Sammansatta Stata- och Lagutskotteta Utlåtande N:o (i.
5
N:o 6.
Ant till Riksd. kansli den 29 april 1898, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af hittills
gällande bestämmelser i afseende på ordningen och sättet
för vinnande af skattemannarätt till hemman och lägen¬
heter af krononatur.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 73), som behandlats
i sammansatt stats- och lagutskott, har herr _/V. Andersson i Petters-
borg anfört följande:
Då hemman och lägenheter, till hvilka kronan hade eganderätt och
hvilka emot en till staten ingående afgift finge till »skatte» lösas, enligt
kongl. förordningarne af den 19 september 1723 och den 21 februari
1789 samt kongl. kungörelserna af den 24 januari 1790 och den 15
december 1848, numera till allra största delen utgjordes af mindre
lägenheter, så hade på senare tiden väckts åtskilliga förslag, åsyftande
dessa egendomars öfverförande från »krono-» till »skatte-» utan lösen.
Ehuru en sådan omföring tydligtvis skulle medföra mera enhällighet i
jordförhållandena och afsevärd förenkling i jordeböckernas förande, så
hade dessa förslag icke vunnit bifall. Och dock utgjorde enligt motio¬
närens förmenande den återstående beräknade och faststälda skatteköpe-
skillingen, som vid 1880 års slut uppgått till 45,996 kronor, numera
en jemförelsevis obetydlig summa.
Enligt motionärens åsigt utgjorde dock icke lösningsafgiften det
väsentliga hindret för de nämnda lägenheternas öfverförande från »krono-»
till »skatte-», utan fastmer innehafvarnes ovetenhet om lösningsafgiftens
obetydlighet. I kungörelsen af den 15 december 1848 stadgades visser¬
ligen, bland annat, att, sedan landskontoren uppgjort beräkningar af
6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6.
skatteköpeskillingen för de åsyftade egendomarne och dessa beräkningar
granskats af kammarkollegium, »särskild förteckning öfver köpeskillings-
beloppen för lägenheterna inom hvarje socken i länet utskrifves och,
lika med andra kungörelser, i socknekyrkan uppläses samt till vidare
upplysning och efterrättelse der förvaras;» men detta sätt för kungö¬
randet vore mycket otillfredsställande och innebure alls ingen garanti
för, att vederbörande lägenhetsinnehafvare finge kännedom om, huruvida
de hade rätt att köpa »skatte-» eller hvad man af dem begärde i skatte-
köpeskilling.
På senare tiden hade man också låtit anslå köpeskillingsförteck-
ningen vid tingsställena, men många innehafvare af sådana kronolägen¬
heter besökte aldrig tingsställena och vunne följaktligen ingen upplys¬
ning af en dylik förteckning.
Men äfven den förut nämnda kongl. kungörelsen af den 15 december
1848 syntes lägga ett ganska stort hinder i vägen för skatteköpens
raskare fortskridande, ty punkt 3:o i nämnda kungörelse stadgade:
»Vår befallningshafvande i länet skall ega att, efter behörig utredning
angående innehafvarens besittningsrätt, och sedan densamma befunnits
lagligen befästad, förordna om lägenhetens omföring i jordeboken från
krono till skatte.» Om nu en innehafvare förlorat sina åtkomsthand¬
lingar och icke kunde anskaffa sådana, så kunde icke besittningsrätten
befinnas »lagligen befästad» och skatteköp icke heller beviljas. En
sådan lägenhet komme att för evärdliga tider förblifva kronolägenhet
utan laglig besittare, ehuru innehafvaren i mantals- och skattskrifnings-
längderna stode upptagen såsom egare och påfördes bevillning derför.
Det syntes motionären, att detta hinder för skatteköp mycket enkelt
skulle undanrödjas, om förordningen angående laga fång å fäst egen¬
dom i tillämpliga delar komme att gälla äfven vid skatteköp, särdeles
den 10 §:n i förordningen af den 16 juni 1875, sådan den lydde enligt
1897 års riksdagsbeslut, äfvensom ock Kongl. Maj:ts den 19 novem¬
ber samma år utfärdade förordning, angående kungörande af hvilande
lagfart. På detta sätt skulle besittningsrätten kunna blifva »lagligen
befästad», och skatteköpen i hög grad underlättas.
På grund af hvad motionären sålunda anfört, och då det måste
anses synnerligen önskvärd!, att alla till skatteköp angifna hemman
och lägenheter snarast möjligt blefve omförda från »krono-» till »skatte-»,
har han föreslagit Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
dels om utfärdandet af en förordning, enligt hvilken faststäld uträkning
öfver skatteköpeskillingsbeloppen tillstäldes åboarne genom krono-
betjeningen; dels ock att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till sådan
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o (i.
7
lag angående skatteköp å kronan tillhöriga hemman och lägenheter,
att föreskrifterna om hvilande lagfart och kungörandet deraf äfven
måtte vinna tillämpning för besittningsrättens »lagliga befästande» vid
skatteköp.
Beträffande motionärens yrkande, att åbo skulle genom kronobetje-
ningen erhålla underrättelse om beloppet af skatteköpeskillingen för
det hemman eller den lägenhet, han innehar, lärer en sådan åtgärd
icke lämpligen böra göras till föremål för Riksdagens beslut och i allt
fall kunna anses vara öfverflödig, då, på sätt motionären anfört, flera
utvägar förefinnas för vederbörande att erhålla kännedom om det be¬
lopp, hvartill nämnda skatteköpeskillingar uppgå.
Motionärens i senare delen af motionen framstälda förslag, gående
ut på att åbo, hvilken förlorat de handlingar, som styrka hans besitt¬
ningsrätt, skulle beredas vidsträcktare möjlighet att få denna rätt lag¬
ligen befästad och så medelst kunna vinna skattemannarätt till hem¬
manet eller lägenheten, synes deremot vara förtjent af någon uppmärk¬
samhet. Men oafsedt att lagstiftningen torde medgifva äfven andra sätt
att styrka besittningsrätten än genom företeende af åtkomsthandligar,
lärer det dock få anses olämpligt, att ett stadgande, som har afseende
på förfarandet inför härads- och rådstufvurätter, skall vinna tillämpning
å ett ärende af helt annan natur inför administrativ myndighet. Skulle
emellertid motionären hafva afsett införande af endast ett med lagfarts-
bestämmelserna analogt stadgande i fråga om sättet att styrka åbos
besittningsrätt, torde i alla händelser tvekan kunna uppstå om de rätts¬
liga verkningar, som borde tillerkännas ett dylikt stadgande.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Anderssons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1898.
På det sammansatta utskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.