eller derå litterata rådman äro dock vida bättre läm¬
pade att användas v id de unge juristernas första utöfning af domarekallet
än häradsrätterna, där ordföranden är den ende rättsbildade ledamoten.
Man synes vid uppställandet af den fordran, att häradshöfdingarne
måste åtnjuta mycken ledighet för att bereda de unge tillfälle till öfning,
förbise, att det är en mycket god skola för den unge juristen att vistas
hos en häradshöfding och biträda honom med de mångskiftande domare-
göromålen, äfven om han ej får förrätta några ting. Att leda tingsför-
handlingarne och att döma äro visserligen de mest maktpåliggande och
jämväl de mest lärorika af domaregöromålen, men de öfriga göromålen
'kräfva det mesta arbetet, och den, som med vaket intresse deltager i dem,
förbereder sig på bästa sätt för domareämbetets utöfning, hälst han ju
såsom protokollsförare vid tingen får noga följa tingsförhandlingarne, samt
han kan bereda sig tillfälle att under häradshöfdingens ledning öfva sig
i författandet af utslag. En dylik för den rättssökande . allmänheten
ofarlig öfning är mera att rekommendera än den för tidiga öfningen
såsom rättens ordförande. Enligt min uppfattning vore det önskvärdt,
att en sådan ordning för den unge juristens utbildning kunde införas,
att han först vistades såsom biträde under t. ex. två år hos en härads¬
höfding, utan att erhålla förordnanden att hålla ting af något slag, men
möjligen med rätt att efter viss tids tjänstgöring uppehålla härads¬
höfdingens ämbete vid kortare ledigheter emellan tingen, att han där¬
efter finge förordnanden såsom adjungerad ledamot af rådstufvurätt,
samt så förberedd började tjänstgöra i hofrätt, som, därest han befunnes
lämplig för domarevärf, använde honom dels såsom vikarie för härads-
höfdingar och dels i hofrätten. En sådan anordning af de unge juristernas
uppfostran för sitt blifvande kall skulle medföra den fördelen, att man
finge någon garanti därför, att det vore de blifvande domarena, som er-
hölle förordnanden att förrätta ting. Såsom förhållandena nu gestalta sig,
torde man kunna antaga, att ett mycket stort antal af de unge män, som
nu tillåtas att öfva sig såsom ordförande i häradsrätterna under före¬
vändning, att deras utbildning till domare kräfver sådan öfning, icke i
den mogna åldern blifva domare. Såsom bekant har det varit vanligt,
att många af häradshöfdingarnes biträden blifvit advokater, landstats¬
tjänstemän, tjänstemän inom andra grenar af administrationen o. s. v.,
och någon väsentlig förändring till det bättre torde härutinnan under nu¬
varande förhållanden ej vara att förvänta. Häradsrätterna hafva dock eu
- 1899 —
105
vida vigtigare uppgift i samhället, än att man borde tillåta, att de så-
lunda allmänt användas såsom uppfostringsanstalter för andra yrken och
ämbeten än domarens.
Ehuru det sålunda enligt min tanke vore önskvärdt, att de unge
juristerna under sina läroår hos häradshöfdingarne ej finge förrätta ting,
synes en sådan anordning knappt vara möjlig att praktiskt genomföra.’
Redan den omständigheten, att häradshöfdingarne antagligen framdeles
likasom nu komma att begära sin hufvudsakliga ledighet samtidigt, näm¬
ligen under sommaren, skulle kunna vålla, att tillräckligt många vikarier
ej funnes för hofrätterna disponibla utan anlitande af häradshöfdingarnes
biträden. Här ma erinras, att häradshöfdingarnes biträden såsom vikarier
hafva framför andra jurister ett företräde, hvars betydelse ej bör under¬
skattas. De hafva, nämligen under en längre tids vistelse hos den härads¬
höfding, som de biträda, ej blott gjort sig förtrogne med den i domsagan
rådande praxis vid behandlingen af förekommande ärenden, utan äfven
angående personer och förhållanden i orten förvärfvat en kännedom, som
år af en viss vigt för en domare. Då emellertid häradshöfdingarnes
biträden af skäl, som ofvan framhållits, måste från andra synpunkter
anses mindre lämpliga, till vikarier för häradshöfdingarne, borde deras
vikarierande i allt fall inskränkas till det minsta möjliga.
Af ofvanstående framställning torde hafva framgått, att de skäl, som
plåga åberopas till stöd därför, att häradshöfdingarne måste åtnjuta mycken
ledighet från domareämbetet, ej tillräckligt motivera ett sådant förhållande.
De verkliga grunderna till uppkomsten och vidmakthållandet af den här¬
utinnan rådande praxis torde ock vara att söka i andra omständigheter.
Häradshöfdingarne behöfva i allmänhet i följd af göromålens mängd ett
eller flera juridiska biträden. Dessas aflöning är i regeln jämförelsevis
ringa. Understundom åtnjuta de ingen lön, och det har till och med
förekommit, att unge jurister, för att erhålla tingsplatser, fått till härads-
höfdingar betala ganska stora arfvoden. När biträdena vikariera för härads¬
höfdingarne, är regeln, att de ej få någon del i sportlerna och ännu
mindre i. tjänstgöringspenningarne, utan deras aflöningsvilkor äro desamma
under vikariatstiden, som under den tid, då de biträda häradshöfdingen.
Häradshöfdingarne hafva alltså ej såsom andre ämbetsmän någon ekonomisk
olägenhet däraf, att de begära mycken ledighet. Denna omständighet i
förening med häradshöfdingarnes naturliga önskan att bereda sina biträden
en fördel har föranledt, att häradshöfdingarne ej varit obenägne att ofta
begära ledighet. Härtill hafva i vissa fall kommit såsom ytterligare motiv
för dem att i ifrågavarande hänseende gynna sina biträden dessas ej
sällan förekommande slägtskapsförhallanden eller andra relationer till
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag. 14
106
häradshöfdingarne eller deras vänner. Häradshöfdingarnes och bilrä-
denas intresse^, hafva sålunda kommit att med hänsyn till ledighetstidens
utsträckning sammanstämma. Det är härutinnan samt i den omständig¬
heten, att hofrätterna sedan äldre tider tillhaka visat endast ringa mot¬
ståndskraft mot häradshöfdingarnes och biträdenas sammanstämmande
önskningar om mycken ledighet för de förre, soja man enligt min tanke
har atf söka den verkliga förklaringen däraf, att ifrågavarande praxis upp¬
stått och vidmakthållits.
På grund af hvad jag anfört anser jag det vara af vigt för rättsskip¬
ningen vid underdoipstolarne på Jandet, att häradshöfdingarnes tjänstledig¬
het väsentligen begränsas, och får jag därför härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte, i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga
åtgärder till lagstadgad inskränkning af häradshöf¬
dingarnes tjänstledighet.
Ämbetsresan år 1898.
Under nästlidna år har jag företag^ en ämbetsresa, som omfattat
Jönköpings och Blekinge län samt större delen af Kristianstads län. Jag
har därvid besökt hofrätterna i Jönköping och Kristianstad, vederbörande
länsstyrelser, domhafvande och stadsdomstolar samt de öfiiga myndighet!;!,
hvilkas förvaltning justitieombudsmannen under sina ämbetsresor plägar
a-ranska. Tillika har jag inspekterat länscellfängelserna, tvångsarbets-
anstalten i Karlskrona och vederbörande kronohäkten samt genom, besök i
öfriga häkten gjort mig underrättad om deras beskaffenhet. Slutligen har
j a.o- ägnat vederbörlig uppmärksamhet åt arkiven. . _ .
Angående de iakttagelse*’ eller anmärkningar, jag under resan. vant i
tillfälle att göra, hänvisar jag till det under densamma förda diarium,
hvilkef tillika med justitieombudsmansexpeditionens diarium och registratur
kommer att till Riksdagens lagutskott för granskning öfverlämnas.
- I89i) -
107
Handlagda klagomål dfcii anstälda åtal.
Vid 1898 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under
handläggning härstädés ............... g
Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............ 101
. ' Summa 109
Af dessa hafva
såsom återkallade afskrifvits ............................................ 2
efter vederbörandes hörande fått förfalla.............. . .......... 24
efter annorledes verkstäld utredning eller utan någon åtgärd afskrifvits 53
till annan myndighet öfverlämnats................................................ j
till åtal hänvisats................................... .........
vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser 10
* * * * På vederbörande klagandes begäran hvilande ..... 2
» » » » af
annan anledning hvilande.................................... f
* » » » på pröfning beroende .................................................’’ 4
Summa 109
Under år 1898 hafva elfva åtal emot ämbets- eller tjänstemän anstälts
nämligen:
på grund af förd klagan ......................................................................... 9*
till följd af anmärkning vid ämbetsresa .......................................... 1
af annan anledning.....................................
Summa 11
r ?eiT ?tatsråc*et °ch chefen för kongl. justitiedepartementet har på
förfrågan tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima Riksdag nåvon
förklaring af lagen 1 den ordning, 19 § i regeringsformen bestämmer,
icke blifvit af Kongl. Maj:t meddelad.
För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombuds¬
mannen lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
* Ett af dessa åtal föranleddes af fyra särskilda klagoskrifter.
— 1899 -
108
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riks¬
dagen år 1898 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrivelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
hvilka vid 1897 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda
— om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under näst¬
lidna år. ‘
De sålunda vunna upplysningarna, hvilka angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1898, innefattas i tre särskilda, i
bilagan till denna berättelse intagna förteckningar; innehållande bilagan
därjämte en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1898 till Kongl.
Maj:t aflåtit.
Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1899.
OSSIAN BERGER.
Knut von Matern.
1899 —
109
Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,
afgifven år 1899.
Till Riksdagen.
Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse utaf komiterade
för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet att påkalla komiterades åtgärd
icke förekommit, hvilket komiterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.
Stockholm i januari 1899.
*
|
OSSIAN BERGER.
|
|
C. G. MALMSTRÖM.
|
A. E. NORDENSKIÖLD.
|
OSCAR MONTELIUS.
|
F. KROOK.
|
C. G. STYFEE.
|
C. G. HERNMARCK.
|
Knut von Matérn.
JM»
ivj, “iM f-usrr
•I !•,)•; t { ■
Mt '■ V
: i t A : ':
<-
3 k*::
Mv-* j :. r-s«; •
■■
!
*
• ;: : f* ,M ■;/; J5 A'' v' •;: "i< •
*
iA'< l/M/AliTi :0 ,'•! :
BILAGA
till
Riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse
till 1899 års Riksdag.
t r\ /, f u
/ . rf /: u ; ' £
Man wiw-'* s\- -ro.tjv;•e.
.v:,,*.;,-. J ■•? ••/ .
I.
Förteckning pä de af Riksdagen år 1898 till Kongl. Maja aflåtha skrif¬
velser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrif¬
velse!' blifvit under nämnda år vidtagna*).
l:o. Kongl. justitiedepartementet.
1:° Reagens skrifvelse af den 12 februari 1898, angående val af justitieombuds¬
man och suppleant för honom. (1.)
1898 den 18 februari i regeringen anmäld och lagd till handlingarna.
2:o af den 4 mars i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till checklag,
till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen och till lag angående
ändrad lydelse af 10 § 4 momentet i förordningen om nya utsökningslagens
införande och livad i afseende därå iakttagas skall den 10 augusti 1877. Ö(6.)
Lagar i dessa ämnen utfärdade den 24 mars 1898.
3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 17 kapitlet 10 § handelsbalken. (7.)
Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1898.
4:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande tillägg till 15 kapitlet 18 § kyrkolagen. (8.)
Efter inhämtande af kyrkomötets yttrande har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1898 utfärdat
lag i ämnet.
5:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt till erhållande af kyrklig vigsel i visst fall. (9.)
Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1898.
*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal utvisar skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bilianget till Riksdagens protokoll.
Bil. till justitieombudsmannens ämbelsbertittehe till 1899 är» Riksdag. 15
114
6:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap. (10.)
Lag i ämnet utfärdad den 1 juli 1898.
7:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande ändring i 2 kapitlet 3 § kyrkolagen. (11.)
Efter inhämtande af kyrkomötets yttrande liar Kongl. Magt den 14 oktober 1898 ut¬
färdat lag i ämnet.
8:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap. (12.)
Efter inhämtande af kyrkomötets yttrande har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1898 ut¬
färdat lag i ämnet.
9:o af den 27 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Vänersborgs stad af vissa delar af tomterna n:is 428 och 429 i kvarteret
Blomman där i staden m. m. (54.)
1898 den 27 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.
10:o af den 23 april, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åt¬
gärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan
domstol förvisade ransakningar. (57.)
Sedan justi tiekanslersämbetet inkommit med infordradt yttrande öfver ett inom justitie¬
departementet utarbetadt förslag till kungörelse angående tiden för öfversändande af ran-
sakningshandlingar i mål, som af underrätt blifvit för fortsatt handläggning hänvisadt till
annan ”domstol, är sådan kungörelse af Kongl. Maj:t utfärdad den 18 november 1898.
11 :o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändring af 1 7 kapitlet
3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser för vitt¬
nen, som utan laga förfall från rätten uteblifva. (58.)
Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
12:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892. (59.)
Lagar i dessa ämnen utfärdade den 1 juli 1898.
13:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förlängning af tiden, under hvilken förordningen den G juni 1883
rörande de lappar, som med renar flytta mellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, skall vara gällande. (GO.)
Lag i ämnet utfärdad den 9 september 1898.
- —
115
14:o af samma dag, i anledning af vackt motion angående ändring af förordningen
om biskopsval den 30 maj 1759. (62.)
Sedan samtliga domkapitel och konsistorier blifvit hörda samt högsta domstolen afgifvit
utlåtande öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse
af 3 momentet i förordningen om biskops- och superintendentsval den 30 maj 1759,
har, efter inhämtande af kyrkomötets yttrande, Kongl. Maj:t den 30 december 1898 be¬
sluta aflåtande af proposition i ämnet.
15:° af den 2 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 86 § utsökningslagen, till lag om ändring i vissa
delar af förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875,
till lag angående ändrad lydelse af 51 § konkurslagen, till lag om ändring i
vissa delar af förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 april 1866, och till lag angående ändrad lydelse af 71 § i lagen
om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879. (64.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag
angående ändrad lydelse af 86 § utsökningslagen, har Kongl. Maj:t den 1 juli 1898 ut¬
färdat lagar i dessa ämnen.
16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af § 30 i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster
den 26 oktober 1883. (65.)
Etter inhämtande af kyrkomötets yttrande har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1898 ut¬
färdat lag i ämnet.
17:o af den 6 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra huf-
vudtitel. (73.)
1898 den 20 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.
18:o af den 7 maj, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning
beträffande slägtnamn. (85.)
Inluulutdö utlåtanden från öfverståtluillareämbctct, Konungens befallningshafvande i rikets
samtliga län äfvensom samtliga domkapitel och konsistorier hafva inkommit, och beror
ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
19:° af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent den 16 mai
1884. (86.)
Lag i ämnet utfärdad den 27 maj 1898.
2(9:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om skärpt lagstiftning emot
ocker. (87.)
Erån öfverståthållareämbotet ocli Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län in¬
fordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.
— 1899 —
116
2 l:o af den 13 maj, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863. (96.)
1898 den 14 oktober .uti ifrågavarande del i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
22:o af den 12 maj, i anledning af, bland annat, väckt motion om ändrad lydelse
af 30 § i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896. (97.)
Efter högsta domstolens hörande är lag i ämnet utfärdad den 30 december 1898.
23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels
med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den
16 maj 1884 dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jord¬
ägareandel i grufva äfvensom i ämnet väckta motioner. (98.)
Sedan kommerskollegium efter hörande af Konungens befallningshafvande i Västerbottens
och Norrbottens län samt bergmästaren i norra distriktet afgifvit infördradt utlåtande, har
Kongl. Maj:t den 30 december 1898 besluta inhämta högsta domstolens utlåtande öfver
upprättadt förslag till lag om ändring i vissa delar af grufvestadgan den 16 maj 1884.
24;o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse åt 13 kapitlet 4 § giftermålsbalken. (99.)
1898 den 3 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
25;o af samma dag, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot missbruk
af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)
Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning har Kongl. Maj:t infordrat patent- och re¬
gistreringsverkets utlåtande.
2(ko af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga. (102.)
Från öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län in¬
fordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.
27;o af den 12 maj. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken, till lag angående ändrad
lydelse af 19 kapitlet 4 § ärfdabalken, till lag angående ändrad lydelse af 1
kapitlet 8 § handelsbalken, till lag angående ändrad lydelse af 70 § utsök-
ningslagen, till lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen, till lag om
boskilnad, till lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall be¬
talas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom
i död makes bo den 18 september 1862, till lag om bodelning vid äktenskaps¬
skilnad, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet, samt till lag
om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående inteckning i fast
egendom den 16 juni 1875. (104.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver de af Riksdagen för dess del antagna lagar:
- 1899 -
117
angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken, angående ändrad lydelse af 19 kapitlet
4 § ärfdabalken, angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen, angående ändrad ly¬
delse af 5 § konkurslagen, om boskilnad, angående ändring i förordningen huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så oek angående undanskiftande af egendom
i död makes bo den 18 september 1862, om bodelning vid äktenskapsskilnad så ock om
frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet samt om ändrad lydelse af 39 § i förordnin¬
gen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, har Kongl. Majit den 1 juli
1898 utfärdat lagar i dessa ämnen.
28:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken
samt i anledning af i ämnet väckt motion. (132.)
Sedan högsta domstolen blifvit börd öfver de af Riksdagen för dess del antagna lagar i
dessa ämnen, bär Kongl, Maj:t däri utfärdat lagar den 1 juli 1898.
29:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar
af gällande strafflagstiftning. (133.)
Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning har Kongl. Maj:t infordrat fångvårdsstyrel¬
sens utlåtande.
30:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående tillägg till förordningen
om offentlighet vid underdomstolarne. (134.)
Sedan högsta domstolen afgifvit utlåtande öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt
förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen om offentlighet vid underdomstolarne
den 22 april 1881, bar Kong]. Maj:t den 30 december 1898 beslutit aflåta proposition
i ämnet.
31:o af den 15 maj, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af bestämmelserna rörande återfallspreskription. (146.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.
32:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873. (147.)
Efter det högsta domstolen blifvit börd öfver det af Riksdagen för dess del antagna för¬
slag, har Kongl. Maj:t den 1 juli 1898 utfärdat lag i ämnet.
2:o Kongl. utrikesdepartementet.
33:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1898, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel. (74.)
1898 den 1 juli föredragen, hvarvid beslöts, att statskontoret skulle för utbetalning till
— 1890 —
118
vederbörande af de å riksstatens tredje liufvudtitel för år 1899 uppförda summoi om
Riksdagens berörda skrifvelse underrättas. Med anledning däraf, att Riksdagen uti sin
förenämnda skrifvelse anhållit, att Kong!. Maj:t vid förestående behandling af väckta frågor
om den svenska sjöfartsnäringens utveckling täcktes taga i öfvervägande, huruvida, i hvad
mån och på hvad sätt lindring i afseende å konsulatafgiften måtte kunna beredas den
svenska utrikes sjöfarten, hade ministern för utrikes ärendena vid ofvannämnda föredrag¬
ning den 1 juli 1898 tillkännagifvit, att han öfverlagt i ärendet med chefen för civil¬
departementet och vore ense med honom angående den underdåniga framställning han
hade för afsigt att göra, gående ut på att eu komité skulle tillsättas för behandlingen af
vissa sjöfartsnäringen rörande frågor, och att åt denna komité jämväl skulle öfveilämnas
att förbereda den nu föreliggande frågans lösning.
Sedan komitén tillsatts genom Kongl. Maj:ts beslut af samma dag och den 29 okto¬
ber 1898 afgifvit utlåtande och förslag i hvad beträffar ifrågasatt lindring i konsulat-
afgifterna för svenska fartyg, blef detta förslag den 9 december 1898 i underdånighet
aiunäldt, hvarvid beslöts, att kommerskollegium skulle öfver ifrågavarande utlåtande och
förslag afgifva utlåtande.
3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.
34:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1898, i anledning af Kongl. Maj:ts pro¬
position med förslag till lag om ändrad lydelse af § 2 moment 3 och § 11
moment 1 i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommunei och
enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof. (61.)
Anmäldes inför Kongl Maj:t den 13 maj, därvid beslöts lag i ämnet.
35:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets
öfvertagande af rusthållares skyldighet att bekosta rustningsliästs skoning
under tjänstgöring. (89.)
Anmäldes inför Kongl/Maj:t den 20 maj, därvid beslöts kungörelse i ämnet.
36:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen. (100.)
I)eu 27 maj anmäld inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen icke till någon Kongl. Maj:ts
åtgärd föranleda.
37:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande åt
medel till fullbordande af de beslutade nya kasernetablissementen. (90.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 10 juni, därvid beslut fattades.
38:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkstad granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)
Ärendet beror på Kong]. Maj:ts pröfning.
- 1899 —
119
39:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel. (75.)
Kong]. Maj:t har den 10 juni meddelat beslut i ärendet, som beträffande punkterna 14
och 26 ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
40:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (80.)
Kong!. Maj:t har den 8 juli meddelat beslut i ärendet, som beträffande tredje punkten
ännu är på Kong]. Maj:ts pröfning beroende.
4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.
41 :o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (76.)
Den 20 maj 1898 föredragen inför Kong]. Maj:t och innehållet af skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verk¬
ställighet af i ämnet fattade beslut.
42:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (80.)
Den 17 juni 1898 genom finansdepartementet anmäld inför Kongl. Maj:t och transsumt
af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnadt till sjöförsvarsdepartementet. Sedan
ärendet den 8 juli 1898 ånyo anmälts inför Kongl. Maj:t för delgifvande af innehållet
utaf skrifvelsen vederbörande till kännedom och efterrättelse samt för inhämtande af veder-
börandes yttrande i fråga om den af Riksdagen gjorda framställning om viss ändring i
grunderna för arméns och flottans pensionering, har marinförvaltningen under den 8 no¬
vember 1898 afgifva utlåtande, hvarefter ärendet den 26 november 1898 öfverlämnats
till finansdepartementet.
5:o. Kongl. civildepartementet.
*
43:o Riksdagens skrifvelse af den 4 mars 1898, i anledning af Kongl. Majrts propo¬
sition med förslag till lagar angående ändring i vissa delar af förordningarne
om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om landsting
den 21 mars 1862 samt af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862. (14).
Anmäldes den 2 april, därvid lagar i dessa ämnen utfärdades.
4d:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 8 ;>8 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
— 1899 —
120
den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 de¬
cember 1892. (15.)
Lag i ämnet utfärdades den 2 april.
45:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjoida
framställningar rörande statens järnvägstrafik. (16.)
Anmäldes den 15 april, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.
46:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (17.)
Anmäldes den 11 mars, då beslut i ärendet fattades.
47:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse
till järnvägsstyrelsen för förskottsvis utgifven expropriationsersättning för viss
till Luleå—Gellivarebanan hörande mark. (18.)
Anmäldes den 18 mars, då beslut i ärendet fattades.
48:o af den 30 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjette hufvudtiteln gjorda framställningar om anslag för sjökommunika¬
tioner. (30.)
Anmäldes den 22 april, då chefen för flottans stab anbefaldes att afgifva utlåtande, såvidt
ärendet afsåg upprensning af inomskärsfarleder vid bohuslänska kusten; och, sedan detta
utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 20 maj, därvid erforderliga åtgärdei
beslötos.
49:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om vilkoren
för tillgodonjutande af Uddevalla—Vänersborg—Herrljuuga järnvägsaktiebolag
beviljade låneförmåner. (31.)
Anmäldes den 15 april, då beslut i ärendet fattades.
50:o af den 7 april, angående utgifvande af en statistisk handbok öfver Sverige, dess
näringar och samhällsförhållanden. (34.)
Anmäldes den 15 april, då kommerskollegium ocli statistiska centralbyrån anbefaldes att
afgifva underdånigt utlåtande i ärendet; och, sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 17 juni, då erforderliga åtgärder i ämnet beslötos.
51:o af den 19 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för Visby stad att tillbyta sig två jordområden af den utaf Gotlands artilleri-
corps disponerade tyghusplanen invid Visby. (36).
Anmäldes den 6 maj, då beslut i ämnet fattades.
52:o af den 27 april, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
och dels i särskild proposition framstälda förslag om anslag till järnvägsanlägg¬
ningar för statens räkning. (38.)
Anmäldes den 13 maj. då i anledning af skrifvelsen beslut fattades, utom i hvad den-
— 1899 -
121
samma afsåg anläggning af statsbana från Gellivare till riksgränsen, i afseende å hvilken
anläggning erforderliga åtgärder beslötos vid skrifvelsens förnyade anmälan den 1 juli.
;>3:° af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till statens järnvägar af ett jordområde från förra hospitalshemmanet Ousby
n:o 3 i Kristianstads län. (42.)
Anmäldes den 13 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
.r»4:o af den 11 maj, angående regleringen ‘af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (77.)
Anmäldes den 27 maj, därvid beslut i anledning af skrifregel! fattades.
.r)5:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
beredande af ytterligare medel till förekommande och hämmande af tuberkel-
sjukdomar hos nötkreaturen. (91.)
Anmäldes den 27 maj, därvid, jämte det slutligt beslut i öfriga delar af ärendet fattades,
medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen anbefaldes att afgifva utlåtande i anledning af
ett utaf Riksdagen i skrifvelsen framstäldt förslag om nedbringande af kostnaderna" för
tuberkulmundersoknmg å nötkreatur; och sedan detta utlåtande därefter inkommit, an¬
mäldes ärendet i denna del den 4 november, då erforderliga åtgärder beslötos.
Ö6.° af den lo maj, i anledning af Kongl. Majits proposition angående upplåtelse
till statens järnvägar af ett jordområde från kungsladugården Ås kloster iro 1
i Hallands län. (111.)
Anmäldes den 27 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
°7:° at samma, dag, i anledning af Kongl. Majits proposition angående upplåtelse till
statens järnvägar af ett jordområde från Alnarps kungsgård i Malmöhus lön
underlydande gatehusen mis 12, 13 och 14 Lomma. (112.)
Anmäldes den 27 maj, då erforderliga åtgärder beslötos.
38:o af samma dag, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120).
Anmäldes den 1 juli, därvid eu komité tillsattes med uppdrag att, efter inhämtande af
ärendet rörande upplysningar och åvägabringande af den öfriga utredning, som i ämnet
kunde anses nödig, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande och förslag dels rörande
ifrågasatt lindring i ko.isulatafgifternu för svenska fartyg, dels ock angående åtgärder, som
skulle kunna ytterligare vidtagas till beredande af lättnader för och till höjande af den
svenska sjöfartsnäringen samt till främjande af Sveriges direkta utrikes handel, särskild!,
pa aflägsna länder.
Denna komité bär därefter till Kongl. Maj:t inkommit med utlåtande om vissa
lragor rörande sjömanshusen.
Sedan kommerskollegium vidare inkommit med infordrade yttranden i anledning
Bil. till justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 189!) års Riksdag. j6
122
af detta komiténs utlåtande, är ärendet i denna del beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.
59:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension eller lifränta. (127.)
Anmäldes den 27 maj och lades till handlingarna.
GO:o af den 13 maj, angående anvisande af medel till odlingslånefonden och ändring
i vilkoren för lån från samma fond. (129.)
Anmäldes den 27 maj, då kungörelse angående vilkoren för lån från odlingslånefonden
utfärdades och öfriga erforderliga åtgärder beslötos.
Giro af samma dag. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af §§ 11, 21, 59 och 73 i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet den 21 mars 18(12. (131.)
Anmäldes den 27 maj och lades till handlingarna.
G2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
18°62, innefattande bestämmelser om municipalsamhällen. (13G.)
Anmäldes den 27 maj. då lag i ämnet utfärdades.
G3:o af samma dag, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning ocli för¬
bättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnju¬
tande. (138.)
Anmäldes den 27 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
G4:o af samma dag, angående löneförbättring för stationskarlar vid statens järn¬
vägar. (139.)
Anmäldes den 27 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.
G5:o af samma dag, om anläggande af ett järnvägsspår från Gellivare station till
Koskulls kulle. (141.)
Anmäldes den 27 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
66:o af den 14 maj. angående statsreglering^! för år 1899 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (142.)
Anmäldes den 1 juli i de delar, skrifvelsen tillhörde civildepartementets handläggning,
och beslötos erforderliga åtgärder.
6:o. Kongl. finansdepartementet.
G7:o Riksdagens skrifvelse af den 15 februari 1898, angående ändring af § 9 i
underrättelserna om hvad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör. (4.)
- 1899 —
123
Sedan generaltullstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande, liar Koiigl. Maj:t vid ärendets
föredragning den 22 april låtit utfärda kungörelse angående förändrad lydelse af § 9 i
tulltaxeunderrättelserna.
68:o af den 2 mars, om ändring i förordningen angående bevillning af fast egen¬
dom samt af inkomst den 3 december 1897. (5.)
Sedan statskontoret ocli kammarrätten gemensamt afgifvit infordradt utlåtande öfver den
af Riksdagen beslutade ändring i berörda förordning, liar Kongl. Maj:t vid föredragning
af denna skrifvelse — i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens skrivelser af den 7
april, angående ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, af den 7 maj, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i nyssnämnda förordning, och af den 15
maj, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst — den 3 december låtit ut¬
färda kungörelse angående den vid 1898 års riksdag åtagna bevillning af fast egendom
samt af inkomst.
69:o af den 26 mars, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre supp¬
leanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (23.)
70:o af samma dag, angående val af ordförande och två fullmäktige i riksgälds-
kontoret jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (24.)
Den 15 april blefvo dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t anmälda och, såsom icke på¬
kallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.
71:o af samma dag, angående stämpelafgiften. (29.)
Sedan statskontoret och kammarrätten blifvit i ärendet hörda, bar Kongl. Maj:t vid förc-
diagning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens skrifvelse den
7 maj angående stämpelafgift för check, den 14 oktober låtit utfärda kungörelse angående
stämpelafgiften.
/ 2:o af den 7 april, angående ändring i instruktionen för taxeringsmyndighe¬
terna. (35.)
Sedan på grund af Kongl Maj:ts befallning statskontoret och kammarrätten gemensamt
afgifvit utlåtande öfver den af Riksdagen beslutade ändring i berörda instruktion, bär
Kongl. Maj:t vid föredragning af denna skrifvelse — i sammanhang hvarmed anmäldes
Riksdagens skrifvelse af den 2 mars, om ändring i förordningen angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst den 3 december 1897, af den 7 maj, i anledning af
Kongl. Maj.ts pioposition om ändring i nämnda förordning, och af den 15 maj, angående
bevillning af läst egendom samt af inkomst — den 3 december låtit utfärda kungörelse
angående den vid 1898 års Riksdag åtagna bevillning af läst egendom samt af in¬
komst.
73:o af den 27 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronomark till Arjeplougs kommun i Norrbottens län. (37.)
124
74:o af samma dag, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället Öfverstå nås 2 och 3 i Örebro län börande
lägenhet. (40.)
75:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under förra militiebostället % mantal n:o 7 Bro i Upsala län lydande
utägor. (41.)
76:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majås propositioner angående efterskän¬
kande af kronans rätt till två danaarf. (43.)
Vid föredragning den 6 maj af dessa fyra skrivelser bär Kongl. Majå förordnat, att hvad
Kongl. Majå och Riksdagen i förevarande ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.
77:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majås proposition angående upplåtelse
till Norrköpings stad af förra hospitalslägenheten Hospitalsholmen. (44.)
Vid föredragning den 6 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Majå förordnat, att
hvad Kongl. Majå och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom bemyndigat domänstyrelsen att, sedan löseskil-
lingen blifvit erlagd, utfärda köpebref å lägenheten.
78:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majås proposition angående försälj¬
ning till Jönköpings stad af ett område af förra landshöfdingebostället Ry-
hot (46.)
Vid föredragning den 6 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Majå förordnat, att hvad
Kongl. Majå och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kän¬
nedom och efterrättelse.
79:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majås proposition angående försäljning
till Upsala stad af vissa lotter af den kronan tillhöriga s. k. Upsala hofstalläng
i Upsala län. (47.)
Vid föredragning den 6 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Majå förordnat, att
hvad Kongl. Majå och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom bemyndigat domänstyrelsen att, sedan köpeskil¬
lingen blifvit erlagd, utfärda köpebref å lotterna.
80:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majås proposition angående försäljning
af åtskilliga till förra militiebostället 3/« mantal Arkelstorp n:o 1 i Kristian¬
stads län hörande lägenheter. (48.)
81 :o af samma dag, i anledning af Kong]. Majås proposition angående försäljning
af två till kungsgården 3 % mantal Ribbingelund n:o 1 i Södermanlands län
hörande utängar. (49.)
1899 —
125
82:o af samma dag, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under länsmansbostället V2 mantal Boberg n:o 1 i Östergötlands län
lydande lägenheter.
Vid föredragning den 6 maj af ifrågavarande tre skrivelser bär Kong]. Maj:t förordnat, att
hvad Kong!. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.
83:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse af
kronomark till Jockmocks kommun i Norrbottens län. (53.)
Vid föredragning den 6 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Majrts framställning i ämnet, för¬
ordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas ve¬
derbörande till kännedom och efterrättelse.
84:° af den 22 april, i fråga om afskrifning af vedhyggsterräntan och tägtekarls-
räntan å bergsfrälsejorden i Falu fögderi m. m. (56.)
Den 6 maj har kammarkollegium erhållit befallning att efter vederböraudes hörande af¬
gifva utlåtande i ärendet, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Majrt inkommit,
80:0 af den 29 april, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående de kontr!
teatrarne. (63.)
Vid föredragning den 2 maj af detta ärende har Kongl. Majrt beslutit aflåtande af pro¬
position till Riksdagen angående uppehållande af verksamheten å kongl. operan m. m.
86:° af den 2 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser angående enskilda banker, som afstått från sedel utirif-
ningsrätt. (66.)
Vid föredragning af förevarande skrifvelse den 27 maj har Kongl. Majrt i öfverensstäm¬
melse med Kong]. Majrts af Riksdagen godkända förslag låtit utfärda lag i ämnet.
87:o af samma dag, angående utredning i fråga om vissa af landets vattenfall
in. in. (67.)
Den 20 maj hafva kammarkollegium och domänstyrelsen anbefalts att efter vederböran-
des hörande till Kongl. Majrt inkomma med uppgift å sådana vattenfall, som afsåges i
Riksdagens förevarande skrifvelse, samt att därvid tillika meddela de för ärendets utred¬
ning erforderliga upplysningar rörande berörda vattenfall, som kunde inhämtas af i äm¬
betsverken befintliga eller eljest för dem tillgängliga handlingar.
88ro af den 4 maj, i anledning af Kong], Majrts proposition angående upplåtelse af
mark och virke från kronoparker till sanatorier. (68.)
Vid föredragning den 6 maj af denna skrifvelse bär Kongl. Majrt förordnat, att hvad
Kongl. Majrt och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom bemyndigat domänstyrelsen att, efter samråd
med den af Hans Majrt Konungen den 4 april särskilt utsedda byggnadskomité, låta
— 1899 —
126
utstaka och å karta lägga det område af krouoparken Hålahult, som funnes höra till sa¬
natorium upplåtas, samt att därefter underställa det sålunda upprättade förslaget Kongl.
Majits pröfning och godkännande.
Efter det domänstyrelsen inkommit med förslag i berörda afseende, har Kongl. Maj:t
vid föredragning den 30 december godkänt samma förslag.
89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majits proposition angående beredande af
lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende. (70.)
Den 20 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse omförmälta beslut meddelats telegiat-
styrelsen till kännedom.
90:o af den 6 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första huf-
vudtitel. (72.)
Tnnehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse har den 20 maj meddelats riksmarskalks-
ämbetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse.
9Ilo af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (78.) ,
Vid föredragning af denna skrifvelse den 27 maj har Kongl. Majit, med godkännande af
Riksdagens ”beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig
från Kongl. Majits framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens ifrågavarande skrif¬
velse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbets¬
verk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra
ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.
92:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (SO.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 17 juni liar Kongl. Majit, med anledning däiaf
att Riksdagen, som under tredje punkten af förenämnda skrifvelse anhållit, att Kongl.
Majit täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i grun¬
derna för arméns och flottans pensionering, att den, som utan att ådömas förlust af med¬
borgerligt förtroende genom laga kraft ägande beslut blifvit afsatt från syssla, med hvil¬
ken rätt till fyllnadspension vore förenad, eller efter erhållet afsked förklarats hafva gjoit
sig till afsättning skyldig, skulle hafva förverkat rätt till fyllnadspension, tillika anhållit,
att Kongl. Majit täcktes taga under öfvervägande, huruvida icke för alla klasser af äm-
bets- och tjänstemän samt betjänte, hvilkas pensionering delvis eller i sin helhet bestredes
af allmänna medel, motsvarande bestämmelser om förlust af pensiousrätt eller pension
borde blifva gällande som de, hvilka af Riksdagen ifrågasatts komma att stadgas beträf¬
fande armén och flottan, förordnat, att öfver denna framställning yttrande skulle afgifvas
af järnvägsstyrelsen, efter direktionens för statens järnvägstrafiks pensionsinrättniug hö¬
rande, af ”statskontoret, af generalpoststyrelsen, af telegrafstyrelsen, efter direktionens för
telegrafverkets pensionsinrättniug hörande, samt af generaltullstyrelsen; varande yttranden
ännu icke inkomna från samtliga nämnda myndigheter.
— 1899 -
127
Vidare liar Kong], Maj:t förordnat, att Riksdagens berörda skrifvelse skulle i de delar,
Rom tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet, för sådant ända¬
mål till vederbörande departement öfverlämnas, samt att innehållet af skrifvelsen i
öfrig! skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.
lJ3:o af den 7 maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition om ändring i för¬
ordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3
december 1897. (81.)
Vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens
skrifyelser af den 2 mars om ändring i berörda förordning, af den 7 april angående
ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna och af den 15 maj angående be¬
villning af fast egendom samt af inkomst, har Kongl. Maj:t den 3 december låtit
utfärda kungörelse angående den vid 1898 års riksdag åtagna bevillning af fast
egendom samt af inkomst.
94:o af samma dag, angående arfvodet för kontroll vid denaturering af brän¬
vin. (82.)
Sedan chefen för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrä efter verkstäld ut¬
redning afgifvit förslag till de förändrade bestämmelser i ämnet, som kunde finnas
erforderliga, är detta ärende beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.
95:o af samma dag, angående stämpelafgift för check. (83.)
Sedan statskontoret och kammarrätten blifvit i ärendet hörda, har Ivongl. Maj:t vid
föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens skrif¬
velse den 26 mars angående stämpelafgiften, den 14 oktober låtit utfärda kungörelse
angående stämpelafgiften.
96:o af den 11 maj, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hö¬
rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)
Den 27 maj bär kammarkollegium anbefalts att inkomma med utlåtande i anledning
af Riksdagens under rubriken kammarkollegium gjorda framställning angående Hus”
qvarna gevärsfaktori samt Finspongs järn- och styckebruk.
Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att ett tryckt exemplar af Riksdagens ifrå¬
gavarande skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till landtförsvarsdepar¬
tementet, i hvad skrifvelsen rörde arméförvaltningen, till sjöförsvarsdepartementet, så
vidt skrifvelsen nfsåge marinförvaltningen, samt till ecklesiastikdepartementet, i hvad
skrifvelsen anginge konsistorierna och läroverken, Upsala universitet samt institutet
för blinda.
97:o af den 9 maj, angående tullbevillningen. (88.)
Den 20 maj bar Kongl. Maj:t angående den af Riksdagen beslutade anmärkning
under rubriken velocipeder i tulltaxan låtit utfärda kungörelse, att gälla från och
— ISiti) —
128
med den 1 juni, äfvensom anbefalt kommerskollegium och generaltullstyrelsen att
afgifva gemensamt utlåtande i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse i
öfrigt.
Sedan berörda utlåtande inkommit, har Kongl. Maj:t den 24 oktober låtit ut¬
färda ny tulltaxa, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1899.
98:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
förande af nytt posthus i Malmö m. in. (92.)
Vid föredragning den 20 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas ve¬
derbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom bemyndigat generalpoststyrelsen
att med Malmö stad träffa aftal om inköp för postverkets räkning af en tomt af
omkring 2,000 kvadratmeter i kvarteret Aegir i Malmö till ett pris af 125 kronor
för kvadratmeter samt att därefter underställa aftalet Kong!. Maj:ts pröfning och
godkännande.
Sedan generalpoststyrelsen till Kongl. Maj:t öfverlämnat ett med hamndirektio¬
nen i Malmö upprättadt kontrakt, enligt hvilket ifrågavarande tomt för att lämpligen
kunna bebyggas skulle erhålla något större bredd än förut afsetts och till arealen
upptagits till 2,065 kvadratmeter, har Kongl. Maj:t den 27 maj godkänt det upp¬
gjorda kontraktet rörande förvärfvande af tomt till posthus i Malmö.
99:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj-.ts proposition angående förhöj¬
ning i de vaktmästarne hos åtskilliga statsmyndigheter tillerkända löneför¬
måner. (94.)
Ren 20 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj it anmäld och, såsom icke påkal¬
lande någon åtgärd, lagd till handlingarna.
100:o af den 12 maj, i anledning af väckta motioner dels om upphörande af
giltigheten utaf förbehåll, som vid skatteköp af s. k. rekognitionsliemman
gjorts därom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk,
hvarunder de lyda, dels ock om ändrad lydelse af 30 § i lagen om hem¬
mansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896. (97.)
Sedan kammar- och kommerskollegierna gemensamt afgifvit infordradt utlåtande samt
högsta domstolen i ärendet sig yttrat, har Kongl. Maj:t den 22 december i öfvei-
ensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut låtit utfärda
kungörelse i ämnet, hvarjämte förordnats, att handlingarna i ärendet skulle för vi¬
dare behandling öfverlämnas till justitiedepartementet.
101:o af den 11 maj, angående skärpta straffbestämmelser för oloflig bränvins-
försäljning. (103.)
Sedan öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets^ samtliga
län afgifvit infordrade utlåtanden öfver en liknande framställning från Konungens
- 1899 -
129
befallningshafvande i Jämtlands län, är förevarande skrifvelse beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning.
102:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge. (105.)
Vid föredragning den 13 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda för¬
ordning i ämnet.
103:o af den 13 maj, med reglementen för riksbankens styrelse och förvalt¬
ning. (106.)
Den 10 juni har Kongl. Haj:t i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda
anhållan låtit utfärda kungörelse i ämnet.
104:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af vissa under förra militiebostället I5/ie mantal Hvellinge nås 22
och 30 i Malmöhus län lydande gatehus. (108.)
105:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af egendomen Nefvitshög n:o 15, ett kronobete, i Malmöhus län
(109.)
Den 27 maj vid föredragning af dessa två skrivelser har Kong!. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas veder¬
börande till kännedom och efterrättelse.
106:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af eu postverket tillhörig tomtdel i Tstad. (110.)
Vid föredragning den 27 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med god¬
kännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställ¬
ning i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende be¬
slutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.
107:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af de Schenäs och Bråborgs kungsgårdar tillkommande andelar af
vinternotfisket i Bråviken. (113.)
Vid föredragning af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 27 maj förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas veder¬
börande till kännedom och efterrättelse.
108:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tionde¬
frihet för Höganäs stenkolsverk. (114.)
Den 27 maj har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det
skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t
och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse.
Ml. till justitieombudsmannens iembetsberättelse till 1899 års Riksdag. 17
130
109:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppe¬
hållande af verksamheten å kongl. operan m. m. (115.)
Den 27 maj har Kongl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet att, i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med det vid Kongl. Maj:ts den 2 maj till Riksdagen
aflåta a proposition angående uppehållande af verksamheten å kongl. operan m. m.
fogade förslagskontraktet med den i Riksdagens förevarande skrifvelse omförmälta
ändring, å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar med det i propositionen omnämnda
aktiebolag afsluta kontrakt om uppehållande af operaverksamheten.
110:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter änkan Brita Kristina Nylän¬
der. (116.)
lllto af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efter¬
skänkande af kronans rätt till tre danaarf. (117.)
Vid föredragning den 27 maj af dessa skrivelser har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden besluta skulle meddelas veder¬
börande till kännedom och efterrättelse.
112:o af den 12 maj, angående ifrågasatt ändring af bestämmelserna rörande rätt
till restitution af erlagd tullafgift vid utförsel till Norge af varor, som in¬
förts från utländsk ort. (121.)
Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af denna Riksdagens
skrifvelse gemensamt afgifvit infordradt utlåtande, är omförmälta fråga beroende på
Kongl. Haj:ts pröfning.
113:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af rätt till bearbetande af magnesitförekomster. (125.)
Sedan vid föredragning af Riksdagens skrifvelse den 12 maj däri Riksdagen, med
tillkännagifvande att de af Kongl. Maj:t den 22 januari aflåtna propositioner om
ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884 och om tillgodogö¬
rande af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva icke blifvit af Riksdagen
bifallna, anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke frågan
om tillgodogörandet af statens jordägareandel i sådana grufföretag, om hvilka vore
fråga, kunde lösas i viss af Riksdagen angifven riktning, samt att Kongl. Maj:t ville
efter utredning härutinnan till nästkommande Riksdag i ämnet afgifva nytt förslag
Kongl. Maj:t förordnat, att kommerskollegium skulle anbefallas att efter inhämtande
af Konungens befallningshafvandes i Västerbottens och Norrbottens län samt berg¬
mästarens i norra hergmästaredistriktet yttranden, inkomma med utlåtande i anled¬
ning af Riksdagens berörda framställning, har kommerskollegium vid föredragning af
Riksdagens förevarande skrifvelse den 10 juni anbefalts att, efter inhämtande af be-
mälta myndigheters yttranden, i sammanhang med afgifvandet af ofvanberörda utlå-
— 1899 -
131
tande jämväl inkomma med utredning, huruvida i fråga om beredande af godtgörelse
åt kronan för upplåtelse af rätt att å kronojord bearbeta magnesitfjndigheter äfven¬
som flera eller färre andra icke inmutbara mineral lämpligen borde tillämpas ena¬
handa grunder, som kunde varda bestämda att gälla i fråga om upplåtelse af kro¬
nans jordägareandel i mineral, som vore föremål för inmutning.
114:° af samma dag, i fråga om förkortande af den tid, inom hvilken veder¬
börande myndigheter hafva att afgifva yttranden i anledning af Riksdagens
revisorers berättelse angående statsverket. (130.)
Sedan särskilda utlåtanden öfver denna Riksdagens skrifvelse afgifvits af fångvårds¬
styrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen, järnvägsstyrelsen stats¬
kontoret, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen och medicinalsty¬
relsen, bar Kongl. Maj:t vid föredragning af detta ärende den 3 december förordnat,
att de yttranden, som i anledning af Riksdagens revisorers i berättelsen om verk¬
stad granskning af statsverkets styrelse och förvaltning framstälda anmärkningar och
erinringar för framtiden komme att af vederbörande myndigheter afgifvas, skulle till
Kongl. Maj:t inlämnas senast den 20 januari näst efter berättelsens aflämnande; och
har i anledning häraf cirkulär för vederbörandes förständigande utfärdats till statens
samtliga ämbetsverk och myndigheter.
115:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som drifva
lånerörelse. (137.)
Den 27 maj har Kongl. Maj:t låtit i öfverensstämmelse med Kong]. Maj:ts af Riks¬
dagen godkända förslag utfärda lag i ämnet.
116:o af samma dag, angående de i 63 § i regeringsformen föreskrifna kreditiv-
summor. (140.)
Den 27 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskonto¬
ret till kännedom.
117:o af den 14 maj, angående statsregleringen för år 1899 och sättet föran¬
visande af vissa anslagsbelopp. (142.)
Vid föredragning den 27 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Riksdagen besluta skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse
Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse
skulle jamte protokollsutdrag öfverlämnas dels till civildepartementet, i hvad den
rörde afsättning af medel till arbetareförsäkringsfonden, till underlättande af åtgärder
for arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, till anskaffande af ny
rörlig materiel vid statens järnvägar och till järnvägsanläggningar för statens räk¬
ning, och dels till ecklesiastikdepartementet, i hvad skrifvelsen anginge beviljadt lån
till fullbordande af Vadstena klosterkyrkas restaurering.
— 1899 —
132
118:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (143.)
Den 27 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelses innehåll skulle med¬
delas statskontoret till kännedom och efterrättelse.
119:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
ändrade bestämmelser rörande förvaltningen af statens till bergshandte-
ringens understöd anslagna skogar m. m. (144.)
Vid föredragning den 27 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda för¬
ordning angående förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar
Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet besluta angående försäljning af Edsböle västra grufallmänning skulle med¬
delas vederbörande till kännedom och efterrättelse.
120:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande åt aktiebolaget Gellivare malmfält af kronan tillhörig mark i Norr¬
bottens län m. m. (145.)
Detta ärende är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
121 :o af den 15 maj, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.
(148.) .
Vid föredragning den 3 december af denna skrifvelse i sammanhang hvarmed
anmäldes Riksdagens skrivelser af den 2 mars, om ändring i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3 december 1897, af den 7 april,
angående ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, och af den 7 maj, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i förstnämnda förordning — har
Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående den vid 1898 års Riksdag åtagna
bevillning af fast egendom samt af inkomst.
122:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskonto-
ret. (149.)
Den 27 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagd till handlingarna.
123:o af samma dag, med ny riksstat. (150.)
Vid föredragning den 27 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af det i Riksdagens skrifvelse anmälda beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.
7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.
124:o Riksdagens skrifvelse af den 4 mars 1898, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående ändrad lydelse af § 24 i förordningen om kyrkostämma
- 1899 -
133
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 samt af § 26 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863. (13.)
Kongl. Maj:t har den 2 april utfärdat två lagar i ämnet.
125:o af den 27 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
och disposition af vissa delar af Åsele sockens kyrkoplats. (39.)
Kongl. Maj:t har den 14 oktober meddelat beslut i ärendet.
126:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
' af jord från inägorna till Sandviks f. d. säteri i Sandviks församling af Jön¬
köpings län. (45.)
Kongl. Maj;t har den 13 maj meddelat beslut i ärendet.
127:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordaf-
söndring från förra majorsbostället 6 mantal Gudhem n:is 1—9 i Gudhems
socken och Gudhems härad af Skaraborgs län för utvidgning af Gudhems för¬
samlings kyrkogård. (50.)
Kongl. Maj:t har den 23 september meddelat beslut i ärendet.
128:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
från länsmansbostället 1/2 mantal Stenum n:o 3 Stommen i Stenums socken
och Valle härad af Skaraborgs län. (52.)
Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet.
l29:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från kyrkoherdebostället i Anundsjö församling. (55.)
Kongl. Maj:t har den 14 oktober meddelat beslut i ärendet.
130:o af den 4 maj, i anledning af väckta förslag om anslag för åstadkommande af
ett sanatorium i södra delen af Sverige. (69.)
Kongl. Maj:t har den 7 oktober meddelat beslut i ärendet.
131:o af den 11 maj, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 17 juni, för så vidt skrifvelsen afsåg dels universitetet i
Upsala, dels allmänna läroverkets i Borås räkenskaper för år 1896, dels ock den till in¬
stitutet för blinda å Tomteboda donerade Nybergska fondens förvaltning under åren 1887
—1893; och blef ärendet i förstnämnda del remitteradt till kanslersämbetet för univer¬
sitetet i Upsala; hvarjämte beslut meddelades i afseende å den andra af de omförmälta
punktenia. Beträffande Nybergska fondens förvaltning anbefaldes direktionen öfver in sti-
tutet för blinda å Tomteboda att verkställa af Riksdagen äskad utredning. Sedan denna
numeia till Kongl. Maj:t inkommit, är ärendet i denna del, äfvensom så vidt detsamma
angår universitetet i Upsala, på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
— 1899 —
134
* 132:0 af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
öfverflyttning af ett anslagsbelopp från en institution till en annan vid univer¬
sitetet i Lund. (93.)
Kongl. Maj:t har den 20 maj meddelat beslut i ärendet.
133:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (80.)
Anmäldes den 2 september inför Kongl. Maj:t, som nämnda dag meddelat erforderliga
föreskrifter i ämnet.
134:o af samma dag, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om förändrade bestämmelser angående aflöning åt ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskolor samt angående lönetillskott af allmänna
medel för lärare och lärarinnor vid dylika skolor, dels ock i detta ämne inom
Riksdagen väckt motion. (95.)
Kongl. Maj:t har den 27 maj utfärdat kungörelser i ämnet.
135:o af samma dag, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift, dels ock
Kongl. Maj:ts proposition n:o 31, med förslag till lag om ändrad lydelse af
§§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863. (96.)
Kongl. Maj:t har den 27 maj funnit skrifvelsen, i hvad den anginge frågan om delning
af Hernösands stift, icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda samt beslutit, att
ärendet i öfrigt skulle till justitiedepartementet öfverlämnas.
136:o af samma dag, angående ålderdomsunderstöd åt i kommuners tjänst anstälda
barnmorskor. (118.)
Ärendet hvilar i afbidan på af Kongl. Maj:t från medicinalstyrelsen infordradt utlåtande.
137:o af samma dag, om ändring af 2 § 2 momentet i förordningen angående
handel med ether samt ether- eller sprithaltiga läkemedel den 8 december
1876. (119.)
Sedan medicinalstyrelsen afgifvit af Kongl. Maj:t infordradt utlåtande i ärendet, hai det¬
samma remitterats till Konungens befallningshafvande i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län.
138:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionden. (122.)
Kongl. Maj:t bar den 14 oktober utfärdat förordning i ämnet.
139:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af den i Skåne, Halland och Blekinge utgående helgonskyld. (123.)
Kongl. Maj:t har den 14 oktober utfärdat förordning i ämnet.
- 1899 —
135
140.0 af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:fcs proposition angående upphörande
af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld. (124.)
Kongl. Maj:t har den 14 oktober utfärdat förordning i ämnet.
141:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordaf-
söndriug från den till indragna förra öfverstebostället Kastellegården n:o 1 om
6 mantal i Ytterby och Rödbo socknar, Inlands södre härad af Göteborgs och
Bohus län hörande lägenheten Högen." (126.)
Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet.
142:o af samma dag, angående åstadkommande af ökad varaktighet hos vissa tryck¬
alster. (128.)
Ärendet hvital- i afbidan på af Kongl. Maj:t från styrelsen för tekniska högskolan in-
fordradt yttrande.
143:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående skyddskoppympningen i riket. (135.)
Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet.
144:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (79.)
Kong]. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet, som i vissa punkter ännu är
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
- 1899 -
II.
Särskild förteckning på de i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, hvilka vid utgången af år 1898 i sin helhet eller till någon del
icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.
Kong! justitiedepartementet.
11-0 Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1898, i anledning af väckta motioner
angående ändring af 17 kapitlet 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strän¬
gare straffbestämmelser för vittnen, som utan laga förfall från rätten ute¬
blifva. (58.)
18;o af den 7 maj, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning
beträffande slägtnamn. (85.)
20:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om skärpt lagstiftning emot
ocker. (87.)
23:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels
med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den
16 maj 1884 dels ock om tillgodogörande af den krpnan tillkommande joid-
ägareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. (98.)
25;o af den 11 maj, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot missbruk
af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)
26:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga. (102.)
29:o af den 13 maj, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delai
af gällande strafflagstiftning. (133.)
3 Iso af den 15 maj, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af bestämmelserna rörande återfallspreskription. (146.)
- 1899 —
137
Kongl. utrikesdepartementet.
33:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1898, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, i hvad angår Riksdagens framställning i
fråga om lindring i afseende å konsulatafgiften. (74.)
Kongl. landtförsvarsdepartementet.
38:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.
(84.)
39;° af den 13 maj angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel. (75.)
40:0 ?f fSa“ ^ angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (80.)
Kongl. civildepartementet.
58:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af
utlandet”3^! ®J°fartsnanngen och tlU främjande af svenska alsters afsättning i
Kongl. finansdepartementet.
84:0 f“g!„nL!krifVe,1S6 af den 22 april 1898- 1 fr^a om afskrifning af ved-
"h tägtekarlsräntan å bergsfrälsejorden i Falu fögderi m. in.
hyggsterräntan
(56.)
87:0 (67)" 2 maJ’ angåeilde utredning 1 fräsa om vissa af landets vattenfall ni. m.
92:0 hufvud titel ”(80 )ang^e”de regleringetl af utgifterna under riksstatens nionde
94:o af den 7 maj, angående arfvodet för kontroll vid denaturering af bränvin. (82.)
Bil. till justitieombudsmannens ämbetsber/ttteUe till års Riksdag. jg
138
96:o af den 11 maj, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkstad granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)
101:o af den 11 maj, angående skärpta straffbestämmelser för oloflig bränvinsför-
säljning. (103.)
11 2:o af den 12 maj, angående ifrågasatt ändring af bestämmelserna rörande rätt
till restitution af erlagd tullafgift vid utförsel till Norge af varor, som införts
från utländsk ort. (121.)
113:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af magnesitförekomster. (125.)
120:o af den 14 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående upplåtande
åt aktiebolaget Gellivare malmfält af kronan tillhörig mark i Norrbottens
län m. in. (145.)
Kongl. ecklesiastikdepartementet.
131 :o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af stats¬
verkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1896. (84.)
136:o af den 13 maj, angående ålderdomsunderstöd åt i kommuners tjänst anstälda
barnmorskor. (118.)
137:o af samma dag, om ändring af 2 § 2 momentet i förordningen angående handel
med ether samt ether- eller sprithaltiga läkemedel den 8 december 1876. (119.)
142:o af samma dag, angående åstadkommande af ökad varaktighet hos vissa tryck¬
alster. (128.)
144:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (79.)
— 1899 —
*
III.
Förteckning på de genom skrifvelse)', som vid Riksdagar före år 1898
till Kongl. Maja ajlåtits, anhängiggjorda ärenden, Indika vid 1897 års slut
voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte upp¬
gifter om den behandling, samma ärenden under år 1898 undergått *).
Kongl. justitiedepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömränsningen. (20.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.
2:o af den 11 april 1890, angående utredning, huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af ämbetsmän genom
felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.)
Kongl. Maj:t har den 30 december 1898 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
3:° af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelse¬
straffs verkställande. (68.)
Ärendet har under år 1898 ej undergått vidare behandling.
4:° af de» 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap emellan vissa olika
trosbekännare, skola uppfostras. (90.)
Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 januari 1898.
5:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105
§ skiftesstadgan. (7.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.
*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.
— 1899 -
140
6:o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ord¬
nande af förhållandet emellan lappar och jordägare i vissa trakter nedanför
lappmarksgränsen. (86.)
Proposition i ämnet till Riksdagen afbiten den 8 februari 1898.
7:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Ärendet har under år 1898 ej undergått vidare behandling.
8:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
9:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande be¬
stämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.)
Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet upp-
rättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 66 § utsökningslageu, har ärendet för Kongl.
Maj:t föredragits den 30 december 1898; och kommer detsamma ej att blifva föremål
för vidare behandling.
10:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.
ll:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k.
vilkorlig frigifning. (98.)
Fångvårdsstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.
12:o af den 11 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16
maj 1884. (127.)
Öfverlämnad från civildepartementet. Proposition i ämnet till Riksdagen aflåteu den 22
januari 1898.
13:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lag
angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)
Den 9 december 1898 öfverlämnad från civildepartementet. Ärendet beror på Kongl.
Maj:ts pröfning.
14:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)
Sedan den i ärendet tillsatta komité den 26 oktober 1898 afgifvit betänkande och förslag
till åtskilliga författningar angående minderåriga förbrytares behandling, hafva öfver vissa
- 1899 —
141
af dessa förslag infordrats yttranden från öfverståthållareämbetet och Konungens befall¬
ningshafvande i samtliga län.
15:o åt den 13 maj 1896, i anledning af justitieombudsmannens framställning an¬
gående stämuingstidernas förkortande m. m. (58.)
Öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet har högsta dom¬
stolens utlåtande inhämtats; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
16:o af samma dag, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen. (60.)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
17:o) af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. (73).
Sedan infordrade utlåtanden numera inkommit från öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län, är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
18:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestäm¬
melser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)
Ärendet har under år 1898 ej undergått vidare behandling.
19:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i visst syfte af för¬
ordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (102.)
Kongt. Maj:t har den 30 december 1898 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
20:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser an¬
gående förlust af medborgerligt förtroende. (105.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.
21 ro af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förord¬
ningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december
1880. (112.)
Kongl. Maj:t har den 30 december 1898 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
22:o af den 13 mars 1897, i hvad angår väckt motion om ändrad lydelse af 25
§ i förordningen angående patent den 16 maj 1884. (10.)
Proposition i ämnet till Riksdagen afiåten den 2 april 1898.
23:o af den 24 april 1897, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter
rörande bestämmande af arfvode åt konkursförvaltning. (37.)
Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet upp¬
rättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 67 § konkurslagen, har Kongl. Maj:t den
30 december 1898 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
24:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 moment 1
i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster. (42.)
Proposition i ämnet till Riksdagen afiåten den 22 januari 1898.
— 1899 -
142
25:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande åt hinderslöshet för ingående af äktenskap. (63.)
Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 januari 1898.
26:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandra^, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)
Den komité, till hvilken, enligt hvad i senast afgifna ämbetsberättelse omförmälts, före¬
varande skrifvelse blifvit öfverlämnad, har ännu icke inkommit med betänkande i detta
ämne. •
27:o af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne
om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den
28 juni 1895. (88.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.
28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift, att aga eller annat
kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.)
På sätt här ofvan under 14:o är nämndt har den komité, till hvars öfvervägande Riks¬
dagens ifrågavarande framställning, enligt hvad senast afgifna ämbetsberättelse omförmäler,
öfverlämnats, den 26 oktober 1898 afgifvit betänkande och förslag, hvaröfver veder-
börandes yttranden inhämtats.
Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 4:o, 6:o, 9:o, 12:o, 19:o samt 21:o till
och med 25:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under ll:o, 14:o, 26:o
och 28:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller särskilde komiteradc
samt de öfriga på pröfning beroende.
Kongl. landtförsvarsdepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af stats¬
verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1883. (30.)
Sedan utlåtande från arméförvaltningen och statskontoret inkommit, anmäldes ärendet den
30 december 1898 inför Kongl. Maj:t, som fann den af Riksdagen uti ifrågavarande
skrifvelse gjorda framställning icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890. (41.)
Arméförvaltningens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
— 1899 -
143
3:o af den 15 maj 1895, i fråga om framläggande af förslag till ändring af all¬
männa garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 14 januari 1898, hvarvid beslöts aflåtande af proposi¬
tion i ämnet till Riksdagen.
Af dessa ärenden äro alltså de under l:o och 3:o upptagna hos Kongl. Maj:t slut-
ligen afbörda, samt det under 2:o upptagna föremål för behandling af arméförvaltningen.
Kongl. civildepartementet.-
l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvalt¬
ning under år 1879. (75.)
Sedan i ärendet infordradt yttrande från landtbruksstyrelsen den 14 november 1898 in¬
kommit, har styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut anbefalts att till Kongl. Maj:t in¬
komma med yttrande i anledning af hvad i ärendet förekommit, sedan sistnämnda styrelse
den 17 augusti 1897 afgaf förslag till nya stadgar för institutet.
Detta yttrande har ännu icke inkommit.
2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)
De i senaste arbetsberättelse omförmälte särskilde komiterade hafva ännu icke afgifvit
förslag till ändringar i reglementet för sjömanshusen i riket.
3:° af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)
Sedan kommerskollegium inkommit med utlåtande öfver det af särskilde komiterade af-
gifna förslag till bestämmelser rörande räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap,
hvilka ångfartyg under resor böra medhafva, har Kongl. Maj:t den 1 juli 1898. i afbidan'
å den fullständiga revision af ifrågavarande författning, hvars verkställighet blifvit åt
bemälte komiterade uppdragen, utfärdat förordning angående de räddningsinrättningar och
eldsläckningsredskap, hvilka ångfartyg under resor med passagerare skola medföra.
4.o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafsfisket vid rikets vestkust. (85.)
Vid förnyad anmälan den 15 april 1898 öfverlämnades det i senast afgifna ämbetsbe¬
rättelse omförmälta betänkande med tillhörande författningsförslag och handlingar, för
förslagets granskning, till de komiterade, som på grund af Kongl. Majrts beslut’ den
31 oktober 1896 blifvit utsedde för afgifvande af förslag till allmänna ekonomiska och
- 1899 -
144
administrativa bestämmelser rörande fisket, utom beträffande hafsfisket vid Göteborgs och
Bohus län.
5:o af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
i regeringsformen. (31.)
Vid förnyad anmälan den 3 december 1898 beslöts, att protokollsutdrag angående ärendets
öfverflyttande till justitiedepartementet skulle till nämnda departement öfverlämnas.
6:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)
Anmäldes ånyo den 28 januari 1898, därvid Kongl. Maj:t, med anledning af ej mindre
Riksdagens i förevarande ' skrifvelse gjorda framställning än äfven väckta förslag om all¬
männare tillämpning vid svenska järnvägar af antingen s. k. zontariff eller tariff med
fallande skala, uppdrog åt en särskild komité af sakkunnige män att, efter utredning i
hvilken riktning en reform af statsbanornas persontariffer borde gå, uppgöra förslag till
ny taxa för personbefordringen å statens järnvägar samt till däraf föranledda ändiingai i
gällande reglementariska bestämmelser.
Sedan denna komité, efter afslutadt arbete, afgifva betänkande i ämnet, liar järn¬
vägsstyrelsen den 4 november 1898 anbefalts att inkomma med utlåtande i äiendet.
7:o af den 9 maj 1894, angående utredning rörande den kommunala rösträtten. (91.)
Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 28 januari 1898.
8:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m. (119.)
Sedan statistiska centralbyrån verkstält och till trycket befordrat sammanfattning och be¬
arbetning af vissa i ärendet insamlade uppgifter, och det tryckta arbetet öfverlämnats till
riksgäldskontor för att utdelas till Riksdagens ledamöter, anmäldes ärendet ånyo den 30
december 1898, därvid beslöts, att detsamma skulle öfverlämnas till justitiedepartementet
för vidare behandling.
9:o af den 3 maj 1895, i anledning af väckt motion om fjärdingsmäns tillsättande
och aflönande. (43.)
Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtande från kammarkollegium in¬
kommit, anmäldes ärendet ånyo den 3 december 1898, därvid beslöts aflåtande af pio-
position i ämnet till Riksdagen.
10:o af den 10 maj 1895, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete. (7 0.)
Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 21 februari 1898.
11 :o af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. (87.)
- 1899 -
145
Sedan det i senast afgifna arbetsberättelse omförmälta utlåtande från statskontoret och
kammarratten den 24 .september 1898 inkommit, är ärendet beroende på vidare hand¬
läggning.
• 12:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående
in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88)
Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden i ärendet inkommit bär det¬
samma den 9 december 1898 öfverlämnats till justitiedepartementets handläggning.
13:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarin¬
ost. (90.)
Äiendet anmäldes ånyo den 1 juli, därvid utfärdades förordning angående kontroll å till¬
verkningen af margarin och margarinost äfvensom konstister samt å handeln därmed.
l4:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.)
lendet, som den 7 juni 1895 remitterades till kommerskollegium för utlåtandes af¬
gifvande, är, enligt hvad kollegium i skrifvelse den 21 juni 1898 meddelat, föremål för
utredning inom kollegium.
15:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)
Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden numera inkommit, är ärendet
beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
16:° af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konst¬
gjorda gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)
Ärendet är fortfarande beroende på vidare handläggning.
17:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion angående tillägg till 5 §
i förordningen om komnumalstyrelse på landet den 21 mars 1862 (63)
Proposition i ämnet till Riksdagen afbiten den 28 januari 1898.
18:° af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göte¬
borgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)
Sedan Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bobus län den 5 april 1898 till
Kongl. Maj:t inkommit med anbefald utredning och eget utlåtande, samt handlingarna i
ärendet blifvit till trycket befordrade och exemplar däraf öfverlämnats till riksgäldskontoret
or att till Riksdagens ledamöter utdelas, har ärendet vid förnyad anmälan den 25 novem¬
ber 1898 remitterats till kammarkollegium, domänstyrelsen och lotsstyrelsen.
19:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894. (76.)
Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta yttrande från Nya Trollhätte kanalbolao-
mkommit, anmäldes ärendet ånyo den 27 maj 1898, då erforderliga åtgärder beslötos. *
Bil. till justitieombudsmannens ämbetsbcrättelsc till IS/19 års Riksdag. 19
146
20:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion angående förbud mot vad¬
hållning genom s. k. totalisator. (.103.)
Ärendet, som den 17 december 1897 öfverlämnats till civildepartementet, anmaldes den
4 februari 1898, därvid beslöts utfärdande af förordning i ämnet.
21:o af den 28 april 1897, angående införande i flottningsstadgan af bestämmelse,
att val af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas bos Konungens
befallningshafvande. (43.)
Sedan kammarkollegium inkommit med infordradt utlåtande, anmäldes ärendet anyo deu 3U
september 1898, därvid utfärdades kungörelse i ämnet.
22-o af den 8 maj 1897, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas
därom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket
införas eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.)
Sedan kommerskollegium numera inkommit med de i senaste ämbetsberättelsen omförmäla
yttranden och utlåtande, är ärendet beroende på vidare utredning inom departementet.
23:o af den 15 maj 1897, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om
handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.)
Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden fullständigt inkommit an¬
mäldes ärendet ånyo den 7 oktober 1898 och öfverlämnades till eu af Kongl. Maj:t
samma dag tillsatt komité för afgifvande af förslag rörande omarbetning af gällande för¬
ordning angående försäljning af vin och maltdrvckei in. m.
Af dessa ärenden äro alltså de under 7:o, 9:o, 10:o, 13:o, 17:o samt 19:o till och
med 2l:o upptagna hos Kongl. Maj-.t slutligen afgjorda, de under l:o till och med 4:o
6-o 14:o. 18:o och 23:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller åt
särskilde komiterade, de under 5:o, 8:o och 12:o upptagna till annat departement ofver-
lämnade samt de öfriga på pröfning beroende.
Kongl. finansdepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen.
(109.)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Majits pröfning beroende.
2;o af den 11 maj 1888, i anledning af Kongl. Maj-.ts proposition angående tionde¬
frihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
Den 4 februari 1898 bar Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition i ämnet.
147
3:0 af den 16 1TiaJ 188!)- angående regleringen af utgifterna under riksstat»!»
nionde hufvudtitel. (70.)
Sedan generalpoststyrelsen afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, är detsamma på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende. b
4.o af den . 17 april 1894, med anhållan om utredning af frågorna om frilagers-
institutionens införande samt om fribamnsanläggningar i Sverige. (37.) °
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
5:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
6:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befräm¬
jande af bushållningen med enskildes skogar. (107.)
Ärendet är fortfarande föremål för behandling af den i anledning af förevarande skrifvelse
tillsätta komité.
7:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)
Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
8:o af den 17 mars 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående postverket. (14.)
SeAan generalpoststyrelsen afgifvit infordradt utlåtande i anledning af det utaf Riksdagen
i förevarande skrifvelse gjorda uttalande i fråga om lämpligheten af förändrad förläggning
åt distnktsinspektionerna i mellersta och östra distrikten, har Kongl. Maj:t vid föredrag¬
ning häraf den 3 juni 1898, med afseende å hvad gen eral poststyrelsen i berörda utlå-
tancle anfört, funnit Riksdagens ifrågavarande framställning icke för närvarande föranleda
till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd.
9:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning an¬
gående det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)
Statskontorets i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke till Kong]. Maj:t inkommit.
10:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)
Ärendet ar fortfarande föremål för behandling af den i anledning af förevarande skrifvelse
tillsatta komité.
ll:o af den 13 maj 1897, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fanders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)
148
Det från statskontoret och kammarrätten i ärendet infordrade utlåtandet har ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.
\f dessa ärenden äro alltså de under 2:o och 8:o upptagna hos Kongl. Maj:t slut¬
ligen afbörda, de under 6:o, 7:o samt 9:o till och med ll:o upptagna föremål för be¬
handling af annan myndighet eller af särskilde konuterade, och de ofnga pa profning
beroende.
Kongl. ecklesiastikdepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens-
och studieväsendet vid universiteten ocli karolinska mediko-knurgiska insti¬
tutet. (75.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.
2:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre, handhafvande af offent¬
liga arkiv. (84.) . . , ,
Sedan 1898 års Riksdag, i anledning af Kongl. Maj:ts därom gjorda framstallnmgai,
godkänt aflöningsstat för landsarkivet i Vadstena dels ock beviljat anslag för anskaffande
af lokaler för landsarkiv i Upsala och Lund, så har Kongl. Maj:t den 27 mgj 1898 med¬
delat beslut i ärendet, som emellertid ännu är i vissa delar beroende på Kong . J.
pröfning.
3:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober
1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus. (85.)
Ärendet föredrogs inför Kongl. Maj:t den 15 april 1898, hvarvid beslöts tillsättande a
en komité med uppdrag att uppgöra förslag i fråga om behöfva förändringar i pilande
bestämmelser angående länslasaretten och vissa andra sjukvårdsinrättningar samt (tamd
taga under öfvervägande, bland annat, hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse anfoit.
4:o af den 11 maj 1896, i fråga om ett andra ålderstillägg åt ordinarie lärare
vid folkskola. (68.)
Proposition i ämnet har aflatits till 1898 års Riksdag.
5:o af den 28 april 1897, angående undervisningen i geografi vid de allmänna
läroverken. (44.) _ , ... ,
Sedan den af Kongl. Maj:t den 4 juni 1897 för behandling af förevarande ärende järn te
vissa andra de allmänna läroverken rörande frågor tillsatta komité numera afgifvit betän¬
kande i ärendet, samt af Kongl. Maj:t infordrade utlåtanden öfver detta betänkande in¬
kommit från samtliga domkapitlen äfvensom från direktionerna öfver Stockholms stads
- 1899 —
149
undervisningsverk och nya elementarskolan, har ärendet remitterats till kanslern för rikets
universitet, hvilken yttrande ännu icke till Kongl. Majt inkommit.
6:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i nrester-
skapets aflöningsförhållanden. (62.)
Den af Kongl Maj:t den 22 oktober 1897 för ärendets behandling tillsatta komité har
ännu icke afgifvit betänkande.
7:o af den 8 maj 1897, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet (82 )
Anmäldes den 2 september 1898, då öfverståthållareämbetet och Konungens befallnings-
lafvande i länen äfvensom de ecklesiastika konsistorierna in. fl. myndigheter anbefaldes
att afgifva utlåtande,^ i ärendet. Af de sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej
alla till Kongl. Maj:t inkommit. J
8:o af den 13 maj 1897, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets jämte därtill
bölande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)
9:0 arden 17 maj 1897, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.
(Ilo.)
Angående dessa båda skrifvelse!' gäller hvad under 5:o här ofvan blifvit meddeladt.
10:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (78.)
Kong1• Maj:t har under år 1898 meddelat beslut i ärendet, för så vidt detsamma vid
aiets början berodde på Kongl. Majrts pröfning.
Af dessa ärenden äro alltså de under 4:o och 10:o upptagna hos Kongl. Maj:t slut-
igen afgärda de under 3:o samt 5:o till och med 9:o upptagna föremål för behandling
af annan myndighet eller af särskilde komiterade och de öfriga på pröfning beroende.
Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1899 års Riksdag.
20
150
Tabell,
utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1898
aflåtna, i tionde samlingen af Riksdagens protokoll för samma år införda sknfvelser finnas
upptagna i den under I här ofvan införda förteckning.
(Första siffertal utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret
förenämnda förteckning.)
1
|
1
|
31
|
49
|
61
|
34
|
2
|
*)
|
32
|
*
|
62
|
14
|
3
|
*)
|
33
|
*#)
|
63
|
85
|
4
|
67
|
34
|
50
|
64
|
15
|
5
|
68
|
35
|
72
|
65
|
16
|
6
|
2
|
36
|
51
|
66
|
86
|
7
|
3
|
37
|
73
|
67
|
87
|
8
|
4
|
38
|
52
|
68
|
88
|
9
|
5
|
39
|
125
|
69
|
130
|
10
|
6
|
40
|
74
|
70
|
89
|
11
|
7
|
41
|
75
|
71
|
|
12
|
8
|
42
|
53
|
72
|
90
|
13
|
124
|
43
|
76
|
73
|
17
|
14
|
43
|
44
|
77
|
74
|
33
|
15
|
44
|
45
|
126
|
75
|
39
|
16
|
45
|
46
|
78
|
76
|
41
|
17
|
46
|
47
|
79
|
77
|
54
|
18
|
47
|
48
|
80
|
78
|
91
|
19
|
|
49
|
81
|
'79
|
144
|
20
|
|
50
|
127
|
80
|
40,42,92, 133
|
21
|
|
51
|
82
|
81
|
93
|
22
|
|
52
|
128
|
82
|
94
|
23
|
69
|
53
|
83
|
83
|
95
|
24
|
70
|
54
|
9
|
84
|
38, 96, 131
|
25
|
*)
|
55
|
129
|
85
|
18
|
26
|
*)
|
56
|
84
|
86
|
19
|
27
|
*)
|
57
|
10
|
87
|
20
|
28
|
*)
|
58
|
11
|
88
|
97
|
29
|
71
|
59
|
12
|
89
|
35
|
30
|
48
|
60
|
13
|
90
|
37
|
91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
no
in
112
113
114
115
116
117
118
119
120
55
98
132
99
134
21, 135
22, 100
23
24
36
25
26
101
27
102
103
104
105
106
56
57
107
108
109
no
in
136
137
58
121
122
123
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
112
138
139
140
113
141
59
142
60
114
61
28
29
30
143
62
115
63
64
116
65
66, 117
118
119
120
31
32
121
122
123
*) Utfärdade förordnanden.
*») Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken.