Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ft:o 1) Utlåtande N:o 13.
i
N:o 13.
Ank. till Kikad, kansli den 11 maj 1898, kl. 1 e. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i an¬
ledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag angående ändrade
föreskrifter till förekommande och hämmande af smitto-
samma husdjurssjukdomar.
I tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner föreslås, dels af herr
K. E. Holmgren i Hillebola,
»det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes efter vederbörandes hörande vidtaga ändringar i
de föreskrifter, som äro gifha angående hvad iakttagas bör till förekommande
af smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket, så att dessa föreskrifter
må medföra ökad trygghet»,
och dels af herrar A. J. Ericson i Ransta och L. P. Malmin,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning af frågan, låta utarbeta och till Riks¬
dagen inkomma med förslag till ändrade föreskrifter till förekommande och
hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar i syfte att vinna ökad trygghet
mot sådana sjukdomars uppkomst och utbredning, dels genom skärpta be¬
stämmelser angående införsel af husdjur till riket under vissa förhållanden,
äfvensom i fråga om statsmyndigheternas skyldighet att vid utbrott af sådana
sjukdomar ingripa, dels och derigenom, att den enskilde, mera än hittills
varit fallet, hålles skadeslös för de förluster, han vid sådana sjukdomars
utbrott till följd af ifrågakommande åtgärder måste vidkännas.
Såsom stöd för berörda hemställan anföra motionärerna följande:
Bih. till Biksd. Prot. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. (N:o 13.) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.
Herr Holmgren yttrar sålunda:
»Kong! Maj:ts nådiga kungörelser af den 1 maj 1885, den 13 oktober
1886 och den 18 maj 1894 innehålla föreskrifter angående hvad iakttagas
bör till förekommande af smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket.
Bland de bestämmelser, som äro gifha i dessa kungörelser, må nämnas,
att i § 2 mom. 2 af kungörelsen den 13 oktober 1886 stadgas, med af¬
seende på införsel af djur från de länder, hvilka förklarats smittade af
kreatursjukdomar, att dessa skola fortfarande såsom smittade anses, intill
dess de af kommerskollegium förklarats fria. Kungörelse härom skall af
kollegiet utfärdas, i fråga om boskapspest, när ett år, i fråga om elakartad
lungsjuka, rots eller springorm eller vattuskräck, när sex månader, och i fråga
om annan sjukdom, deribland smittosam mul- och klöfsjuka, med undantag
åt mjeltbrand, när två månader förflutit från det, enligt vederbörandes an¬
mälan, sjukdomen i orten fullständigt upphört.
Uti § 8 af kungörelsen den 18 maj 1894 stadgas förbud mot införsel
af idislande djur såväl sjö- som landväg från främmande land, som för¬
klarats smittadt af boskapspest, äfvensom förbud mot införsel af hundar
från främmande land, som förklarats smittadt af vattuskräck, men något
förbud mot import från främmande land, som förklarats smittadt af mul-
och klöfsjuka, har jag icke funnit.
I § 9 af samma kungörelse medgifves införsel endast sjövägen för djur
från främmande land, som förklarats smittadt af vissa uppräknade sjuk¬
domar, dock under iakttagande af i paragrafen gifna föreskrifter, deribland
om djurens införande i karantänsanstalt. Den tid, hvarunder djur skall
hållas i karantän, bestämmes sålunda, att den utgör, då det land eller den
landsdel, hvarifrån djuret anskaffats, är förklaradt smittadt, af
koppor hos får........10 dagar,
mjeltbrand.........10 »
smittosam mul- och klöfsjuka ... 10 »
skabb hos får........20 »
elakartad klöfsjuka hos får och getter 20 »
elakartad lungsjuka......120 »
Då under år 1897 smittosam mul- och klöfsjuka förekommit inom
landet, och smittan tydligen inforts med från utlandet importeradt djur, har
det visat sig, att gällande föreskrifter till förekommande af smittosamma
husdjurssjukdomars införande i riket icke äro fullt betryggande. Det gäller
derför att se till, hvilka de bristfälligheter i skyddsåtgärderna varit, som
vållat olyckan, på det att sjukdomen icke i en framtid måtte å nyo införas
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
i vårt land, och andra länder på nytt spärra sina gränser för importen af
svensk boskap.
Det verksammaste medlet att förekomma sjukdomens införande vore
utan tvifvel importförbud från smittadt land, hvarför jag helst önskade
ändring i föreskrifterna i sådant syfte, i synnerhet som importen af nötboskap
i regel icke förekommer i andra fall än för förbättring af våra kreaturs-
stammar. Då likväl behofvet af införsel för detta ändamål numera icke är
så trängande, bör sådan kunna inställas under tider, då smittosamma husdjurs¬
sjukdomar hemsöka de länder, hvarifrån djuren importeras. Det förefaller
mig vara i sin ordning, att fullständig reciprocitet i detta afseende förefinnes.
Om, mot förmodan, svårigheter skulle uppstå genom utfärdande af
förbud mot all införsel af boskap från smittadt land, anser jag de vilkor,
under hvilka sådan import medgifves, böra skärpas utöfver nu gällande
bestämmelser.
Det har konstaterats, att det senaste utbrottet af mul- och klöfsjuka
i Stockholms län föranledts genom införande af ett kreatur, som författnin-
garne likmätigt varit underkastadt karantän, och hvilket icke efter sin fram¬
komst varit för sjukdomen utsatt. När erfarenheten ådagalagt sådant för¬
hållande, visar sig deraf, att de stadgade försigtighetsmåtten äro otillfreds¬
ställande.
Det synes mig derför för åstadkommande af mera trygghet vara be-
höfligt att förlänga kärantänstiden vida utöfver den nu stadgade, äfvensom
att utsträcka den tid, efter hvilken ett land, som varit smittadt af mul- och
klöfsjuka, förklaras fritt från sådan sjukdom. En undersökning, huruvida
desinfektionen är tillfyllestgörande, och om tillsynen att gifna föreskrifter
noga iakttagas, torde derjemte vara af behofvet påkallad.
Med afseende på sjukdomen mjeltbrand stadgas bland annat: »År land
eller landsdel förklarad! smittadt af mjeltbrand, må det förklaras för sjuk¬
domen fritt, när två månader förflutit från det sjukdomen, enligt veder-
börandes anmälan, upphört att i större utsträckning i orten förekomma.»
Utom det obestämda, som ligger i uttrycket större utsträckning och
som sannolikt tolkas olika af de myndigheter, som hafva att yttra sig härom,
kan jag icke inse behofvet af ett sådant stadgande. Jag har redan nämnt,
att vi numera icke behöfva importera afvelsdjur i den omfattning, som förr
egt rum, hvarför ett land, som förklarats smittadt af mjeltbrand, icke bör
förklaras fritt derifrån, förrän sjukdomen alldeles upphört.
Med det nu anförda har jag velat fästa Riksdagens uppmärksamhet
på några af de brister, som, enligt mitt förmenande, förefinnas i gällande
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
föreskrifter mot smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket. Att dessa
behöfva skärpas, derom torde tankarne icke vara så särdeles delade. Det till¬
hör Riksdagen att härutinnan gifva sina önskningar till känna hos Kongl. Maj:t.->
Herrar Ericson och Mallmin anföra:
»De senare årens erfarenhet har mer än tillräckligt ådagalagt, hurusom
utbrottet af smittosamma husdjurssjukdomar i landet verkar i hög grad för¬
ödande för jordbrukarnes ekonomi såväl genom de förluster och kostnader
sådan sjukdom i sig medför, som ock genom de hinder i den ekonomiska
samfärdseln, som vid utbrottet af sådan sjukdom drabbar landet i dess
helhet eller stora delar deraf. Det är derför uppenbarligen af yttersta vigt,
att från det allmännas sida anstalter träffas, egnade att förekomma utbrottet
af sådana sjukdomar, samt att, der sjukdomsutbrott egt rum, så snabbt och
säkert som möjligt hejda sjukdomens framfart och undertrycka densamma.
I förstnämnda hänseende gäller det förnämligast, att vid införsel af
husdjur till riket på ändamålsenligt sätt förskaffa sig trygghet mot att
dervid smittosamma husdjurssjukdomar införas i landet. Gällande bestäm¬
melser på detta område synas vara för ändamålet otillräckliga. Ett nyligen
gifvet exempel visar nemligen, att iakttagandet af gällande kärantänsföre-
skrifter icke mägtat skydda mot införandet i landet af mul- och klöfsjuka.
Skärpning af dessa föreskrifter är derför af behofvet påkallad.
Men fullt ut lika vigtigt är det, att det är sörjdt för att vid ut¬
brott af smittosamma husdjurssjukdomar i landet anstalter vidtagas för
deras snabba och säkra undertryckande. I det hänseendet är det sjelf¬
kärt af den största vigt, att statens myndigheter sättas i tillfälle att
ingripa vid sjukdomens första uppkomst och att vidtaga alla de åtgärder,
som för ändamålet äro nödiga. Men dessa åtgärder äro hufvudsakligen af
den art, att de innebära eu plötslig och synnerligen ingripande rubbning
af den enskildes ekonomi, som för denne kan hafva de allvarligaste följder.
Det låter sig derför väl tänka, att den enskilde, som har anledning miss¬
tänka utbrottet af smittosam sjukdom i sin kreatursstock, drager sig för
att, så hastigt som borde ske, för myndigheterna anmäla skälet för miss¬
tanken, och att sålunda lämpliga åtgärders vidtagande derigenom fördröjes.
Och då förfelas egentligen ändamålet. Man måste derför ordna saken så,
att den enskilde har intresse af att fullgöra hvad på honom i detta hän¬
seende ankommer, derigenom att han hålles något så när skadeslös för de
offer, som i första rummet drabba honom. Och detta är jemväl i och för
sig rättvist och billigt. De ingrepp, som göras i hans hushållning, ske
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
icke endast för hans skull, de ske hufvudsakligen för andras skull, för det
allmännas bästa. Det är då ock tillbörligt, att det allmänna får vidkännas
de offer, som måste göras.
Hos oss torde icke allt vara väl bestäldt på detta område. En i ämnet
sakkunnig person har i ett nyligen härstädes hållet föredrag lemnat en
framställning om hithörande bestämmelser i Sverige och i åtskilliga främ¬
mande länder samt om hvad under nuvarande förhållanden kan göras för eu
bättre sakernas ordning hos oss, än nu är fallet, hvilken framställning vi
härmed tillåta oss bringa till Riksdagens kännedom.
»Af innehållet i de här i landet gällande föreskrifter angående frågan
om statens ingripande i den enskildes ekonomi vid utbrott af smittosamma
husdjurssjukdomar och om statens skyldighet att hålla den enskilde skadeslös
för de förluster, för hvilka han dervid blir utsatt, är följande särskildt att
beakta.
De sjukdomar, mot hvilka åtgärder finnas i lag stadgade, äro, frånsedt
tuberkulosen, koppor hos får, smittosam mul- och klöfsjuka, skabb hos får,
elakartad klöfsjuka hos får och getter, mjeltbrand hos husdjur, mjeltbrands-
emfysem, vattuskräck hos hundar och andra husdjur, boskapspest, elakartad
lungsjuka, rots eller springorm samt svinpest.
Låt oss taga fasta på några af de vigtigaste af dessa infektions¬
sjukdomar.
Boskapspest: Djur, angripet af boskapspest, äfvensom alla idislande
djur, hvilka inom loppet af 10 dygn varit i ladugård, vid vattningsställe,
ute å mark, på fartyg, i jernvägsvagn eller å annat ställe tillsammans med
något af boskapspest angripet djur, skola ofördröjligen dödas; värdering
sker i vederbörlig ordning, och ersättning utgår med fulla värdet.
Hö, halm, strö i eller invid byggnad, der af boskapspest angripet djur
förvarats, eller med hvilket sådant djur kommit i beröring, skall uppbrännas
eller inom kort tid utfodras åt på stället befintliga icke idislande djur.
Spillning från smittad ladugård eller å betesmark, der af sjukdomen
angripet djur betat, skall omsorgsfullt nedgräfvas eller uppbrännas. A
sådan mark må ej idislande djur utsläppas förrän påföljande år. Stället
förklaras fritt efter 20 dygn.
Elakartad lungsjuka: Samma föreskrifter angående djurens dödande
som i föregående fall, derest icke medicinalstyrelsen anser andra åtgärder
lämpligare.
Djur, som inom 120 dygn varit i beröring med djur, som sedan
befunnits sjukt, hålles, om det ej skall dödas, afskildt från andra nötkreatur
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
till dess 120 dygn förflutit efter det att det varit i beröring med det in¬
sjuknade djuret.
Ersättning för dödadt djur utgår med fulla värdet, om obduktionen
visar elakartad lungsjuka, eljest med afdrag af värdet å de delar, som af
veterinären förklaras kunna till nytta användas. Ingen del får användas
från af sjukdomen angripet djur.
Förklaras fritt som vid boskapspest.
Rots: Misstänkt djur afskiljes under 90 dagar. Eotssjukt djur dödas
och ersättning utgår med fulla värdet, om ej rots föreligger, eljest halfva
värdet. 90 dygn efter reningsåtgärderna förklaras stället fritt från rots.
Vid mul- och klöfsjuka utgår ingen ersättning åt djuregaren.
Mjeltbrand: Isolering af samtliga djuren, spillning efter af mjeltbrand
angripet djur, samt foder och halm, hvarmed dylikt djur varit i beröring,
uppbrännes eller nedgräfves. Grundlig desinfektion. Fritt efter 10 dygn.
Ingen ersättning. Mjölken användes kokad åt menniskor och upphettad
till 70° för ost- eller smörberedning.
Mjellbrandsemfysem: Enahanda åtgärder, men mjölk från friska djur
får dock användas utan kokning.
Våra författningar säga vidare, att »kostnaden för sjuka djurs dödande
och nedgräfning samt för reningsåtgärders vidtagande bestrides af djur¬
egaren» samt att »för djur, som dött i smittosam husdjurssjukdom, eger
ersättning af allmänna medel ej rum.»
Sammanfatta vi hvad vi nu hört, finna vi, att staten visserligen i
några fall skrider hjelpande in, såsom då djuren på allmän bekostnad
nedslagtas, vid sjukdomar, der eljest djuregarens förlust genom djurens
död kunnat blifva högst betydlig, men blott vid boskapspest lemnas full
ersättning, vid andra, såsom rots, blott hälften, om djuret vid obduktionen
befunnits angripet af sjukdomen, och vid elakartad lungsjuka afdrages värdet
för de delar, som af veterinär förklaras kunna till menniskoföda användas,
en princip, som också följts vid slagt för svinpest, och då t. ex. vid denna
sjukdom flertalet af de slagtade djuren kunna i sin helhet användas, men
först sedan fläsket blifvit nedsaltadt, kan det för djuregaren mången gång
hafva sig svårt att till gängse pris få afsåldt en så stor mängd fläsk på
en gång, som det här kan röra sig om, eller skaffa materiel för dess ned¬
saltning, och hvilka förluster måste lian ej vidkännas, innan han åter hinner
rekrytera sin svinbesättning eller sin ladugård.
Men vi finna också, hvilka högst betungande förpligtelser staten i
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 7
äfrigt ålägger den enskilde. Isoleringssystemet, förlusten af arbetskraft och
afkastning och slutligen desinfektionsåtgärderna äro ju för många snart
sagdt ruinerande, och det är tydligt, att i de fall, der staten lerunar ersätt¬
ning, denna icke är dikterad af någon tendens att skydda djuregaren från
vidare förluster, utan afser att på ett effektivt sätt söka förebygga sjuk¬
domens vidare spridning och stänga infektionskällan med ett slag.
Våra författningar afse med andra ord icke i någon mån att hålla
den enskilde på något sätt skadelös. Men det kan väl synas rimligt, att,
när staten i allmänhetens intresse griper in uti den enskildes hushållning
och påtvingar honom en del åtgärder, som för honom innebära stora eko¬
nomiska uppoffringar, den också låter samma allmänhet åtminstone i någon
mån hålla honom skadelös derför. De våldsamma åtgärderna kunna i
allmänhet icke undgås, ehuruväl de uti ett eller annat fall kunna mildras,
hvarom mera längre fram, men det är å andra sidan tydligt, att gränsen
för statens skyldigheter härutinnan i hvarje fall principielt måste sluta före
gränsen för full skadeslöshet från djuregarens sida. Det måste alltid blifva
en förlust för honom att hafva fått en af dessa smittosamma husdjurssjuk¬
domar inom sin kreatursstock, och han måste alltid sjelf hållas varmt in¬
tresserad för att söka skydda sin egendom från en sådan olycka. En lag¬
stiftning, som gjorde den enskilde djuregaren likgiltig härför eller kanske
till och med kunde locka en mindre samvetsgrann sådan till underslef,
skulle naturligtvis icke vara baserad på sunda grunder.
Men det kan ju också betraktas som en brist uti en lagstiftning, om
den dikterar så stränga förhållningsorder för djuregaren, att han deraf
skrämmes att, så långt det utan laglig påföljd kan gå för sig, hålla dold
en hos honom utbruten farsot.
Yi måste här som annars söka efter den gyllene medelvägen.
Det är en fråga, som ligger nära till hands här, och det är, huru
man har det ordnadt härmed i andra land. Ett uttömmande svar derå vill
jag ej åtaga mig att gifva, men en öfversigt kan jag ju lemna.
Vi börja med dem, som ligga oss närmast.
I Danmark sålunda möter oss att börja med den olikheten, att ersätt¬
ningen för djur, som på offentligt föranstaltande slås i hjel, utgår till
hälften blott af statsmedel, under det den andra hälften betalas af amts-
repartitionsfonden på landet, i köpstäderna af kommunalkassan, och delas
sedan denna afgift, utom för Köpenhamns vidkommande, på amtets samtliga
köpstäder. Staten garanterar dock, att denna summa ej får öfverskrida ett
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.
visst belopp, exempelvis för städernas räkning, ej för räkenskapsåret mer
än 2 a/2 öre per individ.
I Danmark betalar man också djuregaren frikostigare vid slagt af
djur, 4/s i stället för kalfva värdet t. ex., om vid rots eller elakartad lung¬
sjuka djuret efter slagten befinnes kafva varit af sjukdomen angripet.
I fråga om ersättning i öfrigt åt djuregaren säger den danska lagen:
»Alla utgifter, som på grund af denna lags föreskrifter göras i och för
smittade eller för smitta misstänkta djurs skötsel, afsöndring ock desinfek¬
tion, desinfektion af ladugårdar, redskap ock liknande eller döda djurs ned¬
gräfning, ketalas af egaren. Dock skall egaren af staten källas skadeslös för
utgifter i och för anskaffande af särskilda desinfektionsmedel, som af veteri¬
närpolisen föreskrifvas, ock såvida det för att förhindra smittans vidare
utbredning skulle vara nödvändigt att förstöra en del smittofarliga föremål,
såsom döda kreaturs hud, fodermedel, ko, halm, stallreqvisita ock dylikt, så
skall djuregaren åtnjuta ersättning härför af allmänna medel. Utgifterna
för en del arbeten, som af myndigheterna kunna påbjudas i samband härmed,
såsom inrättande af rum till de smittade djurens afspärrning, när sådant
rum icke finnes på egendomen, förnyande af broläggningar, ombyte af trä¬
virke, skall likaledes ersättas egaren med fulla beloppet.
Om vidare en kreatursbesättning blifvit af myndigheterna afspärrad,
och det till slut visar sig, att ingen smittosam sjukdom förevarit, så skall
egaren hållas skadeslös för den förlust, han genom afspärrningen lidit.»
Så långt den danska lagen, som ju gent emot djuregaren ställer sig
icke så obetydligt frikostigare än den svenska.
I Norge ställa sig författningarne ungefär som här hos oss i fore-
nämnda afseenden.
Der finnes dock uti den norska lagen uttryckligen föreskrifvet, att,
när för grundliga desinfektionsåtgärders genomförande en del redskap, foder
etc. behöfver förstöras, ersättning härför skall af allmänna medel utgå till
djuregaren.
I Preussen utgår ersättning till djuregaren äfven för djur, som do
i mjeltbrand eller elakartad lungsjuka. Ersättningen utgår ur »provins¬
kassan “, hvilken godtgöres derför på så sätt, att de särskilda djuregarne
betala en viss summa, betingad af antalet nötkreatur de ega; storleken
af dessa bidrag bestämmes med ledning af föregående års förluster. För
mjeltbrandsfall, som i allmänhet hafva eu viss årlig konstans, är en sär¬
skild fond inrättad.
I Sachsen utgår likaledes ersättning för djur, döda i mjeltbrand
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 9
eller elakartad lungsjuka. Ersättningen utgår ur den så kallade „Lan-
deskasse„.
I England är man i allmänhet rätt liberal i fråga om ersättning för
slagtade djur. Man ersätter sålunda vid boskapspest djurets halfva värde,
om det vid slagten befinnes vara angripet, eljest hela värdet, vid elakartad
lungsjuka motsvarande 3/4 kela värdet, vid mul- och klöfsjuka med
hela värdet i båda fallen, vid svinpest hälften för angripet och hela värdet
för friskt djur.
I England öfvertaga dessutom myndigheterna sjelfva de slagtade dju¬
ren och ombesörja deras försäljning, der köttet efter dem öfver hufvud taget
kan användas, och djuregaren får i stället sin ersättning, och det är tyd¬
ligt, att han måste vara bättre betjenad häraf än af vår författnings
stadganden härutinnan, enligt hvilka af värderings summan afdrages värdet
för de delar af djuret, som af fackmannen förklaras kunna till mennisko-
föda användas, så mycket mer som den engelska lagen derjemte stadgar,
att, för den händelse försäljningssumman för köttet öfverskrider den ersätt¬
ning, djuregaren fått sig tilldömd, öfverskottet skall, med afdrag för nödiga
omkostnader vid försäljningen, återbäras åt djuregaren.
Desinfektionsomkostnaderna betalas, åtminstone i vissa fall, såsom vid
mjeltbrand, af lokalmyndigheterna.
I Wtirtemberg följer man än liberalare grundsatser. Der får djurega¬
ren af allmänna medel ersättning äfven för djur, som dött uti mul- och
klöfsjuka eller mjeltbrand och mjeltbrandsemfysem.
I Österrike ersäctes likaledes för djur, som dött i mjeltbrand, i mjelt¬
brandsemfysem, för såvida djuret under löpande året blifvit ympadt deremot
eller möjligen dött i ympningen, ja, till och med för djur, som dött i kalf-
ningsfeber, om sakkunnig hjelp sökts i rätt tid, såväl som för tuberkulösa djur.
Ersättningen utgår i allmänhet med 8/10 värdet, men får för nöt¬
kreaturens vidkommande ej öfverstiga 300 floriner pr styck.
Dessa antydningar rörande utomlands gängse principer må vara nog
för tillfället.
De kunna dock i hvarje fall icke annat än gifva stöd åt den åsigten,
att man i våra svenska författningar i fråga om ersättning åt djuregaren
vid fall af smittosamma husdjurssjukdomar är förhållandevis njugg. Eu
annan sak är, att man utomlands här och hvar har så kallade nötkrea-
tursförsäkringsföreningar, med statsligt understöd och på regeringens initia¬
tiv och från hvilka djuregare kan beredas ersättning. Särskilt i Elsass-
BiUtäng till Riksd. Prof. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. (N:o 13.) 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o IS.
Lothringen synas de hafva genomförts, men äfven i Baden och möjligen på
andra ställen hafva utförliga förordningar rörande desamma utgått.
Men låt oss gå tillbaka till förhållandena här hemma och ställa upp
den frågan: kunna våra djuregare hilligtvis framställa kraf på en revide¬
ring af våra författningar rörande de smittosamma husdjurssjukdomarna i
akt och mening att få sina intressen vid deras bekämpande bättre tillgodo¬
sedda, än hvad. nu är fallet?
Jag tror, att man på den frågan obetingadt kan svara jakande; jag
tror än mer, att både billighet och klokhet förestafva eu vidräkning med
dessa våra författningar i denna rigtning, och jag vill framhålla några
synpunkter, som kunna tjena som skäl för denna min åsigt.
Det är af högsta vigt för en smittosam sjukdoms bekämpande, att
den i tid upptäckes och att åtgärder vidtagas mot den, innan den hunnit
få någon spridning. Detta gäller i all synnerhet om sjukdomar med stor
smittosamhet, såsom mul- och klöfsjukan. Det är tydligt, att, der det i den
utländska lagstiftningen utgår ersättning äfven för djur, som dött i mjelt¬
brand, elakartad lungsjuka, mul- och klöfsjuka etc., denna offervillighet från
statens sida är, som redan förut är framhållet, icke dikterad af något med¬
lidande med djuregaren eller någon särskild oegennyttig sträfvan att hålla
honom skadeslös, utan är en ren försigtighetsåtgärd, afsedd att förebygga
underslef och hålla djuregarens intresse vaket för ett tidigt ingripande emot
sjukdomen. Med all aktning för vår svenska redbarhet, tror jag dock, att
enahanda indikationer föreligga här. Det har, för att taga ett exempel,
flerfaldiga gånger händt, att kadaver efter djur, som dött i mjeltbrand,
afyttrats till kortmakare, ett underslef, som kan blifva mycket ödesdigert
och som borde kunna förebyggas, derigenom att de reglementerade åtgär¬
derna mot mjeltbrand minskades i skärpa, och att staten lemnade ersättning
vid dödsfall i denna sjukdom, likasom man i utlandet gör. Detsamma
torde kunna sägas om mjeltbrandsemfysem.
Det är också tydligt, att djuregaren i allmänhet med större villighet
skulle ställa sig till efterrättelse de allmänna föreskrifterna till hämmande
af smittosamma husdjurssjukdomar, om staten dervid ginge honom hjel¬
pande till mötes.
Särskildt vill jag betona vigten häraf i fråga om reningsåtgärderna.
Som bekant, skall vid hvarje smittosam husdjurssjukdom, som våra
författningar äro rigtade emot, det vid slutad farsot anställas desinfektion.
Och hvad förstår man med desinfektion? Jo, ett så fullständigt ren¬
görande på en egendom af alla de rum och föremål etc., med hvilka djuren
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 11
direkt eller indirekt kunnat hafva någon beröring, att hvarje infektionskälla
å egendomen stäckes eller afstänges.
En sådan så kallad desinfektion måste alltid blifva mer eller mindre
problematisk.
Det är omöjligt, äfven med det allra grundligaste och mest minutiösa
tillvägagående, att sålunda, så att säga, med ett slag samvetsgrant utrota
infektionsämnet. Det ligger i sakens natur, och vi hafva med vår nuva¬
rande kunskap om smittofröna och deras lefnadsbetingelser lätt att förstå,
att så måste vara. Huru är det väl möjligt att med de hittills använda
desinfektionsmedlen sätta hvarje springa, hvarje liten ströpartikel, ja, hvarje
damkorn i så långvarig kontakt med det använda desinfektionsmedlet, att
hvarje liten bakterie tillintetgöres? Jo, med gasformiga desinfektionsmedel
skulle det låta sig göra, men dess värre hafva vi ännu icke något fullt
tillförlitligt och praktiskt användbart sådant att tillgå, möjligen med undan¬
tag af formalinet, men detta är ännu ej i tillräcklig skala pröfvadt.
Men klart är, att ju grundligare desinfektionen sker, desto större
trygghet.
Här finnes nu vid en desinfektion en oändlig massa grader emellan
en ytlig och en grundlig sådan, och det är för den desinfektionen öfver-
vakande veterinären hardt när omöjligt att dervid undgå att taga hänsyn
till djuregarens ekonomi. Här bör golfvet brytas upp, här bör en del
gammalt virke förstöras, här skulle till och med én gammal byggnad, en
svinstia t. ex., behöfva helt och hållet offras åt lågorna, men egaren är
fattig, och man vill gerna så långt sig göra låter skydda honom för större
förluster än den han redan lidit. Jag vet af egen erfarenhet, huru svårt
det är att frigöra sig från dylika hänsyn. När svinpesten grasserade som
värst på slutet af 80-talet, var jag medicinalstyrelsens veterinär i och för
denna sjukdoms bekämpande och for omkring litet hvarstädes, der sjukdomen
gick, för diagnos, nedslagtning och desinfektion. När man så, för att taga
ett exempel, kom upp till bruken och grufvorna i Vestmanland och fick
med en massa arbetare att göra, för hvilka grisen och stian representerade
en ingående del af deras tillgångar, minnes jag allt för väl, huru svårt, ja,
omöjligt det föll sig att gå hänsynslöst och radikalt, respektive gå på ett
mot ett återuppträdande af sjukdomen fullt tryggande sätt till väga vid
desinfektionerna.
Här och hvar åtogo sig bolagen förlusten, och då föredrog man ofta
nog att sätta eld på rucklen. Men äfven under långt mindre ömmande
omständigheter kommer grundligheten i desinfektionen att blifva lidande på
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 13.
den ekonomiska hänsynen, och jag tror det vore i sin ordning, att staten
här grepe in och öfvertoge en större eller mindre del af de med desinfek¬
tionen förenade omkostnaderna. Sjelfva de använda desinfektionsmedlen bär
staten redan förut brukat tillhandahålla djuregaren i vissa fall, men de spela
i allmänhet den minsta rollen. Jag vill också erinra om vigten af att vid
en de! infektionssjukdomar desinfektionen går raskt.
Ju förr stället kan förklaras fritt från sjukdomen, ju förr kan man
hoppas få ett importförbud häfdt, der farsoten haft ett sådant med sig. Men
eu rask desinfektion kräfver eu stor arbetsstyrka, hvars anskaffande kan
vara förenadt med utgifter, dem djuregaren, om han sjelf skall bestrida
dem, naturligtvis helst söker bespara sig.
En grundlig desinfektion kan taga flere veckor i anspråk, i all synner¬
het om arbetsstyrkan är ringa.
Huru sedan dessa medel skulle utanordnas, om distriktsvis eller af
statskassan, blir en sekundär fråga, som jag ej här anser skäligt att gå in
på. Jag bär förut ju med några ord antydt, huru man på sina ställen i
utlandet går till väga dervid.
Men, som jag redan förut har påpekat, äfven i andra afseenden torde
eu liten vidräkning till fromma för djuregaren kunna göras med dessa
våra författningar.
Sålunda kan man .fråga, om det vid mjeltbrandsfall är nödvändigt att
gå till väga med sådan exklusivitet och stränghet, som nu är föreskrifvet.
Jag tror det knappast. Mjeltbranden, sådan den nu för tiden upp¬
träder hos oss, har, som farsot betraktad, en ganska mild karakter,
det vill säga har mera karakter af sporadisk, af i enstaka fall uppträ¬
dande sjukdom, visar sällan någon egentlig benägenhet att breda ut
sig. Den finnes dessutom, snart sagdt, i alla land och skrämmer egentligen
ingen. Det synes mig, som kunde man i någon man mildra det onus,
som ett utbrott af densamma nu medför för djuregaren. Förstöring af ka¬
davret, desinfektion af båset, hvaruti djuret stått, förstöring af dess träck
och veterinäruppsigt borde i hufvudsak räcka till för första fallet. Visar
sjukdomen sedan tendens att sprida sig, är den ej värre infektiös, än att
den mycket väl låter hejda sig, äfven om ett andra eller tredje djur skulle
följa det första i spåren, och då kan ju också vara tid att isolera gården.
I dessa enstaka mjeltbrandsfall kan ju smittan sällan spåras. Något
öfverförande af infektionsämnet från en förut smittad gård till en annan
hör ju till de stora sällsyntheterna, äfven der ingen anmälan varit gjord
och inga reningsåtgärder vidtagits.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 13
Hvad åter en del andra sjukdomar, såsom mul- och klöfsjukan, be¬
träffar, är den af en så ytterligt smittosam natur, att knappast nog stränga
spärrningsåtgärder kunna vidtagas mot densamma, -och det är också den
sjukdom, man ute, framför allt i England, fruktar mest af alla. Boskaps¬
pesten inger visserligen alltjemt respekt, men den är oss så fjerran, att vi
nog också kunna för framtiden hoppas slippa den gästen. Men mul- och
klöfsjukan den flyger Europa rundt och skrämmer till importförbud som
ingen annan, och fråga är väl, om ej klokheten bjuder totalt importförbud
från hvarje af mul- och klöfsjuka smittadt land.
Så hafva engelsmännen sjelfva stält sig, och när jag för några år
tillbaka på resa i offentligt uppdrag resonerade med sekreteraren i the
Board of Agriculture i London om utsigterna att få den svenska kreaturs¬
marknaden på England åter öppnad, satte han som ett första vilkor ett
ackommoderande af våra författningar i detta afseende till likstämmighet
med de engelska.
Eu annan fordran var, att vi skulle i våra författningar likställa Fin¬
land med Ryssland, men om nu äfven ett tillmötesgående från vår sida i
båda dessa fall skulle hafva någon effekt i England numera, torde väl
vara mycket dubiöst.
Erfarenheten torde också hafva lärt oss, att förhållningsorderna vid
import af djur i vissa fall, såsom från af mul- och klöfsjuka smittadt
land, måste skärpas.
Jag tror vidare, att det skulle ligga i djuregarnes intresse att få till
stånd åtgärder mot de så kallade mildare infektionssjukdomarne hos hus¬
djuren. Dit höra till exempel lungröta hos hästar, qvarka, rödsjuka hos
svin, smittosam kastning hos nötkreaturen. De förorsaka landet långt större
förluster än flertalet mera svårartade och i författningarna upptagna sjuk¬
domar. Åtgärderna mot dem behöfde ju ingalunda vara så stränga, men
nog vore det i sin ordning, att fall deraf anmäldes och att man visste,
hvar man hade dem, att deraf angripna djur på något sätt isolerades och
att egaren förbjödes föra dem ut i främmande stall, till marknader o. s. v.
och sprida smittan vidare.
Om man sammanfattar det nu sagda, kan man säga, att en lindring
skulle vid utbrottet och bekämpandet af de i våra författningar .upptagna
smittosamma liusdjurssjukdomarne kunna beredas djuregaren i ett eller annat
af följande afseenden:
l:o. Genom beredande af ersättning åt honom för i vissa af dessa sjuk¬
domar, såsom mjeltbrand, elakartad lungsjuka, mjeltbrandsemfysem
14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
etc., döda djur, såväl som genom höjande af den ersättning i vissa fall,
som för närvarande författningsenligt utgår till honom vid slagt af
djur uti en del infektionssjukdomar.
2:o. Genom beredande af godtgörelse åt honom för förluster, förorsakade
i samband med den i författningen föreskrifna isoleringen af hans
egendom.
3:o. Genom minskning af strängheten i isoleringsåtgärderna vid mjeltbrand.
4:o. Genom ersättning åt djuregaren för de med reningsåtgärderna och
desinfektionen förenade utgifterna.»
Den lemnade framställningen synes oss ådagalägga, att i ämnet gäl¬
lande föreskrifter äro otillräckliga för det dermed afsedda ändamålet, att
snabbt och säkert undertrycka smittosamma husdjurssjukdomar. Dels torde
det vara af nöden att erhålla bestämmelser, egnade att förmå statens myn¬
digheter till skyndsammare och kraftigare ingripande vid utbrottet af sådan
sjukdom, än nu är fallet, dels bör ock förhållandet mellan den enskilde och
det allmänna i hithörande hänseende ordnas så, att det ligger i den enskil¬
des intresse, att han i hvad på honom ankommer gör allt för att vid sjuk¬
domsutbrott föreskrifna åtgärder så snabbt som möjligt varda vidtagna.»
Sedan Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 öfver dessa motioner
afgifvit slutligt utlåtande samt detta äfven blifvit af Andra Kammaren
bifallet, har samma utlåtande enligt hit ankommet protokollsutdrag blifvit
till Första Kammaren öfverlemnadt, hvarefter det af nämnda kammare till
utskottet remitterats.
Då nu utskottet går att yttra sig i föreliggande frågor, tillåter sig
utskottet framhålla, att enär dessa frågor icke förrän nu eller så kort före
riksdagens slut blifvit till utskottet remitterade, det icke varit för utskottet
möjligt att verkställa en, enligt utskottets förmenande, önskvärd utredning i
de delar, hvari denna synes brista i Andra Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande, eller särskild! rörande frågan om ersättning utöfver hvad för när¬
varande vore fallet för de förluster, som den enskilde kan få vidkännas till
följd af åtgärders vidtagande för hämmande af smittosamma husdjurs¬
sjukdomar.
Hvad först angår frågan om skärpta bestämmelser angående införsel af
kreatur till riket, så anser utskottet, att den af Kongl. Maj:t i anledning af
den inom landet år 1897 uppkomna smittosamma mul- och klöfsjuka vid¬
tagna åtgärd att förbjuda all import af idislande djur eller svin från af
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 15
sådan sjukdom smittadt land, innebär en i detta afseende fullt betryggande
åtgärd, liksom att äfven det af kongl. medicinalstyrelsen i nyligen utfärdadt
cirkulär gifna förständigande till vederbörande karantänsveterinärer, rörande
erforderliga desinfektionsåtgärder, är egnadt att undanrödja farhåga för smittas
införande genom till riket importerade djur. Då derjemte vederbörande myndig¬
heter på ett synnerligt erkännansvärdt, snabht och kraftigt sätt, något som
äfven Andra Kammarens utskott vitsordat, ingripit i förekommande fall af
smittosamma husdjurssjukdomar, synes utskottet någon åtgärd från Riksdagens
sida för åstadkommande af skärpta bestämmelser i detta afseende icke allenast
obehöflig, utan äfven innebära ett oberättigadt misstroende mot landets veterinär¬
institutioner och öfriga för sanitetsväsendet bland våra husdjur träffade
offentliga anstalter.
Hvad slutligen beträffar spörsmålet om ersättning för djuregarens för¬
förluster i anledning af åtgärders vidtagande för hämmande af nämnda
sjukdomar, vill utskottet, mot hvad motionärerna framhållit i denna sak,
betona, att en ökad ersättningsskyldighet från statens sida ingalunda torde
bidraga till förekommande af dylika sjukdomar, utan snarare i många fall
kan antagas hos djuregaren alstra liknöjdhet beträffande sådana sjukdomars
utbredning.
Då, såsom utskottet förut framhållit, någon utredning icke förebragts
vare sig af motionärerna eller inom Andra Kammarens tillfälliga utskott,
som häntyder på, att den för närvarande af statsmedel utgående ersättningen
till den enskilde vid förekommande smittosamma sjukdomar bland husdjuren
är allt för ringa, anser utskottet sig icke kunna tillstyrka någon utsträckt
skyldighet för staten i detta fall.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 11 maj 1898.
På utskottets vägnar:
LARS BERG.