Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1898, kl. 1 e. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anled¬
ning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen i
fråga om beredande af ålderdomsunderstöd åt i kommuners
tjenst anstålda barnmorskor.
Till utskottets handläggning har hänvisats en inom Första Kammaren
af herr Nyström, Carl, väckt motion, n:o 36, i hvilken föreslås: »att Riks¬
dagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga under
förnyad ompröfning, på hvilket sätt ålderdomsunderstöd lämpligen må kunna
beredas de i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, och till Riksdagen in¬
komma med det förslag, hvartill undersökningen kan gifva anledning.»
Till stöd för detta sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört
följande:
Genom skrifvelse af den 5 maj 1888 hade Riksdagen anhållit, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta förslag till en allmän pensionsinrättning för barn¬
morskor, jemte förslag till de bidrag från staten, som derför kunde anses
behöfliga. Med anledning deraf hade Kongl. Maj:t år 1895 för Riksdagen
framlagt ett förslag till inrättande af en ålderdomsunderstödsanstalt för barn-
morskecorpsen. Detta förslag hade visserligen icke vunnit Riksdagens god¬
kännande, men dock antagits af Första Kammaren, och äfven i Andra Kam¬
maren samlat en aktningsbjudande minoritet, hvilken genom omflyttning
af endast ett obetydligt antal röster skulle hafva förvandlats till majoritet
Uppmuntrad häraf hade enskild motionär vid 1896 års riksdag upptagit det
kongl. förslaget med vissa ändringar, som förmodades göra detsamma mera
Bill. till liiksd. frat. 18'J8. 8 Sami. 2 AJd. 1 Band. 6 Raft. (N:o 7.) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.
antagligt för Riksdagen; dock hade hans motion af båda kamrarne blifvit
afslagen.
Härmed borde emellertid icke frågan om understöd åt barnmorskecorpsen
få anses fallen, enär sakens utgång egentligen blott utvisade, att intet förslag
ännu framkommit, som kunnat vinna Riksdagens bifall. För giltigheten af
denna uppfattning talade först och främst tvenne omständigheter, nemligen:
dels de tungt vägande skäl, genom hvilka Riksdagen i den ofvan omtalade
skrifvelsen styrkt behöfligheten af ett sådant understöd som det här ifråga¬
varande, dels den omständigheten, att barnmorskornas pensionsfråga under
den sista tiden inom Riksdagen omfattats med stora sympatier. Såsom exempel
i sistnämnda hänseende ville motionären erinra om ett yttrande af det ut¬
skott, som vid förra riksdagen hade att behandla ett förslag om statsbidrag
till barnmorskors aflöning.
Till fullständigande af den af motionären lemnade historik öfver denna
frågas behandling vill utskottet meddela följande:
Vid 1885 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af herr E. W.
Wretlind en motion (n:o 46), som gick derpå ut, att församlingarne i riket
skulle åläggas att, i mån åt omfång och folkmängd, anställa nödigt antal
examinerade barnmorskor med en bestämd minimilön, och med rätt för mer
än vanligt genom skatter betungade församlingar att hos regeringen söka
bidrag af statsmedel till den faststälda minimilönen. Det tillfälliga utskott,
till hvilket denna motion remitterades, afstyrkte motionen, och utskottets
hemställan bifölls af kammaren.
Vid 1887 års januari-riksdag återupptog herr Wretlind frågan genom
en ny motion inom Andra Kammaren (n:o 29), hvari han föreslog Riksdagen
att besluta, att staten skulle bidraga med hälften af aflöningen till de i lands-
församlingarnes tjenst anstälda barnmorskorna, derest denna aflöning icke
understege 200 och icke öfverstege 400 kronor förutom vanliga naturaförmåner.
Denna motion, såsom rörande en ren anslagsfråga, hänvisades till statsutskottet,
men blef till följd af riksdagens upplösning aldrig behandlad.
Vid 1888 års riksdag väckte herr Wretlind inom Andra Kammaren
en ny motion (n:o 90) i samma rigtning, dock sålunda"! modifierad, att staten
skulle bidraga med en fjerdedel af aflöningen till barnmorskorna i de för¬
samlingar, som derom gjorde ansökan, detta under vilkor, att vederbörande
landsting förut förklarat sig vilja bidraga med en fjerdedel af samma lön
och att den för barnmorskan faststälda lönen icke understege 300 kronor
förutom vanliga naturaförmåner. Denna motion remitterades till statsutskottet.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7. 3
Vid samma riksdag väcktes inom Första Kammaren af herr W. Falk
en motion (n:o 48), hvari han föreslog, att Riksdagen mätte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till en allmän pensions-
inrättning för barnmorskor och derjemte förslag till de bidrag frän staten,
som härför kunde anses erforderliga. Denna motion, hänvisad till Första
Kammarens andra tillfälliga utskott, blef af detsamma i afgifvet utlåtande
(n:o 3) tillstyrkt. Utskottets hemställan godkändes af Första Kammaren,
och sedan Andra Kammarens första tillfälliga utskott i afgifvet utlåtande
(n:o 23) tillstyrkt förslaget, godkändes detta äfven af Andra Kammaren, i
enlighet hvarmed Riksdagens ofvanberörda skrifvelse af den 5 maj 1888 kom
till stånd. Derefter vardt hen- Wretlinds motion af statsutskottet afstyrkt
under hänvisning bland annat till Riksdagens redan fattade beslut. Stats¬
utskottets hemställan godkändes af båda kamrarne.
I den nyss nämnda skrifvelsen till Kongl. Maj:t yttrar Riksdagen
bland annat: »Då Eders Kongl. Maj:t för mera än trettio år sedan låtit
utfärda reglemente för barnmorskor, har redan derigenom blifvit erkändt,
att ett ändamålsenligt ordnande af barnmorskeväsendet är en angelägenhet,
som åligger staten. I nämnda reglemente ställas med rätta stora fordringar
på utöfvarne af berörda yrke, men för att kunna begära ett fullt tillfreds¬
ställande uppfyllande af de med barnmorsketjensten förenade pligter och ej
afskräcka för yrket lämpliga qvinnor att egna sig deråt, är det nödigt att
sörja derför, att barnmorskorna blifva bättre tillgodosedda i ekonomiskt
hänseende och ej behöfva motse att tillbringa sin ålderdom i nöd. Ett in¬
gripande från statens sida är härvid af desto större vigt, som barnmorskorna
i allmänhet ej kunna, utan att det goda ändamålet med ett väl ordnadt
barnmorskeväsen till en del går förloradt, fortsätta sitt kall alltför långt in
i ålderdomen.»
På grund af 1888 års riksdagsskrifvelse och efter en sorgfällig utred¬
ning samt åtskilliga myndigheters hörande framlade Kongl. Maj:t för 1895
års Riksdag (i proposition n:o 5) förslag till en allmän pensionsinrättning för
barnmorskor. Till detta förslag stälde sig statsutskottet helt och hållet af¬
visande I motsats till den af 1888 års Riksdag godkända princip förklarade
statsutskottet: »Den omständighet, att ifrågavarande yrkesutöfvare hvarken
äro af staten anstälda eller till större eller mindre del aflönade, anser utskottet
innebära tillräckligt skäl för att staten icke bör medverka till deras ålderdoms-
försörjning.» Utskottet höll dessutom före, att beredandet af sådan försörjning
åt de af kommunerna anstälda barnmorskorna vore en angelägenhet, som helt
och hållet borde öfverlemnas åt kommunernas egen sj Bestyrelse, och att, hvad
anginge de enskildt praktiserande barnmorskoiåia, det måste åligga dem
sjelfva att genom besparingar under sin krafts och helsas dagar bereda sig
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.
medel till sin ålderdomsförsörjning. Det kongl. förslaget godkändes af Första
kammaren (med 55 röster emot 46), men förkastades af Andra kammaren
(med Ilo röster mot 88).
Vid 1896 års riksdag upptogs frågan å nyo, nemligen af enskild
motionär, herr Curt Wallis, som i en inom Andra Kammaren väckt motion
(n:o 190) hemstälde, att Riksdagen skulle dels för sin del antaga ett af
honom i anslutning till föregående års kongl. proposition utarbetadt förslag
till pensionsinrättning för barnmorskor i kommuners tjenst, dels i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville framlägga förslag, åsyftande
att utan väsentligt betungande af statsverket jemväl enskildt praktiserande
barnmorskor skulle erhålla del af berörda förmåner. På statsutskottets hem¬
ställan afslogs motionen af Riksdagen, i Första Kammaren utan diskussion,
i Andra Kammaren efter ett anförande af motionären.
Vid 1897 års Riksdag väckte herr L. J. Jansson i Djursätra inom
Andra Kammaren (i motion n:o 149) förslag om »att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, till hvilket be¬
lopp och under hvilka vilkor statsbidrag till inom kommuner anstälda exami¬
nerade barnmorskors aflöning må kunna beviljas, samt till Riksdagen in¬
komma med det förslag, till hvilket denna utredning kan föranleda». Här
är alltså fråga icke om barnmorskors pensionering, utan om tillägg i vissa
fall af statsbidrag till deras lön. Motionen hänvisades till Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskott, hvars majoritet i afgifvet utlåtande (n:o 3) afstyrkte
densamma. Andra Kammaren biföll utskottets hemställan med 94 röster
mot 74, som afgåfvos för en betänkandet åtföljande reservation.
Såsom af denna öfversigt framgår, ha för ernåendet af här ifråga¬
varande syftemål hufvudsakligen tvenne utvägar blifvit föreslagna: den ena
beviljandet af statsbidrag till de i kommuners tjenst anstälda barnmorskornas
aflöning, den andra beredandet åt barnmorskorna, utan afseende på dylik
anställning, af ålderdomsunderstöd medelst inrättande af en allmän pensions-
inrättning för barnmorskor. Af öfversigten framgår vidare, att den sist¬
nämnda utvägen af Riksdagen blifvit i princip godkänd, under det att den
förra, trots alla derom inom Andra Kammaren väckta förslag, icke kunnat
tillvinna sig ens denna kammares godkännande. Motionären torde alltså
med särskild hänsyn till denna omständighet hafva rätt, när han antyder,
att det är barnmorskornas pensionsfråga, som i Riksdagen omfattats med
sympatier, ett antagande, som också i någon mån kan stödjas på hvad Andra
Kammarens fjerde tillfälliga utskott 1897 uttalade i samband med sitt af¬
styrkande af herr Janssons i Djursätra här ofvan berörda motion om stats¬
bidrag till barnmorskors aflöning. Utskottet yttrade: »Här behandlade stats-
hjelp för barnmorskors aflöning kan väl ej heller från statshushållningens
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.w t) Utlåtande, Ko 7. &•
synpunkt lända till fromma för den behjertansvärda frågan om barnmorske-
pension — en åtgärd, hvilken, ehuru den i förut omnämnd form ej kunde
vinna framgång vid 1895 års riksdag, ändock fortfarande, i den mån man
här verkligen vill något, måste anses såsom det närmaste önskemålet på
detta område.» I hvilken ny form ett eventuel förslag om barnmorske-
pensionering skulle hafva utsigt att vinna Riksdagens bifall, derom har
emellertid nämnda utskott icke uttalat någon mening, hvadan alltså bär före¬
liggande förslag, för så vidt det afser icke ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
i allmänhet, utan endast åt de i kommuners tjenst anstälda — eu begränsning,
som motionären icke i motiveringen ens berört — icke kan sägas ega stöd
i det ifrågavarande utskottsuttalandet. Ej heller eger det stöd i något
Riksdagens eller någon dess kammares beslut, enär det af herr Curt Wallis
1896 framstälda förslag, hvilket i viss mån kan anses hafva syftat till samma
begränsning, icke inom Riksdagen rönte någon uppmuntran. I detta samman¬
hang må ock erinras derom, att i den petition från barnmorskorna, som den
26 september 1887 framlemnades till Kongl. Maj:t, och som gaf anledning
till herr W. Falks ofvanberörda motion vid 1888 års riksdag, det var fråga
om pension för barnmorska,, vare sig såsom enskildt praktiserande eller af
kommun aflönad.
Hvad angår denna fråga i och för sig, är utskottet af den åsigt;, att
något bör göras till tryggande och förbättrande af barnmorskornas ekono¬
miska ställning på ålderdomen, och ansluter sig utskottet i detta afseende
till de i ofvanberörda riksdagsskrivelse anförda skäl. Denna skrifvelse ut¬
går från den förutsättning, att frågan om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
på grund af sitt samband med frågan om den allmänna helsovården berör
ett verkligt statsintresse, hvaraf naturligen följer, å ena sidan att staten bör
på detta område inskrida, och å andra sidan att det åsyftade ålderdoms-
understödet bör kunna komma äfven sådana barnmorskor — de utgöra omkring
en tredjedel af hela barnmoBskecorpsenj — till del, som icke äro af kommu¬
ner anstälda. Fasthålles icke denna uppfattning, skulle i viss mån förutsätt¬
ningen för statsbidrag till ändamålets vinnande bortfalla, medan samtidigt
1895 års statsutskott i motsvarande män skulle få rätt i sin uttalade åsigt,
att beredandet af ålderdomsunderstöd åt de af kommunerna anstälda barn¬
morskorna vore en angelägenhet, som helt och hållet borde öfverlemnas åt
kommunernas sjelfstyrelse. Hvad deremot samma statsutskott med hänsyn
till inrättandet af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor anförde, nem¬
ligen dels i fråga om de af kommuner anstälda barnmorskor, att deri om.
liih till Jiiksd. Frat. 1898. 8 Sami, 2 Afd. 7 Hand. 6 Höft 2
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 7.
ständigheten, att ifrågavarande yrkesutöfvare hvarken vore af staten an-
stälda eller till större eller mindre del aflönade, innebure tillräckligt skäl för
att staten icke borde medverka till deras ålderdom sförsörjning, dels i fråga
om de enskilt, praktiserande barnmorskorna, att det måste åligga dem sjelfva
att under sin krafts och helsas dagar bereda sig medel till sin ålderdomsför-
sörjning, — så synes en dylik motivering för afslag knappast böra ega giltighet
ens för den, som af rent principiella skäl motsätter sig hvarje förslag om
statsbidrag till åstadkommande af en pensionsinrättning för arbetare, en
fråga, som under senaste decenniet stått på dagordningen inom de flesta euro¬
peiska länder såsom en vigtig statsangelägenhet. Frågan om ålderdomsunder-
stöd åt barnmorskor berör nemligen på grund af sitt samband med den all¬
männa helsovården ett statsintresse i mera speciel mening än frågan om lik¬
nande understöd åt arbetare.
Men ehuru utskottet finner det vara högeligen nödigt, att ålderdoms-
understöd beredes barnmorskorna genom anordnandet för ändamålet af en
pensionsinrättning, anser sig utskottet dock icke böra hemställa, att Riksdagen
med anledning af föreliggande motion å nyo i detta ärende aflåter en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, i synnerhet som utskottet i motsats till motionären
är af den åsigt, att en sådan inrättning bör vara afsedd icke allenast för
de i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, utan jemväl för de enskildt
praktiserande. Och då utskottet, som i hufvudsak gillar det af Första
Kammaren antagna förslag, som af Kongl. Maj:t framlades för 1895 års
Riksdag, hvilket förslag torde kunna genomföras utan organiserande för
ändamålet af en helt och hållet sjelfständig och fristående institution, så¬
lunda håller före, att frågan om barnmorskornas pensionering skulle mera
skadas än gagnas af ett bifall till motionen, finner sig utskottet ega giltiga
skäl att hemställa,
att herr Nyströms motion icke må till någon kammarens
åtgärd föranleda.
På utskottets vägnar:
LARS BERG.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1898.